Håknorrbo 1874 – 1947

Detta är nätversionen av ”Skolorna i Delsbo”.

 

Från boken ”Skolorna i Delsbo”, har vi hämtat mycket text och många bilder. Den mycket intressanta boken finns att köpa på Delsbo Hembygdsförening. Tel. 0653-104 59. Klicka här för att komma till Hembygdsföreningens hemsida, eller Delsbo/sockenbilder.

Dellenportalen har fått förtroendet att presentera nämnda skolbok liksom att fortsätta efterforskning och dokumentation av elever och bilder från skolorna i Delsbo. Vår ambition är att dokumentera så många elever och skolkort vi bara kan från var och en av skolorna. Därför vill vi uppmana alla Dellbor som har skolkort efter sin tid i skolan – eller efter sina föräldrar – att kontakta oss så vi får alla skolbilder dokumenterade.

Vår ambition är att beskriva alla skolkort lika. Det vill säga, enligt Svensk tradition att vi beskriver rad för rad uppifrån och ner och alltid med början från vänster, och inte tvärt om, vilket förekommer.

Vi är positiva till att elever benämns med gårdsnamn, förnamn och efternamn och gärna med namn på den by som eleven kommer ifrån.
Men vi tycker inte om att elever benämns med bara gårds- och förnamn (t ex. Vallsta-Harry), det blir fullständigt obegripligt för utomstående. Dessutom blir uppgifterna omöjliga att kontrollera vid senare efterforskning.

Den här sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre?
Vill du veta mer? Klicka här. 

Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med med dina vänner – Tack!

Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen.  Tack för ditt stöd!

Glöm inte ange Dellenportalen som källa för eventuella uppgifter du hämtar.

Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

Efterlysning!
Hjälp oss hitta fler bilder så att vi kan dokumentera skolan och skolans elever ännu bättre.

Håknorrbo skola 1874 – 1947

 

År 1875 fanns skolan i Håknorrbo eftersom lärarinnan Karin Flodin skrev ut ett betyg från skolan detta år. Det var en ”Förar Erski” som hade skänkt marken till kommunen för att skolan skulle kunna byggas och det visas på att året för start skulle kunna vara 1874.

Upptagningsområdet för Håknorrbo enligt ordningsstadgan 1921 var byarna Skog, Vålås, Håknorrbo, Västra Tolbo, Sättjära och Lund.

Redaktör Bror Jonsson gjorde i slutet av 1970-talet en artikel i Hudiksvalls Tidning kring ett skolfoto från 1881 och skriver:

Det var i vårfrudagstid 1881 som lärarinnan Karin Flodin vid Håknorrbo skola i Delsbo beställt fotografering av barnen och sig själv. Det var ganska ovanligt på den tiden att skolklasser fotograferades i Delsbo, men den här gången hade lärarinnan bestämt sig för att det skulle bli av. Troligtvis togs bilden hos f.d. Ateljé Logårds utav Helmer Renström eller dennes far C.E. Renström.

Blött och slaskigt vad det den här dagen, när barnen traskade iväg till Ede, där fotograferingen arrangerades. Men det gjorde ingenting. Det var så spännande och nymodigt att bli fotograferad. Och tänk vad roligt det blev, när fotografierna var färdiga och delades ut av lärarinnan till de barn som fått beställa några. Det var ju inte alla förstås, för det fanns många, som hade fattiga föräldrar, så att barnen aldrig kunde tänkas beställa några kort, hur gärna de än ville.

Men de andra gick till snickare Jonas Myrsten i Håknorrbo och fick fotografierna inramade. Det är inte känt, vad fotografen tog för sitt arbete, men inramningen hos Myrsten kostade en krona och sextio öre.

Och då var ramen handgjord med ett bakstycke av trä, ordentligt glasad och försedd med hängare så att det var bara att sätta upp skoltavlan på väggen hemma i salen eller kammaren.

Här är alla namnen antecknade. Detta är det äldsta kända skolkortet från Delsbo socken.

Om Karin Flodin är antecknat att hon var från Forsa och att hon var mycket omtyckt av barnen. Hon hade skola i Håknorrbo (om somrarna i Gäddvik). I slutet av sin levnad var hon lärarinna i Sörväna. Hon dog i lunginflammation 21/2 1911 endast 54 år gammal.

Skolan lades ned 1947

Bror Jonsson

 


 

h-norrbo-004-1881

Håknorrbo skola 1881. Detta är det äldsta kända skolkortet från Delsbo socken.

Lärare: Karin Flodin

Översta raden:
Per Erik Larsson (Fisk-Pelle) Skog, Erik Persson (Förar-Erske) Håknorrbo, Per Brodén Lund, Stuggens Jonas Olsson från Pellas i Eckelsbo (enligt uppgift far till Albin Ahrenberg), Kolar-Lars-Johan från Storån och Ljus Erik Olsson Skog.

Andra raden :
Onirs Margit Persson Håknorrbo, Tolbo-Karin Ersson Västra Tolbo, Sigrid Johansson Vålås, Myrstens Karin (gift Fahlberg) Håknorrbo, Sigrid Olsdotter (gift Bryngelsson) Skog och Elis Brita Olsson Sättjära (gift med Klacks Olle Persson Stömne).

Tredje raden:
Per Orsas Anna från Täktan, (en av prosten Landgrens skyddslingar, gift med Mas Johan Jonsson Östra Tolbo), Fält-Marget från Eckelsbo (dotter till soldaten Fält), Maria Dahlberg Storån, lärarinnan Karin Flodin, Anna Johansson Vålås (gift med Sala-Jonas Olsson) och Marta Larsson (Gräs-Marget) Skog.

Nedersta raden:
Per Hansas Anners Persson Storån. Diktar Ömans dotter Anna Storån, Tavel Mina Storån, Skog-Ollas Kare Olsson Bänbro, Onirs Seggre Persdotter Håknorrbo och Kolar-August Storån.


 

Håknorrbo skola

Någon gång efter 1872 var Lars Landgren till Brodéns såg i Lund för att titta efter virke till att bygga en skola i Håknorrbo. Förar-Erske skänkte en tomt för skolbygget.

Enligt anteckningar från landsarkivet 1878 finns en anteckning om brandförsäkringshandling gällande Håknorrbo skolhus som befanns i gott skick och enligt en anteckning från 1919 beskrives skolan vara rödmålad och har tegeltak i gott skick.

Håknorrbo/Gäddvik var flyttande folkskolor 1880–1903 med ambulerande

lärare.

Tjänstgörande lärare var:

1881-1884 Karin Flodin
1894-1899 osäkert
1884-1887 August Nyholm
1899-1903 Jonas Granström
1887-1893 Ida Dahlén

Håknorrbo/Gäddvik blev fasta folkskolor 1903.

Tjänstgörande lärare i Håknorrbo:
1903-1904 Jonas Granström
1907-1913 Anna Bäcklund
1914-1917 Anna Bäcklund
1917-1919 Sigrid Eliasson
ht      1904 Anna Åhman
1919-1921 Jennie Edstedt
1905-1906 Emelia Nyqvist
1921-1939 Karin Bergqvist
ht      1913 Nora Söderlind
1940          Anna Hedqvist
1941-1947 Linnea Hedman

Skolan lades ner år 1947

Skolan bestod av skolsal, omklädningsrum, två farstun och en lärarbostad med 2 rum och kök. I skolsalen fanns en stor kamin plus en vedlåda, kartskåp, svarta tavlan, kateder och två mans bänkar.

Katedern och orgeln stod på en upphöjning längst fram. I omklädningsrummet var det väggfasta bänkar, en kopparreservoar och en ställning för tvättfat och kanna.

I ett uthus fanns en vedbod och tre stycken dass, ett för pojkarna, ett för läraren och ett för flickorna.

Det var intagning för nya elever vart annat år, vilket gjorde att det ofta var två olika åldrar i varje grupp. Undervisningen varade i sex år. Skoldagen började klockan åtta och slutade klockan två, ibland klockan fyra då slöjden var förlagd till slutet av dagen. Det var sex-dagars vecka. Håknorrbo var en B3-skola, vilket innebar att läraren undervisade alla.

Ibland skrev man med bläck. Därför var det på varje bänk en fördjupning där bläckhornet stod. I skrivböckerna fanns läskpapper, som man lade över det skrivna.

De lovdagar man hade var, jullov, sommarlov, potatislov och skurlov.

På rasterna sparkade man boll, lekte kurragömma, sista paret ut och tunnelboll.

Eftersom skolan låg högt åkte man kälke och skidor ner för backen mot vägen.

Eleverna kom från Skog, Vålås, Lund, Sättjära och Väster Tolbo.

Berit Lindgren

 


 

h-norrbo-008-1910

Håknorrbo skola 1910, elevantalet var 41 stycken.

Gösta Snoddas Nordgrens far, Kalle Nordgren, Trum-Calle, kallad f. 2/2 1898, d.1/3 1961, gick i skolan här i Håknorrbo och är troligen nr 9 på andra raden. Snoddas mor Jenny Lind, gick i Sörväna skola
Här behöver vi hjälp med namn på eleverna

Lärare: Anna Bäcklund.

Bakre raden:
1, 2, 3, Pållas Bryngel, Skog, 4.

Andra raden i sicksack:
1 flicka, 2, flicka 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Kalle Nordgren (Snoddas far), 10.

Tredje raden:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Fjärde raden:
1, 2, 3, 4,Karin Jonsson Vålås 5, 6,Kristina (Stina) Sundell Håknorrbo 7, 8, 9, 10.

Femte raden:
1 flicka, 2, 3, 4, 5, 6 Anna Bäcklund, lärare, 7, 8, 9, 10,Jonas Jonsson Vålås 11, Olas-Johan (Lill-Johan) från Skog

Främre raden:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

 


Intervju med Ines Sjöblom

Ines Sjöblom föddes 1928. Hon började skolan i Västerås 1935 i åk 1. Flyttade sen till Västertolbo april 1936. Hon fick då gå i åk 2 och gick i samma klass som bland annat Olle Nyman och systern Gunnel som var ett år äldre. Åk 2–5 gick hon för Karin Bergkvist, åk 6 för Linnea Hedman.

När skolan skulle börja för dagen ringde lärarinnan, Karin Bergkvist i en mässingklocka. Eleverna ställde upp på två led. Vid rättning lade man armarna på axlarna på eleverna framför. Nästa order var ställning när man höll armarna efter sidorna. Vid framåt gick eleverna in i omklädningsrummet och tog av kläderna. Sen gick de in i skolsalen och ställde sig bredvid bänken. Efter uppmaning satte sig alla ner samtidigt. Morgonen började med psalm sång och bönen Fader Vår. Skoldagen slutade på samma sätt men bönen var Välsignelsen. En av eleverna var vakt och fick bära in vatten, ved och lägga in i kaminen.

Gymnastiken bestod i att gå balansgång på låga bänkar som vändes med smala sidan upp. Man hade även lite fristående gymnastik med armarna. Gymnastikdräkten bestod av svarta kortbyxor, överdel med kortärm och smärtingskor. Byxorna och överdelen fick flickorna sy själva. Överdelen hade fyrkantig urringning och syddes på maskin. Sen syddes kedjestygn runt urringningen.

Man sydde även kjol, och jumper stickades med rätstickning. Andra slöjdalster var gymnastikpåse med broderade korsstygn, grytlapp i rutor med virkad kant runt om, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och snibb. Medan eleverna handarbetade läste fröken ur Marco Polos Underbara Resa.

Lekarna ute var hoppa hage, tunnelboll, kurragömma, jägargata, hoppa rep, bolla mot vägg, sparka boll och spela brändboll.

Brändbollsträet bestod från början av smala vedträn och hörnstolparna av ved. Senare fick de brändbollsträn som var platta och en gummiboll.

En sparbössa fanns där man lade sina pengar. För dessa gjordes en skolresa till Hudiksvall. Ines hade då sparat 4 kr. Eleverna gjorde ett besök på sparbanken. För bra sparande blev de bjudna på saft och kaffe på en servering. Sen gick de upp till Köpmanberget där de åt sin matsäck med saft eller mjölk. Där uppe sjöng de skolsånger och gick sen ner till järnvägsstationen för att åka hem.

h-norrbo-001

Skolslöjd Håknorrbo.

Karin Bergkvist brukade ordna julfester. Den första var 1937. Eleverna spelade då en pjäs, sjöng julsånger och firade Lucia. Gudstjänster (bön) och husförhör hölls på hösten. Prästerna var Hellbom, Hård och Öberg.

Inför examen lövade man och plockade blommor. Det var då nyskurat och fint. Examensdagen började med förhör i svenska och matte. Efter förhöret läste man verser. Avgångsprövning hölls i slutet av vårterminen i årskurs 6. Prästen deltog i det. Ines f ick gå två år i 6:an och slutade 1946.

Intervjuare Berit Lindgren

 


 

h-norrbo-002-1935

Håknorrbo skola 1935, klass ?

Lärare: Karin Bergqvist.

Bakre raden:
Inger Bergkvist, Ytjers-Karin, Karin Nyberg, Anna Nyman och Gök-Anna Jonsson

Andra raden:
Karin Bergkvist (lärare), Olas-Anna, Nanny Nord, Karin och Marta Ring, Ljus-Ingrid, Olas- Kerstin, Märta Nord och Pårs- Karin

Tredje raden:
Spet-Folke, Ljus-Olle, Olle Sundell, Pårs-Olle, Ytjers-Knut, Olle J, Ivar Eriksson och Per-Erik.

Främre raden:
Knut Sundell, Bryngel Persson, Evert Eriksson, Olle Nyman, Ljus-Jonas och Erik Nord.

 Här behöver vi hjälp med efternamn och gärna även med bynamn. Hjälp oss om du kan.

 

Små minnen från Håknorrbo skola

När jag gått ut klass tre, slutade de sex elever som gick ut sjätte klass. Det var bara sex-årig skolgång på den tiden. Att hålla skolan öppen för resterande fem elever gick ju inte, så vi fick byta skola och i fortsättningen åka skolbil ner till ”Ede-skolan” i samhället. Det var en stor omställning, och i minnet återvänder jag ofta till de tre åren i den lilla byskolan, med den duktiga lärarinnan Linneá Hedman, som var en mästare i att undervisa flera klasser samtidigt, trots att vi alla satt i en och samma skolsal.

Det var endast ämnena sång, teckning och gymnastik som vi alla g jorde tillsammans, i övrigt såg hon till att vi i möjligaste mån inte störde varandra, på så vis att när vi yngsta övade högläsning, hade de äldre välskrivning, när de äldre hade matematik kanske vi yngre förhördes i geograf i eller kristendom.

Allt flöt så fint och alla hjälptes åt för att inte störa lektionerna för varandra.

När vi hade gymnastik flyttade vi några bänkar åt sidan och så gjorde vi små övningar som alla gick ut på att alltid ha stela, raka knän och höga axlar, precis tvärtemot dagens gympa.

På sånglektionerna plockade vi fram en orange ”skolsångbok”, där de sånger som alla skolbarn i Sverige skulle kunna, var utmärkt med en liten stjärna. Det var Nationalsången, Kungssången och ett tjugotal andra sånger som vi lärde oss till lärarinnans orgelspel, samt många andra sånger som inte var märkta med någon stjärna.

Välskrivningslektionerna var jobbiga. Varsitt bläckhorn hade vi alla, och varsin stålpenna med utbytbar spets. Nu skulle man doppa pennan i bläcket, och försiktigt stryka av överflödigt bläck mot kanten av bläckhornet, och så skriva, vackra bokstäver med långa ”stolpar”, lutande åt höger.

Under skrivbokens blad lade man ett ”lutningspapper” som lyste igenom, så man fick exakt rätt lutning!

Ack, även det precis tvärtemot dagens fyrkantiga bokstäver, helt utan lutning. När sidan var färdigskriven tog man läskpapperet och lade det försiktigt över det skrivna, för att torka bläcket, och ve den som då ruckade papperet det minsta lilla aning, för då var hela sidan suddig och all möda förgäves. Förskräckligt var det även om man råkade föra stålpennan lite ryckigt eller oförsiktigt över papperet så det kom en droppe bläck i skrivboken, det gick aldrig att utplåna, det satt där det satt.

”En plump i protokollet”, säger vi än idag, om något fel.

En morgon kom tre helt obekanta barn in i klassrummet. Dom pratade inte, dom nickade eller skakade på huvudet, men lärarinnan förde dom fram till tre lediga bänkar, där dom fick sitta. Det var tre ”finlandsbarn” som kommit till olika hem i Lund, där dom skulle vara i väntan på fred. Självklart måste även de gå i skolan, trots att dom inte förstod ett enda ord av vad som sades. En pojke hette Erki, den andra Matti och flickan hette Riita.

Mycket snart lärde dom sej prata med oss, och att delta i lektionerna. Dom pluggade svenska psalmverser utantill och sjöng med i svenska sånger.

Gossen Erki brukade underhålla oss med fantastiska historier om när han mötte Hitler på vägarna i hembyn, och han ritade även en bild av Hitler med en stor keps på huvudet! Det dröjde riktigt länge innan vi förstod att allt var fantasier, en liten gosses försök att få uppmärksamhet och beundran.

Jag tror att de gick med oss tre eller eventuellt fyra terminer, innan de återvände till sitt hemland, och vi har aldrig sett dom sedan dess, dock har Matti en gång kommit på besök till ”sin” familj, Karin och Åke Ohlsson i Lund för ca 20 år sedan, kanske mer. Det var Karins föräldrar som hade öppnat sitt hem för honom, och dom var redan bortgångna när han gjorde denna Sverigeresa.

Små minnen från Håknorrbo skola, Delsbo där jag gick i tre år, från 1944 till den lades ner 1947.

 


 

h-norrbo-003-1944

Håknorrbo skola 1944, elevantalet 9 stycken.

Lärare: Linnea Hedman.

Övre raden: Bror-Erik Nyman, Sigge Nyman, Olle Persson, Kalle Jonsson.

Nedre raden: Sigrid Jonsson, Karin Eriksson, Märta Nyman, Berit Thurefors och Elin Nyberg.

 


h-norrbo-005-huset

h-norrbo-006

Två bilder på Håknorrbo skola förr.

h-norrbo-007-nu

Håknorrbo skola.

 

Minnen från skoltiden

Jag föddes i byn Täktan, som tillhörde en av fem gårdar, i byn Västra Tolbo, strax innanför Eckelsbo, öster om Kalvstigen.

De övriga barnen i byn, ett stenkast ifrån oss sattes i Ede skola, dit dom fick åka skolbil medans vi fick gå den långa, vintertid oftast oplogade stigen till Håknorrbo skola.

År 1944 började jag första klass tillsammans med min syster Gudrun, Jonas Brodén från Lund, Gottfrid Nyberg och Göran Thurefors från Håknorrbo. I samma sal undervisades även Kalle Jonsson från Vålås, Olle Persson, Märta Nyman, Elin Nyberg, Berit Thurefors från Håknorrbo samt ”Drös-Karin” från Lund, vars efternamn har jag glömt. Dom gick då i fjärde klass. Lärarinnan Linneá Hedman höll hårt på disciplinen, och redan i ”avklädningsrummet” ställdes vi upp på rad efter sittplatserna. Dom som satt längst bort ställdes längst fram så när vi tågade in kom alla på rätt plats utan trängsel och knuffar. Alla skoldagar började med en psalm och bön, varefter fröken sade:

”Varsågod och sitt ner”. Vid tolv-tiden fick vi ställa oss upp och läsa för maten, sedan gick vi till ”avklädningsrummet” där vi hade våra ryggsäckar med smörgås och en liten flaska mjölk. Nästa lektion började med att vi alla läste ”Tack Gode Gud för maten, amen”. Vi gick i skolan 6 dagar i veckan och i Håknorrbo skola förekom inga ”roliga timmar” som i en del andra skolor, på lördagseftermiddagen. MEN ljuvliga lördag i alla fall, ty som avslutning öppnade fröken katederns framsida ut mot skolsalen och där fanns böcker, säkert minst 30–40 kanske till och med 50 olika böcker som vi fick låna. På den tiden då böcker var en lyxvara, sällsynt och nästan ouppnåeligt i de flesta hem.

Torsdagar hade vi flickor slöjd som sista lektion för dagen, och då f ick pojkarna gå hem, för på 40-talet skulle inga gossar sy eller sticka. Och träslöjd skulle lärarinnan inte befatta sej med. Vi flickor stickade en vit grytlapp som första alster, sedan sydde vi en smårutig bomullsväska att bära arbetena i.

Jag tror inte alls att vi hade någon symaskin i den skolsalen, men kanske var det så att vi fick ta med arbetet som hemläxa och sy sidsömmarna hemma?

De större skolbarnen var enastående snälla och hjälpsamma mot oss yngre. Någon så kallad mobbing förekom aldrig.

Vintertid var det ju mörkt när vi gick hem, och oj så rädd jag var om min syster var sjuk och hemma så att jag skulle gå ensam den kusliga vägen. Vid ett tillfälle följde Berit, Elin och Märta mig hem så jag slapp gå ensam i den mörka skogen, och tänk så lycklig jag var då.

Lärarinnan var också mycket vänlig, kanske lite sträng, men vänlig. Även hon var mycket rädd i den mörka trakten och vågade aldrig ligga kvar i skolhuset, utan hyrde en lägenhet i Ede och cyklade eller åkte spark den långa vägen till och från arbetet.

Varje vårtermin avslutades med examen. Man sade aldrig skolavslutning om den dagen, det var examen. Fyra-fem mammor kom som åhörare och vid varje terminsslut fick man det efterlängtade betyget. Som en lön för mödan för alla inpräntade psalm verser, för multiplikationstabellen och för att man kunde rabbla Smålands alla sexton städer utantill. Stort A i ordning och uppförande, i övrigt mest BA och AB men tack och lov ingen B eller C. Två dagar före jul fick vi helt ägna åt att förfärdiga julprydnader.

Vika och klippa långa julgranskarameller med f lus av silkespapper, fläta julgranshjärtan av glanspapper i två olika färger med handtag så man helt enkelt kunde hänga dom på en grankvist och eventuellt fylla dom med nötter eller något godis, klistra små änglabokmärken på prydnader och hänga i granen och så fick vi sjunga julsånger och uppföra små julspel för varandra.

Dessförinnan hade vi även firat Lucia i all enkelhet, och Märta med sitt ljusa, lockiga hår och vackra sångröst var den givna Lucian. Ett år var jag tärna, iförd en vit särk efter mormor med dopklänningen utanpå. Jag var ju på den tiden liten och småväxt, men fröken tyckte att mormors särk skulle sitta utanpå, och så fick det bli. Trots att dopklänningen hade varit så fin.

En gång hade vi läkarundersökning, det var doktor Bergström från Johannesberg som kom i egen bil med syster Ingeborg i sällskap. Han gav oss en spruta mot difteri och tog synprov. Alla vi hade mycket bra syn utom Berit, som fick gå mycket nära tavlan med bokstäver och ändå bara kunde läsa det som stod på översta raden. Berit blev förtvivlad när glasögondiagnosen förkunnades.

Fröken försvarade mina fadäser och min okunnighet ibland, och Göran kunde inte riktigt smälta den gång vi hade geograf i och fröken frågade mig om Hälsinglands städer. Jag räknade upp Hudiksvall, Söderhamn och Bollnäs men drog slutligen till med Ljusdal. Göran skrattade till men fröken förklarade: ”Jo, det är NÄSTAN rätt, för Ljusdal är visserligen köping nu, men är så stor så när som helst kan den förvandlas till en stad!” Då insåg Göran att det var ett genomskinligt sätt att skydda mej från det lilla skrattet. Ja nu har nästan 70 år gått sedan dess men icke har Ljusdal blivit stad och kommer helt säkert aldrig att bli det heller.

Ack Håknorrbo skola, hur fin tid hade vi inte där, med lärarinnan som aldrig någonsin anmärkte på vår dialekt, som lärde oss disciplin utan att röra oss, som undervisade i såväl gymnastik som teckning, sång och alla de andra ämnen som nu kräver speciallärare och lektionssalar. Hur annorlunda blev det inte att f lytta ner till Ede skola, med den gruppbildning och till och med mobbing och retande som förekom där.

Jag kommer alltid att vara glad för mina 3 år i Håknorrbo.


 

Biobesöket

Året var 1947. I samhället hade man några år tidigare byggt en biograflokal: Svea Bio, som finns kvar än i dag. I gårdarna i byn fanns minst en piga och en dräng. Pigorna och drängarna talade ofta om filmer dom sett, eller såg fram emot att se: Borta med vinden, Rid i natt, Säg det i toner, Tänk om jag gifter mej med prästen. Skådespelarna hette Clark Gable, Greta Garbo, Georg Rydeberg, Viveka Lindfors…

I Byskolan, Håknorrbo, hade vi läst en bok av Laura Fitinghof, med titeln Barnen från Frostmofjället. Nu kom ryktet: Filmen med samma namn skulle komma till biografen! Skulle vi få gå dit och se den? Entreavgiften var 40 öre.

Vägen från byn var lång, grusväg, först vid sluttningen av Kolarberget, så ut på allmänna landsvägen, in genom byn Storån och så ytterligare några km ner till samhället där den efterlängtade lokalen låg. Säker 8–9 km. från Västra Tolbo på den tiden innan nya Kalvstigen blev lagd lite rakare, och byvägen blev flyttad längre från Kolarberget, och någon kilometer kortare. Och mitt i kallaste vintern! Ett stort och svårt beslut, men alltnog! Efter många diskussioner hit och dit, fick jag, (Astrid) och min bror Sven och en av grannens pojkar, Lars-Erik de erforderliga 40 örena och vi fick göra det åtrådda biobesöket.

Det var 18 minusgrader ute, och för små 9-årsben var vägen lång och mörk. Gatlysen existerade inte, ficklampor var inte att tänka på. Vägen dit gick ju bra, då var det ännu ljust, men hemvägen var becksvart.

Mamma bredde två smörgåsar åt oss var, en hård med ost och en mjuk med falukorv. En liten f laska mjölk att dela på fick vi även med oss, och allt lades ner i en stor, stadig, tom mjölpåse.

Vi knöt halsdukar över mössorna, stora lovikavantarna på, och raggsockorna veks över de knarrande pjäxorna. Nu var vi rustade för lång vintervandring!

Redan på ditvägen ville vi börja äta av matsäcken, men så kom vi på att vi borde vänta, för, som Lars-Erik så förnuftigt sade, så borde vi ju vara som hungrigast just när halva filmen gått, så det torde vara lämpligaste tiden att äta! Då skulle vi stå oss bäst tills vi kom hem, där det kanske var dags för kvällsgröt.

Utanför biografen var det fullt med barn i vår egen ålder, snofsigt klädda, rutinerade biobesökare, alla kände alla, de ropade till varandra, nojsade, retades och gnabbades.

Där kom vi, tysta, blyga, lite ängsliga, i ärvda kläder, med mjölpåsen stadigt i hand. Hade vi redan sett filmen, skulle vi nog ha känt oss som ”Barnen från Frostmofjället”, nu var allt bara så nytt, så ovant,

nästan skrämmande, men vi gjorde som de andra, löste biljett och satte oss, med mammas ord ringande i öronen ”Och så sitter ni tyst och snällt!!!”

Inne i lokalen var det ett öronbedövande liv. Barnen skrek till varandra, åt godis, kastade kolapapper, klättrade över bänkraderna och levde om, till dess att filmen började. Då blev det tyst.

Vi fick följa de sju små föräldralösa barnen på deras hopplösa vandring från Frostmofjället till nya hem, och mitt under föreställningen kom vi ihåg: Smörgåsarna!

Oh, ljuvliga stund, när jag delade ut innehållet i mjölpåsen och av gammal vana förmanade: Vi börjar med de hårda, så har vi de bästa kvar till sist! Vi tuggade och knastrade, delade mellan oss och sörplade ur mjölkflaskan, tills en pojke skrek: ”Vad i helvete gör ni? Äter ni matsäck på bion??? Titta på dom där, dom har mjölk och smörgås med sej!!!”

Alla började gapskratta åt oss och rycka i mjölpåsen, tills vaktmästaren tände lyset och sade till om tystnad, men även han flinade ett underligt, snett leende när han såg våra hårdbröds-smörgåsar. Vi smög ner mackorna i påsen och jag höll den hårt i handen alldeles stilla vid golvet så ingen skulle se eller höra.

Vinterkvällen var stjärnklar och mycket kall när filmen var slut och vi skulle knata hem. Dagstemperaturen hade varit minus 18 grader, nu var det säkert minus 24, kanske mer. Vi gick långt, långt ifrån samhället innan vi var helt säkra på att ingen skulle se oss och vi vågade plocka fram smörgåsarna igen, först de halvhårda, sen de mjuka.

Men limpsmörgåsarna hade frusit och den efterlängtade falukorven var hård och isig. Lars-Erik var hungrig och högg i tänderna i den frostiga smörgåsen, med påföljd att en tand gick av. Han gick med tandvärk i flera dagar, innan han åter fick göra den långa vandringen till samhället, nu för att uppsöka tandläkaren som drog ut resterna av tanden.

”Men”, sade Lars-Erik: ”Öm inte dra ongan hadde rännt iväg utövver bärge, sa hadde inte dra boka vörste skrevven, och då haddere inte vörste nån film, och då hadde inte vi lära gått sa långt när he va sa kallt, och då hadde ja haft kvar me tann i alle menne daga”.

Översatt: Men om inte de där ungarna hade sprungit iväg över berget, då hade inte den där boken blivit skriven, och då hade det inte blivit någon film, och då hade inte vi behövt gå så långt när det var så kallt, och då hade jag haft min tand kvar i alla mina dagar! Sa Lars-Erik.

Astrid Dahlström

Lärarinnan i Håknorrbo skola frågade en dag en av sina elever:

– Vad är det som skiljer oss från aporna?
– Vi lever inte i bur blev svaret.

 


 

Glöm nu inte att vi vill få dina skolkort registrerade, om de inte redan är det förstås.

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

6 comments

  • Jenny Brink Karlow

    Hej
    Fotot från Håknorrbo skola 1935, saknas namnet på min mormor Anna Nyman. Hon står mellan Karin Nyberg och ”Gök” Anna Jonsson längst upp till höger på fotot.

    • Hej Jenny, tack för hjälpen, det här var jättebra att vi fick namn på din mormor. Det här var en bild ur skolboken som var i rörigaste laget. Men nu är det bättre, fast vi saknar efternamn på många av barnen. Tror du att din mormor kan hjälpa oss med efternamn på sina skolkamrater så skulle vi bli mycket glada.
      Och har din mormor fler kort från skolan vill vi gärna få dom dokumenterade.

      Tack Jenny för att du hjälper oss och hälsa mormor
      Åke Nätterö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *