Blistramordet 1905

Dellenportalen har samlat ihop fakta om Mord från intervjuer, tidningar och i olika arkiv.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner -Tack!

Här kan du läsa om Brott och straff i gångna tider. Klicka på  historiesajten 

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

Tack för ditt besök!


 

blm-001-karta
Hjälp oss hitta en gammal bild från Blistra. Den vi hade tidigare visade sig vara helt fel

BLISTRAMORDET 1905
Nyårsdagen 1905 blev Per Persson Lek mördad. Lek var född i Suggback 1843 och blev 62 år (13E19). Blistra, som platsen kallas var ensamt belägen någon kilometer från Bricka by i Bjuråker. Sedan 18 år hade Lek haft en hushållerska Carolina Jernkrok (32A9) hos sig liksom hennes dotter Karin. Karolina var född 17/2 1852 hos ”Smeses” i Knaggälve i Delsbo. Dottern Karin född 2/1 1881 var 6 år då hon kom till Blistra

Numreringen inom parentes hänvisar till Bjuråker-Delsbo-Norrbo släktregister.

1903 hade Lek testamenterat all sin egendom på dottern Karin, med villkor att hon och modern skulle vårda honom på ålderdomen. Men modern som nu blivit ytterst närsynt hade andra planer. Redan annandag jul 1904 hade modern försökt mörda Lek genom att tillsätta flugdöd eller arsenik i en sopptallrik. Den gången räddades Lek genom häftiga uppkastningar och blev på så sätt av med giftet. Men modern hade fler planer. Dottern som en tid lidit av återkommande tandvärk, var den här dagen (hennes födelsedag) särskilt utsatt och vill ge sig av till Olssons i Lia där hon kunde få hjälp. Vilket hon också gjorde efter utfört dåd. Det var långt att gå och hon stannar kvar i Lia över natten

Skillingtrycket återger vad som hände.
Mel: Högt på bergets isbelagda spira…

I norra Hälsingland uti de bygder
långt mera känd för trots och övermod
än för sitt lugn och sina ädla dygder
på Nyårsdagen timade ett mord.

I ensamheten i en torparhydda
inbäddad mellan skogens höga träd,
en gräslighet som gjorde folket brydda
som sagts begicks på Nyårsdan om kväll´n

I denna hydda tre personer bodde
och levde undangömd i denna vrå,
dit ondskan ej med säkerhet man trodde
med sina rötter aldrig kunde nå.

En gammal kvinna med sin enda dotter
och så en sextiårig gammal man,
de bodde där, och deras ringa lotter
med möda livets uppehälle vann.

I två och tjugo år de levde samman
i fattigdom, i sorg och lust och nöd,
och kanske mången gång i fröjd och gamman
ändå beslöto dessa gubbens död.

En tjugofyraårig gammal flicka
med härlig växt och ögon blå,
ur vilka man såg trotsighet framsticka
men även varma blickar kan dig nå.

Sin moder älskar hon av allt sitt hjärta
och lyder villigt hennes minsta bud.
Hon grips djupt av allt som vållar smärta
hos den hon har och älskar mer än Gud.

Och därför villigt hennes bod hon lyder
i allt hon lyssnar till den gamles råd,
Men då hon hör vad modern nu antyder
hon häpnar dock för detta dåd.

Jag kan o moder, ej den gamle döda,
han var dock ofta kärleksfull mot mig,
förskona mig, min mor, från denna börda!
Så hemsk att bära på min levnadsstig.

Jag minns han bar mig såsom barn på armen
och ljuft jag slumrade invid hans bröst.
Ett mänskligt hjärta har och jag i barmen
var skall jag finna ro och tröst.

Han var ock den som under barnaåren
mig skyddade och gav mig huld och stöd,
och bar mig över bäckarna om våren
när drivan smalt för solens varma glöd.

Men modern talar som en annan häxa
och orden växa med en magisk kraft,
hon kände flickan och har lärt sin läxa,
drar fram det sämsta sidor gubben haft.

Han gnatar jämt på dig och alltid nekar
han dig gå ut och roa dig en gång,
när bygdens ungdom samlar sig till lekar.
Hur kan du ständigt lida detta tvång.

Hur lycklig skulle vi båda bliva
om blott vi vore denna gubbe kvitt.
Hon sökte på alla sätt beskriva
hur bra det vore äga torpet fritt.

Du kunde gifta dig när helst du ville
och ha ett lyckligt hem i denna gård,
och leva här bekymmersfritt och stilla
om blott vi sluppe ha om denna gubbe vård.

Tig stilla, moder, och låt mig besinna
min samvetsfrid! Den mera värde har.
Ett sådant brott skall evigt kval oss vålla
och timligt straffa i alla våra dar.

Du leder mig, o moder, med din vilja
vart helst du vill, jag kan ej stå emot.
Dock ber jag dig från detta brott mig skilja
och icke tvinga mig med lock och hot.

Jag säger dig, du får ej längre tveka
du måste handla redan denna stund.
En moders bön bör kunna dig beveka
att göra allt, med henne i förbund.

Här finns ju ingen som kan se och höra
vårt företag i stilla ensamhet.
För folket skall jag sedan troligt göra
att främlingar på natten gjorde det.

Från annan tid jag har ett dunkelt minne
att Gud kan se och höra allt vi gör.
Då finns han kanhända nu härinne –
för honom dock man fruktan känna bör.

Jag tror du blivit fjollig stackars jänta
hur kan du komma fram med tocke´ tok.
I folket präster brukar sådant pränta
för att dem riktigt få i sina ok.

Men det är något inom mig som ropar
att icke göra som din vilja är.
Och ve dig moder, om en skuld sig hopar
som följer mig vart helst min bana bär.

Gör som du vill, jag kan dig ej beveka
men kom ihåg, att innan vinterns slut,
han allt förstör, och se´n skall nöden tvinga
oss båda två i vida världen ut.

Du tjänar andra, jag får gå och tigga
från dörr till dörr, på ålderdomens dar,
och hårda främlingar till last får ligga
då hem och bärgning kostar blott ett slag.

Så talar modern till den arma flickan
som känner sig så plågad och förrådd,
hon nästan bär sitt fästebrev på fickan
den börjar gro, förgiftad drakesådd.

Hon blir i hast förvandlad till en tiger
och känner endast driftens råa makt –
Hon genast upp från spiselhällen stiger
och griper yxan där hon henne lagt.

Den gamle mannen sover lugnt i bädden
och drömmer ej om ringaste försåt,
dock är hans timglas redan fyllt till brädden
och in i evigheten bär hans stråt.

Fördärvet nalkas tyst den gamles läger,
med yxan lyftad högt till hårda slag.
Den vilseledda ej besinning äger,
och gubben räknat har sin sista dag.

Hon flera slag emot hans hjässa riktar
och sänker sedan kniven i hans bröst –
se´n är det slut med hennes mod, hon sviktar,
och kvider sakta och med bruten röst.

Din vilja, moder, ser du här fullbordad
förbannelsen skall följa mig alltjämt,
tills jag i jordens kalla sköt´ blir jordad
och vedergällningen sitt straff bestämt.

Nu uti fängelse hon får besinna
de följder straffet bär i sina spår,
då man ej tåligt söker övervinna
de onda råd och lustar mänskan får.

I många år inom dystra murar
där dödens tystnad härskar året om.
Hon sona får sitt brott i kalla burar
därinom endast väktare kom.

Polisen fann inte tilltro till modens berättelse om en främmande mördare. När husets yxa och kniv visar sig nyligen rengjorda samtidigt som man hittade spår av blodfläckar, faller båda till föga och erkänner mordet.

Häktningstiden blev lång och dagstidningarna skrev spaltmeter om hemskheterna i Bjuråker Den 3 Juni 1905 skriver Hudiksvalls Posten att Bjuråkersmörderskorna blivit dömda. Bådas sinnesstämning beskrivs vara båda jämn och lugn och att de ofta fört samtal med fängelsepastorn. Trots Karins havandeskap är hennes blick lugn, klar och behärskad liksom hennes sinnesuttryck. Hon talar och svarar på frågor redigt, snabbt, kortfattat och rakt på sak.

De mottog domen gråtande men behärskat.
Den 9 aug. 1905 föder Karin ett välskapt flickebarn som hon aldrig mer fick återse eller fick kontakt med. Säkert en mycket smärtsam upplevelse för en mor, som egentligen hade behövt allt stöd och kärlek hon kunnat få.

Barnet blev adopterat, fick en bra uppväxt och egna barn, men skammen över vad modern hade gjort var så stor och oförlåtlig att de aldrig kom att träffas, trots att de i vuxen ålder kom att bo på bara någon mils avstånd från varandra.

Fängelse signalement för Karolina Jernkrok. 1,64 meter lång, ordinär växt, grå ögon, rak näsa, ovalt ansikte. Nästan blind på båda ögonen, för övrigt frisk och arbetsför.
Fängelse signalement för Karin Jernkrok.1.64 meter lång, starkt växt, brunt hår, blå ögon, rak näsa, ovalt ansikte. Frisk och arbetsför. Hon medförde bl. a. 3 fotografier.

Efter avtjänad fängelsedom till större delen i Stockholms läns-och straffängelse, återkommer de till ”Smeses” i Knaggälve, där modern avlider 9/2 1935.

Dottern Karin, kallad ”Sme-kare”, hade nu blivit en duktig och omtyckt sömmerska.

blm-002-hus-smedens

Smedens i Knaggälve i Delsbo

Finn-Hjalmar Jansson från Överby i Forsadalen hade en dotter Hilda som gift sig 1933 med Per Jonsson vid ”Grovens”, i Baggälve. (9Å50).
Vid besök hos ”Grovens” får Finn-Hjalmar som är änkeman och bilburen, höra om grannen den duktiga sömmerskan ”Sme-Kare”. Han besöker henne och ser att hon är både sympatisk och duktig. De börjar umgås och den 6 okt.1945 begär Sme-Kare flyttning från Delsbo till Finn – Hjalmar i Överby. I Överby känner alla till ”Sme-Kares” bakgrund men hon blir allmänt omtyckt och kallas nu för ”Finn-Kare”.

blm-003-familjebild
Efter mycket letande visade det sig att Paul Holmquist i Forsa hade ett foto på Hjalmar och Karin Järnkrok.
Bilden är tagen hos Wigholms i Berge Bjuråker 1944.
Namn från vänster. Brita och Wigholm, Rune Holmqvist Karin Jernkrok, Finn-Hjalmar och Anders Forsvik
Möjligen är det Wigholms tre barn som står i förgrunden. Från vänster Kerstin Vilhelmina, Karl-Erik, och Nils-Olov.

Efter ett knappt år, den 27 Nov. 1946 avlider Hjalmar och någon tid därefter drabbas Kare av en propp som gjorde att ena benet inte vill hänga med och ena ansiktshalvan blev förändrad.
Hon återvänder till Delsbo och vårdhemmet Ljusbacken, där hon avlider den 27 Aug. 1954. Därmed var Karin Jernkroks levnadsöde till ända. Hon är begravd på kyrkogården i Delsbo.
Den 9 juni 1947 höll man auktion efter Finn- Hjalmar vid hans hus i Överby. Därefter revs huset och allt jämnades med marken.

År 1940
Den stadsfiskal som fick de skyldiga att erkänna var Anders Arvidsson. År 1940 fyllde han 70 år och berättar då för HT hur han minns matten och promenaden i månskenet från Blistra längs den ödsliga skogsvägen. Snön knarrade kärvt under skosulorna. Först gick den gamla blinda kvinnan ledd av dottern, därefter följde Arvidsson på några stegs avstånd. Då och då suckade den gamla tungt stönande och bad. Herre Gud hjälp mig, Herre Gud hjälp mig …
De fördes nu till en bondgård i närheten där ett rum med vakt ordnats för natten. Kvinnorna installerades, och Arvidsson rustade sig för avfärd. Då bad den gamla bevekande att nu får inte befallningsman gå ifrån oss förrän han bett till Gud för oss. Arvidsson kände sig inte lämplig som böneman, men kunde inte neka dem hjälp, varvid han knäböjde bredvid mörderskorna och bad en gemensam Fader Vår.

Ett märkligt minne som följde honom under ett långt yrkesliv.

I Blistra, (Blister en sorts vass) blev huset efter Per Persson Lek rivet eller nermonterat och ett nytt hus blev uppbyggt strax intill på samma gårdsplan. Den som byggde huset var stenhuggare (37C6) Karl Johan Karlsson – Jäppe, född 1856 i Finland. Han gifte sig 1897 med Maria Löfström född 1871 från Lennsjö. De fick fyra barn som alla var födda i Norrbo där de tidigare hade bott.

mord-098-blistra

Det här huset byggde Karl Johan Karlsson – Jäppe. Det brann sedan ned till grunden 1963.
Bild ur Gösta och Elsy Karlssons samling

Söndagen den 15 Maj 1963 brann huset i Blistra ned till grunden. Kvar finns nu bara en loge med fejs och en jordkällare.

Reflektion: Hämnd, begär och ovilja att förlåta, gör alla till förlorare.

 


 

Om du gillar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt 2007 av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *