Fäbodar i Forsa

Den här är en avskrift av boken: FÄBODBYGDERNA I FORSA OCH HÖG OCH DERAS HISTORIA, av Anders Nilsson. Med tillstånd från Forsa Sockens Hembygdsförening har vi skrivet av all text och skannat in alla bilder ur boken. Den inbundna och mycket välgjorda boken är i det närmaste slutsåld. Om det finnas något enstaka exemplar kvar är det först till kvarn som gäller. Tel. 0650-236 78.

Boken är utgiven av Forsa Sockens Hembygdsförening år 1997.
Avskrift: Viveca Sundberg

En digital upplaga har många fördelar. Vi kan rätta tidigare eventuella felaktigheter och vi kan lägga till nya uppgifter och nya bilder. Vi vill med den här nätupplagan göra vårt bästa för att efterlikna boken, men den kan aldrig få samma utseende och det går heller inte ersätta känslan av att hålla i en bok. Vi måste rätta oss efter de regler som gäller för internet. 


Det är 20 år sedan boken gavs ut, och nu behöver uppgifter uppdateras. Vallstugor har bytt ägare och andra saker har kanske inträffat som gör att uppgifter behöver kompletteras. Detta hoppas vi nu få hjälp med. Vi hoppas att du kan hjälpa oss med fler berättelser och även fler bilder.


Under rubriken Fäbodväsendet kan du se filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.


Se bilder på fäbodar på Forsa sockenbilder


Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Forsa och Forsa Hembygdsförening i Hudiksvalls kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.

Framför allt vill vi digitalisera vår fäbodkultur, så att många fler får möjlighet att lära känna det som är kvar av vårt kulturarv.

Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.


Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen. se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Läs om fäbodar på Wikipedia


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:

Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


 

FÄBODBYGDERNA I FORSA OCH HÖG

OCH DERAS HISTORIA

ANDERS NILSSON

 

fv-001-01

Två bilder från Ofärne pryder bokens framsida.
Norrvall är gårdarna t v mitt i bild – visas i närbild på bilden under.

fv-001-02

Norrvall i Ofärne. Båda färgbilderna är tagna vid samma tillfälle


 

fv-003-hummel-stina

Stina Svedin (1853-1939), ”Hummel-Stina” blåser i sin näverlur. Bilden är enligt framlidna Anna Johansson, född Nilsson, i Hamre tagen vid Hälsingestämman i Hudiksvall 1910.
Hummel-Stina var bopiga på Finnsjövallen under åren 1867 – 1900!
Hon bär på bilden Forsadräkt.

 

FÖRORD

Berättelsen om Forsa – och Högsböndernas 51 fäbodvallar och deras historia bygger i huvudsak på trettio års forskning om fäbodbebyggelsen och fäbodväsendet i allmänhet och Forsa och Högs socknars fäbodhistoria i synnerhet samt på de fjorton föredrag, som jag hållit på olika bogäspen under åren 1983 – 1996.

Den skiftande mängden av tillgängliga uppgifter har gjort att de olika kapitlen om fäbodvallarna varierat i längd.

Boken tillägnas särskilt några personer, som genom sina kunskaper, minnesgodhet och intresse förmedlat uppgifter till mig.

I första hand tänker jag på Erik Hed, Forssa forngårds och Forssa hembygdsförenings generöse gynnare och donator.

Den kunnige, minnesgode och vänligt tillmötesgående Axel Johansson, ”Jan Jans Axel” vill jag gärna ihågkomma med denna utgåva liksom även Lars Nilsson, ”Lasse Ystegår’n” i Wålsta och ”Olle Persson i Rumsta, ”Petters-Olle” samt Jonas Persson i Hög, ”Jon Perssa i Baldra”.

Dessutom stannar jag i tacksamhet för god hjälp och tillmötesgående inför Erik Olsson, ”Erik i Tövsätt” och Erik Nilsson,” Erik i Västnäng”, alla kunskapsrika, när det gäller deras resp. fäbodvallar.

Israel Jonzons två uppsatser i sin utgåva Kring Hälsingland och dess gamla folkland Ur Forsa prästskogs historia samt om fäbodvallarna i Forsa har främst lämnat information om händelserna omkring Fuskås. I boken Fäbodar, utgiven i samarbete med Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för Hembygdsvård, har Anders och Åsa Nyman sakkunnigt och informativt lämnat upplysningar om den svenska fäbodens ålder och uppkomst samt om matkulturen vid våra fäbodar. Ingvar Jonsson har i Hälsingerunor 1964-65 behandlat fäbodbebyggelsen i Hälsingland. Han har dessutom låtit mig ta del av värdefullt material, som berört 1600-talets fäbodar i Forsa. Tjänstemän vid Riksarkivet i Stockholm och vid Hälsinglands Museum i Hudiksvall underlättade i väsentlig grad arbetet för mig.

Kulturgeografen Inga-Lisa Pehrson skildrade i sin akademiska uppsats från 1938 Om fäbodväsendet i Forssa socken inte endast trettiotalets situation utan räddade åt eftervärlden minnesgoda men sedan länge avlidna Forsabors uppgifter om fäbodväsendet i Forsa.

För bildmaterialet har jag främst att tacka Hälsinglands museum i Hudiksvall, lantmäteriinstitutionerna i Gävle och Hudiksvall samt Hugo Martinsson i Hamre.

Förhoppningsvis har jag tillsammans med mina medarbetare räddat undan något av det kunskapsstoff, som kanske eljest skulle försvinna i glömskans djup. I vördnad och respekt för vad de tidigare generationerna uträttat på detta speciella område, som inte bara var ett led i kampen för brödfödan utan också innefattade ett stycke av vårt lands kulturhistoria, överlämnar jag utgåvan till läsarnas bedömning.
LJUSDAL 97-09-30

Anders Nilsson

 

FORSA OCH HÖGS FÄBODBYGD OCH DERAS HISTORIA

Så gick de gamla fädrens väg från bygden och till skogen och i ett ständigt växelspel tillbaka hem igen.

l byn gick ärlan vippande i fåran efter plogen på fäbodvallen jäntan med längtan till en vän.

Nu är den gamla vallens tid för länge se’n förliden och fäbodäventyrets dag en låt i moll och dur.

Men sagans stoff och melodi sögs in i nya tiden, som i sig själv bär tonerna från vallens näverlur.

(Från Albert Vikstens dikt Fäbodfolk i diktsamlingen Kavalkad 1949)

 

Under nästan fem årtusenden var jordbruket med binäringar det dominerande näringsfånget i vårt land. Ännu för 100 år sedan arbetade omkring 80 procent av landets yrkesverksamma med jordbruk och boskapsskötsel.

I trakter där spannmålsodling och åkerbruk inte gynnades av jordmån och väderlek, var boskapsskötseln en livsnödvändig gren av jordbrukarnäringen. Boskapsskötseln var till sin natur extensiv och krävde stora arealer. De fanns endast på de vidsträckta skogsvidderna. Därför skapades där våra fäbodbygder.

Fäbodväsendet tillhör med all rätt vår kulturhistoria.

Allt detta, som hörde till fäbodväsendet, ligger nu i ett töcknigt förflutet och har, i den mån någon ännu minns och vet något om det, fått ett romantiskt skimmer över sig.
Men det var ett strävsamt liv, som väntade fäbodstintan, när hon i maj eller juni beredde sig att dra till valls. Här i Hälsingland var det ofta Svantedagen den 10 juni, som var buförsdagen!

Ljuspunkterna i hennes liv var väl att få leva nära naturen och följa dess skiftningar och så naturligtvis de efterlängtade besöken från bygden.

Men även om det gamla fäbodlivet nu tillhör det förgångna, finns dock fäbodbebyggelsen kvar. Denna pittoreska utmarksbebyggelse utgör trots allt en länk mellan den avlägsna tid, som för de flesta av oss ligger i ett för länge sedan passerat förflutet, och vår egen moderna tid med annorlunda värderingar. Den som suttit vid den flammande torrvedsbrasan på den urgamla spishällan i fäbodstugan, medan höstmörkret kramade vägg och knut, kan inte ha särskilt svårt att föreställa sig, hur våra vikingatida förfäder satt under sotiga tak i sina ryggåsstugor och berättade om upplevelser man haft på fjärran hav eller i främmande länder.

Den gamla fäbodstugan minner, om den inte blivit alltför förändrad efter en ny tids behov, om livet vid fäbodarna både då den ligger gömd långt inne i det täta granskogsbeståndet, på den för länge sedan uppodlade sydsluttningen eller återfinns nere vid skogssjön, där den gula vassen och näckrosorna med sina vita vackra blommor låter sig vaggas av den sakta morgonbrisen.

En molnfri septembermorgon sitter jag uppe på Storberget i Forsa, nära den plats, där Storbergs fäbodar anlades någon gång under 1700-talet.

Luften är helt genomskinlig. Höstens nattemperaturer har redan börjat måla sina granna färger på trädens lövverk. Jag kan se långt denna dag, långt ut mot det blånande havet i öster. I norr och söder fångas blicken av skogar, berg och dalar miltals bort. I väster rullar det sydnorrländska berglandskapet liksom i stelnade vågor mot fjällen långt där borta. Inom synhåll har jag byar, tätorter, fritidshus och en och annan fäbodbebyggelse. Ännu ter sig bygden som ett öppet landskap med sina odlingsytor.

Jag drömmer mig bakåt genom århundradena och årtusendena. Tankeutflykten stannar vid en tidpunkt, som ligger 9000 år före nutid.

När jag nu sveper med blicken mot öster, nordost och sydost, häpnar jag!

Borta är kustlandet, där de många människorna bodde med sina gårdar och åkerfält. Havet, som syntes så långt borta, är nu nära … ja, slår faktiskt mot bergets fot under mig. Kustremsan har förvandlats till en skärgård med öar, holmar, sund och vikar.

Under den senaste istiden, som nyss avslutats här i och med att ismassan drog sig mot nordväst och blottlade marken, hade isen, möjligen 2000 m tjock, tryckt ned sitt underlag minst 240 meter och givit upphov till denna skärgård.

I detta hav avsattes grovkornigt och finkornigt material, som innehöll näringsämnen och gav upphov till förutsättningar för skogsmark på de högre områdena och jordbruk på de lägre nivåerna.

Praktiskt taget all jordbruksmark i Sverige är gammal sjö- och havsbotten. Vi kan alltså hävda, att vår jordbrukarnäring är en skänk av inlandsisen, som skapade förutsättningarna.

FÖRST KOM SAMLARE, JÄGARE OCH FISKARE

Först kom samlare, jägare och fiskare hit – kanske från början säsongsmässigt, innan bönderna fann överlevnadsmöjligheter här, sedan tillräckligt mycket mark genom landhöjningen lösgjorts från havets våta famntag.

Åkerbrukets ankomst till vårt land brukar förläggas till omkring 4000-3000 år före Kristus. Då avslutades den äldre stenåldern och den yngre började. Man har på senare år börjat använda benämningarna jägarstenåldern och bondestenåldern för de båda skedena i vår förhistoriska utveckling.

INGEN BRONSÅLDER I NORRLAND

Men detta gäller de mellersta och södra delarna av vårt land. Häruppe i Norrland kom de olika epokerna med en viss fördröjning, eftersom natur och klimat var annorlunda i norr än i söder. Sålunda räknar man med, att stenåldern sträckte sig fram till järnåldern. Någon bronsålder, som för de södra delarna av Skandinavien beräknats ha varat mellan 1800 – 400 f.Kr, blev det inte häruppe. Därtill var bronset alltför sällsynt och dyrbart.

Sten, trä, ben och horn blev de dominerande materialen ända fram till dess, att järnets tid kom.

Det är oklart, vilken av jordbrukets verksamheter som kom först, åkerbruket eller boskapsskötseln. Kom de samtidigt eller var det de lokala förutsättningarna, som bestämde tågordningen?

 

BOSKAPSSKÖTSELN DET PRIMÄRA

Enligt den kände arkeologen Mårten Stenberger fanns det under yngre stenålder och äldre sydskandinavisk bronsålder en befolkning utmed Bottenhavets kust och de dåtida älvdalarna, som huvudsakligen livnärde sig på boskapsskötsel. Utgår man från dessa uppgifter, framstår boskapsskötseln som det primära för befolkningens livsuppehälle i denna del av landet. Det är också naturligt med tanke på bristen på vidsträckta slättbygder, lämpade för åkerbruk i större omfattning.

När de tidigaste Forsabönderna kom till bygden, var det sannolikt i första hand till boskapsskötseln och i andra hand till åkerbruket, som de sålunda hade att förlita sig till.

Så har det förblivit i Norrland, Dalarna och Värmland under de fyra årtusenden, som jordbruket varit det bärande näringsfånget för bygdens befolkning. Under hela tiden utökades den odlade arealen, så att omkring 1930 var praktiskt taget all odlingsbar mark i Sverige tillvaratagen. Sist skedde expansionen i Norrlands inland. Efter 1930 började förbuskning och beskogning ge naturen möjlighet att ta tillbaka det, som den en gång förlorade till den idoge odlaren.

Även om de första bönderna i Forsa kunde odla upp ett stycke jord på de självdränerade platserna mellan sankmarken omkring sjöarna och höjdsträckningarna med sin magra morän var det sålunda husdjuren, kor, får, getter och svin, som blev en livsnödvändighet för folket. På de små åkrarna, från började bearbetade inte med plog och årder utan med hacka, kunde man möjligen få mjöl till brödbakningen och gröten. Svedjebruk var sannolikt inte obekant för dessa första odlare.

 

fv-001-1

Profil genom fäbodbygd och huvudbygd i Forsa

 

Om man räknar med att först omkring 500 f. Kr bondebefolkningen var fast etablerad i bygden, låg alla områden, som i nutid ligger lägre än 25 meter över havet, under vattennivån. Nästan all mark i socknen befann sig emellertid över 25 meters nivån och hade sålunda århundradena närmast före Kristi födelse redan kommit över vattenytan under den framskridande landhöjningen. Marken närmast vattnet bestod av sankmark, bevuxen med sly. På den öppna vattenytan växte vass och fräkenväxter, som även i sen tid tagits tillvara för djurfoder.

 

FÄBODVÄSEN OCH FÄBODDRIFT

Fäboddriften har definierats som mjölkproduktion och förädling av mjölken vid periodiskt använda platser.

Genom boskapsskötseln kunde skogsviddernas omätliga grästillgångar utnyttjas dels för animalisk livsmedelsproduktion men dels och framförallt för framställning av mjölkprodukter, som var möjliga att bevara i långliga tider.

Korna, fåren, getterna och svinen blev således basen för skogslänens jordbrukarbefolkning. I sen tid har ju skogen som råvarubas för trävaror blivit en nödvändig del för landsbygdsbefolkningen i dessa delar av Sverige.

Flera frågor inställer sig: När, var och hur växte fäbodväsendet fram?

Fäbodväsendet växte fram före de skrivna källornas tid, d.v.s. i förhistorisk tid. Några skriftliga dokument, som kan berätta, när det skedde, finns alltså inte.

 

FIMBULVINTER ELLER LITEN ISTID

Ett halvt årtusende före vår tideräknings början förändrades klimatet. Den varma torra väderlekstypen under yngre stenålder och bronsålder ersattes nu av ett svalare och nederbördsrikare klimat. Även om man kallat århundradena närmast före Kristi födelse för Lilla istiden eller Fimbulvintern, blev det dock inte någon ny istid.

Ett svalt och fuktigt klimat brukar gynna betesmarken och därmed också boskapsskötseln på bekostnad av sädesodling.

Under det tidigare skedet hade kreaturen kunnat gå ute året runt på bete. Nu måste de stallfodras under den kallare årstiden, vilket innebar, att man tvingades dels att under sommaren samla vinterfoder och dels bygga några slags vinterhus för djuren.

 

TVÅ IDÉER OM HUR DET BÖRJADE

Det finns väsentligen två skilda idéer, hur hembyarna och fäbodbygderna uppstod:

Enligt den ena idén hade man först en av naturen gynnad huvudbygd med permanent bosättning. Men allt efter som huvudbygden tillväxte med flera bybor och fler djur, tvingades man för att finna tillräckligt med vinterfoder och betesmarker att dra allt längre bort från byn. På så sätt tillkom övernattningsställen på större eller mindre avstånd från huvudbygden. Ur dessa övernattningsställen uppstod våra fäbodar. Här var alltså huvudbygden det primära.

Enligt den andra idén ingick man i ett system, som påminner om samernas förflyttningar med sina renar.

Man hade flera likvärdiga tillhåll, mellan vilka man förflyttade sig sommartid med djuren. Under denna årstid ägnade man sig åt betesgång och insamling av vinterfoder. Fodret lades upp på varje ställe. Under vinterhalvåret besökte man åter platserna men nu för att tillgodogöra sig det upplagda vinterfodret.

Med tiden utkristalliserade sig en av dessa från början likvärdiga platser från de andra, därför att den hade bättre naturliga förutsättningar. Där stannade man längre och längre. På en sådan plats uppstod med tiden en permanent bosättning. Där fick vi alltså en hemby, medan de övriga platserna kom att bli fäbodställen i vår tids bemärkelse.

Min uppfattning är att båda systemen kunde förekomma bredvid varandra, allt beroende på de lokala förutsättningarna. Eftersom Forsabygden hade relativt goda villkor omkring sjöarna och västerut mot nuvarande Trogsta och Funsta för att inte nämna Forsadalen med sin vidsträckta öppna bygd, finns det skäl att anta, att Forsas fäbodvallar tillkom i andra hand, sedan man etablerat sig i en huvudbygd. Här skulle således huvudbygden ha varit det primära i utvecklingen.

 

TEGSKIFTE

Forsabyarna följde samma mönster som övriga byar i Skandinavien. Före storskiftet under 1700-talets senare hälft låg den odlade jorden vanligen i tegskifte, vilket bland annat betydde, att varje bonde i byn som regel hade del i varje åkerstycke, en s.k. parcell, som en gång uppodlades gemensamt. Betesmarken och skogen var allmänning.

I den finsktalande delen av vårt östra grannland och i Ryssland – det gällde både Tsarryssland och Sovjetunionen – fanns inga fäbodvallar. I de här områdena hade man i stället ensamgårdar. Varje gård hade sett till att man förfogade över tillräckligt stora områden omkring gården för att man skulle behöva några ”filialer.

Den filosofin tillämpades även av de finska invandrarna i Sverige under 1600 – talet. Finngårdarna kom som regel att ligga ensamma ute i skogarna med stora avstånd till närmaste granne.

 

”TILLRÄCKELIGT MUHLBETE VID BOHLBYN”.

Hembyara i Forsa erbjöd i många fall, som prosten Broman uttryckte det i Glysisvallur, ”tillräckligt muhlbete i bohlbyn.” Det gällde t.ex. Flatmo och Överby i Forsadalen och byarna vid Storsjön i den södra delen av socknen (Vattenbofjärdingen). Omkring sjöarna och vid östra sidan av Forsavattnen fann bönderna relativt stora områden för både sädesodling, vall och bete.

De gravhögar, som finns vid Sörtannavallen i Hög och som tidfästs till järnåldern (500 f.Kr – 1050 e.Kr), kan nog inte tolkas som att vallen funnits till redan då. Det är knappast troligt, att man begravde sina döda på fäbodstället. Troligen har området tidigt haft fast bosättning kanske med en viss anknytning till den öppna marken omkring Dånsjön. Senare har denna bosättning upphört – möjligen på grund av nödtid eller farsoter (Digerdöden)- och blivit ett fäbodställe.(I Sörtanna har man på senare tid funnit grunderna till en boplats i anslutning till gravfältet).

Frågan om när de första fäbodvallarna i Forsa anlades, är mycket svår att besvara, eftersom inga skriftliga dokument från Forsa finns, och inga arkeologiska undersökningar med syfte att hitta spår av fäboddrift har gjorts i området.

 

FORSABYAR FRÅN TIDEN NÄRMAST EFTER KRISTI FÖDELSE

  1. Jonzon hävdar i sin bok Kring Hälsingland och dess gamla folkland, att vissa vallar i socknen ” måhända leda sina anor tillbaka ända till de äldsta byarnas tillkomst, alltså till en tid, som icke är långt avlägsen från vår tideräknings början”.

Det finns därför kanske anledning att tro, att åtminstone några av fäbodvallarna anlagts i förkristen tid (före 1050 e.Kr). Några med goda förutsättningar för såväl bete som för uppodling kan vara Fuskås, Blacksås, Ofärne i Forsa och Tannaområdet i Hög. Förutsättningarna har varit så goda, att några haft fast bosättning under medeltiden och början av nya tiden.

Enligt vad intendenten vid Nordiska museet i Stockholm, Anders Nyman, uppger i sin uppsats Den svenska fäboden – ålder, uppkomst, utbredning finns uppgifter från Norge och Island om fäbodväsen redan i vikingatid (750 – 1050 e.Kr). En forskare, Lars Reinton, berättar i sin bok Säterbruket i Norge, att fäbodväsendet redan i vikingatid spreds från Norge till Island, där sätrar och säterbruk ofta omtalas i ättesagorna och i Landnamabok, en bok, som behandlar invandringen till Island.

 

MEDELTID

Under den följande epoken, medeltiden (1050 -1523), torde fäbodväsendet i Sverige vara tillfyllest belagt. Källorna från 1500- och 1600-talen talar om ett sådant utvecklat fäbodväsen, att det redan under den föregående epoken, medeltiden, måste ha existerat i stor utsträckning.
Flera landskapslagar nämner platser, som kan tolkas som fäbodställen. I Upplandslagen, som stadfästes 1296, talas om ”hjordvallar”, som motsvarar fäbodvallar. Bebyggelsen på dessa hjordvallar antas ha utgjorts av ett primitivt slogbodskjul som sovplats för vallhjonet och för förvaring av mjölkprodukter. För djuren fick det räcka med en träddunge som vind- och regnskydd. Dalalagen har benämningar som sälbodar och säljebodar för fäbodställen. Hälsingelagen däremot har inga direkta uppgifter om fäbodställen. Först 1849 påpekade lantmätaren P. H. Widmark i Ljusdal, att Hälsingelagen stadgade, att byamäns område, både land och vatten, skulle stanna vid de bergshöjder, som omge floddal. Vad som låg bortom, skulle vara allmänning. De som ville taga i besittning del av denna allmänning, fick göra detta enligt vissa föreskrifter. Denna rätt, menade Widmark, blev uppkomsten av fäbodarna.

I ärkebiskop Jöns Håkansson stadga av 1425 rörande prästernas rättigheter i Hälsingland omtalas bönder, som hade sin boskap på flera olika ’’bol’’, också de fattiga sägas där bruka flytta sina djur från det ena till det andra bolet.

I en klagoskrift från slutet av 1500-talet anklagas Järvsö sockenmän för att ha berövat 32 män från Färila och Ljusdal sex skogar (fäbodställen), trots att dessa fäbodställen inköptes för 407 år sedan, d.v.s. i början av 1100-talet, av Siljansdalarna.

Från vår egen bygd kan vi notera ett klagobrev från 12 edsvurna i Norrbo socken år 1583, om hur några Norrbomän efter ägobyte med Forsabor hade blivit bortdrivna från bodelandet Halleboda, trots att de och deras förfäder brukat bodelandet i väl tvåhundra år. 200 år tillbaka blir ju slutet av 1300-talet!

Vilka av Forsavallarna kan då tänkas ha blivit anlagda under medeltiden?

Belagda före 1600 är Blacksås, Finnsjövallen, Fuskås, Hallbo Klångstabodarna och Rumpebo i Forsa samt Bromsvallen och Gian i Hög.

Fuskås var sålunda, för att citera Israel Jonzons ord, på sin tid en av de största fäbodvallarna i Forsa med ett mycket vackert läge. Det finns anledning tro, att fäbodvallen anlagts mycket tidigt, möjligen i förkristen tid. I varje fall torde den under medeltiden ha varit en betydande plats för fäbodväsendet i Forsa.

Blacksås, som sannolikt hade fast bebyggelse före Digerdöden (1350) och liksom Ofärne anmärkningsvärt mycket odlad mark, låg vid den urgamla färdväg, som förenade de båda kyrkliga och världsliga huvudorterna Forsa och Bollnäs under medeltiden.

En annan fäbodvall, som med fog kan tänkas ha existerat under medeltiden, är Klångstabodarna (Klångstavallen). Under Nya tiden (efter 1523) har ingen bonde från Klångsta haft sin fäbod på platsen (Annika Kristina och Anders Julius Erikssons sentida innehav har anknytning till Häggnäs). Klångstabönder har av namnet att döma en gång haft sitt tillhåll här, senast under medeltiden och möjligen ännu tidigare.

 

NYODLING I ÖDEMARKERNA

Gustav Vasas brev av 1542 innehöll en uppmaning till nyodling av ödemarkerna, bl.a. i Hälsingland. Även hans söner sökte få till stånd en uppodling av ödemarkerna i Norrland. Det skulle så småningom leda till en finsk inflyttning till framför allt Södra Norrlands skogstrakter. Man borde därför kunna räkna med en utökning av inte bara åkerbruket utan även av boskapsskötseln.

Vid en undersökning i samband med en ny skatteläggning 1607 i landskapet befanns det, att antalet gårdar i Hälsingland uppgick till drygt 3000. Så gott som alla hade fäbodställe! Det betyder att vi i landskapet hade omkring 3000 fäboddelägare.

Men andra undersökningar från 1500- och 1600-talen visade, att varken sädesodling eller boskapsskötsel undergått några större förändringar.

Slutsatsen måste därför bli, att det fäbodväsen vi hade under Vasatiden (1523-1654), fanns i full utsträckning redan under medeltiden trots den kända nedgång i förhållandena, som är bekant från den senare delen av epoken. Under tiden före Gustav Vasas riksbyggartid tycks sålunda fäbodväsendet i Norrland, Värmland och Dalarna ha varit synnerligen väl utvecklat!

Den för våra öron osannolika trängseln på bondeskogen, som drabbade dem som inte hade men avsåg att anlägga fäbodställe, torde ha funnits åtminstone från medeltidens slut. Fäboddriften var extensiv på så sätt, att varje ko krävde en rätt stor areal för att livnära sig på. Ätbara växter fanns väl på myrarna och vid sjö- och åstränderna men knappast inne i trädbestånden. Vid beskrivning av de enskilda fäbodvallarna återkommer jag till dessa problem.

 

FÄBODDRIFTEN KULMINERAR

Man räknar med att fäbodväsendet kulminerade under tiden 1880-1900. Sedan inleddes ett avvecklingsskede, som fortsatt ända till fäbodväsendets nära nog utplåning. Snabbast skedde reträtten under 1940 – talet, vilket framgår av bifogad skiss.

 

AVVECKLINGSSKEDET

Under hösten och vintern 1980 genomförde Fäbodkommittén inom Riksförbundet för hembygdsvård en inventering av de levande fäbodarna i Sverige sommaren 1980. Inventeringen omfattade fem län, varav dock antalet fäbodbrukare var mycket litet i Värmland och Västernorrland. De flesta hade Kopparberg(Dalarna) med sina 167 fäbodbrukare. I Jämtlands län fanns det 89 och i vårt eget län Gävleborg 10 st fäbodbrukare. Av dessa 10 fanns 1 i Delsbo, 2 i Forsa, 1 i Gnarp, 1 i Järbo, 2 i Järvsö, 1 i Ljusdal, 1 i Ovanåker och 1 i Torsåker. De 2 i Forsa påträffades på Trogstabodarna med ägarna hemmahörande i Tövsätter och Ttrogsta.

hv-008-1

Avveckling av fäbodbruket.

 

Vid närmare undersökning befanns det, att det inte var kor utan får, som man hade på fäbodvallen.

Några statistiska uppgifter från Forsa får belysa avvecklingsskedet och orsakerna till detta:

  1. Den procentuella andelen bönder av antalet yrkesverksamma i Forsa minskade från 39 % till 19 % mellan 1932 och 1960.
  2. Åkerarealen minskade i Forsa från 3056 ha till 2736 ha åren 1937 -1961.
  3. I forsa halverades koantalet mellan 1937 till 1961 från 1563 djur till 770.
  4. Kulturbetesmarken i Forsa och Hög ökade mellan 1937 och 1956 från 20 ha till 72 ha.
  5. Andelsmejerier tillkom i Näsviken 1909, i Åsak 1911 och i Lund 1913, vilket bidrog till den begynnande avvecklingen efter sekelskiftet.
  6. Antalet kreaturslösa jordbruk ökade i antal.
  7. Skog planterades på den gamla fäbodjorden. 11 % av de tillfrågade uppgav 1965 sig ha gjort detta.

 

HUSEN PÅ FÄBODVALLEN

Slogboden, slåtterkojan eller gapskjulet var nog den första och primitivaste formen av hus vid de äldsta fäbodarna. Den bestod av pulpettak och tre väggar. Man låg med fötterna mot elden och med granris, hö och fällar under sig. Framför öppningen, som var den fjärde sidan, anlade man en eld, en s.k. nying. Elden skulle värma och skydda mot mygg och knott samt utnyttjas vid matlagningen.

Nästa steg i utvecklingen var eldhuset, det skorstenslösa huset, med en öppning i taket för röken. Eldhärden var belägen mitt i det enda rummet. En äldre benämning på dessa hus var störes, störrös, sterhus, stäss m.fl. Endast små gluggar fanns på långsidesväggarna. Dörröppningen var på den ena gaveln och ibland försedd med ett överskjutande tak eller svale. Jordgolvet inne i huset låg oftast lägre än markplanet. På golvet lade man stenhällar, brädlappar eller barkbitar.

Med tiden blev det allt vanligare, att härden placerades i ett hörn av rummet. Det blev en övergångsform till stugan med hörnspis och skorstensstock. Taket över svalen vid utgångsdörren drogs med tiden ut och en mjölkbod anslöts till svalen. Stugan var på väg att bli något som påminde om en regelrätt parstuga.
Eftersom den stora öppna hörnspisen inte visade sig vara så väl ventilerande som eldhuset vid messmörskoket, skaffade man sig gärna en eldstad, ett kokhus, utomhus, som i sin enklaste form gjorde tjänst utan tak.

Den enkla stensatta härden fick så småningom ett pulpettak och sedan tre väggar. I slutskedet kompletterade man det hela med en fjärde vägg. Man hade då ett färdigt kokhus.

När all mjölkberedning, matlagning och disk kunde ske utomhus eller i kokhuset, ansträngde man sig att hålla stugspisen i ett vitlimmat fräscht skick.

Utöver kokhuset var mjölkboden en viktig plats för bopigan i hennes arbete. Både mjölken och mjölkprodukterna borde förvaras så svalt och hygieniskt som möjligt. Mjölkboden kunde vara en fristående byggnad eller ett utrymme i bostaden eller formad som en nedgrävd källare antingen under stugan eller friliggande. Mjölkbodens jordgolv var liksom eldhusets nedsänkt under markplanet och alltid försett med färskt granris.

Fäbodens ladugård kallades fähuset, fjäset, fjöset eller fäkset.

Får och getter inhystes i mindre utrymmen. Om särskilda småhus saknades, kunde getterna hålla till inne hos korna. Hästar brukade ej hållas inomhus. Stall saknades på många håll. Under vinterkörslorna fick därför hästarna stallas in i fäkset. De förstorade dörröppningarna på vissa fäks antyder, att hästar stått där.

hv-014-3

Bilden från Ankarvattnet, Frostvikens socken i Jämtland torde i allt väsentligt kunna illustrera slogboden eller gapskjulet, som var den första primitiva formen av hus i fäbodbebyggelsen. Det är den kände musikforskaren Karl Tirén, som sitter framför kojan.

Foto: Levi Johansson

 

Ett hus, som sällan omnämnes i fäboduppteckningarna, är avträdet. Av vissa uppgifter framgår, att det ofta var byggt vid fähuset i anslutning till gödselstaden. Där avträde saknades, fick man uträtta sina behov vid en stör mellan två granar!

Höet på fäbodvallen förvarades i hölador. Vanligen hade dessa glestimrade hus öppning vid gaveln. Ladan kunde också tjäna som natthärbärge för tillfällig arbetskraft och gäster vid fäbodvallen.

 

BLOMMOR OCH PARADSÄNG

Dan Åkerblom, som under 40 år dokumenterade fäbodbygden med sin kamera, har berättat om den speciella miljö, som var typisk för fäbodvallen:

”Ett av de mest påfallande dragen i den gamla fäbodvallen var de många gärdesgårdarna mellan fägatornas huvudvägar och deras förgreningar mellan de många lyttjorna (gårdsplanerna).

Det fanns en liten täppa invid stugväggen med en bärbuske och några planterade blommor, stormhatt, brandgul lilja, såpört eller andra hälsningar från bygden. Inne i stugan fanns ofta en kruka med ormbunke, vanligen majbräken.

Storsängen, en högt uppbäddad paradsäng med fina ryatäcken och vackert broderade örngott och hänglakan, var utmärkande för stugans inventarier. Kärlhyllan (karhylla) strax innanför dörren och ”vinnarna” av trä eller järn i den öppna spisen med den stora meskitteln tillhörde också den vanliga interiören i stugan. ”Bomattorna” av råghalm, som vid högtider lades på stugans golv, där de nakna ytorna täcktes av matt- eller revlummer, var en sed som förekom bland annat i Forsa. Den lilla granrisrosen med sin blomma i mitten, lagd ett stycke framför trappan eller brostenen var vanlig i norra Hälsingland.

Det skulle vara fullt fri sikt mellan stugorna – ”man skulle kunna se vallmilla”. Vad som på vallen växte upp av träd och buskar höggs bort med yxan, slogs av med lien eller betades redan från början särskilt av getterna. Dock planterades den fruktbarhetsbefrämjande rönnen intill stugorna, där de som solitärer var dekorativa. Från fäbodmarkernas ”trollträdgårdar” hämtades sällsynta träd såsom lind och lönn som på Hallbo, lönn på Snätt och Blacksås och ask på några av Södra Hälsinglands fäbodvallar.

 

hv-013-4

Kokhus, stugor och mjölkbodar i Agvallens fäbodar i Färila socken. Liksom man vid hemgården var i behov av många hus, kunde även fäboden uppvisa en stor uppsättning av byggnader. Foto: Rehnströms, Ljusdal.

 

Över de marker, som människan för lång tid sedan erövrat från storskogen, utbredde sig då den färgglada örtfloran. Den lyste som ett vackert leende mitt i allvaret runt omkring, och dess överdåd i färger under högsommaren steg som en festlig fanfar genom furornas dova sorgemusik i vildmarken.

 

BUFÖRINGSDAGS

Sommaren kom det året som en trumpetfanfar. Efter en lång, kylig vår med en myckenhet av kallblåst infann sig värmen i mediet av maj. Lövsprickningen kom plötsligt och med en nästan explosiv styrka. Gräsmattorna klädde sig snabbt i grönt. Markens alla örter sköt i höjden. Den frodiga växtligheten i månadsskiftet maj – juni öppnade de mörka unkna ladugårdarna för att släppa ut solbländade spattiga kreatur till årets första grönbete. Av senvinterns och vårens svältkost hade många blivit så bensvaga, att man i en del fall tvingades släpa ut djuren på ladugårdsbacken, eftersom korna inte kunde stå på benen av egen kraft.

Under några veckor fick djuren avbeta marken hemmavid. Men sedan blev det dags att dra till valls, d.v.s. buföra till fäbodarna.

Buförsdagen, som man gärna här i Hälsingland förlade till Svantedagen den 10 juni, var för såväl folk som fä en högtidsdag.

Gårdarna nere i byn var så här års trånga och fulla av stanker och flugor från dungar och dyngstäder. Familjerna kände lättnad över att få skicka iväg kreaturen till fäbodvallarna och flytta ut till sommarköken. Drängar och pigor kunde sova uppe på loften. Bonden själv och hans hustru blev de enda, som övernattade i vinterstugan. Några av pigorna låg i den sommarskurade ladugården, fäkset. Förresten, en av pigorna hade sitt sovställe i fäkset, även under det att korna fanns där. Varför skulle man rynka på näsan för att kvinnfolk bodde i fäkset? Här i bygden liksom för övrigt i Hälsingland var det inte folket som bodde som kreatur, utan kreaturen som bodde som folk! Bonden Per Persson visste, att Hälsingebönderna hade gott rykte om att leverera fint smör på marknaderna. Då måste korna bo propert!

Nu var man på den av byastämman bestämda buförsdagen på väg upp till fäbodvallen. De skilda gårdarnas djur och folk bildade ett band, som under skällors pinglande och fruntimrens lockrop genljöd i skogen.

Först körde karlarna med redskap, verktyg och husgeråd, som den städslade fäbodstintan behövde för sommarens arbete. I den efter följande djurraden gick skällkon värdig och självmedveten i spetsen. Hon hade varit med många somrar nu, den gamla, trogna Rosa. Hon vet, vad hon skulle gå till mötes. Sedan följde de övriga korna. Men smådjuren, kalvarna, fåren och getterna, försökte att göra gångvägen så lång som möjligt genom att springa och hoppa än åt det ena hållet än åt det andra hållet vid sidan av buförsstigen, som de nästan inte alls begagnade sig av. Fäbodstintan Kare och småpigorna, som avslutade processionen, hade all möda i världen att se till, att småkräken inte avlägsnade sig alltför långt från stigen och inte hittade tillbaka. Det skulle se allt ut, om något djur saknades vid ankomsten till vallen!

När man var väl framme, vidtog en febril aktivitet. Kvinnfolken med Kare i spetsen gick genast in i vallstugan, tände brasan med den från hösten väntande veden, bad karlarna att ta fram mjölkspannen, brödet och smöret, så att folket så snart som möjligt kunde få sig något i magen efter den ansträngande färden från byn. Karlarna öppnade fönsterluckor och dörrar för att vädra ut den vinterståndna luften och se till, att korna inte avlägsnade sig alltför mycket från husen. Efter måltiden satte man igång med att städa och ordna för fäbodstintan och hennes djur. Några av karlarna gick till vallens vedbacke och högg bränsle, så att stintan hade, vad hon behövde, åtminstone för de närmaste veckorna. Längre fram på sommaren skulle man ju komma igen. Då kunde man göra i ordning mera ved.

Under några timmars intensivt arbete ställdes vallboningarna i ordning. Sedan återvänder gårdsfolket hem igen.

Kvar på vallen blev djuren och fäbodstintorna. Framför dem låg en lång, härlig sommar, då de skulle leva nära naturen och glädjas åt dess skiftningar, ett liv i större frihet och oberoende, än vad vinterhalvårets tillvaro kunde erbjuda. Men de visste också av erfarenhet, att dagarna måste fyllas med hårt arbete från tidig morgon, då korna skulle mjölkas och föras ut till betet, till sena kvällen, innan de mjölkat och ställt allt i ordning för natten.

De skulle inte bara mjölka och se till, att djuren kom ut på betesmarken utan också bereda mjölken till smör, ost, mesost och en hel del annat, ty efter några veckor skulle, som sagt, någon från hemgården komma för att hämta mjölkprodukterna.

Ibland skulle någon av fäbodstintorna gripas av oro för att en ko inte kommit tillbaka från skogsbetet. Stintan måste då ut och leta kon. Kanske skulle hon finna, att kon gått ned sig i något myrhål eller rent av fallit offer för den hungrige björnen.

Men några veckor inpå fäbodsommaren gick en av stintorna, Kare, upp till närmaste bergknalle. Hon hade gjort undan arbetet med djur och mjölk och hade fått en smula ledigt. Uppe på knallen ställde hon sig och skådade ut över nejden. Hon såg ett hav av berg och skog, som bredde ut sig framför henne miltals bort. Ju längre bort bergen låg, desto blåare var de. Det var som ett stelnat blågrönt hav, vars vågor för evigt stannat i sin rörelse.

Långt nere mellan två bergsryggar såg hon röken stiga upp från några skorstenar. Det var hembyn, där hon vistades under vinterhalvåret. När hösten och mörkret lade sig tungt över vall och skog, skulle hon längta tillbaka till den ombonade, trygga hemgården för att endast några veckor senare – det vet hon så väl – åter gripas av längtan till en ny sommar och dess fäbodliv.

Men nu tog hon sin medförda näverlur, förde den till munnen och blåste med full kraft en vemodig melodi. Tonerna singlade bort över bergen och skogarna. Fåglarna lyssnade till mitt i sina egna konserter. I en myrslog lyfte en älgtjur sitt väldiga huvud och skakade irriterat på det. Björnfamiljens medlemmar där borta bakom Storberget, 2 mil bort, sökte sig tillsammans, när det ovanliga ljudet nådde deras ludna öron.

Sedan tonen tystnat, lyssnade Kare. Jo, där kom den! Från närmaste fäbodvall hörde hon svarsmelodin. En annan fäbodstinta stod där och blåste i sin lur. Men i bådas melodier fanns budskapet, att allt var väl. Det var bara en hälsning från vall till vall, från fäbodstinta till fäbodstinta. Det hade hänt, att Kare fått blåsa en fäbodlivets SOS-signal hem till byn för att varsko, att något var å färde. En ko var borta och hade inte kunnat återfinnas. Björnen hade varit framme och slagit ett kreatur. Lillpigan blev häftigt sjuk en morgon och måste snarast hem för vidarebefordran till sjukstugan.

I kväll 2 veckor efter midsommar väntade Kare besök. Hon hade gjort i ordning i stugan. Nytt, grönt, friskt löv hade hon tagit in och använt till prydning av väggarna. På golvet låg de nytvättade trasmattorna. I fyrkanten i mitten, där ingen matta täckte underlaget, lyste det nyskurade golvet. Där fick ingen sätta sin fot. Det stället var enligt en urgammal sed fredat för allt fottramp. Eftersom kvällen var ljus och inget regn var i sikte väntade sig Kare, att de som kom upp till vallen, inte skulle hålla till inomhus utan samlas under den ljusblå sommarhimlen utanför stugan.

Människorna kom i långa rader. I spetsen gick spelmannen med sin fiol och gnisslade med sin stråke. I åtskilliga ryggsäckar skvalpade det av buteljerad glädje. De unga flickorna, som var med, såg fram emot en kväll och en natt med vild dansglädje, stadiga karlagrepp om midjorna och kanske en sanslös syndigt skön natt i ladans fjolårshö, under vilken kroppens pockande behov kunde tillfredsställas.

När natten närmade sig, hade de äldre traskat hemåt eller intagit sina sovplatser i stugor och lador. Några begav sig upp till Kares bergknalle för att se den tidiga sommarsolen stiga upp som ett rött klot över havet i öster.

I sommarnattens trolska ljus syntes dimmorna som slöjor över myrar och sjöar. Fåglarna sjöng i trädens grenverk. All jordens fröjd kom människorna och naturen till del i den nordiska sommarmorgonens härlighet.

 

GÄTNING OCH BETESGÅNG

Så länge man använde myrslogar och ängar ute på betesmarkerna, som inte var inhägnade för slåtter och när björnen ofredade de betande djuren, var det nödvändigt att valla, geta eller gäta dem dagen lång!

I senare tid följdes korna bara en bit på väg och lämnades sedan åt sig själva. Man kunde möjligen i början av fäbodvistelsen valla djuren under halva dagen och sedan smyga från kreaturen, när de lagt sig att vila och idissla.

Under 1800 – talet, när fäbodväsendet stod i sitt högsta flor, var skogar och myrar så till ytterlighet utnyttjade för slåtter och betesgång, att det gällde att hålla boskapen inom det egna fäbodområdet för att undvika kontroverser med grannfäbodarna. Av den anledningen var det viktigt, att djuren passades av duktiga och på platsen väl orienterade vallhjon.

Marken utanför fäbodvallarna var då inte skiftad eller hägnad, utan genom hävd skulle det vara fullt klart, vilka betesmarker, som tillhörde det ena eller andra vallaget.

Fäbodställets betesområde var dessutom av gammalt uppdelat i mindre områden, där avbetning skulle ske efter en viss ordning.

Varje sådant mindre område, avsett att avbetas under en dag, kallades för gässla eller lötgång. Mycket vanligt var, att söndagsgässlorna valdes så, att de kom att ligga närmast fäbodvallen.

Varje gässla hade en fast vilplats, en sovhol, vilorum, vilbacke eller ståndhol, där kreaturen vilade och idisslade.

Här gjordes upp eld, som man genom våt mossa fick att ryka ordentligt för att hålla undan ettriga flygfän. Fäbodstintan passade på att äta och handarbeta med stickning eller sömnad samt kanske också för att ta en tupplur, ofta med huvudet på skällkons rumpa, för att inte korna omärkligt skulle kunna ge sig av.

Det skulle vara tyst och stilla, varför skällan stoppades med mossa eller togs av. Uppehållet på vilbacken varade ett par, tre timmar. Detta var det nordiska skogslandets motsvarighet till Medelhavsområdets siesta!

Om dessa vilbackar låg ute i betesområdets periferi, kunde vallhjonen från angränsande fäbodar lätt träffas och utbyta nyheter.

Antalet gässlor på varje fäbodställe kunde variera högst avsevärt även inom samma socken. Sålunda har man t.ex. vid Färilas fäbodar använt sig av mellan 3 och 31 gässlor. I sistnämnda fall, som var ett kuriöst undantag, hade man ett vallningsområde för varje dag i månaden. Som regel hade man i socknen fler eller färre än sju gässlor, som skulle motsvara en gässla för varje dag i veckan. Det var endast en femtedel av fäbodställena, som hade just detta antal.

Efter 1686 var det nästan undantagslös kvinnliga vallhjon. Under ”sopp-tiden” kunde man dock som t.ex. i Ragunda socken i Jämtland använda sig av en ”bukall”, en halvväxt pojke eller en åldring med liggplats i höladan, som hjälp att hålla reda på den svampsökande kreaturen. Hästarna, som en stor del av sommaren gick lösa på skogen, kunde i en del bygder hållas under uppsikt av någon manlig hästgätare.

Vanligtvis turades fäbodjäntorna om att valla. När det var två flickor i gätlaget, skötte den ena gätningen under det att den andra hade ansvar för mjölkhushållningen. De bytte sedan arbetsuppgift nästa dag. Själva mjölkningen var dock aldrig föremål för arbetsdelning utan var och en mjölkade sina kor. Var man flera fäbodstintor, fördelades i allmänhet arbetet så, att man vallade två dagar och var hem den tredje. Ofta hade man någon flicka eller pojke som hjälp vid gätningen på skogen.

Under själva gätningen skulle även en del extra arbete utföras åt bonden, som fäbodstintan var anställd hos. När hon gick eller stod, skulle strumpstickorna vara i gång. Under vilan togs sömnaden fram. Vidare skulle hon vrida vidjor till klavar och bindslen åt kor och getter samt göra skurtvagor, vispar, kvastar och dessutom samla ”skäfte”, en kärv, rivande fräkenväxt, avsedd att skura kärlen med. Kvantiteten av de olika prestationerna stadgades i löneuppgörelsen och varierade från bygd till bygd.

 

MED KON I CENTRUM

I centrum för fäbodväsendet, stod det trogna husdjur, som vi till vardags kallar för kon. Jag kan inte låta bli att ge några uppgifter om kons historia, detta husdjur, som betytt så mycket för människans överlevnad speciellt i skogsbygderna i Norrland, Dalarna och Värmland. Också i de mellansvenska och sydsvenska slättbygderna har boskapsskötseln med kon som huvuddjur spelat en stor roll, även om tyngdpunkten där ofta legat på spannmålsodling.

 

VILDA FÖREGÅNGARE

De flesta av våra nutida husdjur har haft föregångare i vilt tillstånd. Före den älskade sällskapshunden fanns i tidens begynnelse vildhunden. Före ridhästen och travarhästen fanns den vilda hästen. Och före mjölkkon betade småväxta uroxar i stora hjordar på de gräsbevuxna markerna långt före människans tid i vår värld.

Före tamkon fanns fåren och getterna, dessa fattigmanskor, som de med tiden skulle kallas. Redan tio årtusenden före Kristi födelse fördes de av nomadiserande herdar omkring till de olika betesplatserna. Eftersom det ännu rådde istid i våra trakter, var det på betydligt sydligare breddgrader, som dessa får och getter fanns, närmare bestämt på grässlätterna i nuvarande Turkiet, Iran och de sydvästra delarna av det förutvarande Sovjetunionen. Först 4000 år senare eller 6000 före vår tideräknings början har vi kor i människans tjänst.

 

GÅGNA TIDERS KOR SMÅVÄXTA

Ända fram till 1800 – talet, då moderniseringen av jordbruket började så smått (anläggande av vallar och kulturbeten), hölls boskapen på svältkost över vintern.

Det bidrog säkert till att forna tiders ko var mycket mindre än våra dagars kor, ungefär en tredjedel av vår tids högförädlade ko.

Avkastningen blev i motsvarande grad mindre.

På 1500 – talet mjölkade en svensk ko omkring 300-400 kg om året. Vid slutet av 1800 – talet var avkastningen inte högre än 1000 kg.

Fram till år 1950 steg den sakta men säkert upp till 3000 kg, på 1960 – talet till 3800 kg. Nu ligger den på mer än 5000 kg med en fetthalt på ungefär 4,1 procent. Det resultatet bedöms vara bäst i världen!

 

SAMMA KORAS I 5000 ÅR

Den kreatursras, som vi hade allt sedan stenåldern för 5000 år sedan, fortlevde fram till slutet av 1870 – talet, då den dog ut.

Vår nuvarande rödbrokiga ras är resultatet av en korsning mellan importerade raser och den inhemska forntida. Fjällrasen är faktiskt en senare förädlingsform!

Fjällkorna hade inte samma utbredning i fäbodbygden tidigare som senare. Sålunda talades i senare tid om kor, som hade mässingsknoppar på hornspetsarna för att inte skada varandra. Det var i trakter, som senare kom att domineras av fjällkorasen!

En central roll under Fäboddriften hade mjölkkon. Den här bilden visar en ko av gammal svensk lantras med rötter i stenåldern. Rasen dog ut under 1870-talet. Endast avbildningar som denna och benrester finns bevarade. Den nuvarande rödbrokiga rasen är en korsning mellan importerade tjurar och den inhemska forntida.

hv-012-5

En avbildning av den forntida kon med rötter i stenåldern för 5000 år sedan. Den dog ut på 1870-talet. Endast några ben och avbildningar är bevarade.

 

Den koras, som man gärna förbinder med fäboddrift, den hornlösa fjällkon har förädlats fram. En annan ko, som ofta sågs vid fäbodarna är rödkullan, som en tid var utrotningshotad men nu, tack vare särskilda åtgärder, börjar återkomma.

 

RÄTT KONAMN TRODDES GE MYCKET SMÖR

För att få mycket smör kunde korna ges namn, som slutade på gås, som var ett dialektalt ord för smör. Exempel på sådana konamn var Granngås, Stjärngås, Blomgås, Mångås.

Förutom storskällan på skällkon och småskälloma på skälltacka och skällget hade man oftast skällor på tjuvkor. d.v.s. kor, som hade för vana att dra i väg med koflocken. Skällor hängdes även på kor, som snart skulle kalva, och på kalvar och skadade djur.

Inför buföringen märkte man smådjuren. Fåren fick olika klipp eller hål i öronen. Även tjärmärken på huvudet förekom. Träbitar med inbrända gårdsmärken eller bomärken användes på får och kalvar. Man fick inte heller glömma spensalvan, som var tillverkad av bondmoran själv. Klövarna skulle inför den långa vandringen upp till fäboden bli föremål för pedikyr!

 

EN MÅNGFALD AV MATRÄTTER

För några årtionden sedan besöktes Hudiksvalls skärgård av dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, sedermera kung Gustaf VI Adolf. Bland annat bjöd fiskarhustrurna på Kråkö fiskeläge på strömmingslunch. De duktiga fiskarfruntimren hade väl utnyttjat strömmingstillredningens många variationsmöjligheter. Om jag nu kommer ihåg rätt, fanns nära två dussin strömmingsrätter på det inbjudande lunchbordet.

Sedan generationer tillbaka hade fiskarbefolkningen lärt sig att till det yttersta utnyttja havets fångst av strömming genom att variera anrättningarna.

 

SKICKLIGHET ATT VARIERA MATLAGNINGEN

Man kan nog påstå, att samma skicklighet och kunnighet präglade matlagningskonsten hos de kvinnor av skiftande ålder, som hade att svara för fäbodvallens kosthåll.

Till synes i oändliga varianter tillreddes råvaran mjölken. Det är en brokig bild, som alla dessa rätter, som hade mjölken som utgångspunkt, företer. För att ge en komplett bild av denna mathållning fordras nog egentligen egen erfarenhet och mera utrymme än vad jag nu och här har till förfogande.

 

FÄBODMATEN EN VETENSKAP FÖR DEN OINVIGDE

Arkivarien vid Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala, Åsa Nyman, har i sin uppsats Fäbodmat i detalj berättat om mathållningen vid fäbodarna. För den oinvigde ter det sig om en hel vetenskap.

För det första användes och bereddes en stor del av mjölken utan extra tillsatser men med iakttagande av dess egenskaper att sönderfalla i feta och magra beståndsdelar samt dess egen syrbildning. Hit hör framför allt smörberedningen.

I en annan stor grupp spelar tillsatsen av syrmedel och löpe en avgörande roll. Ostberedningen, som huvudsakligen skett och fortfarande sker med hjälp av löpe, har haft den allra största betydelse för förrådshushållningen. Inom denna grupp faller också många anrättningar av mer tillfällig art.

Vasslan, som är kvar, sedan ostmassan tagits upp, användes huvudsakligen till messmör och mesost, som räknades till de verkliga delikatesserna och som numera är eftertraktade produkter vid de s.k. turistvallarna.

Som en tredje grupp får räknas maträtter, där mjöl och gryn ingår som viktiga beståndsdelar. Hit hör förutom vällingar och grötar en grupp maträtter, vars vanligaste namn är kams, palt och klubb.

Tillredningen av dem kunde varieras nästan i det oändliga, men gemensamt för dem alla var, att en deg, som formats till bullar, kokades i en vätska såsom vatten, mjölk, vassla eller köttspad. Degen gjordes av vatten, vassla eller mjölk med tillsats av mjöl eller gryn av den sort, som fanns på orten samt efter tillgång även fisk, kött, blod, potatis eller fett av något slag. För fäbodarnas del kom i äldre tid mest kornmjöl i fråga, senare även vetemjöl, och den vanligaste vätskan var där vassla.

Huvudparten av mjölken och grädden skulle användas för beredning av smör och ost. Ju större avkastningen blev, desto större heder bestods fäbodstintan. Därför använde hon inte sötmjölk och grädde i onödan. Men det hörde till god sed att alltid traktera besökare och gäster i fäboden med det allra bästa i matväg!

 

VARJEDAGS ARBETE

Varje dag skummades mjölken noga. I senare tid skedde detta med hjälp av separatorer omedelbart efter varje mjölkning. Men innan separatorerna fanns, hälldes mjölken upp i flata tråg och fick stå ett dygn. Sedan kunde mjölken lätt hällas i ett annat kärl, medan grädden blev kvar i tråget med hjälp av en visp eller helt enkelt med hjälp av handen!

Det var endast komjölken, som skummades. Om man hade större mängder getmjölk, som var vanligt i äldre tid, skummades den aldrig. Hade man endast en mindre mängd getmjölk, blandades den ofta med komjölken vid ostberedningen. Mjölkning av får har på sina håll också förekommit. Men detta ligger långt tillbaka i tiden.

Arbetskraften i fäboden kunde antingen vara lejd eller utgöras av gårdens eget kvinnfolk. t.ex. döttrar, pigor eller t.o.m. husmor själv, men då ingick arbetet som ett led i gårdsfolkets ordinarie sommararbete.

 

ATT TILLFÖRSÄKRA SIG EN DUKTIG FÄBODSTINTA

För att tillförsäkra sig om duktiga och vana vallkullor gällde det för vallaget att vara ute i god tid. Lönen utgick i form av kontanter, kläder samt till någon del av avkastningen, allt i förhållande till husböndernas djurantal. Storleken av kontantlönen och naturaförmånerna varierade åtskilligt under olika tider och på skilda orter. Frånsett anställningspenningen utbetalades kontantlönen först efter fäbodvistelsen och då i samband med den middag, som den anställda bjöds på hos husbondfolket.

Arbetsuppgifterna i fäboden för fäbodstintorna var dels vallningen och dels mjölkberedningen.

 

ARBETSBÖRJAN KLOCKAN TVÅ PÅ MORGONEN!

Arbetsdagen kunde börja redan vid tvåtiden på morgonen de dagar flugor och bromsar var särskilt närgångna. Korna ville då beta endast under de svala morgontimmarna för att sedan, när flygfäna blev allt för ettriga, få skydd i fäksets mörker.

På morgonen före gätningen skulle kor och getter mjölkas, vilket oftast skedde i fähuset. Mjölken silades sedan och bars till mjölkboden. Stävor och mjölktråg diskades. Djuren löstes och släpptes ut på fähusbacken eller i ”Kyan”. Fähuset mockades och gjordes rent. Skällorna sattes på eller mossan togs bort från skällan, så att de åter kunde ljuda. Djuren fick litet ”sleke” bestående av mjölk eller sådor tillsatt med salt. Även under själva gätningen lockades djuren med sleke och med lockrop.

På kvällen efter hemkomsten från gätningen skulle vallhjonet binda djuren samt ta av skällorna eller tysta dem med mossa. Kalvfoder skulle slås, såvida inte vallpigan redan tagit sådant under dagens gätning. Till sist skulle de egna djuren kvällsmjölkas och på sina håll utfodras med ”sörpa”, som var varmt vatten tillsatt med repade löv, sådor, gröpe eller mjöl.

Ett mycket tidsödande arbete var disken av mjölkkärlen och ostgrytorna. Renlighet var av största betydelse för ett gott resultat. Såpa måste kokas i tillräcklig mängd inför buföringen. Tvagor tillverkades i stort antal uppe vid fäboden av små avbarrade och hopknippade granplantor eller av kråkbär och dvärgbjörk. Det kiselhaltiga skavgräset användas för att skura träkärlen. De stora messmörskittlarna av koppar polerades med träkol från härden. Stuggolvet skurades med sand och med en kvast, som ofta hanterades med ena foten. Vid ankomsten till fäboden på våren skulle de gistna laggkärlen stenas ner i en bäck eller sjö för att tätna. Kokt enrislag slogs sedan i träkärlen för att dessa skulle få en frisk och angenäm doft. Husen skulle över huvud taget dofta av nyskurat trä och av löv och enris!

 

MUSIK OCH SÅNG I FÄBODSKOGEN

Människorna i fäboddriftens tjänst hade bland annat att föra kreaturen till lämpliga betesområden i skogen men även att se till att de kom hem till fäboden. De som hade ansvaret för dessa uppgifter måste också kunna skydda dem mot allehanda faror, vilka i äldre tid företrädesvis bestod av de större rovdjuren i vår fauna, såsom björn och varg.

Lurarna, hornen och lockropen och i någon mån spilopipan var hjälpmedel för att klara uppgiften.

Låtarna, signalerna och ropen (”kulningen”) anses ha samma ålder som själva fäbodväsendet. De kan därför avslöja, hur våra förfäder utförde sin musik. Det typiska sjungandet med spända strupmuskler i falsett går tillbaka till de gamla germanska trollsångerna, galdrarna, som omtalas i eddadikterna. Sångerna vid våra fäbodvallar är troligen besläktade med de fornnordiska trollsångerna, vilka av kristendomen trängdes bort vid religionsbytet men levde kvar i fäboddriften, som redan då var i gång.

Det instrument, som man väl vanligen i våra trakter förbinder med fäbodvallarna, var den långa näverluren, som i sen tid tillverkats i stor omfattning av nutida hantverkare. Näverluren fordrade en speciell blåsteknik för att frambringa toner, som var njutbara. Luftströmmen sammanpressades hårt och med tungan kunde man forma olika toner.

Möjligen vanligast var att man använde luren liksom hornet från bock, get, ko och oxe, för att åstadkomma stötljud, avsedda att skrämma bort de vilda djuren.

Mycket mera skulle kunna berättas om vad musik och sång betytt för fäbodfolket, men av utrymmesskäl får det räcka med ovanstående.

 

NAMNSKICKET I FÄBODBYGDEN

Den vanligaste benämningen i Forsa och Hög på fäbodvallen är väl numera vallen. Något äldre är ’’boene’’.

Nu är språket ett levande väsen, som inte låter sig tuktas av modeller, som forskarna gärna arbetar med för att få ett system över forskningsområdet. Men vissa tendenser i namngivningen kan man dock skönja.

När man använder ordet vallen, bör man nog ha klart för sig, att grundbetydelsen för ordet är gräsbevuxen mark. Marken har då vanligen bearbetats på något sätt, oftast med plöjning, gödsling, harvning och sådd. Endast fäbodställen, som haft sådan mark, bör kallas fäbodvall eller vall. Före 1700 var det vanligaste slutledet –fäbod(ar) eller –bodarna. I de gamla skriftliga dokumenten och i kartmaterialet blev slutändelsen –vall vanlig först på 1700-talet. Detta kan tolkas som att uppodlingen av mark vid fäbodställena då tagit fart. De mycket gamla fäbodvallarna Fuskås och Blacksås har i tillgängliga källor inte någonstans försetts med slutändelserna –bodarna eller –fäbodar. I de fall de inte benämnts Fuskås och Blacksås utan getts en slutändelse, har det blivit –vallen. Det kan tydas som att uppodling på de båda platserna skett mycket tidigt.

En plats, som sätter sig på tvären i den här förda diskussionen, är Hjortstavallen i Hög. Redan 1645 skrivs den som Hiordtstadhwallen. Men där har aldrig någon uppodling skett! Jag har förgäves letat benämningen Hjortsta fäbodar eller Hjortstabodarna. En annan svårighet har Halstavallen i Hälsingtuna bjudit på. Enligt Eric Magnusson i Tunbyn har platsen alltid varit en ”skogsvall” utan uppodling. Prosten Olov Broman kallar den dock i Glysivallur för Halstad bodarna. Här har alltså senare tiders barn troligen slentrianmässigt ändrat namnet till Halstavallen!

”Boene” kommer av bodarna. Bodarna har i Norrland tolkats som primitiva förvaringsbodar för hö och andra grödor ute i utmarkerna, t.ex. vid slåtterängar. Ordstammen är det fornsvenska ordet both, som översatts till förvaringsbod. Enligt forskaren Lars Hellberg är det endast i Norrland och Dalarna, som ordet kan knytas till fäbod och då den fullständiga formen bodarna finns med.

I ordet fäbod finner vi förstavelsen , som ju har med djurhållning att göra. Slutstavelsen bod är alltså en primitiv förvaringsplats på utmarken, där hö och annat foder kan förvaras.

Fäbod blir då en plats, där man håller djur och för deras skull bygger upp enkla bodar för förvaring av fodret.

Fäbodställen med namnen Trogstabodarna, Klångstabodarna och de ännu allmänt använda Utnäsbodarna och Hansebodarna tyder på att dessa fäbodställen är äldre än dem som enbart haft slutändelsen – vall.

I det äldre kartmaterialet står merendels t.ex. Finnsjö fäbodar, Storbergs fäbodar, Hästås fäbodar o.s.v.

När uppodlingen kommit i gång på fäbodstället, har man i stället använt slutändelsen –vallen. Finnsjö fäbodar har blivit Finnsjövallen. I vissa fall har man endast sagt Finnsjön, men för att skilja sjön från fäbodstället, har lantmätaren använt Finnsjövallen.

För att renodla begreppen har jag funnit det fördelaktigt att använda fäbod för den enskilde ägarens vallboningar. Ett fäbodställe med flera personers vallboningar blir då fäbodar.

Ytterligare diskussion om namnskicket finns med i beskrivningarna av de enskilda fäbodvallarna.

 

TRE FÄBODBYGDER I FORSA

Fäbodbygden i Forsa är i huvudsak belägen i tre områden. Det största området ligger väster om sjöarna. Där har fäbodvallarna en medelhöjd över havet av 137 meter. Det andra området hittar vi norr om Högsbygden på i genomsnitt 119 meters höjd. Slutligen finns ett tredje område öster om Forsa-vattnen, där fäbodställenas höjd över havet är endast 35 meter. Detta senare område är inte någon egentlig fäbodbygd.

Forsas 26 fäbodvallar och med Granås och Hallbo inräknat 28 st är det som återstår av de 43 fäbodvallar, som totalt funnits och som använts av bönder i socknen. En sammanställning 1994 gav 139 stugor i Forsa.

Det totala antalet stugor i Forsa och Hög, som fanns 1880, torde ha uppgått till omkring 275.

hv-011-6

 

hv-010-7

Som framgår av skissen sjönk antalet fäbodstugor med fäboddrift från 40 % av antalet 1880 till 5 % under tiden 1937 -1965. Skissen visar, att allra snabbast skedde avvecklingen under fyrtiotalet.

Samma öde som fäboddriften gick till mötes under 1900 – talet, skulle också ha drabbat fäbodbebyggelsen, om inte vissa gynnsamma händelser hade inträffat. Under högkonjunkturen i skogen strax före, under och en tid efter andra världskriget fick fäbodstugorna användning som bostäder för skogsarbetare. Sedan skogsarbetarna fick möjligheter att färdas till och från arbetet på egna motorfordon, goda skogsbilvägar anlagts och arbetarskyddsstyrelsen underkänt fäbodstugorna som bostäder, kom inte stugorna att användas för detta ändamål. Men då var tiden så långt framskriden, att fritidsfolket fattade intresse för dessa stugor. Även de gamla stugornas ägare omfattades av fritidsintresset och lät själva renovera och underhålla sina hus på fäbodvallen.

Så räddades troligen den gamla fäbodbebyggelsen från att gå sin förintelse till mötes tack vare högkonjunkturen i skogen under och strax efter andra världskriget!

Avskrift:
Viveca Sundberg

 

 

hv-009-8

Fäbodvallarnas höjd över havet i Forsa och Hög

 


 

BESKRIVNA FÄBODAR

 

  1. Alsjö
  2. Betberg
  3. Björkå
  4. Blaxås
  5. Blåstbo
  6. Bredmyran
  7. Djupdal
  8. Dånsjön
  9. Finnsjön
  10. Fuskås
  11. Fågelsång
  12. Granås
  13. Gässåsen (Hassela)
  14. Hansebodarna
  15. Horne
  16. Hästås
  17. Inälv
  18. Klångstabodarna
  19. Krankbo
  20. Käxbo
  21. Nasslan
  22. Norra Hallbovallen
  23. Nybovallen
  24. Nyvallen
  25. Näsbobodarna
  26. Ofärne
  27. Rolfstavallen
  28. Rumpebo
  29. Rödkullen (Bjuråker)
  30. Snätt
  31. Sorgbo
  32. Storbergets fäbodar
  33. Surängarna
  34. Södra Hallbovallen
  35. Trogstabodarna
  36. Tunavallen (Bjuråker)
  37. Täppe
  38. Utnäsbodarna
  39. Vallavallen
  40. Ybäck
  41. Årbogavallen
  42. Älgebo (Bjuråker)
  43. Ön (Storön)

 


1. Alsjövallen

Se karta

Se bild på Alsjövallens brunnssvängel 

Läs om vallens andra halva, Fäbodar i Delsbo

dv-148-karta

Riksantikvarieämbetets karta visar hur sockengränsen går genom Alsjövallen

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1615, då den kallas Alsjöbodarna, men på grund av gynnsamma naturliga förutsättningar troligen bebyggd tidigare, möjligen med fastboende människor.

Tvärs genom fäbodvallen går sockengränsen mellan Forsa och Delsbo. I ett protokoll från 1690 kallas platsen för Elgsjö. Sjöfäbod 130 meter över havet.

Antal stugor med ägare från Forsa: Antal stugor med ägare från Forsa: 1726 (Glysisvallur delägare) 8, 1787 (Storskifteskartan) 12, 1880 (maximalt antalet stugor) 17, 1937: 10 stugor, 1965: 12 stugor, 1994: 12 stugor. Jämte 7 stugor på Delsbovallen framstår Alsjö som en av de största fäbodvallarna i området.

Hembyar i Forsa 1965: Backen, Byberg, Funsta, Hamre, Hillsta, Stavåker, Tomta.

 

Markägare 1996 (21 st):

Norrhoga 1:4 Iggesunds bruks AB (Mo &: Domsjö), Örnsköldsvik.

Funsta 3:1 Karl Åke och Karl Erik Eriksson, Funsta.

Tomta 1:20 Karl Erik Jonsson, Hudiksvall och Karin Ingegerd Jonsson, Gävle

Tomta 1;24 Per Bertil Lind, Ilsbo.

Backen 1:21 Karl-Erik Hildingsson, Näsviken.

Backen 1:19 Björn Ingemar Christopher Lundén, Näsviken.

fv-004-karta

Alsjövallen. Storskifteskartan, gjord av Johan Ström, 1785 och 1787
Hamre 29:1 Eva Kristina Eriksson, Näsviken.

Hamre 1:25 Lars Harry Erikssons dödsbo, Hudiksvall

Stavåker 7:1 Marie och Kjell Olsson, Stavåker.

Byberg 3:18 Anita Svensson, Hudiksvall.

Byberg 1:12 Ronnie Fernström, Huddinge.

Hillsta 2:5 Wiran Lindh, Medvik.

Stavåker 3:1 Chatrine och Sven-Erik Olsson, Utnäs.

Stavåker 4:2 Ulf Bertil Bauman, Bergby och Ingvor Elisabet Eriksson, Gävle

Funsta 2:4 och 2:5 Karl-Erik Wahlström, Funsta.

Funsta 1:4 Olov Secund, Näsviken.

fv-005-karta

Alsjövallen 1996

Odlad mark 16,25 ha. Ägarna till Delsbovallen var 1987 hemmahörande i Källberg, Vitterarv, Sunnansjö, Norrberg och Sannäs.

Senaste tidpunkt för fäboddrift var på Forsasidan: I början av 1950 – talet. Sista sommaren på Delsbosidan var enligt Marta Persson 1955 då Astrid Norén i Flottbo hade kor där.

Det är mycket som talar för att Alsjö tidigt bebyggdes med kanske fasta bosättningar. Försörjningsmöjligheterna i form av jakt och fiske samt god jordmån och stora betesmarker i omgivningarna kan ha lockat människor att tidigt slå sig ned här.

Om Delsbovallen hävdar prosten Knut Nilsson Lenaeus på 1700-talet i sin kända sockenbeskrivning Delsboa Illustrata, att Alsjövallen var både fäbodvall och bodlandsby. Här skulle det sålunda ha funnits både fäbodar och bodlandsgårdar (filialgårdar med full uppsättning av hus) samtidigt. Det är också troligt, att man på Delsbo prostens tid inte noggrant skilde mellan fäbod och bodlandsgård.

1770 fanns på Delsbosidan fem bodlandsgårdar med åker och svalland med en sammanlagd areal på 5.5 ha eller 11 tunnland. Ägarna till gårdarna hade sina huvudgårdar i Sunnansjö, Nyåker, Källberg, Vitterarv och Norrberg. Storskifteskartan har åtminstone fyra bebyggda gårdar. Den s.k. beteslängden upptar fem gårdstecken.

Efter storskiftet i slutet av 1700-talet tycks dessa bodlandsgårdar ha övergått till fäbodar i traditionell mening.

En person som under många års vistelse som fäbodstinta upplevde och kunde Alsjövallens historia var Marta Persson, Smalsk-Marta kallad.

Marta Persson publicerade 1979 en berättelse om hur de första människorna kom till Alsjö och dess omgivningar. Den finnis återgiven i kapitlet om Hansebodarna. Berättelsen är en fantasiprodukt. Men Marta kände Alsjö och dess omgivningar sedan många, många somrar tillbaka. Hon hade insupit naturstämningen här, registrerat den vackra naturen i trakten och levt sig in i miljön mer än de flesta av oss. Hon avslutade sin skildring om somrarna på Alsjövallen med denna poetiska skapelse:

 I den gamla fäbodstugan uti stilla,
sena kväll,
brasans sista glöd har falnat uppå
öppna spisens häll.
Många tankar, ord och minnen lever
kvar från år till år.
Fäbodvallarnas mystik i alla tider har
bestått.

dv-147-alsjo

Alsjövallen en tidig vår när hela vallen är smyckad med vitsippor.
Det är Viveca Sundberg som sitter här, hon som skrivit av den här bokens text.

 

 

 

2. BETBERG

Se karta

 

fv-061-betaberg

 

Enstugufäbod, tidigast nämnd 1794. Myrfäbod.

Antal stugor 1965: 1, 1994: Ingen stuga kvar.

Hemby 1880: Ölsund

Senaste året för fäboddrift: 1907

Platsen ligger omkring 2 km öster om Ölsund vid östra stranden av Betbergsavan.

Fäboden bör räknas till enstugufäbodarna och har tillhört en gård i Ölsund. Hemmanet tilldelades ingen egentlig fäbodrätt på grund av att ”’tillräckeligt muhlbete fanns i bohlbyn” (O. Broman). Betbergs fäbod anlades därför på ägarens skogsskifte, som omfattadebåde hem- och fäbodskog.

 

 

 

3. BJÖRKRÅ

 

Sjöfäbod. 40 meter över havet.

Hemby: Trogsta

1994: Ingen stuga kvar.

Platsen ligger omkring 3 km öster om Långsjön vid södra stranden av Stor Yan.

 

 

 

4. BLACKSÅS

Se karta

Se artikel om Blaxås

 

fv-065-blaxas

fv-066-blaxas

fv-067-blaxas

fv-068-blaxas

fv-069-blaxas

fv-070-blaxas

fv-071-blaxas-6-

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1538. Platsen kan dock ha haft permanent bosättning redan under medeltiden.

Under en period efter 1600 finsk bosättning på platsen. Sjöfäbod 170 meter över havet.

Antal stugor: 1726 (Glysisvallur); 18, 1880; 18,1937; 12, 1965: 12, 1994; 12 stugor.

 

Markägare 1996 (12 st):

Nansta 1:1 Astrid Margareta Jonsson, Nansta.

Nansta 1:3 Erik Birger Eriksson, Nansta

Nansta 2:2 Nils-Anders Olsson, Nansta

Babsta 4:10 och 7:5 Agneta och Sten Lennart Berglund, Sörforsa

Nansta 4:13 Erik Larsson, Matnäs

Nansta 11:4 Anna Björklund, Långby

Nansta 12:2 Nils Folke Jonsson, Häggnäs

Tomtnäs 2:4 Anny Groth, Hudiksvall

Tomten 2:6 Erik Börje Eriksson, Tomten

Medvik 1:10 Per Sundell, Nansta

Harv 1:8 och 1:12 Pekka Olavi Jonzon, Östhammar

Odlad mark 1937 25-30 ha, 1965 17 ha

Hembyar 1965: bergnäs, Häggnäs, Lund, Nansta, Tomten, Tomtnäs.

Senaste år för fäboddrift: Efter 1937

Fäbodvallen ligger i skuggan av ett av Hälsinglands högsta berg, som med sin högsta del når upp till 437,8 meter över havet.

En av Hälsinglands mest namnkunniga män, Nathan Söderblom, iakttog Blacksåsberget från Norrbonäset och skrev sedermera i en uppsats:

”Än visar Blacksås likt en vilande jättedjur sin mäktiga rygg och tvära nos”

fv-006-karta

Blacksåsvallen 1996

fv-007-karta-(2)

fv-007-karta-1

Johan Ströms storskifteskarta över Blacksås från 1785 och 1786.

Blacksås föddes förmodligen i ett hav, som för mer än en och en halv miljard sedan fanns i dessa trakter. Bergets födelse följde sannolikt samma mönster, som gäller för de allra flesta bergkedjebildningar. Från land, som inte längre finns, fördes genom otaliga vattendrag sand, lera och grus ned i detta hav under miljoner och åter miljoner år. På grund av rörelser i jordens inre och på grund av tyngden av det framforslade materialet sjönk havets botten så att en trågliknande form uppstod – en geosynklinal – för att använda expertisens benämning. Genom tryck från sidorna tvingades geosynklinalens botten att vecka upp sig till den grad, att flertusenmeter höga berg uppstod.

Under den tid, som följde, alltså för mer än 1500 miljoner år sedan, hade vi här ett alpliknande landskap, vars högsta delar måste ha varit lika höga som Himalayas högsta partier. Mellan dem låg avgrundsdjupa dalar.

Men samtidigt, ja, redan innan bergen färdigbildats, hade värme och kyla, regn och torka, kanske även vind, börjat slipa ned de högsta partierna. Det lossprängda materialet började fylla ut de djupa dalarna.

Kvar finns nu några enstaka delar av särdeles motståndskraftigt material som ynka rester av det som en gång varit. Dessa ynka rester är exempelvis Blacksås och Storberget!

Illustratören till Nils Holgerssons underbara resa, Selma Lagerlöfs klassiska skildring av Sverige vid senaste sekelskiftet, har återgivit Blacksås i starkt stiliserad form. Berget framträder här som en klackliknande bildning med sin tvärt avhuggna del mot öster.

Med någon fantasi kan man likna klacken vid en limpa eller en ost, där man låtit kniven bana sin väg genom massan och kvarlämna endast en del av limpan eller osten.

Vilken naturens väldiga kraft höll för en halv miljard år sedan i kniven, som med ett enda hugg klöv berget och endast lämnade den västra delen kvar?

Den omätbart stora spänning, som funnits i jordskorpan, fick plötsligt sin utlösning – förmodligen vid de inte alltför sällsynta jordskalven, som inträffade här. Vid ett av dessa jordskalv blev den ena halvan av Blacksås kvar eller till och med höjdes något, medan resten försvann i djupet. Det som nu kan ses av berget är alltså endast en del av det som en gång fanns. Under Blacksåstjärnens mörka vatten bör återstoden av berget gömma sig, liksom de nordligaste delen av Storberget är begravd under Sjösjös nivå och rester av Köpmanberget bör finnas under botten av Hudiksvallsfjärden.

Ungefär samtidigt skapades på samma sätt som nyss beskrivits vår fjällvärld. De krafter, som då var i verksamhet, påverkade således även Forsabygdens berggrund, vid denna tid redan 1000 miljoner år gammal!

Omedelbart efter den senaste istidens slut för mer än 9000 år sedan slickade ett Österhavs vågor Blacksåsbergets östra sida halvvägs mot toppen. Ismassans väldiga tyngd hade pressat ned marken omkring 240 meter. När isen försvann, låg den största delen av kustlandet under vatten och visade upp en rikt utbildad skärgård. Allt eftersom landet höjdes – från början med en hastighet av 10 cm per år, numera 0.78 om året, frigjordes landet öster om Blacksås från det våta famntaget. Men då hade redan material i form av grus, sand och lera avsatts på bottnen av detta forntidshav. Marken blottlades nu och blev, där näringsämnen fanns, åkerbruksjord.

Öster om den djupa del, som blev Blacksåstjärnen, hade sålunda forntidshavet som en skänk lämnat odlingsbar jord, som utnyttjats sedan hundratals år, bland andra av finskbördade människor.

Senast i dunkel medeltid kom bönderna från Forsa till Blacksås med sina kreatur för att låta dem under sommaren njuta av det näringsrika skogsbetet. Så småningom tog dessa bönder den bästa jorden i besittning för åkerbruk.

Till Blacksås har fäbodstintorna kommit i gångna tider, väntat vid mjölkningsdags på sina kreatur, ibland måste med melodiska lockrop kalla på vilsna kreatur, känt vällukten från nykärnat smör och kanske också som på John Stens tavla på Hälsinglands museum i Hudiksvall vandra upp på Blacksåsberget och med näverlurens toner hälsa soluppgången.

Den kände målaren och Njutångerspojken John Sten målade 1905 ”Vallflickan med sina kor.” Motivet är hämtat från Blacksåsvallen.

John Stens tavla från 1905 över Blacksåsvallen ser man raden av kor på väg längst fägatan ut mot skogsbetete. I spetsen går fäbodstintan. På båda sidor om fägatan finns ett antal rödmålade hus. Stugorna syns vara väl bibehållna.
Rep reproduktion: Hilding Mickelsson.

fv-008-tavla

John Stens tavla från 1905 vid fägatan på Blacksåsvallen.
Reproduktion: Hilding Mickelsson

fv-009-ofarne

Vy över Blacksås med det mäktiga Blacksåsberget i bakgrunden.
Stugan tillhör Nansta 5, Per Ers – Olle Andersson på Blacksås.

Blacksås har också spelat en viss roll i sägnen som berättar om Forsaringens öde, en sägen alltför välkänd för att här behöva återges.

När sjöfarare, som var ute i krigiska eller fredliga syften, kanske redan i vikingatid (750 – 1050 e.Kr), närmade sig vår kust, fick de syn på den lättigenkännliga klacken vid västra horisonten. Då visste man, var man var. Blacksås fungerade sålunda som sjömärke i äldre tid.

Försök har gjorts för att finna brytvärd malm i Blacksås. Flera gruvhål vittnar ännu i dag om de förhoppningar, som berget väckt. Enligt all geologisk expertis består Blacksåsberget av ögongnejsgranit, också kallad Ljusdalsgranit. Trots de försök, som gjorts att hitta värdefull malm, särskilt under 1930 – talets arbetslöshet, har aldrig något av större värde hittats.

Den sägen, som berättar om gruvfruarna i Falun och Blacksås, hade inget fog för sig. Enligt sägnen uttalar sig gruvfrun vid Falu koppargruva med orden: Visst är jag rik, men min syster på Blacksås är mycket rikare. Här var således gruvfrun inte riktigt sanningsenlig!

Nej, det värdefulla med Blacksås har varit och är den vidunderligt vackra utsikten där uppifrån berget och den trivsamma fäbodbebyggelsen, som gömmer på så många minnen från förgångna fäbodsomrar.

Ägaren till Tomten nr 1, Engelbrikt Matsson, född 1510 och död omkring 1550, hade med köpe- och dombrev av åren 1538 och 1541 styrkt sin skatterätt till sin jord i Blacksås. Anmärkningsvärt är här, att det talas om skattejord. Fäbodjorden var, såvitt man vet, på inget ställe skattejord. Tomtens jord på Blacksås kan då anses vara en del av en tidigare odling med fast bosättning från tiden före Digerdöden (1350). Izrael Jonzon drog den slutsatsen, att jorden vid Digerdöden råkat i lägervall.

En eller flera familjer från den centrala bygden i Forsa förvärvade antingen genom köp, arv eller släktförbindelser med den forna befolkningen på Blacksås denna skattejord, som sedan fick ingå i fäboddriften. Det finska inslaget på Blacksås får av allt att döma anses som en parentes med början först vid mitten av 1600-talet och kanske avslutad redan under 1700 – talet.

I Glysisvallur uppges, att det i början av 1700-talet fanns 2 skattelagda finnar, medan en skattelagd finne var skriven på Fuskås.

Enligt ett köpebrev av 1571 hade underlagmannen i Hälsingland, Peder Larsson i Holom (Holm i Högs socken), född omkring 1540 och bonde på Holm nr 1, köpt några vallar jämte skogslotter i Fuskås av bönder från Häggnäs, Nansta och Medvik.

Nanstabönderna erhöll sannolikt en kopia av underlagmannen i samband med köpet. Men eftersom deras efterlevande inte var läskunniga, hade de fått den uppfattningen, att brevet tillförsäkrade dem äganderätten av vallotterna på Blacksås. Israel Jonzon förmodar att bönderna på 1570-talet hade köpt lotterna i Blacksås för de pengar de fått vid försäljningen i Fuskås.

1690 blev som framgår i avsnittet om Fuskås ett antal Forsabönder bortdrivna från Fuskås på grund av att staten ställde sig bakom Iggesunds bruk, som fått avverkningsrätt för träkolsproduktion på kronoallmänningen.

När de fördrivna bönderna från Fuskås sökte sätta sig ned i Käxbo, ursprungligen kallad Nyvallen, omkring 1720-1730, vaknade Blacksåsbönderna till och blev oroade över denna närgångenhet. Avståndet till Blacksåsvallen är 3,5 km! Långvariga och hetsiga fejder med processer vid tinget uppstod. Med möda kunde häradsrätten den 8 juli 1714 fastställa beslutet. Vad beslutet innebar, framkommer i kapitlet om Käxbo. Ännu i denna dag har Nansta by några åkrar i den södra delen av Käxbo men inga stugor. Stugorna har de på Blacksåsvallen.

Enligt 1742 års dombok träffades någon slags uppgörelse mellan Blacksås och Nyvallen (Käxbo).

Vid en jämförelse mellan situationen 1726 och 1965 framkommer följande: Sedan prosten Bromans tid har antalet stugor minskat med 6 stugor.

Bergnäs var en gång Israel Jonzons vallboning men innehas nu av adoptivsonen Pecka Jonzon. Vallboningen var ursprungligen från ett Harvhemman.

Häggnäs fanns inte 1726 med på Blacksås utan på Ofärne.

Inte heller Lund fanns med vid Blacksås på prosten Bromans tid.

När det gäller Nansta, är situationen densamma både 1726 och 1965 ( också 1994)

Tomtens besittning av 1538 tycks vara oförändrad även 1965 (1994).

Om Tomtnäs har prosten Broman inget att förtälja.

Två hemman från Frägsta fanns på Blacksås 1726. Det ena flyttades emellertid 1774 till Trogstabodarna. Det andra försåldes i sen tid till utomstående (Nils Jonsson i Häggnäs).

Prosten Broman har angivet, att ett Rumstahemman fanns i Blacksås, men det är sannolikt det hemman, som kom att finnas på Käxbo. Det samma torde gälla för ett hemman från Hedsta. Även ett Medvikshemman kunde man hitta på Blacksås 1726.

Jordbruksfastigheter med fastboende fanns enligt vissa uppgifter på Blacksås långt fram i tiden:

Jonas Persson, född 1804 och död 1879 var visserligen skriven i Harv men sannolikt bosatt på Blacksås med sin hustru Kerstin Andersdotter (1805-1890) och dottern Kerstin (1838-1929), gift 1868 med Anders Östlin, torpare i Nianfors.

Jonas Perssons syster Margeta (1801-1870) gifte sig 1833 med Olov Olsson (1797-1857) och uppges vara torpare i Harv och Blacksås.

Innan vi nu lämnar Blacksås, vill vi gärna påminna om det våffelbruk, som under ett antal år var inrymt i det gamla men ombyggda stallet, ursprungligen ägt av Frägsta nr 2 och senare försålt till Nils Jonsson i Häggnäs.

 

”JONAS I FRÄGSTAS” BERÄTTELSE

Jonas Eriksson i Frägsta (1896 – 1970), bonde till Frägsta nr 2 med fäbod på Blacksås och riksdagsman, delade med sig av sin kunskaper om gammalt fäbodliv i en nedskriven berättelse:

Det är svårt att veta, när seden med fäbodar uppstod och anledningen till desamma. Troligen var det behovet av lättodlat foder, som var anledningen till att man sökte sig till marker, som gav gröda utan allt för mycket arbete, exempelvis till myrmarker och områden, tjänliga för svedjebruk. Svedjebruket var troligen en viktig produktionsform, men det fordrades ständigt nya, skogbeväxta områden med något så när god jord. Detta innebar, att man måste söka upp områden rätt långt ifrån gården.

Den tidens fäbodliv skedde troligen på det sättet, att gårdens folk sökte upp något lämpligt område ute i markerna och ordnade med några enkla boplatser, svedjade och sådde råg.

Tidsindelningen för sommaren blev då ungefär den, att svedjandet och inhägnandet av svedjorna skedde på våren och försommaren, då äldre svedjor kunde avbetas. Frågan är, om det inte var denna tidsindelning av sommaren, som levde kvar ända intill senare delen av artonhundratalet. Då ”boförde” man hem med djuren över höbärgningen för att sedan söka sig tillbaka till den s.k. vallen och vara kvar där till hösten. Den tiden kallades ”mellan falena” (tjockt l och a-ljud som i Forsamålet). Den rytmen skulle kunna sammanfalla med det förhållandet, att under augusti månad skulle rågen sås och skördas uppe på svedjan. Då hade även betet växt till på äldre svedjor och andra marker. Därför boförde man upp också på eftersommaren för att utnyttja den tillväxt, som blivit till under mellantiden.

Om man får kalla det för fäbodliv, hade det en annan karaktär än det vi nu minns, när stugorna är välbyggda och vägarna rätt skapliga till de olika vallarna.

Arbetslivet på vallen var bestämt inrutat. Det var ett talesätt, som sade, att ”storskällan” skulle på den 18 maj. Detta var nog riktigt tidigare, när det var nödvändigt att få ut djuren tidigt på grund av brist på foder.

I senare tid skedde i regel boföringen cirka fjorton dagar före midsommar, ibland något tidigare.

Färden till vallen skedde alltid tidigt på morgonen. Redan klockan två gav man sig iväg för att hinna städa och rusta upp i stugan och få allt i ordning så fort som möjligt.

Vissa bestämmelser angående betesplatserna gällde. Således skulle alla djuren på vallen föras på samma betesplatser (gässlor) olika dagar under veckan. Hela vallen ”löste” samtidigt på morgonen. Det var en särskild stämning av liv och rörelse vid den tiden, då alla ”fäna” med tio, femton olika skällor klingade, blandat med läten från kossornas kör och flickornas lockande i alla tonarter.

Det dagliga arbetet bestod i, utom att sköta djuren, att se till att de kom hem på kvällarna och inte stannade i skogen över natten. Vidare skulle mjölken arbetas upp till smör, ost och messmör. Det var ett ganska omständligt förfarande på den tiden, då det inte fanns separatorer. Grädden skulle skummas för hand, och man måste använda s.k. siltråg till ändamålet. Dylika ting är nu mycket eftersökta och används till de mest olika ändamål utom till det de var avsedda för.

Vallgatan skulle städas till varje söndag. Ansningen och pyntet av stugan var mycket angeläget. Kaffepannan och messmörskitteln skulle skuras mycket noga. Kaffepannan fick knappast stå över elden, när den skulle användas, utan fick värmas från sidan.

Det är svårt att tolka den trevnad och tjusning, som vilade över en fäbodstuga, när den var helgdagsfin. Golvet var fint skurat och bestrött med s.k. klipp-ris. Friskt löv över spisen och någon ruska i ett hörn och över sängarna. Pors och s.k. fredagslöv hade man satt i någon enkel vas eller dekorerat på annat sätt. Storsängen, högt bäddad, och med ett vackert mönstrat hänglakan på framsidan. Den bädden fick inte användas annat än i yttersta nödfall, ty den skulle vara endast till prydnad.

En glad och trevlig bopiga förstärkte på ett särskilt sätt den tjusning och trevnad, som i övrigt fanns.

Vallarna hade även egna helgdagar. Det var ”lillmidsommar”, som inföll fjorton dagar efter midsommar och gav anledning till att bjuda bogäster. I regel blev det ett par flickor eller någon av de hemmavarande ungdomarna. Helgen räckte från lördagskväll till måndagskväll. Då sökte sig också pojkarna från bygden till vallen, ”gick på vallarna” som det hette. Det var alltid några som kunde hantera fiol eller dragspel. De svarade för dansmusiken, om det fanns någon plats med lämpligt golv att dansa på. Annars gick musikanterna mellan stugorna och vallarna och spelade. Vid dessa helger var det viktigt, att gossarna skötte sig väl, så att flickorna bjöd på mat. Annars kunde de bli utsatta för nesan att” svälta hem”, som det hette.

Det kanske inte var alla gånger vid vallhelgerna, som det bara var dans och glädje. Det kunde även vara gammalt och nytt groll, som skulle klaras upp. Då hände det, att det inte var ”stora bokstäver”, som användes, utan det blev mera handgripliga händelser.

En annan helg var den s.k. ”käringsöndagen”, då några äldre släktingar till bopigan eller moran på gården fick nöjet att gå på bogäspe. Det hände också, att både bonden och moran for upp över någon söndag extra.

Sista helgen, ”angångsmidsommar”, inträffade i augusti och hade ungefär samma karaktär som ”lillmidsommar”.

Sommaren gick raskt undan. Snart var tiden inne, då det blev mörka kvällar, och vemodet kändes en aning. Folk och fä började få något av längtan hem till den dag man fick packa ”boklöva” och boföra hem. Det inträffade omkring mitten av september.

Trots vemodsstämningen var det nog många gånger med saknad, som bopigorna lämnade sin vall. De som började vara på vallarna, fortsatte ofta många år och ibland så länge de orkade sköta sysslorna där.

Arbetet på vallen och livet där var många gånger slitsamt och besvärligt, men det gav också en känsla av frihet och trevnad. Flickorna fick sköta sig själva och behövde inte känna den disciplin och det beroende av sitt husbondfolk, som annars gällde hemma på gården.

Vallarnas betydelse i gammal mening kommer nog aldrig tillbaka i vår effektiva tid. Frågan är väl dock, om inte vår tids människor håller på att förlora något, när vi kommer ifrån den omedelbara kontakten med naturen samt går miste om den fostran, som ligger i att under primitiva former föra kampen för tillvaron, slutar ”Jonas i Frägsta” sin berättelse.

 

 

 

5. BLÅSTBO

 

Se karta

Tidigast nämnd: 1900 – talets början.

Antal stugor 1937: 1 stuga. 1994: ingen stuga finns kvar här.

Hemby 1937: Överby. Blåstbo låg ungefär halvvägs mellan Flatmo och Dånsjön.

Senaste året för fäboddrift: 1918.

Fäbodstugan flyttad från Södra Hallbo till Blåstbo i början av 1900 – talet, där ägaren hade ett skogskifte. Blåstbo låg närmare hembyn än Hallbo, varför man fann det bekvämare att bedriva fäboddrift där än i Hallbo. Vistelsen i Blåstbo blev som synes inte varaktig. Redan 1918 övergavs denna enstugufäbod. Platsen fick sedermera fast bebyggelse, men också den har nu upphört.

 

 

 

6. BREDMYRAN

 

Fäbodvallen, vid en av Storsjöns avloppsvikar, karterad 1790. Vallen har inte tillhört de egentliga fäbodvallarna eftersom tyngdpunkten legat på åkerbruk. Fäboddrift tillkommit i ett senare skede.

I Bredmyran hade enligt kartering den 10 mars 1790 följande hemman del i utägorna och möjligen också ägare av stugor; Berglock 1:1, Bäck 1:1, 2:1, 3:1, 4:1, Klångsta 2:1, Matnäs 1:1, 2:1, Medvik 1:1, Sörviksta 1:1 och Utnäs 1:1, 2:1, 3:1 och 4:1 (tydligen sammanslagna).

Sjöfäbod 30 meter över havet.

fv-011-karta

Bredmyran från 1790 med de 13 delägarna

 

fv-012-karta

Bredmyran 1996

Antal stugor: 1790:13?, 1880: 3, 1937: 3, 1965: 3, 1994: 2 stugor.

Hembyar 1965: Klångsta, Matnäs, Iggesund. Odlad mark 3,5 ha.

Senaste året för fäboddrift: Okänd tidpunkt.

 

Markägare 1996 (9 st):

Häggnäs 2:1 Annika Kristina och Anders Julius Eriksson, Klångsta.

Ölsund 2:17 Maydie och Gunnar Andersson, Sundbyberg.

Matnäs 2:8 Ingela Fahlberg, Hudiksvall och Lisel Bergman, Stockholm.

Ransta 1:11 Rut Astrid Fors, Iggesund

Häggnäs 1:9 Erik Bertil Erikssons dödsbo. (ingen adress angiven)

Häggnäs 1:5 Brita Grundströms dödsbo. (ingen adress angiven)

 

 

 

7. DJUPDAL

Se karta

Läs om Slalombacken i Djupdal

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd vid 1700-ta1ets början. Åfäbod 50 meter över havet.

Antal stugor 1726 (Glysisvallur, delägare): 4, 1880 (maximala antalet): 6, 1937: 4, 1965: 5: 1994: 5 stugor.

Hembyar 1965: Forså, Kalvhaga. Klockarsvedja, Veda.

Odlad mark 15,50 ha.

Markägare 1996 (9 st);

Veda 3:4 och Kalvhaga 6:19 Lars Anders Holm, Veda

Veda 3:5 och Klockarsvedja 1:4 Märta Margareta och Anders Elov Wiman, Hudiksvall.

Kalvhaga 6:12 Nils Stanford Jonsson, Kalvhaga

Kalvhaga 6:24 Mona Eriksson, Hudiksvall och Synnöve Sjöberg, Delsbo

Kalvhaga 6:36 Tore Kroon, Veda

Långby 18:1 Ivan Holmqvist, Sundsvall

Norrviksta 2:17 Barbro Tjärn, Uppsala

fv-013-52

Djupdal 1996

Vid Djupdal vistades fäbodstintan 1937 på vallen endast kvällar och morgnar för mjölkning av korna men arbetade under dagarna i byn. Mjölken hämtades hem varje dag med hästskjuts. Alltsedan vägen till Delsbo bröts omkring 1930 och då kom att dragas tvärs igenom vallen vid Djupdal, fick fäbodvallen goda kommunikationsmöjligheter.

Senaste året för fäboddrift: Ännu sommaren 1965 gick Forså Bruks kor och betade här i Djupdal.

 

 

 

8. DÅNSJÖN

Se karta

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1651. Fäbodvallen ingen egentlig fäbodvall, eftersom där funnits en betesstuga och sommarladugård. Platsen har möjligen haft permanent bosättning redan i förhistorisk tid.

Sjöfäbod 80 meter över havet.

Antal stugor: 1880: 1, 1937: 1, 1965: 1, 1994: 1 stuga.

Hemby 1965: Överby. 12,25 ha odlad jord.

Senaste året för fäboddrift: Okänd tidpunkt.

Markägare (6 st):

Överbyn 3:2 Lars Anders Johansson, Överby

Överbyn 3:15 Astrid Anna Sofia Stjärnbratth, Hudiksvall och Lars Börje Löfstrand, Näsviken.

fv-014-53

Dånsjön 1996

Överbyn 3:16 Lars Börje Löfstrand, Näsviken

Överbyn 3:21 Monica och Joachim Schekel. (ingen adress angiven)

Norrhoga 2:14 Anna Christina Jonsson, Norrhoga

 

 

 

9. FINNSJÖVALLEN

Se karta

fv-072-karta

Riksantikvarieämbetets karta visar den märkliga sockengränsen

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1582, då ett dokument bekräftade Wålstaböndernas äganderätt till platsen. Men redan 1522 fanns enligt Winblad von Walter ett finntorp på Finnsjön.

Sjöfäbodar 160 meter över havet.

Antal stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare):3, 1880: 5, 1937: 4, 1965: 3,1994: 3 stugor.

Hembyar 1965: Smedsgården, Wålsta.

Odlad mark: 2 ha.

Senaste året för fäboddrift: 1945 var sista sommaren som Västigårds (Wålsta nr 2) hade sina kor på Finnsjövallen. Ystegården (Wålsta nr 3) slutade 1927 med fäboddriften men hade fäboden uthyrd några somrar på 1930-talet. Även Smedsgården nr 2 nyttjade sin fäbod med djur in på 1940 – talet.

Kerstin (Stina) Svedin (1853-1939), född i Hälsingtuna men lägenhetsägare i Wålsta (Hummel-Stinas), vistades enligt uppgift från 1937 på Finnsjövallen i 33 år (1867-1900). Den inte sällan praktiserade seden att föra boskapen hem till byn under slåttern för att arbetsfolket skulle få färsk mjölk och av fäbodstintan kunna få hjälp med arbetet, förekom inte enligt Stina Svedin vid Finnsjö fäbodar.

 

Markägare 1996 (13 st):

Smedsgården 2:1 Birgitta och Olov Larssons dödsbo, Smedsgården

Smedsgården 2:5 Maj-Lis och Bo Gunnarsson, Sörforsa

Wålsta 1:1 och 6:1 Per Åke Blomberg, Wålsta

Wålsta 3:9 Kerstin Helena Linderdahl, Wålsta och Britta Elisabeth Lönn, Gävle

Wålsta 3:14 AB Iggesunds Bruk (Mo & Domsjö, Örnsköldsvik)

Wålsta 4:12 Gunborg Boij, Söderhamn

Wålsta 4:3 och 4:4 Rolf Krohn, Hudiksvall

Wålsta 6:2 Anna Britta och Eric Andersson, Hudiksvall

Wålsta 6:3 Inga-Lill Risberg, Näsviken

Wålsta 6:4 Gunnar Jacobsson, Västerhaninge. 960827 försålt till Susanne Yanni, Hudiksvall

fv-015-karta

Finnsjövallen 1996

Vi låter Fredrik Winblad von Walter, den legendariske fanjunkaren och minnesgode berättaren (1857-1950), komma till tals med det som han skrev i Hudiksvalls Tidningen den 28 juli 1934.

 

NÅGRA GLIMTAR FRÅN FINNSJÖN

Bland Hälsinglands många fäbodvallar är det två, som har vackra minnen: Finnsjön och Lillvallen (Delsbo).

Komminister Per Sjölund, som hade släktingar i Hamre, berättade, hur det gick till, då Wålstafolket flydde till Finnsjön för att ej falla i ryssarnas händer i maj 1721. Här fick de en fristad. De vakade natt och dag i tur och ordning. De höllo också gudstjänst i Östigårds stuga.

Det var mycket annorlunda då än nu, brukade han säga, sedan han talat om sorgeåret 1721!

Under min uppväxttid hade framlidne länsmannen Johan Lönnberg Innigårdshemmanet och därtill hörande Finnsjö bostuga. Fru Anna Högman var som flicka bopiga där i flera somrar. Länsmansstugan, som vi är vana att kalla Innigårdsstugan, är nu ramponerad av vandaler, som huserat i skogen kring vallen. Men den har bra väggar med friskt virke och synes ej svår att återställa i full gott skick.

fv-016-55

Fägatan på den vackra Finnsjövallen med Finnsjön i bakgrunden. Fäbodstugan närmast till höger tillhör Västigår´n. Sista sommaren som Västigår´n hade sina kor på vallen var 1945. Fotot togs antagligen en sommar på 1940-talet.

hv-021-finnsjo

Fägatan på Finnsjövallen

För landskapsmålare skulle den vara utmärkt att bebo under hög-sommaren. Den som vill se en solnedgång vid Finnsjön, han bör ställa sig 30 steg sydost om Länsmansstugan, ty då har han stugorna i rad och sedan den vackra trolska sjön, i vars lugna yta skog och berg återspegla sig.

Vi hade turen att ha vackert väder under de dagar vi voro på vallen. Men det var första gången som jag hade glädjen att se en solnedgång där i den rätta stämningen, fast jag varit dit många gånger i min barndom och sedan med.

Ypperlig folkmusik har presterats på denna vall. Nygårds – Olle, Orr – Jonke, Prints – Jonke och Sven Erik Glad, samtliga från Norrbo har mången sommarkväll låtit sina välprövade fioler ljuda. Efter de skiftande tonerna har både gamla och unga svängt om i dansens yrande virvlar. Det var billiga nöjen på den tiden! Musiken var gratis. Kaffe och bröd hade pojkarna med sig. Grädde till kaffet höllo bostintorna.

Vi hade nu med två styva spelmän, Olle Engström från Stockholm och Jon Andersson å nr 2 i Nordsjö. Musik blev det!

Då vi på kvällen lågo i brinken mot sjön och njöto av den fridfulla stämningen , blev det yttrat, att gingo det blott några kor i vassen, vore tavlan fullständig.

Så fingo vi höra skramlet av koskällor. Innan vi visste av, voro flera rosiga kossor ute i vattnet samt började att spisa av blad i vassen. De gingo där både länge och väl, ty de tycktes ha förstått, vad vi sade strax innan.

Brita Olsson hette bopigan, som hade dessa förståndiga kossor, vilka ville visa, att de hade reda på, huru en riktig tavla skulle se ut. Heder åt dessa kossor! Och åt deras värdinna!

Vi hade åtskilligt i torrskaffning med oss och även mat, som skulle tillredas.

Till sist får jag säga, att pojken, som var i Östigårdsstugan, var både artig och snäll samt hittade väl i skog och mark.

Han följde mig och en fotograf till Örantjärnsbäcken samt till Skålsjön, om vilken så många sägner finns.

 

EN LITEN SKÖN VRÅ I VÄRLDEN

Det är också Fredrik Winblad von Walter, som kallat Finnsjövallen för en liten skön vrå av världen. Den låg mitt i det stora skogspartiet, som skiljer Nordanstigs socknar från Sundeds centrum Hög och som skiljer Dellensjöarna från Ilsbobygden.

Men inte desto mindre borde det varit en lockande plats att slå sig ned på för dem som sökte sig en boplats och kom långt från.

Här fanns inte bara Finnsjön, som då troligen var större än vad den är i dag, även om man inte tar hänsyn till den uppdämning, som man ordnade. Här fanns Finnsjötjärn, Skålsjötjärn och alla de andra vattensamlingarna, där det överflödade av matnyttig fisk. I skogarna mellan Finnsjöåsen, Älgås och Granåskullarna strövade viltet, som lät sig fångas i de fångstgropar, som i sen tid blivit inregistrerade på den ekonomiska kartan som minnen från en gången tid, då en god fångst betydde mat för lång tid framåt. Svälten kunde hållas borta en tid. Men täkterna här på vallen var uppodlade på en jord, som var odlingsbar även för de första åkerbrukarna med deras primitiva metoder.

Och eftersom vår sjö då som nu hette Finnsjön och berget där borta vid Norrdell gick under benämningen Finnberg och ån, som förband Finnsjön med Norrdell då som nu hette Finnbergsån, låg det nära till hands att anta att här hade invandrare österifrån, från landet på andra sidan havet, hittat hit, slagit sig ned här och börjat livnära sig på jakten i skogarna och fisken i sjöarna och vattendragen. Men de hade också låtit svedjeröken reta näsborrarna och sedan sått den råg, som de burit med sig i ett litet knyte ända från Tavastland där borta i östra Finland.

 

FINNSJÖVALLENS HISTORIA MOTSÄGELSEFULL

Finnsjövallens tidigare historia är motsägelsefull!

Jag tror, att Finnsjön, Finnberg, Finnbergsån och Finnklack med största sannolikhet har med finsk bosättning att göra!

Eftersom vi nu har dessa namn med anknytning till finsk ursprung, bör det vara finnar, som först tog området i besittning. Det skulle vara högst osannolikt, om bönder från Forsa var de första och använt Finnsjön som namn på platsen. Om de var först, skulle de knappast ha kommit på tanken att använda namnet.

Vi känner heller inte till något annat namn på platsen.

 

NÄR OCH VARIFRÅN KOM FINNARNA?

Men om det nu har gjorts troligt, att finnar var här först, kommer frågan; När skedde den finska bosättningen och varifrån kom dessa första bebyggare hit?

Eftersom vallen är dokumenterad från 1582, måste finnarna ha kommit hit tidigare. Enligt Winblad von Walter fanns en finsk änka med tvenne barn här på Finnsjön omkring 1520.

 

DÅ VAR BÖNDERNA REDAN HÄR!

Om man utgår från, att finnarna här på Finnsjön kommit antingen från Hasselagruppen eller från Källsjö i Delsbo, var det alldeles för sent att vara först på Finnsjön, då var bönder från Wålsta redan här! Enligt den officiella forskningen om den finska invandringen skulle nämligen finnarna ha kommit till trakten först efter 1600! Men möjligheter finns förstås, att forskningen missat en tidigare invandring till Hälsingland

I sin berättelse om Storklockan i Forsa kyrka uppger Winblad von Walter, att finnänkans son Nils deltog i Vasas krig och på gamla dagar gifte sig med en finska från Hassela. De slog sig ned här på Finnsjön, och det gick dem allt väl, avslutar författaren sin berättelse.

I berättelsens början hävdar Winblad von Walter, att under Gustav Vasas tid invandrade flockar av finnar från Tavastland och Karelen till Hälsingland. Redan 1522 skulle det ha funnit ett finntorp vid Finnsjön, som beboddes av en änka med sina två barn.

Den ödesdigra julen var änkan dödsjuk och skickade sina små ned till bygden för att få hjälp. Barnen kom först till Forsa sockens rikaste bonde Johan Hansson i Hamre, som nyss bekostat en storklocka till Forsa kyrka. Där blev finnbarnen avvisade. De kom sedan till Tomta, där Olof Gudmundsson med sin familj tog emot de stackars nödställda barnen.

Den hårda behandlingen av finnbarnen, som Johan Hansson gjort sig skyldig till, fick sitt straff. När hans drängar på julmorgonen skulle sätta igång den nya stora klockan, som han bekostat, kom inte ett enda ljud från den. När Tomtabondens drängar försökte, fick klockan genast ljud. Johan Hansson måste med tiden lämna Forsa och sin stora gård, medan Olof Gudmundsson och hans familj, där även de båda finnbarnen fick växa upp, erfor stor lycka och framgång!

Med god vilja skulle man kanske kunna hävda, att Johan Hansson på grund av sin ofördragsamhet tvingades lämna bygden, innan släktbokens personer levde. Den nya ägaren till Hamre 3, som Hansson skulle ha ägt, kom att heta Gudmund Olofsson. Den i släktboken angivne Olof i Tomta skulle kunna vara den lyckosamme och hygglige Olle Gudmundsson, som 20 år efter finnbarnens julbesök skrevs in i Gustaf Vasas jordebok.

Även om besittningsrätten för bönderna från Wålsta blev fastställd anno 1582, finns det anledning tro, att Wålsta-bönderna varit på Finnsjön långt tidigare, kanske under större delen av 1500-talet

fv-092-finnsjon

Bild ur boken, Fredrik Winblad von Walter, 2005. Besök på Finnsjövallen 20/8 1931
”Finn-Jonke” spelar fiol för von Walter, Jonas Andersson och fäbodjäntan med sina barn.

 

TREFALDIGHETSKÄLLAN VID YSTEGÅRNS STUGA

En av de mest omtalade sevärdheterna här på Finnsjövallen, är den Trefaldighetskälla, som funnits och alltjämt finns vid sydöstra knuten av Ystigårds stuga.

En sommardag anno 1577 stod en biskop vid källan och signade den. Det var biskopen av Strängnäs stift Nikolaus Olai Helsingius, alias Nils Olofsson. Anknytningen till källan och Finnsjövallen hade stiftschefen i Strängnäs stift genom sin bror Une Olofsson, som var länsman och bosatt i Wålsta, vars bönder redan då hade sina fäbodställen här på Finnsjön. Biskopen var yngst av tre bröder. Den tredje brodern hette Olaus Olofsson.

Trefaldighetskällor fanns på många håll i landet. På trefaldighetsnatten vandrade ungdomen till dessa källor för att dricka dess vatten.

Källan på Finnsjövallen har verkligen inte varit vilken källa som helst! Den har haft ett friskt, välsmakande vatten. Vattenflödet kommer från två källådror, som korsar varandra i källans botten!

Fredrik Winblad von Walter uppger, att här har många s.k. naturläkare hämtat vatten till sina underkurer. Den kända Lapp Dora, som uppges ha kommit från Hudiksvall, kunde med dess hälsobringande vatten hela många sjuklingar. Vattnet fick inte tas upp när som helst. Det borde ske mellan 12 och 1 på natten oavsett årstid.

fv-017-59

Trefaldighetskällan vid Ystegårdsstugan på Finnsjövallen.

fv-080-finnsjo

Trefaldighetskällan 2017

En vacker sommardag 1577 signades den av Strängnäsbiskopen Nikolaus Olai helsingius bördig från Wålsta.
Länsman Une, som var mycket rik, hade sin egen dotter Emfrid här som bopiga. Emfrid beskrivs av Winblad von Walter som mycket skön och intelligent, men aktade sig inte för den skull att ta uppgiften som bopiga. Men det var en annan tid än den vi upplever, och det torde vara sällsynt, att en förmögen mans dotter nedlåter sig att syssla med mjölkning och mjölkberedning. Under andra hälften av 1500 – talet var det högsta betyg, som en ung kvinna kunde få, att hon dugde till bopiga på en fäbod.

Från bopigan Emfrid Unesdotter, som vallade sina kor här på vallen, härstammar en lång rad av framstående personer, bland annat två ärkebiskopar.

 

SVÅRIGHETER

Det är svårt att relatera Winblad von Walters personuppgifter i denna skildring om källan med vad doktor Sundberg i sitt släktregister publicerat. Någon Une Olofsson finns inte i släktlängden. Den enda uppgift, som man kan utan att använda mycken fantasi anknyta till Une Olofsson, är namnet Olof Larsson, som i släktboken (14WII) anges vara född omkring 1525 och vara bonde i Wålsta 2. Det skulle i så fall vara länsman Une Olofssons och hans två bröders far. Däremot stämmer Winblad von Walters tidsuppgifter om Strängnäsbiskopen med Strängnäs stifts herdaminne- del 2, publicerat 1961. Ett herdaminne är en skriven minnesteckning över biskopar och präster.

Allt talar för att Finnsjövallen ursprungligen var en renodlad Wålstavall.

fv-018-61

Smedsgårdsstugan på Finnsjön. Östra Smedsgår’n blev delaktig i Finnsjövallen någon gång i förra hälften av 1600-talet enligt uppgifter i Domboken. En kvinna från Wålsta blev gift i Smedsgården och ärvde av allt att döma en viss del av vallen. Eljest har Finnsjövallen varit en renodlad Wålstavall.

 

Pergamentsbrevet från 1582, häradstinget under ledning av häradshövding Eric Nerbelius anno 1686 och domsluten 1789, 1791 och 1794 med Högs sockenbönder som målsägare talar huvudsakligen om en tvist mellan sockenbönderna i Hög och bönderna från Wålsta by.

Tidpunkten för Smedsgården nr 2 eller Östra Smedsgårds inträde här på Finnsjön har inte säkert kunnat beläggas med några dokument.

Men i domboken finns en antydan om att kapten Lars Larsson, som står som ägare till gården 1651 – 1673, skulle ha haft någon del i vallen men att affären av myndigheterna inte godkändes. Tidpunkten för denna föregivna affär var något år före 1650. Intressantare är då att en svedja vid Finnsjön enligt domboken för 1668 skulle ha ägts till en tredjedel au finnen Stephan Simsson född i 1620 – talet med okänd härstamning, bonde i Norrbobyn i Norrbo socken 1670, och till två tredjedelar av kapten Lars Larsson.

Ordagrant lyder dokumentet i domboken:

”Finnen Stephan Sim(on)sson ifrån Norrbo socken och Norrbobyn skall efter förlikning med landskaptenen manhaftige Lars Larsson giva honom en halv (1/2) tunna råg för ”otidigt” svedjande på hans utskiftesskog vid Finnsjö fäbodar, alldenstund kaptenen äger två hela fäbodlotter och finnen allenast endast tredjedelen. Det övriga i svedjan skola de inbärga och behålla hälften vardera.”

Vad hade dessa på Finnsjön att göra? Var Stephan Simssons delägarskap här på Finnsjön en rest av finnpojken Nils och hans finskas från Hassela bosättning här och som Winblad von Walter berättar om i skildringen om Storklockan i Forssa kyrka.

Och vilka intressen hade kapten Lars Larsson på Finnsjön?

Om man nu kan utgå, att de två fäbodlotterna här på Finnsjön innebar det delägarskap, som Smedsgården fortfarande har, måste tidpunkten för Smedsgårdens inträde här på vallen sättas senast i Lars Larssons tid, d.v.s. 1651-1673!

Men enligt en domstolsuppgift, som jag hittat i Riksarkivet i Stockholm, kan Smedsgårdens delägarskap i Finnsjövallen sättas ännu tidigare.

Där uppges, att Lars Larssons företrädare till Smedsgården nr 2 Per Jonsson bytt bort en fäbodlott på Finnsjövallen men att bytet förklarats ogiltigt, eftersom det skett utan hustruns samtycke. Fäbodlotten hade hon möjligen tillfört Smedsgården på grund av sin anknytning till Wålsta by. Per Jonsson hade tydligen tänkt sig att komma till Hästås, där Smedsgården 1 av ålder haft sin fäbodlott.

Det är kanske så, att den Wålsta-flicka som antagits genom giftermål i Smedsgården fört delägarskap i Finnsjövallen till Smedsgårdshemmanet, levde redan före 1650 och blev gift med Lars Larssons företrädare på hemmanet den nämnde Per Jonsson. Per Jonsson var född 1575 och ägde Smedsgården 2 åren 1600-1642.

Eftersom släktboken endast upptar ägaren och inte övriga familjemedlemmar, har inte denna Wålsta-flicka kunnat återfinnas i längden. Inte förrän vi kommer in i 1700-talet redovisas i allmänhet hela familjen.

 

DET OVÄLKOMNA RYSSBESÖKET

I blomstermånaden maj anno 1721 blandades doften av blommande hägg med lukten av brand och krut. Ryska soldater invaderade den svenska ostkusten, där Hälsingland fick sin beskärda del av krigets förödelser.

Natten mellan den 23 och 24 maj hemsöktes Hudiksvall, varpå följde härjningar i grannsocknarna.

Vid den här tiden var Ystegår´n (enligt andra uppgifter Innegårn) i Wålsta gästgivargård, enligt vad Winblad von Walter uppger. Men de gäster, som nu infunno sig, var verkligen inte bjudna! Kosackerna brände ned alla gårdar i byn utom gästgivargården (Enligt Olof Broman brändes inga gårdar ned i byn). Där kom de in och slukade allt, som gick att äta och dricka. Gästgiverskan höll på att baka bröd av agnar, bark och något mjöl. Det var barkbrödstider i Sverige då! Ett par kosacker satte hennes degtråg på golvet. Sedan tog de för sig av degen, tills den var slut i tråget och skonade gården. En bevarad tröskslaga, som fanns bevarad på gården och med initialerna för en ägare i gården under 1600-talet, kan tyda på att gården med slagan undkommit förödelsen i byn detta oår 1721.

Men de råa sällarna kom inte helskinnade från äventyret. Tre av dem blev skjutna i Wålstabacken av en som studerade till präst och kommit till trakten dagen före kosackernas invasion.

De flesta av byfolket i Wålsta hade inför den hotande faran flytt upp till Fjnnsjön för att inte falla i fiendens händer. För att inte bli överraskade vakade de dag och natt häruppe, men några ryssar syntes inte till!

Under vistelsen här höll man även gudstjänst, och då användes Ystegårds stuga.

 

UTDRAG UR LARS NILSSONS ANTECKNINGAR OM FINNSJÖNS FÄBODAR

Den 8 februari 1582, två dagar efter Hudiksvalls stads privilegiebrevs utfärdande, fick Wålstaborna vid landstinget i Uppsala ett pergamentsbrev, som befäste deras rätt till Finnsjön inom följande råmärken.

I norr och öster genom Örans källa och Skvalpemorå, i sydost och söder genom sistnämnda rå Finnsjö sten och Finnsjö yttersta damm och därifrån åter till Örans källa.

Troligen var det underlagmannen Anders Eriksson från Wålsta, som ordnade detta på samma resa som Hudiksvalls stadsprivilegier skulle fastställas.

Pergamentsbrevet var också framme vid häradstinget med Forsa och Högs socknar den 2 och 3 augusti 1686. Brevet reglerade även en tvist mellan Hjortsta och Åsaks byar å ena sidan och Wålsta by å andra sidan såväl vid hemägorna som på fäbodskogen. När Högs sockenmän ville, att Forsaborna skulle styrka sin rätt till sina fäbodar och sin skog inom Högs sockens område, togs hänsyn till pergamentsbrevet vid Svea hovrätts dom den 2 september 1794.

Eftersom det 1582 fanns tre bönder i Wålsta, skulle också tre stugor finnas på Finnsjö fäbodar. Ystegården, Wålsta nr 3, fick platsen, där nu Rolf Krohns stuga står. Anders Eriksson byggde sin stuga, där sedermera Anton Hådéns stuga kom att stå. Den tredje Wålstabonden vid denna tid, Olov Larsson, fick sin stugtomt troligen bakom Ystegårds stuga.

När Olov Larssons dotterson Michel Olsson avlidit omkring 1667, sammanslogs detta hemman med Ystegårds. Olov Larssons stuga övertogs sannolikt av Smedsgårdshemmanet.

Smedsgårdens stuga bakom Ystegårds dåvarande stuga stod kvar där till slutet av 1700-talet, då den flyttades till södra sidan av fägatan intill länsman Johan Lundgrens nyuppförda stuga. Johan Lundgren hade 1773 delat länsmanshemmanet med sin svåger Olov Ersson i Västigården, Wålsta nr 2, som byggde en ny gård i byn och övertog den gamla länsmansstugan.

1819 delades även Ystegårdshemmanet mellan svågrarna Per Jansson och fanjunkare Erik Schönborg. Per Jansson fick gamla gården. Men stugan på Finnsjön klövs mitt itu, och Per Jansson flyttade sin del av stugan till den tomt, där Smedsgårdstugan tidigare hade stått. Fanjunkare Schönborg byggde ny gård i byn men lät sin del av den gamla fäbodstugan med fäks och stall bli kvar på den gamla tomten, där nu Rolf Krohns stuga finns.

1795 kartlades Finnsjövallen i samband med storskiftet i Wålsta by. Den odlade arealen ökade betydligt senare på grund av att länsman Olof Dahlin hade fångar, som fick tjäna av böter med att odla på myren sydost om vallen. Arealen blev då 14 tunnland på vallen.

fv-019-karta

Torskifteskartan över Finnsjövallen, upprättad 1795 av Anders Lundqvist. På kartan är 4 stugor markerade.

 

När man 1845 hängde den nya kyrkklockan i tornet, hade man tagit stocken från Finnsjöåsen.

 

MÖTE MED FINNSJÖ – GÖLE

Det är höst på Finnsjövallen. Och det är länge se ’n.

Så länge sen att Torsten Perssons ”grevliga residens” inte fanns ens i fantasin. Rolf Kroons anläggning och Gunborgs stuga skulle dröja länge än liksom Majlis och Bosse Gunnarssons stuga där borta i skogsbrynet.

Men Finnsjön fanns, och vallen fanns och var en skön liten vrå av världen. Och runt om i skogarna häromkring fanns jaktbyten att få. Djuren vandrade på sina viltstigar mellan Finnsjöåsen, Älgås och Granåskullarna och andra höjder. De släckte sin törst i Skålsjöns vatten eller rent av vandrade ned till de stora väldiga sjöarna i väster. Ty även då fanns förstås de båda tvillingsjöarna Norrdell och Sördell.

Hur som helst. Nu var det två personer från Hudiksvall, som kommit hit för att denna höst jaga hare och fågel. De hade tagit in i Ystegårds stuga. Den korta höstdagen hade gått över i mörk natt.

Tidigt hade de gått till sängs. De hade redan legat ett par timmar och midnattstimmen var inne.

Plötsligt väcks de ur sin lätta sömn av att dörren öppnas.

I det svaga skenet av brasan, som de för värmens skull nödtorftigt hållit vid liv, ser de en gestalt, som de genast förstår är trollet Finnsjö Gö(r)le, som de hört mycket talas om. Det är åtskilliga av dem som utnyttjat traktens jaktmarker, som sett henne eller trott sig ha sett henne.

Skenet från fullmånen därute faller in genom stugans fyrkantiga fönster och hjälper eldskenet att göra den inträdande synlig. Med skräckfyllda ögon ser de en varelse med långt tovigt hår, som räcker ända ned till hennes knän, och när hon vänder ryggen till för att stänga dörren efter sig, ser de till sin stora förvåning att hon inte har någon vanlig rygg. Det ser faktiskt ut som en urholkad trädstam. Göle var framtill trots det toviga håret överjordiskt skön i de unga männens ögon. Men baktill fanns ingenting – bara liksom en urholkad trädstam!

De bligar mot sina gevär, som de lagt vid fotändan av dubbelsängen, när varelsen närmar sig deras säng. Men de hinner inte gripa vapnen – som om det skulle vara till någon hjälp mot ett sådant här väsen!

Nu tar Göle det ena geväret. Ägaren till geväret tänker febrilt. Har han gjort något illa under dagens lopp, som nu skulle få sin bestraffning. Konstigt, tänker den andre, att hon inte tog mitt gevär. Jag sa ju några svaveldoftande svordomar, när jag stod vid stigkorsningen i morse och upptäckte, att jag gått vilse.

Den fagra kvinnan håller nu geväret i sina händer. Så blåser hon en stund i gevärets mynning, varpå hon lägger tillbaka geväret. När hon är på väg ut, klappar hon vänligt den hund, som tillhör gevärets ägare och försvinner sakta ut i månskenet.

 

OTROLIG JAKTLYCKA

Dagen efter hade de en osannolikt god jaktlycka. Den hund, som Göle hade klappat, drev upp det ena viltet efter det andra.

Men när kvällen kom, saknade de den andra mannens hund. Dagen efter fann de hunden död i ett giller. Men det var inte den enda olyckan för den andre jägaren. Från den dagen klickade hans gevär oupphörligen.

Då förstod mannen, att hans svavelosande eder i stigkorsningen hade hörts av Finnsjö – Göle!

Det är sagoberättaren Fredrik Winblad von Walter, som står som garant att den här historien från Finnsjö för länge sen är sann!

fv-081-finnsjön

Finnsjövallen 2017

 

 

 

 

10. FUSKÅS

Se karta

 

Fäbodvallen, tidigast omnämnd 1581 men är sannolikt medeltida.

Den var en gång en av de största fäbodvallarna i Forsa. Prästbordet, d.v.s. kyrkan, ägde sex vallotter här. Dessutom var ett antal bönder från Häggnäs, Medvik, Rumsta och Nansta delägare i fäbodvallen.

I maj 1690 kom en statlig synekommission hit till Fuskås. Iggesunds Bruk behövde träkol för sin järnframställning och begärde hos kronan att få avverka skog (recognitionsskog) på krono- och häradsallmänningen, vilket innebar att fäbodarna med tillhörande mark måste frånhändas delägarna. Kyrkan genom kyrkoherde Johan Salthenius kunde då framvisa ett köpebrev av 1581, varur framgick, att underlagman Per Larssons köp av fäbodlotter vid Fuskås inte innefattade kyrkans sex lotter. Kyrkan fick därigenom kvar sitt fäbodställe, medan bönderna förvisades från platsen. Dock skulle det dröja 80 år, innan den siste av bönderna, hemmahörande i Rumsta, avflyttade.

 

Vid det förestående storskiftet mot slutet av 1700 – talet lyckades den dåvarande kyrkoherden Albert Holmqvist att hålla kyrkans stora skogsinnehav vid Fuskås utanför skifteslaget. Därigenom räddades den stora prästskogen kvar i kyrkans ägo.

fv-020-66

Tre kvinnor och ett barn vid Fuskås. Huset i bakgrunden är knappast någon fäbodstuga, som tillhört Kyrkan. Kyrkans vallboningar revs nämligen vid början av seklet, och det här fotot är taget senare. Antagligen tillhör huset den fasta bosättningen på Fuskås.

Strax efter senaste sekelskifte revs kyrkans vallboningar här vid Fuskås.

Om man räknar med att minst 3, troligen 6, som fick fäbodställe på Blacksås, samt 6, som 1774 tilldelades Käxbo och ett Rumstahemman, som slutligen hamnade på Utnäsbodarna, kan Fuskås före 1581 ha bestått av 18 fäbodlotter, om man lägger till kyrkans 6 fäbodlotter!

De 18 vallboningarna, som hade ett vackert läge söder om Fuskåssjön, bildade en av de största fäbodvallarna i socknen.

Om man utgår från tillgängliga uppgifter och rimliga slutsatser, kan man följa dessa fäbodlotters vidare öden:

Enligt en bevarad köpehandling köpte underlagmannen Peder Larsson i Holm (Holm i Hög) 1581 några fäbodställen jämte skogslotter i Fuskås av bönder från Häggnäs, Nansta och Medvik. När statens skogskommission besökte Blacksås, befanns det att 5 bönder från Nansta, 1 från Tomten och 1 från Medvik var delägare i fäbodvallen. Av dessa hade ägaren till Tomten nr 1 ett köpe- och dombrev från 1538 och 1541 styrkt sin äganderätt till skattejord i Blacksås. De 5 hemmanen från Nansta och det enda från Medvik kan ha varit dem, som försålts till underlagmannen 1581.

De 6 hemmanen, som enligt beslutet 1774 tilldelats plats på Käxbo, nämligen Fränö nr 1, 2 och 3, Lund nr 1, Hedsta 2 och Rumsta 4 kan alla förut haft sina vallboningar på Fuskås, även om man också får räkna med möjligheten att de haft tillhåll på annat håll men av någon anledning flyttats därifrån till Käxbo.

Bakom de 6 fäbodlotterna, som ägdes av kyrkan, döljer sig 6 forntida var för sig självständiga hemman från byar i närheten av kyrkplatsen men som under medeltiden på olika sätt tillföll kyrkan.

Det som inträffade den 1 maj 1690 startade en synnerligen dramatisk utveckling, som berörde kyrkans företrädare och ett dussin av Forsabönderna.

Alltsedan Gustav Vasas dagar har kronan fastslaget sin rätt till allmänningarna i riket. Under Karl XI:es envälde hävdades, att allmänningarna ”hörer Gud och Konungen till!”. Sveriges stormaktstid grundade sig inte bara på framgångsrika krig utan också på tillgången på järnmalm. Järnbruk grundades med kronans goda minne. Den skog, som skulle ställas till brukens förfogande, kallades recognitionsskog.

1685 startade Iggesunds bruk, som begärde att få tillgång till sådan recognitionsskog på allmänningen i södra delen av Forsa socken.

Kommissionens syneprotokoll återges här:

”Ifrån Sorr Näcksjö skogen och der han tager ända, der som Björsätter lycktas, kommo vi til Almänningsskogen, som begynnes vid Gåsvad (Stora Gåstjärn), och så til Fuskås fäbodar, der som kyrkoherden i Forssa H. Johan Salthenius med några sina Sochnemän och Fäbodelagare nyttja til Fäbodar, efter de föregivna sig hafva liten skog hemma vid, 1 ¾ mil ifrån kyrkan belägne”.

Och så snart vi voro dit anlände, kom bemälte kyrkoherde tillika med de fäbodelagare, Länsman och några Tolfmän ifrån Forssa, uppå förut gifven och äfven skrefven notification, straxt efter oss, uppvisandes då genast, på tilfrågan, med hvad skäl och rätt, han och de hade det fäbodestället vid Fuskås uti sin possession, efter det syntes vara en så långt ifrån Sochnen och Byrören belägen Almänning, och hvarföre han velat hindra H Commissarien Breants kohlare, att få betjena sig af vindfall och dödvide och annan tjenlig kohlskog, som eljest ligger at förrutna? först et köpe- och dombref af år 1581…

De andra Kyrkoherdens Fäbodelagare frågades, quo titulo och med hvad rätt de innehafva och nyttja samma fäbodar och icke mindre än prästen vilja försvara och nyttja och utöda skogen, som till en stor del allaredan, man efter man, med fällning och svedjande samt Barklöpe och annan åverkan finnes ögonskenligen skedt vara?

Svaret blev, att de visserligen icke kunde formellt styrka sin äganderätt, men att de hade efter sina förfäder af gamla tiden nyttjat de öfriga lotter med prästebordet.

Kommissionen fann, att härav klarligen skönjes, at denna neigden- och tracten är almänning, och att de der ingen rätt possession uti skog och mark äga, utan bör snarare all åverkan och skada lagligen refundera (återställa)….”

Bönderna avhystes från Fuskås, men i ett tillägg till protokollet står att läsa:

Kyrkoherden undantagandes, som förmodligen för Prestebordets conservation skull, så hädanefter som härtill bör njuta des del til godo.

Kyrkoherde Salthenius, som vunnit en stor seger, fick inte uppleva det slutliga avgörandet. Redan sommaren 1690 samlades han till sina fäder.

Forsa sockenmän fick tillfredsställelsen att se brukets recognitionsskog inskränkas till ett tämligen trångt område i den sydligaste delen av allmänningen, gränsande i norr mot prästgårdsskogen, som sedan genom tiderna fått behålla sina en gång fastställda råmärken.

Böndema tvingades lämna sina vallotter, eftersom de råkade ligga inom det till bruket upplåtna området. Kyrkan däremot behöll tomten för sin vallboning med angränsande täppor samt Fusksjönäset med Stortäkten, trots att det låg inom brukets område.

Ännu under det första årtiondet av 1900-talet fanns kyrkans byggnader kvar på Fuskås.

De ståtliga furorna, som ända in till vår tid fått stå kvar på prästskogen vid Fuskås, har gett de naturvårdande myndigheterna anledning att fridlysa området.

 

 

 

11. FÅGELSÅNG

Se karta

Fäbodvallen finns markerad med 3 stugor på storskifteskartan från 1789.

Vid storskiftet år 1774 stadgades bl.a. att Kalvhaga 2, 3 och sub 3 (avsöndring från Kalvhaga 3) skulle på Norr-Näcksjö och Lumnäs byskogar äga ”mulbete med skogsfång till nödig byggnad och bränsle vid fäbodarne, jämte hvar sinn liten lapp vid vallstället att derå lägga den gödning, som icke kan hemföras.” Vallstället var alltså Fågelsång. Enligt en skiftehandling från 1856 fick ”Kalvhaga 2, 3 och 4, som förut haft mulbetesrätt å Fågelsång, belägen utom skifteslaget, fäbodskog i Vallavallen” .

Enligt befolkningens förmenande bidrog det förhållandet, att Iggesunds bruk här var skogsägare, till att fäbodstället avvecklades.

Fågelsång med det vackra namnet kan förväxlas med ”Lars i Jans grind” vid Militärvägen öster om Utnäsbosjön. Grunderna till Fågelsång syns enligt Israel Jonzon söder om Lumnäs.

 

 

 

12. GRANÅS

Se karta

 

Fäbodvallen, delad mellan bönder från Hög och Forsa, är tidigast omnämnd 1648.

Myrfäbod 244 meter över havet. Fäbodvallen är den enda av pastoratets fäbodvallar, som är belägen över Högsta kustlinjen(242 meter över havet).

fv-021-69

Granåsvallen har fortfarande radbyns typiska utformning.
Stugor: (Forsa-stugor) 1726 (Glysisvallur, delägare). 5, 1880: 5, 1937: 3, 1965: 3, 1994: 3 stugor. Antal Högsstugor: 5.

Hembyar 1965: Rumsta, Åkre samt Högsbyarna Holm och Lia.

Odlad mark: 0,75 ha.

Senaste året för fäboddrift: 1900-talets början.

Markägare 1996:

(Forsadelen) Samfällighet för Rumsta och Åkre.

(Högs delen, 6 ägare). Se nr 47!

Fäbodvallen, som hittills vårdats pietetsfullt, har den typiska radbyformen, som var vanlig i de oskiftade hembyarna före laga skiftet under 1800- talet. Raden av fäbodfäks, som ursprungligen stod mitt emot stugorna i radbyn, är dock nu borta på Granåsvallen.

Granås är med största sannolikhet anlagd innan sockengränsen mellan Forsa och Hög drogs. Såväl Hästås, Hallbo, Finnsjön och Granås blev enklaver utanför Forsas egentliga sockenområde. När gränsen mellan de båda socknarna slutligen drogs, tvingades man till konststycket att dra gränsen i sicksack form. Sockengränsen kom sålunda att gå mitt inne bland stugorna på Granåsvallen.

fv-022-

Kor i väntan på att få komma ut på. betet. Lägg märke till att korna har horn och sålunda inte är varken rödkullor eller fjällkor. Originalfotot tillhör fru Anna Humble i Åkre och är taget framför en av Högsstugorna på Granås omkring senaste sekelskifte. Anna Humbles barndomshem hade sin fäbod på Granås.

 

Domboken har en uppgift från den 18 november 1675, som gäller ett byte mellan ett hemman från Holm och ett från Rumsta.

Innehållet i domboken har denna ungefärliga lydelse:

Angående det fäbodställe, benämnt Granås, som för lång tid sedan genom byte är kommet ifrån Holmhemmanet i Högs Socken med innehåll att Salig Påhl Nilsson (född omkring 1605) på hemmanet Holm nr 3 hade bytt med en bonde från Rumsta, så att Rumstabonden skulle behålla Granåslotten och Holm däremot inneha lott på Fuskås och vid bytet ge en tunna säd, eftersom det fanns 2 stycken fler svedjeland på Fuskås än på Granås. Eftersom det nu (1675) framkommit, att bytet inte skett enligt lag, blev det bestämt, att Granåslotten återgår till Holm och Fuskåslotten återkommer tillbaka till Rumsta.

Detta utslag kom 15 år före den stora uppgörelsen i Fuskås. Genom återflyttningen till Granås undkom Högshemmanet att bli ett av de förvisade från Fuskås. Rumstahemmanet däremot skulle så småningom tvingas lämna sin lott i Fuskås. Det är oklart, om det var Rumsta 3, vilket först efter flera decennier skulle hamna på Utnäsbodarna eller Rumsta 4, tilldelat Käxbo 1774, som 1675 återkom till Fuskås efter en tid på Granås.

Inför det förestående storskiftet mot slutet av 1700 – talet, ställde Högsbönderna krav på att områdena vid Granås, Finnsjön och Hallbo skulle underställas rättslig prövning.

Alla sockenmännen i Hög instämde sålunda de Forsabor, som påstod sig vara delägare i någon av de nämnda fäbodvallarna. Om de inte, menade Högsborna, kunde påvisa, att de lagligt hade avgränsat fäbodställena från Högs sockenområde, borde de lämna sina fäbodar.

Tre rättsinstanser, häradsrätt, lagmansrätt, som var en gammal mellaninstans, och hovrätt tog ställning i frågan, häradsrätten den 6 juni 1789, lagmansrätten den 9 september 1791 och hovrätten den 12 december 1794.

De Åkre – och Rumstabönder, som hållit till på Granås, kunde inte påvisa, att deras avgränsade område var lagligen befäst. Högsbönderna tilldömdes därför besittningsrätten över hela Granås.

Någon avhysning av Forsabönderna kom dock inte till stånd. I praktiken blev det delad besittningsrätt. Förmodligen fick de använda sina fäbodar i något slags sambruk med Högsbönderna.

 

 

 

13. GÄSSÅSEN (MEDELPAD)

Se karta

 

Platsen, ett soldattorp, är belägen 5 km nordnordost från Styggberg i Hassela vid vägen norrut mot Ljungadalen i Medelpad och Västernorrlands län.

Senaste året för fäboddrift: Början av 1890-talet

Smedsgården 2 vistades här från 1872 till början av 1890 – talet.

Buföringen till Gässåsen tog 2 dagar i anspråk dels på grund av avståndet men dels också för att vägarna var så dåliga, att man ibland måste använda sig av s.k. släpbår!

Gässåsen är den mest avlägsna plats, dit Forsabönder dragit iväg med sina djur. Från Gässåsen till Smedsgården är det visserligen fågelvägen endast 6,1 mil, men vägledes måste det nog vara närmare 10 mil! Exemplet visar hur extremt svårt det var för bönderna att finna utrymme för betesgången för sina djur. Det var trångt på bondeskogen denna tid!

Hemmanet Östra Smedsgården hade sedan början av 1600 – talet sitt tillhåll på Finnsjövallen. Men betet vid Finnsjövallen räckte inte till för ägaren till Smedsgården 2, bonden och nämndemannen Per Mårtensson.

Soldattorpet vid Gässåsen arrenderades, därför att god betestillgång fanns på platsen. Här på Gässåsen vistades Smedsgårdskorna tillsammans med kor från andra Hälsingesocknar, som Rogsta, Hälsingtuna och troligen även från Bergsjö.

I början av 1890 – talet såldes emellertid torpet till Ström och Stocka bruk.

 

 

 

14. HANSEBODARNA

 

Se karta

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1656.

Hansebodarna är uppdelad i två hälfter, Norra och Södra Hansebodarna med ungefär 1 km:s avstånd från varandra. Norra Hansebodarna ligger närmare kilometern från Hansesjön med Övernäs, Böle och Långby som hembyar, medan Södra Hansebodarna återfinnes i anslutning till sjön och med Veda och Överby som hembyar.

Sjöfäbod 100 meter över havet.

Antal stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare): 4, 1880: 9, 1937: 6, 1965: 5, 1994: 5 stugor.

På fäbodvallen fanns 1937 ett torp på platsen för en gammal bostuga, som övergavs, då dess modergård inköptes av Forså bruk.

Hembyar 1965: Böle, Veda, Övernäs. Odlad jord: 13.75 ha.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937

 

Markägare 1996:

NORRA HANSEBODARNA (5 ägare):

Böle 2:14 Aina Norberg, Hudiksvall.

Långby 2:2 och 2:5 Bengt Jedström, Näsviken

fv-023-karta

Norra Hansebodarna 1996

fv-024-karta

Södra Hansebodarna 1996
Långby 2:3 Olof Artur Pant, Hudiksvall

Övernäs 1:1 Lars Eje Larsson, Hudiksvall

Övernäs 2:26 Ernst Svahn, Näsviken

 

SÖDRA HANSEBODARNA (Markägare 11 st)

11 markägare:

Veda 4:4 Solveig Elisabet och Lars Olof Albert Widell, Veda

Veda 11:1 Karin Viola och Anders Hilding Andersson samt Anna (Ann-Britt) Birgitta Andersson, Veda

Veda 11:3 och 11:4 Ann-Kristin Nevala, Västerhaninge

Överbyn 4:6 Bengt Vilhelm Nilsson, Gävle

Överbyn 4:9 Anders Berg, Överby

Överbyn 4:10 Nils Gunnar Nilsson, Hudiksvall

Överbyn 4:11 Sven Jonas Ingemar Häger, Sollentuna

Överbyn 4:12 Inger Viola Hedin, Valbo

Vid skogskommissionens besök 1690 besöktes även Hansebodarna för att besiktiga skogen på allmänningen utan att någon avskiljning för recognitionsskog till Iggesunds bruk var aktuell. Någon avhysning av bönderna från Hansebodarna kom alltså inte till stånd.

Vid fäbodvallen fungerade 1937 en av de bebodda stugorna som halvfäbod. Fäbodstintan cyklade varje dag med mjölken till kunder i Näsviken men vistades för övrigt på vallen.
Smalsk – Märtas berättelse:

Under många år var Marta Persson, gemenligen kallad Smalsk-Marta fäbodstinta på Alsjö – vallen. Hennes berättelse om hur de första människorna kom till trakten är så livfull och intressant, att jag inte kan underlåta att låta Er ta del av den:

Jag har hört, att det skulle vara de första bofasta människorna i de här trakterna, som slog sig ned vid Alsjö och började odla omkring dessa sjöar. Men ingen har sagt var ifrån de kom. Kanske kom de upp ifrån landet. Kanske kom de från Norge eller Finland.

När de kom vandrande genom skogarna, stannade de till här vid Alsjön på sin väg till kusten. De gjorde upp eld vid sjön och lade sig att vila på en varghud. Kanske hade de fått upp några fiskar och grillat dem över elden, innan de lade sig till ro. Kanske hade de också en get med sig.

Var det sommar, fanns det massor med bär och villebråd. En pil hade de säkert, dessa första invandrare, i packningen. De fann, att det var ett gott land, som de kommit till!

Kanske stannade de vid Hanse – sjön, där den mynnar ut i Stenbo – ån. Här var ju så vackert! Eller följde de stranden ett stycke längre upp till Hanse – sjöns södra strand.

Nej, men titta! En sån klar, fin bäck, som rinner upp här, sade kanske en i sällskapet, när de fick se bäcken med det kristallklara vattnet.

Några fortsatte ännu ett stycke och kom fram till en mindre sjö. En av pojkarna hade en träspade med sig och började gräva i jorden. Och se en så fin mylla, som kom fram! Han böjde sig ner och tog en näve jord och silade mellan fingrarna.

– Här stannar jag” sade han. Jag går inte längre. Här är så vackert! Titta på bergen runt omkring! Se, vilka möjligheter här finns!

När de gick och såg sig omkring i det närmaste grannskapet, fann de, att där fanns flera fina bäckar och skogskällor med det renaste vatten, som var alldeles kristallklart.

Här finns ju allt, utropade pojken, som hette Hans och var stor och stark med ljust, lockigt hår, som nådde ner till axlarna.

En av flickorna i gänget hette Inga. Hon gick fram till Hans, tog hans hand och sade: – Jag stannar här med dig!

Och ännu ett par kom överens på samrna sätt. Innan kvällen hade de byggt en koja av ris och stockar, och där blev de kvar i hela sitt liv, byggde och odlade och fick barn, som tog vid, där de slutade. Platsen fick heta Alsjö, och blev med tiden en stor by.

I sällskapet var det fyra, som vände om, men de kom inte längre än till Stenbo: Där blev de kvar och byggde och odlade på östra stranden av Hanse – sjön. En av pojkarna hette Rolf, och efter honom fick platsen heta Rolfstavallen.

Om Hans påminner än i dag namnen Hanse – sjön och Hansebodarna.

 

 

 

15. HORNE

Se karta

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1665. Sjöfäbod 40 meter över havet.

Antal stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare): 5, 1880: 9, 1937: 4, 1965: 4, 1994: 4 stugor.

Hembyar 1965: Klångsta, Lund, Matnäs, Ransta. Odlad jord: 1937: 25 ha, 1965: 15,50 ha, vilket innebär sjunde plats bland Forsavallarna.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937

 

fv-025-karta

Horne 1996

Markägare 1996 (8):

Matnäs 1:7 Olof Ingvar Jonsson, Matnäs

Klångsta 1:1 Anna-Stina och Anders Wilhelmsson, Klångsta

Klångsta 3:5 Gunborg och Nils Helge Sverin, Klångsta

Matnäs 2:6 Ingrid Uhlin, Gävle

Ransta 1:3 Gerd Margareta Kristina och Johan (Janne) Wilhelmsson, Ransta
Fäbodvallen ligger nära bebyggda trakter mellan Sunnanbäck och Lumnäs vid västra strand en av Storsjön. Den hornliknande udden, Hornenäsan, har säkert gett namn åt platsen. Där finns för övrigt Horneviken och Horneholmen. Homeholmen var den plats, dit profeten Erik Jansson landsattes efter kalabaliken i Stenbo midsommaren 1845.

 

 

 

16. HÄSTÅS

Se karta

 

fv-063-hastas-

fv-062-hastas

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1639. Lidfäbod 230 meter över havet.

Antal stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare):  stugor.9, 1880: 8, 1937: 6, 1965: 7, 1994: 6

Hembyar 1965: Hamre, Hedsta, Hudiksvall, Smedsgården, Rumsta.

Hembyar 1995: Hamre, Rolfsta, Rumsta, Hedsta, Farsta (Sthlm)

fv-073-hastas

Övre Häståsvallen

fv-074-hastas

Samma hus som ovan augusti 2017

fv-075-hastas

Övre vallen, augusti 2017

Övre Häståsvallen. Denna och fler bilder finns på Hög/sockenbilder

 

Övre vallen (3 ägare)

Rumsta 13:1 Kent Roger Lindh

hedsta 9:1 Ingmari Birgitta Månsson, (stugan nedriven)

Rumsta 2:18 Erik Högström. Odlad jord 1,25 ha.

Senaste år för fäboddrift: 1936

fv-079-hastas

Nedre Häståsvallen augusti 2017

Nedre Häståsvallen. Denna och fler bilder finns på Hög/sockenbilder

fv-076-hastas-

Nedre Hästås vallen. Huset har gavel med matkällare mot vägen, aug. 2017

fv-078-hastas

Nedre vallen. Stugan har sin matkällare under huset

fv-077-kallare

Samma husgavel som ovan, men nu med framröjd matkällare

 

Stugägare 1995: Nedre vallen

Markägare 1996 (8 ägare)

Nedre vallen: (5 ägare);

Rolfsta 1:23 Sven Åke Torbjörn Mood

Hamre 3:9 Anders Persson

Hamre 1:25 Lars Harry Erikssons dödsbo

Hamre 4:16 Anna Margareta och Per Anders Wiklund

En regnig onsdagkväll i veckan efter midsommar 1995 och vid en värmande brasa i en av Hästås stugor berättade jag för ett antal intresserade följande:

 

DEN GAMLA FJÄRDEN

Just nu känner ni kanske ett visst välbefinnande, där ni sitter på era stolar. Säkert är, att ni är torrskodda och så att säga befinner er på fast mark.

Men hade ni suttit där för 9200 – 9300 år sedan, skulle ni ha varit i en helt annan situation. Ni hade i bokstavlig mening tagit er vatten över huvudet! Ni skulle ha befunnit er på bottnen av en fjärd, som över Järnblästen sedan fortsatte in över södra delen av Bergsjö och som bildade ett skärgårdslandskap, som från öster trängde sig in i det landskap, som fanns här strax efter istidens slut.

Svartåsen, Vitåsen, Järnblästhöjderna och de andra höjderna här i trakten var stora öar i skärgårdslandskapet.

Om man bortser från den järnmalmsförädling, som givit namn åt platsen, kan man nog påstå, att förutsättningen för den fasta bosättningen vid Järnblästen var att området en gång varit bottnen av en fjärd, där odlingsbar jord och näringsämnen avsattes.

10 – 12 meter över era huvuden hade ni haft vattenytan. Med en avtagande hastighet reser sig marken ännu efter istidens nedpressning, från början med en hastighet av nära 1 dm per år, numera med omkring 7 mm om året. Den s.k. sekulära landhöjningen kommer att fortsätta ännu flera tusen år framåt i tiden och medföra bland annat att Bottenviken snörs av i jämnhöjd med Umeå och Vasa, där en landbrygga bildas. Ännu några sekler måste varje ny generation av fiskarbefolkningen flytta ned sina sjöbodar mot vattenytan för att komma in med sina båtar.

I ett dokument från 1386 är gränserna för Högs socken fastställda.

Av detta framgår, att Högs område sträcker sig ända upp till Bäckeklöfven.

Var detta Bäckeklöfven låg har inte helt kunnat fastställas, då den karta som upprättades av Christoffer Stenklyft i början av 1690-talet inte är särskilt noggrann, när det gäller sockengränserna. Gränserna är dragna som raka linjer emellan vissa punkter, varav Bäckeklöfven är den som betecknar den nordligaste stället för Högs socken.

I Nils Wetterstens Forsa och Högs Ålder och Värde från 1759 berättas vid Lagmansrättens sammankomst den 6 oktober 1692, att Eric Olsson i Västanåker i Hög framträdde och meddelade, att det fanns en gammal pergamentsbok, där det på pärmen fanns uppgifter om gränserna för Hög i förhållande till sina grannsocknar.

Originalets tillkomstår är 1386. Handlingens äkthet hade godkänts dels 1581 dels 1685 och dels 1692. De gränser, som angivits av Stenklyft, ansluter sig till uppgifterna från 1386!

Var än nu Bäckeklöfven var belägen, är det klart, att det inte var vid Järnblästen utan åtskilliga kilometer söderut.

På Christoffer Stenklyfts karta från mitten av 1690 – talet är Forsa sockens nordpunkt placerad vid Djupdalsstenen. En uppskattning av var denna sten var belägen pekar mot Hallbodal strax väster om Hallbo vid Norrdells sydvästra hörn. Längre i norr sträckte sig inte Forsa socken!

 

INGENMANSLAND NORR OM BÄCKEKLÖFVEN OCH DJUPDALSSTENEN

Varken Hög eller Forsa socknar sträckte sig sålunda hit upp till den här trakten. Här var ett slags ingenmansland, som inte låg inom något sockenområde. Här fick man enligt den gamla Hälsingelagen slå sig ned bara man såg till att det skedde kant i kant med något tidigare nybygge.

När omsider de nuvarande sockengränserna fastställdes och sockenområdena drogs ut över den gamla allmänningen, på flatkölen mellan Högsbygden å ena sidan och Bergsjöbygden å andra sidan, visade sig att det var Forsabönderna som slagit sig ned här. Och då måste det här bli en enklav, tillhörig Forsa. Endast med konstlade medel lyckades man med att dra gränsen, så att enklaven kom i kontakt med Forsa sockens huvudområde.

Men det var inte bara Häståstrakten, som hamnade inom denna enklav. Delar av Granåsvallen, Finnsjövallen och Hallbo kom att tillhöra enklaven.

Enklaven delades upp mellan olika bönder i huvudbygden. Jag minns ett husförhör för åtskilliga år sedan för Wålsta och Rumsta-roten. Vid uppläsningen av de olika mantalsskrivna personerna inom roten, kom plötsligt en uppgift, som ställde till med några ögonblicks förvirring. Vem var nu Lars Skoglund på Rumsta nr 2:14? Man trodde sig känna till varje levande väsen intill minsta katt i roten.

Jo, det var Lars Skoglund på Järnblästen, som med sin gård råkade hamna inom enklavens område och då närmast i den del som tilldelats Rumsta 2:14.

Att behovet var stort och trängseln på tå bondeskogen betydande framgår av, att de bönder som slog sig ned här, hade avsevärda avstånd att buföra: Från Hamre, som till en början var den dominerande byn här på Hästås, är det 16.5 km, från Hedsta 20 km, från Smedsgården 15,5 km och från Rumsta 17 km.

Men här fanns stora outnyttjade vildmarker, där bete kunde utnyttjas i omgivningarna. Den närliggande bäcken tryggade vattenförsörjningen.

Kanske spelade människans trogne vän hästen en stor roll här uppe, eftersom platsen fick namnet Hästås. Åsen för hästarna.

Ortnamn med förleden häst är annars inte helt ovanlig i våra bygder. Andra exempel är Hästnäs i Bjuråker och Hästberg i Järvsö, där man för övrigt vet, att man hade hästar på bete sommartid.

Notiser i domböckerna, som berör Hästås har följande år:

1645, 1639, 1646. Uppgifterna innehåller frågor om gränser, försäljning och ”nedsättning”.

En av dem som hade förmånen att i sin barndom få vistas på Hästås under några sköna sommardagar, var Rumstapojken Hilding Lindh. Vältaligt har han beskrivit sina intryck från denna tid på det här sättet:

O, ljuvliga sommarmorgon! Att få vakna till kossornas råmanden, fäbodstintans locktoner, skällornas klang och en och annan pingla, som dansade i takt med skuttande kalvar, får och getter!

Ute på den slitna brotrappan framför den urgrå fäbodstugan med granna pelargonier i fönstret möter jag fäbodlivets glada ”morgoncirkus”, innan djuren lockats i väg mot storskogen och dagens beten.

Jag följde ofta den lilla bäcken, som slingrade sig genom Häståsvallen. Höljorna som dukade för fiskafänge. Stigarna, som ledde in i blåbärslandet för att nu inte tala om alla smultronställen.

Efter att ha följt djuren halvvägs till dagens beten, återvände bostintan med lätta steg för att sopa rent och mocka i fäkset. Snart väntade en rejäl morgongröt, full fart vid pysen.

Separatorn sjöng sina mekaniska toner, kärna smör, ysta, koka …

 

 

 

17. INÄLV

Se karta

 

Fäbodvallen, tidigast omnämnd 1880, är ingen egentlig fäbodvall, eftersom åkerbruket varit det primära och fäboddrift tillkommit i ett senare skede. Efter 1880 flyttades 2 Långbystugor från Snätt hit till Inälv.

Sjöfäbod 55 meter över havet.

Antalstugor 1880-1900: 2, 1937: 2, 1965: 2, 1995: 2 stugor.

Hemby 1965: Långby. Odlad mark: 6,50 ha.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937

Markägare 1996 (9 st):

Hamre 4:57 Hans Erik Carlsson, Hudiksvall.

Långby 18:3 Elsy Maria Molin, Hudiksvall.

Långby 4:2 Tore Högström, Iggesund.

Långby 18:68 Eva Holmquist, Uppsala, Agneta Thorsell, Norrbo och Gunilla Holmquist, Norrbo.

Hamre 4:56 Torsten Mohlin, Hudiksvall.

Långby 3:2 Lennart Rogell, Hudiksvall.

Långby 3:5 Jeanette Stjärnbratt, Näsviken.

fv-026-karta

Kartskiss med fastighetsbeteckningar 1996 över Inälv
Inälv betecknades 1937 som en modern typ av fäbodar, vid vilka i motsats till många andra inte boskapsskötseln utan åkerbruket var det primära. Ibland brukar man om sådana fäbodar använda benämningen utgårdsfäbodar.

Fäbodvallen ligger nära en vik av Södra Dellen. Här har man genom uppodling av myrar fått åkerbruksjord, där säd och hö producerades. Till den ena stugan fanns det 1937 5 ha åkerareal. Här höll man sedan lång tid tillbaka korna och använde sig inte av den fäbod i Snätt, som hemmanet tidigare hade innehaft. Jorden på Snätt försåldes, och fäbodstugan flyttades till Inälv. Avståndet hit från hemgårdarna i Långby är avsevärt mindre än till Snätt. Man hade dessutom haft lättare att skaffa fäbodstinta hit till det mera centralt belägna Inälv.

Vid Inälv skickades kvällsmjölken till mejeriet. Morgonmjölken förädlades vid vallen. Någon osttillverkning skedde emellertid inte.

 

 

 

18. KLÅNGSTABODARNA

Se karta

 

fv-085-klangsta

Fäbodvallen omnämnd före 1588. Låg enligt uppgift ursprungligen på annat ställe i närheten av nuvarande plats.

Är sannolikt anlagd under medeltiden. Benämnes numera också för Klångstavallen.

Myrfäbod 180 meter över havet.

Stugor: 1726 (Glysisvallur,delägare): 3, 1788: 11, 1880: 18, 1937: 9, 1965: 7 1994: 6 stugor.

Uppgiften från Glysisvallur är sannolikt missvisande med tanke på 1788 års antal delägare. Förmodligen skall ägare från Kälkebo och Lund också vara med här, då Broman i sin bok tydligen inte hunnit få in någon uppgift om fäbodar för dessa båda byar.

fv-027-klangsta

Johan Ströms karta över Klångsta Wallen (Klångstabodarna), avmätt den 30 och 31 augusti 1785. De 11 delägarna är förtecknade till höger om kartskissen
Hembyar 1965: Häggnäs, Kälkebo, Lund, Mickje, Sunnanbäck, Tövsätter. Odlad mark: 0,75 ha.

Senaste år för fäboddrift: 1930. Avvecklingen började 1887.

 

Markägare 1996 (28 st):

Sunnanbäck 1:1 Inger Birgitta och Hans-Åke Persson, Sunnanbäck.

Sunnanbäck 1:4 Karl Wilhelm Westins dödsbo (ingen adress angiven)

Sunnanbäck 2:1 Agneta och Roger Frid, Iggesund

Sunnanbäck 3:2 och 3:5 Ulf Johan Persson, Sunnanbäck.

Sunnanbäck 3:4 Eva Kristina Eriksson, Näsviken.

Lund 1:4 Ab Hudiksvallsbostäder, Hudiksvall.

Lund 2:1 Lars Andersson, Lund.

Lund 2:66 Karl Algot Hållén, Lund.

Häggnäs 1:2 Evert Artur Andersson, Häggnäs.

Häggnäs 1:3 Sune Englin, Häggnäs.

Häggnäs 1:4 Majbritt Elisabet och Anders Arne Mårtensson, Häggnäs.

Häggnäs 2:1 Annika Kristina och Anders Julius Eriksson, Klångsta.

Häggnäs 2:8 Kerstin Karlsson och Karl Erik Sverin, Sörforsa.

Tövsätter 2:1 Olov Einar Samuelsson, Hudiksvall och Jonas Tore Samuelsson, Sörforsa.

Tövsätter 2:4 Karin och Jan-Gösta Svensson, Tövsätter.

fv-038-96

Stugan tillhör Sörgården i Lund (Lund 2:1) äg. Lars Andersson – Anders Larsson

 

fv-028-karta

Kartskiss med fastighetsbeteckningar 1996 vid Klångstabodarna (Klångstavallen)
Tövsätter 3:17 Erik Olov Jonsson, Tövsätter.

Tövsätter 3:24 Fanny Jonsson, Sörforsa

Kälkebo 1:1 Nils-Olof Viktor Gunnarsson, Kälkebo.

Kälkebo 1:3 Britta Charlotta Söderström, Gävle och Märta Kristina Moberg, Sundsvall.

Mikje 1:2 Sven-Olov Persson, Mickje.
Underlagmannen Peder Larsson från Holom (Holm) i Hög köpte som tidigare nämnts fäbodlotter på Fuskås av bönder från Häggnäs, Nansta och Medvik. Av dessa kom bönderna från Nansta och Medvik att hamna på Blacksås medan Häggnäsbonden sannolikt redan vid denna tid hade fäbodrätt på Klångstabodarna, som låg på mindre avstånd från hembyn än Fuskås. Betänkligheterna att avyttra sin lott i Fuskås kan därför inte ha varit särskilt många för honom.

Klångstabodarna tillhör den lilla grupp av fäbodar, som inte i sitt namn har någon av de nuvarande hembyarna.

Ingen Klångstabonde har i historisk tid haft fäbodar på Klångstabodarna! Att Anders Eriksson i Klångsta nu har fått del i fäbodarna här beror på att Häggnäs 2:1 ingår i hans egendom.

Men i tidernas begynnelse – i en tid, som kanske ligger bortom de historiska – skriftliga källornas tid – måste ändå Klångstabönder haft sitt tillhåll här.

De tidigare inventeringarna av fäbodvallen uppvisar som synes ett mycket stort antal stugor! Redan på 1788 års karta fanns nämligen 11 delägare uppgivna:

Lund nr 2, Tövsäter nr 2, Tövsäter nr 3, Sunnanbäck nr 1, Sunnanbäck sub 1 (avsöndrat från nr 1), Sunnanbäck nr 2, Mickje nr 1, Häggnäs nr 1, Häggnäs nr 2, Kälkebo nr 1 och 1 hemman från Kalvhaga.

Ännu på 1600-talet kallades fäbodvallen för Klångstabodarna, men under det följande århundradet förekom Klångstavallen. Eftersom den odlade arealen 1965 inte uppgick till mer än 0,75 ha förefaller efterledet – vallen en smula omotiverat.

Det är redan åtskilliga årtionden sedan skogen vid våra gamla fäbodvallar började återerövra vad den en gång förlorade till den idoge odlaren. Men en och annan bonde försökte fördröja denna process genom att även i sen tid hålla buskarna och träden borta från valltunet.

En sommardag för många år sedan stod ”Nisse i Kälkebo” alias Nils Larsson, på Klångstabodarna och rabbade omkring sin stuga.

En annan Forsakarl kom vägen förbi, stannade och frågade: – Lönar det sig verkligen att slåtta på ett valltun nu för tiden?

fv-029-bild

Pumpställning på Klångstabodarna. Den kallades också för kråka. I bakgrunden ser man Kälkebostugan.
Nisse svarade med en motfråga: Lönar det sig att gå till frisören och klippa håret?

Det är alltså länge sedan kornas råmanden, ackompanjerade av skällans pinglande, fäbodstintans lockrop och näverlurens budskap hördes över Klångstabodarna och dess omgivningar.

Fäbodvallen ruvar nu på sina minnen från många, många fäbodsomrar!

fv-086-klangsta

Interiör från Klångsta fäbod

 

 

 

19. KRANKBO

Se karta

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1655. Hette före 1700-talet Bäckebodarna.

Åfäbod 80 meter över havet.

Stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare): 5, 1880: 5, 1937: 3, 1965: 2, 1994: 1 stuga.

Hembyar 1965: Berglock, Bäck. Odlad jord: 1 ha.

Senaste året för fäboddrift: 1928.

 

Markägare 1996 (3 st):

Tövsätter 1:18 Karin Helena Andersson, Tövsätter.

Berglock 1:9 Eva Helena Persson, Berglock.

Berglock 1:13 Siv Marian Ervallius, Huddinge.

fv-030-krankebo-

Karta, uppmätt den 1 september 1785 av Johan Ström över Krankbo fäbodar, 1 2/3 mil söder från Forsa kyrka. Förteckningen av delägare upptar följande hemman: Bäck nr 1, 2, 3 och 4 samt Berglock nr 1. Fäbodvallen, som ursprungligen hette Bäckebodarna, har numera endast 1 stuga bevarad.

fv-031-84

Från 5 delägare 1785 har fäbodvallen 211 år senare 3 ägare.

 

 

 

20. KÄXBOVALLEN

Se karta

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1739 men är enligt uppgifter från lokalbefolkningen anlagd redan på 1720 – talet. Bönder, som av staten fördrivits från sina fäbodställen på Fuskås till förmån för AB Iggesunds bruks träkolsproduktion 1690, hamnade troligen här på Käxbo. Platsen hette ursprungligen Nyvallen, men på grund av ”käxandet” om vallrättigheter mellan berörda bönder fick den efter 100 – 125 år heta Käxbo. Namnet Nyvallen övertogs av den sedermera benämnda Mellanvallen på Ofärne. Senare fick Rödletsvallen, som anlades omkring 1860, namnet Nyvallen.

Stugor(Käxbo): 1880: 14, 1937: 10,1965: 9, 1994 9 stugor.

Hembyar 1965: Fränö, Hedsta, Hudiksvall, Lund, Norrviksta, Rumsta.

Till Hedsta nr 3 (Klockares) hörde enligt Annie Littmarck i hennes gymnasieuppsats under läsåret 1939-40 ”Brådska” och ”Klympa” i Käxbo, där gården har sitt fäbodställe sedan mitten av 1800-talet, då skogen skiftades, Före den tiden hade hemmanet sin fäbod i Hästås, där ett Hedstahemman, 9:1, ännu har del. Odlad jord: 14,25 ha.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937.

 

Markägare 1996 (20 st):

Hedsta 2:1 Erik Persson, Hedsta

Inger Helena Persson, Härnösand och Åsa Viola Persson, Jättendal.

Hedsta 3:6 och 6:5 Anders Gunnar Anderssons dödsbo, Hedsta.

Hedsta 3:13 och 6:8 Per Teodor Franck, Hedsta och Per Håkan Franck, Hudiksvall.

Hedsta 3:27 och 4:17 Marta Kristina Jonasdotter, Hedsta.

Rumsta 4:1 Erik Paul Persson, Rumsta

Fränö 1:9 Nils Stanford Jonsson, Kalvhaga

Fränö 2:1 Forssa hembygdsförening, Sunnanbäck.

Fränö 3:9 Klara Ejvor Matilda Wettergren, Årsta.

Lund 1:67 Eva Elisabeth Bergström, Hudiksvall.

Lund 1:76 Ida Olivia Bylund, Forsa.

Lund 9:21 Lena Maria och Bernth Owe Larsson, Trogsta.

Nansta 1:3 Erik Birger Eriksson, Nansta.

Nansta 4:10 Agneta och Sten Lennart Berglund, Sörforsa.

Nansta 7:3 Staten Lantbruksnämnden (adress ej angiven).

Norrviksta 1:1 Anders Skalman, Norrviksta.

 

Den 8 juli 1774 blev en viktig dag i Käxbo-vallens historia!

Då fastställdes en vittutseende förening av häradsrätten, som avslutning på ett storskifte, som påbörjats 1770.

När de av skogskommissionen till Iggesunds Bruks förmån från Fuskås fördrivna vallägarna ville grunda nya fäbodar norr om Blacksås-vallen, där Käxbo-vallen synes ha tillkommit senast 1739, fann sig Blacksås-bönderna lida intrång i sina rättigheter. Det uppstod långvariga och hetsiga fejder med processande vid tinget som följd. Missnöjet var emellertid stort också bland dem, som måste lämna de fäbodställen, som ”de efter sina förfäder av gamla tider nyttjat!”

De som förut ägde vallar och betesrätt ville inte släppa in andra hemmans boskap på sina områden. Stridigheterna hotade att helt omöjliggöra storskiftet i området!

De hemman, som fick sin rätt här i Käxbo, tillhörde förmodligen alla de bönder, som redan 1690 avhystes från Fuskås och som under stora svårigheter i drygt ett halvt århundrade inte haft sin fäbodrätt fastställd.

Men de hade långt innan storskiftets avslutande slagit sig ned på den här platsen, som från början gick under benämningen Nyvallen. Senast 1739 började man bygga upp Käxbovallen. Den minnesgode Axel Johansson, Jan Jans Axel, hävdade emellertid, att de första stugorna uppfördes redan omkring 1720, vilket verkar troligt, eftersom det redan då hade förflutit 30 år sedan skogskommissonens besök vid Fuskås.

Överenskommelsen 1774 gav följande bönder tillträde till Nyvallen (Käxbo):

Fränö nr 1 Olof Ersson (1741-1826), 5 generationer före Rubin Olsson!

Fränö 2 Per Ersson (1709-1782)

Fostersonen Per Persson (1727-1789) övertog hemmanet 1768. Hemmanet är Heds.

Fränö nr 3 Per Nilsson (1709-1791) eller sonen Michel Persson (1742-1800)

Lund nr 1 Lars Olsson (1731-1813).  Hemmanet är Jan-Jans.

Hedsta nr 2 Per Persson (1716-1788).  Hemmanet är Norrigår´n i Hedsta.

Rumsta nr 4 Jonas Matsson (1735-1821).  Detta är Paul Perssons hemman.

I prosten Olov Bromans Glysisvallur finns inte Käxbo omnämnt.

Men ett hemman från Rumsta var placerat på Blacksås. Det finns anledning att tro, att Rumstahemmanet på Blacksås var identiskt med Jon Matssons hemman på Käxbo, eftersom denna vall kanske inte var bekant för prosten Broman. Möjligen betraktades den nyanlagda vallen från början som en utpost till Blacksås-vallen.

Vid fäbodväsendets kulmination omkring 1880 fanns 14 delägare på Käxbo, nämligen 2 från Rumsta, 1 från Norrviksta, 6 från Hedsta, 2 st. från Lund och 3 st från Fränö. Från storskiftet av 1774 till 1880 hade tillkommit 1 Rumstahemman, 1 hemman från Norrviksta, 1 hemman från Lund och 4 hemman från Hedsta by.

1937 hade antalet sjunkit till 10 st. Vid min egen inventering sommaren 1965 fann jag också 10 stugor med ägare från Fränö, Hedsta, Hudiksvall, Lund, Norrviksta och Rumsta.

Uppgifter om vilket år fäboddriften har upphört, är svåra att precisera. Man lägger inte på minnet när den sista fäbodsommaren inträffade. Ibland kunde man som t.ex. under andra världskriget återupptaga driften i någon form efter några års uppehåll. Därför måste jag reservera mig för fel, när jag nu anger slutåren för några hemman:

1887 1 hemman från Fränö

1890 1 hemman från Fränö

1897 1 hemman från Fränö

1897 1 hemman från Hedsta

1903 1 hemman från Rumsta

1905 1 hemman från Hedsta

1922 1 hemman från Norrviksta

1935 1 hemman från Lund.
1937 fanns ännu kor vid två stugor. Djuren var från Hedsta by. Från dessa gårdar fanns således 9 kor, (men de kom från sammanlagt 4 hushåll), 5 st ungnöt och 11 st får.

1937 buförde man den 19 juni. Svantedagen den 10 juni var annars den vanliga buförsdagen i Hälsingland. Hem drog man den 8 september. Man vistades således på vallen under sammanlagt 90 dygn.

Vallen är betecknad som byfäbod med åkerbruk.

En ”gubbe” bodde på Käxbo sommaren 1937.

Käxbo ligger 150 meter över havet liksom Finnsjövallen. Här har funnits minst 14,25 ha eller cirka 29 tunnland odlad jord.

 

FEMTONÅRIG BOPIGA PÅ KÄXBO

Edit Andersson, född Persson i Utnäs har några tydligen minnen från Käxbovallen:

Första intrycket fick hon redan som mycket litet barn. Hon hade följt med sin far över dagen till vallen. När det var dags för hemfärd blev färden fördröjd, eftersom en av vallens kor saknades. Först senare på kvällen hade karlarna, som letat kon, hittat henne. Hon hade gått ned sig in en myr och sjunkit så djupt, att det inte syntes mycket av henne. Med förenade krafter fick karlarna upp kon och räddade henne till livet. Först därefter kunde färden hem till Hedsta ske. Händelsen efterlämnade ett outplånligt minne hos Edith.

1938 fick Edith som femtonårig vara bopiga på Käxbo dels åt föräldrarna i Norrigårn och dels till Klockars med ansvaret för 10 -12 djur, varav några var ungdjur. Hon hade tidigare aldrig sett en separator och mycket mindre tagit isär och satt ihop den. Men mor Kristina lärde femtonåringen både att sköta korna, separera och göra smör och ost, som sedan hämtades hem med några veckors mellanrum. Under tiden förvarades mjölkprodukterna i en bäck med rinnande vatten vid valltomten. Redan efter några dagar var Edith en fullärd bopiga. Sommaren 1938 har stannat kvar hos henne som ett ljust minne från tiden före andra världskriget.

 

UPPGIFTER FRÅN EN STUDIECIRKELS ARBETE

Om Käxbo har en studiecirkel redovisat några uppgifter, som vi här återger i sammandrag:

Man buförde i början på juni efter vårbruket. Först var korna utomhus hemma några dagar. Från Norrgår´n i Hedsta gick man över Strömbron – Medvik – Trogstaskolan – ner vid Sundfors – över bron till Sjösjö – genom Ofärne fram till Käxbo.

Det anställdes en bopiga, som skulle se till djuren, göra smör, ost, koka messmör, göra långmjölk och på ledig tid sticka strumpor. Genom vallen gick en fägata, som fäksen låg i nära anslutning till. När djuren kom till vallen, fick de gå och beta omkring vallen en eller två dagar för att göra sig hemmastadda. Då träffades bopigorna för att prata om turordningen, när korna skulle släppas på betet i skogen. De hade en bestämd tid på morgonen, då de skulle lösa djuren.

fv-033-89

3 generationer av bondfolket på Hedsta nr 2. Längst till höger framför stuggaveln står Per Jonsson, ”Per Norrigår’n” (1881-1971, medan sonen Erik Persson, ”Erik Norrigår´n” (född 1911) håller hästen. I mitten av bilden ser man den äldsta generationen Jonas Ersson (1855-1937).

 

Man gick med korna åt olika håll olika dagar. Det kallades” gässler” . I Käxbo hade man Hembysvägen, Kullarne (ovanför Vikstastugan), Blacksåsvägen och Fari (upp genom Snettarne). Ibland brukade man gå ända till Svartsjön. Då var man borta över natten. Det var, när det var svamptid. Så fortsatte sommaren med dessa rutiner, sköta djuren, ysta ost, kärna smör och annat pyssel. Om kvällarna gick man till någon stuga för att få en pratstund. Då var det stickning eller att sy på någon duk.

De hemman, som hade andelar i vallen är (1994) från Hedsta fem stycken: 3:3 Klockars, 6:5 Västergården, 6:8 Mon, 3:13 Nygården, 2:1 Norrgården.

Från Norrviksta: 1:1 Skalmans, Från Fränö: 1:7 Heds (Hembygdsföreningens). Från Rumsta: 4:1 Jon Matts, Från Lund: 1:28 Höckens, som inte längre har någon stuga, och 9:1 Jan-Jans.

Dessutom finns 3 fritidsstugor på Käxbo.

 

AXEL ESBJÖRN SAHLSTRÖM

Organisten och folkskolläraren Axel Esbjörn Sahlström bodde i Norrviksta. Han var född 1858 och gick ur tiden 1932, gifte sig 1886 med Karin Olsson från Utnäs nr 1, en äldre syster till Marta Trolin.

Magister Sahlström skildrade i tidskriften Vår Hembygd en händelse här ifrån Käxbo.

”I slutet av 1830-talet, berättar Sahlström, var Lisa och Staffans Anna i Fränö bopigor på Käxbovallen. En dag hörde Lisa oväsen och vrål bland kreaturen ett stycke in i skogen. Hon skyndade dit och fick se en björn stående upprätt på den tvära branten vid en liten bäck. Han stod däruppe och vrålade med öppet gap och ilsket gnistrande ögon. Nedanför på andra sidan bäcken stod Anna med ena handen hållande i remmen på skällkon, som ville gå till anfall! Med den andra handen stänkte stintan vatten på björnen med en käpp. När Lisa under skrik rusade fram, kastade sig björnen bakåt och försvann i skogen. Det var tredje gången den dagen, som Anna sett björn.

 

BJÖRNEN ALLTMER SÄLLSYNT

Efter 1850-talet blev björnen mera sällsynt och försvann slutligen från de här trakterna. Man brukade hålla en gätkarl, som med bössa på axeln då och då avsköt ett skott för att skrämma bort vilddjuren. Om det nu kom sig härav eller Döv-Lasse, ett bygdeoriginal, trollade bort både varg och björn, därom kanske meningarna är delade ännu i dag!

I äldre tid hade de gätande fäbodtöserna det brydsamt i sina ansträngningar att klara boskapen helskinnade undan björnens närgångenhet. Det är fantastiska berättelser om hur modigt och resolut vissa vallpigor uppträtt mot björnen, som inte så sällan fick lomma iväg utan att kunna slå något djur!

Med handyxan, som ingick i utrustningen eller med eldbränder har nallen tvingats till reträtt. Även valluren eller det grova ”tjuthornet” användes i avskräckande syfte.

Nästan i alla berättelser sägs det, att björnen ej är farlig för folk utan att det var kreaturen den ville åt! Inte sällan var det skällkon eller skällgeten den försökte slå. Man hade här och var haft vallhund, som skulle varsko, om det fanns björn i närheten.

Med nämnda rovdjurs avtagande i Hälsingeskogarna upphörde även så småningom den s.k. vallningen på fäbodskogarna. Från den tiden ansågs fäbodstintans sysslor vara lättare än hemarbetet på gården.

Vi avslutar med en rolig historia

Svimfärdig
Källa: Historier, dikter på delsbomål, av Holger A. Ohlsson

En ung jänta från Kexbovallen hade cyklat den långa vägen in till Karlssons Lanthandel i Trogsta för att köpa frukt och en veckotidning. När hon skulle ställa ifrån sig cykeln mot väggen bar det sig inte bättre än att den hasade ner och blev liggande på marken. En långhårig, bleklagd yngling bevittnade händelsen och tog chansen att skämta.

Jô tror cikkeln den ”tuppa å”.

Jäntan var inte road av lustigheten och gav pojken det svar han förtjänade.

— Dä skulle nog dô ha gjoscht å, ôm dô hade vare mälla bena på mäg i evver en timme.

 

 

 

 

 

21. NASSLAN

 

Nasslan låg enligt uppgift i Glysisvallur vid Forsa-vattnen

Stugor 1726: 1

Hemby 1726: Långby. Fäboddriften torde här ha upphört redan ganska snart efter 1726.

 

 

 

22. NORRA HALLBOVALLEN

 

Se karta

Läs om lastageplatsen i Hallbo

Festplatsen, Hallbo sommarting

 

Fäbodvallen omnämnd, som jag redan berättat om, tidigast 1583. I ett klagobrev som ingick i Allmogens besvär, hävdade 12 edsvurna i Norrbo socken, att några Norrbomän efter ägobyte med Forsabor blivit bortdrivna från bodelandet Halleboda (Hallbo), trots att de och deras fäder brukat samma bodeland i väl två hundra år! 1618 överfördes bodelandet till Högs socken.

Den 9 maj 1723 träffades en överenskommelse mellan Tåsta och Sigsta byar i Hög samt Söderängs och Kalvhaga byar i Forsa, där Högsborna medgav, att Forsabönderna sedan urminnes tider haft del i Halleboda fäbodar.

Förleden Hall i Hallbo betyder brant sluttning. Den branta terrängen här vid Norrdells sydöstra spets har sannolikt gett platsen dess namn.

fv-040-halleboda

På 1806 års karta ser man tre stugor strax sydost om Högs stugorna. De tre stugorna kallades för Forsavall och tillhörde bönder i Kalvhaga och Söderäng. Några lämningar av dessa stugor har inte kunnat återfinnas på platsen.

 

 

 

23. NYBOVALLEN

 

Se karta från Sörtannavallen

Enligt Glysisvallur (1726) hade 2 hemman i Långby sina fäbodställen i Nybo. Nybovallen låg antagligen omkring 800 m sydsydväst om Sörtannavallen, där nu Nybomyran återfinns på kartan. Den stora myren och Tannabäcken gav de naturliga förutsättningarna på denna plats att bygga upp ett fäbodställe.

Härifrån drevs Långbybönderna Johan Pärsson och Anders Andersson 11 februari 1745 enligt häradsrättens utslag. Antagligen först efter några decennier kunde man etablera sig på Snättvallen.

 

 

 

24. NYVALLEN

Se karta

 

 

fv-035-92

Nyvallen 1996

Fäbodvallen omnämnd tidigast 1858, då den anlades med namnet Rödletsvallen på grund av förekomsten av röd järnoxidjord på platsen, användbart vid tillverkning av målarfärg. När delägarna i Näsbovallen på Käringskårbergets sluttning anmodades flytta till annan plats 1857, därför att skogen omkring vallen betraktades som hemskog, anlades troligen Rödletsvallen 1858.

Myrfäbod 195 meter över havet.

Stugor 1880: 9, 1937: 5, 1965: 6, 1994: 6 stugor.

Hembyar 1965: Näset, Skarmyra. Odlad jord: 0,00 ha.

Här har även Mickje och Stenbo haft fäbodställen.

Senaste året för fäboddrift: 1934.

 

Markägare 1996:

Samfälld mark för byarna Mikje, Näset, Skarmyra och Stenbo.

Nyvallen är den yngsta av fäbodvallarna i socknen. Den började enligt den 1938 åttioåriga Cecilia Olsson, Sunnanbäck, som själv i 25 år var bopiga på vallen, anläggas år 1858 och bestod då av 9 stugor. Vallen var egentligen i bruk endast under 50 år, ty redan 1908 hade de flesta delägarna upphört med vistelsen där. 1933 begav sig visserligen en åbo från Näset med ungdjur till vallen. Men förhållandena var då så ogästvänliga, att vistelsen efter en kort tid avbröts (1934).

 

 

 

25. NÄSBOBODARNA

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1789.

Myrfäbod på Käringskårbergets sluttning.

Stugor: 1789: 7 – 8 stugor.

Delägare 1789: Näset, Mickje, Långby.

Fäboddrift: Endast boskapsskötsel. Därför bör fäbodstället heta Näsbobodarna och inte Näsbovallen.

Enligt en handling i Forsa sockenarkiv anmälde Långby nr 7 och Långby sub 7 (avsöndring från Långby nr 7), att de nu hade fäbodställen vid Näsbobodarna. Som denna vall ligger långt bort och de ej hade någon jord där, ville de byta sig därifrån närmare hembyn, helst till Snättvallen. Deras önskan kom senare att respekteras vid delning av skogen.

1857 bestämdes, att ”de hemmansägare, som haft vallställe och fäbodeskog vid Näsbovallen skall därifrån flytta till nya vallen vid Rödletsmyrarna (NyvalIen)”. Vallens skogsmark övergick till hemskog.

Några spår av stugor på platsen har inte konstaterats efter 1936.

 

 

 

26. OFÄRNE

Se karta
Läs om festplatsen i Ofärne

 

Fäbodarna här är tidigast omnämnda 1615 men kan ha varit anlagda tidigare. En gammal medeltida genomfartsväg mellan Forsa och Bollnäs prosterier gick genom Ofärneområdet.

Ofärne är uppdelat i fyra olika delar: Norrvall, som man ofta avser, när man använder ordet Ofärne, Mellanvallen, Hogavallen och Rakel.

Sjöfäbod 130 meter över havet.

Stugor: 1726 (Glysisvallur, delägare): 22- 25, 1880: 20, 1937: 18, 1965: 18, 1994: 18 stugor.

Hembyar 1965: Böle, Hamre, Hillen, Klångsta, Kalvhaga, Norrhoga, Sörhoga, Sörviksta, Trogsta. Odlad jord: 20,75 ha.

 

Markägare 1996:

OFÄRNE (Hela området 47 ägare):

Norrvall (34 ägare):

Trogsta 10:8 Sonja Margareta Bergström, Näsviken, Sören Roland Sandh, Näsviken, Lars Sune Sandh, Hudiksvall, Solgerd Birgitta Sandh Nolén, Näsviken.

Trogsta 10:9 Nils-Anders Olsson, Nansta.

Trogsta 10:33 Monica och Nils Bengter, Hudiksvall.

Trogsta 10:10 Lars-Göran Schön, Trogsta

 

fv-036-94

”Chartan n:o 29 till Forssa sockens inägodelning, författad år 1788 af Johan Ström över Oferne fäbodar i Forssa socken”. Till vänster är de 12 delägarna upptecknade. Deras hemman är Klångsta nr 2 (prostinnan Holmqvist), Trogsta nr 8, (Sör) Vixstad nr 1 och nr 2, samt sub 2, Hillen nr 1 och 2, Hamre nr 6, S. Hoga nr 1 och 2, N. Hoga nr 2 och Kalvhaga nr 4, som ännu inte hade någon röjd mark på Ofärne utan allenast mulbete.

fv-037-95

Kartskiss över fastigheterna på Ofärne 1996.

 

Hillen 1:6 Jan – Anders Johansson, Ljusdal.

Hillen 1:35 Anna Nilsson, Näsviken.

Hillen 1:43 Åsa och Sture Harrison, Hudiksvall.

Hillen 1:15 Helga Mariann Yvonne och Kurt Eilert Berg, Näsviken.

Hillen 2:10 Georg Stellan Andersson, Hudiksvall.

Häggnäs 2:1 Annika Kristina och Anders Julius Eriksson, Klångsta.

Sörviksta 3:8 Olov Isidor Jonsson, Sörviksta.

Sörviksta 3:10 Karin Berglöf Danielsson och Roland Danielsson, Hudiksvall.

Sörviksta 6:8 Lilly Virginia och Lars Åke Jonsson, Trogsta.

Sörviksta 2:1 och Trogsta 10:21 Anna Elisabeth (Anna-Lisa) Carlsson, Sörviksta.

Trogsta 19:1 Nils Gunnar Viktorsson, Trogsta.

Sörviksta 6:5 Sven Johansson, Hudiksvall.

Sörviksta 6:1 Gertrud Marlene och Sten Åke Åkesson, Sörviksta.

Sörviksta 3:7 och 3:12 Annie Marie och Lars Erik Berglöf, Sörviksta

Sörviksta 3:11 Karl Gösta Åhlund, Hudiksvall.

Sörviksta 3:9 Yvonne Birgitta Järnkrok och Bo Anders Lindgren, Hudiksvall.

Sörviksta 6:6 Nils Wetterlind, Forsa.

Hillen 3:1 Hudiksvalls kommun, Hudiksvall.

 

Rakel (3 ägare):

Häggnäs 2:1 Annika Kristina och Anders Julius Eriksson, Klångsta.

Klångsta 2:2 Eva Kristina Eriksson, Näsviken.

 

Mellanvallen (4 ägare):

Kalvhaga 5:1: Karin, Anna Birgitta (Ann-Britt) och Hilding Andersson, Veda.

Söräng 2:13 och 2:1 Per Bertil Persson, Söderäng.

 

Hogavallen (7 ägare):

Söräng 1:1 Anna och Karl Johan Olsson, Söderäng.

Norrhoga 2:8 Ingrid Elisabet Nyman, Hudiksvall.

Sörhoga 1:5 Maria Birgitta och Mats Anders Wiklund, Sörhoga.

Norrhoga 2:14 Anna Christina Jonsson, Norrhoga.

Norrhoga 2:19 Lars Eriksson, Bäck.
Fäbodvallen har ett något ovanligt namn. Diskussion om namnets ursprung har förts. Den officiella förklaringen, som finns i Språkvetenskapliga sällskapets handlingar i Uppsala, är att det kommer av ferne, som är en fräkenväxt och växte rikligen omkring Ofärnesjöarna. Tydligen utgjorde i gången tid fräkenväxten ett så värdefullt fodertillskott för djuren, att det fick ingå i namnet. Med förstavelsen O – skulle då Ofärne vara platsen, där detta ferne växte.

fv-039-97-

Det här bogäspet ägde nog av klädseln att döma rum betydligt tidigare än då Forsa IF stod som arrangör 1935-1965.

 

Någon gång omkring 1850 flyttades antagligen i samband med ett skifte de tre stugorna på Storbergs fäbodar ned till Ofärneområdet, där 2 av dem, tillhörande bönder i Kalvhaga och Söderäng, kom att bilda Mellanvallen mellan Norrvall och Hogavallen. Den tredje stugan, ägd av en bonde från Söderäng, stod antagligen på Hogavallen men var förfallen redan 1937.

Vid skifte på Ofärne fäbodallmänning 1897 – 1902 ålades en åbo från vardera Hamre och Klångsta byar att utflytta från Hogavallen till den s.k. Rakelstäkten på östra sidan av Ofärne området.

1936 sänktes Ofärnesjöarna 1 meter för att man skulle få mer åkerjord.

1937 förekom på Hogavallen i Ofärne i en av stugorna halvfäbodbruk. Kreatursägaren hade inrättat ett pensionat i hemgården och fann av denna anledning lämpligt, att under somrarna vara fri från korna på hemgården men var ändå beroende av daglig mjölktillförsel. Mjölk och grädde hämtades därför varje morgon på vallen med bil från hemgården.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937

Åren 1935 – 1965 arrangerade Forsa IF Bogäspet på Ofärne. Under senare tid (efter 1980) har vid Rakel anlagts ett stort fritidsområde med aktiviteter särskilt vintertid. Utförsåkning efter Storbergets västra sluttning och en större byggnad, Ofärnegården, har tillkommit på platsen.

SOMMARKVÄLL PÅ OFÄRNE

En högsmmarkväll kommer från ett bogäspe på Blacksås över Käxbo till Ofärne. Det är en vindstilla kväll med molnfri himmel. Trots att klockan visar strax före tio på kvällen, är det alldeles ljust.

fv-040-98

Bilden är troligen tagen på Norrvall, som oftast näms som Ofärne

Jag går ut på bryggan nedanför Ofärnegården och låter blicken svepa ut över den närbelägna sjön. Vattenytan ligger där spegelblank och utan den minsta krusning. Den ljusblåa sommarhimlen speglar sig i sjön. Den nordiska sommaren i sin prydno!

På andra sidan ser jag stugorna på Hogavallen och Norrvall. Allt är stilla. Annorlunda var det för ett trettiotal år sedan, då Forsa IF hade sitt bogäspe här. Då var det höga ljud från högtalare och många röster från de tusentals besökarna. Tystnaden var långt borta.

Men denna kväll råder stillhet på Ofärne. Bakom mig har jag Storbergsmassivet, där vinterns utförslöpor målat revor i västsluttningen.

Plötsligt är jag i fantasin inte längre i nutid. Jag hör fäbodstintans lockrop på vilsna kreatur en sommareftermiddag vid mjölkdags. In i de mörka skumma fäbodfäksen strömmar djuren. Går jag tillräckligt nära, hör jag de rytmiska ljuden från mjölkerskornas arbete. Mina näsborrar kan också nås av doften från nykärnat smör. Människor och djur gör Ofärne levande. När sommarnatten närmar sig, stillnar ljuden. Fullmånen kastar sitt trolska sken över vall och skog. Inne i fäbodstugan och fäkset somnar människor och djur. En dag är till ända, ännu en dag under fäbodsommaren. Om några timmar börjar en ny dag. Morgonstök, morgonmjölkning, ut med kräken till skogsbetet, kärna smör, göra ost, messmör, mesost …

fv-010-50

Stugan tillhör Sörhoga och har ägts av Anna Sundqvist – Märta Ljusberg.

Detta var den bäst utrustade stugan i Ofärne på den tiden när den fungerade som bostuga och hade bl.a. telefon. Vid Ofärnefesterna nyttjades den flitigt eftersom det var endast där som det fanns telefon. Se anslutningen på gavelbyggnaden.

 

 

27. ROLFSTAVALLEN

 

Se karta

fv-041-99

Rolfstavallen med dess markägare 1996

 

Fäbodvallen är nämnd i synekommissionens protokoll efter syn av allmänningens gränser 1690. Fäbodvallen tidigast inventerad 1880.

Sjöfäbod 125 meter över havet. Stugor: 1880: 3, 1937: 3, 1965: 3, 1994: 3 stugor. Här finns också 1 gård med fast bosättning.

Hembyar 1965: Hamre, Söderäng. 1937 hade även Rolfsta del i fäbodvallen. Odlad jord: 3,5 ha.

Senaste året för fäboddrift: Före 1920.

 

Markägare 1996 (16 st):

Rolfsta 1:15 Agneta Elisabeth Bykvist, Uppsala och Bengt Christer Bykvist, Uppsala.

Rolfsta 1:16 Gunnel Maria och Max Gunnar Berghard, Hudiksvall.

Rolfsta 1-17 Karin Ingegärd Hultgren. Tullinge.

Rolfsta 1:18 Bengt Lundgren, Hudiksvall.

Rolfsta 1:24 Christina Hallberg, Upplands Väsby och Knut Hallberg, Uppsala.

Rolfsta 1:25 Laila Elisabeth Johansson, Västerås.

Rolfsta 1:26 Birgitta och Mats Engberg, Hudiksvall.

Rolfsta 1:27 Karin Ericsson, Bromma.

Rolfsta 1:29 Olle Norrby (ingen adress angiven).

Rolfsta 1:30 Eivor Emilie Linnea Cedergren, Sörforsa.

Söräng 3:5 Margareta Kristina Andersson, Söderäng.

Söräng 3:16 Karin Elisabet Fajersson, Huddinge.

Den fäbodstuga, som ursprungligen hörde till Rolfsta majorsboställe, gick skiftande öden till mötes. Från början var den fäbod. Men då staten 1920 vid försäljning av jorden till Rolfstahemmanet behöll skogen, inrättades skogvaktarboställe i fäbodstugan, och då samtidigt en av de övriga stugorna på vallen användes som fäbod, fanns här en kort tid en blandad agglomeration.

 

 

28. RUMPEBO

 

Rumpebo nämns i Domboken av 1665, där den uppges ha tillhört bönderna i byarna Björkmo, Tronbo och Ölsund.

Stugorna brann ned omkring 1565 och återuppbyggdes aldrig.

Flera Forsabyar har saknat fäbodvallar, däribland Tronbo, Ölsund, Rödrnyra och Björkmo i södra delen av socknen. Om dessa byar skriver prosten Olof Broman i Glysisvallur redan 1726, att emedan de har tillräckligt med mulbete vid byn, har de inga fäbodar.

När jag sommaren 1984 höll mitt årligen återkommande fäbodföredrag det året på Trogstabodarna, beskrev jag den upplevelse jag hade, när jag fick ta del av docent Ingvar Jonssons material från domböckerna. Det var som ett draperi, som drogs åt sidan, och jag fick skåda ned i 1600-talets Forsa.

Men längst bak på den scen, som sålunda uppenbarades för mig, upptäckte jag ännu ett draperi, som genom en smal springa lät mig ana 1500 – talets Forsa!

I ett protokoll från tingsförhandlingar den 13 och 14 november 1665 görs gällande, att fem bönder reste anspråk på en föregiven fäbodvall, benämnd Rumpebo. De fem bönderna var Niels Andersson på Ölsund nr 2, Johan Matsson på Ölsund nr 1, Lars Persson på Björkmo nr 1, Henning Svensson på Björkmo nr 2 samt Mats Andersson på Tronbo nr 1.

De fem bönderna åberopade inför rätten vittnesmål, som kunde lämna fragmentariska uppgifter om den fäbodvall, som redan då, 1665, mer eller mindre hade fallit i glömska!

Uppenbarligen hade den föregivna fäbodvallen, Rumpebo, tillhört Ölsund nr 1 och 2, Björkmo nr 1 och 2 samt Tronbo nr 1. Tronbo har under tidernas lopp haft endast ett stamhemman. Först i mitten av 1800 – talet avsöndrades ett hemman med subnummer från stamhemmanet.

Vad hade då vittnena att förtälja om denna smått mytiska fäbodvall? Skulle även Ölsund, Björkmo och Tronbo trots prosten Bromans uppgifter en gång i tiden haft fäbodvall?

Ur de fragmentariska uppgifterna hämtar jag följande vittnesmål:

De fem bönderna åberopade sålunda uppgifter om en fäbodvall, Rumpebo benämnd, som skulle ha varit belägen, jag citerar ordagrant, ”inom dessa fäbodskogar: Bäckebodarna, Björsäter, Horne, Fuskås, Blacksås, Klångstabodarna och Utnäsbodarna”. En inte alltför noggrann beskrivning, kan man tycka, men den vittnar om osäkerheten om var vallen var belägen.

Fäbodvallen skulle ha brukats av de fem böndernas förfäder men sedan 100 år tillbaka – det blir 1565 det – vara övergiven, eftersom husen på vallen brunnit ned och sedan aldrig återuppförts.

Mats Jonsson på Nansta nr 2 och Erik Olofsson på Mickje nr 2 vittnade om en person vid namn Erik Olofsson, som skulle ha köpt Jon Målares i Ölsunds del i Rumpebo för 60 år sedan men avflyttat därifrån, eftersom Anders Matsson på Tronbo nr 1 och Per Olofsson på Björkmo nr 1 hade motsatt sig Olofssons övertagande av vallrättigheterna.

Jon Målare på Ölsund nr 2 hette egentligen Jonas Persson och var född omkring 1570. Han uppgavs vara både målare och bonde.

Anders Persson på Medvik nr 1 vittnade om att bonden Erik Olofsson på Bäck nr 1 ville bygga på Rumpebo men hindrades att göra detta av Björkmobönderna.

Olof Nilsson på Näset nr 1 vittnade om sin far, som han tillfrågat, varför en Mats Andersson på Ölsund nr 1 varit i bolag med fadern. Fadern hade svarat, att de varit grannar och haft del i fäbodar ut med vattnen men att dessa lämnats öde. Här har vi sålunda en närmare uppgift, var Rumpebo varit beläget.

Olof Ersson på Stenbo nr 1 vittnade efter sin moder, hustrun Elin, att hon hört talas om att Ölsundsbor, Björkmobor och Tronbobonden haft bodar i Rumpebo, men att de brändes ner.

Anders Simsson på Fränö nr 2 vittnade efter sin moder, hustrun Ingrid, född i Björkmo, att hon hört talas om att de ägt fäbodvall men inte nämnt var den varit belägen.

Erik Jonsson på Rödmyra nr 1, som eventuellt skulle ha varit arvtagare till del i Rumpebo, sade sig inte ha några anspråk på platsen.

Sedan vittnena hörts, tillfrågades de fem bönderna, om de, sedan deras förfäder hade avstått från platsen, i samma skog ägnat sig åt någon yxbörd på platsen, d.v.s. vedbrand, men de svarade nej!

Domboksutdraget har ingen uppgift om någon dom i ärendet. Förmodligen rann det hela ut i sanden, då några skriftliga belägg för den sedan länge övergivna vallen inte kunde företes.

Vårt kartmaterial går inte längre tillbaka i tiden än senare hälften av 1600 – talet. Inte ens en antydan om något Rumpebo finns på de äldsta kartorna. Någon muntlig tradition, om var vallen varit belägen närmare bestämt, finns inte heller längre.

 

 

29. RÖDKULLEN (BJURÅKER)

Se karta

Läs mer om Rödkullen

Rödkullen, 3 km norr om Frisbo, ett finntorp, som inköptes av ett hemman i Åkre.

Här vistades man senast 1903, varefter stället fick bofast befolkning.

 

 

30. SNÄTTVALLEN

Se karta

 

Fäbodvallen omnämnd på 1780 års storskifteskarta under namnet Snättbo.

Myrfäbod 155 meter över havet.

Stugor: 1780: 3, 1880: 13, 1937: 7, 1965: 7, 1994: 7, därav 5 från Långby. 1994: 7 stugor.

Hembyar 1965: Kalvhaga, Långby. Odlad jord: 0,50 ha.

 

Stugägare 1995:

Långby nr 1:1 Axel Jonssons dödsbo (Berge)

Långby 4:1 Sven Ove Högström

Långby 8:2 Urban Holmqvist

Långby 8:8 Lasse Larsson

Långby 9:1 Ivan Holmqvist

Kalvhaga 1:4 Eric Andersson

Kalvhaga 1:5 Flemming Blank.
Senaste året för fäboddrift: Efter 1937.

 

FORSAVALLEN MED DET EGENDOMLIGA NAMNET

När man skall tala om Snättvallen, måste nog namnet på platsen först förklaras. Förklara? Det blir inte lätt!

Vad i all sin dar betyder Snätt?

En för mig obekant person Lars Larsson, som upptecknade ortnamn i Forsa socken år 1933, har hört namnet förklaras med att några har snattat åt sig platsen.

I en anteckning på storskifteskartan över Alsjö 1785 och 1787 hänvisas till en annan karta från 1780 över Alsjö och Snättbo.

Eftersom fäbodvallen är relativt ung, förefaller det som om man måste söka sig fram till något naturnamn på platsen. t.ex. Snättån och Snättberget, som fanns redan då platsen togs i bruk av människor. Ån eller berget kunde då användas vid namngivningen.

fv-042-103

Karta från 1780 över Snättbo (Snättvallen) med de 3 namngivna ägarna.
Ån har emellertid haft ett äldre namn. Från handlingar skrivna under 1700-talet benämnes vattendraget för Arbo ån, d.v.s. ån med aren, som kan översättas med bågen.

Själv hittade jag ordet snytir i Bengt Pamps bok Ortnamnen i Sverige. Snytir är fornsvenska och kan närmast översättas med något framskjutande.

En ortnamnsforskare, docent Modéer, har framhållit att betydelsen kan vara ett spetsigt, framskjutande terrängparti. I Arbråsjön Snatens västra del finnes en framskjutande udde, som möjligen kan ha varit namngivande. Vid en plats, som kallas Snatra har liknande terrängformationer funnits.

Det är emellertid svårt att hitta något spetsigt framskjutande terrängparti vid Snätt. Varken ån eller berget ger någon klar ledtråd.

Enligt Broman i Glysisvallur: Snätta: Ila bort, snudda förbi, smyga (sig fram), om is: hastigt lägga sig.

Snärta: bege sig bort ett stycke.

Snätta sig till något: oförmärkt bege sig till något.

Enligt Helge Lindberg är Snättan ett blästnamn, en plats där man blästrade (rengjorde) järnmalm. Lindberg upptecknade namnet 1958, men sagesmannen kunde ej ange exakta läget för blästan. Någon järnmalmsförädling har mig veterligt inte förekommit här vid Snättvallen.

Namnet Snättan torde vara bildat till det övredalska verbet snätta med betydelsen enligt Dalmålsordbokens oktavkortregister i ULMA skynda förbi, vara hastig förbi, springa, flyga etcetera hastigt, så att man bara ser en skymt, skymta, fara hastigt. Jämföras kan med älvdalskan adjektiv Snättlig kvick snabb, hastig, snabb i vändningarna.

Dalmålsordbokens tolkning av snätta är intressant för oss, menar jag. Kanske var Snättåns tidigare lopp, så att man kunde få intrycket, att den skyndade förbi, var hastigt förbi, så hastig att man bara ser en skymt av den .. Men intressant är det endast, om man glömmer bort, att vattendragets äldre namn är Arbo ån.

En försiktig hypotes kan vara, att när Långbybönderna äntligen fann en möjlighet att förvärva egna fäbodställen efter att ha varit utan under några decennier, kunde det dialektala uttrycket snatta åt sig vara väl så användbart som uttryck, vars betydelse var något framskjutande eller hastigt uppdykande och försvinnande. Fäbodstället kom sedan att inta en sådan plats i böndernas medvetande, att det gamla namnet på ån, Arbo ån, fick vika för namn med anknytning till den plats, som man snattat åt sig. Folkliga uttryck kan ha stort bevisvärde!

 

FORSAS NÄST STÖRSTA BY

Snättvallens historia är förbunden med två byar i Forsadalen, nämligen Långby och Kalvhaga.

Och när man skall ta itu med vallens historia, blir nog den bästa utgångspunkten att säga något allmänt om Långby. Långby är med sina 14 registrerade fastighetsnummer den näst Trogsta största byn i socknen.

Bilden av Långbybönderna fäbodvallar i gången tid är brokig och rätt så komplicerad.

Vi kan börja med tiden vid sekelskiftet 1600/1700, då prosten Olof Bromans magnifika bokverk Glysisvallur kan tänkas ha börjat skrivas.

Vad förtäljer då Broman om Långbybönderna? Jo, han har verkligen intressanta saker att meddela!

Han redovisar 7 hemmans fäbodar. Hör här!

Denna bys fäbodar äro nu på många ställen för nöds skull bestälte (anlagda), nämligen för 2 grannar i Nybo 1/2 mil österut, 2 grannar i Täppe österut vid Forsavattnen 1 1/2 mil från byn, 1 granne i Nasslan österut vid Forsa vattnen, 1 granne söderut i Vallarne ½ mil från bolbyn och 1 granne i Djupdal 1/2 mil söderut.

Inget hemman finns placerad i Alsjöområdet.

Inga hemmansnummer finns angivna i Glysisvallur.

Här är således inte Snätt med. På prosten Bromans tid existerade inte den här vallen!

Nästa nedslag gör vi vid storskiftesdelningen den 8 juli 1774:

Långby 1, 4 och 7 är placerade i Alsjö fäbodar.

Långby 2 och 3 i Ofärne.

Långby 5 i Vallarna (Vallavallen)

Långby 6 i Näsbovallen.

Långby sub 1 synes ha placerats vid Täppeskogen intill Björkmo. Alltså 8 hemman!

På Johan Ströms storskifteskarta från 1785 och 1787 finns inte något Långby –hemmanen i Alsjö upptaget.

Men det är mycket troligt, att skiftesdelningens uppgift av 1774 avser Snättbo, som räknas tillhöra Alsjöområdet, eftersom just de tre hemmanen, 1, 4 och 7 i Långby redan sex år senare, 1780 är placerad på den plats som kallades för Snättbo och som är identisk med Snättvallen.

fv-043-105

År 1881. den 8 mars vid sammanträde med Forssa tingslags Egodelningsrätt blev delningen av skogsmarken till Snätts fäbodeskog i Forsa socken i enlighet med denna karta, till framtida efterrättelse fastställd. Kartan upptar som synes den samfällighet omkring själva vallen som finns ännu i dag.
På denna 1780 års karta anges sålunda, att Långby nr 1, 4 och 7 finns på Snättbo(!), nämligen bönderna Per Jansson, Erik Ersson och Olof Andersson!

1747 hade Per Janssons far, Johan Persson och Erik Erssons svärfar, Anders Andersson lämnat in en ansökan till Häradsrätten om att få betestillgång på Ahlsjö och Finnsjö fäbodar, eftersom de av Häradsrätten uti resolution av den 11 februari år 1745, blevo dömda från sitt förra fäbodställe Nybo måste lämna sina tidigare fäbodar ..

Det betyder, att Långbybönderna ännu inte var komna till Snättbo, som alltså är det äldre namnet på Snätt.

På grundval av vad som här sagts, kan man nog fastslå, att Snättvallen eller Snättbo uppstod någon gång under tiden 1747 – 1774, varken tidigare eller senare.

Mot slutet av 1700-talet och under 1800 – talet byggdes Snättvallen ut.

Eftersom det största antalet stugor här på Snätt uppges ha varit 13 st och antalet Kalvhagahemman var högst 2, torde de allra flesta av Långbyhemmanen ha haft del i vallen. Den stora Långbybyn hade till 90 – 95 procent sina fäbodar här!

Från 13 stugor som mest har antalet stugor här sjunkit till 7, varav 2 har ägare från Kalvhaga och således fem från Långby.

Två hemman i Långby har sitt tillhåll i Inälv, dit man flyttade från Snätt, emedan Inälv låg på närmare håll än Snätt.

fv-044-106

Snättvallen av i dag. På den välvårdade fäbodvallen bildar stugorna bland de vitstammiga björkarna en tilltalande miljö.

fv-099-snatt

Snättvallen 1925, personerna okända

fv-100-snatt

Snättvallen 1925, personerna okända.

 

KALVHAGA

Om Kalvhaga säger prosten Broma,
att byn har 5 grannar. 4 har mulbetet hemma i bolbyn, men den 5:e har betesrätt i Norra Hallbovallen.

Vid 1774 års storskifte är Kalvhaga 1 tilldelad Klångstabodarna, Kalvhaga 5 Djupdal.

Kalvhaga 2, 3 och sub 3 ”skulle på Norr-Näcksjö och Lumnäs byskogar äga mulbete med skogsfång till nödig byggnad och bränsle vid fäbodarna, jämte var sin liten lapp vid vallstället att därå lägga den gödning, som icke kan hemföras.” Denna vall bar det vackra namnet Fågelsång.

På Johan Ströms storskifteskarta av 1788 anges att Anders Andersson på Kalvhaga nr 4 finns på Ofärne, dock ännu utan röjd mark utan allenast mulbete .. Men enligt släktboken var Anders Andersson också då ägare till Kalvhaga 5 och innehade sålunda 2 hemman. Troligen var det Kalvhaga 5, som enligt prosten Broman hade del i Norra Hallbovallen.

Storskifteskartan av 1785 anger, att Kalvhaga 1 höll till på Klångstabodarna med ägaren Anders Zackrisson.

Enligt en skifteshandling av 1856 i Forsa sockenarkiv flyttades de 3 Kalvhagahemmanen 2, 3 och sub 3 till Vallavallen, antagligen på grund av att Iggesunds Bruk var skogsägare till markerna omkring Fågelsång, där hemmanen tidigare hade fäbodrätt.

fv-045-107

I centrum av fäbodområdet har man dämt upp vattnet till en vacker damm, som bidrar till en levande miljö.
Nu har Kalvhaga del i Djupdal med sitt hemman nr 6 (vid storskiftet 1774 var det nr 5, som fanns där), medan Kalvhaga 1 har del i Snättvallen. Hemmanet har alltså flyttats från Klångstabodarna, där det var 1774, till Snätt.

Från olika andra platser i fäbodbygden skedde alltså under 1800 – talet, möjligen med början i slutet av 1700 – talet en inflyttning hit till platsen med det märkliga namnet. Med sina 13 stugor under slutet av århundradet var Snätt en stor fäbodvall. Fäbodvallen intog 1880, då fäbodbruket beräknas ha kulminerat, 9:e plats bland de 51 fäbodvallar i Forsa och Hög, som finns och har funnits.

Just 1880 genomfördes ett laga skifte för Snätt och fäbodskogen häromkring.

Enligt skifteshandlingen deltog följande hemman i skiftet:

Långby nr 1, nr 4, nr 5, sub 5, nr 7, sub 7, subsub 7, subsubsub 7, nr 8 , sub 8, subsub 8, nr 9 samt Kalvhaga nr 1, samtliga försedda med stugor här!

Medan skogen skiftades, avsattes vallområdet till en samfällighet för gemensamt bruk av delägarna.

På Snättvallen upphörde fäboddriften 1938, då ett Långbyhemman gav upp. Redan 1934 hade Kalvhagahemmanet slutat med fäboddriften här.

fv-046-108

Vägvisarna vid stugknuten visar dels att man befinner sig på Snättvallen och dels hur långt och i vilken riktning vi har 2 grannvallar.

 

 

31. SORGBO

 

Se karta

 

Fäbodvallen, 2 – 2,5 km sydväst om Trogstabodarna och delad i Sorgbo (Yttersorgbo) och Mellansorgbo, tidigast inventerad 1880, men en uppgift finns, att tre bönder, som hade sina vallboningar på Trogstabodarna, 1774 flyttade till Sorgbo. I samband med detta uppgavs, att Sorgbo därmed var fullbyggt. Sorgbo bör då vara betydligt äldre än nämnda årtal 1774.

Myrfäbod 150 meter över havet.

Stugor: 1880: 4, 1937: 4, 1965: 4, 1994: 4 stugor.

Hemby 1965: Trogsta. Odlad jord: 4,25 ha.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937.

 

Markägare 1996 (2 st):

Trogsta 1:2 och 1:10 Erik Nilsson, Trogsta.

Trogsta 2:2 Lars Stefan Byström, Trogsta

De som varit bopigor på vallarna har nu med få undantag gått in i en annan värld.

fv-047-109

Sorgbo 1996

 

BARNDOMSMINNEN FRÅN SORGBO OCH TROGSTAVALLEN

Det finns nu i slutet av 90-talet inte många nu levande personer, som varit med som bopiga på några av våra fäbodvallar. I allmänhet är vi hänvisade till andrahandsuppgifter och nedskrivna skildringar. Men några av den nuvarande generationen har som barn tillsammans med t.ex. sin mor fått vara med och leva fäbodliv.

En av dem är Karin Carlsson i Trogsta. På ett opretentiöst och naturligt sätt berättar hon om somrar på Sorgbo och Trogstavallen:

Det är till synes obetydliga händelser men ger ändå en riktig bild av hur livet kunde te sig för ett barn på fäbodvallen före andra världskriget:

– 1930, när jag var fyra år, sålde mina föräldrar hemmanet Per Ers ”Sörs på backen”. Vi flyttade fram på byn. Vi hade bara 3 – 4 kor och ingen bopiga. Mamma beslöt att boföra själv med våra kor. Jag tror det blev fyra djur. Vi skulle hålla till i ”Jon Ors” stuga på Sorgbo.

fv-048-110

Jon Ols Nils Erikssons stuga på Sorgbo.

 

Tillsammans med ett sommarbarn från Stockholm, som mamma hade tagit hand om efter en förfrågan av pastor Olov Hartman, som var kyrkoadjunkt i Forsa under några år på trettiotalet, roade jag mig med att fiska i bäcken. Hur många metkrokar och rev (björntråd), som gick åt, vet jag inte. I de många buskarna vid bäcken fastnade ofta våra krokar! Den fisk som vi lyckades fånga, lade vi upp i en enkel lekstuga. Men dit hittade räven om natten och lämnade endast ben kvar av vår fiskefångst.

Sommaren efter umgicks jag med Sten Johan, som högg kastved åt Byströms och även bodde i deras stuga på Sorgbo. Jag följde ofta med Johan till skogen och hade då en egen liten yxa, med vars hjälp jag kunde åstadkomma några minikastvedtravar. På vägen hem från skogen brukade Johan skära av några tall toppar, som han sedan formade till ”gröttörer”. Jag gjorde själv några sådana törer, och en av dem har jag i behåll ännu i denna dag.

Brunnen på Sorgbo hade dåligt med vatten. Mor fick hämta vatten i två spannar från en bäck i närheten. Hon använde ett ok, och då blev det ju lättare att bära. Själv nöjde jag med några sillhinkar.

Men en dag låg en huggorm på stigen, där jag skulle gå. Jag tog ett skutt över ormen och skvätte ur vattnet!

En sommardag smög jag tillsammans med en vidtalad kompis upp till Sorgbo för att hämta min Leksandsdräkt, som jag ville ha på mig vid ett kyrkbröllop i Forsa. Men vi blev avslöjade av några personer, som var på hemväg från Mellansorgbo och fick vackert stanna på Sorgbo till måndag. Men då hade redan min kompis hunnit falla genom vedbodtaket och hamnat på huggkubben utan att skada sig allvarligt.

fv-049-111

Byströms stuga på Sorgbo

 

Jag hade nu gått i skolan ett år och var helt betagen av min lärarinna Signe Price, som jag tyckte var så vacker och snäll!

Vi har varit de bästa vänner genom hela livet. Hon hade en fästman och de skulle komma upp till vallen på bogäspe. På kvällen, när vi satt vid brasan fick jag plötsligt se en ”ormgälla” på golvet. Fröken fick absolut inte se att sådana djur fanns i stugan. Jag tog en sopskyffel och kvast för att få ut den. Men då bar det sig inte bättre än att jag tappade sopskyffel på ormgällan, som gick i två bitar. Varje bit ringlade bort åt var sitt håll. Vad jag skämdes för fröken!

När det skulle komma gäster upp till vallen, och det gällde inte bara vid bogäspena utan alla lördagar, skulle det skuras mellan mattorna och klippas lummer i små bitar och läggas mellan mattorna. Fem björklövskvastar skulle ställas på ugnskåpan. Pors, som hade en god doft, stack man in i kvastarna.

Under åtta år var mamma på Trogstavallen. Där fanns många stugor och mycket folk. Under 3 – 4 somrar var jag där och hjälpte till t.ex. att ”köra på” korna och dra separatorn.

Varje dag användes en bestämd väg till betet. De många djuren från 6 – 7 stugor gick i en enda lång rad. Och de olika gårdarna hade var sin koskälla, som man lärde sig att känna igen.

Ett stort fårhus fanns mitt på vallen, där flera hundra får brukade ligga både ute och inne. Många tackor fick lamm.

Lammen skulle märkas med olika hack i öronen. Jag tyckte, att det var otäckt, men jag blev med tiden van.

Jag fick mjölka en snäll ko. Det var roligt. Men så, när jag skulle visa detta för några tanter som var på besök, blev ”Radiola”, som kon hette, rädd och sparkade till. Jag flög baklänges med hink och mjölk över mig. Det blev så  misslyckat, tyckte jag.

Mamma kärnade smör varje vecka och gjorde ost och messmör. Det var viktigt, att det inte var åska i luften, när man kokade messmör, för då blev det ”sandigt” (småkornigt). Sedan skulle kopparkitteln skuras med sand för att bli ren till nästa kok.

Ostarna saltades lite, vändes med jämna mellanrum och lades i en osttina för att sedan ätas på hösten men även under vintern. Det var bara det att då kunde osten vara i sådant tillstånd att den kunde ”gå själv.”

Det känns bra att ha fått uppleva det gamla fäbodlivet. Många barn i den nya generationen vet inte mycket om livet på landet förr.

Vi lekte med grankottar i stället för TV spel. Vi uppskattade det som vi hade även om det rörde sig om mycket enkla saker. Vi var glada t.o.m. åt en kola!

Mellansorgbo: Samfällighet för Trogsta.

Namnet Sorgbo är inte klart utrett. Tolkningen att det ursprungliga namnet skulle vara Sörbo är bestickande. Sorgbo (Yttersorgbo) och Mellansorgbo ligger i sydvästlig riktning från Trogstabodarna räknat. Från sistnämnda fäbodvall har under 1700-talet en utflyttning skett till Sorgbo. På en karta från 1714 kallas Sorgobosjön för Sörbosjön. En karta från 1882 använder namnet Sörbo-Tjärn (”Sörboti”) för tjärnen.

Men enligt arkivarie Lennart Hagåsen vid Ortsnamnsarkivet i Uppsala är det inte troligt, att Sorgbo kommer av Sörbo. Namnet Sörigården har t.ex. inte i bygden uttalats som Sorrigården. Knappast någonsin har Sörviksta uttalats som Sorrviksta i Forsa!

Obestämda muntliga uppgifter om missnöje för utflyttningen från Trogstabodarna eller om någon tragisk händelse vid Sorgbo gör det svårt att säkert knyta namnet till ”Sorg”. Sorg, säger Hagåsen, uttalades i Forsa för sårg, om han nu inte haft ett helt annat ord för att uttrycka sorg. Sorgbo med sina tre konsonanter i mitten förlorar gärna den mellersta och man får Sårrbo i uttalet.

I exempel från Bohuslän kan torpnamnet Sorgen betyda mager och svårbrukad jord. Liknande exempel kan hämtas från Västmanland, där en åker inte gav någon bättre växlighet, innan den utdikats, medan en närliggande åker utan dessa problem kallades Glädjen.

Lennart Hagåsen för in möjligheten, att sorg skulle komma av ordet sörja i meningen dy, smörja, vilket då skulle på något sätt vara utmärkande för platsen. En besiktning av platsen, menar han, skulle kunna ge svar på frågan.

 

 

32. STORBERGS FÄBODAR

Se karta på Storberget

 

Storbergs fäbodar finns markerad på storskifteskartan från 1789.

Myrfäbod 250 meter över havet.

Stugor 1789-1850 3 stugor.

Delägare: Kalvhaga med 1 stuga, Söderäng med 2 stugor.

Omkring 1850 flyttades två av stugorna till Mellanvallen på Ofärne, medan den tredje stugan, tillhörig en bonde från Söderäng, hamnade på Hogavallen.

Vallen var ett uttryck för den trängsel, som under 1600- , 1700- och 1800 -talen rådde på bondeskogen, där den extensiva boskapsskötseln krävde stora ytor för varje djur. Uppe på Storbergets hjässa fanns myrmark, där användbart foder och bete kunde utnyttjas. Tillgång på vatten måste ha funnits uppe på berget.

När stugorna vid mitten av 1850 – talet flyttades ned, berodde detta sannolikt på att vattentillgången uppe på berget blev mindre och att djuren gärna vandrade ned till den närbelägna bygden.

 

 

 

33. SURÄNGARNA

Se karta

 

Fäbodvallen, mellan Stenbo och Stor Yan, inventerad tidigast 1880. Fäbodvallen är ingen egentlig fäbodvall utan snarast en plats för s.k. betesstugor.

Myrfäbod 40 meter över havet.

Stugor: 1880: 3, 1937: 3, 1965: 3, 1994: 2 stugor.

Hemby 1965: Sörhoga. Odlad jord: 5 ha.

Senaste året för fäboddrift: Okänt år.

 

Markägare 1996 (2 st):

Stenbo 1:3 Karin Birgitta och Sven Åke Maurits Olsson, Stenbo.

Surängarna representerade en typ av tvåfäbodsystem, som eljest inte var vanligt i Forsa. Betesbrist på de egentliga fäbodvallarnas omgivningar tvingade en del bönder att söka betesplatser i extrema fall t.o.m. utanför socknen. Andra löste problemet med att under en del av sommaren hålla sina kreatur på utägor, som ägdes av gårdarna. Dessa utägor var ofta belägna invid vattensystem, där man kunde få sjöfoder, samt vid sankmarker, där myrbete fanns. På dessa utägor samlade man även vinterfoder. Så småningom uppodlade man små arealer jord och byggde upp stugor, som kallades för betesstugor.

fv-050-112

Surängarna 1996

 

 

34. SÖDRA HALLBOVALLEN

Se karta

fv-082-s-hallbo

Södra Hallbovallen

fv-084-s-hallbo

Södra Hallbovallen 1929. Jonas Berg (18Å1) 1852-1939, han var bofast på vallen.

 

Fäbodvallen omnämnd 1726 (Glysisvallur) med 3 delägare. Efter 1880 har en av de tre stugorna flyttats till Blåstbo väster om Dånsjön.

Antal stugor: 1726: 3, 1880: 3, 1937: 2, 1965: 2, 1994: 2 stugor.

Hemby 1965: Överby. Odlad mark: högst 2 ha.

Ännu sommaren 1965 gick kor, tillhöriga Överby, och betade här i Hallbo.

 

Markägare 1996:

Samfällighet för Överby.

fv-051-114
Södra Hallbovallen 1996

fv-087-karta

Riksantikvarieämbetets karta visar och berättar: Södra Hallbo bestående av 8 byggnader varav 2 bostadshus somt 2 jordkällare.

 

 

 

35. TROGSTABODARNA

Se karta

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1638.

Myrfäbod 230 meter över havet.

Stugor 1880: 15, 1937: 12, 1965: 9, 1994: 9 stugor.

Hembyar 1965: Trogsta, Tövsätter, Frägsta (1937). Odlad mark: 2,5 ha.

Senaste året för fäboddrift: Efter 1937. Ännu på 1980-talet hade man smådjur (får) på vallen.

Benämnes också för Trogstavallen.

 

Markägare 1996 (31 st):

Frägsta 3:1 Bengt Håkan Berglund, Näsviken.

Trogsta 1:5 Anna Karin Nilsson, Tövsäter (Tövsätter) och Erik Nilsson, Skarmyra.

Trogsta 3:6 Erik Lennart Ovanfors, Stockholm, Nils Torsten Ovanfors, Mölndal, Ingrid Elisabet Ovanfors, Delsbo och Anna Kristina Ovanfors, Uddevalla.

Trogsta 3:8 Lars Olof Rask, Klångsta.

Trogsta 3:10 Berit och Bror Olof Lennart Nilsson, Huddinge.

Trogsta 4:6 Olov Arne Andersson, Trogsta.

Trogsta 7:3 John Erik Olof Bergström, Trogsta.

Trogsta 7:4 och 8:3 Annika Jonhans, Trönödal och Marie Sverin, Kvissleby.

Trogsta 7:15 Ingrid och Elov Berglund, Näsviken.

Trogsta 7:19 Kurt Rickard Nilsson, Vagnhärad och Nils Patrik Nilsson, Västerljung.

fv-052-115

1790 års karta över ”3/4 mil sydsydväst från kyrkan”, avmätt den 29 och 30 augusti 1785. Till höger finns de 13 dåtida delägarna förtecknade: Trogsta nr 1, 2, 3, 4, 5, sub 5, 6, sub 6, 7, 8 och 9 samt Tövsäter (Tövsätter) nr 1 och Frägsta nr 1.

fv-053-116

Trogstabodarna (Trogstavallen) 1996
Trogsta 9:3 Olof (Olle) Jörgen Sundfors, Trogsta.

Trogsta 10:20 Kjell Ove Jonsson, Trogsta och Bo Lennart Jonsson, Sörforsa.

Trogsta 10:34 Lars Erik Olsson, Gävle.

Trogsta 14:6 och 14:7 Bodil och Sven Olof Lönn, Trogsta.

Trogsta 15:1 Elsie Kristina och Nils Erik Ovanfors, Trogsta.

Trogsta 19:1 Nils Gunnar Viktorsson, Trogsta.

Tövsätter 1:2 Helga Linnéa Jonsson, Tövsätter.

Tövsätter 1:12 Laila Birgitta och Arne Fredrik Jansson, Hudiksvall

Tövsätter 1:18 Karin Helena Andersson, Tövsätter.
Första gången Trogstabodarna dyker upp i tillgängliga handlingar är sålunda 1638. I ett mål, som gällde ett skogsskifte står följande att läsa i Domboken:

Erich Olufsson i Trogsta och flera av hans grannar, som är delägare i ett bodeland, kallat Trogstabodarna, ingav besvär över att Erik Mickelsson i Bäck och flera av hans grannar ofta ägnat sig åt att svedja på den oskiftade vallskogen. Olufsson och hans grannar begärde, att skifte skulle förrättas på skogen. Eftersom lagen säger, att den som begär skifte, också skall få sin önskan uppfylld, utsågs sex redliga män, tre från vardera parten att verkställa skiftet efter öre- och attungtal, som varje gård i byn äger.

Dokumentet talar för att Trogstabodarna är mycket äldre än från 1630 – talet. Om denne Erich Olufsson kan sägas, att han var bonde på Trogsta nr 9, det hemman, som senare skulle benämnas Ol Ers. Han var född omkring 1585 och ägde troligen även Ransta nr 1. Han var sålunda en besutten bonde i 1600 – talets Forsa. På olika sätt är folket på Jan Jans och Anders Larssons i Lund besläktad med denne Erich Olufsson. Vid uppgörelsen med en bonde från Bäck Erik Mickelsson hade han emellertid överlämnat sitt hemman i Ransta till sonen Olof men satt kvar på Ol Ers hemmanet till 1642, då den yngste av de fyra sönerna, Jonas, tog över hemmanet. Gårdsnamnet Ol Ers torde härröra från Olov Eriksson, inte släkt med Erich Olufsson men ägare av Trogsta nr 9 mellan åren 1662 – 1700.

I prosten Olov Bromans Glysisvallur finns inte Trogstabodarna omnämnd. Av de senare representerade byarna här på Trogstabodarna, Trogsta, Tövsätter och Frägsta anger Broman, att de 10 Trogstabönderna alla har sitt muhlbete vid fäbodarna i Ofärne! Även Tövsätterbönderna placeras på Ofärne, medan de båda hemmanen från Frägsta enligt Broman fanns på Blacksås.

Många av uppgifterna i Glysisvallur är sannolikt andrahandsuppgifter, som Broman fått av sina informatörer. Antingen har han blivit fel underrättad eller också har fäbodställena (Sorgbo och Trogstabodarna) runt Storberget sammanförts till Ofärne.

Årtalet 1758 finns på gaveln till ett fäbodfäks på Trogstabodarna. Stugan däremot har årtalet 1809, vilket betyder, att det funnits en tidigare stuga här. Erik Olsson i Tövsätter, som kan mycket om Trogstabodarna och fäboddriften här, har iakttagit, att på stugan finns tecken, som tyder på en tidigare enklare konstruktion. Den traditionella parstugan har som regel ”fyra knutar” men den här har ursprungligen byggts med ”tre knutar”, alltså i en enklare form.

fv-054-117

Fäks på Trogstabodarna. Stugan till höger tillhör ”Ol Ers”
När storskiftet fastställdes 1774, tilldelades Frägsta nr 1 och Tövsätter nr 1 Trogstabodarna.

Trogstabodarna är högt belägen med sina 230 meter över havet. Endast Granås ligger högre. De intressanta klapperstensfälten, som skymtar fram på väg till fäbodstället, vittnar om att havets vågor kastats mot Storbergets östra sluttning och spolat bort det lättare materialet under tiden strax efter inlandsisens avsmältning.

Ån som tidigare försåg fäbodstället med vatten, är numera nästan uttorkad, men ännu 1945 fanns vatten där: berättar Erik Olsson.

Sprängvatten för hela fäbodställets behov har man haft från Lappkällan. Ingen körväg till Trogstabodarna fanns, förrän omkring 1870 – 1880. På våren 1949 var den nuvarande vägen färdig.

Sista året det var kor på fäbodstället – från Erik Olssons gård – skrev man 1945.

Erik Olsson berättar, att man buförde hit omkring 14, 15 eller 16 juni. Men det var viktigt, att man valde rätt dag. Vissa dagar var nämligen lyckobringande för buföringen. Det gällde, att vara överens med småvittrorna, som disponerade platsen under byfolkets frånvaro.

Buföringen hem skedde i allmänhet före höstmarknaden i Hudiksvall vid mitten av september.

Till midsommar var det för tidigt för bogäspe, eftersom man då ännu inte kommit i ordning. Lillmidsommar två veckor efter midsommarhelgen, ordnades bogäspe. Ordet torde komma av att man gästade i ’’boene’’ (fäbodvallen). Vallpigorna bjöd sina vänner, som skulle ha med sig någon nyttig present, t.ex. förklädestyg. Bogäspet började på lördag och kunde fortsätta till måndag. Pojkarna infann sig objudna till dessa tillställningar. Det ansågs inte passande, att de infann sig vid andra tillfällen.

Sista tillfället att besöka jäntorna, berättar Erik Olsson, var ”anngångsmidsommar” sju veckor efter lillmidsommaren.

I ”mellanfarene” återvände vallpigan med korna till hemgården under slåttern. Man behövde hennes arbetskraft och kornas mjölk under slåttern.

Det var viktigt, att man inte kom tillbaka till fäboden för tidigt, så att vittrorna, som tagit fäboden i besittning under slåttern, inte hunnit flytta ut igen. Det berättas, att någon som återvänt för tidigt, hittat små smörkulor(!) och att vittrorna inte hunnit skura färdigt efter sig.

Det rådde god sammanhållning inom vallaget. Man hjälptes åt, när extra bistånd vid någon olyckshändelse behövdes, som t.ex. när en ko saknades.

Vallpigan förde ut korna till en bestämd gässla varje veckodag. Det fanns en söndagsgässla, en måndagsgässla o.s.v. Längre tillbaka var pigorna tillsammans med korna under dagen. Men senare och i Erik Olssons tid lät man korna vara för sig själva. De återvände förhoppningsvis i rätt tid vid mjölkningsdags.

 

 

 

36. TUNAVALLEN (BJURÅKER)

Se karta

 

Fäbodvallen, som ligger på den forna kronoallmänningen i Bjuråkers nordöstra hörn omkring 12 km nordnordost om Brännås och i närheten av sjön Långvattnet och har även kallats Kronvallen, anlades 1795 av bönder från Hälsingtuna.

Genom giftermål blev också ett hemman från Överby delaktig i fäbodstället. Här vistades folket från Överbyhemmanet under åren 1833 – 1868.

Området såldes 1854 till ett Jättendalsbolag. Äganderätten tillföll så småningom Iggesunds bruk. Genom överenskommelse har Hälsingtuna Hembygdsförening fått nuvarande ägare AB Iggesund Bruks (Modo) tillstånd att vårda den enda kvarvarande stugan och underhålla den med virke från den närliggande skogen.

Hälsingtunabönderna och Överbybonden hade omkring 9 mils buförsväg. Det krävde tre dagars färd med två övernattningar. Enligt vissa uppgifter gick färden över Hög och Norrbo socknar. På övernattningsställena fick värdarna som ersättning mjölka de kor, som var på väg till den avlägsna fäbodvallen.

Under senare år har vid några tillfällen platsen för Tunavallen besökts av arvingar till dem, som en gång förvärvade vallrättigheterna här.

Mitt i den sjuttioårsskog, som vuxit upp på de forna öppna ytorna vid vallen, stod en enda stuga kvar jämte resterna av ytterligare några bostugor samt av ett uthus. På insidan av dörren vid en av stugans gavlar kunde besökarna läsa den med kniv inskurna anteckningen ”EJS Finflo 1865”. Man visste då, att man kommit rätt.

Det måste ha varit med en märklig känsla, som besökarna stod inför detta vittnesbörd från en för länge sedan svunnen tid. De som varit här och brutit upp jord, ungefär 14 tunnland (7 ha) och byggt sig vallboningar, sover sedan två århundraden i kyrkogårdsmullen vid sockenkyrkan. Skogen har under den långa törnrosasömnen hunnit växa sig fram till stugans väggar. Över tamboskapens betesmarker i omgivningarna härskar skogens vilda flora och fauna oinskränkta. Över nejden vilar vildmarksstämningen.

 

 

37. TÄPPE

 

Karta Björkmo

Platsen var enligt Glysisvallur belägen 1,5 mil från hembyn Långby och öster om Forsavattnen.

Täppe betecknar enligt Per Erik Hedlund i Björkmo en liten äga väster om landsvägen mellan Stenbo och Björkmo.

2 hemman från Långby hade fäbodställe här enligt Glysisvallur (1726).

 

 

38. UTNÄSBODARNA

Se karta Utnäs

 

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1665.

Sjöfäbod 80 meter över havet.

Stugor (Glysisvallur, delägare): 4, 1880: 6, 1937: 6, 1965: 6, 1994: 6 stugor.

Hembyar 1965: Bäck, Hudiksvall, Utnäs. Hit flyttades 1774 ett hemman från Rumsta, som fördrivits från Fuskås. Odlad mark: 4,25 ha.

Senaste året för fäboddrift: Omkring 1905. Dock har fårbete försiggått i sen tid

 

Markägare 1996 (12 st):

Utnäs 2:1 Marta Trolin och Sven Per Anders Bergström – Trolin, Utnäs.

Utnäs 3:1 Kjell Ove Bergman, Västerås, Kerstin Elisabeth Olsson, Södertälje och Lennart Olov Olsson, Utnäs.

Utnäs 4:1 Sven-Erik Birger Olsson och Jenny Marie Chatrine Arnebjörk, Utnäs.

Rumsta 3:9 Anna Birgitta och Karl Johan Olsson, Söderäng.

Rumsta 9:1 Barbro Ingegerd och Olov Börje Olsson, Rumsta.

Bäck 4:11 Anders Bodell, Hudiksvall.
Utnäsbodarna är dokumenterade åtminstone från 1665, då landet styrdes av en förmyndarregering under tronföljaren, sedermera Carl XI:s omyndighetstid.

fv-055-120

1785 års karta över Utnäsbodarna med 4 delägare uppskrivna: Utnäs 1, 2 och 3 samt Rumsta 3.

fv-056-121
Utnäsbodarna 1996

 

Hur många stugor, som 1665 fanns på Utnäsbodarna uppges inte i domboken. Men med tanke på hur statiskt och oföränderligt bondesamhället var vid denna tid, kan man anta, att antalet var ungefär det samma som under prosten Bromans tid i början av 1700-talet.

I sitt magnifika verk Glysisvallur uppger Broman, att det på Utnäsbodarna fanns fyra delägare, nämligen 3 från Utnäs by och en från Mickje!

Då hade ännu inte bonden på Rumsta nummer 3 hunnit förpassas hit.

Händelserna i samband med skogskommissionens besök i Fuskås 1690 medförde att Rumstahemmet fick en framträdande roll.

Ägarna till hemmanet i flera generationer var starka och envetna personligheter och vägrade att ge vika för statliga direktiv utan trotsade beslutet att lämna sin fäbod i Fuskås. Först 1766 – efter tre kvarts sekel – fick man bort hemmanet från Fuskås. Men då hade den dåvarande ägaren till hemmanet gjort den dumheten att börja odla på prästgårds-andelen i Fuskås, varvid han fick en stämning av prästen på halsen!

Den 8 juli 1774 fastställde häradsrätten storskiftet, som innebar, att Rumsta nr 3 fick del i Utnäsbodarna! Då hade man under åtta år varit utan fäbod!

 

4 BÖNDER PÅ UTNÄSBODARNA

Men låt oss återvända till utgångspunkten. Vid den av Johan Ström upprättade kartan till Forsa sockens Inägodelning 1788 hade Utnäsbodarna fyra delägare, nämligen:

Utnäs nr 1 ; Per Jonsson (1749-1821)

Utnäs nr 2 : Lars Larsson (1720-1791 )”Trolins”

Utnäs nr 3 : Hans Jonsson (1721-1800)

Rumsta nr 3: Sven Mårtensson (1738-1788)
Här har Mickje försvunnit sedan prosten Bromans tid och ersatts med Rumsta nr 3. Vart tog Mickjehemmanet vägen? Hemmanet fick tydligen lämna plats för Rumsta nr 3. I den lagfästa överenskommelsen 1774 uppges, att Mickje nr 2 fått vallrättigheter på Näsbobodarna som enligt storskifteskartan tillhörde byarna Näset, Mickje och Långby och bestått av 7-8 stugor som mest. Se kapitlet om Näsbobodarna.

Enligt den inventering, som Inga Lisa Pehrson genomförde 1937, fanns sex delägare till Utnäsbodarna.

Fyra var Utnäsbönder, nämligen från nr 1, 2, 3 och 4. En fäbodlott tillhörde Rumsta nr 3 och ytterligare en från Bäcks by.

Rumstaägaren var nu Isak Sverin, ”Isaks”, som genom delning av nr 3 till nr 3 och sub 3 blivit delägare här i Utnäsbodarna!

Vilket var då Bäck-hemmanet, som tillkommit bland ägarna till vallen?

På Johan Ströms karta från 1788 finns en inäga i södra delen av vallområdet, som anges ägas av Bäck nr 4. Ägare till detta hemman var vid denna tid Erik Olsson (1754-1816). Hemmanet har i vår tid ägts av fadern till de s.k ”Gorskpojkarna”. Emil, Hilding och Herman Andersson, senare bosatta i Rumsta.

Vid min inventering 1965 fann jag sex delägare i fäbodvallen. Alltså samma antal som 1937! Ägarna var från Utnäs, Bäck och Hudiksvall. Arvingarna till Rumsta nr 3 var nu avflyttade från Forsa och bosatta i Hudiksvall

Utnäsbodarna, som ligger vackert här vid Utnäsbosjön, är belägna 80 meter över havets nivå, vilket är rätt lågt. Ej trädbevuxen jord var då enligt min uppmätning på de ekonomiska kartan 4,25 hektar eller åtta och ett halvt tunnland. Utnäsbodama tillhörd således inte de mest uppodlade av Forsavallarna.

Vallen betecknas som byfäbod med åkerbruk.

Ännu 1907 gick kor från Rumsta här och betade, medan korna från Bäcks by hade avslutat sin vistelse här redan 1902. Utnäsbönderna hade kor på vallen senast 1905.

 

 

 

39. VALLAVALLEN

 

Se karta

Fäbodvallen tidigast omnämnd 1668.

Myrfäbod 220 meter över havet.

Stugor 1726 (Glysisvallur,delägare): 6, 1880: 9, 1937: 4, 1965: 5, 1994: 5 stugor.

Hembyar 1965: Forså, Hudiksvall (Hillsta), Veda. 1937 var också Kalvhaga, Långby och Norrhoga delägare i fäbodvallen.

Odlad mark: 0,00 ha. Användes endast för betesgång.

Senaste året för fäboddrift: 1911

Markägare 1996:

Samfällighet för Backen m.fl. byar.

 

BÖNDER TAR PLATSEN I BESITTNING

Varifrån de bönder kom, som först tog platsen i besittning för betesgång, vet vi inte. Men vad vi vet är att den rikt givande vattenådern, tillkommen för många miljoner år sedan under de geologiska processernas gång, var en viktig anledning. Ty även då var man beroende av det livgivande vattnet. Källan har varit så rikt givande, att man i sen tid faktiskt planerade att förse gårdarna nere i byn med vatten genom att bygga en vattenledning härifrån!

Marken i omgivningarna dög inte till uppodling. Inte heller var väl skogs och bergsterrängen så gynnsam för betesväxt. Men trängsel på bondeskogen rådde, och man ville ta tillvara varje möjlighet. Och så anlades här på de urgamla strandvallarna den fäbodvall, som blivit kallad för Vallavallen. Vallen antyder ofta att det finns gräsbevuxen mark på platsen, som kan uppodlas. Men här är det inte fråga om gräsbevuxen mark. Prosten Broman i Hudiksvall skrev i sitt bokverk Glysisvallur Vallarne, d.v.s. strandvallarna. Berget har alltså fått sitt namn därav, att på det finns strandvallar – Vallaåsen.

fv-057-123

Vallavallen 1996

 

I varje fall är fäbodvallen känd från 1690. I Glysisvallur anför prosten Broman uppgifter, som troligen är från 1726. Här talar prosten om att på Vallarne finns 6 delägare från byarna Backen, Hillsta, Veda och Långby.

Vid fäboddriftens höjdpunkt omkring 1880, fanns nio stugor här.

Då hade tillkommit 3 delägare från Kalvhaga enligt en skifteshandling från 1856 i Forsa sockenarkiv. Tidigare hade Kalvhaga 2, 3 och 4 haft utskiftesskog vid Fågelsång i den allra sydligaste delen av Forsa socken men fått sitt skogsinnehav flyttat till Vallavallen, emedan Iggesunds Bruk lagt beslag på marken vid Fågelsång.

1937 fanns här på Vallavallen inte mindre än 14 delägare från byarna Långby, Kalvhaga, Norrhoga, Hillsta och Veda, alltså från fem byar!

Vid min egen inventering 1965 fann jag fyra stugor, som tillhörde personer från Forså, Hudiksvall (Jonnie Dahlström) och Veda. Dessutom hade och har Friluftsfrämjandet en stuga här.

Efter 1911 har knappast någon ko råmat här i väntan på mjölkerskans händer.

 

FÄBODDRIFTENS AVSLUTNING

Redan före 1887 upphörde ett hemman från Långby att ha sina kor här. Före 1890 avslutade hemmanet från Norrhoga sin fäboddrift på Vallavallen. 1907 var det dags för ett hemman från Veda. 1909 och 1911 var avslutningsår för hemman från Hillsta. Slutligen före 1912 slutade ett hemman från Långby med fäboddriften här.

Vallavallen ligger på 220 meters höjd över havet. Det betyder att endast Granås och Hästås i pastoratet ligger högre. Upp till HK, den högsta nivå, som den forntida havet hade i trakten, återstår endast 22 meter. Den som satt sig ned på marken för att vila för 9000 år sedan, skulle sålunda ha haft vattenytan 22 meter över huvudet!

På denna höga nivå kunde havsvågornas ständiga rörelser just skapa de mäktiga strandvallar, som sålunda givit platsen och berget deras namn!

Med rovdjurens avtagande i Hälsingeskogarna upphörde även så småningom den s.k. vallningen på skogen. Från den tiden ansågs fäbodstintans sysslor vara lättare än hemarbetet på gården. Härom vittnar följande trovärdiga historia:

En piga var under en sommar jämte andra flickor bostinta på Vallavallen. Men fram på sommaren fann hennes matmor arbetet där hemma så ansträngande, att hon beslöt sig för att byta med sin bostinta för att vila sig någon vecka. Detta behagade dock inte stintorna på vallen. De beslöt sig för att skrämma hem gumman!

Första kvällen, då matmodern hade släckt elden i spisen och krupit till kojs, blev det ett oherrans oväsen i stugan. De lösa eller blott här och var fastspikade golvplankorna började lyfta sig uppåt och med dem sängen. Bord och stolar rubbades och föll över ända!

Gumman rusade upp och tände ljus. Då blev det tyst och stilla. Efter en stund lade sig matmodem åter, men när hon hade släckt ljuset, började oväsendet på nytt. Då steg gumman upp och lade bränsle på glöden och satte sig framför brasan till fram på natten. Då lade hon sig och nu fick hon ligga i fred!

Dagen därpå berättade hon för de andra stintorna vad som hänt. Jo, de visste att det var oknytt i stugan. Därför brukade stintorna turas om att hålla varandra sällskap. Gumman bad då, att någon av dem skulle ligga i hennes säng i fortsättningen, men ingen ville! Inte heller talade de om för henne, att de var de som hade spökat för henne under golvet under natten.

Sedan beslöt gumman att nu måste hennes piga komma upp till vallen i stället. Sedan hon plockat lingon i skogen, bad hon de övriga stintorna att mjölka hennes kor, tills hennes egen piga kom tillbaka till vallen. När matmodern hemma på gården tömt korgen med lingon, fann hon att nere på bottnen av korgen låg en massa småsten!

Av denna skildring lägger man märke till, hur man bedömde arbetsbördan. När de vilda djuren inte längre utgjorde de stora orosmolnen, betraktades resten av arbetet som lindrigt i förhållandet till arbetet hemmavid, där man ändå sommartid var befriad från skötseln och mjölkningen av korna.

Det är svårt att göra sig en föreställning om hur hårt övrigt arbete vid hemgården, matlagning, utearbete, som också i många fall var kvinnornas lott, och annat som frestade på. Tydligen delade inte de övriga stintorna husmoderns uppfattning om hur hårt övrigt arbete på hemgården var och ville ge henne en ordentlig näsbränna!

Jag har vid flera tillfällen tidigare hävdat, att bostintans vardag inte endast var ett behagligt naturskådande utan innebar en lång och strävsam arbetsdag, där eventuella fritidsintressen på förekommen anledning ofta nog fick uppskjutas till senare tillfällen.

 

 

 

40. YBÄCK

 

Se karta

 

fv-064-yback-

Fäbodvallen, omkring 3 km sydost om Fränö, tidigast omnämnd 1655. Ybäck har inte varit någon egentlig fäbodvall utan en plats för så kallade betesstugor.

fv-058-126

Ybäck 1996

 

Sjöfäbod 40 meter över havet.

Stugor: 1726 (GlysisvaIlur, delägare): 3, 1880: 2, 1937: 2, 1965: 2. 1994: 2 stugor. Hemby 1965: Skarmyra. Odlad mark: 3.5 ha.

Senaste året för fäboddrift: Okänt årtal.

 

Markägare 1996: (3 st)

Skarmyra 3:4 Anna Karin Nilsson, Tövsäter och Erik Nilsson, Skarmyra.

Skarmyra 8: 1 Helmer Johansson, Skarmyra.

Här vistades man för bete på höstarna under 14 dagar, sedan man återvänt från fäbodvallarna, vilket vanligen skedde till marknaden vid mitten av september.

Vid Ybäck fick en av de gamla betesstugorna nu fast befolkning. Den andra användes för bete på höstarna, varvid man dock gick hem varje kväll.

Från början var det naturliga ängar, som man utnyttjade. Men allt eftersom man erhöll odlad jord, började man på hösten tillvarata det bete, som växt upp efter slåttern. Vid en del betesstugor förädlades mjölken. I andra fall skickades den till hemgården.

 

 

 

41. ÅRBOGAVALLEN

 

Fäbodvallen karterades den 5 september 1705 av Chistopher Stenklyft. Bonden till Tomta nr 1 Johan Jonsson hade tagit upp vallen. Vid fäbodvallen fanns dels myrvall dels hårdvall och sandmylla. Fäbodvallen, som låg på allmänning, övergavs sannolikt redan efter omkring 30 år, eftersom Tomtahemmanet fick fäbodställe på Alsjö fäbodars mark.

fv-059-2

Christopher Jacobsson Stenklyfts karta från 1705 över Arboga fäbod söder om Alsjön. Ansökan om att anlägga fäbodställe hade gjorts av Johan Jonsson i Tomta.
Inga grunder efter stugor kunde återfinnas 1994. Intill platsen finns däremot grunder troligen efter ett nybygge, tillhörigt Anders Nilsson i Stavåker enligt storskifteskartan 1780.

 

 

42. ÄLGEBO (BJURÅKER)

 

Se karta

Vallstället, ungefär 15 km norr om Brännås och 2 km norr om Älgesjön, inköptes av ett hemman i Flatmo.

Från Flatmo var det 7 mils klövjeväg.

1885 upphörde vistelsen här, och platsen fick sen fast bosättning.

 

 

 

43. ÖN (STORÖN)

 

Se karta

 

Fäbodvallen, mellan Utnäs och Näset med landförbindelse från Mickje-Näset, tidigast inventerad 1880. Ön är egentligen ingen fäbodvall i vanlig bemärkelse, eftersom åkerbruket varit viktigast och någon form av djurhållning tillkommit i andra hand.

Sjöfäbod 25 – 30 meter över havet.

Stugor 1880: 4, 1937: 4, 1965: 4, 1994: 4 stugor.

Hembyar 1965: Fränö, Lund, Skarmyra. Odlad mark: 30 ha.

Senaste året för fäboddrift: Okänt årtal.

 

Markägare 1996 (20 st):

Skarmyra 1:1 Karl Sture Lindberg, Gävle och Hellmuth Wolfgang Josef A. Kaulichs dödsbo, Sörforsa. (Obs tax. äg, hus på ofri grund men taxerad för hus).

Skarmyra 1:1 Erik Nilsson, Skarmyra och Anna Karin Nilsson, Tövsäter.

Lund 9:1 Karin Marie och Lars Axel Fältholm (Johansson).

Näset 1:7 Jan Erik Eriksson.

Näset 1:15 Stig Lindgren, Näsviken.

Näset 1:18 Sten Lars Gustaf Lindblad, Upplands Väsby.

Skarmyra 3:12 och 3:13 samt 5:56 Per Anders Lugn, Uppsala.

Skarmyra 5:54 Helmer Udén, Hudiksvall. Död i Hudiksvall den 27 oktober 1995 i en ålder av 97(!) år, efterlämnande bl.a. sonen Per Åke och dottern Gerd.

fv-060-128
Ön eller Storön i Långsjön. Kartans runtecken är registrerade fornminnen.

 

Skarmyra 5:55 Anna Eva Maria och Bengt Gunnar Berggren, Södertälje

Byberg 12:1 Jan-Erik Eriksson, Näset.

Byberg 12:2 Hans-Göran Eriksson, Hudiksvall

Byberg 3:63 Per Erik Bertil Olsson och Karin lng-Mari Fast, Näsviken.

Byberg 3:64 Tommy Lindqvist, Hudiksvall.

Byberg 3:65 Britta Lindman, Häggnäs.

Byberg 3:66 Ann-Britt Maria Lagerqvist, Hudiksvall.

Byberg 3:17. Återstoden av fastigheten, som styckats till 3:63-66 och bildar en samfällighet S:1. Delägare är ägarna till 3:63, sedan 25/4 1977, 3:64, 3:65 och 3:66.

Samfällighetens adress är Sågbäcksvägen 18/ B. Olsson, 820 64 Näsviken.

 

FÖRHISTORIEN

 

1961 såg ett antal åskådare i Stockholm regalskeppet Vasa sakta lyftas upp ur vattnets våta famntag och bli synlig ovan vattenytan. Skeppet hade då legat på 32 meters djup i Stockholms ström alltsedan förlisningen den 10 augusti 1628. Under 333 år hade det legat i sin grav, innan det åter blev synligt för människors ögon.

Den 14 november 1963 sprack havsbottnen sydväst om Island. Ur sprickan trängde glödande material från jordens inre. Efter tre och ett halvt års vulkanutbrott hade en ny ö bildats, som från början var 2,5 km2 stor med en vulkankägla på 171 meter. För första gången i modern tid fick vetenskapsmännen följa hur livet tog ett helt nytt land i besittning. En liten ört var den första som slog rot i den varma askan.

Både när Vasa lyftes upp ovan vattenytan och när Surtsey bildades fick det ta sin tid. Ännu längre tid tog det när Storön lyftes upp ur Långsjöns vattendjup för drygt tre årtusenden sedan och blev tillgänglig för människans odlingar och djur. Eftersom tempot i landhöjningen var större än i vår tid, tog det troligen ungefär 300-400 år för ön att lyftas från 25 meters höjd till 30 meters höjd över havet.

Ön eller Storön, som den också kallas, ligger alltså på 25 – 30 meters höjd över havet. Det betyder, att den steg upp ur Långsjöns djup under andra årtusendet före vår tideräknings början. Omkring 1000 år återstod, innan den i våra trakter förlängda stenåldern gick mot sitt slut och en ny epok stod för dörren, nämligen järnåldern. Järnet skulle bli en helt revolutionerande upptäckt och förändra människans liv både i freds- och krigstid!

Forsavattnen var då betydligt större än nu. Men den öppna förbindelsen med havet var sedan dryga 2000-talet år bruten såväl över Medskog som i riktning mot Njutångersfjärden.

 

FORNMINNENA PÅ STORÖN

Fornlämningarna, som återfunnits här på ön, kan på grund av vad som sagts här ovan inte vara äldre än från tiden före 1500 år före Kristus.

Om den nämnda förlängda stenåldern vittnar den enkla skaftshålsyxa i fläckig grönsten, som hittades i en åker på Ön inte långt från den högsta punkten på ön. Punkten ligger på 35 meters nivån. Långsjön var då betydligt större än i våra dagar. Skaftshålsyxorna tillhör den yngre stenåldern och bronsåldern och var efterföljare till de äldre primitivare trindyxorna.

Det var Anders Johansson i Skarmyra, som 1903 skänkte yxan till Hudiksvalls museum, nu Hälsinglands museum.

Endast ett 10-tal meter väster om Erik Nilsson stuga återfinns öns största fornminnesplats med inte mindre än 20 st fornminnen. 8 är högar och 12 stensättningar, men alla utgörs av gravar och bildar tillsammans ett gravfält. Tyvärr har genom fritidshusbebyggelse och grustäkt en del av gravfältet skadats.

På ytterligare sju platser har fornminnen påträffats här på ön.

Rakt i söder på motsatta sidan av åkermarken finns 2 högar eller gravar.

På vägen mot Erik Nilssons stuga finns ytterligare en förhistorisk grav i vinkeln mellan de båda körvägarna och norr om åkerkanten.

Söder därom och vid norra åkerkanten finns 2 runda stensättningar, som sannolikt utgör delar av gravar.

På mark, som tillhör Fränö 2:1 har vi vidare och några hundra meter söder om oss en företeelse, som med vissa svårigheter identifierats som en stensättning.

Strax efter det att vi kommit ut på ön från fastlandet och till höger finns förekomst av slagg utefter en sträcka på 30 meter i åkerkant. Fyndet tyder på att man här under järnåldern, som sålunda började ett halvt årtusende före vår tideräknings början, tillverkat järn av sjömalm eller myrmalm. Malmen är vattenhaltig och ger järn av låg kvalitet. Vid denna tid befann man sig omkring drygt ett och ett halvt årtusende före den tid, då man började bryta bergmalm i landet.

Alldeles på öns sydöstra udde finns en strandvall, som avslöjar den gamla nu mer än tusenåriga stranden, belägen ett stycke på nuvarande land.

De som begravdes här under högarna och stensättningarna, var säkert bofasta. Sannolikt brände de inte sina döda utan begravde dem i s.k. skelettgravar. Förutom skafthålsyxan som Erik Nilssons morfar skänkte till museet i Hudiksvall och slaggen därnere i söder har inte några lösfynd gjorts som skulle ha kunnat avslöja likbränning.

Hit hade man kommit vattenvägen, som var den bekvämaste vid denna tid, och här har man funnit lättodlad jord. I den forntida havet och sjön hade under årtusendenas lopp avlagrats näringsrika skikt av jord. Ännu vittnar de vidsträckta åkerfälten här på ön om de gynnsamma omständigheterna för jordens brukande. Fiske och djurhållning med beten på de sanka strandområdena utgjorde naturligtvis värdefulla komplement till åkerbruket.

Uppodlingen fortskred alltefter som behovet av åkermark ökade och var vid min egen mätning sommaren 1965 omkring 60 tunnland eller 30 hektar!

 

SYSTEMET

Mellanstadiet mellan HEMGÅRD och FÄBOD:

Forsa gränsar ju till de båda bodlandssocknarna Delsbo och Norrbo. Där man haft både hemgård, bodlandsgård och fäbod. Bodlandsgården var ju en komplett filialgård, dit man flyttade under vissa veckor sommartid. Något sådant system har inte funnits i Forsa. Men då och då har jag fått invändningen: Ja, men i Lumnäs finns det en bodlandsgård. Av allt att döma har det inte varit någon bodlandsgård i vanlig bemärkelse. Enligt ett rättegångsprotokoll av den 5 november 1763, som Rubin Olsson i Skarmyra låtit mig ta del av, var det en tvist mellan Fränö nr 1 med ägaren Erik Ersson (1709-1788) och Lumnäs nr 1 med ägaren Mats Thomasson (1701-1775), där Mats Thomasson försökte komma över Bodlandsgården. Vid rättegången framkom att gården någon gång i det förgångna lämnats som pant till Fränö. Panten hade inte återgått till Lumnäshemmanet. Rätten överlämnade ärendet för vidare utredning, då det var oklart hur stor de båda hemmanens skatt var. Parterna skulle vid nästkommande ting infinna sig med uppgifter om vad som stod i Domboken.

På kartan från 1790 står emellertid antecknat, att

”Frenö nr 3, bodeland på Lomnäs ägor är tilldelat Sunanbäck år 1788”. Under förutsättning att det är samma bodeland, som här omtalats på kartan, har tydligen ägan övergått till Fränö nr 3. Bonden där Per Nilsson var i hög grad inblandad i den tidigare nämnda rättegången och kan ha fått äganderätten. Det finns dock en möjlighet, att det på kartan är fråga om en helt annan äga än den som behandlats vid rättegången, eftersom kartans uppgift tilldelar Sunnanbäck och inte Lumnäs marken.

I mellanstadiet finns en rad benämningar: Sommarladugård, betesstuga, slåtterstuga, åkerfäbod och halvfäbod.

Mellanstadiet karakteriseras av att man inte förädlar mjölken på platsen utan forslar hem den till byn, huvudsakligen varje dag.

Vid åkerfäboden har åkerbruket varit det viktigaste, medan djurhållningen haft en underordnad roll.

Vid halvfäboden kanske man kommer på kvällen, sköter om djuren, övenattar i stugan och efter morgonstöket dagen efter återvänder till byn, där man arbetar med hemgårdens sysslor.

Det första mellanstadiet torde vara sommarladugården i byns utkant eller på gränsen mellan betesmarken och den odlade jorden.

Orsaken till att man använde sig av sommarladugård kan vara att man ville slippa de flygfän, som gärna dras till djuren, om man är hemma i gården med djuren även under sommaren.

Dessutom var sommarladugårdarna luftigare än vinterladugårdarna.

Användandet av betesstugor och halvfäbodar är nog den enda form av flerfäbodsystem, som funnits här i Forsa!

Betesstugorna är koncentrerade till Forsa – vattnen.

Exempel: Betberg, Surängarna, Björkrå och Ön.

I Forsa förekommer inget fall, då en och samma gård tilldelats fäbodrätt i två vallar, men det oaktat har således ett slags tvåfäbodsystem funnits i socknen, Detta har behandlats i samband med presentationen av Surängarna och Ybäck.

De stugor, som ännu finnas kvar, betecknas på generalstabsbladen för fäbodar. Men som sådana nämnes de inte i skiftesbeskrivningarna. De bör hellre kallas b e t e s s t u g o r, ett namn, som befolkningen använder.

Vid flera av betesstugorna i Forsa vistas man under trettiotalet endast för skötseln av jorden. Man har ej hållit kor där under den senaste mansåldern.

På Ön i Långsjön har flera byar haft utägor och där byggt betesstugor. En tid innehade en hemmansägare i Näset halva ön och fortsatte de gamla betestraditionerna, dock med den skillnaden, att korna, sedan gårdens fäbodar lagts ned, nästan hela somrarna hölls på Ön.

Övriga bönder som innehade lotter på Ön, hade ej haft kor där sedan 1900 – talets början, men sköter givetvis sin jord.

Andra platser med betesstugor har varit:

Två stugor i Näset, med senaste vistelse omkring 1927.

Vid en udde i Långsjön söder om Fränö. Där har Trogstabönder vistats.

Betesstugor kan möjligen ha funnits vid utägor i Långby i Forsadalen.

Hemmanen, som ägde och äger jord på Ön har egentliga fäbodar i fäbodbygden i Forsa. Skarmyra 1:1 har hållit till på Nyvallen, Fränö 2:1 och Lund 1:7 på Käxbo. Något flerfäbodsystem som t.ex. i grannsocknen Delsbo med hemgård, bodlandsgård och fäbod, har det således inte varit fråga om.

 

NULÄGET PÅ ÖN

Den här öns stugor och jord redovisades första gången 1880. Under hela den tid, som förflutit sedan dess, har 4 stugor redovisats.

På fastlandet intill brofästet finns ett område, som benämnts ”Hagstå”. Där har bland annat Jon Ors Erik Nilsson i Trogsta en äga med en kvarstående stuga, som troligen byggts upp på platsen. Längre tillbaka i tiden har man haft kor på platsen, men någon ladugård finns numer inte på platsen.

 


 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö och Viveca Sundberg

 


Till fäbodar i Hög – tillbaka till toppen – till fäbodar i Delsbo

Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 820 62 Bjuråker | tel 0653-600 62
Dellenportalen.se | Viveca Sundberg | S. vägen 47 | 824 43 Hudiksvall | tel 070-521 47 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *