Bönhus och kapell i Hög

Dellenportalen har samlat uppgifter om Bönhus och kapell i Hög ur böcker, tidningar och ur olika arkiv.

Läs om Bönhus och Kapell i Forsa.

---

Läs om Norrbo Missionsförsamling.

---

Läs om Svenska Världsfredsmissionen i Norrbo

---

Läs om Bönhus och Kapell i Delsbo.

---

Läs om Bönhus och Kapell i Bjuråker.

---

Läs om kapell på andra platser, kapell.se

---

Mejladressen till oss, hittar du längst ned på sidan.

---

Använd sökfunktionen 
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

 

RELIGIÖSA ORGANISATIONER

Högs lilla socken, med ett invånarantal på 702 personer år 1900, har haft en utbredd kristen verksamhet. Under första hälften av 1900-talet finns där förutom sockenkyrkan fyra gudstjänstlokaler. Lokalerna har så småningom sålts och byggts om och 1993 fanns endast Lutherska Bönhuset i Åsak kvar. Se bilder/Högs hembygdsförening

1843 bildades Högs Missionsförening. 
I Hälsinglands väckelsebygder var det en krets unga, av väckelsen gripna präster, som skapade stöd åt Svenska Missionssällskapets (bildat 1835) verksamhet. De flesta av dem befann sig i underordnad ställning som t. ex. A.G. Sefström i Bjuråker och Anders Wiberg, pastorsadjunkt i Forsa/Högs pastorat 1843-1844. Det faktum att ordföranden i missionsföreningen var präst, som var fallet i Hög och Bjuråker, garanterade ej alltid ett gott förhållande mellan missionsföreningen och församlingens ledning. I Bjuråker inträdde en motsättning mellan kyrkoherden och Säfströms missionsförening vilket ledde till att församlingen delades i två läger. Liknande tendenser fanns inom Högs Missionsförening och den kan därför sägas vara en missionsförening av konventikel typ.

Samlingar hölls i hemmen i Hög under senare delen av 1800-talet ledda av kolportörer från Norra Hälsinglands Missionsförening. Kronofogde Lidén, bosatt i Hög, var styrelseledamot i föreningen till 1876. En möteslokal, Lutherska Bönhuset i Åsak, byggdes 1906. En förening av De Ungas Förbund bildades 1908. Evangeliska Lutherska Missionsförening i Hög bildades 1909 och anslöts till EFS 1916. Två medlemmar finns 1993 kvar i föreningen.

1911 lämnade några medlemmar Lutherska Missionsföreningen i Hög och samlades kring missionssällskapet Bibeltrogna Vänners predikanter, till en början i enskilda hem. På 1920-talet iordningställdes bönsal på Lindbergs gård i Frölland. Verksamheten bedrevs även i Vålsta, Forsa, alldeles vid gränsen till Hög.

1880 bildades Högs Friförsamling även kallad Högs Evangeliska Missionsförening. 1889 skänktes tomt  i Tåsta för bönhusbygge och 1894 togs Högs Missionshus i bruk. 1900  anslöts föreningen till Svenska Missionsförbundet. 1937 upplöstes församlingen och 1963 såldes missionshuset till privatperson.

De första baptisterna i Hög döptes 1862 och 1897 bildade 19 högsbor Högs Baptistförsamling. 1913 hade församlingen fyra predikolokaler i Hög och 1928 inköptes huvudbyggnaden till Högsgård där samlingslokal inrättades.

1912 anordnade församlingen en stor uppbyggelsekonferens på Högsgård då deltagare fanns från 14 socknar.

1977 gick församlingen in i Hudiksvalls Baptistförsamling.

 

 

BLÅBANDSFÖRENINGEN 270, HÖG
1890 bildades föreningen
1890 fans 98 medlemmar
1910 fanns 138 medlemmar
Hemmansägaren och förste ledaren i Högs Baptistförsamling, Per Eriksson, blev blåbandsföreningens ordförande. På hans gård i Holm var lokal iordningställd för baptisterna och denna lokal användes av blåbandsföreningen så småningom växelvis med bönhuset i Åsak. Paketauktioner, brevaftnar och besök av grannföreningar stod bl. a. på programmet. På somrarna hölls stora fester i Liaparken. Man samlades vid gården i Holm och tågade mot parken med en hornmusikkår från Hudiksvall i täten. Även gökotta på Högklitt brukade anordnas.

När IOGT logen 3018 Vesta bildades 1903 övergick många blåbandsmedlemmar dit. Verksamheten avtog.
1917 lades föreningen ned att återuppstå ett par år 1921-1923 i samband med förbunds omröstningen.

Högs Blåbandsförening 1908. Bild från sockenbilder och Högs hembygdsförening

 

 

80-ÅRIG BAPTISTEPOK I HÖG

”PETTERS” I HOLM HUVUDLOKAL UNDER DE TRETTIO FÖRSTA ÅREN

Enligt författaren till boken Svensk frikyrka, Erik Nyhlén, hävdar baptisterna ”att vara troende är i väckelsens mening att ha gjort upp en sak med Gud, att känna frälsningsvisshet, att ta avstånd från världslivets fröjder och helt leva för sin mästare. Som bekräftelse på att man kommit till tro, mottages dopet, vilket i baptistisk formulering består i att man i dopets grav nedsänker den gamla syndiga människan och den nya uppstår”.

Det som skiljer döparsamfunden (baptisterna, fribaptisterna, Helgelseförbundet, Örebro missionsförening och Pingströrelsen) från den övriga kristenheten är alltså, att de använder vuxendop (troendedop) i stället för barndop.

Den första kristna församlingen i Jerusalem och de närmast följande tillämpade vuxendopet och ställde sig avvisande till att den världsliga staten blandade sig i dess angelägenheter. Men att vuxendopet användes var naturligt, eftersom ingen etablerad kristen kyrka då fanns, och så har ju också varit fallet på många håll ute på missionsfälten. Men även barndop anses ha förekommit på apostlarnas tid. I Apostlagärningarna 16:33 står att läsa om fångvaktaren i Filippi, ”att han själv döptes med hela sin familj”.

Påbud och barndop
Efter några århundraden gjordes emellertid barndopet till allmän regel. Mötet i Kartago 418 e. Kr. fördömde var och en som förnekade, att nyfödda barn bör döpas. Kejsar Justinianus på 500-talet och Karl den store på 700-talet hotade med att verkställa stränga straff mot alla som vägrade döpa sina barn. Genom seklerna ända fram till vår egen tid var baptisterna utsatta för svåra förföljelser inte minst i Sverige.

Det är oklart, när det baptistiska idéerna nådde Sverige. Under 1500- och 1600-talen hade vi rätt goda förbindelser med Tyskland, och möjligen förirrade sig en och annan vederdöpare, som baptisterna benämndes, till vårt nordliga land. Kanske fick affärsmän, hantverkare, soldater och sjömän kontakt med döparna under sina utlandsvistelser.

Gert Bokspännare i Strindbergs ”Mäster Olof” var visserligen vederdöpare, men han anses inte ha existerat i verkligheten. Många svenskar i England och Amerika var baptister, och i början av 1800-talet fanns sannolikt enstaka baptister i Sverige.

Baptismens födelseår i Sverige
1848 är den nutida svenska baptismens födelseår. Då bildades nämligen landets första baptistförsamling. Fyra män och en kvinna i Borekulla, Landa socken i Halland ingick i denna första församling. De hade då låtit döpa sig i Kattegatts salta vatten. Dopet ägde rum i Vallersvik, som blivit något av ett Mecka för de svenska baptisterna. Dopförrättare var en dansk baptistpredikant E. M. Förster. Kvinnan, som döptes, var gift med förre sjömannen Fredrik Olaus Nilsson, som anses varit banbrytaren för den svenska baptismen.

En som kom att betyda mycket för den baptistiska rörelsen i Sverige och inte minst i vårt landskap Hälsingland, var den förutvarande statskyrkoprästen Anders Wiberg (1816-1887), som föddes i byn Vi i Hälsingtuna. Han räknas som en av de främsta baptistpionjärerna i landet.

På våren 1852 utkom Wiberg med boken ”Hvilken bör döpas och hvaruti består dopet?”. Med denna bok fick den baptistiska läran om dop och församling sin första auktoritativa framställning. Wibergs skrift bidrog i hög grad att sprida det baptistiska budskapet över vårt land och inte minst i Hälsingland.

I Hassela kom större delen av socknens ”läsare” att bli övertygade baptister. Hasselaborna Karin Tiger och Lars Olsson, som döptes i Sundsvall den 22 juni 1856 räknas jämte Anders Wiberg till Hälsinglands första baptister.

Första dopet i Hälsingland 
Den 24 juli 1856 skedde det första baptistdopet i Hälsingland vid Östra Kölsjön i Hassela, då nio hasselabor lät döpa sig. Samtidigt bildades på platsen Hälsinglands första baptistförsamling. Något senare skedde en församlingsbildning i Bergsjö. Innan 1856 gått till ända hade församlingar bildats även i Bollnäs och Forsa.

Planerat mord vid dopförrättning 
Att baptisterna hade att kämpa mot hårt motstånd framgår av en skildring från Forsa. Vintern 1862 skulle några personer döpas, och dopförrättningen skulle ske i Böleströmmen, som tack vare det strida strömdraget gick öppen. Man vågade inte förrätta dopet på dagen av fruktan för överfall. Dopet skulle därför ske nattetid. Men hemligheten sipprade ut på något sätt. Några av församlingens fiender beslutade sig för att överfalla dopförrättaren och dopkandidaterna och döda (!) dem. I god tid infann sig fienderna och lade sig i bakhåll för den inte ont anade skaran av troende. Men av någon anledning blev dessa försenade och fienderna måste stelfrusna bege sig därifrån för att värma sig i en närbelägen gård. Medan dessa var borta, anlände församlingen till dopstället, och dopförrättningen skedde i den kalla, stjärnklara natten utan att på något sätt bli störd. När akten var över och församlingsmedlemmarna med glädje och tacksamhet till Gud vandrade hem, kom fridstörarna tillbaka men fann av baptisterna ingenting annat än spår i snön.

Om Forsa baptistförsamling har Pelle Berglöf skrivit i Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1979.

De första baptisterna i Hög 
Även till Högsbygden nådde de baptistiska tankarna. De första baptisterna här var bonden Erik Persson i Holm och hans hustru Brita. Båda döptes den 22 augusti 1867. Samma dag vann de inträde i Hudiksvalls baptistförsamling. Även Erik Persson fick känna på det motstånd, som den baptistiska rörelsen mötte under sin första tid. Ofördragsamhet, ja, hat blev han enligt uppgift utsatt för.

Enligt Jonas Persson i hans bok Minnen från en gången tid i Högs socken avslutades laga skiftet i Holm omkring 1880, då Erik Perssons gård skulle flyttas längre österut i byn. Erik Persson uppges ha haft planer på att låta en samlingssal för baptister inrymmas i sin gård. Planerna kan möjligen tyda på att han önskade en församlingsbildning även i Hög. Men döden kom emellan. Den 27 februari 1881 rycktes han bort endast 51 år gammal.

Det blev istället hans son Per Eriksson, som fick förverkliga planerna. Enligt Jonas Persson samlades man i ett rum på nedre våningen i den rymliga gården, innan den stora samlingssalen på övervåningen var färdigställd.

Högs baptistförsamling bildas 
Hudiksvalls baptistförsamling såg dagens ljus 1858. 1883 fanns det i församlingen 23 hälsingtuna- och högsbor, som ville bilda egen församling, vilket också skedde. Den nya församlingen kom att heta Hälsingtuna baptistförsamling. 1897 begärde nitton högsbor att få utträda ur Hälsingtuna baptistförsamling och bilda en självständig församling av Baptistförbundet. Den 7 juni samma år hölls ett konstituerande sammanträde i Fiskeby.

Den nybildade församlingen, Högs baptistförsamling, kom att få följande ledning:
Per Eriksson i Holm, ordförande, Edvard Sundberg i prästgården (1869-1947), sekreterare, Nils Erik Eriksson i Holm (född 1874 och avflyttad till Hudiksvall 1905), kassör, Per Unger i Edsta (född 1862 och emigrerat till USA 1902), diakon samt Kerstin Carlsson i Åsak, diakonissa. Bland de ledande märks också Gabriel Gistvik Edsta (1843-1907, döpt 1885) och Helena Högman i Kungsgården (1841-1912).

Fyra samlingslokaler 
Församlingens första uppbyggelsemöte hölls i augusti 1898, och samma år kom en söndagsskola till stånd i Holm. 1899 öppnade församlingen en andra predikolokal hos Anders Jonsson i Wälsta, där det år 1900 startades en söndagsskola. 1905 blev ett märkesår såtillvida att man då i samråd med Hälsingtuna baptistförsamling beslöt anställa ordinarie predikant.

1911 öppnades ännu en predikolokal, nämligen i Rumsta, och år 1912 anordnade församlingen en uppbyggelsekonferens på Högsgård, kanske den största som någonsin hållits i Hög. Man kunde räkna deltagare från inte mindre än fjorton socknar. En fjärde samlingslokal kom till stånd 1913 i Västerrå. Även en söndagsskola startades där.

Församlingen fick även känning av spanska sjukans härjningar på hösten 1918. Marta Andersson från Wålsta (1890-1918) var en av församlingens mest hängivna medarbetare och gav sig ut som evangelist. Endast 28-årig dukade hon den 20 november nämnda år under för den hemska sjukdomen under en vistelse i Örebro.

Verksamheten under de 30 första åren utmärktes av stora och betydelsefulla möten, där många av distriktets bästa krafter medverkade. En livaktig ungdomsförening var också verksam.

En brorson till Per Eriksson, Hudiksvall, har berättat ett minne från sin ungdom, då han vistades i sin farbroders hem i Hög:
– ”Dödstrött efter en lång dags hårt arbete på åker och äng från tidig morgonstund till sen eftermiddag hade vi – min kusin och jag – gått till vila i en kammare belägen vägg i vägg med gudstjänstrummet på gården. Så fick jag höra sång och bön där inifrån av några män och kvinnor som måste vara lika trötta som vi efter slåtterdagens långa och hårda arbete. Jag kände med ens en djup och varm beundran för dessa trogna Jesu lärjungar, och jag förstod klarare än förr, att de i sin gudstro ägde något, som gav deras liv mening och innehåll och som de ville ge uttryck för i lovsång och bön”.
Vid avflyttningen från Holm 1928 hade församlingen 47 medlemmar.

Huvudbyggnaden vid Högsgård förvärvas 
1928 hade man fått erbjudande av Per Olof Bergström i Åsak att köpa huvudbyggnaden till Högsgård. Köpet verkställdes, och på övre våningen i den stora byggnaden inreddes en samlingssal. I fastigheten fanns också en bostadslägenhet. Här fick man snart som hyresgäst pastorn och sedermera musikhandlaren Carl Bergström, som kom att betyda mycket för verksamheten under närmare ett årtioende.

Senare bosatte sig Yngve Bergström med familj på Högsgård, och under hans energiska ledning fortsatte verksamheten. Efter hans avflyttning avtog emellertid verksamheten.

Sammanslagning med Hudiksvallsförsamlingen
Den 3 april 1977 beslöt församlingen att anta Hudiksvalls baptistförsamlings förslag om sammangående.
Den 4 maj samma år hade Hudiksvallsförsamlingen erhållit lagfart på Betellokalen i Åsak, och den 5 juni förklarades samgåendet vara klart. En 80-årig baptistepok i Hög var slut.
I maj 1

981 försålde Hudiksvalls baptistförsamling lokalen i Hög

I ett anförande vid sammankomsten den 5 juni 1977 konstaterade den Högsbördige medlemmen i Hudiksvalls baptistförsamling Erik Eriksson, att ”Högs baptistförsamlingen har varit vår dotterdotter. Vårt barnbarn har nu återvänt till färdenehemmet, och vi hälsar henne med stor glädje välkommen hem”.

Under de jämt 80 år, som Högs baptistförsamling existerade, var sammanlagt 149 personer anslutna till församlingen. Vid sammanslagningen fanns åtta medlemmar i medlemsmatrikeln.

Bild från Hög Hembygdsförening

Carl Bergström (1891-1950).
Carl Bergström bodde med sin familj under trettiotalet på Högsgård och var en god tillgång för Högs baptistförsamling och andra församlingar i landskapet inte bara som predikant utan även som musiker och sångare. Han trakterade både gitarr och fiol och kunde dessutom konsten att spela på glas, vilket blev ett uppskattat inslag under hans framträdanden. Carl Bergström var bondpojke från Simtuna i Uppland och verkade bl.a. som pastor i Arbrå och Skönsberg utanför Sundsvall, innan han bosatte sig i Hög. Under trettiotalet utgjorde han med sin familj ett välkänt inslag i bygdens och församlingens liv. Med tiden kom han att etablera sig som musikhandlare i Hudiksvall.

Erik Persson i Holm (1830-1881)
Han var jämte sin hustru de första baptisterna i Hög. De döptes den 22 augusti 1867 och kom att tillhöra Hudiksvalls baptistförsamling. Far till församlingens förste föreståndare Per Eriksson.

Brita Persson i Holm (1838-1918).
Hustru till Erik Persson och mor till församlingens första föreståndare Per Eriksson.

Brita (1876-1949 Per Eriksson (1871-1947)
Per Eriksson i Holm var en på alla sätt aktad och driftig person, en god församlingsledare under en lång följd av år (1897-1947), nykterhetsman och kommunal förtroendeman men dessutom en driftig jordbrukare. Han efterträddes som församlingsföreståndare av sin son Bertil Eriksson 1947.

Interiör från lokalen i Holm 
På bilden, som är från 1903, ser man Per Eriksson i talarstolen. De sittande är från vänster Per Erikssons syster Märta Eriksson (1863-1948), modern Brita Persson, brodern Nils Erik Eriksson samt Jonas Forsberg, som senare blev åkare i Sundsvall.

Under tiden 1897 – 1928 hade Högs baptistförsamling sin huvudlokal hos ”Petters” i Holm. Annandag Jul 1928 hölls ett tack- och avskedsmöte i Holm, innan man flyttade över till Betellokalen i Högsgård.

---

Bild från Högs Hembygdsförening visar Högs baptistförsamling omkring 1918

Stående i bakre raden från vänster:
Erik Andersson Vålsta, (bror med Jonas Andersson), Anna Löfling Glimsta, Marta o Karin Persson Baldra (systrar med Jonas Persson), Marta Olsson Västanåker, Anna Olsson, Albin Jonsson, Anna Sahlin Rumsta, Marta Andersson Vålsta (syster med Jonas Andersson evangelist, död i spanska) Olov Unger Baldra,Inga Jonsson Gia gift med Per Magnusson, Erik Dahlberg Baldra, okänd, Per Arvid Bergström Åsak, okänd, Per Olof Bergström Åsak

Sittande från vänster:
okänd,Britta o Per Eriksson Holm, Marta Eriksson Holm, Jonas Anderssob Vålsta söndagskollärare, Anna Andersson Glimsta (Jonas Anderssons syster), Kristina Larsson Gia, Anna Johansson Glimsta Lias-Anna

Sittande längs fram till höger: Marta Johanson Åsak, Kristina Lindh, Rumsta, Marta Johansson gift Persson, Västanåker.

Källa:
Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1985, av Anders Nilsson

Högs Baptistförsamling utanför lokalen i Holm omkring 1917. Församlingens lokal upptog hela övervåningen i mangårdsbyggnaden på Per Erikssons gård i Holm.
(Folkrörelsearkivets fotosamling)

---

HÖGS BAPTISTFÖRSAMLING 
Sammanfattning

1862 döptes de första baptisterna i Hög.
1883 ingick denna församling 23 medlemmar från Hälsingtuna och Hög på Per Erikssons gård i Holm, Hög där så småningom en stor samlingssal på övre våningen iordningställdes.
1894 fanns en jungfruförening och en ynglingaförening vilka den 18 november sammanslogs till Ungdomsföreningen Förgätmigej.
1897-06-07 begärde 19 högsbor utträde ur Hälsingtuna Baptistförsamling och bildade Högs Baptistförening.
1898 inrättades söndagsskola i Holm
1899 öppnades församlingens andra lokal; hos Anders Jonsson i Wålsta.
1900 inrättades även där söndagsskola. Församlingen hade 25 medlemmar.
1911 och 1913 tillkom ytterligare två samlingslokaler; i Rumsta och i Västerrå.
1913 bildades sångföreningen Lyran.
1928 inköpte församlingen huvudbyggnaden till Högsgård i Åsak där församlingslokal inreddes. Namnet Betel antogs.
1930 hade  församlingen 51 medlemmar.
1940 fanns 34 medlemmar
1977 gick församlingen in i Hudiksvalls Baptistförsamling

 
Ordförande 1928, hemmansägare E. Åström, Risberg, Hälsingtuna
Föreståndare: J. Persson, Tåsta Hög
Källa:
Hälsinglands Anskariiförbundets 50-årsminne 1878-1928

HÖGS BAPTISTFÖRSAMLINGS SYFÖRENING  
1896-02-03 bildades föreningen
1896 – 1904 Kassabok

---

HÖGS BAPTISTFÖRSAMLINGS SÖNDAGSSKOLA 
1897 – 1974 Kassaböcker

 

 

BIBELTROGNA VÄNNER, HÖG

1911, kort efter missionssällskapets Bibeltrogna Vänner självständighet, lämnade en grupp personer den verksamhet som bedrevs vid Lutherska Missionshuset i Åsak (EFS) och inledde i stället verksamhet i missionssällskapets anda. Initiativtagare till separationen var Lars Peter Lindberg, förste ordförande i EFS och DUF i Hög.
Från början träffades man i enskilda hem och fick besök av kringresande predikanter anställda av missionssällskapet.

I början av 1920-talet iordningställdes en bönsal på Lars Peter Lindbergs gård i Frölland. Gudstjänster hållna av resepredikanter fortsatte ofta två/tre kvällar i följd. På somrarna anordnades veckoslutsmöten med upp till 60/70 besökare.
De bibeltrogna i Hög upprätthöll ett gott förhållande till Svenska Kyrkan och ibland medverkade sockenprästen vid mötena. Även resepredikanten kunde medverka vid högmässan i Högs kyrka.
Missionssyförening och missionsauktioner ingick i verksamheten.

1920-talet – 1940-talet var det mest intensiva perioden men så småningom avtog verksamheten för att helt upphöra i slutet av 1960-talet.

 

 

 

Altartavlan i f d bönhuset i Hög. Tavlan är målad av Ernst Lindgren från Delsbo
Numer ägs bönhuset av Högs sockens Hembygdsförening.

EFS MISSIONSFÖRENING, Hög

NÄSTAN ALLA FRÅN HJORTSTA BY VAR MED I KRISTEN VERKSAMHET 
1800-talet var de stora och många folkväckelsernas tid. De kom en reaktion mot upplysningens rationalism och förstånds tro. Väckelserna förde fram flera framstående religiösa ledargestalter, sådana som Carl Olof Rosenius, Paul Peter Waldenström och Anders Wiberg från Vij i Hälsingtuna.

Den gren av väckelserna som närmast anslöt sig till Rosenius budskap, fick sin riksorganisation 1856, då Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS bildades. Den kom att utformas som en inomkyrklig lekmannarörelse, eftersom Rosenius motsatte sig en brytning med statskyrkan. EFS verkade och verkar fortfarande genom utgivning och spridning av religiösa tidskrifter och böcker, genom traditionellt evangelisationsarbete och genom att alltsedan 1866 bedriva utlandsmission.

Gripna av väckelsens budskap 
Från början var det främst präster, gripna av väckelsens budskap, som jämte de s.k. kolportörerna bar upp verksamhet, som man bedrev utöver de lagstadgade förrättningar, som statskyrkan hade ansvar för.

Med den kraftfulle och initiativrike delsboprosten Lars Landgren i spetsen bildades den 3 september 1867 i Hudiksvall Norra Hälsinglands Missionsförening, vars verksamhetsområde skulle vara det som nu motsvarar Sundhede och Nordanstigs kontrakt.

Kronofogden var kassaförvaltare 
I styrelsen för den nybildade föreningen valdes förutom prosten Landgren, som var nästan självskriven ordförande, även borgmästaren i Hudiksvall N.H.O. Schmidt och kronofogden Johan Lidén, som fick ikläda sig posten som kassaförvaltare.

Johan Lidén, som var född 1808, bodde på det som senare skulle kalla Glimsta Gård i Hög. Han var son till sockenskrivaren, länsmannen och kronofogden Nils Lidén (1784-1870) i Glimsta. Johan Lidén kvarstod i styrelsen lika länge som prosten Landgren eller till 1876. 1888 avflyttade Lidén, åttioårig till Gävle.

Måns Olle
En av missionsföreningens kolportörer var bonden till Åsak nr 2 Olof Andersson, född 1835 och morfar till den i högsbygden kände mekanikern Waldemar Eriksson i Hallsta. Om denne Olof Andersson, Måns-Olle kallad, berättar Jonas Persson i sin bok, Minnen från gången tid i Högs socken, att han var en god och gärna hörd talare och ofta var på resor inom kretsen. Andersson insjuknade i någon sorts förgiftning under ett besök i Harmånger och avled där den 24 april 1884.

Jonas Persson berättar vidare, att de möten som hölls, kallades samlingar. De var i allmänhet förlagda till Edsta skola, men man kunde också samlas i hemmen. Sedan Åsaks skola byggts 1895 och Kerstin Jonsson kommit dit som lärarinna, hölls mötena i denna skola. Kerstin Jonsson var nämligen livligt intresserad av kristligt arbete. Varje sommar i min barndom skriver Jonas Persson, hölls mellan midsommar och slåttern ett stort missionsmöte i kyrkan med predikan både på söndagseftermiddag och på måndag förmiddag och eftermiddag. Präster och predikanter talade i regel för fullsatt kyrka. Måndag var vid flertalet gårdar arbetsledig dag, så att drängar och pigor skulle få tillfälle att gå på mötena. Många människor kom gående ända från socknens fäbodvallar.

Inställd predikan påskyndade bönhusbygget
Behovet av en egen möteslokal för denna fria verksamhet infann sig i början av det nya seklet. På våren 1906 skulle möte hållas i skolan på Edstaberg, men endast ett fåtal kom på grund av otjänligt väder. Framlidne hemmansägaren Jonas Olsson i Hjortsta berättade detta:
– Det skulle komma en predikant till mötet. Det blev ”urväder” den kvällen, och när vi kom dit, kunde vi inte ta oss fram till skolan på grund av snön. Man samlades i stället hos Lars Ersson i Edsta för att närmare diskutera flera förslag om var bönhuset skulle förläggas.

Ungefär vid samma tid erbjöds man av riksdagsman Per Olsson i Fläsbro, bördig från Kilgården i Åsak, att få köpa hans systers, Brita Olsons, byggnadstomt och byggtimmer i Åsak. Köpet av den erbjudna tomten avslutades fjärdedag påsk den 18 april 1906. Köpesumman uppgick till 420 kr!

Pionjärerna 
Till pionjärerna, d.v.s. den grupp, som inköpte bönhustomten för att sedan överlåta den på den då tre år senare bildade missionsföreningen, hörde följande:
– Jonas Högman i Kungsgården. Brita och Lars Ersson i Edsta, Erik Olsson i Frölland, Karin och Olov Jonsson i Hjortsta samt de senares son Jonas Olsson i Hjortsta, som tjugotreårig blev gruppens kassaförvaltare.

Offerviljan hos sockenborna var stor under byggtiden. Många frivilliga deltog i grundgrävningen och gruskörningen. Från skogen kom många hästlass timmer. Kollekt för ändamålet upptogs i kyrkan. Taket blev pålagt av frivilliga. Som byggmästare tjänstgjorde Olof Jonsson i Åsak.

Åt ”Kil-Brita”, riksdagsman Olssons syster, inreddes ett rum ovanpå, där hon bodde till sin död den 2 december 1919.

Bönhuset har under årtiondenas lopp undergått flera restaureringar.
1928 målades den vackra fondtavlan av Esse (Ernst) Lindgren. 1946 genomfördes en mera genomgripande restaurering efter det karantänläger för finska flyktingar, som under någon tid varit förlagda till lokalen. Restaureringen bekostades av staten.

Föreningsbildandets tid 
Sedan bönhuset byggts under åren 1906-1907, inställde sig snart nog behovet av en lokalavdelning av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som kunde överta äganderätten av bönhuset och ansvarig och ansvara för verksamheten 1903 vid lokalen. På våren hade EFS fått sin ungdomsorganisation klar, och den kom att kallas De Ungas Förbund. Högsborna var tidigt ute, ty redan den 19 april 1905 bildades bönhuset Fristaden av De Ungas Förbund. Ungdomsföreningen, vars verksamhet delvis sammanföll med den ett år senare bildade missionsföreningens, kvarstod formellt som en fristående organisation fram till 1948, alltså i jämt 40 år. När medlemsantalet var som störst, uppgick det till omkring 50 personer.

Annandag Pingst den 31 maj 1909 bildades så Högs Evangeliska Lutherska Missionsförening. 21 personer anslöt sig vid starten till föreningen. Sex av dem var från Hjortsta by. Jonas Persson påpekar i sin minnesskrift, att nästan alla från Hjortsta var ansluten till kristen verksamhet, antingen då i Åsak eller Tåsta, där missionsförbundarna höll till.

Förutom offentliga möten, där påsk-och allhelgonasammankomsterna blev en långlivad tradition, har syföreningsverksamhet liksom arbete med barn och ungdom (söndagsskola, solglimtar och juniorförening) bedrivits i det nu 78-åriga bönhuset.

Gris och oxe konsumerades på bibelkurs 
Midsommardagen 1920 började i lokalen en bibelkurs för Hälsinge-distriktet av EFS. Den räckte elva dagar och samlade många deltagare. Maten intogs på Killogen. En gris uppföddes och konsumerades tillika med en oxe. Fru Mina Flodin, Sigsta var kokerska under kursen.

Karin Jonsson, som var vaktmästarinna från 1937 till sin död 1957, tillhörde dem som skapade den rätta andan i bönhuset.

Bland gästande predikanter kan nämnas Johannes Karlsson, Jakob Bodell, Hjalmar Bergström, Per Bergström, Johan Bodell och Anders Boutz, Holger Svedman och Hjalmar Söderström. Ett inte ringa antal prästmän har också medverkat som t. ex. prosten Gustaf Svärd i Forsa och dåvarande komministern i Hög Erik Helléni, som under sin korta tid i församlingen livligt engagerade sig i evangelistarbetet. Missionsföreningen har f. ö. undantagslöst kunnat räkna med stöd och medverkan från kyrkoförsamlingens präst.

Nutida verksamhet 
1984 har den nu 75-åriga missionsverksamheten, EFS Missionsförening i Hög som är dess officiella namn numera, endast fyra inskrivna medlemmar. Årligen arrangeras några offentliga sammankomster. Viss syföreningsverksamhet med auktioner sker. I somras ägde det fjortonde Finnsjömötet rum. Finnsjömötet sker numera i samarbete med Svenska Kyrkan och Finnsjövallens vallag. En drivande kraft i verksamhet har missionsföreningens Anna Nilsson i Vålsta varit.

Bönhuset har trots det ringa medlemsunderlaget undgått en försiktig men ändå fortskridande renovering inte minst tack vare utomståendes välvilja och intresse. Här skall endast nämnas Hudiksvalls Baptistförening, som lämnat ett betydande ekonomiskt bidrag.

Det är missionsföreningens önskan och förvissning, att en ny väckelsevåg förr eller senare kommer, ty sådan är den historiska utvecklingens lag. Då skall Lutherska Bönhuset i Hög stå redo att ta emot de tätnande skarorna.

Jonas Olsson
”Svens Jonke” (1882-1960) tillhörde  pionjärerna, d.v.s. den grupp som 1906 förvärvade den tomt med byggtimmer, som skulle bli begynnelsen till Lutherska Bönhuset i Hög. Olsson fick förtroendet att vara kassör för företaget.
”Svens-Jonke”, som var en praktiskt lagd man , utförde en mängd snickeriarbeten på lokalen men valdes även till viktiga poster inom såväl missionsföreningen som DUF:s avdelning. Kassör var han från missionsföreningens start 1909 till 1921. 1927 efterträdde han Anders Andersson i Holm som föreningens ordförande. På denna post kvarstod han ända till 1939, då han efterträddes av Lars Eriksson i Hallsta.

Wilma Eriksson,
var under tiden 1919-1938 anställd inom EFS:s arbete i norra Hälsingland som ”bibelkvinna”, vilket närmast motsvarar ungdomsinstruktör, eftersom hon huvudsakligen sysslade med barn- och ungdomsverksamhet. Hon biträdde även i syföreningsverksamheten och gjorde hus- och sjukbesök.
Under sin tid i Hälsingland var hon bosatt hos Anderssons i Holm.

Anders Andersson
”Anders i Holm” (1879-1931) utsågs den 18 juni 1916 till ordförande i missionsföreningen och kvarstod på denna post till den 10 april 1927, då han istället valdes till föreningens sekreterare, vilket han var fram till sin mänskligt att döma alltför tidiga bortgång den 22 april 1931.
Andersson, som även var kyrkvärd, betecknas som en hängiven och innerligt kristen. Hans välskrivna protokoll vittnar om den saken.
Under denna tid fick också föreningen uppleva kanske den största väckelsetiden i sin historia.

Medlemmarna i Högs Evangeliska-Lutherska Missionsförening och De Ungas Förbund i Hög 1916
Övre raden från vänster:
Erik Jonsson, Holm, Märta Jonsson och hennes syster Anna Jonsson (”Anna på Backen”), Holm, Jonas Olsson ”Svens Jonke”) Hjortsta, Anna Persson med sonen Per, Edsta, Ida och Per Eriksson (”Brynjars”), Baldra, Kerstin och Lars Eriksson, Hallsta, Brita och Axel Sjölander, Hjortsta, Erik Eriksson, (”Erik på Högane”), Västanåker, Erik Olsson (bror med Svens Jonke), Hjortsta, Tekla Jonsson, Gåcksäter, Karin Jonsson (”Kare på bönhuset”).

Andra raden från vänster:
Helena Larsson (svägerska med Urmakarn”), Åsak, Margit Persson (”Daniels Margit”), Frölland, Karin Ström, Gåcksäter (?), Kristina Andersson (”Kristin på växeln”), Åsak, Marta Frid, Holm (?), Anna Olsson (”Ersk Persas Anna”), Hjortsta, Kerstin Jonsson (”Jonjehans”), Åsak, Marta Persson (”Limans Marta”), Lia, Brita Olsson (syster med Svens Jonke), Hjortsta, Kristina och Per Sundqvist, Åsak, Anna Eriksson (syster med Mårten och Erik), Hjortsta, Karin Enqvist (”Ersk Persas Karin”), Frölland, Sven-Erik Östman (?), Västerrå.

Sittande främre raden från vänster:
Inga Lingman (systerdotter med ”Urmakarn”), Forsa (?), Margit Eriksson, (mor till Lars i Hallsta), Hallsta, Erik Olsson (far till Mårten och Erik), Frölland, Karin och Olov Jonsson (föräldrar till Svens Jonke), Hjortsta, Karin Jonsson (”Lisbes Kare”), Hjortsta, Märta Sahlin (”Märta på växeln”), Åsak, Lars Andersson (”Lars i Holm”), Holm, Brita och Anders Andersson (föräldrar till Lars i Holm), Holm, Brita och Lars Ersson (”Lars Pers”), Edsta, Olov Persson ( far till ”Erik i Lia”), Lia.

Per Bergström och Erik Eriksson

De träffades vid missionsföreningens 50-års jubileum 1959, Per Bergström (t.v.) Delsbo var distriktsföreståndare inom EFS under åren 1933-1954. Erik Eriksson (1883-1962) tillhörde dem som under årtionden intog sin plats i föreningens verksamhet. Under inte mindre än 41 år var ”Erik på Högane” missionsföreningens kassör. Dessförinnan var han revisor under en fyraårs period. Tillsammans med sin broder Mårten (1880-1971) hörde han till veteranerna. Brödernas far, Erik Olsson i Frölland (!848-1926) tillhörde den grupp av pionjärer, som tog initiativet till såväl bönhusbygget som föreningens verksamhet i Åsak.

Källa:
Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1984, av Anders Nilsson

Sammanfattning 
Under senare delen av 1800-talet hölls i Hög samlingar i Edsta skola och i hemmen ledda av kolportörer ur Norra Hälsinglands Missionsförening (bildad 1867). En av dessa kolportörer var bonden i Åsak nr 2, Olof Andersson.
Efter det att Åsaks skola byggts 1895 hölls möten där. Stora Missionsmöten hölls i Högs kyrka mellan midsommar och slåtter och kyrkan var då oftast fullsatt.
I början av 1900-talet infann sig behov av en egen möteslokal för den fria verksamheten.
1906 köptes tomt och timmer av Brita Olsson i Åsak. Till byggmästare utsågs Olof Jonsson i Åsak.
På hösten 1906 stod Lutherska Bönhuset i Åsak färdigt. En organiserad verksamhet blev nödvändig.
1908-04-19 bildades föreningen Fristaden av De ungas Förbund vilken kvarstod formellt som fristående förening till 1948 då den gick in i Högs EFS.
1909-05-31 bildades Evangelisk Lutherska Missionsförening i Hög. 21 personer anslöts.
1916 anslöts föreningen till EFS
Söndagsskola, solglimt och juniorförening har varit verksamma genom åren.

1993 fanns 2 medlemmar kvar. Bönhuset används 2 ggr/år till tämligen välbesökta gudstjänster och auktioner.

 

Waldenströmmarna i Hög bildade församling i Tåsta 1880

En stor del av det svenska väckelsefolket höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen, när man i oktober 1872 läste att Paul Peter Waldenström skrivit i Pietisten för tjugonde söndagen efter Trefaldighet.

Man läste om och om igen, vad som stod i den tidning, som Carl Olov Rosenius speciella organ, och man häpnade! Man sprang över till den troende familj, som bodde närmast. Nu var i alla fall Waldenström ute i ogjort väder!

Hade inte människorna genom sina synder ådragit sig Guds vrede?

Hade inte Kristi lidande försonat Gud med oss?
– Nej, menade Waldenström. Gud har inte alls blivit försonad. Han behöver inte försonas. Han hyser en oföränderlig kärlek till människorna. Det är människorna, som behöver försonas med Gud, och detta har blivit möjligt genom Jesu Kristi offergärning.

Den tidvis mycket livliga diskussionen, som fördes inom den svenska kristligheten vid denna tid, berörde framför allt fyra områden: Försoningen, där Waldenström som antytts blev braständaren, rättfärdiggörelsen, församlingsbegreppet och nådemedlen. Vattendelaren kom att bli försoningsfrågan och frågan om öppna eller slutna nattvardsgångar.

Många väckta människor fick dåligt samvete, när de upptäckte, att i Sverige Kyrkans nattvardsgångar deltog människor, som i sina liv inte gav uttryck för någon djupare gudstro. Men enskilda slutna nattvardsgångar var inte tillåtna! När så Waldenström pingsten 1876 utdelade nattvarden vid en sluten sammankomst i Uppsala, fick var och en varning. Något senare blev han av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse avskedad som provinsombud. Även EFS tog sålunda avstånd från Waldenströms uppfattning i de omdiskuterade frågorna.

Svenska Missionsförbundets tillkomst 1878 
Ur den smältdeg, som 1860- och 1870-talets dynamiska årtionden kom att bli, utkristalliserade sig sålunda efter hand den gren av den svenska frikyrkorörelsen, som 1878 fick sin riksorganisation i Svenska Missionsförbundet.

Oböjlighet och föga tolerans för varandras åsikter gjorde denna splittring möjlig. Med det 100-års perspektiv, som den förlupna tiden med dess händelser givit, förefaller brytningen ha kunnat undvikas och den djupa splittringen i den svenska kristenheten inte behövt ske. Samtidigt måste man ha klart för sig, att man under väckelsetider, där den rätta trosuppfattningen uppfattades som det absolut viktigaste i tillvaron, fäste större vikt vid teologiska skiljaktigheter än vad vi gör i vår mer eller mindre sekulariserade tid.

Brytning med EFS
Brytningen mellan dem inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som höll fast vid Svenska Kyrkans uppfattning, och dem som valde att följa Waldenströms väg kom till klara uttryck även i Hälsingland.

Enskilda medlemmar i missionsföreningar, som var anslutna till EFS, lämnade sin gamla förening och anslöt sig till ”Waldenströmmarna”. I Arbrå, där en stark EFS-förening bildats 1877, följde hela föreningen sina ledare och ombildade följde hela föreningen sina ledare och ombildade föreningen 1882 till missionsförsamling. Inom andra föreningar stod striden het mellan de olika åskådningarna. Det slutade som regel med att majoriteten tog de bönhus och övrig fast egendom, som föreningen ägde. I Söderhamn fick t. ex. den nya åskådningens män gå utan att få något av det som redan anskaffats, men i Edsbyn däremot tog ”Waldenströmmarna” hand om det uppförda bönhuset.

”Waldenströmmarna” organiserade sig efter hand i provinsföreningar. Sålunda bildades 1876 Hudiksvalls Evangelisk Lutherska Brödraförening. Men då verksamhetsområdet kom att utvidgas till att omfatta hela norra delen av vårt landskap, antog organisationen 1886 namnet Norra Hälsinglands Brödraförening. 1921 sammanslogs två provinsföreningar i Hälsingland till Hälsinglands Ansgariiförbund, som 1936 övergick i Södra Norrlands Ansgariiförbund.

Anknytningen till Ansgar, Nordens apostel, sammanhänger med, att man 1865 i Värmland bildade en provinsförening i samband med att man firade 1000-årsminnet av apostelns död. Denna förening Värmländska Ansgariiföreningen skulle bli en av de första större organisationerna, som opponerade sig mot Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Föreningen kvarstod dock formellt i EFS ännu på 1890-talet.

Kristen verksamhet förutom de lagstadgade sammankomster, som Svenska Kyrkan var ålagd att svara för, förekom i Hög under senare hälften av 1800-talet. Norra Hälsinglands Missionsförening som hade bildats 1867 på initiativ av prosten Lars Landgren i Delsbo, bedrev sådan verksamhet i Hög med hjälp av kolportörer och i samarbete med kyrkoförsamlingen.

Fri kristen verksamhet i Hög 
Högs baptistförsamling hade bildats 1897 och Högs Evangelisk-lutherska Missionsförening tillkom 1909. Omkring 1911 bildades i Frölland en grupp av Bibeltrogna Vänner. ”Waldenströmmarna” var dock så tidigt ute som 1880, då Högs Friförsamling såg dagens ljus, endast två år efter riksorganisationens tillkomst.

Mötet på Persgården i Tåsta 
Den historiska sammankomst som gav upphov till socknens första frikyrkoförsamling, ägde rum söndagen den 29 februari 1880, som var den första bönedagen det året. Platsen var sannolikt en sal på övre våningen i Persgården eller Tåsta nr 3. Av allt att döma hade redan under den föregående tiden ”Waldenströmmarna” haft sina samlingar där, eftersom gårdens ägare Jonas Persson, troligen tillhörde gruppen även om han först den 9 sept. 1883 formellt ingick som medlem i församlingen. I alla händelser hade han fyra år före församlingsbildningen blivit bonde på gården.

Till föreståndare för den nybildade församlingen utsågs landbonden till Hjortsta nr 1 Johan Jönsson, som var född i Särna socken i Dalarna. Elva år senare skulle han vara med om att bilda Forsa Friförsamling, om vilken Agge Bryngelsson skrivit i Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1979.

Nio medlemmar vid starten 
Vid församlingsbildningen i Persgården anslöt sig nio medlemmar, nämligen förutom Johan Jönsson med hustru Margareta, född Olofsson och dotter till smeden Olov Holmberg i Lumnäs, Forsa, torparen Engelbert Jönsson och hans hustru Ella, född Svensson, Jöns Engelbertsson och hustrun Ingeborg, född Persson, änkan Sara Larsson, pigan Margareta Persson, samtliga från Hjort sta by, och pigan Christina Hjelm, Frölland.

Senare på sommaren, fredagen den 4 juni, fick församlingen välkomna bonden Jonas Olsson Glans på Hjortsta nr 6 och husmannen Johan Modin Åsak, inflyttad från Gnarp.

Den 9 september 1883 tillkom förutom Jonas Persson på Persgården även hustru Anna, född Ersson, båtsman Johan Lia med hustru Anna, från Glimsta, torparen Nils Eriksson med hustru Brita, född Persson, från Kungsgården samt snickaren Anders Jonsson i Holm. Anders Jonson var ofärdig och gick med käpp men var en pålitlig mötesbesökare och trogen söndagsskollärare.

Senare på året anslöt sig pigan Brita Unger från Västanåker, f. bonden Olov Andersson i Åsak, husmannen M. Rask, änkan Karin Holmberg (Johan Jönssons svärmor) och husmannen Olov Olsson, samtliga från Forsa.
Forsa Friförsamling tillkom först den 12 april 1891.

Under 1884 anslöt sig även bonden Erik Larsson med hustru Margareta, född Persson, Hallsta och pigan Lovisa Jonasson.

1885 begärde bonden Lars Petter Persson i Edsta anslutning, och 1886 inträdde skräddardottern Anna Nilsson i Hallsta som medlem.

50 öre för en matportion
Man fortsatte att ha enskilda och offentliga samlingar i olika hem, mest i Persgården i Tåsta. Också hos Erik Larsson i Hallsta höll man till.

Vid stormötena, som kunde pågå i två dagar, förekom medverkan av minst två predikanter. Den 8 augusti 1885 dukades det till servering av mat hos Erik Larsson i Hallsta till ett fastställt pris av 50 öre per portion! En kopp kaffe betingade ett pris av 10 öre. Priserna förefaller ha varit synnerligen stabila, ty ännu den 4 och 5 maj 1902 var priset för en kopp kaffe oförändrat.

Flera av provinsföreningen Norra Hälsinglands Brödraförenings predikanter besökte Hög på kallelse av församlingen. Högs Friförsamling valde även ombud till konferenserna i Hudiksvall, men först 1900 anslöt man sig till Svenska Missionsförbundet.

Bland de gästande talarna märktes den kände riksdagsmannen Halvar Eriksson i Älgered, Bergsjö, prosten Gustaf Svärd, Forsa och den originelle och slagfärdige Per Persson, Bergsjö-Pelle kallad.

Avskedsdikt med 18 strofer 
Bland de personer, som deltog i verksamhet i Tåsta vid denna tid var de båda unga männen Erik Jonsson och Jonas Jonsson från Hjortsta. Den självlärde och musikaliske Erik tjänstgjorde som organist och sångledare, medan Jonas förde protokoll. Båda emigrerade till Amerika 1903. Församlingen tog ett högtidligt avsked av de båda värderade medarbetarna. Församlingens dåvarande sekreterare Per Jonsson ”Pers-Pelle” tillägnade dem en dikt på inte mindre än 18 strofer. Jonas begav sig efter en kort tid i Amerika på väg hem men avled under färden. Erik blev med tiden byggmästare i Amerika.

Bönhusbygget 
Vid mediet av 1880-talet började man diskutera lokalfrågan. Allt flera kom till samlingarna, medlemsantalet i församlingarna steg och utrymmena bedömdes vara otillräckliga. Ett förslag att hyra samlingsrum på övre våningen hos ”Länsmans” tillsammans med godtemplarna avslogs med motiveringen, att det skulle bli dyrt och inte så passande.
– Men 1888 började församlingen uppföra ett eget missionshus helt på frivillighetens väg, eftersom bidrag från stat, landsting eller kommun var uteslutet.

I lagfartshandlingarna kan man läsa: 
”Lagfart å en från hemmet Tåsta nr 3 om tolf öres-tio penningland, afsöndrad tomt, innehållande ett tusen två hundratjugofem qvadratmeter, som Evangeliska Missionsföreningen i Hög genom gåfvobref den 18 september 1889 mot årlig afgäld af Jon Persson bekommit. Tingsstället i Sanna den 20 september 1889. På Härads Rättens vägnar.
Wilh. Höglind”.

Anmärkningsvärt är att församlingen här inte går under namnet Högs Friförsamlingen utan Högs Evangeliska Missionsförening. Med undantag av namnledet ”lutherska” sammanfaller namnet under Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en låg- och inom kyrklig organisation. Ännu 1937 benämnes högsförsamlingen i ett protokoll för Högs Evangeliska Missionsföreningen!

Den 29 september 1901 beslutade församlingen bygga predikantbostad.
Anders Jonsson i Holm, Erik Larsson i Hallsta, Per Ersson och Per Jonsson i Tåsta samt Jonas Nilsson i Gia fick i uppdrag att komma med ritning och kostnadsförslag. Fem man fick sju dagar på sig att klara det viktiga ärendet! Men på den korta tiden hann arbetsgruppen få fram två förslag. Två kronor fastställdes för dem som arbetade med bygget. Vid årsskiftet 1901-02 stod bostaden, Annelund, klar!

En bygdens son, Per Eriksson, både halvbror och svåger med Jonas Persson på Persgården, lät utbilda sig som predikant. Han var verksam i Jättendal åren 1897-1901. Han blev den förste, som flyttade in i den nyuppförda predikantbostaden och verkade sedan förutom i Hög även i Ilsbo och Forsa. 1905 avflyttade han från Hög till Hudiksvall och blev resepredikant i Norra Hälsingland för att senare bli verksam i Uppland.

Vid tjugofemårsjubileet 1905 hade sammanlagt 65 personer sökt inträde i församlingen. 1899 var det år, då det största antalet sökte sig till verksamheten i Tåsta. Den 17 april det året var det en stor och uppmuntrande högtid för församlingen, då man genom bön avskilde inte mindre än elva medlemmar. Av de 65 medlemmarna, som intagits under den första kvartsekelperioden, hade åtta avgått på egen begäran, sju hade dött, sexton var utflyttade och två hade uteslutits, varför medlemsantalet då var 32.

Söndagsskoleverksamheten 
Församlingen startade tidigt söndagsskoleverksamhet, och under årens lopp varierade barnantalet. En rapport från 1893 anger, att Anders Jonsson i Holm undervisade tretton elever. 1905 fanns det sexton barn i söndagsskolan.
I april 1908 bildades ungdomsföreningen, Syskonen i Tåsta.
I föreningen ingick vid bildandet tjugo ungdomar. Sex var från Tåsta by, sex kom från Baldra, två från Hallsta, två från Åsak, två från Hjort sta, en från Västanåker och en från Glimsta. Till ordförande utsågs M. Rosén i Tåsta. Sekreterare blev Lars Eriksson i Hallsta och till kassör valdes Per Eriksson i Tåsta.

Föreningen fortsatte sin verksamhet ända in på trettiotalet. Under åren 1930-1932 intogs sålunda sammanlagt tjugotvå ungdomar.

Folkavflyttning och sekularisering
Liksom många andra orter drabbades även Hög och den kristna verksamhet, som bedrevs där, av folkavflyttning och en ökande tendens till sekularisering.

Vid ett församlingsmöte den 0 februari 1937 med Högs Evangeliska Missionsförening (Högs Friförsamling) och vid vilket möte ungdomsföreningens ordförande Per Magnusson, pastor O. Östberg från Hudiksvall och distrikt föreståndaren Gideon Wirén från Gävle jämte tre av församlingens medlemmar var närvarande, beslöts att upplösa församlingen och att kvarvarande medlemmar skulle begära anslutning till Hälsingtuna Missionsförsamling. Församlingens fastighet i Tåsta skulle överlåtas till Hudiksvalls Missionsförsamling.

Hudiksvalls Missionsförsamling tar över
Den 13 juni 1939 sammanträdde ombud för församlingarna i Hälsingtuna, Hudiksvall och Forsa för att ordna missionsverksamheten i Tåsta. De tre ombuden var pastor Ragnar Blomgren, Hälsingtuna, pastor Alex Bergfors, Hudiksvall och hemmansägaren Stefan Bergman, Forsa.

Av vad som framgår av de tre protokoll, som finns tillgängliga och som något belyser gruppens arbete under åren 1939 – 1942, synes det ha varit meningen, att de tre angränsande missionsförsamlingarna gemensamt skulle söka upprätthålla verksamheten i Tåsta men att Hudiksvalls Missionsförsamling tillföres äganderätten till den fasta egendomen i Tåsta.

Men enligt vad medlemmen i Hudiksvalls Missionsförsamling, Martin Eriksson i Idenor, uppger blev det i praktiken Hudiksvallsförsamlingen som från och med 1942 övertog ansvaret.

Lotta Åström – en eldsjäl

Predikobesök gjordes från Hudiksvall. Möten, där missionärer och talare från annan ort än Hudiksvall medverkade, kom till stånd. Så sent som 1948 skedde en ombyggnad av lokalen. Men medlemsantalet i den lilla grupp, som återstod i Hög, decimerades än mer. Verksamheten inskränktes till enstaka gudstjänster och till en årlig syföreningsauktion. Auktionen organiserades på ett entusiastiskt sätt av Lotta Åström, en verklig eldsjäl, som satte till alla sina krafter och sin förmåga för att verksamheten skulle kunna fortgå. Hon åtnjöt ett gott anseende i bygden och fick stöd av många utomstående.

Sista året i kassaboken blev 1951, då man redovisade inkomster på sammanlagt 1.990:47 kr.

I mitten av 1950-talet återstod emellertid av gruppen endast Lotta och hennes Ernst. Lotta var nu gammal och märkt av en svår sjukdom. För att hon skulle slippa se sitt käraste livsverk helt raserat, fortsatte Hudiksvalls församlingen en tid att bedriva söndagsskola med de fem-sex barn, som brukade infinna sig.

Sedan Lotta avlidit och Ernst flyttat från Tåsta missionshus, lades verksamheten helt ned. Barnen hänvisades till de söndagsskolor, som EFS och baptisterna bedrev i Hög.

Fastigheten i Tåsta behölls ytterligare några år i väntan på att nya möjligheter skulle visa sig. Men 1963 försåldes lokalen till privat person.

100-årsjubileum 
Söndagen den 5 oktober 1980 firades 100-års minnet av Högs första frikyrkliga församling. Jubileet var förlagt till Lutherska Bönhuset i Åsak, som var fyllt intill sista plats av dem, som inbjudits av bröderna Erik Johnson, Transtrand och Helge Johnson, Sollerön, sonsöner till Jonas Persson i Persgården i Tåsta.

Jonas Persson med hustru Anna
Mycket av verksamheten i Tåsta rörde sig omkring familjen i Persgården. Församlingsbildningen den 29 februari 1880 avhölls sannolikt i salen på övre våningen hos Pers. Jonas Persson (1853-1929) hade fyra år tidigare (1876) blivit bonde på den stora gården med 12 öres och 10 penninglands skatt, sedan han löst ut sina båda systrar. Året därpå gifte han sig med Anna Ersdotter (1858-1923) från Holm.

Johan Jönsson med hustru Margareta

Johan Jönsson (1849-1940) blev Högs Friförsamlings förste föreståndare 1880. Ett årtionde senare (1891) tog han initiativ till Forsa Friförsamling. Hans hustru Nargareta (1847-1934) var dotter till smeden Olof Holmberg i Lumnäs i Forsa. Paret kom att så småningom bosätta sig i Rumsta.

Möte vid Tåsta missionshus sommaren 1934

Ännu i mitten av trettiotalet pågick en livlig verksamhet vid missionshuset eller bönhuset, som det också kallades. Här ser vi mötesdeltagarna samlade framför fotografen Erik Johansson. ”Nils-Erik”, från Forsa, bosatt i Jättendal. Kameran kostade 20 kr. och filmen var glasplåtar.

Stående i bakre raden från vänster:
Algot Larsson, Trogsta, Stina Berglund, Baldra, Per Strand, Frölland, okänd, Greta Olsson, Frölland, okänd, Lydia Nilsson, Glimsta, Per Magnusson, Gia, Alma Larsson, Åsak, Inga Magnusson, Gia, Brita Strömberg, Tallbacken, Rut Holm, Backa och Marta Strand, Frölland.
Sittande från vänster:
Martin Nilsson (med gitarr), Nansta, Lotta Åström, Åsak, Stina Åström (med gitarr), Åsak, Ester Sundqvist, Åsak, Klara Magnusson, Gia, pastor Martin Holm, Backa, Agnes Persson, Kungsgården och Evert Norin (med gitarr), Hallsta.

Sittande längst fram från vänster:
Tage Larsson, Åsak, Ivar Strand, Frölland, Erik Magnusson, Gia och Erik Pettersson, Grindbacken.

Per Magnusson (1890-1974)

Bosatt i Gia, kom han att bli en verklig stöttepelare för församlingen i Tåsta och skötte under många år orgeln vid gudstjänsterna.

Per Magnusson såg också som en angelägen kristen uppgift att besöka gamla och sjuka. Här ser vi honom med sångboken i handen på gamla sjukstugan i Hudiksvall. Med sin varma gudstro och sin vackra sångröst blev han till tröst och hjälp för många.

Söndagsskola i Tåsta bönhus från mitten av 1940-talet

Söndagsskollärarinna är till vänster Lotta Åström (1880-1957) och till höger Ester Persson
Lotta Åström sökte så länge hälsa och krafter tillät att bl.a. med missionsauktioner och söndagsskola upprätthålla verksamheten i Tåsta

Tåsta Bönhus och predikantbostaden Annelund.

Källa:
Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1986, av Anders Nilsson

Sammanfattning 
1843 bildades föreningen som var en ”christelig Förening till biträdande af Svenska Missionssällskapets, så som vi är övertygade visa och christeliga ändamål” (utdrag ur stadgar). 73 personer anslöts.
1843-012-03 skrevs stadgar.
Föreningen höll, enligt stadgarna, en missionsbönesammankomst. ”hvarje första söndag i månaden för hvilken de Föreningens Ledamöter som kunna, turvis öppna hus och skall vara Föreningens allvarliga bemötande, att så visst göra låter, söka tillbringa en årlig sammankomst i församlingens kyrka, då föreningen önskar sin högtidsdag på så sätt presterskapet medgifver och föreningen finner tjenligast vara”.

Anders Wiberg (baptiströrelsens förgrundsgestalt) var föreningens ordförande och förmodligen dess initiativtagare då han vid denna tid (1843 – 1844) tjänstgjorde som pastorsadjunkt i Forsa/Hög pastorat.

Framför den den gamla släktgården i Wij står minnesmonumentet.

På stenen kan i guldskrift läsas: ”Anders Wiberg, författare, missionsman, en af baptismens främsta förkämpar i Sverige, föddes på denna gård den 17 juli 1816. Matt 28: 19, 20. Sveriges baptister reste vården 1916. Ebr 13:7”.