Alftamorden 1892

 

Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, fastighetspapper och i olika arkiv om Mord i och omkring Dellenbygden.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Gilla oss på Facebook, och ännu bättre, dela oss med dina vänner. Tack!


Den här sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre? Vill du veta mer? Klicka här. 


Läs om Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på  historiesajten 


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

 

 

Alftamorden

 

Doktorinnan Ida Gawell Blumenthal var som Delsbostintan en riksbekant bygdemålsberättare, vilken ända sedan 1890-talets mitt och till sin död 1953 roade alla med sitt festliga humör, sitt trivsamma väsen och sina muntra historier. Hon gjorde en rad turnéer i USA och de nordiska länderna och var i en följd av år knuten till Skansen. För den yngre generationen är hon känd bl.a. genom radion.

Det är inte många som vet att denna vitala norrländska, som överallt spred solsken med sin personlighet, bara några år innan hon började sin populära verksamhet, drabbades av en djup sorg i vilken hela svenska folket deltog med stor sympati. En tolv år äldre broder Albert Gawell, länsman i Alfta, blev mördad vid en razzia i ett lönnkrögarnäste. Dödsbudet nådde hans tjugotvååriga ”Lillasyster” på hennes kontorsplats hos Norrlandsposten i Gävle måndagen den 2 maj 1892. Deras fader Jonas Gawell, som avlidit 30/7 1881 i Arbrå, hade varit kyrkoherde och bosatt  i prästgården i Rogsta utanför Hudiksvall. Den dramatiska händelsen, vilken utspelas dagen innan, har gått till kriminalkrönikan under rubriken Alftamorden.

Länsman Gawell var trettiofyra år och lyckligt gift. Makarna hade en son och en dotter. Från början hade det nog varit meningen, att han skulle ha läst till apotekare, men han valde polisyrket och hade haft sitt förordnande i Alfta sedan 1888. Denna vackra vårsöndag den 1 maj fyra år senare hade han tänkt ägna åt familjen. Det hade emellertid kommit alarmerande rykten från Mossbo, ett kronohemman strax sydöst om Alfta kyrkby. Detta arrenderades av en bonde Per Olov Olsson, vilken bodde där med bl.a. fyra söner, av vilka särskilt den äldste, Per Johan Pettersson, ofta vållat myndigheterna besvär med sitt supiga leverne. Varför barnen använde ”Pettersson” i efternamn visste de inte själva, de visste förresten inte ens när de var födda men med ledning av kyrkböckerna fick man fram, att Per Johan var tjugonio år. Han var krympling efter en ledsjukdom, som han dragits med sedan han var pojke. Hans ena ben och arm var förlamade, och han använde krycka.

Den känsla av fysisk vanmakt han burit genom alla år hade drivit på hans psykiska mognad men givit den en snedvriden utveckling. Han hade blivit en grym och lömsk människa med låga avsikter. Detta avspeglades även i hans groteska yttre, där den snedväxta munnen vid skratt drog ihop sig till ett elakt grin som skrämde många. Per Johans dominerande inflytande över fadern och de yngre bröderna, vilka alla blint fogade sig efter hans starkare vilja, var olycksbådande.

Nu hade han varit inne i Bollnäs på valborgsmässoafton och hämtat åttio liter brännvin. Detta var i och för sig ingenting olagligt, men både Per Johan och fadern hade upprepade gånger dömts för illegal utskänkning av sprit och polisen fruktade en ny lönnkrogstrafik till och från Mossbo. Länsman Gawell ansåg det vara sin plikt att försöka lägga beslag på spriten, innan den såldes till sockenborna i Alfta och irriterade grannsämjan.

Hans hustru, som väntade sitt tredje barn, var orolig för makens del och bad honom avstå, men han förklarade: ”Jag måste göra min tjänst. Vad skulle förresten hända mig här i Alfta?”

Dessa ord var de sista som den ståtlige, gråskäggige mannen yttrade i sitt hem. Han tog med sig fjärdingsman Olof Norén, vilken tidigare tjänstgjort som korpral vid Alfta kompani och som gärna ville vara på post, när det drog ihop sig till en uppgörelse med Per Johan Pettersson.

Vid ett bråk i december 1891 på en auktion i Elfkarhed hade denne i vittnens närvaro hotat att mörda fjärdingsman.
— Du får nog se upp, Per Johan har visst ett gott öga till dig, varnade länsman sin kollega medan de forcerade bergknallarna mot Olssons stuga. Den gången på auktionen hade Norén försökt anhålla den berusade krymplingen, då denne ställt till gruff, men han hade slitit sig lös, rusat in i auktionsgården och ropat till sina båda yngre bröder: ”Kom ihåg det här pojkar. Om Norén kommer hem till oss någon gång, ska ni skjuta ihjäl honom!”.

 mord-014-mossbo-dramat

Fr. v. Anders Pettersson, fadern Per Olov Olsson, krymplingen Per Johan Pettersson stödd på sin krycka och Karl Erik Pettersson.

 

Den svarta familjen

De båda polismännen svängde av från landsvägen — de måste gå genom skogen de sista hundra meterna upp till hemmanet. En tredje person var med i deras sällskap, en yngling från länsmanskontoret, som skulle stå på vakt på gårdsplanen medan de andra letade efter spriten. Alla var medvetna om att uppdraget kunde innebära fara. Det var inte bara Per Johan som hyste agg till dem, även fadern Per Olov Olsson hade svurit att skjuta varje polis som sökte tränga in i Mossbo. Han hade vid ett par tillfällen åkt fast för både tjuvskytte och förskingring och var mycket hämndlysten.

Per Olov Olsson var vid denna tid femtiosex år och grov till växten med sitt ärriga ansikte gömt bakom ett par toviga mustascher och ett vildvuxet svart skägg. Hans blick var lurande och dolsk. Något föredöme för sin familj hade han aldrig varit.

Samma år som länsman Gawell kom till Alfta flyttade Olsson till Mossbo. Han var bördig från Dalarna och hade varit hembygden trogen ända till 1880, då han började flacka runt med familjen. Ett tag bodde han i Häggesta, senare i Hanebo och Ändalösa innan han arrenderade kronohemmanet. Sedan dess hade Mossbo varit rena oroshärden, ett tillhåll för spritlangare och efterlysta brottslingar. Då inte Per Olov Olsson var hemma och tog emot den törstiga kunderna, sköttes ruljangsen av Per Johan, som raglade omkring på sitt friska ben och fyllde på stopen med brännvin.

Det var trångt om utrymmet i det torftigt möblerade och vanskötta hemmet, som strängt taget bestod av blott ett enda jättestort rum med väggfasta sovbänkar, en spis, några omålade stolar och bord samt en vedlår. Modern var en underkuvad, gråhårig kvinna med ett bittert drag kring munnen. Hon hade för länge sedan insett det hopplösa i att försöka rädda undan några pengar till mat. Det som fanns gick till brännvin.
Hon hade nog gjort några försök att ”låna” av pojkarna, då de sov ruset av sig, men vanligtvis hade hennes förehavanden upptäckts. Då hade mannen givit henne prygel med granrisruskor, eller också hade äldste sonen Per Johan svarat för misshandeln med sin krycka.

De två yngsta barnen, en flicka och en pojke, tretton respektive fjorton år, försökte modern gömma undan, när det drog ihop sig till sup orgier, men de vuxna sönerna hade hon inte längre någon hand med. Anders var tjugosex år, en lång och tanig räkel med polisonger och ett hetsigt lynne. Han hade suttit på fängelset i Gävle, sedan han försökt smita från värnplikten. Karl-Erik var sjutton år. Han såg tämligen bra ut i sitt korpsvarta hår ovanför det friska ansiktet och hade ett avväpnande leende — tyvärr hände det alltför sällan, att han brydde sig om att vårda sitt yttre eller att hålla sig nykter.

mord-006-alfta

Mossbo. Det var i den mindre gården till vänster som det hela utspelade sig

Kamp på liv och död

Ryktet om att det kommit in ett nytt lager med starkdrycker till Mossbo spred sig med byskvallrets hastighet kring socknen, och tidigt på söndagsmorgonen hade kunderna börjat infinna sig. Soldatsonen Per Pettersson var en av de första, han köpte en liter av Per Johan och sökte upp brygghuset, som hörde till torpet. Där brukade männen hålla till i festliga sammanhang. I detta fanns också en mindre kammare, där Per Johan hade gömt sina ankare med konjak och brännvin. Även sjuttonårige Erik Johan Viklund, som senare i andra sammanhang blev riksbekant som falskspelare och bondfångare, tillhörde spritkunderna men försvann med sina litrar innan dramat utspelades.

Vid femtiden på eftermiddagen hade de flesta kunderna lommat hemåt igen, det var bara Per Pettersson som låg och sov i ett hörn medan Olsson och hans söner just sökt upp halmbäddarna på brygghusgolvet för att sova ruset av sig. Ungefär så var situationen, när länsman Gawell och fjärdingsman Norén nådde fram till torpet. De hade passerat trätrappan som ledde över backen upp mot stugan och lämnat sin medhjälpare på vakt. Inne i huset hittade de inte mycket, bondmoran och hennes båda minsta barn satt tysta och stirrade med fientliga ögon på de båda inkräktarna. Länsman var aldrig välkommen i Mossbo. Gawell klättrade upp för en stege till vinden men återvände när han inte upptäckte något misstänkt. De beslöt att söka i brygghuset i stället. På vägen mötte de Per Olov Olsson. De båda polismännens entré hade för övrigt upptäckts strax innan. ”Nu kommer länsman och tar dig Per Johan”, hade Anders ropat och i samma ögonblick sprang fadern ut på gårdsplanen.
— Var har ni gömt brännvinet? frågade länsman.
Olsson svarade inte, ursinnigt kastade han sig över Gawell och försökte gripa tag om dennes hals. Länsman skakade av sig den berusade bonden, som knöt nävarna framför fjärdingsman Norén och skrek: ”Jag ska knäppa dig!”. När polismännen kom fram till brygghuset, var sönerna uppe. Per Johan hade laddat familjens stora bössa och lagt fram den till Anders och Karl-Erik.
— Den här ska vara för fjärsman, sade han och drog sig själv undan i kammaren där han barrikaderade sig med sina våtvaror.

Under tiden gav sig Olsson på det unga kontorsbiträdet. ”Det är bäst att du får litet du också”, skrek han och tilldelade pojken några knytnävsslag. Denne slet sig och flydde i panik från platsen. Medan han sprang hörde han några skott bakom sig.

Det var en ruggig syn som mötte rättvisans båda tjänare inne i brygghuset. De fick kliva mellan tömda buteljer och kullvräkta muggar, innan de nådde fram till en soffa, där Karl-Erik Pettersson just försökte ruska upp sig. Någon skrek: ”Lägg an, pojkar!” Det var troligen Per Johans röst som hördes från kammaren.

Omtöcknad av ruset slet sjuttonåringen åt sig ett Remington gevär, laddade med fumliga fingrar och sköt rakt mot fjärdingsman Norén. Skottet träffade denne i ryggen. Han kände ingen smärta men tyckte att han trampade genom golvet. Ryggmärgen hade skadats, benen vek sig under honom och han sjönk ihop. Samtidigt sprang Anders fram med ett ny laddat gevär i handen som han kastade under fällen i soffan hos Karl-Erik.

Just som skottet ljöd, hade länsman Gawell ryckt bössan från pojken och slängt undan den. När Karl-Erik nu försökte komma åt det andra geväret, blev det en vild brottning mellan honom och länsman. Anders skyndade till lillbroderns hjälp och även krymplingen Per Johan blandade sig i striden. Med sin friska arm fick han ett struptag kring Gawells hals. Detta gjorde att den unge skytten kom loss, han fick tag i vapnet och riktade det mot länsman. Denne hann få tag om bösspipan och var nära att vrida geväret ur Karl-Eriks händer, men med två av männen på ryggen måste han till sist släppa sitt grepp.

Karl-Axel sköt omedelbart och skottet träffade länsman rakt i hjärtat. Han segnade stendöd omkull på brygghusgolvet.

mord-007-a-gawell     mord-008-norén

Fjärdingsman Olof Norén       Länsman  Albert Gawell

 

”Skjut inte mera nu!”

Under tiden hade fjärdingsman Norén sårad och hjälplös lyckats krypa ut på förstubron, där han tänkte be den vaktande ynglingen att skaffa förstärkning. Denne var emellertid som nämnts försvunnen. När länsman nu var ur vägen, störtade Anders och Karl-Erik ut efter Norén, mördaren alltjämt med ett gevär i handen. Han riktade bössmynningen mot den skadade polismannen.
— Du ser ju, att jag inte kan försvara mig, ska’ du verkligen skjuta ändå? sade Norén.
— Du har varit en sån djävla rackare mot oss, så du förtjänar inte bättre, svarade ynglingen med en hård blick på sitt offer.

Brodern Anders hade emellertid nyktrat till litet efter all upphetsning. Han vädjade till Karl-Erik: ”Skjut inte mera nu!” Denne sänkte då geväret.

Fadern hade under hela det våldsamma blodsdramat uppträtt närmast som en vansinnig. ”Titta, vilka modiga pojkar jag har”, skrek han och hoppade omkring på gårdsplanen. Varken han eller sönerna brydde sig om att länsman Gawell låg död inne i huset och att Norén kröp omkring livsfarligt skadad. Det var i stället två grannar, vilka hört skottlossningen och vågat sig fram, som tog hand om fjärdingsman och bar honom den en kilometer långa vägen till Majors gården. Båda riskerade livet i sin barmhärtighetsaktion. Så länge de var inom synhåll från Mossbo, stod Karl-Erik kvar i dörren till bryggstugan och siktade på dem med sin laddade bössa.

Norén fördes senare samma kväll till Söderhamns lasarett, där man konstaterade, att han var totalförlamad i underkroppen. Han var hela tiden vid sans och kunde lämna en utförlig skildring av vad som hade hänt, när länsman mördades. Nu avslöjade han också, att denne låg kvar i Mossbo, dit ingen av grannarna tordes bege sig.

Soldatsonen Per Pettersson hade schappat hem så snart han nyktrat till. Han berättade, att Olsson och hans pojkar gömt undan gevären och det mesta av spriten i skogen, varefter de fortsatt att supa tills de somnat på sina halmbäddar. Den unge mördaren hade under natten fått ett anfall och i flera timmar irrat kring i skogen och försökt skjuta sig. En granne hade vid midnatt mött Per Johan med kryckan och den gråtande lillbrodern samt varnat dem: ”Vet ni vad ni har gjort, pojkar?”
— Ja, var det inte bra! hade Per Johan svarat och grinat upp sig. Men det blir väl värst för Karl-Erik, hade han tillagt och slagit upp en sup åt denne.
— Det är bäst att du tar den här, det blir kanske aldrig någon mer, hade han sagt.

Nyheten om mordet på den i Alfta och i vida kretsar omtyckte länsman Albert Gawell väckte allmän sorg och förbittring över hela Sverige.

Länsstyrelsen i Gävle gav kronofogde Axel Holm i Bollnäs i uppdrag att omedelbart infånga gärningsmännen och utlovade även militär hjälp. Stor brådska var av nöden och iltelegram gick till Bollnäs och chefen för Alfta kompani, kapten Fougberg. Denne ställde sig i spetsen för en styrka på fjorton beväpnade män, och under tiden mobiliserade kronofogde Holm ett antal poliser och frivilliga, även dessa utrustade med vapen.

Ovetande om denna auktion och att ett tjugotal män fram på måndagseftermiddagen satte sig i rörelse mot Mossbo, hade en annan kollega till den döde, kronolänsman Carl Sundberg i Ovanåker, redan på söndagsnatten tagit ett privat initiativ med samma mål för ögonen. Så snart han fått vetskap om mordet ansåg han sig vara den som närmast borde överta Gawells ämbete. I all hast fick han åtta män med sig och dessa parkerade han i en cirkel kring kronotorpet, medan han ensam dristigt fortsatte mot den illa beryktade lönnkrogen. Han hade klätt ut sig till luffare och sökt förändra sitt utseende så gott det gick.

 

mord-066-alfta

Vykort om Alftadramat. Bild ur Tony Rödins samling

En listig länsman

Den snabbtänkte och rådige polismannens plan gick ut på, att Per Olov Olsson och hans söner skulle vara så berusade under natten att de inte skulle känna igen honom. Han hoppades, att de skulle ta honom för en vilse driven kund som önskade köpa brännvin. Då kunde han rekognoscera litet, innan han gav signal till sina mannar att storma fram och hjälpa till. För säkerhets skull hade han tagit med sig flera par handbojor.

Kronolänsman Sundberg hade räknat alldeles rätt. Då han smög fram till brygghuset, låg de tre dödfulla pojkarna där och sov. Polismannen tassade försiktigt runt och fäste sina handbojor på alla tre, han länkade ihop Per Johans friska arm med Karl-Eriks händer och satte ett par andra bojor kring Anders Pettersson. På gården mötte han Olsson, även denne höggradigt berusad. Snart låg även fadern omkull slagen och försedd med handbojor. Därefter företog Sundberg en ny rundtur och samlade ihop alla vapen han hittade. Det fanns bl.a. tre skarpladdade gevär gömda i ett lider. I skogen låg ytterligare några gevär och den eftersökta spriten. När kronofogde Holm kom till Mossbo i spetsen för sitt uppbåd av polis och militär, kunde Sundberg överlämna hela kvartetten väl fängslad. Han hade även med hjälp av sina män hunnit forsla den döde från platsen.

Kronofogde Holm ledde polisutredningen och redan vid de första förhören erkände sjuttonåringen, att det varit han som skjutit Gawell och Norén. Det tog rätt lång tid, innan man fick fram den fullständiga bilden av händelseförloppet och förspelet till detsamma. Per Olov Persson och hans tre medhäktade söner dukade ideligen upp lögner och kom ständigt med nya uppgifter. Innan Södra Hälsinglands Västra domsaga den 14 maj 1892 inledde rannsakningarna, hade kronofogde Holm i sin egenskap av åklagare dessutom den smärtsamma plikten att utöka sitt ansvarsyrkande till att omfatta två mord.

Tio dygn efter vålds dramat avled nämligen fjärdingsman Olof Norén av sina skador. Det var dagen efter att länsman Gawell under stor anslutning från hela bygden vigts till den sista vilan i Alfta kyrka. Samma menighet följde den 20 maj Norén till graven.

En krans från Gävleborgs läns samtliga polismän på Gawells grav med följande text får lämpligen tjäna som ett äreminne över båda dessa män.

 

”En man uppå sin post i livet är en fröjd.
Att dö på denna post är mannapliktens höjd.
En sådan man du var och blev intill det sista.
Så tag kamraters tack och tårar på din kista.”

 

Änkefru Gawell fick mottaga många sympatibevis från hela landet och dessa följde senare även hennes tre barn, vilka numera är verksamma i Stockholm. Sonen är civilingenjör, en gift dotter är rektor och yngsta flickan, som aldrig fick se sin pappa, är gymnastiklärarinna.

 

Fadern: Felet var mitt

Av rannsakningarna framgick att Per Johan Pettersson varit den främst skyldige. Genom vittnen kunde det bl.a. styrkas, att han flera gånger uppmanat Anders och Karl-Erik att skjuta de båda polismännen. Här förelåg uppenbarligen anstiftan och i viss mån även planläggning.

Första rättegången pågick tolv timmar i sträck från klockan 9 på morgonen till klockan 11 på kvällen och detta blev även i fortsättningen den normala rutinen i det utdragna målet.
— Var ni ångerfull efteråt? tillfrågades Karl-Erik av domaren, vice häradshövding Erik von Holcker.
— Ja, svarade denne och brast i gråt.
Åklagaren invände, att det inte kunde ha varit så mycket bevänt med ångern eftersom han lagt sig att sova i samma rum som den mördade.
— Vart skulle vi gå? sade ynglingen.
Per Johan ljög i början och uppgav, att han hela tiden befunnit sig ute på gårdsplanen varför han inte visste vad som hänt. Brodern Anders avbröt honom: ”Det är fel, det är Per Johan som rår för det här”.
På fråga hur hans föräldrar tagit mordet tillade Anders:
— Far tyckte det var djäkligt, mor tog det också hårt, men Per Johan såg belåten ut.
— Än ni själv då, ångrade ni er?
— Åjavars, inte tyckte jag det var något bra heller.

Under den fortsatta handläggningen släpptes soldatsonen Pettersson på fri fot. Per Johan hade försökt utpeka honom som den, vilken hetsat bröderna till morden, men utredningen visade, att han varit så full att han helt enkelt inte kunde ha medverkat aktivt. Tredje rannsakningen hölls på midsommarafton och härvid berättade Karl-Axel under tårar:
—Jag är alldeles säker på, ja, så säker som att jag står här, att jag aldrig gjort det om inte Per Johan uppmanat mig. Nog hade länsman knölat till mig alltid, men jag var så full och klen i bena, att jag inte kunde ha skjutit, om inte mina bröder hade hjälpt mig.
Anders bekräftade detta: ”Min äldsta bror som borde vara den bästa av oss, är den sämsta människa jag vet”.

Båda uppgav att fadern och Per Johan aldrig gjort annat än supit och spelat kort och att de som barn aldrig fått lära sig något. Betecknande var kanske, att ingen i familjen kunde läsa eller skriva. Fadern medgav sin delaktighet och framhöll ångerfullt, att ”felet var mitt eftersom jag aldrig tuktade mina pojkar”. Han sade sig också ha varit rädd för äldste sonen.

Fjärde och sista rannsakningen hölls den 12 juli och samma dag meddelades domarna. Av någon orsak vägrade Anders plötsligt att svara på domarens frågor:
— Är Anders arg? undrade häradsrättens ordförande.
— Nej, svarade den häktade surmulet. Men är det så, att ni tycker jag är arg, så får ni ta livet av mig tvärt om ni vill.

Rätten dömde Anders och Karl-Erik Pettersson som gemensamt skyldiga till dubbelmord till livstids straffarbete, medan Per Johan som anstiftare dömdes till döden. Fadern fick ett år och sju dagars straffarbete. Svea hovrätt fastställde straffen den 6 september samma år och den 12 januari 1893 anslöt sig Högsta domstolen till utslaget, dock med en reservant. Det var ett justitieråd K. G. Carlsson, som inte ansåg det vara tillräckligt styrkt att Per Johan anstiftat morden. Han hävdade, att också denne skulle dömas till livstid. Även när det senare begärdes nåd för den dödsdömde, anmälde denne reservant en från majoriteten avvikande mening. Ensam ville han bevilja Per Johan nåd.

 

Proteststorm mot dödstraffet

Myndigheternas avslag mottogs med opposition på vissa håll i Sverige och ledde till en häftig debatt för och emot dödsstraffet. En äldre riksdagsman från Blekinge med säte i Första kammaren, major C. A. Adelsköld, satte sig i spetsen för en aktion mot denna uråldriga svenska bestraffningsform, och den 19 februari 1893 samlades 500 sympatisörer till ett protestmöte i Stockholm.

Aktionen var unik även på så sätt, att den var en av de första mera öppet framträdande i sitt slag i vårt land. Tidigare hade man nog offentligt diskuterat dödsstraffet men då var det närmast frågan om avrättningarna skulle vara offentliga eller ej. (Se: Då avrättning var gratisnöje.) Något omedelbart resultat blev det nu inte men denna framstöt 1893 bidrog kanske till att lagstiftarna senare påverkades. Som bekant försvann dödsstraffet i praktiken först år 1910 och år 1921 även på papperet.

Det framsynta och av en mera human syn på hithörande problem starkt präglade möte, som samlades för över sextio år sedan i Stockholm, enades om en resolution vilken samtidigt formades till ett budskap riktat till konung Oskar II. De bärande synpunkterna är värda ett studium.

 

TILL KONUNGEN.
Då dödsstraffet ej motsvarar straffets ändamål, nämligen förbättring;

då det bevisligen ej avskräcker från brott kraftigare än livstids fängelse;

då det visat sig verka demoraliserande på folket och är i hög grad upprörande för mänsklighetskänslan

då det är inkonsekvent av staten att förbjuda mord men själva mörda;

då det hänt att personer blivit avrättade, vilkas oskuld sedan kommit i dagen, trots de vid domens fällande och stadfästande skenbara bevisen för brottslighet;

och då förhållandena i de land, där dödsstraffet blivit avskaffat såsom Italien, Rumänien, Portugal, Holland och Schweiz eller i de land, där det på länge ej tillämpats, såsom Finland och Belgien, tydligt ådagalägga, att den allmänna säkerheten alls icke därav hotats eller de grövre brottens antal därför ökats;

uttalar sig mötet principiellt emot dödsstraffet såsom ett barbariskt rättsmedel stridande mot humanitet och civilisation.”

 

I uttalandet gjorde alla undertecknarna en ”innerlig och allvarlig hemställan till Ers Kungliga Majestät att av nåd förskona Per Johan Pettersson från dödsstraffet”. Man ifrågasatte om hans brottslighet kunde anses vara större än hans yngre bröders och hänvisade till justitierådet Carlssons reservation.

Resolutionen trycktes på särskilda listor, vilka cirkulerade i bl.a. Stockholm, Gävle, Eskilstuna och Sundsvall. På en vecka hade man fått 5 700 namn och med dessa petitioner som stöd uppvaktades konungen på nytt. Ingenting hjälpte emellertid. Den 10 mars kom det definitiva avslaget. Samtidigt började man göra vissa förberedelser i Gävle för avrättningen.

 

”Det kortaste straffet”

Den för sin tid säregna aktionen för brottslingen i Alfta berodde också till en del på Per Johan under häktningstiden förvandlades till en djupt ångerfull syndare. Gefle-Posten skrev bl.a. i början av år 1893 detta:

Den i laster och uselhet fostrade Per Johan Pettersson blev i fängelsecellen en ny människa. Han kom snart till insikt om ohyggligheten av sitt brott, ångrade det djupt och begrät det. I stället blev han en djupt religiös man, och det var äkta ton i hans omvändelse. Han önskade efter hand umgälla och försona sin skuld och inför Herren Gud i himmelen vinna förlåtelse.”

 

Så snart dödsdomen vunnit laga kraft, uppsöktes Per Johan av fängelsepastorn K. B. Henning, vilken frågade hur lång förberedelsetid för döden han behövde.
— Det får pastorn bestämma, svarade den dödsdömde.
— Skall vi säga sex veckor, då?
— Ja, vi säger väl det då.

Senare tilläts den häktade ta avsked av sina två bröder, när dessa transporterades till Långholmen för att avtjäna livstids straffarbete. Per Johan gick fram till dem och sade:
— Så fick i alla fall jag det kortaste straffet.
— Jaså, hur mycket fick du då?
— Jag fick bara sex veckor.
— jaså, skall du gå till döden du? Ja, farväl då Per Johan.
— Farväl.

Det var alla ord som utbyttes. Karl-Erik och Anders avled båda i fängelset, de drabbades båda av lungtuberkulos. Den sistnämnde dog på Långholmen i maj 1901 och den yngre brodern i januari 1911. Karl-Erik hade under sina aderton år som fånge förgäves sökt nåd vid icke mindre än fem tillfällen, sista gången på våren 1910.

För Per Johan fanns det emellertid nu endast kort tid, hans återstående dagar bestod mest av bön, psalmsång och samtal med fängelsepastorn. På kvällen den 13 mars fick han veta, att nådeansökan avslagits och att avrättningen skulle ske kommande fredag, den 17 mars. Han var lugn och frimodig och sade sig inte alls frukta döden.

Dagen före exekutionen fick han nattvarden och samma eftermiddag kom det varma hälsningar från modern. Sonen lät hälsa tillbaka: ”Det är svårt, men jag är lycklig.”

På kvällen tog han farväl av sin fader, vilken avtjänade sitt straff i samma fängelse i Gävle. Det blev ett gripande avsked, den gamle var fullständigt förkrossad och grät strida tårar, sedan han nu sade sig ha insett, att han ägde stor skuld i sonens öde. Rörelsen blev även Per Johan övermäktig och han försökte trösta sin far genom att sjunga ett par psalmer, som han lärt sig av prästen.

Efternatten tillbringade den dödsdömde ensam under sång och bön innan han slumrade in. För fadern var natten bitter och kvalfull. Han hördes högljutt gråta i sin cell.

Klockan 6 på fredagsmorgonen steg Per Johan upp och tillbragte sin sista stund tillsammans med pastorn. Nu fick han veta, att halshuggningen skulle ske inom två timmar. Strax efter klockan 7.30 samlades omkring fyrtio tillkallade vittnen kring schavotten på länsfängelset gård, där man tätt ovanför marken byggt upp ett brädgolv, på vilken själva stupstocken monterats. Bland de närvarande märktes representanter för länsstyrelsen, magistraten och stadsfullmäktige, flera läkare och tidningsmän. Det rådde en dov, tryckande stämning. Alla samtal fördes i en viskande ton.

mord-009-johan-p

Johan Persson, avrättad 17/3 1893

 

Ett mirakel vid schavotten

Exakt klockan 8 föredrog länsnotarie Axel Schotte (sedermera civilminister i tre liberala regeringar och landshövding) dödsdomen, varefter fängelseportarna öppnades och Per Johan hoppade fram på ett ben stödd av sin krycka. Hans likbleka ansikte präglades av undergiven resignation. Ögonen återspeglade en inre frid och förtröstan. Där fanns inte en skymt av fruktan. ”Det var som om han gick i förvissningen att himlen bjöd försoning och förlåtelse”, hette det i ett samtida tidningsreferat. Den dödsdömde ledsagades av pastor Henning och fängelsedirektören A. Hedberg.

I samma ögonblick som Per Johan Persson haltade upp vid schavotten, inträffade ett mirakel, som endast kan förklaras av den ohyggliga spänning fången befann sig i. Krymplingen sträckte plötsligt ut sitt ofärdiga ben, och för första gången i sitt liv kunde han vila kroppstyngden på båda benen. Hans bakåtvridna och sedan pojkåren förlamade arm rörde sig samtidigt sakta framåt och gav honom stöd, när han lade sig tillrätta på knä med knäppta händer.

Skarprättaren A. G. Dahlman från Stockholm stod beredd med sin dödsbila och gjorde intet misstag. En av de närvarande läkarna, professor FR. Holmgren från Uppsala, vilken fått tillstånd att studera vissa biologiska verkningar då en människa halshugges, gick genast fram och lyfte upp den dödes blodiga huvud. Med en kronometer i andra handen studerade han pupillernas sista snabba skiftningar. Det var exekutionens något makabra avslutning.

Kroppen placerades i en till hälften sågspånsfylld svartmålad kista och fördes till en närliggande byggnad, där professor Holmgren obducerade den. Samma eftermiddag skickade landshövdingen i Gävle en skrivelse till konungen om att avrättningen verkställts på föreskrivet sätt.

Bland de många svenska män och kvinnor, vilka någon månad tidigare förgäves hade kämpat för att Per Johan Pettersson skulle benådas, märktes även kommunalstämmans ordförande i Lima, Graf Lars Jonsson. Till den petition, vilken kungen uppvaktades med, hade han fogat ett eget personligt yttrande.

Då vi nu vet detaljerna från det blodiga skådespelet på fängelsegården i Gävle, kanske vi ännu bättre kan förstå de motiveringar för dödsstraffets avskaffande som genomsyrade denna opinion. Så här skrev kommunalmannen i dalarna bland annat:

”Jag yrkar på nåd av dessa skäl:

emedan jag anser dödsstraffet ovärdigt ett civiliserat folk;

emedan jag anser, att en brottsling kan göras oskadlig genom livstids straffarbete;

emedan jag anser, att ingen annan har rätt att taga liv än den som givit detsamma;

emedan samhället kanske är skyldig den människan större överseende, som ej fått annan uppfostran än i en lönnkrögarhåla;

emedan om samhället hade ett samvete, detta säkerligen skulle anklaga för mord även om mordet skedde i lagens namn.

 

Text och bild ur Brottets Krönika 1955
Avskrift: Viveca Sundberg

 

mord-010-dahlman

Skarprättare A. G. Dahlman

mord-026-dahlmans-bila

 Dahlmans bila. Blodet på bilan är efter Johan Filip Nordlund som avrättades 10 dec. 1900. Nordlund blev den siste som avrättades med handbila.
Den sista som avrättades i Sverige var Alfred Andersson Ander. Han avrättades med giljotin den 23 december 1910.

 


Den svarta familjen

Per Olof Olsson född 7/1 1836 i Ore, Dalarna. Arrendator. Död 16/7 1923.
Gift 4/3 1861 med Kerstin Matsdotter född 17/7 1837 i Ore, Dalarna. Död 30/1 1920
Sju barn:
Anna 1861
Per Johan 5/8 1862. Krympling. Död 17/3 1893 Avrättad genom halshuggning
Anders 13/4 1866. Död 9/5 1901
Johanna Christina 1869
Karl Erik 14/4 187. Död 18/1 1911
Lars Olof 13/10 1875 Ogift, död 31/8 1959
Maria Matilda 29/1 1878. Gift 1904 med Karl-Johan Karlsson, bos. i Tensta. Död 3/10 1958.

 


Läs även Kjell E. Genbergs roman: Brännvinet Bössorna Bilan, som handlar om den här sista avrättningen på fängelsegården i Gävle.


 

Dellenportalen vill rikta ett stort Tack till alla som välvilliga hjälpt oss med uppgifter som gjort det möjligt att göra den här sammanställningen.
Än en gång ett stort tack.

Därför behöver vi din hjälp. Rätta oss när du ser att något blivit fel och hjälp oss att med bilder och information dokumentera ännu fler mord som utspelats i våra bygder. Har du själv egna minnen att berätta om, vill vi att du vänligen hör av dig till Dellenportalen.

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo.

 

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

 Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

Tillbaka till toppen

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

 

6 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *