Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg
Läs om Sjöfarten i Hudiksvall.
Läs om Kust- och Insjöbåtar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Ordenshuset, nuvarande Bergsjögården.
Jag skulle bli min egen
Att bli sin egen betyder, att man skulle starta en verksamhet och leva på den. Och för min del hände det i Bergsjö.
En handlare i Bergsjö skulle, tillika med sin diversehandel, bli grossist i fotogen. Han beställde två stora behållare hos min läromästare i Hudiksvall. Behållarna var omkring 3×4 meter i fyrkant och 2 meter höga. Jag stod ute på verkstadsgården när jag tillverkade dem. Till Bergsjö skulle de fraktas på ”Bergsjöbanan”. Möjligen vid avlastningen, misshandlades behållarna så att de blev otäta. När de ställdes på plats och började fyllas med fotogen, såg de att behållarna var otäta. Jag blev då uppsänd till Bergsjö för att löda skarvarna täta. Det var ett besvärligt arbete att löda de stående falsarna, då tennet rann ned när man satte dit en het lödkolv.
Affärsinnehavaren hette Carl Östling. En mycket trevlig person. Han föreslog att jag skulle starta en verkstad i Bergsjö. Medicinalstyrelsen hade beslutat att bygga ett blåbärstorkeri i Bergsjö och Östling hade fått i uppdrag att bevaka byggnationen och sedan handha driften av torkeriet, som chef. Det behövdes en massa grova plåt rör som rökgaserna skulle gå igenom från en ugn. Jag skulle få utföra detta arbete om jag öppnade verkstad i Bergsjö. Östling var även godtemplare liksom jag och han var en av ledarna för ordenshuset, som förr hade varit tingshus. Ute på gårdsplanen fanns en finka med 4 celler. Där skulle jag kunna få använda som verkstad. De behövde en vaktmästare för ordenshuset och där fanns en bostad på rum och kök. Anbudet var ju rätt lockande, då man skulle starta egen verkstad. Så jag beslöt att flytta till Bergsjö.
En av cellerna hade socken hyrt för att förvara event. fyllhundar. På grund av att vår dotter skulle få gå ut sin skoltermin, fick hon och min hustru bo kvar i Hudiksvall en månad. Jag bodde då i en cell och spisade hos en smed på orten.
Här är en bild av finkan. Omkring 1907 byggde tingslaget ett nytt tingshus i Hudiksvall, och då köpte godtemplarna i Bergsjö det förutvarande tingshuset.
Innan jag hann säga upp min plats hos min läromästare, kallade han en dag in mig till sitt kontor. Det byggdes på ett kraftverk i Porjus, och min Mäster och plåtslagarmästare Söderberg i Ljusdal, hade fått plåtarbetet på anbud. I kontraktet var bestämt, att det måste vara nyktra arbetare, på grund att allt bråk som uppstått genom fylla. De hade nu räknat med att sända mig dit. Då måste jag tala om att jag hade beslutat att starta verkstad i Bergsjö. Mäster satt och höll en klockkedja i handen, den slängde han mot väggen så länkarna rullade över golvet och sade: ”Ja, då är det inte mer att resonera om denna sak. En annan fick åka i mitt ställe. Visserligen var han nykter, men inte så lämplig att arbeta på egen hand, men det gick.
Nu blev det för mig att anskaffa en del verktyg. Av en bekant kopparslagarmästare, fick jag på en växel låna 100 kronor. Men som jag fick förskott på mitt arbete i Bergsjö, kunde jag snart återbetala summan.
Det var på våren 1913 som vi flyttade till Bergsjö. Det fanns ej så mycket arbete i det lilla samhället, så det blev lite magrare sedan jag fick rörarbetet vid blåbärstorkeriet färdigt. Det fanns ju en tröskverksfabrik några kilometer bort och en halvmil längre bort, fanns en yxfabrik. På båda ställen fick jag en del arbeten. Vid tröskverksfabriken skulle det tillverkas rännor under tröskverken där säden skulle rinna ut. Jag experimenterade med olika modeller för att ordna så att det gick åt minsta möjliga plåt. Till hjälp fick jag en dövstum person. Han var inte dum och lärde sig snart att tillverka dessa rännor. En dag kom basen och sade, att det skulle bli ett uppehåll med tillverkningen. Senare fick jag veta av en arbetare vid fabriken, att den dövstumme arbetade för fullt med tillverkningen av rännorna. Så det blev ett bakslag för mig.
På yxfabriken var det större arbeten, som till exempel stora kupor över smidesugnarna. Men det var långt att cykla kväll och morgon.
På den tiden ägde jag ej någon cykel. Det fanns även en cykelfabrik i Bergsjö, vars cyklar hette Hellsing. Där köpte jag en gammal cykel för 40 kronor. En morgon skulle jag åka till ett skolhusbygge efter vägen till Hassela. Min hustru hade gjort i ordning ett matpaket, som jag stoppade innanför blusen under hakan. Kommen en kilometer hemifrån gick cykelramen av och framhjulet åkte iväg så att jag slog bröstet mot marken och det blev bara en enda röra av de mjuka smörgåsarna. Det var tidigt på morgonen och det var inte någon som såg när jag släpade hem de båda cykeldelarna. När jag kom in på verkstan, kände jag något underligt under högra örat. När jag kände efter, satt där en korvbit från matsäcken.
Jag måste nu köpa en cykel igen. Även denna gång en gammal sak som jag fick billigt. Det var träskenor på den. En dag skulle jag åka till yxfabriken i Gränsfors för ett arbete. På bron över älven i Bergsjö, hade de ”halvsulat” vägbanan med bräder. De hade inte fyllt på med bräder ända till staketet, utan sparat omkring en halv meter. Det var lite fuktigt på morgonen när jag skulle åka. Jag kom med framhjulet på brädkanten och det slirade ut mot staketet. Tur att där fanns en stolpe som tog emot, annars hade jag åkt under räcket och ned i älven. Träskenan gick sönder och det blev en ny promenad till cykelfabriken. Innehavaren hade dagen förut varit till Hudiksvall på en pantauktion. Det fanns ett pantlånekontor i Hudiksvall på den tiden. Där hade han kommit över en rätt bra cykel för 75 kronor och den fick jag köpa för det pris han gav + frakten från Hudiksvall till Bergsjö. Det var en bra cykel som jag hade kvar under många år och hade den även med till Bollnäs. Där köpte jag en ny maskin och sålde den gamla för 15 kronor.
Som jag skrev ovan, hade Bergsjö socken hyrt en cell i finkan där de vid behov kunde inhysa berusade personer. Men under min tid där från 1913 till 1916, behövde jag endast en gång ha en ”hyresgäst” där.
En midsommarafton kom fjärdingsmannen och en kraftig slaktare, hållande en vild människa mellan sig. Det var en person som kallades för ”Mas-Petter”. En snäll person, men när han fick sprit i sig, fick han dille. Han skrek och tjoade, så att länsman, som bodde intill, ställde sig i sitt fönster och såg på hela härligheten. Det kom en madrass från fattiggården som Petter skulle ligga på. Fjärdingsmannen sade att han skulle komma och titta till Petter då och då. Jag gick och lyssnade om Petter hade somnat, men kl. 11 på kvällen levde han fortfarande bus där inne i cellen, men på midsommardagens morgon var det tyst. På eftermiddagen gick jag och öppnade dörren och tittade in. Han var då halvvaken och ville få låna en hink. ”Nu har det gått över så du behöver inte vara rädd för mig”, sade Petter. På kvällen gick jag in till honom med en portion med gröt och mjölk, vilket han satte stort värde på. Han ville få ligga över till annandagen. Då släppte jag ut honom. Vi satte oss på trappan till ingången till vår bostad. Min hustru hade varit och handlat och hon blev rädd då hon såg ”Mas-Petter” sitta där på trappan. Men jag föreslog henne att laga till frukost åt oss. Han hade slitit bort en knapp ur rocken som hon sydde fast. Petter blev mycket glad för att vi var snäll mot honom. Han gick omkring och sålde färsk strömming om dagarna och den sommaren höll han oss med den varan. Att betala för strömmingen gick ej.
Senare i veckan träffade jag på fjärdingsmannen. Jag frågade varför han inte kom och såg till Petter. Han svarade att han måste resa ut på socken för att hämta förfallna utskylder. Detta var en ren lögn. Han vågade inte träffa Petter, och Länsman som såg när Peter burades in, vågade ej heller besöka honom.
Bilden är tagen på plan utanför staketet. Till vänster syns min skylt. Under min tid i Bergsjö 1913 – 1916 var jag ledare för ungdomslogen ”Ljusglimten”.
1. Min hustru Anna 2. Jag själv 3. Vår dotter Rut.
I Bergsjö fanns det en sockentelefonförening. Det var en entrådig ledning ut till abonnenterna. Men bodde det två personer i en by, kunde endast den som kom först få telefon i byn. Den förut nämnde Östling kom till mig och undrade om jag kunde ordna på något sätt så att två eller tre kunde använda samma ledning. Som jag redan i skolan blev intresserad för elektricitet, beslöt jag att mixtra med detta problem.
I Naturläran fanns en artikel om elektricitet och det fanns även skisser över apparater, bl.a. en elektromagnet. Skissen visade en ”hästskomagnet”. Skänklarna var lindade med isolerad koppartråd.
Det drogs en telefonledning över täkterna på Moviken. Av de som drog fram ledningen, tiggde jag en bit sådan tråd. Hos smeden på Moviken fick jag en järnsinka tillbockad. Jag sände efter Salmiak från apoteket i Delsbo. Detta skulle jag blanda i vatten för att få ett galvaniska batterier. I glasburken stoppade jag ned ett stycke av ett gammalt tvättbräde, vars plåt var av zink. Nere vid kajen där båten Tamm brukade ligga, hade jag sett en del kopparskrot. Jag fann en passande bit. Jag kände att batteriet gav ström, om jag satte trådarna till tungan, men när jag kopplade trådarna till lindningen på magnetsinkan, blev det inte någon magnet. Långt senare fick jag erfara, att för att få magnet i en järnsinka, måste den vara lindad med många varv av isolerad tråd. På skissen i naturläran visades bara en lindning. Det var ju bara en schematisk skiss.
Allt nog började jag mixtra med en omkastare, så att upp till tre abonnenter kunde använda sig av en tråd. Den andra tråden vid telefonapparaten var jordad. Hos varje abonnent sattes upp en omkastare. Varje abonnent hade olika antal signaler, d.v.s. 1, 2 och tre. När växeln ringde upp en av dessa signaler, kastade den uppringda abonnenten om sin omkastare och då var de andra två bortkopplade. Jag fick tillverka rätt många sådana.
När folk fick veta att jag höll på med svagström, var det en del bönder som kom och ville att jag skulle dra ringledningar till pigkammaren, så husmodern kunde väcka pigan. Med dubbla ringklockor och omkastare, kunde pigan svara att hon vaknat, genom att trycka på en knapp.
Då kyrkklockorna i Bergsjö ringde var jag ute på sjön och metade. Aldrig hade jag hört att kyrkklockorna sänt ut ett så vemodigt och beslöjat ljud. Jag trodde att det var en allmän mobilisering och blev så förtvivlad att jag slängde både maskburk och metspö i sjön.” Men Ossian Friberg kunde pusta ut för egen del. Den här augustidagen 1914 ringde klockorna inte till allmän mobilisering i Sverige, det var åldersklassen 35-42 år som skulle vara redo. Som yngre malaj blev han mobiliseringsombud i Bergsjö och Hassela. Häst och kusk stod till förfogande. Bilar – och telefoner – var fortfarande sällsynta. Han fick kvittera ut två konvolut med inkallelseordrar som han skulle åka ut med till Bergsjö och Hassela, där skulle byombud i sin tur cykla ut till varje berörd man med inkallelsen.
Men det verkliga arbetet var ju plåtslageri. Men det värsta var att det första världskriget utbröt 1914. Allt ökade våldsamt i pris. Var gång man kom till järnboden var det nya priser. Järnhandlaren, som hade en god näsa, tog hem en vagnslast tenn. Han var bl.a. leverantör av tenn till en lerkärlsfabrik i Gränsfors, som använde tenn till glasyren. Före kriget kostade ett kilo tenn omkring 2,50, men han betingade sig ett pris av upp till 30 kronor. Det var omöjligt att öka priserna på mina arbeten i samma takt. Jag började tänka på att upphöra med verkstaden. Men sommaren 1915 fick jag en del arbeten vid Strömbacka. Således fick jag lägga ett tak på kontoret, som då ombyggdes, samt på den stora gård som ligger efter kanalen. Samtidigt byggdes en förmansbyggnad på Hedvigsfors som jag även där la plåttak på. Men på försommaren 1916 flyttade jag tillbaka till Hudiksvall. Det skulle bli en klorgasfabrik som skulle leverera klorgas åt tyskarna, som använde sådan gas som frontgas. Klorgasen är tyngre än luften och drar sig ned i skyttegravarna. Men det visste jag inte när jag fick arbete där.
Men det tillhör en annan historia.
Ossian Friberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hej Åke.
Läste om Svenska Tröskverksfabriken och tröskan Reform. När jag började på dåvarande Bergsjöverken 1976 så fanns det många delar till tröskverken kvar liggande på vindarna.
Tillverkningen skedde i dom gamla lokalerna.
Hej Olle, det är alltid lika roligt att få ta del av dina berättelser om vad du varit med om och vad du upplevt