Erik Stålberg var en sann krigshjälte från Delsbo. Bror Jonsson beskrev hans gärning i Hälsingerunor 1970. Den skildringen har vi valt att återge här i sin helhet.
Boerkriget enligt Wikipedia.
Se bilder och läs om slaget vid Magersfontein
Läs om Slaget vid Magersfontein 1899 – Wikipedia
Läs om dellbon och korpralen Fredrik Levi Laestadius
En äkta krigshjälte från Hälsingland helahälsingland.se
Nordiska frivilliga under boerkriget Nordfront.se
Boerkriget – Sanningen måste fram Populär Historia.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Stålberg i boeruniform. Bild ur Hälsingerunor 1970
Boerhjälten Erik Stålberg
Ur Hälsingerunor 1970, av Bror Jonsson
Avskrift: Viveca Sundberg
Hur många är det i dag, som minns boerkriget och kan berätta något om Skandinaviska kårens insatser for att hjälpa boerna? Inte många. Och ändå tilldrog sig detta krig ett mycket stort intresse i vårt land, och sympatierna hos oss låg helt på boernas sida. Boer (av holl. boer, bonde) var namnet på Sydafrikas vita befolkning. De härstammade till större delen från de holländare, som invandrade på 1600-talet och senare uppblandades med andra folkslag, framför allt tyskar och portugiser.
Engagemanget för boerna var så starkt att frivilliga gav sig ut för att kämpa på deras sida. En av dem var Erik Stålberg, boerhjälten, vars mod och dödsförakt ännu omtalats bland boerna.
I början av seklet var Stålbergs namn på allas läppar även i vårt land. Många utmärkelser kom honom till del. Efter hemkomsten tilldelades han av Oscar II guldmedaljen för tapperhet i fält och utnämndes till officer vid Livregementets till fot reserv. På begäran reste han land och rike omkring och höll föredrag om kriget, och överallt samlade han stora folkskaror.
Efter ett liv, rikt på äventyr, slutade han sina dagar som fängelsedirektör i Sundsvall 1925 endast 56 år gammal. I Sundsvall räknar man honom som stadens store son. I Delsbo och Järvsö har man lika stor anledning att göra det.
Stålberg föddes i Delsbo den 26 mars 1869 men växte upp i Järvsö. I det följande skall vi berätta något om hans märkliga levandssaga.
Torparson från Svedja i Bobygden
Om vi utan att söka efter uppgifter i kyrkböcker. gamla tidningslägg eller arkiv först skall få några data om Stålberg, slår vi upp Sveriges släktregister, delen Delsbo-Bjuråker-Norrbo, registerbeteckningen 3, bokstaven O nr 10 bland medlemmarna i en gammal delsbosläkt, som härleds från 1500-talet.
Där står först föräldrarnas namn, Per Persson och hans hustru Anna Jonsdotter. Per Persson var från Oppsjö och hans hustru från Svedja. De gifte sig 1860 och ägde ett torpställe i Svedja, innan de 1872 flyttade till Norr Säljesta i Järvsö, där de köpte ett hemman. Makarna fick fem barn: Per, Jonas, Erik, Olof och Sigrid. Pojkarna föddes alla i Delsbo, medan Sigrid, den yngsta i syskonkretsen, föddes i Järvsö 1875. Per blev bonde hos »Anderses» på Kåsjö 4 i Järvsö, medan Jonas övertog N. Säljesta 16 efter fadern. Olof tog sig namnet Sandström och blev bonde och slaktare i Delsbo.
Erik »Stålberg» var den tredje i syskonskaran. Stålberg står inom citationstecken, därför att han tog sig det namnet i stället för Persson. Vidare är det noterat att han var född den 26/3 1869 och utflyttad till Sundsvall 1891.
Så långt släktregistret.
Vi känner många medlemmar av släkten i flera generationer. Minns Stålbergs bror, Sandström. Han var en reslig man med något värdigt och patriarkaliskt över sitt väsen. Från gudstjänsterna i Delsbo kyrka minns vi hans vita, silverglänsande hår. Hans son Erik gjorde sig i ungdomen känd som kanadamästare på skidor. Efter hemkomsten räknades han och sverigemästarinnan Elsa Jonzon som de främsta bland dåtidens skidlöpare i Delsbo. Till professionen är han nu minkfarmare sedan många år.
Och i Bobygden har Stålberg nära släktingar. Vi vet att systern är i livet. Säkert har hon en del att berätta …
Stålberg var stursk
Systern heter Sigrid Ersson men är mera känd som Permats Sigrid. Hon är 94 år och flyttade för en tid sedan från sitt hem i Svedja till Edshammar, där vi nu träffar henne och snart kommer i samspråk om släkten och förhållanden, som ligger hundra år tillbaka i tiden.
— Farn var född i Oppsjö och kallades Botten-Pelle, Mora var från Jonors i Svedja (nu Östgårds) och fick heta Jonors Anna. Vi var fem siskan (syskon). Pelle var gemlest. Han var född hos Jonors. Sen kom Jonas, och han var född där han å. Men Erske och Olle tror jag bestämt var född i Bruka. Där hade farn ett torpställe till att börja med. Sen köpte han ett hemman i Gartsbo (Säljesta) i Järvsö och där är jag född.
Det var som nämnts 1872 familjen flyttade från Delsbo till Järvsö. Erik var då bara tre år. Något vidare till hemman var det inte.
— Hä va frestlänt besvärllet, store stena evverallst…
»Dellbons», som nyfolket kallades, fick inga sötebrödsdagar precis.
Berätta något om Erik från uppväxtåren!
— Han var stursk … Mora sa dä, att ho fekk’en allre tä läsa, sa ho fekk hera e ol tån, Då han läste, sa lästen tist. Män häva fell inte sa lätt tä vara mä farn, häller, han var stursk han å. Dam var stursk på varset vis.
Ändå vet vi att Stålberg läste mycket flitigt allt vad han kunde få tag på. Särskilt omnämnd i det sammanhanget är Luthers postilla. Men tydligen gillade han inte att läsa högt utan föredrog att sitta för sig själv.
Ungdomsporträtt av Stålberg. Bild ur Hälsingerunor 1970
Den siste vallpojken, som blev krigare
von Walter berättar om Johan von Schwartz, Jon Andersson-Myr och andra kända officerare ur Delsbos militära annaler att de började som vallpojkar.
Märkligt nog får vi nu samma uppgift om Stålberg av hans egen syster:
— Han jekk å jätte ôm sômran i bärja mälla Jarssen å Järnvallen i Delsbo. Han tikkte om skojjen. Han varst bra tä skjuta, nä han va pôjk, fer han fekk låna farns bessa, när han jekk i skojjen å jätte kraka…
(En dag inträffade en händelse, som systern kanske är för ömsint att berätta om, men den har sitt intresse i sammanhanget. Vi får höra om den senare i Bobygden. Av misstag träffades Sigrid av en förladdning i höften, och märket av den smällen har hon än i dag).
— Var han stor och kraftig som Sandström?
— Ja, dam varst stor och starsk allesômma. Jonas var starskest. Han va fäll unnele att dam inte varst smitta, då dam jekk fer e lärarinna i Säljesta, som hadde longsot å spôtta kringom allst. Inte har hä gått nô fer tin e.
Vallpojken tar värvning
— Pôjkan gav säg frampå sokkna (Järvsö) fer en liten dagpänning. Män Erske, han var äventyrlig ôv säg å tog värvning. Je minns adrässen, som han hade:
Kungl. Helsinge regemente, nr 148 Erik Stålberg, Karlsborg. Han hette Persson förut, nu kallades han Stålberg som militär. Hur kunde adressen komma sig: Hälsinge regemente – Karlsborg? Vi diskuterar problemet med Erik Lie, när vi några dagar senare tillsammans besöker Stålbergs släktingar i Bobygden och torpstugan, där han föddes:
— Jo, säger Lie, det måste bero på att han tog värvning vid Hälsinge regemente och fortfarande var anställd vid detta regemente, när han blivit kommenderad till underofficersskolan i Karlsborg för vidare utbildning.
Uppgiften i släktregistret att Stålberg 1891 flyttade till Sundsvall bekräftas av hans syster:
— Jo, han varst polis i Sundsvall, män dä vill’an inte vara.
Till vänster Stålbergs systerson Permats Erik Eriksson, Svedja , Delsbo (Sigrid och Eriks son) och Erik Lie – känd krigare från Bjuråker – utanför stugan i Bruka, där Stålberg föddes. (Foto 8/3 1969). Huset är dock nedbrunnet och ett nytt hus finns uppfört på samma plats Bruka 607, Svedja, Delsbo. Bilden är ur Hälsingerunor 1970.
Första resan till Afrika
Så berättar systern, att hon en dag fick höra att Stålberg skulle resa – till Afrika! Utan respengar. Han fick ta arbete på en båt för att komma dit. Varför han reste, ja, det kan hon inte så noga säga. Men hon kommer ihåg att det var midsommar och aldrig skall hon glömma de sista ord han sa, när han lämnade hemmet i Gartsbo:
— Ni kan väl be en bön för mej, sa han.
Hur länge Stålberg varit borta, när han kom hem för att hälsa på hos sina anhöriga kan hon inte erinra sig, men hon minns att det var till jul han kom. Då hade han varit med om många äventyr. Fartyget han rest med hade förlist och de som överlevde kom iland utblottade. Han hade sett 150 människor, som inte ens hade kläderna på kroppen. Kanske var det negrer?
Det stora äventyret hade börjat. Så länge dröjde det inte förrän han gav sig iväg igen till det avlägsna Sydafrika. De anhöriga hemma i Järvsö fick anledning att känna oro för den äventyrlige sonen och brodern:
— Mora fekk ha månge semnlese nätte, ho, säger dottern.
Stålbergs syster 93-åriga Permats-Sigrid Ersson Svedja, Delsbo, med sonen Rune och hans hustru Ingrids dotter Christina, 8 månader i sina armar.
Foto ur Hälsingerunor taget 24/3 1969.
Ansluter sig till Skandinaviska brigaden
Stålberg var alltid beredd att kämpa för det han ansåg vara rätt och rättfärdigt. När boerkriget bröt ut i oktober 1899 och långt dessförinnan hade man i Sverige en stark sympati för boernas sak. Drottning Viktoria kom att personifiera det engelska kolonialvälde man avskydde.
Erik Lie berättar att även barnen lärde sig avsky detta England, som försökte göra sig till herre över snart sagt hela världen och underkuvade det ena folket efter det andra. Mor Lie blev inte alls illa berörd, när barnen vanvördade bilden av drottningen, utan gav tvärtom uttryck för sin tillfredsställelse häröver.
Vi skall inte redogöra för boerkrigets orsaker och förlopp utan endast uppehålla oss vid den strid, där Stålberg gjorde en avgörande insats. I »Vårt försvar» (1904) berättar han själv om » Skandinaverna vid Magersfontein» och till den skildringen hänvisar generalmajor H Jungstedt i sin notis under rubriken Magersfontein i andra upplagan av Nordisk Familjebok.
15 svenskar stupade vid Magersfontein
Jungstedt beskriver Magersfontein som ett höjdparti omkring 25 km söder om Kimberley, mellan denna stad och Modderfloden, och han fortsätter:
»10-11 dec 1899 stod där ett slag mellan en till omkr. 7. 000 man uppskattad boerstyrka under general Cronje och en brittisk, omkr. 12. 000 man stark härafdelning under generallöjtnanten lord Methuen. Boerna hade intagit en utbredd ställning på och vid foten af höjderna, hvilken ställning förstärkts med fältbefästningar. Mot densamma framgick natten till den 11 den af generalmajor Wauchope förda höglandsbrigaden (4 bataljoner) till anfall, men detta kom i stockning på grund af boernas öfverraskande eld. Brigaden råkade i oordning och led betydliga förluster, hvilka ytterligare ökades, då den genom ett motanfall af boerna tvangs till återtåg. Under dagens lopp företagna förnyade anfall, utförda af gardes- och Yorkshire lätta infanteribrigaderna, understödda af artilleriet, hade lika liten framgång. På morgonen den 12 gaf Methuen order om återtåg mot Modder river. Engelsmännens förluster uppgingo till omkr. 1.000 man.
På boersidan utmärkte sig särskildt den skandinaviska kåren. Af densamma, som bestod af omkr 100 man, mest svenskar, deltogo i själfva striden 50-60 man. Den hade sin plats i den breda luckan mellan boerställningens midt och dess vänstra flygel och blef nästan fullständigt tillintetgjord (antalet döda – 15 svenskar, 5 danskar, 3 finnar och 3 norrmän, jämte 2 tyskar och sårade uppgick till 31 man).
På den plats, där kåren kämpat, aftäcktes af Transvals premiärminister general Botha 25 april 1908 ett ståtligt minnesmärke, en öfver 6 m hög bautasten af svensk granit, hvartil medel insamlats hufvudsakligen inom svenska armen, men äfven i Finland, Danmark och Norge».
Minnesmärket över de stupade skandinaverna är avbildat i anslutning till den här återgivna notisen. Bildtexten omtalar, att » Minnesstenen är omgiven af 4 hörnstenar, hvilka representera Sverige, Finland, Danmark och Norge. I drakslingan på stenen står inristat: ’Magersfontein 11.12 1899 och på hvar hörnsten en valkyriebild, i hvars sköld äro inhuggna de fallnas namn, hvarjämte ofvanför läses en vers (på svenska hörnstenen: De kunde icke vika, blott falla kunde de).
»Svarta veckan» för engelsmännen
I skildringarna från boerkriget kallades den aktuella decemberveckan 1899 för den »svarta veckan” och den var sannerligen svart för engelsmännen.
von Walter kunde ha skrivit en betydligt mer uttömmande skildring av drabbningen vid Mazersfontein och boerhjälten Stålbergs äventyr på Ceylon, i Persien och andra länder, om han hade velat, men eftervärlden är ändå tacksam för de fem sidor han under rubriken » En tapperhetsmedalj» ägnade Stålberg i sina »Helsingminnen» (Söderhamns Tidnings Tryckeri 1910).
Stålberg var visserligen inte mångordig men hans uppgifter ligger till grund för von Walters skildring av de faktiska förhållandena. Att Stålberg krävde stor exakthet intygas av släktingarna i Bobygden. Som exempel omnämnes att von Walter fick göra om skissen till sin stora bataljmålning av »Slaget vid Magersfontein» tre gånger, innan Stålberg godkände den.
von Walter berättar att Skandinaviska kåren bildades under befäl av kapten J Flygare och Erik Stålberg från Delsbo som förste och V Barendtzen som andre löjtnant. Den senare var dansk. Kåren deltog först med utmärkelse i Mafekings belägring och fick sedan order att följa general Cronje till Modder floden, där boerna var hårt ansatta. Under Stålbergs befäl fick skandinaverna utföra befästningsarbeten vid Scholtznek efter svenskt mönster. Stålberg hade genomgått högsta kursen vid infanterivolontärskolan på Karlsborg och hade skaffat sig en god militär utbildning.
Vi kan inte underlåta att ordagrant återge ett avsnitt av von Walters bataljmålning i ord av slaget vid Magersfontein:
»Det var den engelska härens bästa folk, som kommo emot skandinaverna, nämligen den skotska högländarbrigaden: Black Watch, Seaforts, Southerlands och Agrylls regementen. De voro det bästa folk, som England någonsin sänt i fält: veteraner från Indien och Sudan, och det fanns ingen, som ej hade tapperhetsmedalj. En del hade ända till fyra sådana. Mer än en gång hade de sett döden i ansiktet på olika slagfält.
Men nu blåste ett regemente till återtåg, ett annat till anfall. Stor förvirring rådde hos de flesta. En och annan soldat försökte att med bajonetten rusa inpå skandinaverna, men blott för att falla och dö fjärran från hem och härd. Högländarne hade förut slagits mot hinduer och ansågo sig för oöfvervinnerliga, men nu råkade de på en trupp, som var dem vuxen både i mod och dödsförakt, hvilket de äfven sedan själfva erkände.
Under de två första timmarne sårades ingen af skandinaverna, men då kom en kula och slet bort venstra handens lillfinger på löjtnant Stålberg, och samtidigt fick Edvin Bengtsson från Göteborg en kula genom hufvudet. Striden fortgick dock med oförminskad ifver, och de flesta sköto lika lugnt, som om de varit på en skjutbana. Så får en göteborgare, som hette Åsberg, en kula genom hjärtat och hans kamrat Landgren från samma stad en kula genom hufvudet.
Under tiden hade engelsmännen lyckats gå rundt ställningen och angrepo från tre håll.
Flygare hade nu blifvit genomsållad af kulor, och Stålberg hade tagit befälet öfver den till undergång vigda truppen. Hela linjen var blottad för engelsmännen och nu började manfallet för skandinaverna i stort. Ett återtåg var ej att tänka på, då ej boer besatt den högra flygeln, som skandinaverna trodde.
Otto Staël von Holstein från Kristianstad fick båda benen afskjutna, men fortsatte det oaktat att skjuta ned den ena högländaren efter den andra, tills han fick högra armen afskjuten, då han dog af förblödning. Stålberg fick en kula genom högra underarmen och nästan samtidigt en genom höften. Innan Stålberg förlorade medvetandet, såg han huru sergeanten Gottrum slängde af sig jackan och i stående ställning sköt det ena säkra skottet efter det andra, tills han fick en kula i pannan».
När motståndet till sist var brutet och engelsmännen rusade fram med fälld bajonett, blev de ytterst förvånade. Var fanns den trupp, som bjudit ett så mäktigt motstånd?
— Vi ligger alla här, var det någon som svarade.
— Omöjligt!
— Räkna själv!
Styrkan bestod ursprungligen av 52 man, endast 7 av dem lyckades ta sig tillbaka till boernas ställning. 24 stupade, bland dem kapten Flygare, de återstående 21 fördes som fångar till S:ta Helena och Ceylon. Av dessa var 17 sårade, endast 4 var oskadade.
Boerna förlorade ett 100-tal man. Engelsmännens förluster var betydligt större. Av deras 12.000 man stupade mellan 1.000 och 1.300, uppgifterna är något varierande. Bland de stupade märktes befälhavaren, generalmajor Wauchope, markis av Winchester, och överste Dannevan.
Om man frågar sig, vartill denna skandinaviska insats gagnade, kan von Walter ge klart besked:
»Den nytta skandinaverna gjorde med sitt hårdnackade motstånd, åstadkom att boerna hunno få sin beredskap upp i ställningen, och sedan var segern för dagen boernas; ty engelsmännen förlorade slaget”
Men segern blev ju till slut ändå engelsmännens. Ja, det är sant, men hur skulle världen se ut, om det inte funnes människor, som vågade kämpa för vad de anser vars rätt och sant?
Även mot en överväldigande övermakt. Här stod 52 skandinaver, svenskar mest, i eldlinjen och höll stånd timme efter timme mot 12.000 man. Kalla det gärna dåraktigt, men stiligt var det i alla fall …
Stålberg fånge på Ceylon
Permats-pojkarna i Svedja, Erik och Per Eriksson, syskonbarn till Stålberg och nu i 70-årsåldern både två, har morbror Erik i gott minne och kan berätta åtskilligt om honom.
— Hur gick det till, när Stålberg blev tillfångatagen?
Bröderna berättar att när Stålberg låg på slagfältet blödande från sina sår, hörde han några engelska officerare samtala om, vad man skulle göra med de sårade. En förklarade att minsta besväret vore att skjuta dem, som ännu var vid liv. Eller avliva dem med bajonetterna. Stålberg skulle då ha simulerat att han var död, tills han blev omhändertagen av en engelsk kapten och räddad till livet för att senare föras som fånge till Ceylon.
Så långt hade vi kommit i vårt samtal, när närmaste granne, Vallsar Jon Olov, kommer in med posten. Liksom Lassas Olle är han något av en hembygdsforskare och känner till åtskilligt om Bobygdens folk och historia. Han blir genast intresserad, när han hör att vi talar om Stålberg och citerar, vad denne en gång yttrade hemma hos släkten i Delsbo:
— Om jag haft 1.000 järvsökarlar och dellbor, hade jag vunnit boerkriget.
Där sätter vi för tillfället punkt och beger oss till Bruka, till den torpstuga, där Stålberg föddes för hundra år sedan. Bruka här till Svedja och stugan, som numera är brädfodrad och har en utbyggnad vid förstubron, ägs av Elof Dolk men bebos av en finsktalande familj. Efter att ha fotograferat stugan fortsätter vi till Lassas i Oppsjö för att spåra upp ännu något av intresse.
Rolf Stålberg berättar
När vi senare går igenom våra anteckningar om Stålberg, finner vi att vad som hände honom på Ceylon och senare i Persien borde få en klarare belysning. Stålberg har tre söner, alla bosatta i Stockholm. Vi ringer till den äldste av dem, Rolf Stålberg, f 1910, men hittar honom inte hemma utan hos en kusin, Anna Eriksson. Där befinner sig nu också Permats Per, som vi träffade ett par dagar tidigare hemma i Delsbo.
Åtskilligt nytt får vi veta under samtalet med Rolf, det mesta inhämtat ur det utkast till memoarer som Stålberg hann göra innan han dog.
Låt oss då rekapitulera en smula och konstatera att Stålberg inte hade en tanke på att bli något annat än bonde förrän han var arton år. Även om han hade pojkdrömmar som alla andra. Livligast av allt drömde han om att få delta i ett fältslag och att anföra hela arméer. Att han läste von Walter förvånar inte i sammanhanget. Det slutade med att han tog värvning och blev inskriven i Alfta kompani.
Efter underofficersutbildning på Karlsborg blev han polis i Sundsvall 1891. Tre år efter »Midsommarbrasan». Egentligen tjänstgjorde han som detektiv.
Men han ville ut och se sig om i världen. Varför skulle han resa till Amerika som så många andra? Afrika hade också blivit aktuellt … En dag fick detektiven löfte om att få följa med en skuta, som gick direkt till Afrika från Sundsvall. Han fick arbeta sig över som timmerman. En sådan behövdes på varje båt, och hemma i Järvsö hade han blivit utlärd snickare.
Han kom till Durban, där hans händighet som snickare gjorde att han fick anställning som reparatör på ett hotell. Under tiden kom han i förbindelse med flera svenskar, bl.a. ingenjör Christer Uggla, som var anställd vid ett järnvägsbygge. En explosion i en gasklocka markerade avslutningen på reparatörsjobbet. Stålberg hade rökt pipa i närheten av gasklockan, och när den läckte, blev det en fruktansvärd explosion. Lyckligtvis blev ingen skadad. Reparatörens kvalifikationer på det militära och polisiära området resulterade i att han snart fick byta ut reparatörsdressen mot polisofficersuniformen.
Vi skall inte här redogöra för skeppsbrottet i samband med besöket i hemlandet. Efter återkomsten hade konflikten mellan boer och engelsmän tillspetsats och vännen Christer Uggla blev den, som närmast kom att organisera en skandinavisk kår för att bistå boerna. Stålberg enrollerades som löjtnant.
Fri resa från Ceylon till Sverige
— Meningen var att pappa som fånge skulle föras till S:ta Helena, fortsätter sonen. Men det blev Ceylon i stället.
Stålberg synes ha haft goda förbindelser. Han blev även god vän med en son till lord Wauchope, den engelske befälhavaren vid Magersfontein. Denne hade fått en muskelskada, och då Stålberg utom allt annat även var en skicklig sjukgymnast, skötte han om honom på bästa sätt och gav honom massage.
Man var då fortfarande kvar i Sydafrika.
Om denna vänskap hade någon betydelse för Stålbergs senare frigivning på Ceylon vill sonen låta vara osagt. Det är också känt att Stålberg fick goda kontakter på Ceylon, där den nederländske konsuln, som hette Ritermann, kontaktade myndigheterna och ordnade med fri hemresa för den svenske officeren.
Fick tapperhetsmedalj av kungen
I Sverige blev den skandinaviska brigadens hjältemodiga insats snart känd och omskriven, och Stålbergs namn kom på allas läppar. Efter hemkomsten blev Stålberg anmodad att genom föredrag ge närmare kännedom om vad som verkligen inträffade, och så kom det sig att den ordkarge officeren fick resa land och rike omkring och berätta om drabbningarna vid Mafeking och Magersfontein.
Inledningsvis har vi omnämnt att han av Oscar II tilldelades guldmedaljen för tapperhet i fält och utnämndes till reservofficer – han slutade som kapten vid Livregementet. En dag blev han uppkallad till kungen, som i kronprinsens närvaro underhöll sig en hel timme med honom.
Eter hemkomsten sökte han sig in vid fångvården och fick till att börja med en tjänst vid Nya varvet i Göteborg, där han även träffade sin blivande hustru, Hildur Cederström.
Stålberg i svensk kaptensuniform.
Bild ur Hälsingerunor 1970
I tjänst hos persiske shahen.
Strax före första världskriget hade persiske shahen kontaktat svenska regeringen för att få hjälp med att organisera fångvården i Persien efter svenskt mönster. Stålberg rekommenderades för uppdraget och reste. Det var på våren 1914.
Om diamantfyndigheterna varit en av orsakerna till maktkampen i Sydafrika, så var oljefyndigheterna en oroskälla i Persien. Det rådde stor oro i landet, och innan det var möjligt att få någon ordning ifråga om fångvården, måste gendarmeriet organiseras. Där stod den svenske översten H O Hjalmarson – landshövding Hjalmarsons far – i ledningen och Stålberg kom snart att biträda Hjalmarson i dennes arbete. Stålberg blev utnämnd till major och Hjalmarson till general. Under åren i Persien förlänades Stålberg Persiska sol- och lejonorden och tapperhetsmedaljen i guld och dessutom den ryska S:t Stanislausorden.
Fylld av äventyr är även skildringen av Stålbergs hemresa 1917. Egentligen skulle han fara hem på semester, men sedan han väl kommit iväg var det knappast möjligt att återvända. Han tog vägen över Ryssland och hamnade mitt i revolutionen. Det kunde ha gått illa nog, om han inte fått hjälp av en finska, Svea Kaiser. Han gjorde sällskap med henne och klarade sig genom alla kontroller och besvärligheter genom att spela rollen av hennes sjuke, lätt idiotiserade bror.
Åren 1912-14 bodde familjen i Malmö, det var därifrån han rest ut till Persien. Vid hemkomsten hade han familjen i Långedrag utanför Göteborg. Nu blev han utnämnd till fängelsedirektör i Ystad och den tjänsten innehade han till 1924, då han fick motsvarande befattning i Sundsvall.
Under vistelsen i Persien hade han ådragit sig malaria, och klimatet i Ystad var inte lämpligt för honom. Därför fick han en del förordnanden, bl.a. i Mariestad och Östersund, innan han slutligen kom tillbaka till Sundsvall, sin ungdoms stad. Men knappt mer än ett halvår därefter dog han i sviterna av malarian endast 56 år gammal den 3 juni 1925.
Erik Stålberg finns hedrad med staty och informationstavla på Delsbo Forngård
Statyn är tillverkad av bildhuggare Emil Burgman. Foto: Bo Sunnefeldt
Erik Stålbergs familjegrav på kyrkogården i Sundsvall. Foto: Bo Sunnefeldt
Uppgifter ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister
3O10 Pehr Pehrsson, * 25/6 1832, s. t. bonden Per Olofsson i Oppsjö s 3.
G. 14/10 1860. Torp. i Svedja o. bonde i N. Säljesta 16, Järvsö, 1872.
60P2 Anna Jonsdotter, * 31/12 1836, d. t. bonden J. Jonsson i Svedja 3, Delsbo.
Per * 1/2 1861 Gift 1885, bonde i Kåsjö 4, Järvsö. Död 25/11 1930
Jonas * 30/9 1862 Gift 1883. Bonde i N. Säljesta 16. Död 24/10 1937
Erik »Stålberg» * 26/3 1869. Utfl. t. Sundsvall 1891. Död 3/6 1925
Olof * 8/12 1871 Gift 1895 Bonde i Sunnansjö, Delsbo. Död 15/3 1939
Sigrid * 25/7 1875 Gift 1898 m Permats-Erik Ersson i Svedja. Död 5/9 1970
Erik Stålberg, gift den 18 juli 1909 med Hildur Natalia Matilda Cederström född den 17/5 1879 i Göteborg. Hon avled i Hägersten, Stockholms stad 10/6 1961.
Tre barn
Rolf Jan 10/5 1910 i Sundsvall. Död i Bromma 12/6 1996
Karl Erik 25/10 1912 i Malmö. Död i Stockholm 111/3 1990
Olov 22/8 1918 i Ystad. Död i Leksand 19/8 2003
Vart tog de vägen?
1. Erik Stålbergs bataljmålning i olja.
2. Hans båda gevär, hans revolver och alla medaljer.
Blev hans skjutvapen skrotade, eller finns de hos någon släkting? Vet du något, var snäll och berätta för oss så vi får det dokumenterat.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62