Pråmar

Pråmen Storhugo fick sluta som turistattraktion vid Dellenbaden.

Pråmen Storhugo
Undantagen från byggnadsårsregeln var pråmen ”Storhugo” som var av en större modell. Bernt Stolt skriv att bruket byggde en kolpråm 1904, men av vilken anledning förstod han inte. Nu har vi fått svaret genom Hugo Martinsson som skriver att Forsa Ångsåg levererade kol till Strömbacka Bruk. Sågen producerade stora mängder kol mellan 1869 och 1911 därför byggdes kolpråmen ”Storhugo”. Den slutade som turistattraktion vid Dellenbaden.

Pråmarna var öppna, med korta för- och akterdäck. På det öppna akterdäcket stod rorgängaren eller pråmstyraren. Det var ett utsatt arbete att stå där i regn och storm längs den tre landmil långa resan Forsa/Näsviken – Moviken.

På höstarna var det så kallt att det behövdes två man som fick turas om att styra pråmarna berättade Isidor Öberg

I pråmfören fanns en kajuta med slaf och en ugn där det gick att värma mat och koka kaffe. Rökröret från ugnen stack upp en bit ovanför kajuta taket eller fördäcket. På akterdäck där pråmstyrman huserade fanns även en länspump. Det är oklart vad som förvarades i skuffen under akterdäck, men där bör det ha funnits en enklare toalettanordning.

Att styra en pråm var en ganska knepig uppgift som krävde sin man. Han skulle klara kinkiga passager mellan bropelare och stenkistor i Näsviken. Han skulle se till att pråmen låg på endera sidan om bakvattnet efter dragbåten och vid framkomsten skulle han snabbt hoppa iland och med trossar kring bryggans pollare bromsa upp den tunga pråmen. Klämskador och minst en dödsolycka förekom.

En fundering har varit hur båtarna kom under bron i Rolfsta. Jämför man de gamla brofästena där, med de som finns vid Norrboån blir man betänksam. Sanningen är den att bron i Rolfsta var tillräckligt hög och stabil för att båtarna kunnat passera utan problem. Den sluttande marken mötte troligen bron ganska högt upp. Brofästen och de stenkistor som finns under vattnet tyder på det. Bron var välvd skriver Fredrik Winblad von Walter, och var av stor betydelse för Forsa kompani som måste passera den för att komma till sitt övningsfält vid ”Tomtaladan”.

Ångbåten Dellen var redan från början ganska hög och måste vid passagen av broarna i Näsviken och Norrboån fälla sin tunga och heta skorsten. Dessutom var man tvingad att vika ut övre delen av styrhytten åt vardera sidan för att kunna passera. Kapten Emil Schmidt som under trettio år körde ångbåten Tamm eller Tammen som man sa, tillverkade en motvikt som kom att underlätta fällning av båtens skorsten.

En pråm som var för tungt lastad löpte stor risk att bli översköljd om det hastigt blåste upp. Malm och järntransporter över Dellarna var verkligen inte riskfria. Hastigt kunde sjöarnas lugna vatten bli till kokande grytor, och Sördellens vatten var i synnerhet oroligt vid förträngningen mellan Flottbolandet och Dalensberget, om vinden låg på från Bjuråkershållet.

SJÖOLYCKAN 1898

Järnbruken Strömbacka – Moviken skulle leverera ett parti smältstycken, som var av halvfabrikat, som skulle omsmidas. Det behövdes två pråmar för transporten över Dellensjöarna. Järnstycken förvarades i järnmagasinet vid kajen i Moviken. Magasinet hade dörrar mot sjösidan, så det gick att lasta pråmarna direkt ur magasinet.

Dagen före avfärden lastades de två pråmarna. Inspektor Jakobsson var angelägen om att få iväg hela partiet, så pråmarna blev rätt hårt nedlastade, särskilt den ena. De som lastade pråmarna framhöll för inspektoren att pråmarna fått för stor last, men han frågade om det var han eller de som tog ansvaret, och han sade att de inte skulle lägga sin näsa i blöt i onödan. Då svarade en av de som lastade, ”dä gör däsamma dä, men de här går åt hel-te”. Och han fick rätt, delvis. Pråmen kom ju ej längre än till sjöbotten.

Min far (Daniel Friberg 1850 – 1932) hade fört båtarna Tamm och Dellen, men tilltagande dövhet, redan som rätt ung, gjorde att far måste lämna båtarna. Men ofta styrde han pråmarna och nu blev far satt att styra den mest nedlastade pråmen, som gick närmast båten. Den andra pråmen, styrdes av en yngling som hette Gottfrid Hansson, kallad för ”Högmyr-Gottfrid”.

Den dag avfärden skedde, blåste det ganska hårt och pråmstyrarna kastade över flera trossar mellan pråmarna, för att de skulle hålla då pråmarna ryckte rätt hårt i sjöhävningen.

Krabb sjö
Ju längre ned de kom på Sördellen, ju mer bröt vågorna, som säges vara ”krabba”. Vågkammarna går nära varandra. I höjd med järnvägstunnlarna bröt vågorna in i den pråm, som far styrde, och han förstod att pråmen skulle gå till botten. Han tog matsäckskorgen på en arm och försökte krypa på bogserkablarna över till den bakre pråmen, och han var så nära, att ynglingen nådde fars hand. Men då sjönk pråmen och drog ned fören på den bakre pråmen, och då kablarna blev nog spända brast de. Då flög den bakre pråmfören upp med sådan fart, att far kastades i en båge ut i sjön och hamnade i sugströmmen efter den sjunkna pråmen.

Även båten höll på att dragas med.
Bogserkabeln var så spänd att det gick ej att få bort den från dragkroken. De på båten fick ta en yxa och hugga av trossen. På grund av den hårda sjögången, kunde båten inte vända. De måste gå ned till en vik, för att sedan kunna komma upp till olycksplatsen. Det var ju inte någon brådska. De på båten var ju säkra att far hade drunknat. Men då de kom närmare, fick de se att far låg och kastades på vågorna, hållande en planka, som funnits i pråmen. Det tog lång tid innan de med en båtshake fick tag på fars kläder och fick honom ombord. Då var han närmast medvetslös, men höll så hårt i plankan, att de fick använda våld för att bryta upp armarna på honom.

Ombord på båten vaknade far upp och då de kom fram till Näsviken fick han lägga sig i ett litet hus som bruket ägde där. Far fick ligga kvar där under efterföljande natt.

Från Näsviken ringde han hem till inspektoren för att berätta om olyckan. (Moviken fick telefon 1886). Denne i sin tur berättade historien för kolugnsmästare Olsson, men med förmaning att inte för det vidare, detta med tanke på min mor. Men det var ju en prima nyhet i det alldagliga, så Olsson lät historien gå till en änka som eldade kolugnarna, och snart trodde hela bruket att far drunknat. Mor visste inte något, men på kvällen kom det en gumma för att beklaga sorgen och säga några tröstens ord. Jag minns att min mor föll ihop fullständigt. Hon hade en syster som var i tjänst hos inspektör Jakobsson, då han var ungkarl.

Mor bad mig springa fram till herrgården för att av moster få veta hur det låg till. Jag sprang den kilometer långa vägen så fort, att då jag kom fram, kunde jag inte få fram ett ord. Dels av trötthet och dels av rädslan att far drunknat. Min moster förstod mitt ärende så hon sade: ”Spring tillbaka hem och tala om för din mamma att pappa lever och kommer hem i morgon landsvägen”. Och så blev det samma fart tillbaka hem och samma ”andtäppa”, men då jag log förstod mamma att pappa levde. Dagen därpå reste han med järnvägen till Delsbo, där en brukskusk hämtade honom. Folket på den tiden visade inte några ömhetskänslor i onödan, men då far kom hem, fick han en kram av mor.

I sjön hade far sparkat av sig sina skor. Av stationsinspektor Ädelstam i Näsviken, hade han nu fått ett par fina blankskinns stövlar. De var bekanta sedan far förde båtarna. Dessa stövlar var lite för små för far, så jag fick slita ut dem i dagsverket

Det beslöts att försök fiska upp järnstyckena med magnet. På Iggesund anskaffades en elektromagnet, en elektrisk likströmsmotor, en fotogenmotor och en handdriven vinsch. Detta monterades på en spelflotte vid kajen i Moviken.

Sedan bogserades spelflotten och en pråm till förlisningsplatsen där de förankrades över pråmen. Magneten sändes ned och strömmen slogs till. Då magneten vinschades upp hängde det järnstycken under den. Då strömmen bröts lossade de och lastades över till pråmen.
Detta berättade Ossian Friberg på 1960 – talet.

Det stod att läsa i HT den 17 okt. 1899 att det bärgats hela 38 ton smältstycken ur den på Sördellen förlista pråmen.

När kapten Schmidt kom till Moviken som befälhavare på båten Tamm tillverkade han en dragkrok, som gick att utlösa med en spärr. Lossades spärren öppnades kroken och trossen föll av.

Detta torde vara den av Emil Schmidt tillverkade dragkroken. Kroken är närmare en halv meter lång och förvaras i Movikens masugn.

Tåviken. Tamm med pråm lägger ut för hemfärd

NÖJESTURER MED PRÅMAR
Utflykter i lövade pråmar var ett populärt och efterlängtat nöje. Från Moviken gick turer till Dellenbaden, Tåparken och Hallbo. Från Näsviken kom man i lövad pråm till festplatsen i Moviken och Friggesund.
Nils –Olov Falk skriver att konsul Rasch i Näsviken varje år bekostade en båtresa till Friggesund eller Moviken. Han bekostade också allt som bjöds, som dans och musik och lekamlig spis. Brukets hornmusikkår var alltid med. Vid lugnt väder låg båten i bredd med pråmen och då kunde man dansa under resan. Turen gjordes varje pingsthelg och gick vartannat år till Friggesund och vartannat år till Moviken. Väl framme vid målet dukades det upp ett stort kalas där man satt i gröngräset och mådde gott.

Den långa kajen hade stor betydelse för lastning och lossning av malm, järn och sågade trävaror när kolugnar, Österbo masugn och Friggesunds sågen var verksamma. Den långa kajen slutade med en vändplan som möjligen även var ett förrådsupplag. Vändplan var pålad och hade grova granar (med grovändan mot vattnet) i botten som höll fyllnadsmassorna på plats. Den är nu eroderad men några granstockar syns ännu.

Den gamla ångbåtskajen i Svågan 11 april 2017

Lågt vattenstånd och ingen vårflod gör att en del av det gamla kajbandet är väl synligt.

Hamnen i Friggesund

Utflykt på Dellen med färd mot Moviken. I fjärran skymtar byarna Skålsvedja och Anderbo.

FÖRLISTA PRÅMAR
Enligt Strömbacka bruks huvudbok förliste en Haxe år 1775. Enligt Bernt Stolt skulle detta ha skett vid Margran väster om Björsboholmarna. Sommaren år 2000 hade Bernt Stolt inbjudit en Enångers dykarklubb att företa en dykarundersökning på nämnda plats. Ombord på ångbåten Fortuna hade Bernt Stolt, maskinist Göran Sundell, båtens kapten Erik Holm, och undertecknad samt dykarbas och ett antal dykare med utrustningar samlats. Stolt hade uppgifter om att fiskare fastnat oförklarligt med sina nät just i det här området vid Margran. Det började med att Fortuna gick fram och tillbaka för att skanna av bottnen med sitt ekolod men utan resultat. Efter några timmar och många dykningar gav man upp.

Några hundra meter efter att hemresan påbörjats inträffade något sensationellt. På ekolodet uppenbarade sig på den släta botten en stor kulle med utstickande stolpar. Undertecknad gjorde styrman Erik Holm uppmärksam på vad jag såg och bad honom omedelbart stanna så vi kunde märka ut platsen. Det behövs inte för vår rutt är redan lagrad och klar. Det var ju perfekt. Sommaren därpå när vi började diskutera för en ny expedition visade det sig att ekolodet bara mindes de senaste 30 rutterna och nu hade dykarresan raderats, och någon mer resa lär väl aldrig bli av.

En nybyggd pråm hade en bärighet av ca 60 ton. Sedan trävirket genomsyrats av vatten minskade bärigheten till ca 50 ton. Pråmarna var utsatta för hårt slitage och fordrade ständig reparation och tillsyn. Efter ca 15 år i drift reparerades pråmarna. Rötskadade pråmspant och bordläggning byttes ut liksom in och utvändig diktning. Diktskarvarna beckades innan pråmen tjärades och sjösattes. Därefter blev pråmen som ny

I en 12 meter lång bastrumma som eldades med ånga från lokomobilen basades (böjdes) plankor till pråmspant.

Efter 30 – 35 år års tjänstgöring ansågs pråmarna som mindre sjövärdiga varefter de togs ur bruk. Ofta sänktes de vid Stackensvedsviken i Moviken där det fortfarande finns fem identifierade pråmvrak.

Andra pråmvrak eller rester efter pråmar finns vid:
Två pråmar och en haxe vid hamnen i Moviken, en pråmbotten utanför skogvaktarbostället i Fönebo, en ej identifierad utanför Charlotteberg i Sördellen, en haxe vid Margran, en utanför tunnlarna i Näsviken, en vid lastageplatsen i Näsviken, en virkespråm vid Lillsand nära Norrboån och en vid Sjövik i Norrdellen.

Rester efter en pråm vid hamnen i Moviken 

Två bilder från pråmkyrkogården vid Stackensvedsviken i Moviken

Här håller Viveca Sundberg i en av två stora taljor som finns i Moviken. Vikt minst 50 kilo

Den högra taljan/blocket är lika hög som den på bilden ovan. Blocket i mitten har trissor av trä.

Det här är en domkraft som har använts när man byggde och renoverade pråmar

Det högra blocket har trissor av trä.

Blocken finns alla i Moviken och har troligen använts när man drog upp sura tunga pråmar när dessa behövde renoveras. Det har även funnits en kortare tross, som förvarades tillsammans med blocken när allt material förvarades i Magasinet i Strömbacka. Trossen var tjock som en falukorv, men den har troligen slängts.

HP 1 juni 1918.
Under den svåra stormen i går sjönk en pråm, lastad med malm och handelsgods, vid Stormnnäsudden i södra Dellen. Pråmen bogserades på f.m. af ångaren Tham från Näsvikens station och skulle till Moviken. Ett senare reportage berättar att den förlisningen som ägde rum utanför Nordanäng hade i sin last bl.a. ett större parti skor som en handlare beställt. Flera veckor senare kunde människor hitta skor uppflutna längs stränderna. En och annan skaffade sig på det sättet nya fotbeklädnader men svårigheterna var att finna två skor av exakt samma modell och helst samma storlek.

I början av 1940 – talet medan det låg fyra pråmar vid hamnen i Moviken, kom en förfrågan från Dellenbaden om att få köpa en. Den plattform – troligtvis en virkespråm som redan låg vid Dellenbaden började bli dålig. Den hade tjänstgjort som dansbana och badbrygga men nu behövde den bytas ut.

August Hahne, brukets siste Inspektor, var inte sen att tjäna 200 kr på en snabb affär. Pråmen var Storhuga, som kunnat ta laster på 40 – 60 ton och med en bärighet på 90 ton berättar Oskar Djurman i en tidningsintervju. Den hade varit i bruk sedan 1904 och nu hade den sjunkit till botten. Bröderna Sven och John Bergfält fick nu i uppdrag att ösa ur vattnet med varsin hink. Alla vet hur jobbigt det är att ösa ur en vattenfylld eka. John berättar hur glad han blev när han äntligen märkte att pråmen lättade från botten och att de innan kvällen hade öst ur allt vatten i pråmen. Pråmen bogserades till Dellenbaden av ångbåten Tamm. Med på båten var Edvin Wikberg och sonen Alf Wikberg. Pråmen sattes på grund utanför festplatsen i Dellenbaden. Varje vår byggde man upp den långa belysta bryggan mellan stranden och pråmen, och varje höst revs den och bockarna togs in för att inte förstöras av isen.

1974 i mars månad, var malm och danspråmens saga all. Med dynamit och tre grävmaskiner fick man slutligen upp den tunga pråmen. Sedan brändes alltsammans, även om det fortfarande ligger en del rester utefter stranden

En malmlastad pråm med malm innehöll uppskattningsvis mellan 15 och 20 ton malm.

Pråmstyrare Magnus Carlström med sin son *) Fridolf  

Ångbåtskapten Daniel Friberg 1850 – 1932

Movikens hamn i förfall på 1940-50-talet.

Malm/styckegods
Ofta var det mer än bara malm eller järn som skulle med på turerna. Det var varor och gods av allehanda slag som privatpersoner och affärer ville få hem. Man fördrog att inte lasta ner pråmen alltför mycket. En erfaren skeppare insåg faran med alltför tungt lastade pråmar.

När malmen kom med järnväg från Hudiksvall till Näsviken var det arbetare från Moviken som fick lasta över malmen till pråmar. I retur kom stångjärn från Moviken som lastades över till järnvägsvagnarna. Arbetslaget bestod av fyra man som var inkvarterade veckovis i en liten stuga vid hamnen i Näsviken. Bolaget ägde stugan och den finns fortfarande kvar.

Sex pråmar ingick i den den dagliga driften. Dagligen lastades två malmpråmar i Näsviken, och två lossades i Moviken. Tammen gick dagligen med två pråmar i vardera riktningen. Till Moviken anlände Tammen tidigt varje morgon med två malmpråmar på släp. I retur tog den två tömda malmpråmar nu lastade med stångjärn och kanske andra varor som skulle med till Näsviken och Hudiksvall. Under tiden blev två pråmar lastade i Näsviken o. s. v.

Att lossa en malmpråm med 15 – 20 tons last skulle göras av två man på sex timmar eller två pråmar på ett 12- timmarsskift. Många av stenarna var små medan andra vägde 50 kg och kanske det dubbla. Malmlossarna fick börja med att stå på ett underlag av ojämna fastkilade stenar samtidigt som de skulle lyfta bort stenar som låg under deras fötter. Ett besvärligt och farligt arbete. Risken för kläm, rygg och halkskador var uppenbar. Det gällde att arbeta sig ner till durken så fort som möjligt för att få ett plant underlag att stå på. Uppskattningsvis täcktes pråmens durk av ett ca 1 till 1½ meter tjockt malmlager.

Vid lossning av malm vid Movikens lastbrygga fick Leonard Medin sin fot så svårt skadad av ett nedrasande malmblock att han fick föras till Hudiksvalls lasarett för vård. Troligen var det 1936.

Malmskutor som kom med malm till Hudiksvall hade laster på mellan 70 – 90 ton.

I Movikens räkenskaper för år 1911, står följande om Ångfartyget Tamms maskin.
98 st. tuber på 2 tum i diam. på Tamms panna.
Maskin gör 210 slag i min. 7 knop, 9 kg:s tryck.
Bränner en ångbåtsfamn ved (6 kub.fot) eller 5 hl kol, för att gå med 2 pråmar från Moviken till Näsviken.

Den 31 maj 2008 blev en modell av en riktig pråm avtäckt i Movikens hamn. Modellen döptes till Monitor efter företaget som betalat kalaset.

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra. 

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62