Dellenportalen har samlat uppgifter om Bjuråkers bönhus och kapell ur böcker, tidningar och ur olika arkiv.
Läs om Bönhus och Kapell i Delsbo.
Läs om Bönhus och Kapell i Forsa.
Läs om Bönhus och Kapell i Hög.
Läs om Norrbo Missionsförsamling.
Läs om Svenska Världsfredsmissionen i Norrbo
Läs om kapell på andra platser, kapell.se
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Innehåll
* Betania i Furuberg
* Baptisterna i Lennsjö
* Svante Svenssons i Norrhavra
* Kyrkan i Svågagården
* Betelkapellet i Norrberg
* Betaniakapellet i Brännås
* Elimkapellet i Strömbacka
* Strömbacka kapell
* Elimkyrkan i Friggesund
* Elimkapellet i Våtmor
* Lutherska kapellet i Lia
* Missionshuset i Sjövik
Missionsmötet hos Imbergs i Frisbo 1846
Det hände sig i mars månad år 1846 att i Frisbo by ett stort missions – och nykterhetsmöte skulle hållas
(41A 4) Mats Johansson 1794 – 1863 gift 1824 med Anna Eriksdotter 1798 – 1869 från Hjeltens vid Gärde i kyrkbyn, föräldrar till Carin Mattsdotter, nedan.
Deras dotter Carin Mattsdotter har i bevarade brev berättat om livet på Rödkullen. Sedan har Anna Lindegren med stor inlevelse tolkat och levandegjort de nedskrivna berättelserna. Av den 50 sidor långa levnadshistorien är en del av det dagliga livet på Rödkullen återgivet under det dokumentet.
Ej blott Sefström, deras egen präst, skulle vara med, han hade också inbjudit flera unga ämbetsbröder från närliggande socknar att bliva ordets förkunnare under dessa dagar. Från alla delar av socknen strömmade folk till. Även från Delsbo, Norrbo och Forssa, ja från Njutånger och Enånger gingo de den långa vägen, fem, sex milen, för att få vara med.
Isen bar ännu över sjöarna, så att de som kommo söderifrån kunde ta ginvägar. Över Elvåsen kom Hasselafolket i spridda flockar, ty kolportörerna hade fört bud om mötet ditupp, och även kyrkan där norr om bergen hade pålysning skett. Ett missionsmöte var på denna tid något alldeles nytt, något som väl inte hade minsta likhet med Pålmäss eller Våffeldagsmarknaden, men när en sak var så allmänt kungjord och pålyst i kyrkorna, så måste det ju vara något som påkallade allas intresse.
Därför vimlade det på vägarna till Frisbo av åkande och gående, som alla hade samma mål.
Imbergsgubbarna voro värdar. Det var Johan och Matts Imberg, riktiga kärnkarlar, och deras hustrur voro inte sämre heller … Hos dem skulle mötet hållas. I Matts Imbergs västerbyggning fanns en stor sal, utom kammaren. Och komme det mer folk än som rymdes där, så hade Johan Imbergs loge plats för många.
En bland de främmande predikanterna var Ljusdalsprästen Carl Oskar Roos, väl känd bland läsarfolket. Han var inte se sådan ”tordönets son” som deras egen kommunister, däremot gjorde hans evangeliska predikan och tillgängliga väsen honom särdeles väl passande tillsammans med den kämpalike Sefström. De övriga voro kyrkoherden i Enånger, Nordendahl, och pastor Jacob Wadman. Även Olof Strömberg, bondetalaren uppifrån Bjuråkersskogarna ”Ström – Olle” som folk kallade honom, var kommen till mötet.
En frisk och intensiv stämning av nyvaknat liv låg över dessa Marsdagar, och fienden tycktes vara långt borta … Kolar – Matts från Rödkullen och Imbergs – Johan ledde sången så att den hördes vida, och det sjöngs med liv och styrka av gamla och unga. Ej blott vid gudstjänsterna; Det sjöngs på vägarna och inne i stugorna – ja vart man kom ljöd andlig sång.
Bland dem som kommit till mötet voro även Svens Ingvar och Jon Jonsson, ungbonden från Långmor.
Karin stötte helt oförmodat på Jon på vägen upp till Imbergs, och sedan de hälsat på varandra slöt han sig utan vidare till folket från Rödkullen. Matts var sedan gammalt något bekant med gårdsbönderna där borta i Långmor, och sålunda var det inte svårt för dem att finna samtalsämnen för en stund, medan de väntade på mötets början. Jon sökte ständigt Karins närhet, han syntes ha fattat ett sådant tycke för henne. De togo det alla så lugnt och naturligt – alla utom Karin själv, som helt och hållit var bragt ur jämvikten. Hon, som glad och bekymmersfri hade kommit till mötet för att fröjdas och glädjas och ha det gott med trossyskon och anförvanter … hon var störd i sitt innersta av denna uppmärksamhet från Jons sida. En aning sade henne att hon stod inför en brottning i livet, och hon kunde ej få ro.
Det var varmt därinne i den stora salen, där människorna sutto tätt packade på de enkla brädbänkarna. Sammankomsten hade inletts av Anders Gustaf Sefström, med de mäktigt klangfulla orden ur Matteus – Evangeliet: En kung gjorde bröllop åt sin son och lät säga till de bjudna – ”välkommen, ty allt är redo!” I bjärta färger skildrade han gästabudets prakt och omfång, Guds generella inbjudan genom gamla och nya testamentets tid, genom ende sonen och den mångtusentaliga skaran vittnen och tjänare på jorden. Men motståndet och de lumpna ursäkterna, varifrån kommo de? Från människorna, de i högmod och världskärlek fågna … de genom djävulens list i synden förkomna jordebarnen … som dock äro skapade, som äro återlösta till att fylla platserna vid gästabudsbordet!
Härefter följer ett antal sånger och predikningar som inte är återgivna.
Både tårar och lovsånger fingo de bevittna, som voro med vid detta vårliga möte i den gamla Frisbobygden.
Men tiden gick fort.
Nu var man redan vid andra dagens eftermiddag. Många började återvända till sina hem, synnerligast de, som hade långa vägar; och en del av de mera likgiltiga hade tröttnat och begett sig därifrån. Bland skaran av kvarvarande började – vid tanken på det förestående uppbrottet – en ton av vemod att smyga sig i den förut allvarsmättade stämningen. Det led mot slutet av den ljuvliga samvaron, var och en skulle gå tillbaka till den ensamma kampen. Där borta i skogarna, eller i den mörka omgivningen. Vad skulle man föra med sig? Månne den stora vinsten av en varmare tro och större frimodighet i sin kristendom? Här och där grät några helt still. Där funnos de, som önskade att deras liv hädanefter bleve ett annat … bättre än förut … att vägen ginge mot det himmelska Jerusalem, varom så mycket sjungits.
Jon Jonsson från Långmor var djupt gripen. Han satt framåtlutad med armbågarna stödda mot knäna och ansiktet dolt i händerna. Hade han månne mycket att tänka på och ångra? Inte en rörelse förrådde vad han kände. Karins hjärta snördes samman. Hon satt och kämpade med gråten. Inte hörde hon på vad predikanten talade, hon bara tänkte på Jon, och hon fick ett så innerligt medlidande med honom. Ack, att hon kunde lyfta av hans börda, hon kände hur den tryckte honom. Men det visste hon, att i denna nöd fanns blott en som kunde hjälpa; åh, att Jon ändå lade hela den stora syndabördan i hans famn! Åh, att han gjorde det!! Men skulle han förmå sig därtill? Här var inte Svens Ingvars veka sinnelag. Det var något karskt och otillgängligt över Jon. Hon böjde sig ned i bön. Bad som hon aldrig hade bett för någon människa. Brinnande, som om det gällt hennes egen frälsning. Karin visste knappt att hon glidit ned på knä vid bänken, och att många andra följt exemplet.
Hon var på sätt och vis ett barn, när hon reste till Frisbo, nu hade hon tagit ställning i kampen, som livet kräver.
Bättringsroparen Ström-Olle från Norrberg
I Norra Hälsinglands skogsbyar förekom på 1840-talet en religiös väckelserörelse, som blev banbrytande för frikyrkorörelsen. Väckelsen skedde inom kyrkans ram och leddes av några yngre pastorer.
Till dessa hörde komministern Anders Gustaf Sefström, född i Ilsbo 1790, död 1861. Han omnämn som en man med ovanliga predikogåvor. Han grep sig an med att få bättre hyfs på sina församlingsbor, som allmänt voro förfallna till dryckenskap och andra laster. I dryckenskapens spår följde grov brottslighet, enligt sentida berättelser.
Sefström verkade som komminister i Rogsta, Ilsbo och Norrbo, samt kom till Bjuråker 1831. I denna socken bildade han 1837 Bjuråkers missionsförbund och året efter en nykterhetsförening, som inom några år fick tusentals medlemmar och räknades som en av de största i landet.
Folk vallfärdade tiotals mil för att söndag efter söndag höra den märklige prästmannen predika. I Ilsbo kyrka kunde man finna folk som kommit vandrande till fots från hela Hälsingland Dessa fotvandringar till hans predikningar fortsatte även sedan han flyttat till Bjuråker och senare till Ljusdal. Mer än komminister blev dock inte denne märklige förkunnare och reformator. Möjligt är att han stötte på mothåll på grund av sin reformationer och sitt väckelsenit.
Sefström var en rebell inom kyrkan. Han hyste den i högkyrkliga kretsar förkastliga idén att fromhetslivet borde uppmuntras och att allmogen torde få samlas till s. k. konventiklar och läsa bibeln och postillorna även utan prästernas närvaro och övervakning. Därmed gjorde han sig skyldig till brott mot det s. k. konventikelplakatet, som förbjöd möten med bibelläsning och bön. Först 1858 upphävdes konventikelplakatet i Sverige. Före detta datum kunde landsman och fjärdingsman ingripa mot slutna sällskap som samlats i en stuga kring en bibel.
Åtskilliga är de historier om hur de sanningstörstade ”läsarna” drog landsman vid näsan genom att i bordslådan ha en kortlek till hands, när lagens väktare knackade på. Vid polismaktens inträde satt gubbarna kring ett bord och dängde troskyldigt med kortlapparna. Detta var fullt i sin ordning och på intet sätt antastligt. Att de i bordslådorna förvarade den förbjudna litteraturen, Bibeln och Arnths postilla samt Syréns Christliga sånger, undgick oftast den vakande ordningsmakten. I lönndom fortsatte fromhetslivet och utvecklades alltmer till en underjordisk väckelserörelse.
En och annan av de troende hade emellertid modet att framträda helt öppet. Till dessa hörde torparsonen Olof Strömberg, kallad Ström-Olle från Norrberg i Bjuråker. Han var född den 27/6 1806 (29G9 i släktboken) och således 16 år yngre än komminister Sefström. Under inflytande av den trosvisse komministern i församlingen började Olof Strömgren själv läsa i skrifterna. Han var utrustad med god sångröst och hade en naturlig talegåva.
Ström-Olle kände kallelsen att predika mot den ondska och det andliga förfall som rådde i bygden. Brännvinet var för honom en styggelse och en frestelse till förfall. I Guds ord såg han räddningen. Vad var naturligare än att han meddelade sina medmänniskor i skogsbygden om den lycksalighet han kände genom Gud nåd och välsignelse. Han kände sig kallad att meddela andra den lycka han själv kände genom gemenskapen med skaparen. I Luthers postilla läste han om att ”ogudaktiga inbegriper i gemen alla synder och laster, som mot Guds bud bedrivna varda”. Han fördömde därför all synd och alla världsliga laster för salighet och lycka.
I folkets mun fick fick han namnet Bättringsroparen.
Sitt första framträdande som bättringsropare gjorde han i Rödkullen och en skogsby (troligen Moräng), på gränsen mellan Bjuråker och Hassela. Om den märkliga väckelserörelsen som blev följden av Ström-Olles verksamhet i Hassela, och senare över stora delar av vårt land, berättar författaren Artur Sundstedt i ”Bättringsroparen”, som utgivits på Normans förlag.
Saxat ur HT den 28 februari 1961, av sig. Oft.
Pingströrelsen
Året 1908 gör pingstväckelsen sitt intåg i Hasselabygden. Frö-Lars läste om en ny ”rörelse”, som brutet ut i Amerika. Anhängarna gjorde anspråk på att det var en förnyelse av urkristendomen, med samma tecken och under som under apostlarnas tid.
Redan året därpå var medlemmarna i Lindsjöns baptistförsamling rede att öppna för pingströrelsen. Även nu blev Frö-Lars pionjär. Han läste sin bibel om Andens dop och gåvor. Där stod det om både tungomål och profetia.
Betaniaförsamlingen i Furuberg
Naemi Ohlsson och Lilly Nilsson, f.d. medlemmar i Betaniaförsamlingen i Furuberg, och Gösta Hägg, f.d. medlem i Sionförsamlingen i Lindsjön, berättade vid en intervju den 7 november 2005 om församlingarna.
Naemi Ohlsson, född Bäckström den 23/10 1922, döptes sommaren 1938 i Ässjan i Furuberg.
Lilly Nilsson, född Nystedt den 11/12 1919, döptes i Berge baptistkapell i Hassela något år före 1937. Hon var medlem i Sion församlingen på Lindsjön och flyttade över till Betania i Furuberg när den församlingen bildades.
Gösta Hägg, född 12/9 1920 i Furuberg, döptes i Berge baptistkapell,1941. Betania i Furuberg fanns då inte kvar så Gösta blev inskriven i Sionförsamlingen i Lindsjön.
Mötesplatser
Naemi: Församlingens möten hölls för det mesta hemma hos oss i Västigår´n. När pappa kom hem från sitt arbete i skogen på lördagarna började han bära in plankor och bockar för att göra i ordning sittplatser. För det mesta kom det över 20 personer varje kväll. Många skogsarbetare, som bodde i kojorna runt Furuberg, tillhörde andra församlingar och var glada över att kunna vara med på våra möten. På grund av andra världskriget fanns det flyktingar i Sverige och till och med i lilla Furuberg hade två baracker där det bodde flyktingar. Ibland hände det att de kom på våra möten även från flyktingförläggningarna.
Mor dukade fram kaffe med dopp till alla varje gång. Det var mycket arbete förenat med dessa möten. Efter sammankomsterna skulle det diskas och städas.
Evangelisterna kom vandrande från grannförsamlingarna. För det mesta var det en predikant från Lindsjön, men en gång skulle det komma en från Bergsjö som hette Johan Klar. Den historien får Lilly berätta!
LillY: Ja, jag var kanske 15 år när jag fick det här uppdraget. Predikanten Johan Klar hittade inte till Furuberg så jag fick uppdraget att gå och möta honom och visa vägen. Jag gick basvägen ner till Hassela. Sen jag kom ut på stora vägen mötte jag predikanten och så började promenaden upp mot Furuberg.
Plötsligt hade jag två vägar att välja mellan. Det hade jag inte sett på nervägen. Utan att säga något till Johan Klar valde jag en av vägarna och hoppades på att det var rätt. Men det var det inte. När vi gått en bit var det en dam, som bodde intill vägen, som kände igen och och förstod att vi skulle till Furuberg. Efter att ha fått reda på rätt väg vände vi och fortsatte promenaden. Jag var alldeles svettig av nervositet. Äntligen dök den gamla basvägen upp och då blev jag så glad så jag ropade högt. ”Nu är jag klar på vad jag är”!!
När jag hörde vad jag sagt skämdes jag. Jag hade ju hojtat ”KLAR” och så hette ju mannen som gick bredvid mig. Det var pinsamt.
Rejält uttröttade kom vi så småningom fram till Västigår´n och jag kan än i dag höra pastor Klars ord: ”Jäntan som mötte mig gick vilse med mig på Ängsjösjön”.
Gösta: Ja, det var rejäla promenader på den tiden. Jag minns att 1940 var det möten på Storåsen en gång i veckan. Två mil fram och tillbaka. Då bodde en evangelist, som hette Iris Lindgren, Hos Mobergs. Det var hon, som predikade på våra skolmöten på Storåsen. Vi höll till i skolsalen hos familjen Krantz. Den var särskilt tillbyggd för skolan med lärarbostad vägg i vägg. På övre våningen hade Erik Krantz inrett en affär där han sålde basvaror som han hämtade med häst från Petrus Hasselblads affär i Lindsjön. Alla predikanter försörjde sig på eget arbete under vardagarna och Iris Lindgren var inget undantag. Hon var duktig att sy så hon hjälpte Anna Moberg att sy åt familjerna i Furuberg med omnejd.
Lilly: Före Iris hade vi en predikant som bodde på Bäcksvedjorna. Jag tror att det var sommaren 1937 han kom. Han hette Karl Johan Treard (1894-1967) och sålde skrifter av olika slag.
Naemi: Betaniaförsamlingen hade möten i Gammelbyjje också. Ibland hände det att vi höll till på skolan med vanliga veckomöten. Det var lite känsligt för lärarinnan var baptist och jag gick i skolan för henne så egentligen var jag glad varje gång det inte var möten på skolan. Jag kände att det var vuxna som inte kom överens. Det låg liksom i luften.
På sommaren var det stormöten. Ibland samlades vi på skolan, ibland på logen hemma i Västergår´n. Det var många församlingar i Bjuråker och Hassela. Alla grannsamlingar bjöds in då det var stormöten. Man hade tre möten samma dag, klockan 11, 15 och 19. Biljetter till mat och kaffe såldes som inträde så att allt skulle vara klart när det blev paus.
Det här stormötet var det sångare från Ebeneser i Strömbacka och Stormklockan från Gnarp. Henry Nordin predikade. Han kallades Stormklockan för han predikade högt och vandrade fram och tillbaka hela tiden. Vi syskon, Inga, Lissen och jag satt på första bänk och upptäckte ett getingbo under plankan som Nordin stod på. Vi sa ingenting utan satt tysta och väntade att Nordin skulle nå fram till getingboet under sina vandringar på scenen. Det gjorde han också till slut och det blev ett hiskeligt liv. Det var mötets behållning för oss barn, men vi fick bannor av pappa efteråt för han hade förstått att vi sett getingboet från första stund men inte sagt något till de vuxna.
Dopet i Ässjan
Naemi berättar följande om den stora dagen:
– Jag var piga hos skogvaktare Joelssons och gick och funderade på livet i största allmänhet. Jag hade en skolkamrat i granngården som var mycket sjuk. Vi visste att hon snart skulle lämna oss, men jag kunde inte förstå hur Gud kunde göra på det sättet. En kväll efter mjölkningen gick jag till Mobergs för att tala med farbror Johan, som var föreståndare för församlingen. Vi samtalade en god stund om trosfrågor och farbror Moberg föreslog att vi skulle be tillsammans innan vi skildes åt. Han tyckte också att jag skulle låta döpa mig under sommaren sen vattnet blivit varmt i tjärnen. Jag tänkte över förslaget och beslutade mig för att följa kallelsen, talade med mina närmaste och bestämde en lämplig dag med Johan Moberg. Tant Moberg sydde en vit nattskjorta, som blev till dopklänning.
När mina kamrater fick reda på mina planer blev det en väldig diskussion. Framför allt diskuterade min kusin Rune med mig. Han hade tagit studenten den våren och hade en vit studentmössa på sig. En sån hade jag aldrig sett, så jag blev mäkta imponerad. Däremot brydde jag mig inte ett dugg om att han tyckte att mina tankar på att döpa mig var dumma och enfaldiga. Han försökte på alla vis att få mig att ändra åsikt.
Döm om min förvåning när Rune dök upp på dopplatsen snyggt klädd i kostym och vit skjorta. Till min ära!
Diskussionen med Rune var över. Han hade accepterat mitt beslut. Värre var det med förhören, som mina kusiner Karin och Astrid ständigt höll med mig. Dom ville veta om jag verkligen var religiös och begrep vad jag gjorde eller om jag ville göra mig märkvärdig. Till slut gav även dom upp. Jag tror att mina kära kusiner till slut hade bestämt sig för att jag verkligen var troende.
På dopdagens morgon fick jag mjölka med väldig fart för vi skulle samlas tidigt nere vid tjärnen. Predikanten, som döpte mig, hette Andersson och jag fick falla bakåt på hans arm och sen doppades jag helt och hållet under vattnet.
Efter dopet samlades vi uppe i skolan för en kort bönestund. Därmed var jag medlem i Furubergs Betaniaförsamling.
Min första nattvardsgång minns jag som i går. Det var möte hemma i köket. Agnes Bergsman hade bakat oblaterna och jag var klädd i en svart, långärmad klänning. Det var viktigt att det var långa ärmar på klänningen även om det var mitt i sommaren.
Min aktiva tid i Betania på Furuberg blev mycket kort. Redan sommaren 1939 flyttade jag från Furuberg till Hälsingtuna. Jag hade fått arbete där som piga.
Betania på Furuberg las ner nån gång under 1940 och då flyttades mitt medlemskap över till Sion i Lindsjön. Men det blev ett snöpligt slut på det medlemskapet. Jag permanentade mig och blev utesluten när jag vägrade be om förlåtelse för mitt tilltag. Det var hårda regler inom frikyrkoförsamlingarna på den tiden. Massor av små vardagliga saker räknades som syndiga och församlingsmedlemmarna skulle visa lydnad för bibelns ord genom att till punkt och pricka följa både skrivna och oskrivna regler. Att klippa håret var synd och då förstår alla vilken grov synd det måste ha ansetts vara att permanenta håret.
Mitt intresse för trosfrågor fanns kvar även efter uteslutningen, men jag sökte mig nya vägar. Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Svenska kyrkan har sen dess varit min religiösa hemvist och just nu tycker jag att det ekumeniska samarbetet mellan alla kristna kyrkor är det viktigaste.
Naemi avslutar sin berättelse om svunna tider med att konstatera att hon egentligen ansåg att det aldrig skulle ha varit någon egen församling i Furuberg. Det fanns alldeles för många tidigare: Sion i Lindsjön, Ebeneser i Strömbacka, Elim i Våtmor och Betel i Brännås.
Det var dessutom ett krävande arbete att driva en församling och den trio herrar som tagit på sig den svåra uppgiften hade fullt upp med att ro det hela iland. Tur att församlingen aldrig hann börja bygga ett eget bönhus avslutar Naemi.
Svenska kyrkans verksamhet
Samtidigt som befolkningen i Bjuråkers finnskogar har påverkats av frikyrkorörelsen har kontakterna med Svenska Kyrkan fungerat normalt. Barnen har döpts och konfirmerats i normal omfattning och knappast någon annan by i församlingen kan uppvisa en så lång tradition med söndagsskola. I över 100 år fungerade söndagsskolan i Furuberg. I ekumenisk anda fanns ledare från både baptister, pingstvänner och svenska kyrkan. Söndagsskolan upphörde inte förrän i slutet på 1970-talet
Extra högtidligt var det på furubergsskolan när ärkebiskop Erling Eidem under sin visitationsresa i Bjuråker och Norrbo 19-21 juni 1942 då han besökte Furuberg och under gudstjänsten döpte Sören Sahlin.
Ärkebiskop Nathan Söderbloms besök på Furuberg 1922
Under tiden 27/6 – 2/7 1922 gjorde ärkebiskop Nathan Söderblom visitationsresa i Bjuråkers socken. Detta finns dokumenterat dels i visitationsprotokoll dels på foto taget av ledamoten i skolrådet Rickard Johansson.
Damen längst t v är okänd. Foto: Rickard Johansson Oxåsen
Stående bak:
Jon-Olof Söderström och Erik Joelsson
Sittande mellanraden:
Per Ersson Kamél f. 1845, ärkebiskop Nathan Söderblom, kyrkoherde O. E. Ringkvist
Sittande främre raden:
Barbro Kamél född Eriksdotter 1850, okänd, Anna Greta Kram.
§8
Vägen till Furuberg är icke stor landsväg, men farbar och idén med detta slags vägar som äro byggda enklare och billigare än de lagbestämda chausséerna, hedrar upphovsmannen amiral Lindman. I Furuberg hade den 29 juni ett antal barn samlats. Lärarinnan var bortrest. Anmärkningsvärt var att i skolan ej fanns en enda psalmbok, endast några exemplar av Svenska missionsförbundets sångbok. Bland de närvarande märktes skogvaktaren Joelsson i Furuberg och torparen Rickard Johansson i Oxåsen, ledamot i skolrådet.
I stugan vid skolan ligger f. kolaren Per Kaméls hustru sedan åratal giktbruten, men visar envar vänliga ögon. Kamél själv linkar omkring med svårighet, krokig och halt.
Han var förtrolig vän med visitatorns far. Där sjöngo vi ”Ängsliga hjärta” och andra sånger från väckelsetiden. Skönaste minnet från skogarna blev tron och glädjen i detta hem. Kaméls vilja i det längsta undgå att föras till ålderdomshemmet, och Furubergsbona hjälpte dem. I allmänhet kan iakttaga stor inbördes hjälpsamhet på skogen, där det avskilda läget hänvisar människorna till varandras bistånd.
Visitatorn talade i skolan om kärlekens fem egenskaper.
Källa:
Furubergsboken 2001, sid. 138.
Johan Moberg. Föreståndare för Betania, Furuberg. Bild ur Furubergsboken, sid 157.
Söndagsskolan
Så länge furubergsborna minns har det funnits söndagsskola i Furuberg. Ledare man minns är Annie Persson, Lilly Nystedt, Naemi Bäckström, Anna Joelsson, Johan Moberg och Lars Stolt. Så länge det finns barn på Furuberg fanns också söndagsskolan. Nästan alla barn var med. Här kommer några bilder från olika tider som intygar detta.
Söndagsskola i Furuberg från omkring mitten av 1940. Bild ur Furubergsboken.
Bakre raden:
Lilly Nilsson, Naemi och Ingela Bäckström, Tore Sahlin, Britt Idh, Rut Joelsson, Lissen Bäckström, Annie Wiberg, Ingrid Krantz, Greta Tingelöf, Maja Berglund, Gerda Gullich, Olle Berglund, Johan Moberg
Främre raden:
Georg Gullich, Margit, Hans, och Gösta Ekblom, Lisbeth Idh, Ingrid Medin, Olle Bäckström, Gunborg Högberg, Maj-Britt och Karin Idh.
Söndagsskola på Furuberg i mitten av 50-talet. Bild ur Furubergsboken
Bakre raden:
Anna och Maj Joelsson, Maj Tingelöf, Linnea Eriksson, Anna och Johan Moberg.
Mellanraden:
Irene Hansson, Lennart Hill, Per-Ivar Nilsson, Maj-Märt Olsson, Siv Hägg, Dagmar Gullich, Kerstin Ekblom, Sune Sahlin, Judit Moberg, Pontus Matsson, Sören Sahlin.
Längst fram: Torbjörn Ekblom och Bengt Hill.
Söndagsskola på Furuberg. Text och bild ur boken
Bakre raden i sicksack:
Med gitarr, Inga Backström, Lisbeth (Hanna) Idh, okänd, skymd av gitarren, lång flicka Rut Joelsson?, framför Gunborg Högberg, framför Börje Eriksson, okänd, bakom Karin Sahlin, Hans Ekblom, Margit Ekblom, bakom Greta Tingelöf, Gerda Åsell och Naemi Bäckström med gitarr.
Främre raden i sicksack:
Hilma Joelsson, Gösta Ekblom, fram Svante Joelsson, bakom Göte Eriksson, Maj-Britt Idh, fram Olle Backström, Harry Åsell
Söndagsskola på Storåsen i mitten av 1920-talet. Bild ur Furubergsboken
Bakre raden:
Britta Lind med barnet Greta Krantz, Erik Krantz, Erik Persson, Oskar Persson, Emanuel Sund, Jonas Krantz, Anna Sund och Linnea Krantz.
Mellanraden:
Erik Persson, Olle Persson och Tage Krantz.
Främre raden:
Martin Persson, Ture Krantz, Viola Krantz och Margit Persson
Källa:
Furuberg del 2, studiecirkel 2001-2008
Söndagsskola i Furuberg. Hjälp oss, vi behöver hjälp med namn på barnen.
Bakre raden:
1, 2,Maria Qvist 3, Lars-Johan Qvist f. 1908
Mellan raden:
1, 2, vuxen, 3, 4, 5, 6, Karin Qvist, 7. Rickard Johansson lärare 8,
Främre raden:
1, 2, 3, 4,
Furuberg
Tre vuxna, Okänd, okänd, Komminister Johan Woxström?
Stående bakre raden:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9.
Sittande främre raden:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.
Dela med dig av dina minnen. Har du gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Baptisterna i Lennsjö
Baptisterna i Lennsjö samlade framför Lennsjö skola
Bakre raden från vänster
Okänd, okänd, okänd, Gustaf Lind (Janten) Lennsjö, Per Norell Skärås, okänd,Jonas Hägg Lennsjö, okänd.
Rad två:
Okänd, Johan Sving Lennsjö, Nils Axel Hägg Lennsjö, okänd, Anna Jonsson f. Ruckman Skärås, okänd, okänd, okänd, okänd,okänd, Anna Lind f. Hansdotter Lennsjö, okänd, Hilding Hägg Lennsjö
Rad tre:
Okänd, Brita Bergström Lennsjö, okänd, okänd, okänd, Edit Holmqvist, okänd, okänd, okänd.
Främre raden:
Okänd, Jonas Jonsson Skärås, Viktor Jonsson Skärås, Edvard Jonsson Skärås,okänd, okänd, okänd, okänd, okänd, okänd, Cecilia Norell Skärås, okänd, okänd, Karl Johan Hägg Lennsjö.
Baptistledare Wedmark
4C8 Bjuråkers släktregister
Pehr Wedmark, född 22/2 1830, son till husman Jonas Wedmark i Furuberg. Bonde i Furuberg och Baptistledare. Utfl. till Hassela 1864.
Gift 1856 med 8C1 Maria Eriksdotter-Kamél , född 15/6 1834, dotter till kolare E. Camél i Furuberg.
Barn:
Jonas 10/4 1858 – 24/5 1858
Brita 8/6 1859 Utfl. t. Hassela 1864
Erik 13/12 1862 Utfl. t. Hassela 1864
Bönhus och Kapell i Bjuråker
1858 blev det tillåtet att anordna gudstjänst utan präst och de tidigt bildade baptistförsamlingarna kunde utöka sin verksamhet. Det blev svårare att få plats i hemmen, där mötena först hölls, och församlingarna började bygga sina egna små bönhus.
I Bjuråker byggde baptistförsamlingen i Norrberg 1877 ett litet timrat bönhus vilket endast bestod av en sal.
I Näppänge missionshus började men använda lilla salen tills man fick råd att bygga den stora salen färdig. Den fick sin nuvarande utformning och började användas först efter husets flyttning till Sjövik år 1900.
Efter sekelskiftet byggdes predikantbostäder genom att inreda en liten lägenhet ovanför lilla salen och köket, vilket man gjorde i missionshuset i Sjövik och i de övriga kapellen i Bjuråker.
1919 byggdes Lutterska missionshuset i Lia och Bjuråkers två pingstförsamlingar lät iordningställa och bygga tre kapell mellan 1928 och 1932. Pingstförsamlingarna började på senare år att söka sig till samhällenas centrumbildningar och så var fallet också i Bjuråker då Elimförsamlingen 1977-1978 byggde pingstkyrkan i centralorten i Friggesund.
Missionshuset i Sjövik har sin typiska sekelskiftesinteriör bevarad.
Pärlsponten dominerar helt som vägg-och takbeklädnad och de gamla trä bräderna står kvar. Interiören i missionshuset i Lia har förmodligen ej heller ändrats genom åren. Där finns fönstren på väggen bakom talarstolen kvar. Det var annars vanligt att dessa fönster sattes igen för att församlingen skulle kunna se predikanten bättre och ej bländas av ljuset från fönstren.
Betaniakapellet i Brännås har inomhus genomgått smärre men varsamma förändringar genom åren.
Del lilla bönhuset i Norrberg har efter ändrade behov så småningom helt byggts in i ett nytt hus med många mindre rum och en rymlig bostadsdel vilken idag används som pastorsbostad. Den ursprungliga delen har ändrats så att den stilmässigt liknar husets övriga delar.
De mönsterritningar för kapell som utgavs av de olika samfunden har förmodligen ej alls använts i Bjuråker. Fem av de sju byggda kapellen i Bjuråker används idag (1989) som möteslokaler av de ursprungliga församlingarna och trots att ett par av församlingarna är mycket små värnar man om sina byggnader och vårdar dom väl.
Eberneserkapellet i Strömbacka och Elimkapellet i Våtmor är sålda och används som privata bostäder.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Anm.
Elimkapellet i Våtmor byggdes 1931. I ledningen för det hela står församlingens pastor, Rubert Jonsson, bördig från Vilhelmina. Han har varit med om åtskilliga ny- och ombyggnader av gudstjänstlokaler under sina år som pastor inom Pingströrelsen.
Det är även han som har skrivit Elimförsamlingens 50-årsberättelse.
Av denna framgår bl. a. att det var evangelisten Ernst Andersson, som först kom till Bjuråker med den nya s. k. rörelsen. Om honom berättas det att han hade redan vid sitt första besök 1908 upplevt andens dop. ”Dopet i den helige ande med åtföljande tungotal”.
Tanken att bilda en särskild församling mognade mer och mer. De första i Bjuråker, som kom att tillhöra Pingstförsamlingen synes vara Britta Persson, Brännås, och Sigrid Berg, Brättingberg. De döptes i Svågan den 16 juni 1919 och var medlemmar i Pingstförsamlingen i Bergsjö, innan Bjuråker fick egen Pingstförsamling.
Den 30 okt. 1926 hade pingstvännerna i Bjuråker samlats till ett möte på Björkhammar. Från det mötet, som är protokollfört, är den andra paragrafen av särskilt intresse, då den visar att det var just den dagen som Elimförsamlingen bildades.
”Broder Ernst Andersson påminde om ändamålet med mötet. Frågan om ordnandet av en bibliskt fri församling har varit aktuell för en sådan behandling. Efter en stunds samtal, varvid alla uttryckte en innerlig längtan efter att en sådan Guds församling skulle komma till stånd, beslöt mötet att en församling skulle bildas och att församlingens namn skulle vara Elimförsamlingen, Bjuråker.
Till inträde anmälde sig tre bröder och sex systrar, alltså nio till antalet. Till föreståndare utsågs enhälligt broder Ernst Andersson”.
Församlingen hade sin första möteslokal hos * Svante Svenssons i Norrhavra, där man höll möten i många år, men 1928 byggde församlingen sitt första kapell. Det var Betania i Brännås, som invigdes den 9 dec. det året. Eldsjälar för bygget var Agda Wallström och Stina Nordgren-Myrsten. Stor offervilja visades av ortsborna, som skänkte virke och lämnade andra gåvor av olika slag. Dessutom gjorde många en stor insats genom frivilligt arbete.
I juni 1930 beslutade man bygga kapellet i Våtmor, till vilket tomt hade skänkts av Gustav Karlström i samma by. Kapellet byggdes 1931 och även nu var det flera som skänkte virke och deltog i arbetet utan ersättning.
I Strömbacka hade det bildats en särskild Pingstförsamling, som senare uppgick i Elimförsamlingen.
Under de femtio år som gått har församlingen bedrivet en omfattande verksamhet både lokalt och utåtriktat. Man har bidragit till underhåll av missionärer och offerviljan har varit stor. Till den yttre missionen har under den sista tioårsperioden insamlats 118 000 kr. till församlingens verksamhet, lokalt 360 000 kr. Och ändå är medlemsantalet ganska blygsamt, det uppgick vid senaste årsskiftet till 61.
Källa:
Hudiksvalls Tidning den 29 oktober 1976, av Bror Jonsson.
Boken, Friggesund
Svante Svenssons möteslokal i Norrhavra
Grubbens, Norrhavra 11:2
Grubbens. Möteslokalen i Norrhavra 2004
Möteslokalen 2004 med det vackra dörröverstycket med ljusinsläpp.
Norrhavra 74. Svante Svenssons fastighet.
Den här vackra bilden är en pastell utgiven som vykort, av Sylve Larsson, vars mor Brita föddes här 1906. Sylve tog bilden omkr. 1993 när han besökte platsen, berättar han.
Det var bostad i den främre delen av fastigheten. I den bortre delen var det samlingslokal.
Grubbens. Fastigheten uppfördes omkring 1870 och ser ut så här i oktober 2018
4B25 Bjuråkers släktbok. Jonas Andersson född 8/3 1864, son till torpare A. Larsson i V. Stråsjö. Landbonde i Norrhavra 11, Bjuråker. Utflyttat till Ljusdal 1916.
Gift 4/12 1886 med 7D4 Brita Nylander f. 3/5 1864, d. t. torpare 1) O. Nylander i Norrhavra. Död 25/10 1910. 1) Läs om Olof Nylander orgelbyggaren i Bjuråker.
Barn:
Olof 27/12 1886 – 26/12 1904
Sigrid 21/1 1886
Anders 3/9 1891 Känd som ”Bryggan” eller ”Grubb-Ante”. Anders Bryggarn Jonsson.
Jonas 15/9 1895 Utflyttat till Ljusdal 1916
Karin 22/9 1899 – 10/11 1915
Brita 24/8 1906 Utflyttat till Ljusdal 1916. Hennes son Sylve Larsson är en känd fotograf och konstnär. Se ovan hans pastellmålning på den här gården.
1918 inköpte Svante Svensson gården från Lars Edvin Hansson.
43A19 Bjuråkers släktbok.* Svante Leonard Svensson född 8/3 1881 i Hassela. Infl. 1904. Bonde i Norrhavra 11, sen slakteriarb. bos. i Holmberg o Bricka 8:7. Död 13/11 1960.
Gift 18/6 1905 med 43A11 Brita Skänk f. 29/5 1885, d. t. bonden A. Skänk i Norrhavra 6. Död 26/1 1916
Änkling och omgift 29/12 1918 med 32A12 Hildur Charlotta Järnkrok f. 2/11 1896, d. t. skogsarb. L. J. Järnkrok i Norrdala, Bjuråker. Död 7/9 1981.
Barn:
Anna Kristina 4/12 1904 Utflyttat till Nysätra 1922
Olof Algot 24/1 1906 Utflyttat till Nysätra 1922
Olga Elvira 16/12 1909 Utflyttat till Almunge 1937
Sven Emanuel 18/12 1915 Gift 1943 småbrukare i V. Stråsjö 2:3
Svante David 15/1 1923 Utflyttat till Töreboda 1945
6D36 Karl Johan Tage Östberg 26/6 1926 (fosterson) Utfl. t. Sköllersta 1946.
1967 lät Sven Svensson försälja det mesta av bohaget.
Dela med dig av dina minnen härifrån. Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Kyrkan i Svågagården
Med ett utsökt läge i hjärtat av Svågadalen ligger Folkets Hus. Folkets hus förvaltar Svågagården tillsammans med Hudiksvalls bostäder AB.
Anläggningen stod klar 1990 och fasta hyresgäster är svenska kyrkan,Hudiksvalls kommun och privat boende i lägenheterna.
I huset finns kyrka, skola, barnomsorg, hemtjänst, svågadalsnämnd, datastuga, kurslokaler, och restaurang.
Historik över Bjuråkers Baptistförsamling
Då baptismen nådde Hälsingland av Hassela en av de platser där man tog emot Bibelns lära om troendedop. Flera av dessa hade blivit omvända genom Olof Strömbergs verksamhet. År 1856 färdades Lars Olsson och Karin Tiger, hushållerskan hos kronofogden i Hassela, till Sundsvall för att döpas. Den 22 juni döptes de båda, och blev tillsammans med * Anders Wiberg Hälsinglands första baptister. Flera troende i Hassela döptes denna sommar. Samma år, den 24 juli bildades så Hälsinglands första baptistförsamling. Denna församling kom att ha en avgörande betydelse för Bjuråker. Medlemmar i Hassela församling, särskilt då Karin Tiger som var född i Norrbergs byn, kände det smärtsamt att den socken som Olof Strömberg kom ifrån, han som fört ljuset till dem, skulle ligga i ett djupt andligt mörker. Karin Tiger begagnade drottning Esters ord, för att tolka hur hon kände det: ”Huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka som eljest träffar mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se min landsmän förgöras?” Ester 8:6
Det berättas om Karin Tiger att hon erhöll varning av inte mindre än 10 präster, som sökte återföra henne till ”den rätta tron”. Man försökte övertala henne att kasta bort alla bibliska skrifter som hon läste. Då svarade hon: ”Bibeln är den enda baptistskrift jag läser, och huru skall jag kunna kasta bort den”?
Karin Tiger beslöt att fara till Bjuråker. Vintern 1858, vid den tid då marknaden var i Lia, kom hon tillsammans med en ung predikant från Sundsvall, vid namn Pettersson. Rum öppnades på några ställen för sammankomster, men marknaden tyckets vara hårdarbetad. Vid en samling som hölls hos Karin Tigers syster i närheten av kyrkan, blev fientligheten så stor, att en trästång rändes genom ett fönster och träffade Pettersson i huvudet, så han föll avsvimmad till golvet.
Vid Bengt Olssons från Hassela besök i augusti 1858 syntes lite kunna uträttas genom häftig förföljelse. Dock visade det sig att en av de närvarande troende , Lars Larsson Häggs hustru, Anna Jonsdotter, genom att läsa Bibeln kommit till insikt rörande dopet. Då Bengt Olsson skulle resa yttrade hon, att när hon på morgonen gått till bäcken för att hämta vatten, föreföll det henne som om bäcken ropade, att hon skulle låta döpa sig.
På hösten samma år blev hennes önskan uppfylld, då hon i sällskap med sin man, vandrade till Bäckaräng, Hassela och blev döpt.
Dessa såväl som deras trosfränder fick erfara sanningen av Jesu ord till sina lärjungar: ”I värden haven I trångmål” ty det var stor fiendskap som mötte de döpta i deras hemort.
Midsommarhelgen 1859 hade Hälsinglands och Medelpads baptister anordnat att genom gemensamt årsmöte i Bäckaräng, där P F Hejdenberg, Sundsvall och Gustav Palmquist, Stockholm medverkade. Då det även i Bjuråker blivit mycket bråk angående baptisternas lära och ett rykte spridits att det vid detta möte skulle bli disputation mellan präster och baptister, lockade det även ett antal Bjuråkersbor att vara med på mötena i Bäckaräng. Mer än en av dem som deltagit i dessa möten, inspirerades att studera Guds ord rörande dopet. Särskilt var fallet med Olof Andersson från Stråsjö. Detta år döptes Jon Olsson från Kammen och Anna Eriksdotter från Holmberg. Det fodrades dock mod att vara en Jesu efterföljare vid denna tid. Förföljelseivern var stor, även så fördomarna, så faran för livet var ofta överhängande. Hade läseriet betraktats som dårskap, hur mycket mer skulle då inte baptismen göra det. Denna rörelse var, menade man, något ont och fördärvligt, så man gjorde både Gud och människor att motverka och söka utrota den. Vid flera tillfällen samlades man i skaror för att upplösa sammankomster och driva iväg predikanten. Med skärpa uppmanade man honom att aldrig mera komma tillbaka.
De Herrens tjänare som blev förföljda, fick dock nåd att liksom sin Mästare säga: ”Fader förlåt dem, för de veta icke vad de göra”.
Förföljelsen torde ha blivit mindre svår, samt kortare om inte den understötts av prästerskapet. Det är en känd sak, att de som mest utmärkte sig som förföljare, hedrades av prosten med benämningen ”kyrkans knopp”.
De svåraste förföljelserna ägde rum i Norrberg, Holmberg, Lia, Björsarv och Stråsjö. På sommaren 1859 då predikanten Martin Höglund besökte orten, planerade man i Lia att gripa honom, då han saknade pass. Trots att ingen människa underrättade honom om detta, fick han vetskap om det planerade och lyckades fly från trakten. Något senare på sommaren samma år, samlade man en söndagskväll omkring Guds ord i Norrberg, Lars Olsson från Hassela var på besök. En folkskara grep honom, släpade ut honom ur huset och forslade honom under sträng bevakning till länsman några mil därifrån. Några andra av de närvarande misshandlades vid samma tillfälle. (Lars Olsson anklagades för att sakna pass, vilket han ej behövde då han bodde i samma län).
Det är lätt att förstå hur det kändes för de få troende som fanns, när man gjorde sig stor möda och besvär med att anordna en sammankomst, kallat predikant som rest lång väg för att förkunna evangelium, då man ofta måste upplös sammankomsten och skiljas med oförrättat ärende. Mer än en gång hände det, även att personer, som ville gå och höra Guds ord, inte vågade gå den allmänna vägen av fruktan för att bli misshandlade. De som öppnade sina hem för möten, eller tog emot predikanter, var också föremål för förföljelse.
Den förut omnämnda Anna Hägg var begåvad med ett beundransvärt mod. Inför såväl präster, kyrkoråd som allmänhet, försvarade hon sanningen och vittnade frimodigt. Hon var outtröttlig då det gällde att kalla hit predikanter och härbärgera dem, samt öppna rum för sammankomster, trots motstånd.
Vintern 1860 vandrade fem kvinnor, Margareta Bergström, hennes dotter Karin, Anna Olsdotter, Margaret Jonsdotter och Karin Jonsdotter till Bäckaräng för att döpas.
Något senare på vintern samma år besökte per Danielsson bygden, då både hus och hjärtan syntes vara öppna. Den nu befintliga lilla gruppen gruppen av troende och döpta, firade vid predikande bröders besök Jesu dödsåminnelse (nattvarden).
I början av sommaren besökte Johan Sundvall från Sundsvall platsen.Samlingarna var förlagda till Per Anderssons Skoglunds loge i Norrhavra. Då prästen väntades till samlingen, samlades mycket folk. Prästen anlände dock inte förrän på söndagskvällen, men folket stannade tåligt kvar och väntade. Sundvall fick därigenom tillfälle att tre gånger predika innan prästen kom. Prästen höll ej något föredrag, men hans son en ung studerande höll en s k bibelförklaring. Sundvall återkom ännu en gång, ivrigt uppmanande av några av de närvarande.
Nämnda präst syns inte ha brytt sig om att strid med baptisterna, men hade ansett det som sin ämbetsplikt att motverka dem.
Vid hemresan följande morgon, vidtalade prästen Olof Hansson i Ängebo, en gammal läsare, att vara sig behjälplig i motarbetet av baptisterna. Prästen misstog sig dock på Olof Hansson, då denne samma morgon kom till Norrberg, avlade bekännelsen och döptes i Gladbäcken.
I oktober månad 1860 återkommer Sundvall, då flera personer döps. Vid samma tillfälle hölls ett sammanträde hos vännerna Häggs i Norrberg, varvid Bjuråkers Baptistförening bildades. Till församlingens förste föreståndare utsågs P A Skoglund.
1860 – 1890
Ängebo kom till att börja med att bli den vanligaste mötesplatsen. Flera av medlemmarna bodde där. Församlingen kom därför en tid i början att heta Ängebo Baptistförsamling. Glädjande nog fick man numera mötas i lugn och ro, kring Guds ord på flera platser. I Stråsjö var dock detta ej fallet. Där brukade man samlas hos Olof Andersson och Anders Tång, men mötena måste ofta upplösas på grund av fridstörare.
Hösten 1861 fick församlingen besök av Anders Wiberg. Bland andra besökande predikanter bör A E Backman nämnas. Denne Herrens tjänare blev i samband med ett predikobesök våren 1862 svårt misshandlad, ja rent av livshotande omtalar en gammal skrift. Vid en samling i Stråsjö blev han av två karlar utsläpad varefter man slog hans huvud mot en husknut och kastade honom sedan på en gödselhög. Hans vänner och trosfränder vågade knappast gå och se efter hur det var med honom av fruktan, att de skulle finna honom död. Det berättas att Backman sedan han något repat sig från det erhållna skadorna, fick gå hela den långa vägen till Delsbo, innan någon av fruktan för förföljelse vågade hjälpa honom.
Det enda exemplar från denna tid, att man med lagens hjälp försökte motverka församlingen, finner vi i att änkan Kristina Jonsson från Holmberg stämdes inför Delsbo häradsrätt, anklagad för att hon en gång låtit Bengt Olsson predika i sitt hus. Hon frikändes i rätten.
Andra exempel från denna tid som visar svårigheterna som de första baptisterna fick genomgå, stod att läsa i Evangelisten 1863.
”Han var omgiven av fiender både i sitt hus och av sina grannar. När dessa äntligen lagt honom i en likkista tage de liket förandet det till baptistförsamlingens föreståndare P A Skoglund med tillsägelsen att han finge göra med honom vad han ville. Emedan såsom de berättade, prästen i socknen sagt, att liket av en baptist icke kunde få begravas på kyrkogården. Broder P A Skoglund måste mottaga liket, och det blev hos honom i nio dygn. Under tiden skrev han till Skoglund att han skulle gå till sockenprästen och fråga honom allvarligt om han ej ville begrava liket. Denne kunde nu icke vägra, utan beordrade genast den som fört liket till P A Skoglund att de skulle genast föra liket till kyrkogården, där han äntligen fick en vanlig begravning”.
Trots motstånd och förtryck utifrån, växte dock församlingen till såväl i medlemsantal som i inbördes kärlek. Man beräknar att församlingen 1862 hade 47 medlemmar. Då förföljelsen upphört fick församlingen göra smärtsamma upplevelser av inre svårigheter. I distriktsmötet i Sundsvall 1864 anfördes följande från Bjuråker; ”En längre tid hava stora svårigheter varit rådande. Vi ha nödgats utesluta tio personer, däribland föreståndaren. Medlemsantalet är nu 37 personer”.
Per Anders Skoglund utvandrade strax därefter till Amerika. Av brev framgår följande: Rörande honom har den underrättelsen nått oss att han upprättats och i Herren saligen avsomnande”.
Intressant är också att notera att en ung kvinna vid namn Brita Olson från Tomsjö 1862 började predika i församlingen. Detta fortsatte hon med några år tills hon flyttade från platsen.
Senare delen av 1860-talet präglades av tillbakagång och inre svårigheter. Församlingen vidkändes svåra förluster då ledande bröder som Anders Tång och Olof Lund, den senare hade tjänst som predikant, utvandrade till Amerika. År 1866 valdes Olof Anderson i Stråsjö till föreståndare, en befattning han hade fram till 1897.
I och med 1870-talets ingång, inleds en ljusare tid för församlingen. Medlemsantalet ökar, båda genom dop och genom återupptagning av tidigare uteslutna medlemmar. Från 1871 till 1878 hölls en eller flera dopförrättningar varje år. År 1874 döptes 47 personer. Man beräknar att församlingen vid detta tillfälle åter var 47 medlemmar. Under denna tid tjänade som predikant P O Ström.
Söndagsskolverket i församlingens regi omnämns första gången 1863. Den förste ledaren var mjölnaren Olof Lund. Söndagsskolan har sedan dess fortsatt, med längre eller kortare uppehåll.
Samma år som kapellet byggdes, flyttade skollärare Halvar Eriksson till Ängebo. Vid sidan av skolarbetet verkade han också som predikant. Denna verksamhet blev av Gud rikt välsignad och en rätt stor rörelse uppstod, i synnerhet bland ungdomen.
Våren 1878 flyttade P O Ström med sin familj och församlingen stod utan någon förkunnare. Den regelbundna predikoverksamheten upphörde. Verksamheten försvagades ytterligare, genom att föreståndaren Olof Andersson på grund av sjukdom ej kunde vara lika aktiv som tidigare. Detta stillestånd synes ha omfattat ganska många år. Några större uppbyggnadsmöten hölls dock under denna tid.
Bland gästande talare kan följande nämnas: A F Karlsson, John Cederoth och den kände predikanten från Ockelbo Anders Bogren.
År 1884 förenades Anders Olsson, son till Olof Andersson med församlingen. Under en tid deltog han flitigt som ordets förkunnare, men tyvärr slutade han rätt snart med sin predikoverksamhet. År 1890 bestod församlingen av 25 medlemmar
Under åren 1878 – 1910 var församlingen i fråga om predikoverksamhet helt beroende av gästande talare. Vintern 1892 leder Gud (från Lennsjö by) Gustav Linds steg hit för att tjäna församlingen. Den 25 mars beslöt församlingen att kalla honom som predikant och ordförande. Vid samma tidpunkt beslutades också att protokollföra varje församlingsmöte, vilket tidigare ej skett. Gustaf Linds verksamhet här varade till årsmötet 1895, då församlingen av ekonomiska skäl tvingades helt dra in det understöd som Lind haft. På våren samma år fick församlingen förstärkning då Svante Backlund med familj inflyttade. I augusti 1897 blev han föreståndare. En tjänst han innehade till 1927, med undantag av ett år, då Anders Olsson var föreståndare.
Vintern 1904 kunde församlingen glädja sig åt en mäktig besökstid från Herren. De mänskliga redskap som Gud vid detta tillfälle använde av pastor C J Lundin och evangelist P Lund.
Särskilt märkbar synes väckelsen ha varit i Holmberg, Tjäna och Ängebo. I Holmberg bildades vid denna tid en ungdomsförening med ett 40-tal medlemmar, med anslutning till församlingen. Tyvärr syntes inte mycket av bestående värde i det andliga uppvaknandet som hade skett.
Pastorer och föreståndare i församlingen
Källa:
Skriften, Bjuråkers Baptistförsamling 1860 – 1980
* Anders Wiberg växte upp i Oppegården i Vij Hälsingtuna, Vijvägen 57, där en minnessten minner om hans gärning.
Framför den den gamla släktgården i Wij står minnesmonumentet.
På stenen kan i guldskrift läsas: ”Anders Wiberg, författare, missionsman, en af baptismens främsta förkämpar i Sverige, föddes på denna gård den 17 juli 1816. Matt 28: 19, 20. Sveriges baptister reste vården 1916. Ebr 13:7”.
Bertelkapellet i Norrberg
Det första bönhuset i Norrberg
Vintern 1877 kördes det erforderliga timret fram. Tidigt på våren lades stenfoten. Under sommaren uppfördes byggnaden. På hösten samma år, medan det ännu var barmark invigdes bönhuset av C Englund, Ljusdal.
Bönhuset i Norrberg
Församlingskort från ca 1920 Bild ur boken Bjuråkers Baptistförsamling 1860 – 1980
Bakre raden från vänster:
Brita Berg, Klara Eriksson, Linnéa Fröjd, okänd, Greta Sjöberg, Elisabet Berg och Kerstin Fröjd.
Främre raden:
Karin Häll, Anna Sjöberg, gästande evangelist Frida Princ, Nyåker, okänd, Ernst Andersson, Johan Sjöberg, Johanna Backlund, Svante Svensson, Margareta Svensson och Svante Backlund.
Bakre raden i sicksack:
1, 2, 3, 4, skymd 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26.
Rad två, stående på marken:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Svante Svensson 11, 12.
Sittande främre raden :
1, 2, 3, 4, Edvard Jonsson, Skärås 5, Jonas Jonsson, Skärås 6, 7, 8, 9, och 10.
Söndagsskolan omkring 1925. Bild ur boken Bjuråkers Baptistförsamling 1860 – 1980
Bakre raden från vänster:
Elisabet Berg, Olga Svensson, Svante Svensson och Svante Backlund
Mellan raden:
Viran Lindqvist, Viran Nordenstål, Alice Englund, Anna Olsson, Viktor Andersson, Kus-Nils Jonsson, Albert Bergström, Anders Olsson, Gösta Persson, Erik Wengelin och Jonas Söder.
Främre raden:
Tore Backlund, Elof Backström, Oskar Backström, Ingmar Berg, Sven Svensson, Tore Fröjd, Jonas Olsson, Arne Fröjd och Sven Nordenståhl.
Två av de evangelister utanför församlingen, Sigrid Lundström och Karin Halvarsson.
I bakgrunden Åsa-Mias stuga som nu är riven
Bild från omkring 1939 är utlånad av Eva Brink.
Baptistförsamlingen i Norrberg
Bjuråkers Baptistförsamling bildades 1860.
I början var möten i * Ängebo där de flesta medlemmar bodde.
1877 uppfördes Betelkapellet i Norrberg där vägarna till Ängebo och Stråsjö möts. Huset byggdes i En våning av liggande timmer och hade ljusa, brädfodrade knutar. Taket var spånklätt. Fyra fönster fanns på långsidorna och ingången var på östra gaveln, mot en liten byväg som då fanns. Byggnaden rymde endast en sal.
1909 byggdes en dopgrav i kapellet.
1933 byggdes till ett kök och en mindre sal på den västra gaveln, samt en bostadslägenhet på ett rum och kök på övervåningen. Bygget kunde realiseras genom gåvor och dagsverken från allmänheten.
En tavla målades på 1930-talet av Per Larsson, Ängebo. Tavlans motiv är en Jesus gestalt stående på en klippa. Ljus strålar från himlen mot gestalten. Målningen sitter idag (1989) på fondväggen bakom talarstolen.
1940 restaurerades kapellet och målades om. Entrén flyttades till norra långsidan. Talarstolen flyttades till östra gaveln.
1955 företogs en omfattande om- och tillbyggnad. En modern pastorsbostad på två rum och kök inrättades på övervåningen. Expedition och evangelistrum byggdes till på nedervåningen åt sydväst. Källare byggdes, centralvärme, vatten och avlopp installerades. Eternitplattor sattes på fasaden.
1977 förändrades huset ytterligare. En tillbyggnad gjordes på norra långsidan. Den nya delen innehöll ny rymlig entré, två nya toaletter sam en mindre sal.
1978 ändrades och målades kyrksalen och fick sitt nuvarande (1989) utseende. Fondväggen kläddes med en grå-blå strukturtapet, övriga väggar ljusmålades. Innertaket kläddes med klarlackad träpanel. Idag möbleras salen med lösa träbänkar av ”modernt” snitt, klädda med grönt tyg. På podiet, vilket täcker hela fondväggen och är utan staket, ligger grön heltäckningsmatta. På fondväggen sitter, i olika höjd, två små långsmala fönster med tjockt glas. I golvet bakom predikstolen finns dopgraven, täckt av en lucka.
1979 tilläggsisolerades byggnaden utvändigt och fasaden kläddes med brunmålad träpanel.
1980 byggdes huset ut med en ny expedition och ett lagerutrymme bredvid entrén. Gamla expeditionen och evangelistrummet gjordes om till sovrum och införlivades med lägenheten. Nedfarten till källaren gjordes om.
Utöver gudstjänstsammankomster används kapellet idag bl. a. till öppen förskoleverksamhet.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Läs mer om Bjuråkers Baptistförsamling
Källa:
Bjuråkers Baptistförsamling 1860 – 1980
* Möte i Ängebo
Betaniakapellet i Brännås
Brännås 12:4
Elimkapellet i Brännås
Elimförsamlingen bildades 1926.
Till en början användes ett rum i Gårdsmyra som möteslokal, senare ett rum i en gård i Lia.
1928 byggdes Betaniakapellet på en central plats i Brännås.
1932 blev kapellet församlingens egendom.
Kapellet är täckt med liggande rödmålade bräder har vita knutar och snickerier och rymmer en stor sal, kök och kammare samt ett litet rum ovanpå köket. Köksavdelningen är utbyggd på salens västra långsida. Köksingång finns. Entrén till salen är belägen i en liten utbyggnad mot vägen, på salens norra gavel.
Dopgrav fanns i kapellet från början.
1948 lades ett nytt eternittak på byggnaden, uthus byggdes.
1949 renoverades lägenheten på nedre våningen. Det rum på övre våningen som iordningställdes åt en syster överläts till församlingen.
1955 renoverades kapellet invändigt. Talarstolen byttes ut och salen målades. Vatten drogs in från byns vattenledning.
1985 renoverades salen igen. Salen målades i ljusa färger och plattformen fick ett nytt utseende. Elvärme installerades.
Podiet har ett tredelat, ljusmålat skrank med namnet Jesus målat på framsidan. På fondväggen sitter ett kors.
Salen har tre fönster på östra långsidan och två på entrésidan. Lösa, öppna träbänkar står i två rader. På salens västra långsida, vid dörren till kammaren står i en ca två meter hög, svart plåtkamin.
Betaniakapellet användes fortfarande som möteslokal av Elimförsamlingen, företrädesvis sommartid.
Dela med dig av dina minnen. Har du gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Dop vid holmarna i Brännås
Ebeneserkapellet i Strömbacka
Strömbacka 1:33
Ebeneserkapellet Strömbacka 17
Vid ingången till Ebeneserkapellet i Strömbacka
Till vänster missionärsparet Palmertz. Bak till höger Sigrid Norling,evangelist
Fram, Ernst och Hulda Andersson
Missionärspastor Edvard Palmertz född den 5/1 1883 i Gunnarskog i Värmland. Död 1/1 1961. Gift 4/2 1904 med Kristina Källarsdotter född 10/5 1883 i Gunnarskog i Värmland. Död 8/11 1952.
Vid Ebeneserkapellets södra vägg.
Från vänster: Salomon Lejdström, Strömbacka, Oskar Gill, Fönebo, Karin Berglund, Anderbo, Sigrid Norling, evangelist, Gertrud Fastén, Strömbacka och okänd
Ebeneser församlingen i Strömbacka bildades 1918.
De första åren hölls möten i Strömbacka skola.
1932 köpte församlingen de s.k. Änkebyggningen av Strömbacka Bruk i vilken bostad upplåtits bl. a. åt brukets änkor. Huset består av en länga och är beläget efter vägen på västra sidan ca en halv kilometer före Strömbacka herrgård.Byggnaden är timrad med reviderad, vitmålad yta. Knutarna är täckta av brunmålade bräder. På långsidorna finns sex stående bruna bräder samt sex fönster. Taket är idag av plåt. Gavlarna under takåsen är klädda med bruna brädor.
När församlingen övertog byggnaden 1918 bygge man ut huset på längden och interiören ändrades. Byggnaden rymde efter ändringar stor sal, liten sal och kök. Södra gaveln, ovanpå köket, fanns en liten predikantbostad. Entré och köksingång fanns på västra långsidan.
Stora salen var möblerad med lösa träbänkar med ryggstöd. Innerväggarna var släta och ljusmålade. På norra gaveln fanns talarstolen vilken inramades av ett stolpräcke. På fondväggen hängde en tavla med en Jesusgestalt. Tavlan är osignerad, flyttades på 1970-talet till kapellet i Våtmor och därifrån till Elimkapellet i Friggesund där den nu finns.
1963 köpte församlingen tomten av Iggesunds Bruk.
1972 skänktes kapellet till Elimförsamlingen vilken sålde det till privatperson. Kapitalet utgjorde grundplåt till kyrkbygge i Friggesund.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Dela med dig av dina minnen. Har du gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Kapellet i Strömbacka på ett vykort från början av 1900-talet. Adress, Strömbacka 417
1864 Brukskapellet står färdigt i Strömbacka. Det byggdes av arbetarna medan bolaget höll med virke. Den ursprungliga delen av kapellet byggdes troligtvis 1842 enligt en smidd vimpel som hittades under golvet 1956.
1955 Kapellet får ny orgel. Gunnar Sundblad, chef för Iggesunds Bruk lyckades förvärva kororgeln vid Engelbrektskyrkan i Stockholm när denna skulle bytas ut mot en större.
Även i Hedvigsfors har det funnits ett kapell. Det revs 1905
Tältmöte i Friggesund midsommaren 1964
Till vänster, Mats Gladhs Bageri. Tältet är rest där väg 305 går idag. Foto: Mats Gladh
Elimkyrkan i Friggesund
Friggesund 1:54
Elimkyrkan i Friggesund, Friggesundsvägen 10.
1926 bildades Elimförsamlingen. Församlingen hade kapell i Brännås och Våtmor.
1977-1978 byggdes Elimkyrkan, Friggesundsvägen 10, intill väg 305 i norra Friggesund.
Invigningshögtiden ägde rum hösten 1978.
Arkitekt var Ingemar Lundin, Säter och byggmästare Daniel Person, Mokorset under Ruben Jonssons ledning.
Bygget kostade ca 1, 2 milj kr och finansierades genom statliga och kommunala bidrag, genom bidrag från olika organisationer i Bjuråker, samt från privatpersoner.
Bygnadens yta är 475 kvm. Stora salen har 150 sittplatser och lilla salen 55. Förutom stor och liten sal rymmer kyrkan; serveringsrum, stor hall, kök, expedition samt flera mindre rum bl. a. för ungdomsverksamhet. I lilla salen finns en målning som ursprungligen kommer från Ebeneserförsamlingen i Strömbacka.
Kyrkan är byggd i rött tegel bitvis klätt med grå träpanel. En låg utbyggnad finns på den östra långsidan. Entrén ligger på den södra gaveln. Vinkeln mellan takåsen och entrén är panelklädd. På panelen sitter ett kors.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Med hjälp av egna och tillresande krafter hoppas församlingen att i framtiden också kunna behålla all verksamhet och med samma goda kvalitet.
Församlingen har deltagit i underhållet för missionärer i Tanzania, Etiopien, Tchad, Indien och Sydafrika. Några av våra missionärer har varit Ellis Lindgren, Inge och Inga-Lill Sjöberg, Kent och Ingrid Sjöberg. En del av missionsarbetet har bedrivits genom TV-INTER och IBRA-radion. Frivilliga offergåvor till missionen i andra länder och till församlingsarbetet här hemma är kristen tro i praktiskt utförande.
Källa:
Boken, Friggesund
En röst berättade för Thore att han skulle vinna en miljon
En tid var Thore svårt alkoholiserad och levde i misär. Han hade blivit ”dödsdömd” av läkare, men plötsligt en dag förändrades allt. Jag hörde en röst inom mig som uppmanade mig att söka frälsning. När jag gjorde som rösten sagt blev jag fri från spritmissbruket och fick livet tillbaka säger Thore.
Saxat ur Hemmets veckotidning Nr 46 1990 och några andra tidningar:
Hösten 1990 fick Thore en ny uppenbarelse. Den här gången sa rösten honom att han skulle ge sig iväg till en speciell affär för att köpa en penninglott. Lotten kommer att ge en miljonvinst, sa rösten och uppmanade Thore att dela pengarna med sin pingstförsamling.
Thore som i vanliga fall aldrig köper lotter, gjorde som han blivit tillsagd att göra. Och 13 dagar senare var han miljonär!
Vilken tur att jag berättade om min uppenbarelse för min fru Lisbeth och för pastor Lundell före dragningen, annars hade väl ingen trott på min historia, säger Thore 54.
När vi hälsar på Thore och hans fru Lisbeth är de fortfarande djupt tagna av den fantastiska händelsen.
Det var vid tiotiden på förmiddagen den 14 september i höstas. Lisbeth hade åkt till kontoret i Delsbo och Thore, som är halvsjukpensionerad varit ute och hämtat posten och morgontidningen.
Bild ur tidningen med Thore och Lisbeth Östlin.
När jag kom in igen satte jag mig på soffan för att läsa tidningen. Plötsligt hörde jag en röst tala inom mig. Rösten sa att jag skulle köra ner till Ica i Friggesund och köpa en penninglott och att just den lotten skulle ge högsta vinsten, en miljon kronor. När jag hade fått pengarna skulle jag ge pingstförsamlingen 500 000, resten fick jag behålla själv, berättar Thore.
Jag åkte genast iväg till Friggesund men jag tyckte att det var så konstigt för vi har aldrig handlat i den affären tidigare. När jag kom till affären i Friggesund fanns det bara fem lotter kvar och expediten höll upp dem framför mig och jag tog en av dem på måfå. Sedan åkte jag hem igen och väntade på att Lisbeth skulle komma hem från jobbet
Vid tretiden på eftermiddagen kom Lisbeth hem och Thore berättade genast vad han varit med om. ”Säger du det”, sa hon och tittade misstroget på sin man. Hon tyckte att Thores berättelse verkade lite för bra för att vara sann.
Inte så att jag trodde att Thore ljög, men det lät så fantastiskt. ”Om Gud har sagt att jag ska vinna en miljon så gör jag det”, svarade han, berättar Lisbeth med ett lyckligt leende.
Senare på eftermiddagen for Thore in till pingstförsamlingen där han hade en halvtidstjänst som församlingsassistent. När han kom dit satt pastor Stefan Lundell på sitt kontor och Thore visste inte riktigt hur han skulle framföra sitt ärende.
Jag ville inte bli utskrattad men efter att vi hade pratat lite allmänt en stund så förklarade jag vad som hade hänt och att församlingen snart skulle få en halv miljon kronor. ”Va” utbrast Stefan och tittade undrande på mig. Sen sa han att församlingen visst behövde de ett tillskott i kassan. Men jag såg på hans min att han inte litade riktigt på min historia.
Den 27 september var det dragning på penninglotteriet. Lisbeth hade varit uppe med morgonkaffe till Thore och stod i köket när telefonen ringde kvart i åtta.
Det var min svägerska Vivian som ringde. Hon frågade om jag hört att det gått en miljon till Bjuråker på penninglotteriet. Nej, det visste jag inte, sa jag och skyndade mig att avsluta samtalet. Sedan hämtade jag Thore och klockan åtta, när nyheterna kom på radion, stod vi på var sida om köksbordet med lotten mellan oss. När lottnumret till högsta vinsten lästes upp kollade vi varenda siffra på vår lott och det var ingen tvekan. Thore hade vunnit en miljon!
Vi blev ju jätteglada och kramade om varandra i köket, berättar Lisbeth och ler mot sin man.
Javisst blev vi glada fast jag tog det ganska lugnt ändå. Jag var ju beredd för jag visste vad Gud hade sagt till mig och Gud luras inte, hävdar Thore bestämt.
Pingstpastorn Stefan Lundell blev minst lika glad som Thore och Lisbeth för lotterivinsten. Pastor Lundell bekräftar också Thores berättelse.
Bild ur tidningen på pastor Stefan Lundell och Thore Östling
Det är helt riktigt att Thore kom in till mig på min expedition och berättade om sin uppenbarelse och att församlingen skulle få en halv miljon konor.
Pia Olsson på Ica som sålde lotten, bekräftar Thores berättelse och att hon själv var två nummer från miljonen. Två nummer åt andra hållet var Håkan Eriksson på Ica.
En söndag i oktober 1990 kunde Thore och Elisabeth inför 66 medlemmar i församlingskyrkan och i närvaro av pastor Stefan Lundell och församlingens kassör Gunnar Svensson, överlämna en check på en halv miljon kronor.
Avskrift: Minnesruna
Thore Östlin 9/3 1936 – 24/1 1991
Efter avslutad skolgång gick Tore i rörmokarlära. Han fortsatte arbeta som rörmokare, men började även att sälja potatis och grönsaker, först i Fagersta och senare i Uppsala. I Uppsala bodde han i 18 år och drev både parti- och minuthandel med potatis och grönsaker, samtidigt som han hade en mindre VVS-firma. 1980 gick han in i Pingströrelsen och hans liv tog en helt ny bana. Efter två år på pingströrelsens bibelskolor i Mariannelund och i Lycksele, återände han till Bjuråker och övertog föräldrahemmet här i Ramsjö som genomgick en omfattande renovering.
1983 gifte han sig med Lisbet Säll Dahlén från Malmbäck, och han kom att bli som en far för hennes båda barn, Magnus född 1964 och Ulrika född 1966. Magnus bor nu i Malmbäck, Ulrika är gift och bosatt i Hålsjö och modern Lisbet bor i Näsviken.
Efter sin omvändelse ville Thore Östlin arbeta bland människor och hans två sista år var han anställd på halvtid av Elim församlingen i Friggesund, där han utförde ett socialt kontaktarbete bland gamla och sjuka människor. Han ivrade mycket för sin evangelisationen genom tidskrifter och böcker, bland annat som ombud för tidningen Dagen.
Trots att han var sjukpensionär på halvtid efter ett svårt fall från en byggnadsställning i yngre år, och trots att han de senaste åren kämpade med en svår sjukdom, var han in i det sista full av idéer om nya projekt.
Närmast sörjande är hustrun och de fyra barnen, varav två med egna familjer, samt modern och två syskon med familjer. Thore Östlin avled 24/1 1991
Thore och Lisbet barn sedan tidigare:
Tommy och Viveca, Yvonne och Thomas, Magnus, Ulrika
Bildkavalkad från Elimkyrkan i Friggesund av Joacim Nilsson
Bild: Joacim Nilsson
Bild: Joacim Nilsson
Bild: Joacim Nilsson
Bild: Joacim Nilsson
Bild: Joacim Nilsson
Arrangörer var församlingarna Saron Näsviken och Elim Bjuråker tillsammans med Svenska kyrkan. Besökarna bjöds på körsång av en gemensam kör från Dellenbygden under ledning av Ylva Timan Olofsson, men även soloframträdanden med mera.
Medverkade gjorde också Mikael Olofsson samt en kompgrupp som bestod av Anders Jansson piano, Adam Jonsson trummor, Samuel Andersson bas samt Josef Svensson på gitarr.
Man varvade körsånger med sång och framträdande av Ylva och Mikael. En kollekt togs upp. Som avslutning framförde man ett medley av Andrae Crouch.
– Ett stort tack och kul att ni kom, avslutade Mikael Olofsson, som tillsammans med övriga medverkande fick stående ovationer och varma applåder från den stora publiken. Efter konserten serverades fika och besökarna hade också möjlighet att köpa en skiva men även en sångbok.
Text och bild: Joacim Nilsson
Läs mer om samarbetet mellan Elimkyrkan & Saronförsamlingen
Elimkapellet i Våtmor
Våtmor 9:6
Elimkappelet i Våtmor 63. Bild ur HT fredagen den 29 okt. 1976.
Pastor Rubert Jonsson med Elimkapellet i Bjuråker i bakgrunden. Till helgen finns stora jubileumsmöten i kapellet, församlingen fyller nämligen 50 år.
1926 bildades Elimförsamlingen. 1928 byggde församlingen bönhus i Brännås
1931 byggdes Elimkapellet i Våtmor, på tomt som skänkts av Gustaf Karlström i Våtmor.
Elimkapellet användes i församlingen fram till 1977-1978 då nya Elimkyrkan i Friggesund togs i bruk.
Kapellet ligger på den västra sidan av vägen mot Hedvigsfors. Det står på en murad, öppen grund och bestod från början av en stor sal med 80 m2 yta, kök och kammare. Köksdelen är utbyggd på husets norra långsida och där finns en köksingång.
1948 kläddes yttertaket med eternitskivor. Detta tak finns fortfarande (1989) kvar.
1950 renoverades kapellet rundligt och man gjorde en tillbyggnad av en liten sal på husets västra kortsida. Husets fasad är fodrad med rödmålade stående brädor. Knutar och snickerier är vita. På stora salens södra långsida finns tre fönster. En liten utbyggnad på kapellets östra gavel markerar entrén till stora salen.
1966 avdelades lilla salen och ett litet rum införlivades med lägenheten.
Stora salen målades i ljusa färger och de gamla bänkarna ersattes av nya stolar. Stora salen är idag (1989) i samma skick som vid försäljningen av huset 1980. Väggarna är ljusgrå och klädda med masonit nertill och en mjuk skiva ovanför.
Taket är slätt, brutet och vitmålat. Skivorna i taket och på väggarna avgränsas av trälister. I plattformen på salens norra gavel finns dopgraven kvar.
1953 drogs vatten in i kapellet och 1955 byggdes ett garage på tomten.
1970 installerades oljeeldning.
1980 såldes kapellet till privatperson.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Föreståndare under 50 år
Församlingen har haft följande föreståndare:
1926-1931 Ernst Andersson
1932-1942 Per Olsson
1943-1944 Svante Svensson
1945-1952 Hilding Nordin
1954-1960 Bror Edin
1960-1964 Karl-Anders Vinberg
1965 Hilding Vestlund
1966 Fredrik Colling
1966-1970 Bror Edin
1970-1974 Hilding Nordin
1975-1981 Rubin Jonsson
1981-1985 Gösta Åsman
1985-1988 Lennart Strandh
1989-1991 Stefan Lundell
Under vakanser har Helge Eriksson tjänstgjort som föreståndare liksom Johan Frisk, Ivar Jönsson och Jan Nilsson.
Söndagsskola i Våtmor omkring 1953-54. Bilden utlånad av Gunnar Brun
Flickan mitt i bild i ljusa kläder och rosett i håret är Birgitta Brun
Bild från samma tillfälle som ovan, dock något beskuren på vänster sida.
Killen till vänster i främre raden är Gillis Medin, och hans syster Maud. Killen längst fram till höger är Edvin Sundström, Bricka f. 1947. Till höger i bakre raden är en av ledarna Helge Eriksson.
Känner du igen någon på bilderna? Har du också gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Slädparti till Julotta i Våtmors kapell
Bild ur HT den 28 december 1957
Ett inte alltför vanligt ekipage på julmorgnarna. Gustav Lundgren med fru från Norrlia har dock låtit traditionen återuppleva och färdades med släde till julottan i Våtmors kapell.
En av pingstvännerna i Våtmor anordnade julotta i Våtmors kapell blev mycket välbesökt och ett inslag av något ovanligare slaget. Det hör ju inte till vanligheterna precis, numera, att på julmorgonen se julottebesökare på väg till kyrkan i slädar, men i Våtmor fick man alltså se den synen.
Det blev rätt så besvärligt att härbärgera de sex djuren. Pastor Karl-Anders Vinberg fick lov att flytta bilen ur sitt garage och två hästar fick krypa in i stället. En häst kunde man ge plats åt i ett närbeläget stall, men tre fick stå ute.
I julottan predikade pastor Vinberg och sång utfördes av Lennart Svedman, Bergsjö och Peter Björke, Hudiksvall och församlingens strängmusikanter medverkade också.
Efter ottan bjöds deltagarna på julottekaffe i kapellets lilla sal.
Kapellet i Våtmor är en sorglig syn, oktober 2018.
Lutherska Missionshuset i Lia
Sörlia 1:2
Lia Bönhus interiör. Den vackra tavlan sitter nu i församlingsgården
Fr. v. Hans Berglund, Emma Eriksson, Brita Palm, Margit Norin, Lars Olof Norin, Stina Norin och Anna Östberg.
Dop i Svågan nedanför bönhuset
1917 bildades ”De ungas förbund”, i Lia.
1918 inköptes fru Kristina Karps fastighet i Sörlia för 1 500 kronor.
Befintligt hus på tomten revs och byggnadsmaterialet användes till det bönhus som uppfördes på annat ställe på tomten. Ritningen utfördes av möbelsnickaren A. P. Zindén. Byggmästare var fjärdingsman i Bjuråker Johan Brink.
Den 31 maj 1919 stod grunden färdig och 7-8 dec. samma år invigdes bönhuset vilket fick namnet Bjuråkers Lutherska Missionshus. Lokalen skulle i första hand vara tillgängligt för EFS och Sv Missionsförbundets predikanter.
Missionshuset är beläget strax väster om Svågan i början av väg 772 mot Ängebo intill Lia gamla skola. Byggnaden är timrad och hade från början rödmålad beklädnad. Taket är klätt med rödmålad plåt.
1958-1959 renoverades huset utvändigt och fasaden fick ny brädfodring. Det var förmodligen då som huset vitmålades första gången. Renoveringen bekostades helt med frivilliga medel och uppgick till 8000 kronor.
Byggnaden rymmer stor sal och en liten sal vilken också har är kök. Ovanpå lilla salen finns en liten lägenhet. Till vänster om köksingången finns en nedgång till en liten källare. Lilla salen (eller köket) är byggt i vinkel till stora salens östra långsida. En träbänk byttes där ut mot diskbänk på 1950-talet. Vedspisen finns kvar.
Omkring 1979 fick lilla salen kopplade fönster.
Entrén till stora salen är belägen i en åttkantig tornliknande utbyggnad på salens norra gavel. Tornbyggnaden avslutas av ett mindre, åttkantigt torn klätt med röd takplåt. Överst sitter ett kors. Tornbyggnaden har tre fönster. Från början fanns där flera fönster men några togs bort, förmodligen vid renoveringen 1959.
Stora salen har 3 gånger 2 spetsbågade fönster. Innerväggarna är släta och ljusmålade. Innertaket var från början klätt med papp. Nu är taket klätt med vitmålade skivor vinklade inåt/uppåt mot takets mitt. I mittpunkten satt förr en mässingskrona nu sitter där en förgylld stjärna.
På fondväggen mellan två fönster finns en målning utförd av bjuråkersmålaren * Per Hedberg förmodligen gjord vid bönhusets tillkomst. Tavlan föreställer en knäböjande Jesus som mottager en kalk från en ängel. Tavlan sitter nu i församlingsgården.
Överst finns inskriptionen; SKE ICKE MIN VILJA UTAN DIN
Omkring 1958 inramades målningen.
Mitt på podiet finns en predikstol. Podium och predikstol har ett brutet, slätt och ljusmålat skrank. Podiet har en gång blivit utvidgat utåt i salen för att orgeln skulle få plats.
På östra väggen intill dörren till köket står en svart hög plåtkamin. Salen möbleras av lösa, öppna träbänkar ställda i två grupper. Vid köksingången finns ett uthus.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
* (14B13 Bjuråkers släktbok) Per, Hedman målare Bjuråker född 12/8 1870, bos. i Österbo. Död 17/1 1939.
Dela med dig av dina minnen. Har du gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Missionshuset i Sjövik
Västansjö 6:5
Missionshuset medan det ännu låg i Näppänge.
Missionshusets vackra altartavla av Delsbokonstnären Ernst Lindgren
Missionshuset i Sjövik 318
1881 bildades ”Sällskapet för väckande av sedlighet och gudsfruktan i Bjuråker”, sedermera Bjuråkers Missionsförsamling.
1883 byggdes missionshus i Näppänge, en udde i Norra Dellen ca 1 km från Bjuråkers kyrka.
1900 flyttades byggnaden till en mer central plats, någon kilometer in i viken vid Sjövik.
Bönhuset är byggt i liggande timmer. Från början var timret bart med ljusa brädklädda knutar. Taket var klätt med spån. Fem fönster fanns i dubbel rad på ena långsidan. Vid flyttningen ändrades huset en del bl. a. utökades den övre fönsterraden på höjden. Entrén flyttades från ena långsidan till den västra gaveln. Bostadsrum byggdes på östra gavelns övervåning.
1924 brädkläddes fasaden och rödmålades. Spåntaket byttes mot tegelpannor.
I byggnaden ryms stor sal, liten sal samt kök. Ovanpå lilla salen finns en liten f d predikantbostad.
Entrén på västra gaveln leder via en liten farstu in i stora salen. På båda sidor om innerdörren går trappor upp till läktaren som löper längs tre av salens sidor. Läktarna bärs upp av tre vitmålade träpelare på vardera långsidan och har ett vitmålat och utsirat träräcke. Lösa, gamla träbänkar står i dubbla rader.
I både stora och lilla salen är väggar och tak klädda med pärlspont målad i ljusa färger. Stora salens fondvägg är slät och prydd med målning (oval med plan bas) utförd av Ernst Lindgren 1915. Motivet är en Jesusgestalt stående vid en port. Målningen bär inskriptionen: ”SE JAG STÅR FÖR DÖRREN OCH KLAPPAR”.
Podiet har rundad form med ett utsirat, vitmålat träräcke på båda sidor om talarstolen.
1973 skänktes podiet och ytan utökades. Stora salen är möblerad med lösa, öppna bänkar i tre grupper. Till höger om podiet står en hög svart järnkamin. Till vänster finns ingången till lilla salen.
Lilla salen är möblerad med lösa bänkar, stolar och bord. På söderväggen, bredvid ingången till köket finns en liten oljepanna.
Källa:
Arkiv-och föreningsinventering i Bjuråker 1988/1989 av Ingegerd Blomberg
Dela med dig av dina minnen. Har du gått här på söndagsskola, eller har du andra minnen att berätta om? Maila oss. Mailadressen hittar du längst ned på sidan.
Text ur Hudiksvalls Tidning den 16 november 2018, av Gertrud Jonsson
Läs mer om Sjöviks Missionshus.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508. Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62