Prosten Berg i Norrbo

Som hembygdsforskare är vi alltid på jakt efter skriftlig dokumentation. Det kan vara dagböcker, brev eller annan skriftlig information. Men tyvärr är personliga berättelser om det dagliga livet från mitten av 1800-talet mycket ovanliga, och framför allt under så lång tid som mer än 30 år.

Vi har låtit skriva av de 24 redan avskrivna breven för att göra det möjligt att många fler får ta del av denna välskrivna brevskatt.


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 


Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


I slutet av sammanställningen kan vi följa dottern Sallys bröllop med Thore Härdelin, men dessförinnan han du se några av prostfamiljens ägodelar, som långsoffan och spinnetten som finns hos Norrbo Hembygdsförening.

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!


 

vin-038-prosten-berg
Prosten Lars Olof Berg och prostinnan Charlotta Lilliander Berg
Foto ur boken, Några blad ur Norrbo sockens historia.


Uppgifterna nedan är hämtade ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister


(49B1) Lars Larsson-Berg född 24/86 1758 i Söderhamn. Bruksförvaltare vid Hedvigsfors bruk i Bjuråker. Inflyttat från Voxna bruk till Bjuråker omkring 1780. Utflyttat till Hudiksvall 1806.
Gift 1787 med Anna Maria Forslind född 1766 i Falun, Kopparberg. Utflyttat till Umeå 1803.
Sex barn:
Anna Maria 24/8 1788 Gift 1815 med Coopverdikapten Carl Böös i Hudiksvall. Död 1834.
Lars Olof Berg 27/11 1790 prost i Norrbo, se nedan
Brita Margreta 20/5 1793 Utflyttat till Hudiksvall 1806
Johan Niclas 13/5 1795. Bruksinspektor i Strömbacka, Bjuråker Gift 1828 med Eva C. Härdelin.
Sven 9/4 1799 – 13/6 1800 (koppor)
Sven 12/11 1802. Utflyttat till Hudiksvall 1806


(49B3) Lars Olof Berg född 27/11 1790 i Nordmaling, son till Bruksförvaltare Lars Larsson Berg och hans hustru Anna Maria Forslind i Hedvigsfors bruk i Bjuråker.
Student 1811, prästvigd 1814, fil. Mag. 1818, kollega i skola i Gävle 1817. Pastor i Norrbo o Bjuråker 1827. Riksdagsman. Jubeldoktor 1869 (kontraktsprost). Död 7/4 1871 (ålder).
Gift 1819 med Juliana Charlotta Lilliander född 25/10 1793, dotter till sidenbandfabrikören A. Lilliander i Stockholm. Död 8/12 1874 (ålder).
Sju barn:
Laurentia Charlotta 29/5 1820 Gift 1842 med kapellpredikant Sven Norell
Carl Olof Wilhelm 11/1 1826 Utflyttat till Hudiksvall 1854
Sara Maria Lovisa 7/4 1827. Gift 1856 med kapten Thore Härdelin, Delsbo
Lars Johan Svante 5/8 1829 Kapten. Gift 1866 med Märta Maria Lovisa Härdelin 1842-1872. Omgift 1893 med Inga Fredrika Blombergsson.
Nicolaus Andreas Israel 5/8 1832 – 12/2 1834 (bröstfeber).
Emma Juliana Catharina 9/5 1835 Gift 1864 med Johan Vahlman lektor i Hedemora
Anna Margareta Emerentia (Nanny) 21/11 1837 Gift 1867 med Tuve Olsson-Sallin komminister i Bjuråker. Komminister i Norrbo 1873. Utfl. t. Ovansjö 1887.

 


 

vin-028-karta
Karta över Norrbo prästgård och Norrbo kyrka år 1709


 

Här ett försök att i sammanträngd form skildra något om prosten Lars Olof Berg, hans hustru Charlotta Lilliander Berg och familjeförhållanden.

Uppgifterna är hämtade ur avskrifter från prästfamiljen Bergs brev. Avskrifterna har gjorts av lärarinnan och hembygdsföreningens ordförande, Anna Bärlin., Norrbo och hämtats från Helfrid Norells och den Brunska brevsamlingarna som förvaras på Hälsinglands Museum i Hudiksvall.

Av dessa brev kan man bilda sig en uppfattning om hur prästfolket i Norrbo och dess omgivning och umgängesvänner levde, samt en inblick i vardagens liv och förhållanden på landsbygden under tiden 1827 – 1873.

Det är för det mesta frun som skriver, oftast till den hon kallar farmor, som dock inte är farmor, utan en äldre syster till prosten Berg.

Vi börjar med julträdet som ordnades i prästgården i Norrbo 1829, som kanske var en av de allra första julgranarna i landet. Enligt en artikel i Svenska Journalen nr 51/52 år 1979 av Barbro Karlsson, så berättas att filosofie doktor Carl-Herman Tillhagen, tidigare chef för Nordiska Museets folkminnesavdelning, uppgivit att: ”Julgranen var ovanlig ännu på 1840-talet. Själva ordet julgran nämndes först i litteraturen av Erik Gustav Geijer år 1846. Julträd fanns dock tidigare. De var gjorda av svarvat trä, ofta grant målade och vid julen fulla med röda äpplen”.

Enligt detta brev ordnades julgran i Norrbo prästgård år 1829, fast först den 30 december. Den sista september 1829 skriver fru Berg till farmor: 


30 september 1829
”Vi skördar grönsaker varje dag och äter gott vid vårt bord. Vi får god lax och annan kalasfisk upp ur sjön. Drängarna är duktiga fiskare. Än räcker fläsket och fårköttet och troligen räcker det ihop.
Jag har legat vaken i natt för ett bekymmer. Min gode Berg sa att han skall ha julträd och överraska de goda sockenborna med då julen kommer. Själv har han börjat göra i ordning papper som han skurit ut i lämplig storlek och präntat bibelord på korten. Jag skall spinna tråd i kväll att hänga upp dem i när granen skall prydas. Detta gör mig inte sömnlös, inte heller att jag ska stöpa ljus som skall bindas fast på granen.

Nej det är att Berg säger att jag skall baka kringlor att hänga upp på granen. Min käre Berg blev irriterad när jag sade att jag inte hade något mjöl som passade till den sortens konfektyr. Han sade inte mycket, men tittade närgånget och förvånat på mig och sade, vet inte Du att Gud förer fåret till offret. Vad svarar man då? Därför skrev jag till min kärälsklige bror Lilliander och berättade om mitt bekymmer. Om kornmjölet vore gott kunde jag ju blanda i sådant. Dock ljuder det inom mig: Jag lyfter mina ögon mot himlen opp, därifrån skall min hjälp komma”


31 oktober 1829 — Till Farmor
”Jag känner hur jag dignar emellanåt och då orkar jag inte ha bekymmer ens och då blir jag bekymrad för det. Vi har varit 18 personer i hushållet sen första juli och då vilar allt på mig tycker jag. Inte kan jag överlåta till Gud att bestämma vad som skall lagas och skördas i kryddgården och att ställa om att skogsbär plockas och kokas, stekas och fräsas, rensas och sköljas. Det skall vara rent porslin och rena kläder. Gud gör inte sådant. Men kraft ger han mig så jag kan ordna så det blir gjort. Gud har skickat mig vetemjöl. Min broder, den käre Lilliander, har skickat den gode Berg en matta, mjöl från Stockholm på båt till Hudiksvall och i morgon skall Erik Norell fara efter det med häst och vagn. Den käre Berg följer med för att skaffa något att koka bläck av. Kanske han köper julgåvor också.”


Den 5 januari 1830 — Till Farmor
”Ja, nu är julen över. Jag skall berätta hur det var med vårt julträd och festen omkring det. Det var den 30 december. Vi tände brasor i alla ugnar och hade ljus på alla bord. Det var spännande att se hur många som skulle komma. Klockan tre kom de första, det var Hag-Olle och systern Brita. Olle var min högra hand i kryddgården i somras. Jag var så glad när jag fick se dem komma, för tänk vad Berg skulle ha känt om ingen kommit. Det var kallt ute och is på alla fönster, men den smälte till vatten av värmen från brasan och människorna. Berg var i sitt esse. Gästerna fyllde det stora rummet där granen stod grann och tindrande. Adjunkten och mamsellerna hade tänt den innan gästerna fick gå in i rummet. Omtänksamt hade Berg lagt bräder för att öka ut sittplatserna. Stolarna tjänstgjorde som bockar. Så berättade Berg att han sett julträd i Luthers stad och föresatte sig att då han fick ett eget prästställe skulle han visa sin familj och sina vänner vad han upplevt.

Han berättade om julträdets symbolik, om Jesus som alla goda gåvors givare — och så kom den spännande stunden då han talade om att de kort som satt på granen skulle bli deras egendom som kunde läsa vad som stod på dem. Jag tyckte det var hårt, men Berg tyckte det var ett bra sätt att få reda på hur många som kunde läsa. För att alla skulle förstå hur det skulle gå till gick jag först fram och tog ett kort och lästa vad som stod däruppå. Så adjunkten, mamsellerna och pigorna och drängarna till dess husets folk fått var sitt. Sen går nog ingen mer fram hade jag räddhågad tänkt. Men en liten flicka, Sigrid, på 6 år och en pojke, Olle, på 7 år klev frimodigt fram, tog ett kort och läste bra. Det gick bra för de flesta, men även de som stapplade på orden fick de sina kort.
Jag var så rädd att Berg skulle tycka att de inte skulle ha dem, men det var inte så han menade utan han hade nu fått reda på vilka som först behövde undervisning. Till dem som inte ville gå fram och läsa delade Berg ut de kort som satt kvar på granen och dem som husets folk fått och sa att nu skall ni ta hem de här och läsa på så att Ni kan det här till nästa jul. Berg hade gjort 52 kort. Jag blev så glad när söta Berg lät alla få kort, så jag måste gå ut och gråta en stund.

Nu blev det tid för ölosten. Bredvid varje kopp hade jag lagt en bit av sockret som jag fick av söta farmor samt en skiva rågbröd och en vetebulle och en sirapskaka med peppar på. Det smakade säkert bra. Jag kände mig så glad att jag tackade Gud i mitt hjärta för att jag fått så många kaffekoppar av min hulda fader, ack kära fader, som så omtänksamt ställt om så att jag skulle kunna bespisa 100 personer om det behövdes, och jag förstår att det nog kommer att behövas om Bergs planer skall ställas i verket.

Nu kom sångövningen. Berg hade bestämt att vi skulle lära oss ’Ingen hinner fram till den eviga ron’. Först lärdes texten fort nog och när melodin skulle inläras spelade jag och sjöng med. Kära farmor vet hur jag längtar efter sång och musikstunder det blev en högtidsstund för mig, Berg och adjunkten är duktiga försångare och snart var alla med i sången, tror jag. De hade lätt för att lära sig melodin och många hade bra röster. Vi ska nu ha sångövningar varannan lördagskväll ett tag framöver. Då skall det väl bli sång i kyrkan också till slut, när de blir säkra på melodierna.

Berg berättade en älsklig julberättelse i legendform. Förstod de den månntro? Så kom uppbrottet, var och en skulle gå fram och ta en kringla från den nu mörka granen. Sen sjöngs en psalm och så bar det iväg med våra gäster ut i kylan och snön.

Jag tyckte jag haft lön för mödan och söta Berg var gladast tror jag, ja som ett barn, var han glad. Jag var glad ända till igår. Men då blev jag tröstlöst ledsen. Jag träffade kyrkvaktar mor och hon tackade för sin sons välfägnad hos oss och berättade att folk var så dumma och elaka så de sa att prästen inte var klok som klädde ut en gran. Jag blev genast så ledsen att jag började storgråta. Det värkte av smärta i hela kroppen. Jag trodde att huvudet skulle gå sönder. Jag skämdes för gumman, men bad henne att inte tala om det för Berg. Jag vill så gärna att han skall tro att folk tyckte det var trevligt. De som var med tyckte nog det, men de som inte var med måste nog hitta på något för att inte visa att de var avundsjuka. Alla hade fått komma, mjölk och dricka hade räckt till och bröd också. Jag skall försöka att inte visa min hulda, trogne Berg min besvikelse.”


Den 11 januari 1830 — Till Farmor
”Jag har fått så bra väverskor som kan hjälpa mig med lärfterna. Vi har tre vävstolar i gång nu, om någon vecka skall jag sätta igång med en drällduksväv. Det skall bli roligt, roligt. Det var ju meningen redan när vi var i Gävle. Jag hade både varp och åtgarn färdigt då, men så tyckte jag att jag borde ha en ny vävstol för en så dyrbar väv. Den har beställts och tillverkats i Flor och vävmönster har jag också fått genom släkten där. Britta spolar nu, hon är duktig i allt. Det är ett idogt släkte i den här socknen, spinna och väva av lin är deras både nöje och intäkt. Männen väver segelduk och tältväv och även grov buldan. Själv hinner jag så litet vid spinnrocken nu. Högst en rulle om dagen men det vill jag gärna hålla.

Jag längtar så efter farmor. Har ställt i ordning ett rum i samma byggnad som vi bor i, så nu behöver farmor inte gå över gården. En norsk kamin värmer så bra. Adjunkten, som bodde där förr, var nog glad att få flytta ut till flygeln. Han har också fått en norsk kamin och sköter eldningen själv. Han har nog bättre arbetsro där. Den käre Berg tänker på att inreda östra gavelrummet i flygeln till arbetsrum åt sig. Det är ju nu ett resanderum, men det kan flyttas upp till loftet där Berg skall inreda tre resanderum, ett stort på västra gaveln och två mindre på östra gaveln. Det räcker inte med ett resanderum i alla fall, det har vi nogsamt sett. Men farmor skall inte tro att jag tycker det är besvärligt med dessa resande gäster. Nej tvärtom, det är stimulerande både för mig och den käre Berg. De är större nyhetsförmedlare än aviserna och många utövar musik och sång och då blir det en högtid för mig och den käre Berg.”


Den 28 mars 1830 — Till Eva Berg (född Härdelin)
”Kära svägerska Eva, den goda rara. Jag tackar Dig för aftonen som käre Berg och jag fick vara med om, det var spirituellt. Dina gäster från Uppsala kunde detsamma som Du göra vardagen till fest. Tänk vilken stor gåva det är att ha sådana stämmor i sin hals att en viskning kan höras var som helst i en stor sal eller att rösten kan brusa som stora vatten i både tal och sång.

Vilka underbara författare vi har i vårt land. Det är bara synd att deras verk inte är tillgängligt för alla, då böcker är dyra och läskunnigheten liten. Min käre Berg var eld och lågor när vi kom hem. Han planerar att inköpa litteratur för att låna ut och nu fick han vatten på sin kvarn. Där får nog Geijer stor plats. Visst har jag själv läst hans dikter många gånger om, men aldrig har jag njutit som nu, tolkningen gör mycket.

Vilken sångskatt vi har i Wallin också. Hans psalmer har vi sjungit på våra övningar som det var meningen skulle vara varannan vecka, men det har på sångarnas begäran varit varje lördag hitintills, trots det vintriga vädret. De kommer ända från yttersta sockengränsen. det märks redan på sången i kyrkan, den liksom blir frimodigare.

Men jag tänkte när jag hörde Geijer och Wallin reciteras, att de borde våra sångare ha fått varit med om, och när vi for hem sade min gode Berg: Du och jag skall ha en sådan afton för sockenborna. Vi ska intressera Härdelin och Sefström för saken. De har också förmågan att både tala och sjunga. Adjunkten är också ivrig för saken, han kommer nog att tacka för sig själv. Jag är glad att Du bjöd honom med. Den kloke Berg har köpt en barometer.”


Den 16 juni 1834 — Till Farmor
”Mina syrener satta 1829 blommar. Vilka klasar, vilken doft, vilken färg. Vad jag känner mig oändligt lycklig, hela raden 20 stycken efter stenmuren mot kyrkogården blommar. De syns när man är på kyrkogården också, så tittar de upp så vänligt över murkanten. De är adelint blå, ljusare på kyrksidan och mörkare på prästgårdssidan.

Rosenhäcken tänker också visa vad den duger till. Flera knoppanslag finns om de bara inte förstörs av spindlar, som i fjol, då det inte blev ett enda blad kvar. Få se vad askan vi strödde på i höstas duger till. Då jag kokade såpa i våras, tog jag av den sats jag hade mesta benen och björkaskan i och sköljde och tvättade alla rosenbuskarna innan bladen slog ut, det kanske gör nytta. En skönhetssyn, doftande dess like, lyfter en upp till himmelska nejder. Om några år kan jag dela med mig av min plantering. Tänk om varje hem i Norrbo kunde från min plantering ta emot och vårda en syrenbuske, vilken glädje skulle det inte vara både för mig och dem.

Det är många gäster som legat över ett par nätter då och då, en del för att fortsätta norrut, också för att fara åt söder. Alla har de haft goda minnen att lämna efter sig och att leva på av oss. Hoppas de kan säga detsamma om oss. I morgon kommer prästerna från Umeå och Nordmaling. De skall vara i Uppsala om en vecka. Sefström skall sälla sig till dem, det blir nog ett viktigt möte med avseende på prästernas framtid. Enade de stå . . . När de resande kommer hit skall det stå syrenklasar i alla rum.


Nyårsdagen 1835 — Till Faster Böös
Nu får du höra att vi fått hem den efterlängtade läsningen och vi har bildat Norrbo läsecirkel eller läse sällskap, 12 personer nu men vi blir säkert flera. Vi får varsin bok i månaden att byta med. Det är ju inte så mycket. Jag fick inte vara med, ty då räcker inte böckerna, men jag läser ju med Berg. Trägen vinner. Redan 1828 tog den käre Berg upp förslaget till läse sällskap på ett sammanträde men eftersom sockenmännen var tvehågsna och räddhågade (Bergs uttryck), sattes förslaget på framtiden och nu är böckerna här och skall delas ut denna vecka. Då skall det bjudas på kaffe i prästgården och vi skall läsa och sjunga och visa ett folklustspel. Adjunkten, mamsellerna och våra tre äldsta barn skall vara med och fröjda sig åt det.

Sven Norell har varit här en vecka som hjälp. Den käre Berg blev sjuk före jul. Men envisades att tala ändå under juldagen, trots att Sven lösgjort sig för att hjälpa. Han stannar ännu någon vecka, arbete finns det om de så skulle vara tre präster till. Idag har Sven skickats till Gammelsträng och adjunkten till Hålsjö och Berg talar i Vedmyra, komministern i Friggesund. I morgon blir det Fönebo, Moviken, Strömbacka och Österbo. Sen känner jag inte till hur det skall ordnas, mer än att den gode Berg skall försöka få tag i någon djäkne som av fattigdom inte kan fortsätta studierna nu, utan måste göra uppehåll. Denne skall då gå omkring i byarna och lära ut läs-, skriv- och räknekonsten. En vecka i varje by och sedan ambulera med de läsvilliga ända till midsommaren. Då blir det en slant för djäknen och erfarenhet i undervisning också. Men det blir kostsamt för mig, men det törs jag inte nämna, ty Berg och adjunkten kan inte hinna med allt. Det är barn som är under 15 år som djäknen skall undervisa. Berg och adjunkten tar de som är 15, 16 och 17 år och undervisar i kristendom och naturvetenskap två dagar i veckan vardera. Berg här i byn och i Vedmyra och i östra socknen adjunkten. Det blir en längre promenad för den som skall gå dit, milen väl, kanske fem fjärdingsväg.”


Den 26 december 1839 — Till Faster Eva
”Eftersom min gode Berg skall till Strömbacka idag måste jag berätta hur vi haft det i jul. Vintern har gjort mig förkyld, hosta, feber och en otäck hosta med snuva. Jag dricker fläderte och annat örtte ideligen. Det är väl det som håller mig uppe. Till jul lyckades jag få anis också, som jag kokat en timme tillsammans med sirap och ingefära, till en dekokt, ja socker också och smör. Det var ett halvt stop färdigt, så slår jag i en äggula i en kopp och visar i dekokten, koppen full, och tar av detta en sked då och då. Det lenar så skönt, en sådan kaffekopp med uppvärmd dekokt på äggula är ordinationen på en dag. Barnens fotsulor smörjer jag varje kväll med fårtalg inför öppen eld och ger dem anisvatten att dricka och en terpentinduk på bröstet och hostan har lättat så nu har jag sovit tre nätter fri från min egen och barnens hosta.

Vår julafton var vacker och ljuvlig i åminnelse. Jag fick en ny gåspenna i silverholk av den käre Berg. Av mig fick han en ’hjortvarmar’, åtta alnar lång, den är stickad med virkad kant som är röd, stickningen är av grönt garn. Av adjunkten fick jag en pärla som han i somras fiskade i Finnbergsbäcken. Av mig fick han dikter av Geijer, som han älskar alldeles som jag. Men nu kommer det som jag egentligen skulle börjat med att berätta. Geijer har skickat mig sin dikt ‘Ensam i bräcklig farkost’. Jag har aldrig hört den förr, men när den åtföljdes av notor (jämte dedikation) har jag lärt mig den. Det är en mycket allvarlig sak, ack så kärt av honom att sända mig dikten, det är ju en del av honom själv. Småflickorna fick docksängar som Berg och adjunkten snickrat, jag sydde kläderna. Sally och Laura fick halsprydnader. Pojkarna fick var sin bok, Dalin och Kjellgren är författarna. Pigorna var sitt klänningstyg och litet annat smått, och drängarna fick vadmalstyg, grönblått. Efter jul kommer skräddarna. Husmamsellen fick en lammskinnspäls med ullen in och tyget vävt av svart kamgarn. Min gode broder har skickat mig kryddor, ett svart

tjockt sidentyg med spetsar och pärlor, kaffe och the med härlig arom och ett tyg av brokad att kläda om kanapén med.”


Dagen efter midsommardagen 1840 — Till Farmor
”En härlig helg med många minnen, oförgätliga för mig och den gode käre Berg och vår hjälpsamme och nitiske Sefström. Du vill väl höra något om vad som upptagit våra tankar denna helg, långt före, och som jag hoppas minnet av midsommaren 1840 skall länge minnas av oss alla.

Peter Wicselgren har varit här, och tagit våra hjärtan med storm. Midsommarafton predikade han i Bjuråkers kyrka och fick många att lova att de skulle bli avhållsmän och arbeta för nykterhet och folkuppfostran. Jag är så glad att detta möte blivit av. Det har varit planerat i många år, åtminstone fyra år. Men äntligen kom han. Alla som hörde honom lyssnade. Han var så dramatisk i sitt föreställningsrätt att alla måste ge honom rätt, även de allra supigaste. Jag hörde våra drängar samtala om förkunnelsen och erkände de krav han ställde på ett människovärdigt liv och leverne. Jag blev så glad över deras syn på sig själva, nu kanske jag slipper se dem fulla mera. Före pingst var de druckna en hel vecka före helgen och hela veckan efteråt också.

Det var en sådan vacker midsommarafton, så naturen här fängslade Peter Wicselgren. Eftersom fru Sefström låg sjuk i Ljusdal, hade jag åtagit mig värdinneskapet för den store förkunnaren och hans uppdragsgivare, de kära båda Sefström och min Berg. Klockarna i Bjuråker och Norrbo var med, så desslikes socknarnas kyrkobetjäning och kronofogden. Herrarna föredrog att gå hem, men jag åkte i vår skjuts, vilken var lastad med Wicselgrens böcker och annat resegepäck. De hade haft en givande promenad då Berg och Sefström underhållit med socknarnas historia och geologiska förhållanden, näringslivet och skolbesvärligheterna m.m.

Du undrar nog vad jag bjöd på till middag. Jo, spenatsoppa med smörgåsar till som de fick breda själva, som pålägg kalvstek, lagrad ost och sötost, rökt skinka och både mjukt vårtbröd och tunnbröd, färskt smör, den första från fäboden för i år. Sen blev det lax, både gravad och kokt kall, med potatis och specialsåser. Som efterrätt ostkaka. Den slags efterrätt kände jag ej till förrän jag kom hit, men vad jag nu är tacksam för den lärdomen. Jag kokade sås av hjortron som jag lyckats så bra att förvara. Wicselgren åt med förtjusning och höll, sedan middagen var över, ett glänsande tal till mig för min kokkonst och att jag var den rätta hjälpen för Berg-kraften i norden. Så rart middagstal har jag inte blivit delgiven förr. En talkonstnär får ju orden att klinga på ett särskilt sätt.

Efter middagen gick herrarna opp i tornet och tittade på utsikten. Den duger att se på så många gånger som helst, och den blev lovordad av Peter Wicselgren i varma ordalag och tonarter. Vi drack kaffe ute i skuggan av stora byggningen. Det var kvalmig hetta, herrarna for ut på sjön i två båtar.

På kvällen planerades morgondagens arbete. Kyrkvärdarna och kyrkobetjäningen hade redan då farit hem. Efter Wicselgrens predikan i kyrkan på midsommardagens middag blev det utfärd i båt till Björsbo för att Wicselgren skulle få se en vall. Drängarna hade lovat att ro, de har varit nyktra idag. Tänk att det går? Jag tänkte ju vara hemma, men det togs illa upp, jag tyckte jag behövde vila och att lilla Nanny behöver sin mamma. Det gick inte att komma undan, den gode Berg tycktes inte tro att den medhavda förplägnaden skulle kunna komma till sin rätt om inte jag var med. Jag måste ge vika sen jag gått in i en vrå i kyrk stallarna och gråtit ut min trötthet vart det genast bättre för mig.

Jag plockade blommor till altaret och hade sällskap med Wicselgren när jag satte in dem i kyrkan. Han talade så vackert och vänligt till mig att jag höll på att gråta igen. Varför har jag så lätt till tårar och skratt? Det förra är så generande. Men nog var det roligt att höra att han höll Berg för den gode herden och att han var uppmärksammad i riksdagen också. Jag bad Wicselgren själv säga om det han sagt till mig, även till Berg själv, med motiveringen att den käre Berg troligtvis aldrig hört ett ord av uppskattning. Och så vips började läpparna att darra och tårarna kom så jag skakade av gråt. Jag skämdes så, men när Wicselgren talat med mig en stund kände jag mig lugn och grät inte mer den midsommarhelgen.

Vid kvällningen samlades vi under Per Sto med en så dricka. Det skulle komma ungdomar dit som Wicselgren skulle tala med och då skulle de plägas med dricka. Alla som kom efter vägen blev plägade med dricka. Under tio midsommaraftnar har jag samlat ungdom här för lekar och sång. Till denna afton hade jag övat ett par sånger av Geijer och Lindblad som barnen skulle sjunga. Charlotta, Carl, Sally och Svante är begåvade sångare (hur det blir med Emma och Nanny vet vi inte än). Men alla tillsammans sjöng vi ’Storm och böljor tystna ren’ och ’Här är gudagott att vara’ och mina barn klarade all text och melodi bra så vitt jag kunde höra bland de många rösterna. Så skulle vi ha repetition på midsommardagens psalmer, det klingade rent och fint. Och sedan vidtog springlekarna.

Klockan elva ringde jag i hästklockan, den vanliga signalen för samling i eller vid prästgården, nu på planen, där vi på stora bakbordet dukat bröd och ölost för alla midsommargäster, de var 72 sades det. Det mulnade hastigt och ett dovt åskväder hördes. Varför vi beslöt att skiljas, men först sjöng vi ’Den blomstertid nu kommer’. Det var stämningsfullt och jag var nära att gråta förstås. Då klockan var tolv bröt åskregn ut så jag föreslog Sefström att stanna hos oss över natten. Hans fru hade sjuknat i Ljusdal så han kunde gott stanna utan att någon ängslades hemma, och skjuts fick han lov att få till kyrkan i Bjuråker på morgonen. För att han skulle få en bit mat på morgonen gick jag ner redan halv sex, men då hade han redan gått.

Solen sken från molnfri himmel igen. Han hade skrivit några rader med tack för sig och klarat kaffekoket själv redan klockan fem när kökspigan började sin dag. Han skulle komma tillbaka till middagen, vilket också hände.

Så fullt med folk annat än vid de största helgerna har det inte varit i vår kyrka sedan vi kom hit, Det fanns ingen sittplats kvar. Ryktet om Wicselgren hade spridit sig så att det var båtar med folk från Moviken, Skålsvedja och Friggesund som kom för att höra det nya budskapet ’Lev nyktert och värdigt en människa’. Med Norrbo och Bjuråkersbor blev det 225 som ville vara med i nykterhetsföreningen. Tänk jag har inte sett någon drucken i dag eller i går.

Jag förstår att Du vill veta vad jag bjudit på till mat under midsommardagen. Frukost: Stekta abborrar, äggröra och potatis. Middag: Kalvbuljong avredd med grädde och äggulor något passerad, skorjaner (?) som finns kvar i jorden sen i fjol, mycket färsk persilja i skålen, kalvstek och kokt rökt skinka med stuvade färska bönor och potatis och sås förstås. Lövbladstårta med grädde och i den en halv liter smultronsylt.

Wicselgren hade trott, tror jag visst, att vi häruppe inte levde som andra människor d.v.s. såsom sådana som bor i Skåne och Småland exempelvis. Jag är glad att jag kunde representera på ett värdigt sätt. Midsommarhelgen var arbetsam men givande.

I går kväll talade vi mat. Wicselgren hade hört talas om att vi hade underliga rätter. Vi berättade om kams, men det var visst bara namnet som var annorlunda. Kanhända att de där nere inte äter kams med mält i, det slaget tycktes han inte veta av. Tjockmjölk har han hört talas om, men inte ätit, färsk och god sådan kunde jag bjuda honom på i morse. Den smakade flödfil sade han och åt med god aptit, det var också min själ grädde i den. Det har vi ju inte annars, men det sa jag ju inte. Surströmming tordes jag inte ta fram åt honom, fast nog fanns det kvar i tunnan, jag gjorde mer än vanligt i fjol sommar.

Det kändes så tomt när han for tredjedagen, han var i alla fall en god och tjusande fläkt från stora världen. Jag trodde inte han hade sett mina rosenkvastar och mina klosterväxter, men innan han bröt upp från frukostbordet höll han ett tal till mig och min käre Berg, där han sade att oss skulle han aldrig glömma. Vi hade tagit hans hjärta med vår vänlighet mot honom. Inte underligt att blommor och buskar flödade över av skönhet och doft där de fick växa under min omvårdnad. Han hade inte sett något liknande under sin färd uppåt landet. Barnen och pigorna fick var sin riksdaler av honom och jag hoppas att drängen som skjutsar honom till Sundsvall får något också. Berg följer med dit och blir borta en vecka beräknar han. Drängen och Berg vänder i Sundsvall. Det blir nog skönt för Berg att få ha Wicselgren för sig själv några dagar, de skall vila sig i Harmånger. Han kommer tillbaka den 27 augusti och håller tal den 28. Sen reser Berg och Wicselgren till Stockholm. Då stannar Du här medan Berg är i Stockholm. Säg att du vill det.”


Den 15 juni 1844 — Till Farmor
”Lilla flygeln har blivit färdig efter den snart årslånga reparationen. Det skall bli två rum för drängarna, de är fyra nu. Per Norell är kvar och Skans är kvar, men två nya smådrängar har kommit i Lasses och Pelles ställen. De nya heter precis likadant, de är helt unga 12 och 13 år. Barndrängar kallar jag dem i mina tankar, trots att de nog inte skulle bli glada åt mina tankar om de visste dem, med det får de inte veta. Jag pratar med dem och rådgör med dem som om de skulle vara vuxna, för jag tycker bra om dem.

Skrivningen blev avbruten av att gode Berg anmälde att vi fått besök. Det var Lars Landgren som nu för någon tid sedan kommit till Delsbo på allvar. Det är så roligt och dyrbart att höra dessa båda planlägga om sina församlingars välfärd och gagn. Det är stora planer som byggs upp om arbetet för missionen i hedna länderna. Här ska vi börja med vad de kallar syföreningar. Där ska vi gummor och flickor arbeta alltigenom med våra händers verk för att få ihop handarbeten av olika slag som skall auktioneras bort. Andra insamlingar skall också företagas. Här är de så duktiga att spinna och väva. Lin odlar gör så gott som alla. Det kan bli handdukar och kuddvar, förkläden och tyger till rockar. Många kan också sticka, får och ull har vi här i Norrbo. Jag skall väva fälltäcken har jag lovat.”


Onsdagsmorron den 17 augusti 1850 — Till sonen Carl
”Vi har mycket bråk och bekymmer med ekonomin och folk i och för landbondens olyckliga död. Troligen övertar vi hela styret till att börja med åtminstone, kanske stannar änkan kvar i ladugården. Stillen och Sehvah var här i förrgår, borgmästare Schmidts, en fröken Schildt och doktor Grönblad var inne en passant i måndags på kaffe.

Engström är ännu kvar, men har hållit på med att resa flera dagar. Gärna får han vara för mig, ty jag ser hur gärna han vill andas ’Norrboluft’. Han är också krank av älskog så att han gör nog orkar hädan. Det är nästan för mycket och ej bra när älskaren, ej en gång, för fina flickors skull, ha välde över sig själva att iakttaga decorum.

Jacob Holm predikade i söndags i Norrbo kyrka, alla till välbehag. Engström gick redan klockan sju till Ån.”


Den 17 oktober 1851 — Till sonen Carl
”I går hade vi besök av den nye provinsialläkaren, doktor Engström, som kom hit i ett herrans regn och oväder, blåsväder och lånade hus till i dag på morgonen. Det var den hyggligaste unga karl jag sett på mången år. Det måtte för den skull höra namnet Engström till att vara hygglig, fast ej alla på samma sätt.

Lehman var däremot på avskedsvisit i tisdags och hans efterträdare Johnsson följde på samma gång. När de reste på Ångbåten följde Eva, Lina, Sally och Sven för att tillika med ungdomarna fira Huldas namnsdag. Vid Moviken blev de inregnade och instormade, så att de först i dag, fredag, slapp hem efterskickade med Evas och våra hästar.”


Den 31 oktober 1851 (datum är osäkert, min anm.) — Till sonen Carl
”Hur klarar du dig ekonomiskt? Det har aldrig varit så svårt efter en tolvskilling snart sagt, som denna höst. Det blir föga värt att Svante kommer in denna termin, då det ej kan bli förrän i slutet av november, då pappa får ut vid banken. Vartill tjänar alltihop? De som inte läser mår bättre och får förr utkomst och blir mer praktiska. Det hörde till dumheten och missödet att införa er på pappas egen bekymmersamma stråt.

Svante är nu vid Ån och hjälper Eva att få dubbla fönster, sedan han slutat arbetet med att hjälpa oss att få dubbla fönster. Det var skönt att få det i denna hastigt påkomna vinter med snödrivor, slädföre och frusna vikar och två dagars rysligt yrväder. Nu kommer det nog att löna sig att leda.

Mina sorger. Inga bröllop blir här i år, blott för att jag ej skall få se en penningstyver. Jonte Johannes har flyttat och Bomans Lasse och Norells Pelle är drängar.”


Den 7 november 1851 — Till sonen Carl
”Du klandrar min åsikt, men den är nog som min värld är och har varit, sekig och grå. Så länge man ej har sitt dagliga bröd, utan på kredit, så kan man ej vara annat än olycklig och sur, helst sedan man är 60 år.

Vi har vår hösttvätt där nere vid sjön som vanligt, innan vintern kommer. Det är mycket att ta vara på för att vi ska kunna fortsätta med gott samvete för lortens skull. Jag har i flera dagar förut varit därnere för att koka asklut, med pigornas hjälp att bära. Jag hade alla tunnorna fulla med lut av björkaska, klar och fin lut. Såpan blev också lyckad i år. Jag borde inte gått ned, men jag ville vara med när de nyaste i år vävda lakanen skulle bykas och så ville jag ge de fyra tvätthjonen en extra kopp riktigt kaffe. Det sätter de värde på och jag sätter värde på att få arbetet riktigt utfört. De är muntra de kära medhjälperskorna och noga i sitt arbete. För varje dag har det torkats kläder där nere vid sjön, så det har sett riktigt glatt ut. Nu ligger allt i mangelboden utom det som tvättats i dag. Det skall hängas till i morgon, måtte vädret bli nådigt då också. Alla sommarkläder är tvättade. Slakten blev något försenad i år, därför är också tvätten en vecka senare än den någonsin har varit. Måtte jag inte bli sjuk.”

På en lös lapp står det: ”Flickorna har strukit gardiner och annat som skall strykas av den torra tvätten. I morron skall de mangla och utsortera det som skall lagas. Sedan tar lappning och stoppning vid. Vävarna kommer nog att stå stilla i två veckor, vi skall sälja det som vävs i höst. Efter jul blir det väv till huset, både Laura och Sally är duktiga väverskor nu. De förstår att på egen hand sköta allt från början till slut.”


Den 25 november 1851 — Till sonen Carl
”Om söndag gifter sig Gunst Johannes (soldaten Mörk) och 14 dagar därefter Skrott Anders. Kyrkbrudar båda två blir de.

Ifrån Nianfors har vi fått tvenne tunnor vetemjöl och en dito siktad rågmjöl och mer än en halv tunna äpplen, en pund risgryn, vita och bruna ärter. Carolina är hygglig. Det är tomt att inte ha jorden själv för matens skull, men lättsamt för hushållet då vi inte behöver så många tjänstehjon. Den nya landbonden odlar inte vete. Äppelskörden här blev skral vad de goda äpplena anbelangar. Vi ville ju också dela med oss av frukten till landbonden. Mjölk och smör får vi ju ta ut för arrendet.”


Den 27 februari 1852 — Till sonen Carl
”Nu när jag skriver kom Sven Berg från Ljusdal, åkandes med kapten Ström. Han reser åter i morron. Han har med sig kartor åt flickorna, som de skall färglägga för betalning. Han skall lära dem.”


Den 5 mars 1852 — Till sonen Carl
”Friberg och Blom, skräddare och skomakare, har Gud ske lov, lämnat oss på ett tag. Det är tråkigt att vara så mycket folk. I dag har vi bjudit ett par flickor från Hålsjö. Tisdag kommer fru Högberg och fru Öhrn då deras herrar skall vara på uppbördsstämma.”

Även pappa får punga ut med sina 100, sådant skall vara, fastän de närmaste måste umbära sina nödvändigaste behov. Staten är en valfisk, en haj, som slukar sina barns märg och gnager dem inpå benen. Tänk när en klent lönad har så stora utlagor.”


Den 16 april 1852 — Till sönerna Carl och Svante
”Carl skall presentera sin bror hos mamsell Margret, och denna bror skall göra sig täckelig inför hennes ansikte. Jag har en stark dragningskraft till denna flicka, utan allt skämt eller biavsikter. Jag har förut sagt att jag tycker att hon har både ruter och hjärter i sig.

I dag väntar jag fruarna från Delsbo samt Lars Landgren till främmande.”


Den 30 april 1852 — Till Carl
Hon skriver nu att Berg var sjuk och att doktor Valin kom och gav nödig behandling: ”Behandlingen av sjukdomen begyntes genast med den verkan att han i dag är som tillförsäkrad för människors ögon utan fara.
Men endast livets och dödens herre vet det visst.

Vi har till främmande faster Eva och mamsell Nobel, doktor Valin och Thore.”


Den 14 maj 1852 — Till sonen Carl
”Pappa orkar nu plåga sig med läsbarnen, men Högberg är ännu ej mycket på bättringsvägen. Du vet väl att Åsbrink måste predika en predikan i vår kyrka storböndagen och klockarna den andra predikan.

Om du ville köpa en liten bibel som får rum i en flickas trånga bureaulådvärld (byrålåda). Stora biblar har pappa tjogtals och behöver ej köpas.

Jag håller mamsell Margret för en god ängel vid din sida.”


Ett odaterat brev, dock troligen i denna ordningsföljd — Till Carl
”Engström säger att Du ej behöver ta prästexamen, då du är magister samt att han tycker lika som vi, att du är född till präst både till själ och yttre gåvor. Alla dina trogna vänner här hemma tycker lika, faster Eva hälsar dig speciellt, att du inte får bli läkare. Du passar inte därtill. Genom detta steg att bli präst försvunne allt uppseende. Du vore ej mera bunden och många nya utvägar till utkomst öppnade. Engström är en vis och ädel yngling, han tillråder mig att lämna dig frihet och att själv besluta.”


Den 26 oktober 1852 — Till sonen Carl
Prosten Berg har åter varit sjuk. Doktor Valin har efterskickats. Fru Berg ville att sonen Carl skulle komma hem, men vågade inte stämma hästen emot honom, den som skjutsat doktorn hem.

Hon vill att han söker plats som lärare i Hudiksvall. ”Var precis och nitisk i din tjänstgöring. Visa ofta och så tydligt som möjligt att Du märker och värderar de företräden en Hudiksvallsskola lär äga framför många andra. Detta säger jag Dig uppriktigt till framtida efterrättelse och lärdom. Ej för min del, ty snart har jag tjänat ut.

Gärna vill jag skicka Dig lite mat. Om jag bara visste något bud. Alla far nu sjöarna. Jag har en snäll orre, färskt smör, god ost, fläskkorv och sådant där. Men hur få det till Dig? Skjut dock upp så länge, sjung dock ej för ofta, så att den sägen slår in: ’Att sången nu för tiden är görlöshetens både orsak och tillflykt’.

Pappa som nu är på husförhör i Tjärna hälsar Dig att han rätt snart och gärna skall skriva till Falken. Men tror Du att jag får skämmas mycket för vårt gamla bo och tarvliga anstalter. Nog tycktes Du kunna undvika att rent ut medge att L. är din fästmö om Du så vill. Många kommer ju hit som ej är dina fästmöer. Låt folket tro vad dom vill, men skrifta Dig inte. Allt är så föränderligt och framtiden innebär så mycket okänt.

I går begravdes gubben Blom med buller och bång. Från prästgården var endast far och jag där. Bägge kaptenerna Härdelin och Gustaf von Walter var med. Soldaterna illustrerade processionen. Salvor smattrade och trummorna virvlade. I morgon lördag står Sandåkers Magnus brudgum hos Hjortens. Gud bevare oss för sådana bröllop.”


Den 12 december 1854 — Till Carl från syster Emma
”Mamma, som idag är sjuk och ej orkar skriva till Dig, har tillsagt mig att skriva och bedja Dig att vara så god och köpa ett par byglar till en börs. Så vackra som du möjligen kan få dem för en shilling och sända hit dem till jul med Engström så att du slipper betala postpengar.

I dag var vi till Ån och var namnsdagsblåsare på Linas födelsedag. Sally var skald, klädd i pappas brudgumsskjorta med turban och en halvmåne med plymer i och mammas röda långschal kring livet och hennes luta i handen. Svante vet jag egentligen inte vad han skulle föreställa. Jag var tomtegubbe, klädd i Svantes röda långhalsduk till skärp. Carolina var ej med, ty hon var hos Åsbrinks i Bjuråker. Magistern var ej heller med, ty han kunde inte skriva några verser.

PS: Moster Lotta är nu här, ty Sigrid är så full, så att hon ej vill vara hemma. Sigrid har varit full sedan i söndags då hon var på Skrott Anders Pers bröllop.

Vi har slaktat storoxen (ej köroxen) och hans kött vägde 21 skålpund.”


Den 25 oktober 1858 — Till Sonhustrun Margareta
När den första järnspisen kom till Norrbo den 25 oktober 1858.

”Kära Margareta: Jag måste skriva om vad som hänt oss nu här. Jag har fått en kokspis av järn. Den kom igår till Hudiksvall och sedan fördes den av vänliga händer till Ån, där vi under någras triumf och någras bävan hämtade den hit och nu är den insatt i köket bredvid eller på andra sidan av den öppna spisen. Den måste jag ju ha kvar likaså den nya bakugnen i köket, till dess vi får en bakstuga där vi kan ha storbaket. Vi har en smed vid Ån som gjort röret, som går från spisen till ett hål i rökgången. det var knappast man kunde andas innan man fick se vad den skulle duga till, i synnerhet för den som inte sett eller hört talas om en kokspis. Det var ett vågat äventyr att tända i den. Men nu måste jag ju ha kokkärl som passar till den. Kopparslagaren och förtennaren vid Ån har varit hit och tagit mått och skall göra mig några kokpannor. De måste vara runda på ett precist sätt för att passa i de olika stora öppningarna i spisen. Alla stekjärn som passar till pannfoten går bra.

Så det blir en dyr historia, men det blir mitt eget bekymmer. Andras bekymmer är att jag kommer att bränna upp hela gården med den nya eldställningen. Ingen kan tro annat än att elden som kommer direkt från spisen genom röret, kommer att antända väggen, ty muren kan inte stoppa för sådan hetta, menar de. Lilla kökspigan var så ängslig så hon grät. Lilla rara Stina hon satt bredvid spisen och sov när jag kom ner för att tända på morgonen. Jag förstod ju att ingen vågade tända. Lilla Stina tittade storögt upp och huttrade och skalv, av rädsla eller köld, vet jag inte. Hon hade inte vågat gå och lägga sig innan det slocknat i spisen. Hon hade somnat ifrån elden trots sin rädsla. Jag lät henne gå och lägga sig för att bli varm.

Det regnade och blåste friskt ute. Det var ruskigt höstväder. det första sjöslaget, säger folk. Vad de nu menar med det? Sedan det varit tre sådana väder blir det snö och vinter. Jag har tänkt anteckna sådana uttryck med förklaringar. Det är den nitiske Berg också intresserad av. Kanske han i dag har råd att köpa papper. Det har blivit så dyrt nu. Allting är dyrt. Papperet också. Det oår vi haft här drar nämligen en kall skugga efter sig.

Jag gräddade pannkakor både uppe på spisen och i ugnen och då karlarna, som dikat i dag kom in log de gott vid åsynen av pannkakshögen. Jag hade brasa i öppna spisen för att de skulle torka sina sura kläder. Jag kände mig glad över att jag inte behövt stå och grädda kakor med öppen eld och bränna mig i ansiktet. Svedan efter som var stark nog.

I morgon skall drängarnas frivecka börja. Pigorna började sin i går, men drängarna ville göra dikningen färdig ifall det skulle frysa i jorden. Vi får samma tjänstefolk kvar nästa år som väl är. Korna skötes under friveckan av släktingar till pigorna. För övrigt är det uppehåll i allt arbete. Det är bara Stina och jag i köket. De som sköter korna äter bara ett mål här, aftonvard, då de ändå måste laga åt de hemmavarande.

Den käre Berg for till Söderhamn för att hälsa på släkten och vara med om ett prästmöte. Han blir borta i fem dagar. Han har det svårt med sin andtäppa nu, när det är rått väder.

Jag sitter här och tänker hur bekvämt vi har det nu. Till Hudiksvall kan vi komma fram och tillbaka samma dag med Thams hjälp och aldrig är det fråga om någon avgift på båten för någon färdande. Och hållhästar finns det gott om i Forsa så för att vi lätt kan komma fram och tillbaka till stan.

Jag känner mig nöjd i dag och glad över spisen. Tänk, det är otroligt detta med spisen. Mitt hjärta sjunger av tacksamhetens höga visa till den allsmäktige.

I morron när drängarna gått börjar min frivecka och Stinas med, fast hon vill inte fara hem. Vi skall göra denna vecka precis vad vi lyster. Jag skall skriva brev och dagbok och Stina säger att hon skall virka en spets till sin särk. Adjunkten kommer hem till kvällarna, annars är han i Bjuråker, då komministern är sjuk.”


Den 15 januari 1863
”min goda sonhustru Margareta, jag vet inte när jag kan få iväg detta brev i denna vargavinter, då liksom allt har stannat av. Jag har starkt behov av att skriva till någon och då utvalde jag Dig, kära Margareta. jag ser Er alla tre så klart för mig i ditt vackra hem. Jag ser hur Du styr Ditt hus med milda men bestämda händer. Jag ser Dig öppna dörrarna till gula björkskåpet, där silverskedarnas glänsande rad pryder översta hyllan och Din ostindiska servis de övriga. Vår vän, den sjöfarande, Blombergsson har lovat skaffa mig något ostindiskt i porslin samt en liknande matta som Din till salongen. Min hemvävda av ull och hårgarn får då flytta till mitt kabinett. Ännu är mattorna som kapten Böös köpte åt oss 1819 när vi satt bo, fina. De passar till förmaket och i salongen framför långa soffan kan jag inte undvara den fina matta som kapten Böös gav oss vid vårt giftermål. Det är så roligt planera för hemmet näst sången och musiken är det mitt bästa. Din och min Carl lever också i musikens värld, där Ni har de stora mästarna gemensamt. Jag är så glad att Carl blev befryndad med Dig som kan möta honom i de sköna konsterna. Du är egentligen en mästare i att låta oss uppleva musik.

Dagarna under julhelgen var dyrbara för mig. Du vid min nya taffel med makt över tonernas mästare och Carl med sin sång. Jag tyckte Ni blev till en gudom tillsammans och lille femåringen Alfred glömde sin lek och var idel öra och de späda händernas smala fingrar var med i takten. Det är väl ovanligt att ett sådant litet barn kan lära sig melodier så fort. Eller är det jag som farmor som är förblindad av kärlek till mitt eget. (Anm. av nedskrivaren; denne Alfred blev med tiden, enligt Greta Rodenstam, direktos mucices vid Lunds universitet, kallad fader Berg.)

Jag har nu på din inrådan flyttat min spinett till mitt arbetsrum. Det var som Du sade litet för mycket av det goda med två så stora instrument i samma rum. Min byrå med de fina inläggningarna står där spinetten stod. I den har mina finaste servietter och spetsar. Helfrid Nortell blir hos mig i vinter. Vi har kommit överens om att hon skall spela på min spinett under mitt överseende samt läsa franska. Hon är road av att författa.

Helfrid är lik sin mormor säger käre Berg. Det är kanske den inre likheten som förenar oss, men hon har ett stort övertag över mig. Hon litar på Gud i allt och oroar sig inte. Men det underliga är att hennes lugn sprider sig till mig, så ung som hon är, är hon redan en personlighet. Ja i dag har jag särskilt väl haft gott av hennes närvaro.

I morse var det ottedag för oss. Min släkt for tillbaka till Stockholm, redan halv fem var de resfärdiga. reskosten lagades till i går så det (lindriga) tidiga morgonmålet med blodpudding och fläsk och ölost serverades redan klockan fyra. Första etappen blir till Söderhamn. Föret är kärft, men det har inte fallit snö på två veckor så det går nog bra. De äter sin middag i Enångers prästgård och ligger hos släktingar i Söderhamn. De byter hästar i Enånger, allt är ordnat hela resan av den käre Berg som inte glömmer något som kan underlätta för de mina. Jag har varit frestad att följa med till Stockholm, men jag ser att min käre Berg behöver mig så väl nu. Han har alltid så mycket besvär med skolreformen, han vill ha en särskild lärare för de yngsta klasserna, vilket sockenmännen sätter sig stört emot.

När han kom ifrån den senaste stämman var han alldeles som sjuk. Han sade inte mycket, men jag förstod allt ändå, jag känner till symtomerna från föregående tillfällen. Jag skulle försöka trösta honom men hittade förstås inte de rätta orden. Jag sade bland annat att när de själva inte vill ha skola så tycker jag Du skall strunta i dem. Men då tittade Berg så grundligt genomträngande på mig att jag kröp ihop när han sade: ’Vad är Du för en som talar så, skulle Du inte förstå vilken välsignelse det ligger i att kunna läsa, om dina föräldrar inte skött om Din skolutbildning så kanske Du har varit en s.k. analfabet. Du som tycker så mycket om all slags läsning och till och med är duktig i språk, sång och musik. Hur kan Du tala som du gör, jag känner mig förtvivlad’, ropade han. Jag bad honom om förlåtelse och sade att det var för hans eget bästa jag tänkte han kunde pruta av på fodringarna hos sockenmännen. Han sade då att mitt bästa är att alla skall få grundlig skolundervisning och underbyggnad, och att jag är satt in i ett ämbete som inte kan ha någon prutmån på mina sockenbors andliga och timliga utveckling. Jag har talat med Jonas Söderblom att han skall ta vid efter mig, han kanske lyckas där jag misslyckats. Om hundra år hoppas jag att alla över sju år ska kunna läsa i den här socknen. Vill Du inte hjälpa mig nå det resultatet? Han åt inte mycket av maten, soppan tycktes dock bekomma honom väl. När vi steg opp från bordet tog han mig i famn och sade, ’jag tackar Gud att jag har en så kärleksfull hustru. Du vill taga lidandet ifrån mig, men ser Du jag måste igenom det och Gud skall visa mig vägen och giva mig kraft’. Han gick in till vårt sovrum sedan han bett mig se till att han fick vara ensam. Han bad till Gud tre timmar högt och lade visst fram varje sockenmans yttrande för Gud och bad om förstånd att klarlägga sina tankar om skolväsendet för var och en.

Jag gick fyra gånger för att lyssna, enär det kom folk för att träffa honom. Klockaren, en kyrkvärd, tolvman och sexman. Jag måste säga att käre Berg var upptagen av en viktig sak så de måste vänta. Jag bjöd på mat och kaffe och försökte prata med dem om vad som rörde deras familjer medan mina tankar var hos honom i vårt sovrum. Vi beder på olika sätt, jag förstår att Bergs är det rätta. Jag avskiljer inte någon stund av dagen för bön, mer än då vi håller husandakt kväll och morron. Men jag beder ändå, ständigt kommer jag på mig själv att jag beder om jag sitter eller går i mitt arbete, om jag går efter vägen för att uträtta ett ärende. Ja mitt behov av bön är större än behov av mat, men ack, det är säkert inga böner att visa upp till beskådande, men de blir mig ändå till hjälp och tröst.

Nu har det varit käre Bergs mening att jag skall ordna nästa rockstuga eller missionssyförening. Ibland får jag för mig att Gud måtte tröttna på mig för alla bekymmersamma tankar jag sänder honom.

Nu skulle jag väl tala om varför jag velat fara till Stockholm nu. Jag hade till julen brev av mamsell Bremer att hon den 20 januari skulle ha en afton. Du förstår att jag skulle upplevt lyckan om att fått vara med där och kanske fått träffa henne på tu man hand någon gång. Jag vet vilka som skulle komma och alla skulle de ha något att ge mig att leva på av tal, läsning och sång. Jag kände att min plikt var att stanna hemma. Kanske kan jag få fara med båt till sommaren och jag kan då sätta mig i förbindelse med mamsell Fredrika. Bara att ta henne i hand giver ro och sällhet.

Jag har nu förgätit min plikt för mitt nöje att skriva till Dig. Jag tar Dig i famn och kysser Dig och smeker Carl och lille Alfred.”


Den 1 juni 1863 — Till Svägerskan Eva Berg
”Du skall veta att jag blev glad åt löftet, att du kunde komma hit under juli månad. Tänk vilken nåd både av Dig och av Gud att detta kan ske så att jag får komma till Strömstad för bad. Jag skall resa 15 juni med Chapman från Hudiksvall till Stockholm, sen byter jag båt för att komma över Vänern till Åmål och därifrån med olika färdmedel till Strömstad. Hem far jag Göteborg, Vättern kanalen, Stockholm och Hudiksvall. Min broder Lilliander följer mig och är med mig hela tiden. Han behöver också bad. Mina ben har i ett par års tid varit till stort bekymmer för mig och sämre blev det när min fot gick ur led och knäet blev vrickat. Ack ja, min käre Berg borde ha kommit med också. Han är sannerligen slagen med många krämpor. Men han kan inte lämna församlingarna utan sitt stöd, adjunkterna är så unga. Om Säfström varit kvar hade det gått.

Restiden blir lika lång som badkuren, två veckor dit, kanske drygt, och två veckor tillbaka minst. Måtte Gud bevara oss för resfarorna. Jag både längtar och gruvar. jag är alltså hemma omkring 15 augusti, hoppas Du kan stanna till dess. Hoppas att Du inte får det för strävsamt, Emma och Nanny är duktiga i litet av varje, men eftersom de inte är så vana som värdinnor och att ordna och planera och så att det inte skall sägas om mig att jag lämnar mina döttrar utan skydd för folks undran och bekymmer.

Från 15 juni tills Du kommer tar madam Friberg ansvaret. Hon är så duktig och van här hemma, men kan inte vara ifrån längre än två veckor nu. Det är underligt hur bra allting löstes. Jag tyckte allt det här planerandet såg omöjligt ut att få ordning på. Jag berättade för min gode vän fru Pira om mina bekymmer och hon redde ut den trassliga ’väven’ så det blev så redigt och klart här hemma och hon har lovat titta hit två gånger i veckan och min bror har lovat ordna resan. Min broder skall stå för alla kostnader. Tänk ändå att ha en sådan broder.

Skriver mer om matförrådet och om det som först skall tillagas och lämnar det i bordslådan till höger i mitt skrivbord. Tvätten har flickorna lovat se till att den skötes ordentligt. Pigorna har inte tid att hjälpa till nu, de måste vara i ladugård och på slåttern, nu när arrendatorn råkat ut för sjukdom som kanske inte går till tillfrisknande på länge. Vi tvättar varje vecka på sommaren: lägger i blöt söndagskväll, tvättar måndag, drar ur och torkar tisdag, manglar och stryker onsdag och torsdag. Det är mycket noga med gode Bergs och adjunkternas vita skjortor. Jag hoppas att Du inte behöver ha bekymmer om tvätten. Flickorna har skött den här saken bra förut.

Vävarna har flickorna lovat att de skall gå som om jag vore hemma. Det vävs av pigorna också, de dagar de inte behövs ute. Och tvätten sköter Emma och Nanny varannan vecka, det blir ju aldrig hela dagarna nu på somrarna. Jag är mycket noga med att luten skall dra riktigt och vatten bytas två gånger minst efter klappningen och sköljningen. Vår nya mangel gör släta kläder, men är rätt så tung att dra, men det klarar de bra.

Nu har budet fått sin sedvanliga förplägnad och jag säger välkommen och tack. Budet blev upptaget.”

Sedan följer en uppräkning och beskrivning över all den klädsel och utrustning som skulle med. Men detta har utelämnats i denna avskrift. Nästa brev som finns avskrivit hittar man först med datum 16 maj 1865. Då gällde det en resa för hela familjen med båt från Hudiksvall. Något ytterligare brev har icke hittats bland de avskrivna breven ur brevsamlingen.

 

Innan vi slutar vill vi erinra om ärkebiskop Johan Olof Wallins besök här 1838.

Måndagen den 9 juli anländer överraskande Ärkebiskop Johan Olof Wallin till Strömbacka. Bruksägare Per Adolf Tamm som endast för tillfället uppehöll sig på Strömbacka lät brukets förvaltare Johan Nicklas Berg iordningställa förplägnad åt sällskapet. Efter besöket på Strömbacka skulle Wallin sammanträffa med förvaltare Bergs bror, som var kyrkoherde i Norrbo. I förvaltarbostaden råkade Wallin också fru Bergs mor, som var från Falun, och förklarade, att hon kom ihåg Wallin ”sedan hans ungdom”.

Vid Wallins avfärd lät Tamm spänna för sin egen vagn och skjutsade själv Wallin till det närbelägna Moviken med dess masugn och enligt Wallins ord när han första gången ser Dellen. ofantligt vacker utsikt”. I Moviken skildes Tamm och Wallins vägar. Den senare med sina prästerliga följeslagare fortsatte till Bjuråkers kyrka. Församlingen var tidigare och fram till 1873 annex till Norrbo. Kyrkan i Bjuråker stammade från 1750, då den ersatte en riven medeltidskyrka. Här togs ärkebiskopen emot av pastoratets båda präster, kyrkoherde Lars Olof Berg i Norrbo, bror till förvaltaren i Strömbacka, och den i Bjuråker stationerade komminister Anders Gustaf Sefström, ”en långväxt, kunnig och intressant” person.

Enligt visitationsprotokollet hade den nya psalmboken, som på många håll, införts 1830. Vid genomläsning av Sefströms inventarieförteckning finner man, att kyrkan i Bjuråker var ägare till ”ett psalmodikon eller instrument för melodiernas finnande i den nya svenska psalmboken, köpt 1831”. Enligt samma källa fanns även den för detta instrument avsedda koralboken, den föregående år tryckta. Melodierna till svenska kyrkans psalmer noterade med siffror. Instrumentet och boken representerade tillsammans decenniers stora nyhet i kyrkomusikaliskt hänseende. Både det lättspelade från början ensträngade instrumentet som varje sockensnickare kan göra och de siffror betecknade noterna hade införts i Sverige av den märklige och mångfrestande prosten Johan Dillner i Fundbo (senare Östervåla). Hans önskan var att på detta sätt underlätta den andliga sången i kyrka och hem och att göra det möjligt även för omusikaliskt obildade att ”ta ut” önskade melodier.

Den duktige och allmänt ansedde kyrkoherden i Norrbo, prosten Lars Olof Berg, åtnjöt både sina församlingsbors och sina ämbetsbröders stora förtroende. Ett bevis på sistnämnda förhållande är, att han vid ett par riksdagar under 1840-talet var medlem i prästeståndet. Ärkebiskop Henric Reuterdahl, som råkade honom under denna tid, karakteriserade honom på följande sätt: ”Filantropisk, liberal, något exalterad (han hade i sin ungdom mycket talat om ”kraften i norden” och därför blivit kallad Kraft-Berg). ”I senare tider hade han blivit en stilla, vänlig, något siratlig gubbe, som förtjänar och åtnjuter allas aktning”. Både han och hans hustru, född Lilliander, prisas av Wallin för ”en mycket god ton”.  Fru Berg hade tidigare varit guvernant, ett av de få självständiga yrken, som en intellektuell lagd kvinna vid denna tid kunde ägna sig åt.

Vid Wallins besök meddelas dock, att sockenstämman nyligen beslutat om en ny ”altarprydnad”. Det blev den av S. A. Blombergsson 1841 utförda målningen, föreställande den korsfäste omgiven av tre sörjande änglar, som idag möter kyrkobesökarnas blickar.

Från den sista aftonen i Norrbo ger Wallin en ganska betagande bild. Husets folk och närvarande gäster samlades i den vackra prästgårdsparken intill kyrkan ”med alléer, soffor och bersåer”, där ett helt sångprogram utfördes.

Detta var saxat ur en längre artikel som vi verkligen kan rekommendera.

vin-039-paret-berg
Bild ur boken, Ärkebiskop Johan Olof Wallins resa genom Hälsingland sommaren 1838, sid 142-157
Av Robert Murray


På Norrbo hembygdsgård finns ett rum som kallas det Bergska rummet, där möblerna nedan minner om den siste kyrkoherden som bodde i Norrbo 1827 – 1871.

gpno-044-soffa

Denna mangefika soffa är efter prosten Berg. Tapeten i detta rum förtjänar ett omnämnande. Den är tillverkad på beställning hos en firma i Hagaström efter en tapet som tillhört mamsell Elisabet Nobel i Norrbo, en faster till den berömde donatorn Alfred Nobel.

gpno-042-spinnet

Spinnetten liksom chiffonjén till höger är efter prosten Berg.

 


Källa:
Några blad ur Norrbo sockens historia, sid 29-49.
Av Albin Gunsth
Avskrift: Viveca Sundberg

Ärkebiskop Johan Olof Wallins resa genom Hälsingland sommaren 1838, sid 142-157
Av Robert Murray

 


 

Det rustas till bröllop i Norrbo Prästgård

En sockenhistoria från Delsbo

 

Denna berättelse om kapten Thore Härdelin på Nordanäng bygger på gamla minnesbilder, berättade av gamla Dellbor som delvis själva varit med.

Berättelsen, som kommer att införas i tre sammanhängande artiklar omspänner ungefär en period av fyrtio år, och naturligtvis är den något romantiserad, men det faktiska händelseförloppet är det viktiga underlaget. Och kanske kan berättelsen intressera någon som tycker om lite gammal socken-historia, kommenterar berättaren – Nils Härdelin.

 

Kapten på Nordanäng (1) (Torsdagen den 22 september 1960 – tidningsurklipp)

DET RUSTAS TILL BRÖLLOP I NORRBO PRÄSTGÅRD

Midsommarafton 1856 är inne och nu råder stor brådska i Norrbo prästgård, ty idag skall prosten själv viga sin dotter Sally till maka åt kapten Thore Härdelin på Nordanäng. Många flitiga händer har också varit i verksamhet för att det skall bli den högtidliga fest som man vill att det skall vara vid ett sådant tillfälle.

Prosten satte sig i sin arbetsstol, han liksom kände ett stort behov av att riktigt få sjunka ned i den och koppla bort all omtanke och bekymmer, som naturligtvis måste följas med i en så stor förändring som denna. Alla tankar och planer som i veckor och månader inom familjen diskuterats hade nu tagit form, och allt såg ut att gå väl i lås. Det var med en angenäm suck han sträckte sig efter sin långskaftade pipa och sakta drog några rogivande bloss, han hade bra utsikt från sitt fönster, allt som tilldrog sig på gården kunde han se. De yttre göromålen som skulle göras visste han noga, att lilla prostinnan väl övervakade.

Genom fönstret såg han henne när hon med livliga och beskäftiga handrörelser pekade ut för en ung dräng och några pigor hur den och den girlangen skulle hängas upp, såg efter att flaggan hängde riktigt, att alla grusgångarna voro riktigt krattade. Lilla prostinnan njöt i fulla drag av sina upptäckter, hon var inte nervös, bara så barnsligt ivrig att allt skulle se så välvårdat ut som möjligt. Inne i prostens rum hade en ljuvlig frid lägrat sig, hur trevligt det än var i de andra rummen, så var dock härinne bara hans egna tankar som arbetade, här var han liksom riktigt sin egen herre.

Prostinnan hade franskt påbrå.

Han föll i tankar – hur var det med honom själv då? När han gifte sig, hur kom det sig att han i sig prostgård hade en sådan kvick och livlig fru? Jo, som ung pastor i Stockholm hade han i församlingsarbetet träffat henne, en liten späd flicka och det fångade hans öga var just de snabba handrörelserna som han med en näpenhet utvecklade.

Efter mera bekantskap fick han reda på att hon var född av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon hade kommit till Stockholm – och så var det, han själv en livlig hälsing fick helt enkelt en liten pigg fransyska till hustru, kanske ibland en vilsekommen fågel som måste vänja sig med det bistra nordliga klimatet som så många sydlänningar bävar för. Men det hade gått bra. Hon njöt nu så kolossalt av den svenska våren. De första jublande tonerna från flyttfåglarna kunde glädja obeskrivligt. Hon hade lite svårt att känna igen dem, men hon visste att de hade passerat hennes föräldrars hemland. Hennes mor hade berättat om ett land som hade helt andra färger än i Norden. Varma ljumma kvällar med ett rosa dis i luften, och i blomsterbuskage näktergalens drillar. Hon drömde sig dit ibland – men så fick hon här i stället en så rik ersättning i hela tonregistret av väldiga flyttfågelflockarna som i vackra aprildagar slogo sig ned i de stora popplarna kring kyrkan – och höll en konsert som var så överväldigande. Och när hon och prosten i skymningen promenerade till svägerskan Eva Berg som bodde vid åbron, beledsagades de av de nordiska sångtrastarna som bjöd dem toner och drillar som i skönhet kunde mäta sig med den sydländska näktergalen – som inte ville komma till Norden.

Nu stannade prostinnan vid grindarna och såg på själva äreporten. Den var bunden av det blå midsommarblomstret och den gula smörblomman. I björken intill sjöng bofink så hela fågeln vibrerade. Hon såg ut över ängarna ned över Dellen som glittrade i solljuset. Hon höjde blicken över vattnet till de milsdjupa mörkgröna skogarna och där bakom de vackra blå Delsbobergen som kunde skifta från det genomskinligaste ljusblått till mörk marinblått. Och där nere i sydost reste sig Blacksås-bjässen emot skyn, en vacker syn, sannerligen är inte Hälsingland ett vackert landskap tänkte hon när hon vandrade in tillbaka i prostgården och som belöning för att hon hade tänkt vackert om landskapet ringlade sig några lärkor upp i skyn och drillade. Deras toner steg och sjönk alltefter de höjde sig i skyn och tjusad av dem stannade hon på trappan och kisade emot solen. Solbländad kom hon in i tamburen där prosten kom ut ur sitt rum och frågade – Nåå, är allt färdigt nu ty nu snart kommer gästerna. Och det visste han nog att inomhus var lilla prostinnan inte lika effektiv, men med duktig husjungfru hade allting blivit bra i alla fall.

Öppna dörrar för objudna gäster.

Prostinnan var en sådan liten älskvärd värdinna och det betydde också oerhört så det praktiska kunde klaras på annat sätt. Och gästfriheten den var stor o prostgården. Det var vida känt i landskapet att om resande inte hunno fram till natten så kunde man sätta in hästar i färdstallarna vid kyrkan och promenera in i ett rum i prästgården som stod olåst, förtära något av ett dukat bord och helt lugnt gå och lägga sig utan att ha väckt värdfolket. Och nu stod han här den 65-årige prosten Lars-Olov Berg med sin 60-åriga maka Juliana Charlotta beredda att ta emot bröllopsgästerna för sin andra dotters bröllop.

 

Barnen blev betydande människor

För tio år sen var det deras första dotter som flugit ur boet med en ung kapten Sven Norell. Men vid sin ålder är prosten nu en beprövad och välkänd man med flera examina, riksdagsman, jubeldoktor m.m. Han är bekant för sin humor och knipslughet och många äro de protokoll som han skrivit, de vittna om en kunnig man.

På hans tid var Norrbo prostgård ett stycke kulturcentrum. Hans egna barn och hans broder Johan Niklas barn blevo betydande människor i samhället. En blev landshövding, en riksråd, och en kapten. Prostens döttrar blevo gifta med präster, lektorer, officerare m.m. Dottern Emma gift med lektor Wahlmani, Hedemora, och deras son var den kände arkitekten-professor Israel Wahlman. Prostens son Karl Berg lektor i Hudiksvall vilken hade en son som var den bekante musikdirektören Alfred Berg och som av Lunda-studenterna kallades Fader Berg. Prostens fader var bruksförvaltare på Hedvigsfors bruk, Bjuråker. Och en period av 50-60 år dominerades bruken Strömbacka-Hedvigsfors- Moviken av Bergare och Härdelinare.

 

Bröllopsgästerna kommer

Nu ropar man att den första vagnen med bröllopsgästerna kommer. Det är inspektör Robert Härdelin på Moviken. En vacker landå med fina bruna parhästar. Fru och ett par barn är med och dessutom en blivande släkting, den unge löjtnanten C. Scoug i Hälsinge regementes paraduniform, en vacker man som får de unga fröknarna att rodnande titta bort, när man lite för länge sett på den lysande uniformen. Så kommer ett stiligt ekipage, två högbenta svartglänsande hästar travar fram till trappan och där är inspektor Gravström på Strömbacka med barn och blomma. Alltfler gäster kommer och sorlet stiger alltefter man hälsar på varandra. Och nu fattas bara brudgummen, men som sagt militärer kommer på bestämt klockslag. Den nyblivne 40-årige kaptenen Thore Härdelin är inte en lång man, men i alla fall kraftigt byggd med något sluttande axlar, det syns inte idag när han kommer i paraduniform, men den bastanta ryggtavlan skvallrar om en ovanlig styrka. Vid Forssa kompani, som han för närvarande kommenderar, har man ibland tävlingar och kraftprov och där har han lyft den väldiga sten som bara några har rubbat, vikten är beräknad till 250 kg, så nog orkar han bära sin brud över tröskeln. Han har även som infanterikapten en väldig förmåga att marschera och när de trötta beväringarna släpa sig fram på stumma ben, ser man att deras kapten befriat de tröttade från deras ränslar och vid dylika tillfällen har man sett honom komma och burit på tre och fyra ränslar. Hans enkla och rättframma sätt inför sin trupp har gjort honom mycket omtyckt. I dag är också hans äldre bror Anders med, även han i fin paraduniform och med sitt välvårdade pipskägg och polisonger, påminner han om en nobel fransk officer. Och så träffas alla fyra syskonen, Anders – Eva – Robert – Thore – alla född och uppvuxen i Gävle, men alla har de dragit till Hälsingland.

 

Änka efter inspektor startade färgfabrik

Syster Eva är änka efter Johan Niklas Berg på Strömbacka. Så bra hade allting börjat, sex barn föddes och allt en gladlynt familj. Under lek och god uppfostran börjar barnen växa upp. Och så kommer den grymma katastrofen. Inspektören i lunginflammation. Det blev lungblödning och så går han bort, i en ålder av 48 år. Fru Eva är plötsligt änka vid 35-års ålder och sex barn. Men hon visade ovanlig styrka och kraft men hon måste flytta från den fina herrgården på Strömbacka. Men hon får bo i Norrboån och där börjar hon med en färgfabrik.

Hon lyckades och hon kan sätta sina barn i skola i Hudiksvall och många äro de historier hur hon på vintern stuvar ner sina barn och matsäckar i en långsläde och själv kör dem de fyra milen till stan. Hon arbetar oförtrutet och åren rinna undan, hennes envishet segrar och barnen artas väl och med tiden blev en son landshövding, en annan riksråd. Döttrarna blevo gifta med officerare och präster. Och man kan säga att hennes arbete bar en mycket bra frukt när hennes barn blevo så välartade och nyttiga samhällsmedborgare. Nu stod hon här i sin svågers tambur och klappades om och berömdes av sina tre bröder, de hade en mycket stor beundran för sin systers duktighet och gladdes alltid åt att hon ensam orkade kämpa för sina barn med en sådan framgång. De tre bröderna var mycket stolta över sin syster.

Men så kommer bruden ner från sitt rum i andra våningen och nu skall man ordna en uppställning efter ålder och rang och värdparet för marsch till kyrkan. Ja, bruden en flicka på trettio år ser så undrande ut inför alla människor som äro församlade och tänker, måtte jag visa mig stark så att ingen vet hur nervös jag är. Men kapten Thore ser så lugn och trygg ut och när hon sticker sin arm under hans och marschen till kyrkan börjar så kommer även henne ett trosvisst lugn och sakta och värdigt skrider bröllopsskaran emot kyrkan.

Solen lyser och glittrar i Dellens vatten. Det verkar som fåglarna ville riktigt lovsjunga denna dag. Det är en jublande kör som följer de vandrande människorna fram till kyrkdörren och nu möts man i kyrkan av en brusande bröllopsmarsch. Brudpar med tärnor och marskalkar skrider fram emot altaret och där står nu prosten själv och tar emot. Så frågar han sin dotter Sara Maria Lovisa om hon vill taga denne Thore Härdelin till sin äkta make? Och så har de båda två svarat ja. . . Efter den högtidliga akten blir det återmarsch till prostgården. Nu är stämningen lite mer otvungen och efter alla gratulationer vidtar middagen som pågår långt inpå aftonen. När solen gått ner och en liten skymning kan förmärkas i den ljusa midsommarkvällen börjar förfärligt utstyrda s.k. knutgubbar anlända, de äro utklädda till oigenkännlighet ju mer man kan spöka ut sig dessbättre. Man gör pucklar av hö på ryggen eller framtill. Man klädde sig till kvinnor och tvärtom, och har man klätt ut sig så att man inte blir igenkänd har man lyckats bäst.

Vid ett vanligt bondbröllop brukar man bjuda på brännvin ur ett ämbar men här på prostgården passar det inte, *och så blir det heller någon berusad allt gå så stilla och lugnt till väga,* det är väl också respekten för prostgården som gör sitt till. Men bröllopsgästerna har mycket roligt åt detta spektakel och mest är det ju de unga människor som kläder ut sig på detta sätt, de äro odygdiga och vill gärna göra lite ofog samt skoja med sin omgivning. Man föreställer en röst så att ingen skall känna igen den. Så går den ljusa sommarnatten fram under lek och stoj. Och strax före soluppgången börjar knutarna dra sina färde med glada skratt och tjoande bär det iväg hemåt, man har haft roligt och nu talar man med sin riktiga röst, ty på hemvägen är de inte så kinkigt längre, så sker en sakta demaskering rum. Jasså, var det du som såg ut så där, och skratten ekar mellan träden. Däruppe i trädtopparna sjunger nu fåglarna, i nordost färgas horisonten orangegrön, solskivan sticker upp sitt röda klot bakom Norrdellen, en ny dag har börjat.

 

 

KAPTEN PÅ NORDANÄNG (2)

En ny tid — Nordanäng blev Delsbos största hemman

En ny tid på Nordanäng

 

I prästgården är allt stilla, ännu man vilar några timmar men sen skall man äta frukost och sakta draga sina färde. Först är det nu de nygifta som vinkats av. Kaptenens fördräng Stor-Jonke kallad för sin längd och reslighet, har kommit med häst och vagn från Nordanäng, för att hämta sitt husbondfolk, något uppstramad sitter nu kusken och väntar, det är nog första gången han kör för ett brudpar, och det är ett högtidligt tillfälle för honom. Så har man satt sig i och kapten frågar: Nå, Jonas kan vi åka då? Jonas svarar på sin Delsboska ”jaa kaften nu ska jö kera tä Nornäng.”

Och så rullar vagnen bort, litet vemod griper nog omkring de kvarvarande. För prostinnan blir det litet ovant att mista sin goda hjälpreda. Hon tycker nog att dottern Sally har mycket drag av henne själv, hennes eget impulsiva väsen går igen hos dottern, men Sally har också ärvt sin fars lugn och stillhet. Prostinnan tycker att hon förlorar en liten klippa, som så många gånger stillsamt påverkat hennes något överdrivna hetta. Mycket goda vänner var de i alla fall, och nu hamnade ju hennes flicka på andra sidan sjön. Man kunde skönja den nya stora gården, ett stort hus var det, tjugo rum och tre våningar högt. En storartad utsikt från tredje våningen var det, där såg Sally tydligt kyrkan och prostgården över sjön, och här avtecknade sig de norra bergen så ståtligt.

Nu började också en ny tid på Nordanäng. Det var så mycket en nybliven husmor skall och vill göra innan hemmet är färdigt och hon fick själv styra och ställa nästan om allt inomhus. Kapten hade så många järn i elden, så hans tid räckte nog inte till husesyn. Under löjtnantens tid arbetade han hos sin svåger, brukspatron Johan Niklas Berg på Strömbacka och där kom hans håg att väckas till skogen. Visserligen låg nog längtan i arv från hans farfar som var bonde i Valbo. Jord och skog var påtagliga ting, och nu fick han full rörelsefrihet för egna intressen. Han var med själv och bildade AB Edeforses Sågverk, och blev dess disponent. Väldiga skogar förvärvades i västra Hälsingland. Inga skövlingar fick förekomma men han insåg att skogen måste man liksom röra på. Gamla träd skulle undan så blev den yngre livskraftigare. Ett modernt skogsbruk tog vid, och hans kalkyler var så gjorda att när hela skriften var genomhuggna, så kunde man börja drivningar där man börjat för tjugofem – trettio år sedan. Han var på samma gång rädd om skogen så att ingen rovdrift fick förekomma. För att övervaka allt blev det nu många och täta resor för honom, och Stor Jonas fick mera sitta på kuskbocken än att vara fördräng hemma på gården.

Nordanäng började också att kräva mer arbetskraft, det byggdes stallar och uthus, mer djur anskaffades. Kaptenen önskade ett större jordbruk – han gjorde bytesköp med andra jordägare så att han skulle få allt i ett enda stort skifte. Han var mycket generös emot dem och byggde helt nya mangårds- och uthusbyggnader. Det var nog en mycket kostsam historia, men genom skogsbolaget blev det pengar att röra sig med och hans stora dröm var att få skapa ett stort hemman.

 

Stort hemman i Delsbo

När hans projekt var genomfört så blev det också största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och sju – åtta hundra tunnland skog. Nu var det sex drängar och sex hästar. Det såg pampigt ut när man körde och arbetade på åkrar och ängar. Stora skördar höstades in. Det fanns potatis, säd och hö i överflöd, en stor lagård med trettio kor, mycket för Hälsingland på den tiden, dessutom mängder av får, grisar och kalvar. Det blev en mycket välordnad storbondgård och småstugesittare utomkring drogs också med av bara farten. Många fingo arbete hos kapten och räckte inte fodret till för den egna kon och grisen så kunde man få hämta hos kapten. En storartad blomstertid grydde för Nordanäng. Fattigdomen var borta. Och när man samlades i stugorna så pratades det nog mycket om ”kaftens”, hur snällan, goen karna komme tä Nordanäng. Och kapten själv gladde sig åt att ha skapat ett fint mönsterjordbruk, alla små jordbitar och täkter slogs ihop till stora redder.

Vägar var även ett av hans stora intressen. En linjerak väg anlades ned till Dellen och där byggdes ångbåtsbrygga som blev kallad kaptens – bryggan. På den tiden var det en livlig trafik på Dellen som kom att minska betydligt sedan järnvägen Hudiksvall – Ljusdal blev byggd.

Så kom regementsmötena – då marscherade beväringen till Mohed och det var under dessa marscher som kapten gick och bar på flera ränslar åt de trötta beväringarna. Samhörigheten med kompaniet var en källa till glädje för honom.

Forsa kompani som han också kommenderade fick många gånger paradera i Hudiksvall vid speciella tillfällen bland annat vid militära besök. Ett särskilt minne hade kapten, mycket hände när ett franskt fartyg besökte staden. Kompaniet ställde upp på kajen och den franske officeraren inspekterade.

Stora kraftiga Forsa karlar var det och den kortvuxne fransmannen måste titta upp för att se deras ansikten. På å flygeln stod jättesoldaten Sjödin, den måste den franske officeraren titta lite närmare på. Han gick fram till soldat Sjödin och började att rycka i hans gevär som Sjödin som stod i givakt, blev fundersam hur han nu skulle uppträda emot en främmande officer som bar sig så underligt åt, men lugnt sade han på bred Forsa dialekt: ”Lä vara, lä vara” (låt bli). Men officeren gav sig inte och då gjorde soldat Sjödin hastigt gevär för fot och med ena handen fattade han tag i fransmannen och lyfte honom på rak arm upp i luften där han en god stund lät honom sprattla med benen. Sedan satte han ner honom på marken och återtog sin givaktställning. Den franska officeraren var nu helt botad från sin nyfikenhet och troppade hastigt iväg.

 

Buföring till Brännåsen

Hos kapten och hans kompani var munterheten mycket synlig och långvarig. Så tog regementsmötet slut och var och en kom hem till sina arbeten. På Nordanäng rådde en livlig brådska. Man skulle buföra med alla djur till Brännåsens fäbodvall. Den rätta jätjäntan var Fagers – Margret, men med så många kor måste hon ha hjälpjänta. I den solklara junimorgonen kl. 5 löstes korna och nu tonade ut en väldig kör av råmande kor och kalvar och första halvtimmen var det mycket svårt att få någon ordning på de kesande kalvarna. Det var inte något annat att göra än att låta dem skena ut sin livsglädje. Men vägen är lång, fyra mil, och hade man inte haft några tomma högkarmade skrindor med och lyft upp de unga kalvarna som sprattlade mest när man gav sig iväg så hade de nog helt enkelt blivit liggande efter vägen. Först kom Margret som lockade skällkon med sig sen hela raden av äldre kor som nog begrep att nu väntade den stora sommarresan som de förut varit med om. Den stora skällklockan dånade och så blev det nästan ett klockspel med kalvarnas och fårens mindre pinglor. På avstånd hördes Skålbergs och Nybergs skällor där hade man löst dem en timme tidigare och så som en förtrupp tonade deras skällor genom skogarna. Färden gick förbi Norrbo-ån till Bjuråker över Sjövik – Västansjö – Avholm – Hästnäs. Komna till Skålsvedja gick man in på en liten äng vid Dellen och nu släktes törsten. Det vilades en stund. Så ropade Margret igen och färden gick vidare över Moviken – Strömbacka. För brukafolket var det en trevlig omväxling med denna buföring då visste man att nu hade sommaren kommit. Glada rop haglade från masugnsarbetarna och bojäntorna blevo inte svaren skyldiga, på båda sidor kunde man ge rappa svar. Från Strömbacka vandrade man in i skogen över Sörgimma fram till Brännåsen och vid framkomsten blev det mycket bestyr innan allting – djur och bohag kom på sin plats. Men drängarna var med och bar in i stugorna – stannade några dar och reparerade gärdsgårdar och dylikt. Så började allt komma i sina gängor, drängarna kunde återvända med besked – kom igen om fjorton dar och hämtade vallmat. Det blev stillsammare på vallen sen karlar och hästar dragit sina färde, men på morgonen och aftonen när korna släpptes ut och in igen genljöd vallen och åsarna omkring av en väldig klock-klang. Alla stugor med valljäntor och kor bildade en väldig kör som tonade bort i skogen. Arbetsamt var det för stintorna men ändock så roligt. Och en vacker dag började häst-skjutsarna komma igen för att hämta den goa vallmaten som smör, messmör och ost kallades.

Fru Sally med två yrhättor kom, det blev glada rop och hälsningar och så kom det gula messmöret och färskosten på bordet. Allt smakade så färskt och gott här på vallen. Flickorna flög in och ut i alla stugor, hälsade, skrattade och hade gement roligt. Den äldsta dottern Anna började noga höra efter vad alla stintor sa på sin dialekt och när hon blev äldre skrev hon berättelser på Delsbo mål. Sommarmånaderna flöt under bestyr som upprepades varje dag på vallen och ibland på kvällarna finge valljäntorna gå ut i skymningen tillsammans och leta någon ko som blev så hemtam i skogen att hon lade sig för, men man kunde också stupa i henne med en nyfödd kalv.

Hösten närmade sig och det blev tid för hemfärd. Allting plockades ihop igen, den långa marschen gick tillbaka till Nordanäng. Nu märktes inte så mycket av trötthet, den långa vägen i skog och mark hade gjort djuren uthålliga. Margret saknade den unga honkatten som man haft med sig på våren, men tröstades av Stor-Jonke att ”hä är fäll nan ber sum ha tajera”

 

Katten buförde hem sina ungar

Ja nog fanns det björn i skogen, men han gick inte fram till vallen. Vissa dagar kommo korna hem till vallen tidigt och i stor brådska, de hade märkt björn i närheten. Men katten hon var vid liv och gjorde en stor uppståndelse. En morgon stod hon i alla fall vid ladugårdsporten på Nordanäng och bredvid henne låg tre ungar, hur kunde detta ha gått till? Jo, när tystnaden hade inträtt på vallen och mjölken tröt tog hon sina ungar en och en i nackskinnet, vandrade fram en bit i taget, hämtade en till och så fortsatte hon tills hon var hemma. Hon hade bufört på sitt sätt, och hennes prestation blev mycket omtalad. Men kapten funderade mycket på den långa vägen till vallen. Det tog en dag dit och en dag hem med häst.

Efter så många kor blev det mycket vallmat, man hann inte äta allt som frambringade och som möglade bort. Men kunde man frakta mjölken ned till Dellen och sedan vidare med båt till Näsviken, skulle problemet kunna lösas. Den långa och usla vägen förbi Sörgimma och Strömbacka gick heller inte att forsla mjölk på, då hade det varit ost innan man kom till båtbryggan vid Dellen. Kapten brydde sitt huvud länge med det svårlösta problemet, men så flög tanken fram. Jag bygger en egen väg över min skog till Fönebo och då kan mjölken på några timmar vara vid Dellen, sedan på båt till Näsviken och så har man vid sågen i Forsså Bruk färsk mjölk och smör. Inga funderingar längre, en linjal på kartan, sju kilometer till och båtbygga. Så satte han igång ett stort enmansföretag på den tiden.

Träd fälldes, sten bröts och sköts. En militärisk rak väg förbi Torpsjön banade sig väg genom skogen. Så kom vintern och arbetet måste vila. En afton gick kapten över isen till svärfar, prosten Berg. Man spelade gärna schack och då flög timmarna fort, den varma goda äggtoddyn gjorde också sitt till trevnaden. I kväll är det så mörkt och inget månsken kan du vänta, sa prosten, du får ligga kvar i natt. Nej sa kapten, jag måste vara hemma, tidigt i morgon skall jag till skogskontoret i Färila med avlöningar. Så gick han ut i natten, han kände ju så bra till vägen över sjön och inga strömdrag fanns där han skulle fram. Men tystnaden och mörkret slöt sig kring honom, de lampor som lyst från gårdarna försvann och stora snöflingor började slå i hans ansikte. Ja, tänkte han jag har inte långt till bryggan, rakt fram och strax framme. Snöfallet ökade mycket och han gick länge. Han tyckte att nu borde han ha varit framme för länge sen, så böjde han sig ner och såg ett spår som kom från annat håll halvt igensnöat. Vad flög det i honom? Det är ju mitt spår, jag går ju i cirkel. Då förstod han, nu hade han förlorat väderstrecken. Ja, då kan jag få vandra runt på Dellen hela natten. Allt var mörkt, tyst och stilla, intet ljud, inte ens ljudet från en skällande hund hördes, bara de stora snöflingorna fortsatte att falla. Så tog han den utväg han hade i den stunden, svepte kappan tätt omkring sig och lade sig på isen. Det blev långa underliga timmar, han kände hur isen liksom hävde sig mot den väldiga tyngd den fallande snön åstadkom, den liksom andades och ville ha luft. Det rörde sig och långt därute på det stora flaket slogs en råk upp och sedan blev det lugnare. Han frös inte. Han var ju militär och friluftsmänniska och hade tränat sin kropp emot kyla. Han hade så när skrämt slag på Stor-Jonas när han en dag sade till honom: ”hugg ett stort hål i isen, jag skall bada”. Hålet fick Jonas hålla uppe hela vintern. Och med täta turer i släde, insvept i päls, skjutsades kapten ned till sjön. Resolut kröp han ner i hålet, frustande och skrattade åt Jonas som stod bredvid och jämrade sig ”Snälla kaften, ni skall fäll inte jädra omäer äller dräntja er”. Nej, allt gick bra och nu hade han nytta av sin härdning.

Natten skred sakta fram. Så upphörde snöfallet, han såg sig omkring och tyckte sig se siluetter av skogen. Han gick rakt fram och kom till stranden, nu var han orienterad igen och med raska steg styrde han kosan hem. Klockan var fyra på morgonen, fru Sally vaknade och undrade förvånat var han varit. Han berättade sitt äventyr. Sex timmar på Dellens is hade han varit tvingad tillbringa därute. Och skräckslagen sade hon så ligger vi i sköna bäddar och du bäddar ute i snön. Hon kokade varm mjölk åt honom, och snart sov kapten.

 

Gästabud

På morgonen, något försenad, var han uppe igen. Och resan till skogskontoret kunde fullföljas. Stora drivningar voro igång, stora affärer gjordes, bolaget blev starkt och solitt. Vid hemkomsten kunde han säga till Sally: vi måste ha en bjudning för släktingar i Norrbo och Bjuråker. Och så kommo de med fina ekipage. Gravströmmare, Bergar och Härdelinare. Nu var Sally värdinna i deras nya hem, man trivdes här som i hennes forna hem, här satt också gästfriheten i högsätet, och inget fattades på bordet. Inte bara släktingar var välkomna. Deras hem kom att bli en kär tillflyktsort, för alla de vänner som man lätt får när det finns vilja att vara gästfri, och lust att låta huset fyllas av människor. Och även på den tiden fanns det människor som utkörda och trötta kommo från städer, och här i detta vackra landskap med den sköna rena luften fick man nya krafter. Mot sitt tjänstefolk var man också omtänksam. Deras tjänare hade det mycket bra. Kapten hade alltid lustiga palaver med dem, kunde man bara ge honom rappa svar njöt han i fulla drag. Så kunde han vara mycket nöjd med sin ställning. Stora resurser fanns och Nordanäng blomstrade. Men för Sally var arbetsbördan dock väl stor, hon var inte robust stark och på åtta år hade det kommit sex barn, men det såg ut att bli pigga flickor och pojkar och naturligtvis lekte de och rasade som barn bör göra. Där kapten skulle fullfölja sitt vägbygge på Brännåsskogarna pågingo stora drivningar inte bara för vägbygget, utan även för att förvaltningen på Strömbacka klagade för kapten. Bolaget är inte så starkt, vi behöver mer skog. Och kapten sålde billigt till sin gode vän. Hela vintern pågingo avverkningarna, man räknade trettio hästar med två foror om dagen till Fönebo från den välskötta stortimmerskogen. Så gick vintern och våren. När sommaren kom, så buförde man igen till Brännåsvallen med ökad kreatursstam, man räknade med trettio mjölkande kor. Men nu ville kapten ha vägen fram till Dellen. Han sjöd av iver, han var på livets middagshöjd med allt. Han tyckte själv att allt kunde gå och alla hinder skulle övervinnas. Men det kan ändock inträffa händelser som tar alla krafter ur människorna. En epidemi utbröt, och på den tiden fanns inget serum. Deras barn sjuknade och så kom det grymma slaget. På en månad dogo fyra av deras sex barn. Man stod stum och förlamad inför olyckan. För Sally, deras mor, var slaget fruktansvärt. Hon blev sig aldrig lik sedan. Och på kapten verkade det förlamande, han drev inte på arbetarna mera. Hans stora vägbygge bland annat stannade av. Det var också en övermäktig börda för en man, men hans idé var riktig och nu nittio år senare är vägen byggd.

Avskrift: Viveca Sundberg

 

Uppgifter ur Delsbo-Bjuråker-Norrbo släktregister 

23N4 Thore (Teodor)Härdelin född 12/7 1816, s. t. grosshandl. A. Härdelin i Gävle. Flyttat från Norrbo till Delsbo 1856. Kapten. Bos. i Nordanäng 4, Delsbo. † 20/12 1896.
Gift 24/6 1856 i Norrbo prästgård med (49B3) Sara (Sally)Maria Lovisa Berg född 7/4 1827, d. t. prosten L. O. Berg i Norrbo. † 11/9 1881 i Söderhamn.
Barn:
Anna Cecilia * 14/5 1857. Utfl. t. Söderhamn 1880
Maria Juliana * 13/7 1858, † 23/8 1930
Tord * 24/1 1860, † 22/8 1865
Emma Margreta * 6/12 1861, † 23/8 1865
Ivar * 13/3 1863, † 9/8 1865 (scharlakansfeber)
Lars * 27/5 1864, † 7/9 1865 (scharlakansfeber)
Thore * 6/8 1866 Riksspeleman gift 1891 skild och omgift 1919, i Delsbo. Död 2/4 1945
Clara Matilda * 26/4 1868                                    9P26
Nils * 9/5 1871, † 22/5 1871

vin-113-nordaneng

Delsbo Nordanäng

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Tillbaka till toppen – till Norrboån

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *