Läs om Christer Westerdahl forskning över Norrlandskustens många haveriplatser. Han är arkeolog och sportdykare och har speciellt intresserat sig för marin arkeologi.
Fartygsregistret – Transportstyrelsen.
Läs om Hälsingekusten.
Båtar ägda av Iggesunds Bruk.
Läs om Svenska ångfartyg på Wikipedia.
Läs om Galeaser på Wikipedia
Läs om Barkskepp på Wikipedia
Läs om Slupar på Wikipedia
Läs om Skonare på Wikipedia
Lista över svenska skonerter på Wikipedia.
Lista över Svenska bogserbåtar på Wikipedia
Lista över fartygstyper på Wikipedia
Farygstyper, text och bilder
Sjötermer på Wikipedia
Lista över kulturmärkta bruksfartyg i Sverige på Wikipedia
Bogserbåtar, Isbrytare m. m. tugboatlars.se
Vrakregister dykohav.se se Ej funna vrak.
faktaomfartyg.se, ett omfattande fartygsregister
Tabell över fartyg nämnda efter 1800.
Sjömansrullor – Riksarkivet – sök i arkiven
Se facebooksgruppen HUDIKSVALLS-KOMMUN GAMLA & NYA BILDER.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
HUDIKSVALLS TIDNING DEN 14/1 1978
Norrlandskusten döljer många vrak
Marinarkeolog Christer Westerdahl från Sjöhistoriska Museet gjorde flera djupdykningar i Hälsinglands marina historia under föregående sommar. Han dök även själv ner till otaliga vrak av varierande ålder som han lyckats lokalisera under sin forskning av Norrlandskusten. 550 vrak hittills utefter länets kust är inte så illa men det finns säkert fler tror Christer. Det finns mycket att upptäcka för våra sportdykare. Här studerar han sjökortet över mellersta hälsingekusten där han prickat in de skeppsvrak som han kunnat lokalisera. Under sina undersökningar i somras besökte han även S:t Olofshamnen på Drakön och flera andra intressanta platser ute i skärgården. I denna första artikel beskriver han sitt forskningsarbete som även omfattar ortsnamn med marin anknytning.
Kartan illustrerar platser eller mindre områden av speciell betydelse för marinarkeologen längs Norrlandskusten. Slutresultatet Haparanda-Öregrund ligger på ca 2000 objekt!
Inventering gav 550 vrak i Gävleborg
Man måste kunna tro, att det blivit svårare att finna vrak i takt med att fisket läggs ned längs vår kust. Det är ju oftast fiskarna som i alla tider lagt märke till vraken när de fastnat med sina nät i spantdelar eller faktiskt fiskat upp vrakrester. Så länge som traditionen fort levat om de farliga ställena har man sedan undvikit att fiska just där. Ibland har platserna fått särskilda namn som talar om för presumtiva fiskare att det här är olämpligt att dra not. Numera fortplantas sällan de muntliga traditionerna om fastnor eller som det också kallas, nätfästen, eftersom fisket sällan är en heltidssysselsättning, och allt mindre engagerar hela familjer, generation efter generation där far tipsar son vidare. Flera faktorer bidrar i övrigt till att bara bevara berättelser och kunskap bitvis. Förr, då i stort sett alla vid kusten, alltså även småbönder, fiskade med strömmingsskötar eller not var också i princip alla fiskevatten upptagna. Vattenområdena intill skären indelades i fiskelotter vilka alla hade namn för snabb identifiering. Gränser kunde utmärkas med stänger eller dylikt. De här namnen kom att ingå i många skifteshandlingar i skärgården. I några fall (det finns säkert åtskilliga) kunde namnet på lotten eller hela fiskeplatsen direkt tala om att här låg ett vrak: namn som Skutbotten eller Kajutan är exempel från Västerbotten (inloppet till Umeå och Holmön) och är levande hos ortsbefolkningen än i dag. Andra namn antyder hur rikt eller fattigt fisket är på platsen: Smörhällan, Guldgrundet, Fisklösen, Fattigskär. De kan också i och för sig vara intressanta för en vrakletare. Det är ju känt att både trä- och plåtvrak tycks locka till sig bra med fisk, och ofta används de också som yngelplatser. Vid samtal med fiskare om anledningen till det goda fisket, s.k. torskningar, på vissa ställen kan det mycket väl visa sig att fiskarens erfarenhet (som vrakletaren aldrig kan skaffa sig) direkt pekar ut området som en vrakplats. Rätt som det är erinrar han sig att grannen fick upp en bit ek i närheten!
Det är som sagt klart att det genom industrialiseringen och flykten från landsbygden försvunnit stora mängder av traditioner kring vrak och alldeles särskilt förlisningar. Men samtidigt sker en motrörelse: vrak nyupptäckts genom de nya heltidsfiskarna, med trål, ibland på större djup dit skötar över huvud taget aldrig nått och vrakplatsen följaktligen förblivit okänd. Dessutom finns fragment kvar av traditionen och återberättas i något fall i nya sammanhang av de fritidsfiskare (en del pensionärer) som fortfarande är aktiva på de gamla ställena. De återupptäcker också ibland de gamla, i hundratals år före vår egen tid, kända vraken.
Tidsödande arbete
Det gäller bara att locka fram dessa uppgifter, vilket inte är det lättaste. Ofta sägs av oss sportdykare att det i princip bara är att fara ut till närmaste gamla fiskargubbe, pumpa i honom en kvarting och lyssna. Därefter påstås vraken trilla som ärtor ur det smorda munlädret. Detta är inte helt fel: visst kan man fortfarande hitta en eller annan garvad som både med eller utan våtvaror har talets gåva och traditionerna inpräntade. Understundom kan det hända att tipsen blir misstänkt många och fylliga… Men de tips sportdykaren vänta på kommer inte alls med den hastighet han kanske tror. De vet nu de flesta av oss som pysslat med vrakletning. Istället behövs ett tidsödande och tålamodsprövande arbete för att vinna uppgiftslämnarens förtroende (alltså ett väl grundat sådant!) Hur många sportdykare är beredda att offra stora bitar av sin fritid, av sin dyrbara dyktid för att i veckor, ja, månader fara runt och prata med folk? Inte många men det finns lysande undantag. Och det är just detta som behövs innan det är oåterkalleligen för sent.
Svårt att finna vrak
Men vi vet också hur frestande det kan vara att bara slänga ned prylarna i en säck och pröva turen på tänkbara ställen. Kanske har man rentav noggrant studerat kartor och sjöleder och valt ut farliga områden, kobbar och skär vid fyrar och dylikt. De flesta sådana dyk är meningslösa om man verkligen är ute efter vrak. Det vet jag själv av bitter erfarenhet. Det är nämligen så att framförallt träfartyg har drivit långa sträckor efter förlisningen. De ligger alltså ytterst sällan (möjligen med mycket tung last, dock) på de platser där de har förlist. De kan t.ex. så att säga helt omotiverat ligga mitt ute i en fjärd eller mot skyddade vatten i stället för att snyggt och prydligt rada upp sig nedanför det farliga skäret. Ännu vanligare är kanske ändå att de drivit i land och brutits sönder till kaffeved av stormarna. Arbetet att hitta ett visst vrak, vars förlisningsplats blott är ungefärligen känd, eller allmänt söka vrak, utan att ha annan ledning än ett områdes farlighet är mycket omfattande, nästan ogörligt. Slutsatsen blir att för det första, det måste göras någonting innan det är för sent, innan alla traditioner försvunnit och fisket krympt ytterligare.
Det är bråttom! Vi vet nu alla att Östersjön utan tvekan kan betecknas som det hav där vrak och laster är bäst bevarade av alla, den kanske rikaste marinarkeologiska skattkammare som existerar. Och därmed menar jag inte att vi bara är ute för att ta upp prylar! Det ansvar vi har fått för det marina kulturarvet får vi inte bara visa ifrån oss.
En ”total” marin bild
Den systematiska registreringen av hamnar, lastage-, ankar-, ballast- och varvsplatser påbörjades först under inventeringen 1976. Motiveringen är att den första kategorin, hamnarna, måste anses a priori vara av marinarkeologiskt intresse (jfr undersökningen av Djurhamn i Stockholms skärgård) den senare, varven, sekundärt, genom att dit inbogserats havererade fartyg, som stundom sjunkit på vägen, eller sänkts för uppläggning. Vid nybyggen kunde konstruktionsdelar också överföras från upplagda fartyg till de nya skroven.
Norrlands varvshistoria går längre tillbaka än man vanligtvis tror. Allmogebåtar har givetvis byggts sedan kolonisationen, men även i statlig regi är verksamheten tidig; galejor till örlogsflottan byggs på 1580-talet i Kåge i norra Västerbotten. Incitament till de stora fartygsbyggena under slutet av 1700-talet och 1800-talets förra hälft kommer genom den store fartygsinstruktörens, Fredric H. af Chapman, upptäckt av skogsresurserna i Norrbotten vid mitten av 1700-telet.
Ortnamn
Vid en hårdinventering av området är det också i hög grad av intresse att inrikta undersökningen på de lokaler som är misstänkta ur namngivningssynpunkt. De började systematiskt upptecknas vid 1976 års inventering.
I huvudsak omfattar de följande grupper:
namn som förekommer på sjökort
- Namn som förekommer på sjökort och/eller typografiska och ekonomiska kartor. De senare tycks ha betydligt korrektare transkribering och förkommer dessutom ymnigare än på sjökort.
- namn som blott används av lokalbefolkningen. Dessa namn kan vara ersatta av andra på kartor eller sjökort. Ibland är de informativa för den initierade ortsbon. Gamla Bräckaren, ett grund i södra Norrbotten kallas av fiskarna Westerbergs grund efter en lots som sägs ha fört upp ett fartyg på just det grundet. Om fartyget sedan sjönk där förmäler icke våra källor. Ofta är det frågan om ytterst små lokaler, ett enstaka grund i en grupp som kan ha ett kollektivt namn, typ: Mellangrundsbrotten, Hamnskären.
- namn som t.o.m. försvunnit hos lokalbefolkningen. De är ofta av samma typ som 3). Enda sättet att komma åt dem är måhända äldre skifteshandlingar, där skiftande fiskeplatser anges med namn. Ännu lever dock i några fall namn på sådana diminutiva lokaler som är av stort intresse för marin arkeologin: Skutbotten, Kajutan (exemplen hämtade från Holmön och inloppet till Umeå). Ortnamnsforskare har verkat för att inrikta intresset på grund eller öar som bär personers egennamn eller namn som ursprungligen skulle kunna vara fartygsnamn, t.ex. Persgrundet, Inezgrundet. Det har oftast visat sig kunna redas i bevis att egennamnets ursprung mycket riktigt ligger i namnet på en båt som gått på just där eller namnet på skepparen eller lotsen som förde fartyget. Orsaken är väl det ur prestigesynpunkt genanta i grundstötningen — särskilt om det gällt personer ur ortsbefolkningen. Andra aktualiserade namntyper innefattar namn på skeppstyper: exempelvis knarr, bussa, snäcka. Alla typerna kan förekomma även bland de ”små” namnen (3, 4 ovan). Med tanke på deras potentiella värde för marin arkeologi bör de systematiskt upptecknas först av alla innan de helt försvinner. Det har nu gått så långt att fiskelokalerna i skifteshandlingar kan vara svåra att ens fästas vid rätt grund eller skär eftersom den använda benämningen numera är okänd för lokalbefolkningen.
Olika namntyper
Därmed går jag in på en allmän redovisning av namntyper.
Det finns åtskilliga namn av intresse för ett studium av den totala marina bilden i kustbygderna: fartygsleder, hamnar, näringar och sjöfartens villkor i allmänhet. Ibland kan också ortnamn direkt tyda på förekomst av vrak. Tolkningen är dock aldrig entydig utom i ett ytterligt fåtal fall. Följden är givetvis att ortnamnen i stort förblir av låg dignitet som indikatorer i jämförelse med faktiska vrakuppgifter. En jämförelse med registrerade objekt av annan typ visar dock ofta att samma osäkerhet vidlåter också dessa. Jag drar själv godtyckligt gränsen till ”marint objekt” där ortsbefolkningen självmant påpekat ortsnamnets intresse för mitt syfte, nämligen vraksökningen, annars förpassas namnen direkt till kollektivobjektet ”ortnamn”.
Följande kategorier har jag preliminärt tyckt mig urskilja:
Nationalitetsnamn. Det gäller här i flertalet fall nationaliteten på den farkost som gått på stället som betecknas med namnet. I några fall är det fråga om fiskegrund som särskilt utnyttjas av aktuell nationalitet. Inte överraskande är namnen på Finn (Tavast-) flest i Övre Norrland. Det finns vidare flera på Ryss-. I det senare fallet kan dock riksspråkets ryssja- komma ifråga som namngivare. I övrigt kan nämnas få namn på Norsk-, Fransk-, Fransmans, Kanada-. I Några fall kan det här direkt bevisas härledning från recent namngivning efter ett känt fartyg. Som jämförelse kan nämnas att det i Nedre Norrland också förekommer namn på Garp (Tysk)-, Lapp-, Est-, Åland-, Dansk. En närbesläktad namntyp förleds från olika områden inom landet: Mas-, Gävle(bo), Axmar-, Boll-, sta-, Pit-.
Om sjöyrkena vittnar namn på Kapten-, Skeppar-, m.fl. ibland hypotetiskt uppkomna genom en förlisning.
Skeppstyper: I Övre Norrland förekommer i huvudsak namn på Skut-, Båt-, Skepp-, Pråm-, Snäck-, Kugg (se nedan). I Nedre Norrland kan dessutom förekomma namn på Bus(s), Barsa (Bursa), Drak-, Kyrkbåt-, Storbåt-, Hax(e)-, Tremänning. Dessa namn kan syfta på vrak eller förlisningar men de antyder, ofta direkt i sammansättningen, lastage-, ankar eller varvsplatser. Någon gång är de väl också likhetsnamn/naturnamn. Ofta passas de väl in i vår bild av t.ex. äldre sjöleder. Någon gång kan de även ge nya infallsvinklar på sådana. I tre fall talar ortnamn i Mellersta Norrland direkt om vrak: Skutvraksudden, Skutvraket, Vrakoren.
Lednamn. Ytterligare bidrag till kunskapen om äldre sjöleder ger namn på Led-, Styr-, Med(d) (att segla efter men innebär att segla direkt efter ögonmärken — enslinjer — och erfarenhet). Sjömärken utefter leder antyds av Stång-, Båk-, Kors-, Stav-, Stak-, Stolp-Kummel (Kumlan) — Kalmarn, Böte. Av dessa förekommer ett fåtal i Övre Norrland. Flera av namnen kan dock tolkas på åtskilliga sätt. Bl.a. kan Stång-namnen tydas som lokaler för nätstång vid fågeljakt.
Vad gäller Drag, Ed — är tolkningen självklar: här har farkoster dragits över näs. De förekommer dock knappast i Övre Norrland. Leder skulle kunna antydas av labyrinter, kompassrosor o.a. fornlämningar. I många fall har deras läge förvånansvärt, god överensstämmelse med ortnamn och traditioner om ledernas sträckning.
Hamnar, ankar- och lastageplatser
Den största gruppen av intresse bland skärgårdsnamnen är utan tvekan namnen på Hamn-, minst 50 i Övre Norrland, för hela Norrlandskusten över 200. Även fiskehamnar förekomma givetvis här — under medeltid och även senare var de hållpunkter också i handelslederna. Andra namn av värde i sammanhanget är sådant på Last-, Ankar-, Pål-, Ring-, Moring (för förtöjning), Krog- eller Gäst. Namn på Kalk-, Salt-, Ved-, Tjär(a)-, Kol-, Tegel-, Malm-, Järn-, (Gruv) visar oftast på platser där dessa varor inskeppats. I några fall har de bevisligen även kunnat beteckna en fartygslast av detta slag som gått i djupet på platsen. För ortens näringshistoria är de mycket intressanta.
Närbesläktade förefaller namn som även kan få sin förklaring av lösfynd ur fartygslaster eller utrustning. Block (vanligast stenblock-), Nagel-, Pump-, Klock-, Tunn(a)-, Spir-, Segel-, Vant- m.fl. Däremot hänsyftar namn på Silver, Gull-, Guld-, Penning- snarast på givande fiskeplatser, än på t.ex. myntfynd. Om bärgning ur vrak talar säkert namnet Bärgans (Bergens) viken, i några fall också namn av typ Förråds-, Källar- d.v.s. namn på en plats där man kunnat räkna på god utdelning. Vrakplundring betraktades som en skär nödvändighet för den fattiga kustbefolkningen i äldre tid.
Om varv talar namn på Varv-, Bygg-, Byggnings-.
Auktoritetsnamn. Som sådana vill jag beteckna namn med anknytning till värdslig eller religiös auktoritet. Ett dussintal exempel är kända av mig från Övre Norrland. Religiös betydelse beskrivs av: Kyrk-, Kapell-, Biskop-, Präst-, Munk-, Gudman-, Djäkne-, Jungfru (Fru)-, Kors-, S:t Olof-. Värdsliga är t.ex. Kungs-, Fogd-, Domar-, Riddar-, Junker- m.fl.
Andra namn kan ge mycket allmänna upplysningar om ett grunds farlighet: typ Tjuven, Fördärvet, Ofärden, Olyckan, Nidingen, Rövarn, Kaparn. Ibland är sägner om förlisningar knutna till dessa lokaler. Även namn på Stopp-, Spärr-, Hejdaren-, Bromsaren, Bedragaren, Ljugaren kan preliminärt betecknas som intressanta. Farliga ställen anges också av likhetsnamn på t.ex. Tand-, Gadd- och dylikt.
Det bör naturligtvis särskilt påpekas att de flesta ortsnamn som tycks ha någon anknytning till förlisningar av fartyg lika gärna kan ha sitt ursprung i en högst obetydlig förlisning, kanske den första gång grundet upptäcktes.
Handelshamn på Drakön
Fallgroparna inom ortnamnsforskningen är oräkneliga. Den mest intressanta namngruppen ur vår synpunkt är kanske namnen på Kugg-. De har tolkats som kvarlevor av de frisiska koggskeppens expansion i Östersjön under vikingatiden. Även högmedeltida hansakoggar kunde komma ifråga som namngivare. I Norrbotten dyker en till synes närbesläktad namngrupp upp vid Storön i Kalix skärgård: Kuggarna, Kuggen (Stor- och Lill-) Kuggrynnan. Jag höll själv i min rapport till SSHM möjligheten öppen att det kunde röra sig om ett dialektord. Ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff kunde också i brev bekräfta detta: ”kugg” kunde här motsvara det sydligare ”knagg” och bör alltså uppfattas som rent naturbeskrivande. Det är möjligt att detta inte är sista ordet i frågan, men skepsis är ändå i hög grad på sin plats. Ett ytterligare kuggnamn i Övre Norrland är skäret Kuggen söder om Hörnefors i södra Västerbotten. I nedre Norrland tycks bara Kuggören vid Hornslandet förekomma. Ortnamnsuppteckningar bör givetvis ske i samarbete med professionella ortnamnsforskare.
Ortnamnen bör vid sammanfattning av inventeringen bringas att tjänstgöra i sitt sammanhang. För studiet av äldre sjöleder och hamnar kan urskiljas en serie ackumulationer av belägg, där ortnamnen ingår som en komponent:
I Nedre Norrland har jag betecknat ett dussintal områden som mycket intressanta ur den här synpunkten. De framgår av kartan:
5. Tjuvholmen/Jättholmarna. Troligen uppgrundad innerfarled med nödhamn och ortnamn på Hamn-, Båt m.fl.
6. Yttre Bergösundet. Uppgrundad farled bl.a. ortnamn på Skut-, Vraktips.
7. Hornslandet. Spec ortnamnet Kuggören (Kuggesund). Det nu uppgrundade Arnösundet mot fastlandet. Hela området kring inloppet till Hudiksvall är intressant. Medeltida fiske- och handelshamn på Drakön.
8. Området utanför Långvind. Ortnamn på Drag-, Hamn-, Kors-, Snäck-. Gävlebohamn m.m. på Korsholmen.
9. Sandön/Stålnäset och inloppet till Söderhamn. Ortnamn på Drag-, Kors-, Hamn-, Gävlebo-, Garp-, Pit-, Stång- m.m. Inom området finns två tydliga omlastnings eller släpsträckor.
10. Granön/Kusön. Ortnamn på Kors-, Hamn-, (Le(d)-, Skut-, Stång-, Est- m.m. Vrakfynd. Korshamn o.s.v.
Sjöleder utöver de nu använda har inmärkts på arbetskartor i enlighet med äldre sjökort och traditioner hos ortsbefolkningen.
En annan kategori marina objekt av intresse vid inventeringen är, som antytts av ortnamnstyperna, lösfynd som kan härröra från förlista fartyg. Ett exempel är myntfynd. I två fall har sådana fynd längs Norrlandskusten sannolikt lett till vrakpositioner.
Kategorier
Mot denna bakgrund kan det vara av intresse att begrunda resultatet av mitt arbete längs Övre Norrlands kust. Man bör dock betänka att inventeringen på 3 veckor 1975 eller ens 2½ månad 1976 inte på långt när täckt hela området. Ändå kan den ge en viss antydan om vad som är att vänta vid inventeringar av denna typ.
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen -Till Två fartygskatastrofer 1695-96. Till Kust- och insjöbåtar-Till Hälsingekustens alla haveriplatser.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062