Kniven 1889 – 1890

 

Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv om Mord i och omkring Dellenbygden.

Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om ni anger Dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner -Tack!

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!


Läs om Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på  historiesajten 


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 


 

Text och bild ur Brottets Krönika 1955, del 2
Avskrift: Viveca Sundberg

 

mord-003-kniven

Per Mathias Johansson – Kniv 1854 – 1921

 

 

KNIVEN

— Du får hundra riksdaler om du har ihjäl han.
— Nej, har jag sagt, jag vill inte.
— Ja, men skaffa då för guds skull en annan åt mig. Den där mordbrännaren skrämmer livet ur mig.

Erik Persson i Edsäng — det var han som bjöd — hade all orsak att vara rädd. Flera gånger hade han hotats till livet av en by granne i Norrvena. Därför tjatade han ideligen på Kniven, vars mörka porträtt läsaren möter här ovan.
Kunde han övertala denne att skjuta ner plågoanden så skulle han slippa dessa sömnlösa nätter. Hundra kronor var stora pengar — det här hände våren 1889 — och Kniven var fattig.

Båda männen visste mycket väl, att det inte var så märkvärdigt att begå ett mord utan att länsman fick någon chans. Här uppe i Hälsingland, särskilt i Delsbo, stod banditligornas mordtaxa inte i mer än 75 kronor för en käring och från 100 till 200 för en vuxen karl! Kniven behövde nog pengarna, det var inte tal om det, men där fanns någonting inom honom som spjärnade emot. Att bryta sig in i ett spannmålsmagasin och stjäla hö tillhörde så att säga hans dagliga rutin. Ett mord var något helt annat.

— Kom, så går vi in och tar en sup. Vi måste prata vidare om det här, fortsatte Persson och Kniven slängde sin spade för att följa sin arbetsgivare.
De satte sig i dagligstugan där Brita på en vink av Persson ställde fram en flaska brännvin och två koppar. Hon arbetade som ladugårdspiga, men ibland fick hon hjälpa till med innesysslorna. Egentligen var hon en viktig anledning till husbondens rädsla för grannen. Hade hon inte övergivit sin man och sitt hem i Norrvena och flyttat till Edsäng, hade det kanske aldrig blivit så hårda tvister. Erik Persson tänkte på det där då han såg den frodiga kvinnan tassa omkring i träskorna. Hon var allt bra grann. Men vad hade man för glädje av det om man nästa morgon låg där död, skjuten från ett bakhåll. Han måste övertala Kniven att göra något.

Innan vi som nyfiken lyssnare bänkar oss bredvid dessa dellbor, bör vi kanske först göra klart för läsaren, att vi i denna skildring praktiskt taget uteslutande kommer att röra oss bland dräggen i Delsbo, idel asociala typer från en gången tid. Vi får därför inte använda den här bottenmiljön som utgångspunkt vid en generell bedömning av Hälsingland i dag och dess genomsnittligt synnerligen gedigna befolkning.

mord-025-delsbo

 

En hustru flyr

Efter denna nödvändiga ”brasklapp” kan det vara dags att presentera föremålet för Perssons lömska planer, Britas man i Norrvena. Jon Larsson hette han, och vill man vara riktigt vänlig — efter Delsbomått — måste man säga, att han var fullt värdig sitt rykte som liderlig sälle och slagskämpe av format. Flera fängelsevistelser för snatteri och stöld fläckade hans meritlista och tre gånger hade han varit instämd till tinget för mordbrand men lyckats slingra sig från straff, även om man här hemma litet till mans nog anade hur det rätteligen var med den saken. Suput och hustruplågare var andra mindre smickrande omdömen, som byborna tillvitade den fyrtiotvåårige Norrvena bonden.

Här låg också största orsaken till att hans hustru Brita Johansdotter Nyland, som vi redan bekantat oss med, utan vidare gått hemifrån. I nära tjugu år hade hon stått ut med Jons ondsinta humör, och den natt hon tog sitt pick och pack för den definitiva brytningen var hon närmast glad över, att de inte hade några barn.

Brita hade gått från Norrvena landsvägen österut till Delsbo och grunnat några dygn över vart hon sedan skulle ta vägen. Så beslöt hon sig för att söka som piga hos handelsman Erik Persson i Edsäng. Det var förvisso otäckt nära Norrvena, bara två kilometer, men Persson hade alltid varit vänlig mot henne. Inte heller hade han väl det bästa rykte, att driva lönnkrögeri var ju olagligt numera sedan husbehovsbränningen förbjudits. I varje fall hade länsman sagt så, fast alla byborna tyckte det var högst märkligt att man inte fick koka sitt eget brännvin! Men Persson kunde hålla henne med mat och husrum, ibland vankades det också en liten slant eller en blommig klänning från Hudiksvall.

Aldrig hade väl Brita kunnat drömma om, att hennes flykt skulle dra med sig ett sådant väsen. Så snart Jon fick veta, att hon börjat som piga hos Persson, blev han topp tunnor rasande, åkte över till Edsäng och ville prompt ha hustrun tillbaka! Brita var hans lagvigda. Hennes plats var i hemmet hos Jon och inte här. Men Persson hade stått på sig och sagt ifrån: ”Hon kom hit självmant för att få arbete och jag behöver henne i lagårn”.

Och därvid blev det! Att handelsman behövde Brita även i ett annat rum, särskilt då han var full och lysten på kärlek, hade inte hennes man med att göra. Hon var fri nu och som piga hade hon att rätta sig efter husbondens önskningar. Men nog tyckte hon bättre om Kniven. Fast han hade visst redan skaffat sig en kvinna, sedan hans hustru dött?

 

På nattpass med bössan

Kniven, ja, det är kanske på tiden att vi ägnar oss litet mera åt berättelsens huvudperson. Per Mathias Johansson Kniv löd hans fullständiga namn, men det var väl bara prosten som kände till. ”Kniven” däremot visste alla vem det var, sedan han en gång för sex år sedan brutit med sitt förflutna. Nu jobbade han med diverse sysslor på Erik Perssons gård. Den aprildag, då vi nyss mötte honom i trädgården med spaden i näven, höll han på att flytta sten, innan Persson kom och än en gång försökte leja honom att mörda Jon.

Detta agg mellan Erik Persson och Jon Larsson som byborna i Edsäng och Norrvena följde med stora förhoppningar på en intressant urladdning, var inte — om vi skall vara noga — alldeles färskt, inte heller enbart Brita Johansdotters fel. Några år tidigare hade en av Jons släktingar hastigt avlidit, och vid arvskiftet väntade sig Jon god utdelning. Dessa illusioner hade dock brustit, när testamentet lästes upp. Av någon anledning — Jon kallade det för lömsk illvilja — hade den döde skänkt all sin kvarlåtenskap till Erik Persson i stället. Den lottlöse hade redan då skrämt upp sin antagonist ordentligt genom att hota tända på hans gård. Se mordbrand, det var något som Jon kände till. Persson hade blivit dödsförskräckt.

När Jons hustru nu sökte skydd just hos ärkefienden rågades måttet. Det kom svartsjuka med i spelet och den sortens kval var inte precis lämpligt underlag för en kompromiss. Hos manfolk yttrade det sig för det mesta i ökad törst; brännvin gav hatet fin näring. Jon söp denna vår mer än vanligt, han hade sålt en ko för att skaffa pengar till spriten och strosade hela dagarna omkring i bygden och spred panik. I fyllan och villan var han oregerlig över alla mått. Han skulle skjuta Erik Persson!

Denne var också ängsligt medveten om, att det låg allvar bakom hotet. Grannen kunde vara här när som helst, med slidkniv eller bössa. I över tre veckor hade han och Kniven suttit uppe varje natt för att vakta på Jon.

Nu har vi alltså sammanhanget klart, vi vet bakgrunden till att den uppskrämde handelsmannen sökte övertala Kniven att döda. Dessa nackstyva landsbor för tre kvartsekel sedan höll envist fast vid den urgamla vedergällningsprincipen om öga för öga. De följde sina egna lagar. Det gällde att skjuta först. Kniven hade vägrat i vändningen, men han diskuterade i alla fall frågan med sin arbetskamrat Erik Claesson. För varje gång som tuppen på vedbacken gol in en ny dag återkom Persson med sin vädjan. Han måste komma ur det här eländet. Kunde inte Kniven ändra sig? Ta en sup och tänk på saken.
Prata med Claesson.
Så lät den eviga refrängen.

 

”Självmord” i Delsbo

Tidigt en morgon — det var den 19 maj 1889 — då Persson och Kniven som vanligt suttit uppe på natten och passat Jon i Norrvena, överraskade handelsman med en storsint gest: han räckte Kniven en hel kanna brännvin och gav honom fritt för resten av dagen.

— Den får du och du kan gärna bju’ Claesson på några supar, men du vet vad jag vill, löd hans avskedshälsning då Kniven släntrade iväg mot arbetskamratens stuga. Här blev det kaffehalvornas mångfald, munnarna började mala, fantasin växte och innan de märkte det hade de invecklat sig i en oväntat aktiv debatt om mordattentatet mot Jon Larsson. Debatt var det förresten inte, båda var eniga om att de borde hjälpa sin hygglige husbonde.
— Vi måste locka Jon i fällan på någe vis, sade Claesson.
— Vi kan lura hit han med sprit, sade Johansson Kniv.
Så viskades det en stund, dracks litet påtår med starkt i och viskades igen. Resultatet blev det också av de tisslande överläggningarna, ty snart reste sig Claesson och gick i riktning mot Norrvena, medan Kniven gled ut i vagnslidret för att söka efter ett rep.

Att bjuda Jon Larsson på brännvinskalas gav alltid bergsäker framgång. Han blev själaglad då Claesson kom med inviten och det dröjde inte länge förrän de stod utanför dennes gårdsdörr.
— Vi ska nog inte gå in i stugan. Persson kan komma och ni två är ju inte så goa vänner, sade Claesson och föreslog att de i stället skulle gå över till Rosslatäkten, en närbelägen äng, där Kniven i förväg hade gömt spriten bakom en sten. De fortsatte dit och Jon satte sig på en stubbe, medan den andre letade fram flaskan. Jon kände sig torr i halsen efter allt kringströvande och det blev både fyra och nio klunkar i snabb följd.

Enligt den överenskomna planen smög sig nu Kniven fram bakom Jon, som i sitt alltmer berusade tillstånd varken såg eller hörde några misstänkta ljud. Kniven hade gjort en snara av sitt rep och den kastade han träffsäkert kring Norrvena bondens hals och drog till allt han orkade. Den överrumplade, som just satt flaskan till mun, växlade hastigt ansiktsfärg från rött till blått, buteljen föll ur hans hand och en mycket kort stund senare hördes det bara rosslingar. Claesson hade i panik sprungit från platsen strax innan Kniven skymtat i bakhållet, men denne hade mer att bestyra. Det gällde att fullfölja den listiga planen. Kniven högg tag i den döda kroppen och släpade iväg med den mot en gärdesgård, där han reste upp Jon mot en stör och lindade repet kring hans hals.

Så anträffades Jon Larsson i Norrvena två dygn senare. ”Självmord” skrev länsman i sitt protokoll. Byborna hade samma uppfattning. Levande hade Jon bara ställt till trassel med sitt obändiga humör. Död blev han inte sörjd av någon, allra minst av polisen. Kanske var det på grund härav
som alla parter genast accepterade teorin om att Jon hängt sig. Kniven fick sina 100 kronor av Erik Persson och hade lovat Claesson hälften, men uppskattade tydligen inte dennes medverkan till så mycket. Claesson fick nöja sig med åtta och femtio!

Den närmaste effekten av det skedda blev att Brita Johansdotter, som genom Kniven nu blivit änka, bad mördaren flytta över till sig. Hon lovade bli både hans hushållerska och frilla.
I sanning, underliga äro människans vägar!

 

I polisens tjänst

Detta var Per Mathias Johansson Knivs första mord. Tyvärr skulle det bli fler, om möjligt ännu mer avskyvärda brott. Innan vi går vidare, bör det emellertid av hänsyn till Erik Persson och Claesson i Edsäng sägas ifrån, att vi i den här lämnade berättelsen om mordet på Jon Larsson uteslutande bygger på vad Kniven uppgav vid de polisförhör som senare följde. Övriga inblandade anmälde nämligen en avvikande mening och ville förringa sin egen aktiva delaktighet. Var sanningen ligger är väl alltjämt ovisst, de gulnade domstolsprotokollen ger troligen inte den exakta bilden. I slutskedet stod Kniven utstött ur gemenskapen, ensam mot alla de andra. Deras nästan misstänkt samstämmiga uppgifter tog — såvitt en referent i dag objektivt kan bedöma saken — medvetet sikte på att Kniven skulle fällas såsom ensam ansvarig.

För trovärdigheten i Knivens relation av hur det gick till, då Jon Larsson mötte sitt öde, talar emellertid det obestridliga faktum, att han var den ende som ångerköpt gjorde rent hus med sitt samvete.

Säkerligen är läsaren något förbluffad över hur lättvindigt detta illdåd förövades och hur till synes enkelt det var att dupera polisen. Fjärran bygder, som Hälsingland räknades till på 1880-talet och en god bit förbi sekelskiftet, kunde emellertid som förut nämnts redovisa många illustrationsprov på det laglösa liv som förekom. Vi behöver endast hänvisa till första delen av BROTTETS KRÖNIKA och de avsnitt som handlar om Delsboligan och Alftamorden för att få en kuslig bekräftelse. Kniven genomförde sina värsta banditdåd under åren 1887-1890. Sex år senare gjorde sig Hälsingeskräcken Nils Fredrik Åkerberg herostratiskt ryktbar som Delsboligans chef och trogen stamkund på lika ökända Pila-Brita Andersdotters lönnkrog. Mellan Knivens och Åkerbergs ”storhetstid”, eller närmare bestämt kring 1892, var det så Alftafamiljens Petterssöner som skräckslog Hälsingland med sitt dubbelmord på två polismän.

Vår skildring av Knivens första mord kanske för många verkar cynisk, men av det sagda framgår, att den måste bli så, om man rätt vill spegla den miljö bland samhällets avskum dit han sökt sig. Ändock ligger det ett stycke djup tragik bakom hans historia och man blir förvånad då man erfar, att han tidigare i flera år verkat häruppe som — fjärdingsman!

Vid denna tid var Pehr Söderman, far till den internationellt berömde kriminalteknikern Harry Söderman, kronolänsman i Delsbo. Man kan alltså för den senares del tala om ”ärftlig intellektuell belastning”, men annars var länsman Söderman den förste i sin släkt, som bröt en månghundraårig bonde tradition. Ända från 1500 hade nämligen fädernegården Djupa i Undersvik gått i arv från far till son. Pehr Södermans håg stod emellertid åt annat håll. Föga anade han väl då vad han gav sig in på.

Som länsman tog han Per Mathias Johansson Kniv i sin tjänst. Det var 1879, och den nyvordne fjärdingsmannen var då tjugofem år, en undersätsigt byggd, brunhårig yngling med grå ögon, trubbig, uppåtböjd näsa och trippande gång, vilket kanske berodde på att han hade ovanligt små fötter. Han var ”oäkting”, som det hette, från Bjuråker strax norr om Delsbo och son till torpardottern Margta Ersdotter som kallades för ”Knif-Margta”. Efter folkskolan och konfirmationen tjänade han kolardräng, men fick senare mera betalt som sågverksarbetare. Skötsam och sparsam hade han en liten slant på banken, då han gifte sig med en duktig bondflicka Gertrud Johansdotter, som skänkte honom fem barn, bland vilka tre, två gifta döttrar i sjuttioårsåldern och en ännu äldre son — även han f.d. fjärdingsman — alltjämt befinner sig i livet.

 

Avsked för två kronor!

Per Johansson hade inga särskilda meriter för polismannabanan, liksom väl få av hans kollegor på den tiden. Länsman Söderman behövde duktigt folk, som vågade ta ett nappatag med alla stråtrövare, och i en senare nådeansökan vitsordade han ”att Johansson som fjärdingsman ådagalagt ett värdigt, ärligt och i allo berömvärt uppförande”. Vilken mångmördare får ett sådant betyg av en polischef?

Som vi förstår var det inte någon sinekur att övervaka ordningen i Delsbo. Johansson fick som nitisk och oförskräckt representant för sin kår uppleva det mesta. Det var ständiga trakasserier från de vildsinta ortsbornas sida, lömska knivöverfall och brutala skymford var han än gick i tjänsten. det hade väl gått an, om denna ständiga förföljelse och hemgång, som grövre hemfridsbrott då kallades i lagen, drabbat honom ensam, men den gick ut även över familjen och det hemman han köpt i Björka. Det var sällan det fanns en hel fönsterruta i den kåken!

Vid ett tillfälle hade Söderman och Johansson givit sig ut till en skogstjärn för att lägga beslag på ett parti sprit. Med hjälp av en primitiv flotte fiskade de upp dunkarna, då de plötsligt utsattes för intensiv skottlossning från ena stranden. De hade inga vapen och var helt värnlösa, varför de måste plumsa ner i vattnet. Där fick de ligga i flera timmar under flotten med endast små andningshål i stockarnas mellanrum, tills det blev mörkt och faran var över.

Detta var bara ett smakprov på strapatserna. Då lönen för en fjärdingsman dessutom var usel, bad hustrun att maken skulle säga upp sig. Allt bråk hade knäckt hennes motståndsvilja. Mannen var tveksam men efter fyra års plikttrogen polistjänst fick han 1883 helt oväntat sparken.

Länsman Albert Gawell hade nu efterträtt Pehr Söderman, vilken rest till Uppsala för att komplettera sin juridik. Johansson Kniv och den nye chefen kunde av någon anledning inte dra jämnt och när den förre anonymt angavs för bedrägeri — i Delsbo vimlade det av falska beskyllningar kring en impopulär person — blev det avsked. Det försnillade beloppet var hela två riksdaler!

Man begriper att Per Mattias Johansson efter denna snöpliga sorti blev bitter och hatisk, men en mera väsentligt bidragande orsak till hans djupa förfall var säkerligen hustruns död 1887. Hon hade med stor tillgivenhet skött hemmet och på alla sätt varit ett stöd för mannen. Nu tappade han all stadga. Han försökte med diverse ströjobb som dräng och smidesarbetare för att kunna försörja de moderlösa barnen men rönte överallt motgångar på grund av ”sitt förflutna” som polis.

När gården blev utmätt för intecknad gäld, hyrde han en stuga, ackorderade ut alla fem barnen och tog sig en hushållerska — inte från hustruns fattiga men välsedda släkt, vilket erbjöds honom — utan dessvärre en illa beryktad fyrtioårig lösdriverska Anna Sköld. Hon hade tre barn utom äktenskap med sig i boet, var straffad för stöld och hembränning och hade i flera år dragit omkring på turnéer i landet tillsammans med alla slags bondfångare och hästskojare. På kort tid lyckades hon förvandla Johanssons förut så prydliga hem till en stinkande lönnkrog dit lösaktigt folk sökte sig, inte bara för att släcka törsten utan även i erotiska syften. Anna Sköld var villig till det mesta.

Denna tid i sus och dus spolade bort de sista resterna av Johanssons ursprungligen goda karaktär. Genom fästmön kom han i kontakt med ligister, som han tidigare försökt finka, och började snart tjuta med ulvarna. Så kom det sig att förre fjärdingsmannen Per Mathias Johansson Kniv från och med nu rätt och slätt blev ”Kniven”. När han sökte sig över till de lönnbrännarkretsar han en gång föraktfullt vänt ryggen, möttes han med stora famnen. Hade man inte här att göra med en människa, som äntligen tagit sitt förnuft till fånga?

Själv tolkade Kniven sin förvandling så här i en skrivelse, som han långt senare bifogade en nådeansökan:
Uttröttad av motgångar, nidingsdåd på mina kreatur, hemgångar, mordbrandsanläggningar samt försåt och mordförsök mot min person, föll jag till slut under trycket av såväl deras frestelser som hotelser. Jag blev ett offer för deras intriger och började i krögarnas och deras kunders brottsliga förehavanden”
Härmed kan vi återknyta kontakten med Kniven där vi inledde denna skildring: som stenarbetare på våren 1889 hos lönnkrögaren Erik Persson i Edsäng. Hur det samspelet gick vet vi. Kniven gjorde sig skyldig till mord. Efter avskedet ur polistjänsten hade han som nyupptagen medlem i ett par ligor prövat på hembränning och stölder, men även något så pass allvarligt som ett mordförsök mot en f.d. kollega. Han befann sig med andra ord på rask marsch mot botten.

 

Mordförsök på is

Nämnda mordförsök hade Kniven arrangerat något halvår innan han lejdes att strypa Jon Larsson. En söndagskväll den 18 november 1888 deltog han i ett supgille hemma hos Olof Andersson i Rossla, ett stycke nordväst om Delsbo. Värden var en av de mera tongivande lönnkrögarna och hade samlat åtskilliga dryckesbröder omkring sig. Då kom ett oväntat besök. Polisuppsyningsman Nils Wennberg från Delsbo i sällskap med en nämndeman bankade på dörren. Det var ett enkelt rutinärende, men för de druckna gästerna innebar en polisuniform alltid ett hot mot deras frihet.

I tro att besöket gällde lönnkrögeriet sprang männen till skogs och tryckte bland buskarna, ruvande på hämndplaner. De var uppretade över att ha blivit störda mitt i det angenäma pokulerandet och beslöt märka sergeant Wennberg. Kniven utsågs till verkställande organ och han hade ingenting emot att få skjuta till måls på en representant för den myndighet, som — enligt hans uppfattning — tidigare så illa lönat hans tjänster som fjärdingsman.
När Wennberg skulle hemåt, måste han över Kilviken en kvarts timmes väg från Rossla, och därför hade han tagit med sig skridskor. Kniven passade på när han satte sig vid strandkanten för att spänna fast remmarna. Det var ett fint bakhåll. Just som Wennberg tog de första ytterskären laddade Kniven bössan. Kulan träffade — efter en rikoschett mot isen — offrets underliv och fortsatte in i magen, där den rev upp ett stort hål. Svårt skadad kröp Wennberg i land och fick hjälp så att han räddade livhanken. Då hade Kniven för länge sedan återvänt till Anderssons gård, där han inför skadeglada kamrater redogjorde för vad som hänt.

Några år senare, då Kniven ställdes till svars för denna illgärning, var han mera spak och hävdade, att det aldrig varit hans avsikt att mörda Wennberg. han ville ”bara” ge honom en eftertrycklig minnesbeta så att de skulle slippa nya ovälkomna påhälsningar i lönnbrännarnästet.
— Jag siktade aldrig utan trodde att mina hagel skulle vina förbi Wennberg och skrämma honom, deklarerade han. Jag trodde att bössan var laddad med hagel. Först när skottet gick såg jag att det var en kula i loppet. Det var därför utgången blev så olycklig.

Bekännelsen om detta dåd, som med litet otur kunde ha kostat polismannen livet, lämnade Kniven självmant. Ingen inom polisen kände till det. Wennberg hade inte haft en aning om vem som sköt. Som polis var han van vid att bli utsatt för dylika attentat utan att det gjordes någon större affär av den saken.

Eftersom de fortsatta händelserna drar med sig ständigt nya människor och många av dessa bär liknande namn gör vi här för sammanhangets skull en förteckning över de personer, som figurerar i följande avsnitt (nytillkommande anges med kursiverad stil):

Per Mattias Johansson Kniv
Brita Johansdotter, hans frilla
Anna Sköld, hans f.d. ”hushållerska”
Erik Persson, lönnkrögare i Edsäng
Erik Claesson, dräng hos Persson
Olof Andersson, lönnkrögare i Rossla
Kerstin Jonsdotter, piga hos Andersson
Olof Ersson, bonde i Rossla
Marta Syl, hans hustru
Per Ersson, bonde i Västra Berge
Karl Erik Moberg, mjölnare i Långede
Jon Olsson, arbetare i Edsäng
De aktuella orterna ses här

 

Bland dem som från första början visste om Knivens skuld till nyssnämnda mordförsök var emellertid de två lönnkrögarna Erik Persson och Olof Andersson, båda även arbetsgivare åt Kniven. De var inte heller sena att utnyttja sin vetskap. Här hittar vi sålunda ännu en av orsakerna till att Kniven lät övertala sig till mordet på Jon Larsson i maj 1889. Där var det Persson som manade på. Ungefär ett år senare kom Olof Andersson med ett liknande anbud. Kniven skulle få sprit, pengar och de vapen han behövde, om han sköt ner en besvärlig granne, bonden Olof Ersson i Rossla. Historien upprepar sig!

mord-042-delsbo-platser

 

En kvinnas hat

Även i detta fall rörde det sig om det för traktens undre värld normala trasslet med svartsjuka män och hämndgiriga kvinnor samt floder av sprit som underblåste stridigheterna. Upprinnelsen var gammalt groll mellan denne Olof Ersson och bonden Per Ersson i Västra Berge, båda två bärsärkartyper av sämsta sort. Trettiotvåårige Olof var sedan sex år gift med Marta Syl, en ung kvinna lika otämjd i kärlek och hat som sin make. Det var många bybor som kastade lystna blickar efter henne, framför allt Per Ersson som svurit att hon en gång skulle bli hans.

Länge höll sig Marta hängivet till sin man, och en son band dem ytterligare samman, men under årens lopp växlade hennes känslor in på farliga sidospår. Felet var nog närmast mannens. Hans supiga och oregerliga liv väckte allmän avsky hos hederligt folk och för Martas del ersatte hårda ord och misshandel numera godnattkyssen, innan de kojade. Även hennes föräldrar blev illa ansatta. En vinter måste de fly ut ur finrummet och söka skydd undan Olofs ilska i ladugården. Här höll de sig gömda ett helt dygn medan svärsonen spanade. Han släppte ut alla kor och hästar i kylan under hoppet att de gamla skulle våga sig fram för att rädda de arma kreaturen från att frysa ihjäl. Då, menade Olof, skulle han fånga dem och ge dem vad de tålde. Nu gick det inte riktigt som han tänkt sig. De skräckslagna makarna kom undan.

Händelsen belyser Olof Erssons vildsinta humör. Det fick vara människor eller djur, han behandlade alla lika. En vinter drev han fram en häst mot toppen av gödselstacken och knuffade till den, så att den sjönk till huvudet i dyn. I sista stund kunde barmhärtiga grannar omintetgöra attacken. Man visste också att Ersson stått åtalad för mord men klarat sig undan med ett fängelsestraff för misshandel. ”I brist på bevis och vittnen” stod det i handlingarna och den anteckningen var inte okänd bland tingsjuristerna i Hälsingland.

Olofs hustru Marta tillhörde som nämnts inte de undergivna. Hon slog igen så gott hon förmådde och när hatkänslorna definitivt bosatte sig under hennes barm beslöt hon skrida till handling. För hennes natur fanns det bara en lösning: Olof måste dö!
Byskvallret, som märkligt nog alltid stannade på länsmans tröskel, hade berättat henne, att Kniven ett halvår tidigare mördat Jon Larsson för Erik Perssons räkning. Han var kanske rätte mannen? Hon sökte upp Kniven och bjöd 100 kronor för makens död — gällande normaltaxa! Men Kniven vägrade, han hade fått pretentioner. Marta Syl höjde budet från 200 till 500 kronor, men Kniven sade alltjämt nej.
Nu vände hon sig till nyssnämnde Per Ersson i Västra Berge och här behövde hon inte lova några pengar. En natts kärlek var tillräcklig belöning för Per. Han inkasserade omedelbart ett ”förskott” och dagen efter — det var i början av mars 1890 — utrustade han sig med yxa och gick över till grannen. Olof brukade ibland sova ruset av sig i ladugården, det hade Marta berättat. Per gled ljudlöst in i det rätta båset och överraskade mycket riktigt sin sovande rival.

 

Ännu en änka

Yxhammaren träffade offret i huvudet, där den slet upp ett fem centimeter långt sår och krossade hjässbenen. Gärningsmannen sprang raka vägen hem, och det var med stor bestörtning han dagen efter mottog Marta Syls förebrående besked om att hennes man repat sig. Olof Ersson hade kravlat sig ut ur ladugården och fått läkarbehandling i tid. Någon polisanmälan gjorde han inte och länsman fick aldrig veta något. Det här var en privat uppgörelse som angick endast de inblandade!

Det krävdes tydligen rejälare tag, om man skulle ta kål på Olof Ersson, men hans envisa hustru gav sig inte. I sällskap med Per Ersson uppvaktade hon Kniven på nytt, bara några dagar efter det misslyckade attentatet. Hennes bud på 500 riksdaler stod fast, men nu lovade Per att garantera beloppet. Kniven slog till.

Tidigt nästa morgon hämtade han hos Per samma mordyxa som denne använt och begav sig mot Olof Erssons gård. Även Kniven hade fått tips av Marta att han borde passa på medan hennes make tog sin middagslur i ladugården. När Kniven kom fram dit, möttes han emellertid av Marta. Hon kom utstörtande genom dörrarna och efter henne kom mjölkpallen seglande. Innan Kniven dröp iväg, hann hon berätta att hon gjort en kontrolltitt i ladugården, varvid Olof vaknat och kastat ut henne.
Senare samma dag, då Kniven utförde några sysslor åt Olof Andersson i Rossla, kom Marta dit och bevekte igen. Men nu hade Kniven fått reda på, att hennes man hade två laddade bössor i stugan. Han vägrade göra ett nytt försök. Med yxa eller kniv hade han ingen chans. Andersson blandade sig i samtalet och lovade honom både gevär och ammunition. Krögarens hushållerska Kerstin Jonsdotter spädde på med andra argument. Som kvinna höll hon styvt på att Marta var i sin fulla rätt att ta död på sin hustruplågare till karl! Från tre håll attackerades Kniven och så var det pengarna. Han behövde dem så innerligt väl.

Andersson tog fram en kanna hembränt och slog upp några supar. Det gjorde gott, Kniven blev övertygad om sin mission. De andra stoppade på honom både hagel och patroner, hängde en bössa över hans axel och satte fram mera starkvaror.

Detta var den 25 mars 1890 — Olof Erssons sista dag här i livet. Kniven använde samma taktik som förut. Han överraskade Olof sovande i ladugården och behövde aldrig använda geväret. I stället tog han fram sin slidkniv och stack offret sex gånger i bröstet.
Efteråt gick han tillbaka till Olof Andersson, där Kerstin Jonsdotter till lönnmördarens ”ära” bjöd på extraförplägnad i form av en nyslaktad höna och massor med brännvin. Av Marta Syl fick Kniven ut femtio kronor mot löfte att få resten senare. Det framgår inte av domstolsprotokollen, om han verkligen fick hela det utlovade beloppet. Däremot får man veta att Per Ersson omedelbart efter mordet flyttade ihop med Marta, som nu var änka sedan några timmar tillbaka!! Polisen tog i sin tur itu med utredningen men kom ingen vart ”i brist på bevis och vittnen”.

 

Mordtaxan stiger

Per Mathias Johansson Kniv hade nu två mord och ett mordförsök, förutom alla stölder, på sitt rymliga samvete men alltjämt fick han gå i fred för länsman. Inte heller mot övriga inblandade fanns några misstankar — i den mån de nu var delaktiga i mordet. Även denna skildring har vi nämligen byggt på den bekännelse Kniven senare lämnade, bestyrkt av bl. a. anstiftaren Per Ersson och på sätt och vis även av Marta Syl, vartill vi snart skall återkomma. Olof Andersson och hans hushållerskas roller som pådrivare får man emellertid sätta ett frågetecken för.

Så gick denna sommar 1890 som de andra. För våra här presenterade förbrytarprofiler av båda könen präglades den av nya lagöverträdelser, inbrott, tjuvskytte och lönnbränneri m.m. Kniven deltog med liv och lust som en av de mera aktiva i ligornas framfart, hans penningbekymmer var kroniskt och han måste hänga med i svängarna. Det fanns emellertid ett problem som började irritera honom mer och mer. Det problemet hette Anna Sköld.

Som vi minns hade detta fruntimmer resolut tagit hand om förre fjärdingsmannens hushåll, då han 1887 blev änkling, men sparkats ut ett par år senare efter hans mord på Jon Larsson. Sedan dess var det dennes änka Brita som regerade hemma hos Kniven. Det där gillade inte Anna. Hon hade gjort flera försök att återvinna sin sängplats bredvid Kniven men utan framgång. Till stor del var detta Erik Perssons fel, menade Anna. Krögaren hade stort inflytande över både Kniven och Brita. Så länge de höll ihop kunde han dirigera deras handlingar. Anna Sköld skydde han däremot som pesten.

Kvinnans list finner ofta utvägar. Anna hade hört ett och annat om ”självmordet” i Norrvena. Där fanns det onekligen en hel del matnyttigt för en kasserad brud med hämnd i blicken. Efter någon tid nåddes Erik Persson av vissa smygande rykten. Anna Sköld hade spritt ut, att han köpte tjuvgods och, vad värre var, att det var han som lejt Kniven till mordet på Jon. En snabb motattack var nödvändig.

Denna gång var inte Kniven så svår att övertala. Annas ”förtal” hotade även hans egen personliga frihet. Persson bjöd 100 kronor för mordet men nu kunde Kniven det taktiska rävspelet. Han fick mer om han bromsade ett tag. Det var en riktig uträkning, ty efter ett par veckor hade Persson höjt till 650 kronor, som skulle betalas ut så snart Anna var död med en hundralapp kontant, en växelborgen på dubbla beloppet och en stugtomt i gåva till Kniven och Brita, bara den värd 250 kronor. Dessutom lovade Persson avskriva en fordran på 100 riksdaler.

 

Mot Amerika

Kniven satte sig att grubbla ut en lämplig plan. Soldatdottern Anna Sköld var inte lättlurad. Han måste hitta på någon lockande förevändning för ett möte någonstans där de fick vara på tu man hand. Fanns det något riktigt fint bete? Jo, nu kom han ihåg. Anna hade vid skilsmässan nämnt något om, att hon ville emigrera till Amerika i sällskap med honom för att komma bort från Delsbo, från Brita och Erik Persson. Kniven kunde inbilla henne att han nu var redo att följa med och att han lyckats ordna respengar.
Han behövde emellertid en medhjälpare och pratade, utan att säga för mycket, med mjölnaren Karl Erik Moberg, som lovade hjälpa till. ”Visst kan jag ordna en båt”, förklarade denne i tro att det gällde en obetydlig väntjänst. Allt var sålunda klart för detta ”försoningsmöte” mellan Kniven och Anna Sköld. Natten till den 22 augusti 1890 skulle de träffas i Långede, några kilometer väster om Delsbo. Platsen gav båtförbindelse med Ljusdal och järnvägsstationen där. Sedan bar det via Göteborg och emigrantångaren iväg mot Amerika. Trodde Anna Sköld!

Kniven kvitterade ut en femtiolapp i förskott på mordbelöningen av Erik Persson och klippte sedan till papperslappar i samma färg och format som sedeln. Alltsammans stoppade han i börsen med den enda äkta sedeln lindad ytterst kring makulaturen. Det såg ut som en rejäl sedelbunt och så var meningen. Det var ju biljettpengarna! Efter några styrkande kaffekaskar gick Kniven över till Långede där Anna satt i sin stuga och väntade med sin tribut till reskassan: ett kvarter brännvin. Hon var full av entusiasm inför färden men också av den sprit hon druckit under dagen. Kniven måste packa hennes kläd bylte, själv kunde hon knappt hålla sig uppe.

Vid midnatt gick de från Långede till Långensjön och den roddbåt som Kniven nyssnämnde kumpan Moberg skaffat. De satte sig bredvid varandra i aktern medan Moberg skötte årorna. Brännvinsflaskan cirkulerade runt då och då, och Anna blev snart redlös och började kräkas. Hon vinglade betänkligt i båten och var ett tag nära att ramla överbord. Kniven grabbade i sista stund tag i hennes ena arm — och räddade henne från att drunkna! Hade han glömt bort att han skulle mörda henne? Ånej, han ville bara vänta tills de kom längre bort från stranden.

Någon timme senare befann de sig mitt ute på sjön. Kniven gav Moberg en vink om att han kunde lägga från sig årorna. I nästa sekund kastade han en snara om Annas hals. Hon var så berusad, att hon inte visste vad som skedde förrän Kniven hade strypt henne. Moberg stod och gapade. Försökte han hindra Kniven så skulle även han inom kort vara dödens. Så mycket hade han hört om den fruktansvärde Delsbobanditen. Därför nöjde han sig med en resignerad åtbörd, han vände sig bort och låtsades inte se vad den andre sysslade med.

Kniven hade vräkt den döda kroppen i sjön men höll fast den, tills kläderna var så genomblöta, att Anna av tyngden sjönk direkt till botten. Så uppmanade han Moberg att ro tillbaka till land.

I dagligt tal brukar vi ibland om 1800-talets Delsbo säga, att där var det lätt att ”komma bort”. Tyvärr var det nog så, det har vi redan sett av de två ouppklarade mord som Kniven genomförde utan att på minsta sätt bli antastad av polisen. Förhållandet blev ännu mer påtagligt — och får en rent bokstavlig tolkning — i och med Anna Skölds plötsliga frånfälle. Hon ”kom bort” — mer var det inte med det. Hon hade i så många år posterat på samhällsstegens nedersta pinne, att ingen saknade henne. Allmänt troddes, att hon givit sig iväg med någon luffare på en skojarodyssé.

 

Enig front mot avfälling

Kniven var sålunda inte längre hotad från det hållet. Ändå tycktes han inte vara belåten. Där fanns något som frätte hans sinne. Under dessa höstmånader slocknade på något sätt hans mannakraft, han sjönk liksom ihop, skyggade med blicken och vände sig från de gamla supbröderna. Rätt snart begrep han själv vad det var fatt, att denna främmande känsla trängde på inifrån. Ibland kunde han känna små styng av ruelse över sitt usla liv. Efter ett långt samtal med Brita beslöt han ta sig själv i kragen. Än var det kanske inte för sent.

Ryktet om denna förändring oroade hans omgivning. Hade Kniven blivit blödig? Man sökte upp honom och tog fram brännvinskannorna. Kniven tackade nej. Då förstod man, att det var något allvarligt. Man hotade ange honom för länsman men Kniven skrattade åt dem. De var ju själva så genompyrda av brott att de väl aldrig skulle våga sig dit. Men Kniven underskattade sina vänners illvilja.

Den dag lönnkrögarnas spejare rapporterade, att Kniven uppsökt Godtemplarordens högkvarter i Delsbo, undertecknade han sin egen dödsdom. Inte så att de andra tänkte mörda honom. Det var ingen som vågade; för sådana uppdrag hade de ju anlitat just honom som kollektivets bödel. Ligacheferna höll rådslag och enades om att till varje pris mota Olle i grind, innan den botfärdige själv styrde stegen till länsman. Kniven skulle anmälas för mordet i Norrvena. Om han i sin tur försökte prata bredvid mun, så vägde väl deras eniga front tyngre i fru Justitias vågskål än hans ensamma vittnesmål?

Som vanligt ville inte pamparna synas utan kallade på Erik Claesson, åsyna vittne till mordet på Jon Larsson, jämte en annan av de mera villiga underhuggarna, en arbetare i Edsäng vid namn Jon Olsson. Denne hade visserligen inte sett det minsta av händelsen i Norrvena, men han ljög bra efter ett par supar. Han dög fint som vittne. I sista stund stegrade sig dock angivarna. Skulle länsman Mårten Kjellander — han hade efterträtt Gawell — tro på deras ord? Det tillhörde dennes dagliga rutin att lyssna på hämndgiriga skurkar, som kom med lösa anklagelser mot misshagliga grannar och han hade med åren lärt sig att ta alla sådana beskyllningar med en nypa salt. Varken Claesson eller Jon Olsson hade ett förflutet som ingav förtroende. De kunde knappast spela på ångerns strängar, än mindre simulera plötslig nitälskan att vilja ge rättvisan ett handtag.

Efter att ha förkastat diverse uppslag om hur man borde inskrida, valde man att gå en genväg via kyrkan. Claesson i sällskap med sin hustru och Jon Olsson sökte upp komminister Hjalmar Strömbäck — far till amiralen — och talade om, att de sedan länge bar på en ryslig hemlighet. Nu kunde de inte längre bära denna börda, samvetet bjöd att de sjöng ut! Jon Larsson hade inte alls begått självmord, han hade blivit strypt av Per Johansson — de kallade mördaren så för prästen kunde ju inte veta vem Kniven var. Jo, de hade med egna ögon sett hur han snarat den andre. Nu undrade de om inte prosten kunde ge länsman en vink.

Kjellander hade redan förut sina misstankar mot Kniven, inte för mord kanske, men där fanns så mycket annat. Här fick han underlag för ett ingripande. Först hörde han de tre angivarna mera ingående och fick fullt samstämmiga skildringar om mordet, vilket i varje fall visar, att de lärt sina utanläxor ordentligt. De hade sett hur Johansson stulit ett rep i makarna Claessons vagnslider och sedan strypt Jon Larsson. Varför de inte hindrade honom? Ja, se det var en fråga som efteråt ofta plågat dem under sömnlösa nätter!

 

En bägare gift

Sent en natt den 11 oktober 1890 tog Kjellander med sig ett par fjärdingsmän och knegade över till Knivens stuga, där han väckte denne och Brita, mördaren och den mördades änka. Därmed upprullades en av de värsta brottshärvor vårt land känner och när lavinen väl kommit igång växte den dag för dag. Kniven ilsknade nämligen till över de andras i hans tycke lumpna anfall och förnekade, att han mördat Jon.

”Claesson har gjort det”, hävdade han. Dennes hustru och Jon Olsson var däremot inte alls med då det hände. De hade inte sett ett dugg utan har ställt upp här som falska vittnen på uppdrag av Persson i Edsäng.

Detta karska tal av den häktade gav länsman mycket extra knog och nu följde anhållanden på löpande band. När dessa över hela Sverige uppmärksammade rättegångar inför Delsbo tingslag häradsrätt väl kommit igång, stod sålunda Kniven inte längre som ensam anklagad för mordet i Norrvena inför den särskilt tillförordnade domaren Carl Malmén. Bredvid sig hade han fyra av angivarna, Claesson åtalad för delaktighet, dennes hustru och Jon Olsson häktade för mened och Erik Persson instämd som anstiftare. Kniven vidhöll, att det var Claesson som skött strypsnaran, själv skulle han endast ingripa om offret började konstra. De andra var eniga om sin uppfattning — Kniven och ingen annan var mördaren.

Det blev många vändningar under de besvärliga rannsakningarna, där Kniven förde en ihärdig kamp mot alla de andra, medbrottslingar och vittnen. Då han helt naturligt inte kom någon vart ensam, satte han in en motstöt — han erkände de båda andra ouppklarade morden på Olof Ersson i Rossla och Anna Sköld i Långede. Av bara farten kom även mordförsöket på sergeant Wennberg med i bekännelsen. Samtidigt drog han med sig motståndarna som anstiftare och medhjälpare, vilket trasslade till begreppen ytterligare för samtliga parter.

När målet nalkades sitt slutskede, stod tjugotre åtalade inför tinget, en brokig skara män och kvinnor, representerande Hälsinglands värsta avskum. För att läsaren skall kunna följa med när epilogen nu skrives har vi sorterat upp morden och domstolens slutliga besked, som meddelades lördagen den 2 maj 1891 och bl.a. föranledde en del lokaltidningar att utge något för den tiden så unikt som extranummer.

 

1. Mordet på Jon Larsson i Norrvena 19/5 1889

Kniven, erkände till slut, att han var mördaren men de andra hade hjälpt till. Rätten ansåg honom ensam skyldig;

Erik Claesson, kunde trots starka indicier mot sitt nekande inte fällas för delaktighet

Hustru Claesson, dömdes som menedare och för falskt vittnesbörd mot Kniven till straffarbete;

Jon Olsson, vars lögnaktiga angivarberättelse totalt söndersmulades vid domstolsförhören, fick fängelse i fyra år för mened;

Erik Persson, nekade att han varit anstiftare, fick stöd av flera vittnen (!) och frikändes trots starka indicier.

 

2.  Mordet på Olof Ersson i Rossla 25/3 1890

Kniven, erkände ångerfullt och dömdes som gärningsmannen

Per Ersson, som i svartsjukt begär själv misslyckats mörda sin granne och därefter övertalat Kniven att begå gärningen, erkände allt och dömdes som anstiftare till livstids straffarbete;

Olof Andersson, utpekades av Kniven och Per Ersson som anstiftare, men hans nekande jämte flera vittnesuppgifter stjälpte indiciebevisningen, varför han friades;

Kerstin Jonsdotter, lönnkrögarens hushållerska, värjde sig också med framgång mot samma beskyllningar och kunde ej fällas;

Marta Syl, Olof Erssons änka, var död när rättegången spelade upp men alla tolkade hennes frånvaro som en tyst bekräftelse på vad Kniven och Per Ersson bekänt. Några timmar efter den förres anhållande hade hon nämligen tömt en giftbägare, vilket gav extra näring åt misstankarna om att hon varit den drivande kraften bakom mordet på maken

 

3. Mordet på Anna Sköld 21-22/8 1890
Kniven, erkände och dömdes som ensam skyldig;
Erik Persson, åtalad för anstiftan, nekade och frikändes;
Erik Moberg, häktad för delaktighet, friades trots starka indicier men dömdes för en serie stölder.

Vad slutligen mordförsöket på sergeant Wennberg beträffar, så trodde rätten på Knivens försäkringar, att han ej velat mörda polismannen. Utslaget rubricerades ”vållande av kroppsskada”. Den digra anklagelseakten mot Kniven upptog i övrigt tretton stölder, som givit ett sammanlagt byte värderat till cirka 2 000 kronor, samt lönnbränning. Han försvarade sig med, att de personer han mördat varit vildsinta, samhällsvådliga människor, vilka spritt skräck och fasa i flera kommuner. Häri hade han onekligen rätt

Storkrögarna Andersson och Persson kom inte alldeles helskinnade från tinget, även om de lyckades freda sig mot de mera allvarliga beskyllningarna. Båda dömdes för stölder och hembränning, den förre till fjorton månader, den senare till fem år och 500 kronor i böter. För hans del innefattade straffet även konkursbrott, mened och bedrägeri.
Övriga inblandade fick varierande straff för olaga brännvinsförsäljning.

mord-048-m-kjellander

Länsman Mårten Kjellander grep Kniven

Kungen uppvaktas

Häradsrätten dömde Per Mathias Johansson Kniv att mista livet, ett utslag som fastställdes av hovrätten men senare ändrades av Högsta domstolen den 14 oktober 1892 till livstids straffarbete — en oerhörd överraskning för hela Sverige! Meningarna inom högsta instans var delade beträffande graden av Knivens brottslighet, men den som kämpade mest energiskt för att han skulle slippa halshuggning var justitierådet Ivar Afzelius — sedermera president i Svea hovrätt — vars åsikt vann anklang hos majoriteten.

I en särskild promemoria anförde Afzelius bl.a.:

att Johansson i yngre år alltid fört en hederlig vandel men sedan kommit in på brottets bana på grund av ekonomiskt obestånd, vilket medfört att han för sin utkomst blivit beroende av tarvliga personer, som bedrev lönnkrögeri och öppnade sina hem som samlingsplatser för ortens drägg;

att det uteslutande varit denna laglösa omgivning som tubbat Johansson att begå morden

att de mord Johansson förövat drabbat personer, vilka genom laster och brott gjort sig inom orten allmänt avskydda, varför deras undanröjande för Johansson tett sig i en mindre avskräckande dager;

att jag i betraktande av dessa förhållanden icke finner Johanssons brottslighet vara så grov, att den påkallar användande av samhällets yttersta straffmedel.

 

En annan bidragande orsak till att dödsstraffet mildrades var, att Knivens förre chef Söderman, nyutnämnd kronofogde i Härjedalen, i sällskap med en av de domare, som varit med om den skyldiges dödsdom, reste ned till Stockholm och uppvaktade kung Oskar II, varvid de energiskt talade för mångmördarens sak — en onekligen mycket unik situation.

Knivens benådning till livstid väckte som nämnts enormt uppseende och det sammanhängde med att diskussionen om dödsstraffets vara eller icke vara vid denna tidpunkt blossat upp på nytt. En annan händelse hade nämligen aktualiserat detta vitala spörsmål. Krymplingen Per Johan Pettersson, dödsdömd i tre instanser, senast i Högsta domstolen den 12 januari 1893, för morden på nyssnämnde Albert Gawell och fjärdingsman Olof Norén, båda med tjänst i Alfta, hade fått avslag på sin nådeansökan hos kungen och detta trots att nära 6 000 personer i en resolution krävde, att domen skulle ändras till livstid. Detta negativa beslut spreds ungefär samtidigt som svenska folket fick veta att Kniven skulle slippa stupstocken.

De båda mördarna var från samma trakt och hade begått likartade gärningar. Varför skulle den ene dö och den andre benådas? Så resonerade man. Kniven hade förvisso genom uppriktig ånger och tack vare sina bekännelser avslöjat Delsboligornas värsta banditer och därmed säkerligen förhindrat många planlagda våldsdåd. Detta hade skapat en känsla av försonlighet till hans förmån, bl.a. uttryckt i flera böneskrifter för honom från bygdebefolkningen. Å andra sidan var hans tre mord överlagda handlingar, ja, till stor del hade han begått dem mot betalning. Det föreföll många inkonsekvent, att just han benådades, medan Alftamördaren, som dock handlat i sinnets överilning, skulle avrättas och även senare föll för bödelns skarpbila.

Det är svårt för den oinvigde att så här efteråt försöka tolka innebörden av dessa divergerande myndighetsbeslut. Troligen följde man här den tankegången, att Alftamördarens förbrytelse var riktad mot två ordningens upprätthållare, stadda i tjänsteärende för att beivra lönnkrögeri, medan Knivens illdåd drabbat just dessa laglösa element.

mord-041-per-soderman

Länsman Per Söderman – här som kronofogde

Fri efter 25 år

Kniven överfördes från kronohäktet i Hudiksvall till Långholmen men skickades ett år senare till Centralfängelset i Malmö. Under dessa år bakom galler uppförde han sig väl och fick efter hand stort förtroende. Han avancerade till förman i smedjan och uppskattades snart för sin utomordentliga yrkesskicklighet. Sällan sågs han i kotteri med de andra fångarna, vilka öppet hånade honom för att han erkänt sina mord och så ohämmat angivit alla medbrottslingar. Detta ansågs redan på den tiden som något oerhört, ett brott mot den undre världens oskrivna lagar om lojalitet.

Bibeln blev istället Knivens käraste sällskap under isoleringens många år. Den under åren djupt religiöse straffången skrev bl.a. flera brev till kronofogde Pehr Söderman, vari han skildrade sin vånda och de utomordentligt svåra förhållanden som dragit ner honom i dyn. Flera gånger begärde han nåd men först efter tjugofem år i fängelse — 17 maj 1917 — släpptes han ut. Den då sextiotvåårige gråhårsmannen återvände till Delsbo med över tvåtusen kronor i flitpengar — en betydande summa på den tiden. Sju år senare avled han. Hans livstidsdömda kumpan Per Ersson i Västra Berge hade det svårare att anpassa sig efter fångvårdens krav. Han bestraffades flera gånger för brott mot disciplinen men lugnade sig och benådades 9 juli 1913 sedan hans anhöriga och traktens befolkning skrivit till kungs. Man framhöll bl.a. att förhållandena i Delsbo under de gångna tjugo åren undergått en så markant förändring till det bättre, att det inte längre var någon fara för att Per Ersson skulle råka i frestelse på nytt.

Dessbättre har det också blivit så.

mord-126-kniven

 


 

Uppgifter ur Delsbo släktregister

19G7 Per Mattias Johansson född 27/7 1854 i Lindbo, Bjuråker. Son till Margta Ersdotter. Hon har beskrivits som en attraktiv kvinna som föder fem barn med okända fäder varav Pehr Mathias var den fjärde i ordningen. Tre av barnen dör i späd ålder. Tillnamnet Kniv, fick Mattias när modern gifte sig 1866 med 1Å6 Johan Olofsson – Knif i Lennsjö, Bjuråker. Han var då 12 år.

Utflyttat till Bredåker i Delsbo 1875. Bonde o fjärdingsman i Björka 1. Död 6/11 1921
Gift 5/12 1875 med 15J6 Gertrud Johansdotter född 15/6 1849, dotter till bonden J. Hansson i Bredåker 2, i Delsbo. Död 24/4 1887 (leversjukdom).
Sju barn:
Pehr 6/4 1875 – 22/8 1875
Pehr Mathias 6/1 1877 fjärdingsman. Gift 1902 med Ingrid Frid. Bos. i Bredåker.
Anna Brita 1/2 1878 Gift 1904 med Per Erik Söderberg. Till Ljusdal 1906
Gerda Margreta 18/9 1880 Gift 1901 med Anders Isaksson i Baggälve 7:3
Gertrud Mathilda 31/1 1883 Gift 1908 med Lars Wästlund i Bredåker 2:6
Johan Ragnar 12/9 1884 Gift 1934 med Anna Larsson. Bos. i Sörväna
Anna Katharina 11/8 1886 – 14/9 1886

mord-027-mattias-johansson

Mattias Johansson, här fotad i sin nya skräddarsydda kostym.

Kniven var 165 cm lång och vägde 60 kg när han skrevs in på Långholmen.
Efter avtjänat straff återvände han till Delsbo I april 1917. Religiös och med 2000 kronor i flitpengar på fickan stegar en kortväxt äldre man in hos skräddare P O Stenberg i Stömne.
Mathias Johansson var nu en fri man som kom för att beställa en ny kostym. (beställningsboken finns kvar). Utan bostad fick han tillbringa första natten i skräddarens hus.
Andra bekanta han sökte upp var skollärare Erik Leek. Hans dotter (undertecknads mor född 1912) har berättat hur nervös hon var när hon skulle hjälpa kniven att snöra hans skor. Men kniven klappade henne tröstande och sa att hon inte behövde vara rädd, han var ingen ond person längre. Per Mathias Johansson avled 6 november 1921.

 

Läs mer om Kniven och livet i Delsbo vid den här tiden:
Samtida skildringar är ”Helgmålsklockan” av Matilda Roos och ”Vargen från Hobo” av Martin Kock.
”Lag och ordning i Norra Hälsingland”. Utkom 2005 av Erik Söderman.

Om Kniven när han var liten i byn Lennsjö där han växte upp.

 


 

Dellenportalen vill rikta ett stort Tack till alla som välvilliga hjälpt oss med uppgifter som gjort det möjligt att göra den här sammanställningen.
Än en gång ett stort tack.

Rätta oss när du ser att något blivit fel och hjälp oss att med bilder och information dokumentera ännu fler mord som utspelats i våra bygder. Har du själv egna minnen att berätta om, vill vi att du vänligen hör av dig till Dellenportalen.

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

 

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

6 comments

  • Michael Wosslert

    Hej !
    Mkt bra sammanfattning. Kan nämna att min mamma, som dog i jan. -16 ,101 år gammal, kom ihåg när Kniven ,efter benådningen, kom hem till hennes barndomshem och hälsade på. Han hade känt min mormor som barn. ”Vad stor du blivit,Hilma!” lär han ha sagt.

    MvH

    //Micke Wosslert

    • Hej Mikael!

      Vad intressant att du berättade det här. Får jag fråga, vad hette din mormor som flicka och var någonstans bodde hon?

      Hälsningar
      Åke Nätterö

  • Det var en intressant läsning. Tack.

  • Therese Sundin

    Tack för intressant och upplysande artikel.
    Har en händelse att berätta om min farmors morfar Kniven,
    Har fått detta berättat för mig av Björn Jonsson, son till
    Bror Jonsson fd redaktör för HT i Delsbo, han hade träffat på Kniven när han var liten vid Stömne.
    Kniven kom stapplandes vid vägen, troligen mycket berusad och med sina grå/isblå ögon stirrade in i lille pojken Bror och sade med grov röst
    -Vad gör en sån här liten jävel ute så sent?
    Bror blev så rädd att han vände på klacken och sprang raka vägen hemåt.

    Åter tack för artikeln.
    All annan info om Kniven mottages gärna. Även fler bilder om det finns.
    Med vänliga hälsningar, Therese Sundin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *