Uppgifter om Gävleborgs länsvägars historia är hämtad ur Svenska Vägföreningens Tidskrift 1928
Av Distriktsingenjören kapten Nils Bolinder. Avskrift Viveca Sundberg
Läs om Vägarna i Bjuråker.
Läs om Lantmäteriet.
Historiska vägar, Länstyrelsen Gävleborg
Svensk väghistoria, av Hans Högman
Lista över länsvägar, i Gävleborgs län
Tidernas väg – mellan Uppsala och Ånge
Läs om ett intressant examensarbete om väglöst land i Härjedalen.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
GÄVLEBORGS LÄNS VÄGARS HISTORIA
912 Vikingatid, då var Helsingland halva Sverige, Finland och Ryssland
Vägarnas uppkomst och utveckling sammanhänger nära med det första framträdandet av bebyggelsen och dennas fortskridande under tidernas lopp. Bebyggelsen kräver förbindelser mellan de bebyggda orterna, och den fortsatta utvecklingen av bygden fordrar handelsutbyte och kulturell gemenskap med mera avlägsna trakter. Utan förbindelseleder kan ingen kultur i modern bemärkelse uppkomma, och kulturens framåtskridande är närmast beroende av, huruvida kulturellt utbyte kan ernås med andra kulturhärdar, varifrån impulser och erfarenheter kunna vinnas.
Vi behöva endast betänka hurusom före vår tids kommunikationsmedel, järnvägar, ångbåtar och automobiler, de skilda socknarna, ja, även de skilda bysamhällen voro hänvisade till sig själva och inneslutna inom sin egen ram, där allt gick efter ålderdomliga regler och traditioner. Och ännu mer gjorde detta sig gällande, när länets landskap under århundrande voro föga befolkade med en i stort sett isolerad befolkning.
När i den gråa forntiden bebyggelsen från det tidigt av germanerna bebodda Ultima Thule började att draga sig norrut, och våra landskap Gästrikland och Hälsingland så småningom fingo en bofast befolkning, slogo sig de invandrande människorna i första hand ned efter kusten och de vattendrag, som stodo i förbindelse därmed, och som därför blevo lättare tillgängliga. Med tiden ökade bebyggelsen. De invandrande följdes av flera, befolkningen tillväxte, och allt större bygder blevo föremål för brytning och odling. När kristendomen infördes i Hälsingland omkring 1100-1200, genom dess apostel Stephan, torde befolkningen hava hunnit utbreda sig kring de huvudorter, som ännu i dag kunna betecknas med det namnet. Så berättas, att Stephan stannade i Trönö och därifrån drog sig till Arbrå, Järvsö, Hög och Nordanstig, varmed sammanfattades länets fyra nordligaste socknar efter kusten. När vidare den norske konungen Sverre omkring år 1178 drog till Sverige, möttes han av allmogen i Alfta socken, varifrån han fortsatte till Jämtland. Folkmängden var dock ringa, och de nu så betydande socknarna Bollnäs, Alfta, Järvsö, Ljusdal och Delsbo torde hava ägt en befolkning under medeltiden föga större än den de minsta socknarna i Uppland nu uppvisa. Däremot voro socknarna i Gästrikland, Ovansjö, Fernebo och Hedesunda, redan då mera betydande. Ehuru folkmängden blott sakta tillväxte, och detta hindrades även av digerdödens härjningar på 1300-talet, så tilltog dock bebyggelsen, och i samma mån framträdde ökade krav på förbindelser inom landskapen.
Under bebyggelsens första skede förefanns ännu icke något behov av förbindelser till Lands. De täta skogarna med milsvida moras och myrar inbjödo icke till anläggande av vägar mellan de glest bebyggda orterna. I stället blev det viktigaste kommunikationsmedlet innebyggarna emellan för fortsatt framträngande i ödemarkerna båtfart efter kusterna och upp utefter vattendragen samt över sjöarna. Så länge man härvid kunde betjäna sig av havet, sjöarna och flodernas lugnvatten voro dessa förbindelser lätt framkomliga, men större hinder mötte vid forsarna. Förbi dessa drogos farkosterna över ”eden”, d.v.s. dragställen, vilka ord ännu finnes bevarat i flera av våra ortsnamn, som sålunda förkunna, att där i forntiden de första innebyggarnas båtleder gingo fram. Sålunda förefunnos dragställen med all sannolikhet vid Ede och Edänge efter Ljusnan mot Ljusdal, vid Ede i Delsbo och Edsäter i Harmånger.
Men bebyggelsen växte och trängde allt högre upp i floddalarna. Båtlederna blevo snart otillräckliga, skogarna blevo mera kända, landförbindelser började uppstå. Så framkommo de första vägarna. Vägar byggdes dock icke i egentlig bemärkelse, utan bestodo av stigar, på vilka fotgängare och ryttare nödtorftigt kunde taga sig fram. För stigarna bortröjdes träden, stenar vräktes åt sidan, bäckar och åar överbroades med spänger av fällda träd, varefter stigen var färdig samt framkomlig. Vi kunna få begrepp om de första vägarnas utseende och beskaffenhet genom jämförelse med de stigar, som ännu i dag på många ställen i länets skogstrakter utgöra de ende utfartsförbindelserna från skogsbyarna. Stigarna vidgades till att bättre kunna tjäna såsom ridvägar och till begagnande vintertiden av slädar, men för hjuldon voro vägarna oframkomliga. Alla resor sommartiden mellan huvudorterna skedde till häst, och packningen eller varor antingen klövjades å hästryggen eller fästades å långa stänger, s.k. släpor.
Bildens ägare är stiftelsen Jamtli. Foto: Ludvig Bylund, Kövra
Ännu i Vår tid användes såsom bekant dessa primitiva transportredskap uppe i de på vägar vanlottade skogstrakterna. Själv har jag haft tillfälle konstatera detta, när vägen Annefors-Rimsbo i Bollnäs finnbygd igångsattes år 1924, då på våren samma år stoftet av en gammal man i skogsbyn Långbo medelst släpor förts ned till Annefors kapell.
Vid denna tid, då vägarna ännu voro under vardande, förlades de nödvändiga resorna — och andra företogos ogärna — helst till vintertiden, enär under sommaren vägarna voro mera svårframkomliga. Man valde då liksom nu i skogarna olika vägar under sommaren och under vintern. Om vintern utnyttjades den jämnare terrängen med tillfrusna vattendrag, medan sommarvägarna gärna förlades över höjderna, där vägarna blevo torrare och mera oberoende av regnflödena. Vi får nämligen komma ihåg, att landet då var mera vattensjukt än nu, enär dels havets nivå var högre, och dels myrarna och tjänarna icke voro avdikade eller odlade.
Sedan kristendomen blivit införd i landskapen utvecklades vägarna alltmer. Det räknades nämligen som förtjänstfullt verk att beflita sig om anläggande av vägar och broar. Då, såsom förut framhållits, bebyggelsen vid denna tid utsträckts till de huvudorter, som ännu i dag förekomma, torde man kunna anse, att flera av våra huvudvägar funnos på denna tid, ehuru naturligtvis ännu endast i egenskap av ridvägar.
Sålunda kallades den rid- eller gångväg, som från Sundhede, vilken plats utgjorde huvudorten för norra Hälsingland och låg i närheten av Hög, sträckte sig söderut för ”södra stigen”, och den väg, som från nämnda plats gick norrut för ”norra stigen”. Denna norra stig torde överensstämma med den nuvarande norra Kustlandsvägens sträckning.
Mellan Hälsingland och Gästrikland låg den stora skogen Ödmården (mård betydde skog). Ödemården omfattade hela skogsbandet från kusten mellan Skogs och Hanebo socknar å norra sidan och Hamrånge och Ockelbo eller Ugglebo socknar å södra sidan. Genom denna skog fanns väg redan på hednatiden, och redan då, uppgives det, fanns där ett härbärge för resande. Det berättas även att på denna väg, vars sträckning torde överensstämma med den nuvarande kustlandsvägen mellan Hamrånge och Skog, blev Hälsinglands apostel Stephan upphunnen och dödad av sina förföljare, vilket skulle hava skett i närheten av Tönnebro.
Vid en visitation år 1302 föranstaltade ärkebiskopen Nils Alleson om att en vilstuga, ett s.k. sälohus, skulle upprättas för resande, som färdades efter vägen över Ödemården. Denna väg räknades nämligen att vara ”20 raster” lång. Platsen för detta ”sälohus” finnes ännu bevarad genom namnet Själstuga, en by belägen c:a 1 mil söder om Skog efter kustlandsvägen.
En annan medeltida väg genom Ödemården är den s.k. ”Jösse Erikssons kurirväg”. År 1923 företog en redaktör Björkström i Gävle Dagblad en upptäcktsfärd efter denna väg och fann densammas sträckning genom skogarna, såsom bygdetraditionen anvisat. Ridvägen har utgått från Bofara väster om Kilafors och därefter sökt sig över bergen till Katrinebergs kapell, varifrån vägen gått till Källbo och vidare i sydlig riktning över Hällfors och Svartnäs till Svärdsjö. Enligt sägnen skulle vägen använts av den danske fogden Jösse Erikssons kurirer vid färd mellan hans borg Borganäs i Dalarna och den danska, sedermera av bönderna förstörda borgen Faxehus invid Söderhamn. Vägen går genom idel skogar, och redaktör Björkström har antagit, att orsaken härtill var, att kurirerna måste undvika de odlade bygderna, där bönderna gärna lade försåt för de hatade fogdetjänarne. Enligt redaktör Björkströms skildring kan vägen ännu i dag följas.
Från kurirvägen utgick, enligt Björkström, vid sjön Fansen den s.k. Kopparvägen, vilken därifrån över det s.k. Rimet, en grusås 1,5 mil söder om Annefors, på vilken den nyanlagda vägen Annefors-Rimsbo nu framgår, sökte sig vidare till Alfta och Bollnäs. På denna väg lär koppar klövjats från Falu gruva till Alfta och vidare. Antagligare är väl dock, att dessa transporter vintertiden skett på den nedan omnämnda vintervägen över Amungen och Mållången.
När konung Gustaf Vasa vintern år 1527, sedan han bestraffat de upproriska dalkarlarna vid Tuna, drog till Hälsingland, där han stämt de tredskande norrlänningarna sig till mötes vid Delsbo kyrka — på den tiden räknades till Hälsingland hela Norrland utom Jämtland och Härjeådalen — gick hans tåg över den stora Hälsingeskogen på gränsen mellan Svärdsjö och Bollnäs eller Alfta socknar. Han torde då hava tagit vägen över Amungen och Mållången fram till bygden i Alfta, där sedan fordom vinterväg mellan Dalarna och Hälsingland torde hava funnits.
Det är själfallet, att resor å de primitiva vägar, som funnos under medeltiden, togo avsevärd tid i anspråk. Såsom exempel må nämnas, att en resa i elfte århundradet från Skåne till Skara erfordrade en vecka, och att resan vidare från Skara till Sigtuna tog ytterligare tre veckor. Och dock voro vägförbindelserna i dessa sydliga trakter säkerligen bättre än i våra landskap vid samma tidpunkt.
Vi hava sålunda funnit, hurusom vägarna från att vara primitiva gångstigar utvecklats till mera framkomliga vägar, vilken utveckling skedde i högre grad under medeltiden. Huruvida sveakonungen Bröt-Anund, som fått sitt tillnamn Braut = väg genom sin omsorg om vägarna, och som verkade i Svealand, även varit verksam i Gästrikland och Hälsingland, må vara osagt, möjligen dock i det först nämnda landskapet, vilket ursprungligen räknades till Uppland eller det egentliga Tiundaland.
Under medeltiden ernådde vägarna även den betydelse, att de blevo föremål för lagstiftning. I den s.k. Hälsingelagen, som tillkom i början av 1300-talet, stadgades, att väg skulle hållas av var nybyggare över hans land och av varje åbo i gamla byar efter den lott han i byn ägde, att alla broar och allmänna landsvägar skulle vara 5 alnar breda, och att över de stora älvarna, bl.a. Ljusnan, skulle landsmännen eller hela landet antingen hålla bro eller färja. Var och en som felade bötade 24 öre, och brusto alla, bötade de tillsammans 40 marker. I bro- och väghåll deltogo präster lika med bönder.
När sedermera landskapslagen ersattes med Konung Christoffers landslag av år 1442, blevo vägbestämmelserna så vidgade, att lands- och tingsvägar skulle vara 10 alnar breda samt andra vägar 6 alnar, vilka föreskrifter ingingo även i 1734 års lag och som bekant återfinnas även i nu gällande väglag av år 1891.
Fastän sålunda vägar vid medeltidens slut funnos i ganska stor utsträckning, och fastän vägförhållandena voro i lag reglerade, voro dock vägarna ända in på 1600-talet ännu av den beskaffenhet, att trafik med hjulfordon knappast kunde försiggå, varför man fortfarande i stort sett vid långfärderna var hänvisad till hästryggen. Först under sjuttonde århundradet kan man säga, att vägarna började få den gestaltning, som vi avse med väg.
Sedan Karl IX år 1602 företagit en resa runt Bottniska viken genom Finland och Norrland, bestämdes, att en landsväg, farbar för hjulfordon, skulle uppbrytas efter kusten. För att få detta vägarbete utfört, blev vägen uppdelad mellan olika socknar, och arbetet igångsattes år 1607. Emellertid bedrevs arbetet utan kraft och avstannade därför, tills innehavaren av den år 1620 nyinrättade ståthållarebefattningen anbefalldes att draga synnerlig försorg om vägarnas iståndsättande, ty konungen, Gustaf II Adolf, klagade, att i de flesta landsorter ”voro vägarna så trånga och steniga, att de snarare borde kallas gångstigar än allmänna vägar”. Ståthållaren Christoffer von Wernstedt gick sålunda i författning om vägarnas uppbrytning, vilket dock i första hand synes hava gällt kustlandsvägen. Vid ett av honom år 1621 hållet landsting blevo landstingsmännen förehållna, att sockenmenigheterna enligt Konungens befallning icke uppbrutet landsvägen. Han ville därför hava dem sakfällda, ”men de föllo till bönen och lovade bot och bättring” samt ”att 8 dagar före Mickelsmässotiden hava vägen färdig”. Synemän utsågos för varje socken för att besikta vägen. Att bönderna trots löftet icke gjorde vägen färdig, framgår av att de år 1622 vid tinget blevo bötfällda, varje bonde, som försummat vägbrytningen, till 3 marks böter.
Vid brytningen av Kustlandsvägen torde man i allmänhet följt de gamla ridvägarna. Någon sakkunnig ledning över vägarbetet fanns naturligtvis ej, utan man följde stigens backar upp och ned. Häri ligger nog förklaringen till de många krokar och branta backar, som ännu i dag besvära länets viktigaste väg, kustlandsvägen. P. H. Widmark säger också i sin beskrivning över provinsen Hälsingland, utgiven år 1860, och varur många av ovanstående uppgifter äro hämtade, på tal om vägarna, ”att betydliga sträckor återstå, som fordra omläggning, innan vägarna komma i ett med tidens fordringar överensstämmande skick, varibland företrädesvis må nämnas allmänna kustvägen, vilken med undantag av den omlagda delen inom Söderala och Skogs socknar, ännu till tvärbranta backar och krökningar är sådan, som den för 250 år sedan efter gångstigar och ridvägar planlöst anlades”. Detta uttalande är ännu i dag, 70 år senare, lika aktuellt för delar av Hälsinglands kustväg.
Ehuru de befintliga ridvägarna sålunda i huvudsak följdes vid kustvägens brytning, gjordes dock avvikelser. Vägen söder om Söderala kyrka exempelvis sträckte sig till en udde i sjön Marmen, kallad Ringsnäs, varifrån färjförbindelse förde över sjön. Härifrån gick stigen åt Sunnanå fäbodar till Norrbo by, där gästgivaregård fanns. Den nya vägen följde icke stigen utan gick efter västra och norra sidorna av Marmen.
Landshövdingarna erhöllo den 13 februari 1650 befallning att till regeringen inkomma med yttranden, ”huru de tillförne varken rätt lagda eller röjda allmänna vägarna bättre kunde läggas eller röjas, så att resande både vinter och sommar kunde framkomma bekvämare”. Landshövdingen Ivar Nilsson Natt och Dag avgav härå den 21 mars 1650 det svar, att de stora stråkvägarna voro redan då lagda och röjda såsom berg och dalar det medgav, så att de vägfarande kunde med vagn framkomma, och de skulle än ytterligare årligen förbättras.
Att dessa uppgifter icke voro alltför riktiga framgår dock av, att vid landsting i Ljusdal den 18 februari 1652 allmogen erhöll landshövding Erik Sparres förnyade befallning att med flit förfärdiga vägarna och lyda de för vägarnas övervakande tillsatta ”brofogdarna”. Särskilt anbefalldes, att mellan Ljusdal och Delsbo socknar över Gryttjesbergen en väg skulle upptagas, så att man där kunde framkomma med vagn och kärra, och skulle detta arbete påbörjas på våren och i detsamma deltaga Färila, Ljusdal och Delsbo socknar.
Vid häradsting i Forsa samma år anbefallde landshövdingen socknarna att färdigställa alla påbjudna sommarvägar, så att vägarna komma i lagligt skick, vilket arbete skulle för varje socken utföras gemensamt, varefter byamännen skulle underhålla desamma.
Vid denna tid uppsattes även de första milstolparna. Under landshövding Johan Oxenstiernas tid blevo år 1663 de efter kustvägen på en del ställen ännu bibehållna milstolparna av sten införskaffade från Öland. De erhöllo dock först under landshövding A. Strömbergs tid i början av 1700-talet de upplagda stenfundamenten. År 1687 uppsattes fjärdingsstolpar av trä, som dock snart gingo förlorade. År 1785 under landshövding J. Cronstedts tid blevo de ännu i dag bevarade mil- och fjärdingsstolparna av järn uppsatta.
Vi hava sålunda av dessa korta data funnit, att en stor vägbrytningsverksamhet inträdde under 1600-talet, vilket är ganska naturligt, då tidsrymden sammanfaller med vår stormaktstid. Under denna tid blevo säkerligen icke blott kustvägen utan även de större sidovägarna uppbrutna, så att de kunde befaras med hjuldon. Enligt traditionen skulle kustvägen över de s.k. Trödje murar (myrar) i Hille och Hamrånge socknar hava byggts under Drottning Kristinas tid, vilket väl stämmer med förenämnda tidsuppgifter. Sedermera hava ett flertal av de nuvarande vägarna tillkommit såsom vägen Bollnäs-Hanebo-Ockelbo, Hanebo-Skog den s.k. Henninge-vägen, vägen Hälsingtuna-Bergsjö, Kalvstigen mellan Järvsö och Delsbo samt den på 1760-talet anlagda vägen Strömbacka-Älgered i Bergsjö. Vägarna från Härjeådalen fram till Kårböle påbjödos till upptagande redan i början av 1700-talet men kommo huvudsakligen till stånd efter K B:s utslag år 1751.
I Hülphers beskrivning över Gästrikland, vilken utkom 1793, anföres, att landsvägarna genom landet äro i senare tider mycket förbättrade, ävensom att åtskilliga nya upptagits mellan socknarna. Han lämnar vidare en uppräkning av befintliga vägar, och här återfinnas med få undantag alla de nu befintliga vägar i Gästrikland, vilka icke tillkommit under senaste åren. Han framhåller, att det enda färjeställe, som underhålles allmänt, är vid Hedesunda kyrka över Dalälven. Däremot nämnas icke Gysinge broar, vilka tydligen uppfördes först år 1845 med bidrag av statsmedel. Dessförinnan färdades man med färja över älven till Nora socken, där anslutning erhölls till Västmanlands vägar.
Vid landsvägarnas uppbrytning skulle i regel varje socken verkställa arbetet. I vissa fall ålades flera socknar eller hela länet att utföra vägarbetet. Vi hava redan hört ett exempel härpå, nämligen uppbrytningen av vägen Ljusdal-Delsbo. Förutom omnämnda väg till Kårböle bekostades och underhölls av hela länet även den till följd av Kungl. brev år 1756 anlagda vägen från Färila till Koboltverket vid Los. Enligt riksdagens beslut år 1812 anlades vidare på Statens bekostnad, vägen från Dalfors över Woxna och Los till Kårböle. Denna väg fullbordades först år 1836.
Ett nitiskt arbete för vägarnas förbättring nedlades av den i mitten av 1700-talet verksamme landshövding Carl Sparre. Han icke blott ordande skjutsväsendet utan vårdade sig även om vägarnas iståndsättande och underhåll samt vinterväghållning. Kustlandsvägen vidgades, och även bivägarna breddades. Då han fann vägarna i så dåligt skick, att de icke kunde hinna förbättras på ett år, föreskrev han år 1764, att arbetena skulle verkställas under tillsyn av kronobetjäningen på tre år, varefter vägarna skulle delas. Han anbefallde vidare kronofogdarna att hålla vägsyner samt insända syneinstrument med anteckning över vilka bristfälligheter, som förekommo. Genom de vidtagna åtgärderna fingo vägarna ett förbättrat skick.
Vi hava sålunda kommit så långt i länets utvecklingshistoria, att vi äro inne på den tidrymd, då de forntida stigarna, efter att hava utvecklats till ridvägar, nu blivit förbättrade för trafik med hjuldon. I huvudsak har emellertid vägens sträckning bibehållits efter den gamla stigen, och vi finna häri förklaringen till, att de gamla vägarna synas så planlöst anlagda, med fullkomligt onödiga krökar eller branta backar. När allmogen skulle förbättra vägarna, var det helt naturligt bekvämast och enklast för den att följa den befintliga vägen och endast vräka undan några stenar ytterligare. Någon jordschaktning var det ej tal om, och några diken ansågos icke behövliga. Så hava våra vägar uppkommit, och så hava de bestått genom århundraden, tills vi nu kommit in på den period på 1800-talet, då anspråken på våra vägars beskaffenhet och trafikduglighet blevo så stegrade, att en begynnande ombyggnad och förbättring ansågs nödvändig.
Så här kunde ett vägbygge se ut i böran av 1900-talet. Allt fick göras för hand med hjälp av stubbryrare och hästar.
En första början till ernående av förbättrade vägar efter mera nutida begrepp gjordes, när riksdagen år 1841 för första gången anvisade medel till understödjande av dels nyanläggning och dels ombyggnad av vägar och broar. Dessa arbeten, som sålunda erhöllo bidrag av statsmedel, kommo därigenom under sakkunnig ledning, och ehuru man under första tiden av dessa vägarbetens utförande icke byggde enligt så rationella metoder och förutsättningar som i vår tid, så var dock skillnaden mot gågna tiders vägbyggnadskonst väsentlig.
Ur SVENSKA VÄGFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1928
av Distriktsingenjören kapten Nils Bolinder
Avskrift: Viveca Sundberg
Något om våra lantmätare i Dellenbygden
—70D3— Uppgifter u Bjuråkers släktregister
2 ANDERS ASPHOLM, * 10/12 1772, s. t. v. borgmäst. J. Aspholm i Nådendal, Finland. Lantmät.-elev 1786 i V.-botten. Rest t. Finland 1788. Magasinsskriv. i bl.a. Hejnola, magasinskommissarie 1790-1791. Återk. o. blev lantmät.-auktarie. Kommissionslantmät. 1796. Utnämnd t. andre lantmät. i Gävleborgs län 1807, lantmät.-direktör 1814 o. förste lantmät. 1818. Vist. i Delsbo, Rogsta o. Bjuråker 27 år. G. 31/12 1796 i Stockholm. † 21/5 1823 (slag).
(Finland) MARGRETHA ZIMMERMAN, * 28/12 1769 i Siikajoki, Österbotten, Finland, o. d. t. hovkvartermäst. Christ. Zimmerman o. h. h. Utfl. t. Ljusdal 1851.
ULRIKA MARGARETA * 22/3 1800 69D4
ANDERS JOHAN * 5/10 1802 4
GUSTAF LUDVIG * 29/11 1805. Utfl. t. Hassela 1823
CARL FREDRIC * 14/2 1812. Utfl. t. Hassela 1823
—4—
3 ANDERS JOHAN ASPHOLM, * 5/10 1802 i Rogsta sn, Gävleb. S. t. förste lantmät. A. Aspholm. G. 13/4 1821. Kommissionslantmät. bos. i Änga, Bjuråker. Död i Härnösand 23/5 1842 (vattusot).
69D2 BRITA JUSTINA SEFSTRÖM, * 13/4 1793, d. t. kommin. J. G. Sefström i Änga, Bjuråker. † 27/5 1853.
ANDERS GABRIEL FERDINAND * 13/6 1821. Utfl. t. Ljustorp, Medelpad,1836
JACOB GUSTAF AUGUST * 21/3 1823. Utfl. t. Styrnäs, Ångermanland, 1838
CARL JOHAN EMIL, tv., * 13/11 1825. † 10/9 1828 (bröstsjukdom)
NILS VILHELM GABRIEL, tv., * 13/11 1825. † 19/12 1825 (kolik)
NILS KARL JOHAN EMIL * 9/8 1829. Utfl. t. Boteå 1842
CHRISTIAN LUDVIG FREDRIK * 9/2 1833. Utfl. t. Skellefteå 1850
—23N2— Uppgifter ur Delsbo släktregister
1 Anders Härdelin, * 23/5 1807, trol. s. t. handl. A. Härdelin i Gävle. Kommissionslantmätare. F.d. kapten i armén. Infl. fr. Hudiksvall 1879. Bos. i Nordanäng, Delsbo. † 20/2 1883.
H. namn okänt, * 189. . † 3/12 1877.
Gunborg Fredrika * 21/9 1852. Utfl. t. Nätra, V.-norrl. 1885
Gustaf * 1855. I Forsa Löjtnant
—3H19— Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
9 OLOF HAMREN, * 3/6 1877, s. t. gästgivare Daniel Andersson i Hamre 3. G. 9/12 1903. Distriktslantmätare i Söderhamn. † 1944.
GRETA AMANDA MELANDER, * 1879, d. t. musikfanjunkare J. V. Mellander. † 1948.
BRITTA CECILIA, * 15/4 1904. G. 1930 m. provinsialläkare Erland Lychou.
MAI ELISABETH, * 26/8 1905. G. m. Distr.lantmätare Runo Nordin.
OLGA, * 16/5 1907. G. m. Arne Bourdin.
ERIK OLOF, * 19/16. G. m. Inga Berlin.
GUNNAR OLOF, * 8/1 1910. G. m. Märta Spännare.
BENGT OLOF, * 1911. G. m. Maj Gudrun Hultegren.
BROR OLOF, *
ANNA GRETA, * 1916. G. m. Rolf Åhlund.
Tv. ELLA, * 29/3 1917. G. m. Distriktslantmätare Jan Cederberg.
Tv. NILS OLOF, * 29/3 1917. G. m. Karin Signell.
—11O1— Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
(X29) LUDVIG CHRISTIAN MAURITZ SCHÖNNING, * 1/7 1834 i Mo sn., Hälsingl. G. 16/3 1871. Lantmätare. Kapten vid Häls.reg., Rolfsta. Sen. Överste. † 10/5 1910
(X5) IDA SOFIA SÖDERLUND, * 17/9 1843 i Bollnäs. † 1903
ESTER, * 18/6 1872 i Ljusdal. † 9/11 1956
FREDRIK, * 3/4 1874. Major i Boden. † 9/5 1954
CARL JOSEF, * 24/12 1875. Överste. † 19/3 1954
GUSTAF, * 28/8 1877. Överstelöjtnant. † 1/4 1954
GERDA, * 6/6 1879. G. 1903 m. skogschef C. fr. Löwenhielm i Umeå
—15O1— Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
MAURITZ ADOLF von REHAUSEN, * 1677, s. t. major Gotthard von Rehausen vid Nylands inf.reg. Löjtnant vid Häls.reg. 1705. Med vid Poltava. Fången vid Perevolotsjna. G. 1712 under fångenskap i Ryssland. Kapten 1722. † 5/5 1729
MARGRETA ELISABET von TERMAN, * 1/1 1694, d. t. kapten Hans Henrik von Terman, Ingermanland. † 24/10 1770
GOTTHARD JOHAN, * 19/3 1714 i Tobolsk. † 17/8 1717
HEDVIG HELENA, * 30/4 1715 i Tobolsk. † 15/2 1718
MAURITZ, * 13/7 1716 i Tobolsk. † 11/2 1718
MARGARETA ELISABET, * 30/11 1717 i Tobolsk. † 16/4 1718
GOTTLIEB ADOLF, * 7/2 1719 i Tobolsk. † 23/8 1741 i slaget v. Villmanstrand
ANNA KRISTINA, * 8/3 1720 i Tobolsk. † 9/11 1794 i Bollnäs. Og.
FREDRIK AUGUST, * 30/3 1722 i Moskva. Lantmät. Direktör i Valbo. † 17/6 1801
ELISABET HELENA, * 9/6 1723 i Valbo sn.
CARL VILHELM, * 1726. Löjtn. Häls.reg. stupade 4/9 1761 i Pommerska kriget.
CHRISTOPHER MAGNUS, * 29/4 1729 2
—13W3— Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
1 LARS WÅHLEN, * 23/ 3 1778, s. t. bonden Olof Eriksson i Wålsta s1. G. Komminister i Klara förs. Stockholm 1817. Kyrkoherde i Ovanåker 1817. Prost 1826. † 30/9 1827.
A21 MARIA ELISABET FLODSTEDT, * 26/9 1784. Ulrika Elonora, Sthm. D. t. sockerbr.arb. Mattias Kumlin. Fosterdotter t. trädg.mästare Erik Flodstedt. † 4/2 1865 i Klara.
LORENTZ ERIC, * 30/1 1814 i Klara. Bruksförvaltare. † 1/7 1874 i Ransäter.
MARIA LAURENTIA EMELIE, * 2/2 1815. † 10/10 1861. G. 27/12 1843 i Ljusdal m.
1:e lantmätaren i Gävleborgs län, senare landshövdingen i Luleå Per Henrik
Widmark, Änga Bjuråker (Hans 2:a gifte). Per Henrik Widmark enl, Wikipedia
—72X1—Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
(N42) SVEN ADOLF SVENSSON, * 17/J 1852 i Morup, Hall. Lantmäteri auskultant i Rolfsta. Utfl. 1878.
—86Y1—Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
(X2) ANDERS PETER BERGSTRÖM, * 24/6 1831 i Arbrå. Lantmäteriauskultant i Rolfsta. Fl. t. Arbrå 1850.
—77D1—Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
(R127) GUSTAF OSKAR HELLEGREN, * 7/4 1872, i Lidköping. G. 12/10 1904. Infl. fr. Ljusdal 1910. Distr. lantmätare i Hamre. Fl. t. Hudiksvall 1915.
(X9) AGNETA DAHL, * 3/2 1876, i Färila.
GURU ELISABET, * 31/12 1905. Fl. t. Hudiksvall.
GUNNAR ALFRED, * 22/9 1908. Fl. t. Hudiksvall.
SVEN VALDEMAR, * 1/5 1909. Fl. t. Hudiksvall.
NILS RUDOLF, * 18/4 1911 2.
INGA MARGARETA, * 24/4 1914. Fl. t. Hudiksvall.
—27S1—Uppgifter ur Forsa-Hög släktregister
(H94) FREJ RUDOLF HERMAN ROSIN, * 1/12 1841 i Vimmerby, Kalmar l. G. 14/2 1874. Lantmäteriauskultant i Västanåker, Hög. Lantmätare i Luleå. † 21/3 1889
(X7)5T11 BRITA LENA LINDBERG, * 30/1 1854, d. t. husman Hans Lindberg i V. Tosäter, Enånger. † 7/5 1933
KONRAD, * 29/5 1874. Fl. t. Sandö 1891
VALBORG, * 30/1 1876 (X7)2L20
RAGNAR, * 2/12 1877. Fl. t. Söderhamn 1895
GERHARD, * 1/12 1880 (X7)5T36
TYRA, * 14/9 1882. Fl. t. Stockholm 1909
GERDA, * 23/8 1884. Fl. t. Söderhamn 1903
VANDA, * 4/11 1889. Fl. t. Hudiksvall 1916
—6T128— Uppgifter ur Hassela släktregister
100 ERIK BIRGER BRODIN, * 27/12 1921, s. t. bonden Oskar Leander Brodin i Kyrkbacken, Hassela. G. 23/6 1951. Lantmäst., bos. i Kyrkbacken.
(BD8) RUTH MARIANNE AGSTAM, * 22/1 1926 i Jukkasjärvi, N.-bottens l.
ANDERS BIRGER, * 16/10 1953
BENGT ERIK, * 28/2 1958
—2H6— Uppgifter ur Bergsjö släktregister
(Finland) ISAC HENRICSSON, * 25/3 1785 i Brahestad, Finland. Ingenjör o. commisionslantmätare, bos. i Hamre 5, Bergsjö. † 18/7 1839 (vattusot.)
4 MARGARETA ERICSDOTTER BERGSTEDT, * 4/5 1787, d. t. bonden Eric Mårtensson i Hamre 2, Bergsjö. † 31/3 1855.
HEDVIG MARGRETA, * 25/9 1814 8
BRITA CECILIA, * 5/4 1818 9
SARA HELENA, * 21/12 1819. † 16/1 1820
ERIC ISAC, * 7/11 1821 10
SARA HELENA, * 27/4 1823. † 2/10 1823
SARA HELENA, * 27/11 1824. † 29/1 1847
CHRISTINA CATHRINA, * 3/8 1826. † 5/8 1826
ABRAHAM HENRIK, * 3/8 1826. † 3/8 1826
CHRISTINA CATHRINA, * 11/4 1828. † 8/6 1853
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha sin gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen tillbaka!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62