Dellensjöarna

---

Lyssna till Anders Perssons vackra: Dellenvisan och Vid Dellen är mitt hem, av Knagg-Erik Persson Näsbyn, Delsbo 1882-1964.

---

Lyssna och njut. Dellen Text och musik av Emma Härdelin, medverkande Östen med Resten

---

Lyssna till, Hem till Hälsingland igen, med TRIOL.

---

Se film Dellarna cykeltur 2012

---

Se filmen Dellenrundan 2021.

---

Se filmen Hälsingland 2021.

---

Se filmen Så såg vi Sverige då.

---

Se film, Berättelse från Avholmsberget av Pernilla Morrone

---

Läs om hotet för Dellenbygden Vanadinfyndigheten – Brickagruvan.

---

Läs om aktiva, Norrbo sockenförening.

---

Läs om Drunknade – Räddade.

---

Hudiksvalls kommun tar sitt råvatten från Hallstaåsen och Norra Dellens grundvatten vid Hallbo. Läs SGU Sveriges geologiska undersökning av Hallbo och Dellen som grundvattentäkt

---

Läs om Delsbo vattenverk och Forsa vattenverk som båda tar sitt dricksvatten från Södra Dellen

---

Läs, Vad är ett vattenskyddsområde?

---

Se bilder på Dellensjöarna.

---

Läs avhandling om Dellarna.

---

Skridskoåkare på Norr-o Sördellen.

---

Åkande med skridskor från Anderbo 2009

---

Trolling på Norrdellen 2008

---

Norrdellen 1985

---

Ora vid Norra Dellen 2015

---

Dellensjöarnas, yta, och djup finns här i listan över insjöar i Hudiksvalls kommun.

---

Läs om Dellensjöarna på Wikipedia.

Läs om Bjuråker – Norrbo fvo.

---

Trollingfiske på Dellen You Tube

---

Dellarnas Båtklubb.

---

Meteoritnedslag, i landet

---

Se You Tube film om stora meteoritnedslag.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mailadressen till oss hittar du längst ned på sidan

Norra Dellen med Nätterön i kvällssol och Blaxås i bakgrunden. Bilden tagen från Anderbo

---

Nätterön till vänster. Utsikt mot öster från Avholmsberget

Utsikt mot söder och väster från Avholmsberget

 

---

Bild ur boken HÄLSINGLAND FRÅN ISTID TILL NUTID, 1998, av Torkel Bratt
När isen smält, täcktes mer än hälften av landskapets yta av ett djupt och kallt ishav. Dellenområdet och Ljusdal låg under vatten, och fjordar sträckte sig upp till  nuvarande kårböle och Ramsjö

För 9200 – 9300 år sedan strax efter istidens slut, bildade Järnblästen och södra delen av Bergsjö ett skärgårdslandskap.

För 4 -5.000 år sedan var Dellensjöarna en djup fjord med en havsnivå på uppskattningsvis 45-50 meter högre än dagens 43 m. ö. h. Nedanför Kungsgården i Hög, lär det ha funnits en rätt stor hamnplats

Havsviken mot Dellenbygden kallades för Fjärden/Uppifjärden/Västifjärden, vilket var en vik, en del av Norrdellen, NV Norrbobyn

Järnblästhöjden 334 m. ö. h. och de andra höjderna här i trakten var stora öar i skärgårdslandskapet. Vattenlinjen gick i Dellenområdet som högst ca 250 m ö.h.
Med avtagande hastighet reser sig marken ännu efter istidens nedpressning, från början med en hastighet av flera decimeter per år, numera med omkring 7 mm om året.

Stenören som är ett av landets högst belägna klapperstensfält  ca. 210-230 m ö. h. finns på en halvtimmes gångavstånd från Blästen. Det flera hundra meter breda klapperstensfältet visar var havsstranden gick för flera tusen år sedan.

Stenåldern, började omkring 6000 år f kr och varade ungefär 3000 år.
Bronsåldern, från omkring 1800 f Kr och varade till omkring 500 f Kr.
Yngre Järnåldern, folkvandringstid 400 – 550 e Kr. Vendeltid 550 – 800 e Kr. Vikingatid 800 – 1100 e Kr.
Medeltiden räknas från andra hälften av 1000-talet till 1520-talet då den katolska kyrkan var den erkända religioner i landet.

Se SGU:s intressanta film om Istiden.

Broxen på Norra Dellen – hästen drunknade

Från Bjuråker skrifwes den 6 dennes: Efter allt utseende har man här att förwänta en tidig wår. Det tunna snötäcke, som ännu höljer marken, lider dagligen afbräck genom en blid wäderlek och milda duggregn. Landtmannen är naturligtwis ej fullt belåten med detta förhållande. Sjöarna ”Dellen” äro ännu farbara, men fordra en wiss försigtighet, tillfölje af s.k. broxnar eller remnor, hwilka uppstått wid temperaturförändringar. En olycka timmade helt nyligen, i det att twenne personer, stadda på resa öfwer Norra Dellen, råkade att köra ned i en sådan broxen, hwarwid hästen tillsatte lifwet. Hästens egare, *) Per Larsson från Hofra i Delsbo, gemenligen känd under namnet Hofwer-Pelle, befinner sig, såsom det berättas, i temligen knappa omständigheter.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

—5D27— *) Uppgifter ur släktboken

15 PEHR LARSSON–NÖJD, * 21/12 1835, s. t. bonden L. Larsson i Svedjebo 6, Bjuråker. G. 19/10 1862. Bonde i Hovra 1, Delsbo. (8 öresl. o. 5 pngl.) † 21/1 1886 (lungsot)
22B9 ELLA PEHRSDOTTER, * 30/10 1833, d. t. bonden P. Larsson i Ramsjö 5, Bjuråker. † 7/11 1919
GÖLIN * 26/4 1868. † 8/10 1945

 

VÅRT LAND DEN 4/11 1887

Geologiska föreningen
Hr Svenonius redogjorde för några undersökningar rörande den vid februarisammankomsten 1886 omnämnda intressanta, för Sverige nya bergarten hyperstenandesit och en till denna hörande tuff från Helsingland. Bergarten är hittills endast funnen i lösa block, men dessas utbredning syntes angifva, att fasta klyften voro belägna i bottnen af sjön Norra Dellens östra del.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

---

Dellen Magasinet Nr: 7 1993

Det var geologen Fredrik Svenonius som på 1880-talet lokaliserade en för Sverige helt ny bergart till Dellensjöarna. Han gjorde också ingående undersökningar av den och tyckte att den påminde om andesit, vilket är en vulkanisk bergart som fått sitt namn efter den mäktiga Anderna-bergskedjan i Sydamerika.

En annan geolog W. C. Brögger, som hjälpte Svenonius med mikroskopiska undersökningar, gav dellenbergarten ett eget namn: Dellenit.

Dellenitskivor på Hålsjöholmen, naturreservat

---

Brögger och Svenonius trodde båda att delleniten var av vulkaniskt ursprung, vilket var naturligt eftersom nedslaget av jättemeteoriter vid denna tid var helt enkelt okända fenomen.

Svenonius framhöll att den nya bergarten påminde om andesiterna från Krakatau i Sundasundet. Särskilt äro utbrottsprodukterna från den bekanta katastrofen i slutet af aug. 1883 i många avseenden mycket lika Dellarnes, skriver han.

Vid denna stora katastrof sprängdes Krakatau nästan helt bort genom ett explosivt utbrott och en flodvåg, som sköljde bort tusen människor, fortplanterades runt jorden minst tre gånger.

Dellenområdets topografi betecknades av Svenonius som iögonfallande. I ett starkt markerat högland med plattåberg på alla sidor av 300-400 m. höjd över havet, bildar Dellensjöarna och Delsbobygden i sydväst och söder, ett till formen ovanligt, tämligen runt sänkningsområde vars landdel föga höjer sig över sjöarnas ytor, som ligger cirka 42 meter över havet.

Det är bara trakten kring sjöarnas vikar i sydost som utgör undantag från detta. Det är i dessa vikar som sjöarnas största djup uppmätts. Svenonius uppgav dem till drygt 50 m vilket stämmer ganska bra med resultat från senare gjorda ekolodningar, som anger ett största djup på 67 meter.

Bottenstudier av Redaelli
Det kom att dröja ända till sommaren 1955 innan nästa större vetenskapliga undersökning av sjöarna ägde rum. Då gjorde nämligen den unge italienske teknologen Leonardo Redaelli en petrologisk kartläggning av sjöarnas bottenförhållanden, speciellt Norra Dellen, och undersökte också några kända dellenitförekomster på land.

Det var hans examensarbete för bergsingenjörsexamen och det ingick som en del i Sveriges Geologiska Undersöknings stora kartläggning av geologiska Gävleborgs län, ett projekt som pågick åren 1955-65 under Per H. Lundegårdhs ledning.

Redaelli med medhjälpare gör sig i ordning för nedstigning

---

Iklädd grodmansdräkt gjorde Redaelli undervattensstudier av sjöbotten och hämtade även upp bergartsprover för undersökning. Eftersom det var metoder som inte tidigare förekommit i geologiska sammanhang blev hans arbete mycket uppmärksammat.

Han gjorde sina nedstigningar från en flotte som var försedd med luftkompressor och en hytt där han kunde klä om, värma sig och förvara sin utrustning. Då han utförde sina studier var flotten fastgjord vid bogserbåten Dellen, som med låg fart gick fram i förutbestämda stråk.

Bogsering i undervattensläge
Redaelli lät sig bogseras i undervattensläge efter flotten och använde sig av ett slags sele, som bestod av ett järnrör i dykardräktens bälte varifrån utgick två stållinor, fastgjorda i en bogserlina av nylon. En liten masonitskiva, som han höll i händerna framför sig, tjänade som höjdroder så han kunde hålla sig ungefär 1 meter över sjöbotten.

Om han träffade på klippor, som han ville ta prover från, signalerade han detta upp till sin medhjälpare på flotten genom att rycka två gånger i linan.

Bogserbåten fick då stanna och backa till den plats där han befann sig. Han steg sedan upp till flotten och hämtade en slägga med vilken han slog loss några prover. En vanlig geologhammare var för lätt för denna uppgift, men släggan visade sig vara utmärkt. Vattnet verkade som en mjuk kudde runt den, så han kunde slå så hårt han förmådde utan att den studsade nämnvärt tillbaka.

Därefter fick han göra en ny uppstigning för att få med proverna upp. När det kommit på flotten märkte han dem, varefter han med hjälp av en sextant bestämde flottens läge för att senare kunna pricka ut platsen på en karta. Denna lägesbestämning var ibland svår att genomföra eftersom bogserbåten och flotten gärna ville gunga och rotera.

Trots dessa till synes omständliga procedur ansåg Redaelli att det var en både snabb och effektiv metod. Han använde den för att kartlägga de delar av Norra Dellen där djupet är 10 m eller mindre. På grund av dåliga siktförhållanden, risk för dykarsjuka och andra svårigheter, som bogsering på större djup skulle fört ed sig, valdes en annan metod att undersöka bottenförhållanden vid djup större än 10 meter.

---

Punktdykningar
Då släpades i stället ett specialkonstruerat lod i en lina utefter bottnen. Genom att hålla linan i handen var det möjligt att känna och höra om bottnen var dyig, sandig, full av småsten eller klippig. Så snart solitt berg påträffades stoppades bogseringen och dykaren gjorde en nedstigning utefter linan. Eftersom den var försedd med märken för var femte meter kunde djupet bestämmas. Vid dessa punktdykningar var det också lätt att kontrollera tiden för dykarens vistelse på ett bestämt djup.

Med denna metod behövde Redaelli bara göra ett mindre antal väl övervakade nedstigningar för att nöjaktigt kunna undersöka de djupare delarna av sjön. Det största djup han därvid var nere på var 35 meter.

---

Intressanta iakttagelser
Han höll på med sina undervattensstudier i två veckor och hann under denna korta tid göra en mängd intressanta iakttagelser som inte bara gällde sjöbottnarnas geologi. Bl.a. berättar han att vattnet i Norra Dellen tycktes ha en mörkbrun färg. På vissa ställen, särskilt i mitten av sjön, var det starkt förorenat av organiska substanser. Några strömmar kunde han inte känna utom en svag västlig ström på den södra sidan.

När han kom ner på 15 meters djup framstod vita föremål som gulbruna och kunde ses bara på mycket nära håll. Alla andra färger försvann vid detta djup. Nere på 20 meters djup rådde kompakt mörker.

Då temperaturen vid ytan var 18 grader var det bara 10 grader på ett djup av 4 till 6 meter. Gränsen mellan varmt och kallt var ibland så väl markerad, att han kunde hålla sin hand så att ena halvan var i det varma skiktet och den andra i det kalla skiktet.

Redaelli på sin flotte

---

Slam och dy
På 15 meters djup var temperaturen nere i 7 grader. På större djup gick det inte att läsa av termometern på grund av den dåliga sikten. Han uppskattade temperaturen till 4 grader och den höll sig sedan konstant ned till botten. Nästan överallt var denna täckt av ett tjockt lager av slam och dy. På en del platser kunde detta lager ha en tjocklek som översteg 2 m.

I närheten av Nätterön finns på bottnen några runda bildningar, som enligt gamla sägner skulle vara rester efter vulkankratrar. Redaelli undersökte också dem, men förklarade att de inte hade något med vulkanism att göra, utan att de var s. k. åsgropar som bildats vid inlandsisens smältning.

Han anser att västra delen av Norrdellen har ett medeldjup av 8 till 10 meter men att den är korsad av åtskilliga klippryggar som löper i nordsydlig riktning. Dessa ryggar går nästan upp till ytan och formar grund. I den rapport han skrivit om sitt arbete beskriver han också flera undervattensplatåer i Norra Dellen

Vulkanisk aktivitet
Liksom Svenonius anser han att Dellenregionen i topografiskt hänseende är remarkabel. Han tycker att den erinrar om de fördjupningar som kallas kalderor och som finns i Nepalbukten på Java och på några andra platser runt jorden. En Kaldera är en av vulkanisk aktivitet förorsakad instörtning i berggrunden.

Delleniten tycks förekomma nära nog i mitten av den rundade fördjupning som Dellensjöarna och Norrbonäset utgör.

Redaelli delar in bergarten i tre grupper:
1. Tuffbreccior och tuffer.
2. Devitrifierad (avglasad) lava.
3. Glasig lava

Tre faser
På grundval av undersökningar av dessa grupper konstaterade Redaelli ett troligt händelseförlopp för dellenvulkanismen. Den första fasen i detta förlopp tror han bestod av explosioner genom en eller flera sprickor, varvid en stor mängd vulkaniskt tuff spreds över en stor region.

Därefter vidtog en lugnare period under viken minst tre lavaeruptioner från åtminstone två kratrar förekom. Dessa kratrar var belägna i norra delen av Norrbonäset på något avstånd ut från nuvarande strandlinje. Den tredje fasen anser han bestod i att magmareservoarerna tömdes och den instörtning av berggrunden som bildade Dellebäckenet ägde rum.

Höga vulkaner
Han tror att den vulkaniska regionen varit väsentligt större än vad det kvarvarande dellenitområdet visar. Mycket av de vulkaniska utbrottsprodukterna, särskilt de lätta tufferna, har troligen fraktats bort. Vulkanerna i Dellenområdet måste enligt Redaellie ha varit ganska höga.

Hans arbete kan ses som ett fullföljande av de grundläggande undersökningar som företogs av Svenonius. Liksom sin föregångare är Redaelli övertygad om att Dellenbäckenet formats av vulkanisk aktivitet. Han tror att vulkanerna i området varit verksamma under jordens tertiärtid för omkring 70 miljoner år sedan.

Han pekar dock på en omständighet som, utan att han är medveten om det innebär att vulkanismteorin är ohållbar. Han tycker nämligen att delleniten är så egenartad att den troligen inte har samma ursprung som andesiterna på andra ställen i världen. Senare noggranna analyser av sammansättningen visar ju att delleniten inte har kommit ur jordens inre utan är en smältprodukt av områdets bergart.

Dellenstrukturen är en meteoritkrater

Undersökningar som gjorts under de senaste dcennierna visar att den uppfyller de flesta kriterier som brukar uppställas för impaktkratrar. Så gott som alla geologer och geofysiker har nu övergett den gamla teorin om att den skulle vara vulkaniskt bildad

De båda sjöarna i strukturen avtecknar sig mycket tydligt på flyg- och satellitbilder. Den ursprungliga kraterns cirkelform framträder också väl i Norra Dellens rundning. Genom att studera höjdnivåerna på bergen strax norr om Norrdellen går det att avläsa formen på själva kraterväggen. Den södra delens mer oregelbundna form beror på äldre förkastningar som genom nedisningar och andra processer ytterligare markerats.

Att den ursprungliga bildningen blivit kraftigt eroderad och delvis omformad är lätt att förstå, då man vet att den troligen är omkring 90 miljoner år gammal. De nedbrytande krafterna har alltså haft god tid på sig att verka. Det var ”bara” för 3000-3500 år sedan, då landytan höjde sig ur havet efter den senaste nedisningen, som Dellensjöarna började framträda i sin nuvarande skepnad.

Forskarna tror att den meteorit som formade Dellenstrukturen var omkring 1 km bred. När en så stor meteorit kolliderar med jorden blir verkningarna katastrofala. Den bromsas nämligen inte upp nämnvärt utan träffar jordytan med kosmisk hastighet.

En väldig explosion

 

5 minuter efter kollisionen:
Nedslagskraterns sidor störtar in, smältan börjar stelna

Det mesta av dess enorma rörelseenergi omvandlas till värme, som förgasar både själva meteoriten och en mindre del av berggrunden i nedslagsområdet. En större del av berggrunden smälter. Det uppstår en väldig explosion som slår upp en krater ur vilken smält och chockpåverkat material slungas ut.

Det kan förefalla underligt att en jättestor meteorit kan helt förgasas utan att lämna några spår efter sig. Så är emellertid ofta fallet, men det finns ett fåtal kratrar där man funnit metallfragment efter meteoriten. Några sådana har inte påträffats i Dellenstrukturen, men det finns forskare som konstaterat en något förhöjd iridiumhalt i dellenit, vilket kan uttryckas som att det ”luktar” meteorit.

Trycket i den chockvåg som bildas vid explosionen är så högt, att berggrunden påverkas på flera sätt. Utanför den zon närmast explosionspunkten, där materialet förgasas eller smälter, blir berget krossat och upp spräckt. Chockvågen expanderar utåt-nedåt i berggrunden och gör att volymen är upp krossat berg blir betydande.

Det för med sig att tätheten i kraterstrukturen, särskilt i dess bottenzon, blir lägre än i omgivande berggrund. Man får ett tyngdkraftsminimum som går att mäta med ett instrument som kallas gravimeter. Sådana mätningar vid Dellensjöarna uppvisar ett tydligt minivärde.

Chockvågen
Den enorma chockvågen åstadkommer också olika omvandlingar av material och bergarter kring nedslagsplatsen. Det kallas för chockmetamorfos och är en mycket snabb process. En yttring av chockmetamorfos är bildandet av s.k. planelement i kvarts och en rad andra mineral. Det är små lameller eller vissa kristallografiska plan i mineralet som är möjliga att se i mikroskop.

För att sådana planelement ska kunna bildas måste trycket överstiga ett visst värde. De tryck som utvecklas vid vulkanutbrott uppgår bara till ungefär tiondelen av detta värde. Därför finns det för närvarande ingen annan förklaring till fenomenet av typen planelement än att de åstadkommits av det tryck som alstras av chockvågen vid nedslaget av en jättemeteorit. Redan 1968 publicerade geologen Nils-Bertil Svensson en rapport om att planelement hade iakttagits i kvartskorn från inneslutna urbergsfragment i dellenit.

Mätningar från flygplan
Under 1980-talet utfördes karteringsarbeten i Dellenområdet. De gjordes i SGU:s regi och ansvariga för den geofysiska bearbetningen var Herbert Henkel och Bo Wållberg. Bl.a. företogs mätningar av magnetism, elektriska egenskaper och strålning från ett flygplan, som på låg höjd – cirka 30 m – flög över området i parallella stråk med 200 meters mellanrum. Instrumenten ombord var en magnetometer som mätte magnetfältet, ett speciellt instrument som avläste den elektriska ledningsförmågan i berggrunden och en gammaspektrometer som mätte strålningen från kalium, uran och torium.

Resultaten av dessa mätningar visar att den uppsmälta berggrunden – delleniten – ger en kraftig ökning av magnetfältet, medan kraterstrukturen i övrigt med den uppkrossade berggrunden – breccian – ger ett försvagat magnetfält. Båda dessa fenomen är typiska för nedslagskratrar.

Då det gäller elektriska egenskaper visar mätningar att det är bottenzonen med det krossade och uppspräckta berget som hade den bästa ledningsförmågan i elektriskt avseende. Det beror på att det där finns mängder av sprickor med vatten i. Bottenzonen beräknas nå ett djup av omkring 3,5 km.

50 miljoner år efter kollisionen:
Blockrörelser utmed förkastningar har förkjutet kratens sidor. En sjö bildas i botten.

Enligt Henkel är kraterns topografiska diameter omkring 19 km. Den ursprungliga kratern var mindre eftersom sidorna omedelbart kollapsar. Den eroderade men ändå ganska välbevarade nordöstra delen visar flera typiska drag för väggar i impaktkratrar.

SGU:s arbeten resulterade bl. a. i en flygmagnetisk karta och en berggrundskarta. Dessa båda kartor som gavs ut 1989 täcker en stor del av Dellenområdet. Berggrundskartan, som är utarbetad av Hans Delin, visar mycket tydligt området med chockad berggrund och därmed också själva kraterns storlek. Även utbredning av dellenit inom kraterområdet är tydligt markerad.

---

Enligt tillfrågad geolog, Rita Orelund är den här 9 cm långa stenyxan troligen tillverkad av Dellenit

---

Ekolodningar från båt
Sommaren 1987 gjorde forskarna Tom Flodén och Per Söderberg från Stockholms universitets undersökningar i Dellensjöarna. De utförde mätningar från båten Björn som korsade de båda sjöytorna i förutbestämda stråk. De instrument som användes var en magnetometer för att mäta magnetfältets styrka, ett vanligt ekolod för att registrera bottenprofilen och ett speciellt lågfrekvent ekolod – en seismisk sändare – för att tränga igenom bottenavlagringar och få fram bergsreliefen av sjöbäckenet. För positionsbestämningen av mätpunkterna användes ett avancerat radarpejlsystem.

Året därefter kompletterades dessa mätningar med refraktionsseismiska undersökningar på land av Thomas Andrén och Runa Jacobsson. Särskilt var det Norrbonäset och de sydvästra landområdena inom kraterstrukturen som undersöktes. Runa Jacobsson som då var studerande har senare skrivit ett examensarbete där hon sammanfattar de båda årens forskningsresultat.

Hon skriver att Dellenimpakten ursprungligen tycks ha varit en regelbundet rundad struktur men att den är genomskuren av två förkastningssprickor som är äldre än själva strukturen. Troligen har dessa sprickor periodvis aktiverats och kraftigt eroderats under kvartärtidens nedisningar, vilket förklarar sjöarnas djupförhållanden och deras utdragna form i sydöstlig riktning.

Erosionsdalarna är delvis täckta med två olika avlagringar; en undre som en mycket kompakt och innehåller stora stenar och en övre som är lösare och nästan fri från stenar. En förvånansvärt väl bevarad del av Hudiksvallsåsen sträcker sig genom hela Norra Dellen längs sjöns djupaste delar.

I en brant omkring 200 meter norr om vattentornet i Duvnäs finns stora block av en breccia som bara hittats på detta ställe. Den har en speciell sammansättning och innehåller inte något smält material. Möjligen är det rester av den västra kratervallen.

Med ekolodningarna 1987 som grundmaterial gavs året därpå ut en djupkarta över sjöarna vilken också kan användas som sjökort. Denna karta, som utarbetats av Sigurd Melin, innehåller även en kort redogörelse för sjöarnas uppkomsthistoria och turistinformation om Dellenbygden.

Naturkatastrof skapade Dellenbygden
Dellenmeteoriten slog ned under den period i jordens historia som enligt geologiska tidsskalan kallas krita. Klimatet var då varmt och landområdena mer sammanhållna än vad de är i våra dagar. Dinosaurierna var de dominerande varelserna på planeten.

Om man gör tankeexperimentet att meteoritnedslaget aldrig inträffat skulle Dellenbygden idag troligen varit en skogbevuxen moränterräng. En naturkatastrof för mycket länge sedan kan alltså sägas haft positiva verkningar för miljön, eftersom den skapade förutsättningar för dagens natursköna sjöområde med tillhörande jordbruksbygd.

Källa:
Dellen Magasinet Nr: 8 1993
av Roland Sellström
Avskrift Åke Nätterö

 

 

Dellen – en guldgruva för geologerna

Hudiksvalls Tidning 26 sept. 1994
Av Jan Olsson

Gästrike-Hälsinge Geologiska Sällskap genomförde under den gångna veckoslutet en föreläsning vid Forsa folkhögskola och därefter fältstudier i och kring Dellenbygden. Många intressanta iakttagelser gjordes, med bland andra Jan-Olov Svedlund, geolog och forskare vid SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) i Uppsala, som ciceron.

Tre påståenden tog man fasta på under rundresan – att Dellarnas vattenyta varit tre meter lägre, att det en gång i tiden rått medelhavsklimat här och att det friska vattnet i allt högre grad står i riskzonen att förstöras av vägsalt.

Minst två istider
Vid fredagskvällens föreläsning i Forsa medverkade också geologen och forskaren Hans Söderholm SGU. Huvudtemat var här grundvattenproblematiken och dubbelmoränen, vilken bevisar att vi haft minst två istider.

Jan-Olov Svedlund SGU:
– Dubbelmoränen i Dellenbygden tilldrar sig i dag ett stort vetenskapligt intresse från omvärlden.
– Vårt hopp står till bildandet av ett nordiskt konsortium som kan utföra geologiska, omfattande undersökningar.

 – Dellenområdet står inför världens blickfång.
– Ett sagolikt geologiskt arkiv!

Torvmosse på tre meters djup
– Syftet är att förklara det sensationella motsägelsefulla påståendet att norra Dellens vattenyta under en längre period för 800-1000 år sedan haft ett vattenstånd som ligger cirka tre meter under dagens nivå. Hur ska man kunna förklara den mosse/våtmark man grävt fram på tre meters djup på Dellenstranden vid Sundsön? Se karta 

Prov har tagits för åldersbestämning.
Fotnot: På söndagskvällen ringde Anne-Marie Robertsson och Martin Sund från SGU till Göran Persson.
– Analysen visar att torvmarken är 3 000 år gammal istället för 1 000 år berättar Göran Persson.
Anm. Senare har liknande växtlighet under vattenytan konstaterats vid södra Sannäs i Sördellen

Medelhavsklimat
Från SGU visar ett mycket stort intresse för Dellenområdet. Jan-Olov Svedlund och Göran Persson samt övriga medverkande noterade att gjorda grävningar och studier av dubbelmoränen bevisar att det mellan att det mellan två istider, för ungefär 100 000 år sedan, måste ha rått ett medelhavsklimat runt Dellensjöarna

Bevis för detta är bland annat att man mellan moränlagren funnit rikligt med pollen bland annat från ek och hassel, växter som kräver ett varmare klimat för att trivas.

 

 

Naturkatastrof i Forsa

Rektor Israel Jonzon berättade inför 3. 000 midsommarfirande på Forngården i Fränö 1974

Rektor Israel Jonsson avslöjade något som han betecknade som en naturkatastrof som enligt hans forskning och bedömning skulle ha timat i Forsa för 3.000 – 4.000 år sedan.

Att havet en gång i tiden gått in över Forsa bevisar många fornlämningar. Forsabygden, har varit en enda stor skärgård och rektor Jonzon har kommit fram till att den vattennivå som en gång i tiden fanns över Storsjön, Långsjön och upp mot Forsa kyrka och Näsviken helt plötsligt har sänkts flera meter. Vattnet skulle ha brutit sig ut genom en bank i Ölsund och därmed skulle landområdet i denna skärgård höjts upp flera meter på några timmar eller kanske något dygn.

Hudiksvalls Tidning måndagen den 24 juni 1974.

 

 

Tsunamivåg även i Hälsingland

Hudiksvalls tidning 31 dec. 2004
Av Lennart Ersson

I sin senaste bok har geologen och forskaren Nils-Axel Mörner en hel lista på totalt 54 jordbävningar i forntida Sverige. Och av dessa kan minst 15 knytas till stora tsunamivågor

Fler bevis på jordbävningar
Inte minst har området i Hälsingland varit drabbat förhållandevis sentida och Nils-Axel Mörner har haft många forskningsprojekt på gång i trakterna kring Hudiksvall. Bland annat anser han att Bodagrotterna är ett resultat av en jordbävning och i sandlagren i Hög har han funnit bevis för en jordbävning för 6 100 år sedan och så sent som för 2000 år sedan var det en jordbävning som skapade en jättevåg som åstadkom sådana krafter att Dellensjöarna dämdes upp tre meter.

Han och andras forskning visar att Hudiksvallsområdet för 9 663 år sedan skakades av en verklig jättejordbävning som åstadkom en tsunamivåg på minst 10 meter. Händelsen har registrerats i åtta sjöar.
– Vågen slog bland annat in i Svartsjön och det är därför som det fortfarande finns spigg i den, säger Mörner. Ett annat resultat av den jordbävningen var skapandet av Bodagrottorna i Iggesund.

För 6 100 år sedan var det dags igen för superjordbävning i Hudiksvallstrakten och en tsunamivåg på minst 15 meter bröt in över land. Det var på över 8,5 på Richterskalan.

Det avgörande beviset för den jordbävningen hittade Nils-Axel Mörner och en grupp forskare i september år 2000 när de undersökte det enorma grustaget hos Råsjö i Hög. Där har man genom ett ihärdigt regnande och ras i grusmassorna fått fram en perfekt genomskärning av grusåsen. I sand och lerlagren kunde geologerna med exakt precision avläsa förhistorien som i en öppen bok.

Den senaste jordbävningen kom för 2000 år sedan då området nordöst om Hudiksvall skapades av en explosionsartad smäll. Nils-Axel Mörner uppskattar att den orsakade en tsunamivåg på minst 20 meter och vars konsekvenser syns i ett flertal myrar och sjöar. Flodvågen rev med sig enorma mängder sand som dämde upp utloppet till Dellensjöarna med kanske tre meter.

---

Ett metertjockt lerlager
När man byggde vattenverket i Friggesund stötte man på ett metertjockt lerlager på 2½ till 3 meters djup. Hur kunde vattnet bli stillastående mitt i den gamla älvfåran? Stillastående vatten är en förutsättning för att det ska bildas lera. Bara hundra meter i nordlig riktning finns ett område med myrmark. Sandbädden här är hela 27 meter tjock innan man kommer ner till färskvattnen ådern som förser bygden med vatten. Är möjligen lerbädden en lämning efter ovannämnda tsunami våg som fick Svågan att vika undan och bilda en ny älvfåra?

---

Utsikt från Gulåsen. Vid bordet sitter Viveca Sundberg

2010 blev Dellenova till salu. 20151107 avled Göran Persson

 
På moviksskrubben, den lilla holmen utanför hamnen i Moviken finns ett inhugget årtal 3/11 1906 som bara är synligt vid extremt lågt vatten.

---

Axelina Bäckström har åkt före sina kompisar som kommer åkandes från Skålsvedja. De syns svagt i bakgrunden

Se film med skridskoåkare från 2020.
Se Leif Meitons film.

 

Vem som fångat största gäddan i Dellarna är det nog ingen som vet, men här kommer ett axplock på fina fångster

Evert Nordén med sin jättefångst