Under den här rubriken samlar vi fotografier på gamla storbröllop som inträffat runt om i Dellenbygden.
En uppmaning – vi vill ha kort på stora bröllop från början av 1900-talet eller tidigare, gärna från det här området
Har du ett sådant bröllopskort kan vi kanske hjälpa dig att identifiera vilka gästerna är och det gör vi helt ideellt tillsammans med andra likasinnade. Den störste idealisten och kännaren är Harry Persson i Tå.
BRÖLLOPSSEDER
Några ord om seder och bruk, tankar och regler som gällde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Fram till 1908 var man tvungen att gifta sig i kyrkan.
Bruket att kvinnor tar männens efternamn vid giftermål växer fram under 1800-talet. Officiellt föreskrevs namngemenskap för makar först 1915 i Kungl. Maj:ts nådiga förordning. Enligt 1963 års namnlag kunde kvinnan vid giftermål genom en anmälan behålla sitt efternamn.
Fram till 1973 var det lag på lysning i kyrkan tre söndagar i rad, med det blivande brudparet närvarande. Meningen var att församlingen skulle kunna lägga in en protest mot det stundande bröllopet. Efteråt brukade det vara lysningsmottagning och det var då man lämnade sina bröllopspresenter.
Harry Persson skriver följande i sin bok, ”I KYRKBYN OCH TÅ”:
I det gamla bondesamhället hade man stor koll på släkt och grannar. Föräldrarna utsåg tidigt eventuella giftaskandidater till sina barn. Ända in på 1900-talet var det för det mesta föräldrarna, som bestämde, vem som dottern (eller sonen) skulle gifta sig med. Det skulle helst vara nån inom samma rang och status. Bonddöttrar fick inte gifta sig med en dräng till exempel. Däremot gick det bra med ett giftermål uppåt så att säga, om nu motparten var med på det. Bröllop var en ståtlig tillställning. Med många inbjudna. Då gällde det verkligen att hålla koll på släkten. Kusiner och tremänningar räknades som nära släktingar. Och alla yngre och medelålders i byn bjöds in och kom, om nu inte småbarn hindrade. Ett bondbröllop här i bygden hade för det mesta över hundra gäster. Och det räckte i dagarna tre med mycket mat och dryck.
Fram till 1910-talet bar bruden en svart klänning med brodyr på med vit slöja och en vit snibb fastknuten i midjan. Och en stor krona som lånades från kyrkan. Brudgummen bar en bonjour eller senare frack. Både brud och brudgum hade vita handskar. Slöjan var från början liten och ersatte de från 1800-talet vanliga pappersblommorna i granna färger, som prydde dåtidens bruddräkt. På 1910-talet blev det mer och mer vitt i dräkten för att sen helt övergå i vit brudklänning. Den sista svarta brudklänning i Bjuråker användes, vad vi vet, år 1922. Gästerna var högtidsklädda, frack och långklänning hörde till.
Bröllopet hölls för det mesta i det hem, där paret skulle bosätta sig. För att klara mathållning för hundra gäster i tre dar behövdes mycket förberedelser och en erfaren kokerska. Spelmän hörde till, fiolspelande och dragspel.
Marskalkar, tärnor och brudnäbbar var regel liksom gudfar och gudmor.
Före bröllopet var det lysning i kyrkan. Tre söndagar lästes lysningen upp. Reducerades senare till en gång.
En speciell sed var ”knutningen”. Ungdomar som kände brudparet, men inte blivit bjudna, besökte bröllopsgården på kvällen första dagen. Utklädda och uppspelta kom de till bröllopet, kikade in genom fönster och dörrar, fick sig en matbit eller ett glas, dansade en sväng och lyckönskade brudparet. Helst skulle man förbli oigenkänd och ju roligare utklädsel desto bättre. Knutarna var ett välkommet och roligt inslag i bröllopsbilden. Slut citat.
Bröllopsfoton
Till bröllopsceremonin hörde också att brudparet och alla gästerna i vederbörlig ordning ställde upp sig för fotografering. Det var en omständlig och tidsödande procedur att arrangera alla till fotografens belåtenhet. Intill bruden satt eller stod hennes släkt och på samma sätt placerades brudgummens föräldrar och syskon nära honom. Brukligt var att bjuda handlaren och andra på orten betydelsefulla personer.
Sedan brudpar, släkt, övriga gäster och barn intagit sina anvisade platser och hattar skjutits upp i pannan för att inte skugga ansiktet, var det så dags för det viktiga bröllopsfotot. Det är inte att undra på om brudpar och gäster tycks något stelnande i sina poser.
Bilder på stora bröllop från början av 1900-talet har sällan eller aldrig blivit fullständigt publicerade. Bilder med namn på brudparet och gården förekommer, men man får aldrig veta vilka gästerna är. Inte ens i lokala byaböcker förekommer utförliga presentationer. Därför kommer troligen dessa bildskatter – som är en del av vårt kulturarv att med tiden bli förpassade till glömskans mörker om ingen gör något för att försöka lyfta fram deras stora värde som kulturbärare och backspeglar till en tid som varit.
Därför vill vi försöka rädda så många bilder som möjligt i vårt närområde. Sedan vi fastställt vilka brudparet är och var någonstans bröllopsbilden är tagen vill vi identifierad så många av brudparets släktingar och gäster som det bara går. I förta hand förlitar vi oss på vårt egna och andras bildarkiv och slutligen på den stora allmänheten som nu kan se bilden på nätet. Alltid är det någon som känner igen någon släkting, nära anhörig eller bekant.
En djupare inblick i gamla bröllopsseder kan du läsa om under rubriken historia
Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10