5Träbelätet från Njutånger anses härröra från tiden omkring Kristi födelse

---

Först något om bakgrunden till sockennamnet NJUTÅNGER
Förleden av namnet kommer av orden njutan ”fånga” och nuta ”fiskare”,  och efterleden ånger betyder havsvik. Namnet kan enklast översättas som fiskrik havsvik. I Norge heter havsvik Anger.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Träbelätet från Njutånger

Träbelätet förvaras på Historiska Museet.

År 1946 kom Riksantikvarieämbetets ombud, folkskolläraren Alf Hedin i Iggesund på besök till Nordmyra by i Njutånger och då förevisades honom en ganska märklig träbild, som omkring år 1900 hittades av hemmansägaren Lars Eriksson när denne höll på att ta upp torvjord för gödselstaden på byns ägor.

Fyndet gjordes på drygt 2 meters djup enligt de uppgifter som nu stod att få, det skulle ha legat i myrjordslagret. Kanhända var det vidskepliga föreställningar som hindrade att fyndet ej blev anmält när det hittades, det ansågs allmänt av folket i gården som ”styggt”.

På uppdrag av Riksantikvarieämbetet besöktes sedan fyndplatsen av länsintendent Philberg Humbla, vilken av ägaren lantbrukaren Erik Eriksson i Nordmyra, erhöll föremålet som lån. Riksantikvarieämbetet fick nu tillfälle att ta fyndet i närmare betraktande. Därvid kunde antikvarien Gustaf Hallström meddela, att han redan kände till föremålet. Har hade redan 1945 gjort en anteckning om det i grannsocknen Arbrå efter en man som vid fyndtillfället tjänade dräng i Nordmyra. Under ett strövtåg i den nämnda socknen träffade nämligen dr. Hallström i Iste by en hemmansägare Jonas Rosén. Denne berättade att när han på 1800-talet tjänade dräng i Nordmyra i Njutånger anträffats där, dock ej av honom själv, en människofigur djupt i en myra. »Huvudet klart uthugget – sedan bara som en stock«.

Det råder inget tvivel om att denna uppgift rör sig om samma fynd, vilket dr Hallströms sagesman sett med egna ögon. Han var vid sammanträffandet ca 60 år, var alltså år 1900 ca 15 år och har tydligen bevarat föremålet i gott minne liksom även omständigheterna, vilka genom hans uppgifter fått en god bekräftelse.

Riksantikvarieämbetet fann fyndet vara av stort intresse att undersökningen borde utföras på fyndplatsen. Denna uppdrogs åt assistenten vid Sveriges geologiska undersökning Carl Larsson som på hösten 1946 besökte Nordmyra, varvid lantbrukaren Erik Eriksson anvisade platsen, där hans far gjorde fyndet. Alldeles exakt kunde den inte bestämmas men dock på ungefär 10 m när, vilket får anses fullt tillfredsstämmande med tanke på de borrprov som tags. Dytäcktsområdet kvarstår numera som en björkrisbevuxen några ar stor fläck, på alla sidor omgiven av odlingar. På kartan, topografiska bladet Hudiksvall SO, återfinns fyndplatsen i vinkeln mellan bäcken från Västtjärn och bäcken SV (Nickårsjön m.fl.).

 
Här på Riksantikvarieämbetes karta över Nordmyra är fyndplatsen markerad

Enligt assistent Larsson är det uppgivna fynddjupet 2 m osannolikt. Eriksson ansåg det snarare vara 2 alnar, (ca 1,20 m) vilket förefaller mera troligt. Men även detta på djup är avlagringarna avsatta i vatten, vilket i sin tur medför att träföremålet ej behöver vara från början anlagt här, det är t.o.m. sannolikare att det kan ha blivit ditfört av strömmande vatten och sjunkit eller fastnat på fyndstället. Detta inverkar inte på möjligheterna till datering medelst pollenanalys utan gör tvärtom saken lättare såtillvida, som man då helt kan bortse från möjligheterna att föremålet kan har blivit nedgrävt eller nedstuckit. Pollenanalysen grundar sig på en metod att undersöka förekomsten av frömjöl (pollen) i de olika lagren i en mosse. På grund av växlingar i klimatet har nämligen även växtligheten förändrats. En serie pollenprov togs nu från ytan och ned till botten av mossen. Vid mikroskopering uträknades %-halten av de förekommande pollenkornen. Samtidigt togs tre prov från den dyjord som ännu satt kvar på föremålet självt. Det gällde nu att passa in dessa prov i en serie från mossen. Proven från föremålet hade detta utseende.

---

Siffrorna beteckna %.
A » Huvudändan»… Gran 22 Tall 50 Björk 21 Al 7 Ek – Hassel –
B1 »Fotändan» …… Gran 24 Tall 54 Björk 16 Al 6 Ek – Hassel 1
B2 »Fotändan» …… Gran 26 Tall 48 Björk 18 Al 7 Ek 1 Hassel 1

---

Sammanstämmigheten mellan de olika analyserna kan sägas vara tämligen god. I provserien från fyndplatsen kan ovannämnde pollensammansättning igenkännas dels på nivån 70 cm under ytan, dels 130 cm under ytan och dessutom kan enstaka analyser, d.v.s. ettdera proven A, B1, eller B2 inpassas på ytterligare några ställen mellan 70 och 180 cm, vilken senare siffra också kan sägas passa med det först angivna djupet 2 m. Den bästa överensstämmelsen visar dock nivån 130 cm, vilken siffra kan passa med det sedermera uppgivna djupet av 2 alnar. Denna nivå kan bestämmas till tiden Kr. f.-500 e. kr.

Det kan nu vara på sin plats att lämna en kortfattad beskrivning av föremålet. Det är av kvistfri gran, ca 62 cm lång. I ena ändan, »huvudändan» är det 10 cm i genomskärning och i den andra, »fotändan» är det 11 cm i genomskärning. Genomskärningen ovanför fotändan är blott 4 cm. Huvudändan är utformad som ett ansikte med rester efter kvisthål som ögon. Hakan är neddragen i en spets, kanske skall därmed antydas ett spetsigt skägg. Fotändan är med grova snitt format till en halvsfär och strax ovanför denna finnes en klotformad det med 8 cm diameter. Hela figuren väger 1,2 kg.

Bild ur boken. Föremål av trä med skulpterat ansikte, funnet 1900 i en myr vid Nordmyra, i Njutånger.

Vad har nu denna besynnerliga figur tjänat för ändamål? Därpå kan tyvärr inte lämnas något svar, utan man får nöja sig med vaga gissningar. Fynd som gjorts i mossar och myrar ha i stor utsträckning visat sig vara offerfynd, nedlagda för att tacka eller blidka den gudom som troddes bo i mossen. Berömda äro de stora danska mossfynden, som kommo i dagen på 1850 – 60-talen, innehållande framförallt vapen men även fredliga redskap. Först trodde man att allt detta var nedlagt i mossen på en gång, men så visade sig ej vara fallet. Man kunde istället konstatera att det skett under en tidsrymd av 200, 300 eller kanske t.o.m. 400 år. En av de berömdaste fyndplatserna är Torsbjerg Mose i Söderjylland. Den anses ha varit de där boende anglernas  religiösa centralpunkt, helgad åt en för oss okänd gud, som emellertid icke blott var krigsgud utan även hade lantbruket under sitt beskydd, varom de i mossfyndet förekommande lantbruksredskapen vittnade.

Motsvarigheter till dessa danska mossfynd finns i Sverige. Bäst känd är Käringsjön norr om Halmstad (se Holger Arbman, Käringsjön. Studier i halländsk järnålder. Stockholm 1945). Här hade under 300- och 400-talen e kr. d.v.s. i stort sett under samma tid, varifrån de danska mossfynden stamma, utlagts i en dåvarande skogssjö mängder av offergåvor, mest lerkärl, innehållande livsmedel, men även träföremål såsom klubbor, räfsor m.m. Liknande fynd känner man även från andra mossar i Sydsverige.

Alla dessa fynd tillhöra den period som i svensk arkeologi kallas romersk järnålder (kr. f. – ca 400 e. Kr.). Njutångerbilden tillhör samma tid. Man kan därför möjligen förmoda att även den utlagts som ett offer i myrar. Man vet genom fynd att även människor offrats i myrar. Stundom ha även skenoffer förekommit, d.v.s.  man har offrat avbildningar av de föremål, som egentligen skulle ha varit offergåvan, något som tyder på att primitiva människor inte alltid tilltrott sina gudar något högre mått av intelligens.

Allt detta är emellertid endast teorier kring bilden från Njutånger. Vad den haft för betydelse och varför den hamnat i myren kommer nog att alltid förbli förborgat för oss.

Källa:
Hälsingerunor 1949
Av Erik Floderius
Avskrift Åke Nätterö