Pråmar

Dellenportalen har med hjälp av egna-och andras bilder, och tillsammans med fakta från intervjuer och skrifter ur olika arkiv, sammanställt en kort historik om pråmarna på Dellensjöarna. Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.


Läs om Drevning på Wikipedia.


Läs om DELLEN-BÅTAR


Läs om ÅNGBÅTARNA TAMM


Läs om ÅNGSLUPEN NÄS


Läs om ÅNGBÅTEN FORTUNA


Läs om ÅNGBÅTEN DELLEN


Läs om ÅNGBÅTEN DELSBO


Läs om Sjöväsendet, inte minst på Dellarna, men se upp för en del felaktigheter.


Många av flottarbåtarna var s k Lidvallsbåtar, läs mer om Lidvallsbåtar, och deras historia


Läs om Dellarnas kyrkbåtar.


Här kan du göra en historiskt intressant resa genom att klicka på Dellenriket.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan

 

pra-001-malmpram
Pråmslipen i Moviken. Renovering av malmpråm som inspekteras av Kapten Emil Schmidt och Inspektor August Hahne och hans dotter Maud.

Hästar och Haxar forslade bjuråkersmalm

Hudiksvalls Tidning fredagen den 23 juni 1961
Text och bilder: Lasse

Järnbruken i Bjuråker tillhör nu en svunnen epok men ännu finns några rester kvar efter fraktvägen för malm och tackjärn. I Hallbo fanns i början på 1800-talet en omlastningskaj dit malmen från Hudiksvall kördes med hästar och sedan seglades över Norra Dellen till Friggesund och Moviken för vidare transport till Hedvigsfors Bruk eller Ahldersfors som det då hette. Över Dellen fördes malmen och de förädlade produkterna i malmhaxar, en typ av pråmar som både seglades och roddes.
Av dessa haxar finns ingenstans någon beskrivning av mått, lastkapacitet eller bemanning bevarad med inspektör Aug. Hahne vid Moviken, numera bosatt i Hudiksvall, har efter hörsägner rekonstruerat dessa haxar som en gång i tiden var en viktig länk i samfärdseln inom malmhanteringen på våra breddgrader.

Vid Hallbo var på den tiden en omlastningskaj med magasinbyggnad och kontor. Kontoret revs omkring 1870 och såldes till Tunbyn i Hälsingtuna där det återuppfördes i sitt ursprungliga skick med en flygelbyggnad av senare datum. Där bor sedan 1918 nu 77-åriga snickaren Lars Larsson.

Under Hallbo-tiden användes kontoret för utbetalning av forpengar till malm- och järnkörarna, och där fick de även sina traditionella åksupar, vilka kunde bli nog så många vid en del foror. Då rådde en livlig verksamhet vid fäbodvallen under körtiden på vintern. I körningen deltog män från hela norra Hälsingland, bjuråkersbor och dellbor i majoritet.

Förre bokhållaren 1) Lars Erik Eriksson (1889-1963), Södra Vägen 47 i Hudiksvall har många hörsägner att berätta från malmtidens Hallbo då hans morfar, *)Anders Andersson Glad (1830-1890), Sandmyren, var föreståndare för magasin och upplag. Vid vårt besök i Hallbo var inspektor Hahne och Eriksson med och de kunde berätta intressanta saker om detta forna omlastningscentrum.

Inte nog malm i Bjuråkersbergen
Åren 1729 – 31 fann man malm vid Gockskärsberget vid Österbo masugn och i Middagsberget  i Sumås. I båda bergen sprängdes gruvöppningar och där hittades en del malmstreck. Prover från dessa skickades in till Kungl. Bergskollegiet i Stockholm och de befanns innehålla 39 procent järn med hög svavel- och fosforhalt.
Brytningen fortsatte under några år ur bägge malmgruvorna men då den hälsingska berggrunden inte är malmförande, avbröts projektet, när vet man inte riktigt. Det är emellertid konstaterat att en hel del stångjärn är framställt av bjuråkersmalm under denna tidsperiod. Någon betydande omfattning tog aldrig brytningen utan man blev ganska snart tvungen att börja köpa malm utifrån.

Hallbo omlastningsplats
Det var sedan malmen måste inköpas från Uppland, Dalarna och Utö, som Hallbo kom att få allt större betydelse som omlastningsplats. Till Hudiksvall forslades all malm med båt, lossades och lades upp i lager.

På grund av de dåliga vägarna kunde transporterna endast ske vintertid till Hallbo där den lagrades upp för vidare skeppning över Dellen på somrarna i de så kallade malmhaxarna.
Transporten av malm och stångjärn var både besvärliga och mycket dyrbara trots den billiga arbetslönen för körkarl och häst.
Som tidigare nämnt kördes allt på vinterföre mellan Hudiksvall och Hallbo. Från Hudiksvall fraktade man malmen på slädar vilka under baron P. A. Tamm omkonstruerades så att det skulle gå att köra med tre hästar, en rationalisering för att förbilliga transportkostnaderna. Det syftet nådde man dock inte. Det gick aldrig att lassa så mycket mer efter tre hästar som man räknat med.

Tre kronor per fora
Arbetslönerna var inte precis höga ens efter dåtida begrepp för dem som slet ut hästar och den egna kroppen efter forvägarna. 16 skilling betalades forbönderna med per lass om 52 lispund, cirka 440 kilo. Det gör omkring tre kronor för de 22 kilometerna mellan Hudiksvall och Hallbo plus lastning och lossning. Många gånger när körkarlarna skulle göra slutåkning befanns att de var skyldiga arbetsgivaren. De hade kanske tagit för många färdknäppar i magasinbyggnaden i Hallbo där brännvinet serverades efter avslutad lossning och lastning eller tagit ut livsförnödenheter i form av mat och sedan blivit mer eller mindre livegna.

På stranden av Dellen rätt nedanför Hallbo fäbodvall låg magasin och kontor. Där lades malmen upp i väldiga högar för lagring till sommarens seglation med haxarna. Dessa hade under sommaren haft stångjärn i returlass från Friggesund och Moviken, vilket kördes till Hudiksvall som återlass för malmkörarna.

Segel och åror drev haxarna
Haxarna blev en mycket viktig samfärdslänk i järnhanteringen inom Bjuråker, men det finns ingen beskrivning av dem bevarad annat än genom hörsägner. Inspektor Hahne har roat sig med att göra en rekonstruktion av de pråmliknande båtarna.

De var cirka 5 meter långa, 2,2 meter breda med ett djupgående av cirka 75 – 80 centimeter. Förutom av segel framfördes de av sex roddare, tre på vardera båtsidan. Lastförmågan låg omkring 12 – 15 skeppund (ett skeppund är 170 kilo).
Inte heller besättningen på haxarna hade någon furstlig betalning för sträckan Friggesund, Moviken till Hallbo betalades 2 skilling skeppspundet vilket sedan skulle delas på besättningens sex mannar.

Brukspatron P. A. Tamm upptäckte så småningom företagets kostsamhet och för den skull inköptes också ångbåten Tamm för bogsering på den gamla traden över Dellen. År 1842 övertog så bogseraren det tunga arbetet med forslandet av malm och stångjärn. Anmärkas kan att Tamm hade en ångmaskin på åtta hästkrafter som då kostade 7 500 kronor i inköp.

En malmhaxe ligger på botten av Dellen berättar herr Eriksson. Han och hans far, *) Erik Olsson (1868-1933), handlare i Gammelsträng, har många gånger fastnat med drag i den förlista haxen på sina fisketurer.

—5V16— Uppgifter ur Norrbo släktbok
10 *)  Erik Olsson, *19/6 1868, s. t. bonden O. Larsson i Gammelsträng s3, Norrbo. G. 22/9 1889. Handl. i Gammelsträng. † 31/5 1933
10Å11 Margreta Glad, *20/5 1868, d. t. sold. A. Glad i Sandmyra, Norrbo. † 15/2 1941
Olof, *5/2 1887, † 18/4 1891 (scharlakansfeber)
Lars Erik, *23/4 1889                                       19
Olof, 14/8 1892, † 1/10 1892
Anders Olof, *20/3 1894. G. 3/12 1916. Bonde i Långby 63, Forsa.
Johan, *16/7 1897                                           20

—5V19—
16 1) Lars Erik Eriksson, *23/4 1889, s. t. handl. E. Olsson i Gammelsträng, Norrbo. G. 30/3 1913. Lagerförest. i Gammelsträng. Utfl. t. Hudiksvall 1931. (Frånskild) † 6/5 1963
15Y6 Anna Danielsdotter, *23/7 1893, d. t. bonden D. Mickelsson i V. Hålsjö 15, Norrbo.
Erik Reinhold, *19/6 1913                                 22
Gösta Daniel, *7/2 1915, † 8/2 1919


nov-144-haxe
Bild ur HT 23 juni 1961. Inspektor Aug. Hahne  (1890 – 1975) har här ovan rekonstruerat en malmhaxe som den har beskrivits i de muntliga traditionerna. Framtill var de försedda med en lucka som kunde fällas fram vid lossning och lastning. För att underlätta för roddarna var haxarna mycket grunda, cirka 80 centimeter.

nov-143-hallbo

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild ur HT 23 juni 1961. Efter den här vägen slingrade ändlösa tåg av malmlastade hästskjutsar under malmhanteringens tidevarv. Ännu finns rester av vägen till Hallbo bevarad men den håller helt på att växa igen.

nov-145-hallbo
Bild ur HT 23 juni 1961. Inspektor Aug. Hahne (1890 – 1975), t. v. visar upp ett stycke Utö-malm, som han funnit vid den gamla omlastningskajen i Hallbo för förre bokhållaren Lars Erik Eriksson (1889 – 1963).


nov-114-lillgurkan
Här finns en 20 meter lång hålväg skriver Riksantikvarieämbetet. Övriga markeringar är lämningar efter stenåldersboplatser.

 


nov-113-hahnes-karta

Vägen mellan Hallbo och Hudiksvall kallad ”järnvägen” höll inte för de över 400 kilo tunga lassen. Den sjönk ner och lämnade halvmeter djupa fåror i marken. På grund av de dåliga vägarna kunde transporterna endast ske vintertid och troligen var det på vårarna som vägen gav vika på vissa sträckor.

Fortfarande finns ett stycke unik hålväg bevarad i Hallbo liksom vid Lillgurkan där en 20 meter lång sträcka finns bevarad

nov-111-malmsläde
En unik malm släde finns bevarad på Motjärnshyttans museum i Värmland


Här kan du läsa mer om Hallbo och dess fäbodliv. Läs här om Hallbo sommarting.

Lastageplatsen i Hallbo var verksam från början av 1740-talet till omkring 1860
Hallbo består av två fäbodvallar, den södra och den norra. Utgrävningarna visar att platsen varit bebodd sedan stenåldern. En bra bit över 100 år spelade Hallbo lastageplats en central roll för Bjuråkersverken.
Från 1740-talet till det att transporterna gick över järnvägen i Forsa omkring 1860 passerade här oräkneliga ton malm och nästan allt järn som Bjuråkers masugnar och smedjor levererade.


Faktoriet-Herrgården

Bruksfaktor 13V2 Sven Ersson-Lindstedt född 14/12 1769, son till båtsman E. Lindstedt i Hög. Bos. i Gammelsträng Hallbo Norrbo. Död 2/8 1850 (ålder).
Gift 8/5 1791 med 22Y2 Anna Pehrsdotter född 11/6 1768, dotter till soldat P. Lund i Gammelsträng. Död 19/11 1851 (ålder).
Två barn
Christina 2/3 1792 Gift 1812 med 10Å4 Pehr Pehrsson-Käck Soldat bos. Sandmyren Norrbo
Eric 6/2 1796 Efter skolgång i Hudiksvall tog han över arb. som Bruksfaktor efter fadern.

13V3 Sonen Eric Lindstedt född 6/2 1796, tog över befattningen som Bruksfaktor efter fadern. Död 2/5 1860 (bråddöd). Han hängde sig på vinden.
Gift 14/11 1818 med 12Å7 Anna Pehrsdotter född 25/5 1793, dotter till bonden P. Larsson i Stensgärde, Norrbo. Död 13/6 1839 (gastrisk feber)
Omgift 24/10 1841 med Margareta Pehrsdotter född 19/7 1811 i Hälsingtuna.
Barn
Anna 20/2 1820 Gift 1845 med 7V6 Jonas Ericsson bonde i Gammelsträng, Norrbo
Ingrid 2/2 1823 Gift 1857 med 3Å45 Lars Larsson husman vid Krokstubba, Norrbo
Barn i andra giftet
Pehr 6/11 1842 Utflyttat till Hälsingtuna 1868

Hushållerskan
Christina Åkerqvist, Prästbords-Stina kallad
flyttar från Stockholm till Norrbo. Flyttningsattesten är utfärdad den 12 november 1858. I Norrbo tjänstgör hon hos bruksfaktorn Eric Lindstedts änka Margareta Persdotter i Hallbo. Hushållet bestod av faktorn Knut Algot Nordencreutz samt faktorn och löjtnanten Lars Johan Svante Berg. Arbetsuppgifterna är oklara. I husförhörslängden uppges Christina fortfarande som piga, men i utflyttningsattesten vid återflyttningen till Bjuråker år 1859 kallas hon hushållerska. Det tyder på att ett avancemang skett under året i Hallbo.

—10Å11— uppgifter ur Norrbo släktbok
(C62)*) Anders Andersson Glad, *18/12 1830 i Tierp, Upps. G. 18/6 1854. Nybygg. under Strömbacka, Bästdal, sen. sold. nr 73 vid Forsa komp., Häls. reg. Föreståndare för magasin och upplag i Hallbo. Bos. i sandmyra, Norrbo. † 8/12 1890 (leverkräfta)
8 Margtha Pehrsdotter, *15/9 1831, d. t. sold. P. Käck i Sandmyran. † 5/12 1882 (lungsot)
Pehr Anders, *10/7 1852                                    16
Sven Eric, *20/9 1854                                       17
Anna Christina, *18/6 1858                                14Y17
Johanna, *15/5 1861                                         25Y6
Carl, *3/12 1864                                               18
Margreta, *20/5 1868                                        5V16
Lars, *8/8 1871                                                19
Johannes, *25/5 1874. Utfl. t. Forsa 1894.

Det var här vid herrgården som allt bokfördes.
Det var malmforor från Hudiksvall som skulle vidare mot Bjuråker, och färdigt stångjärn som skulle förvaras i magasinen på kajen för vidare transport till utskeppningshamnen i Hudiksvall.
Idag har troligtvis närmare 10 meter av kajbandet försvunnit liksom den mer än 30 meter långa och 8 meter breda bryggan. Långa grova utstickande stockar vittnar om det mönster av stenkistor som en gång utgjorde grunden för den forna lastageplatsen.
De första hundra åren, till 1842, roddes och seglades transporterna med haxar. Ett slitsamt, tungt och farligt arbete. 1842 sjösattes vid hamnen i Moviken en ångbåt med skovelhjul som kom att ersätta järnroddarna. Historisk-geografiskt lexikon

År 1911 står här redaktören Erik Walldenström och vemodigt betraktar, som han beskriver, ”de raserade präktiga stenbryggorna”.

nov-100-hallbo-karta
Karta 1793


nov-027-eka
Vid lågvattnet okt. 2002 gick det bra att mäta upp den gamla bryggan. Den var 31 meter lång och 8 meter bred, men den ligger 10 meter från stranden. Det betyder att kajen bör ha gått fram mot bryggan, men har med tiden ruttnat bort och spolats ut i sjön.


Hallbo lastageplats avritad den 29 april 1846

Teckningen visar Herrgården och magasinen i Hallbo.

På den plats där herrgården har stått uppförde Prostparet Selma och Reinhold Matsson en vallstuga som flyttades några hundra meter från sin tidigare plats på Norra Hallbovallen berättar barnbarnet Lars Matsson. Enligt uppgift lär Matssons första stuga blivit hitflyttad från Halstavallen redan i slutet av 20-talet, men den stugan lär ha blivit förstörd av brand. Nuvarande gård är hitflyttad från Hallbo norrvall 1931.

Tunbyn 1961. Den från Hallbo flyttade herrgården


Tunbyn 2:4, 1961.  Lars Erik Eriksson och  August Hahne i samtal med ägaren Lars Larsson 1883-1961

Under laga skiftesperioden såldes och flyttades herrgården till Tunbyn Tövalidsvägen 1, i Hälsingtuna. Den 30 april 1875 fick den nya ägaren lagfart på herrgårdsbyggnaden i Tunbyn. Det märkliga är att denna ståtliga kulturhistoriska byggnad fick rivas utan protester, 1973.


Tunbyn, Tövalidsvägen 1.

 

HAXAR
Omkring ett hundra år (1742- 1842) trafikerades Norra Dellen av klinkbyggda båtar, kallade haxar. (på samemål betyder haxe, stor båt). Haxarna seglades eller roddes av sex stycken roddare. Båtarna transporterade malm och järn mellan lastageplatserna Hallbo, Avholm (namnet Friggesund fanns inte före 1815) och Movikens hamnar. 1842 kom roddarna att ersättas av en ångbåten Tamm.


Järnroddare

—10F6— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok
(X15) MÅRTEN LÖGDSTRÖM, * 1747. Infl. fr. Hassela. Sold. vid Häls. reg. o. järnroddare vid Moviken. Bos. i Jönsarbo o Skärås, Bjuråker. Utfl. t. Hassela. 1791.
4 MARGETA NILSDOTTER, * 23/10 1748, d. t. bonden N. Pehrsson i Rökullen 1, Bjuråker. Utfl. t. Hassela 1791.
PEHR * 9/3 1777. Utfl. t. Hassela 1791
NILS * 19/11 1780. † 19/11 1780 (allm. svaghet)


—47B2—Uppgifter ur Bjuråkers släktbok

1 ANDERS MATSSON-FÄRNBOM, * 1730, s. t. kol. M. Andersson i V.-färnebo, Vm. Infl. 1748. G. 1755. Järnroddare. Bos. i Jönsarbo, Strömbacka, Bjuråker. † 18/1 1805 (huvud- o. bröstverk).
(Z54) GJÖLIN HANSDOTTER-DAHLBOM, * 1731, d. t. bonden H. Pålsson o. h. h. Elisabeth Roth i Y.-hogdal, Jämtl. Vist. i Hudiksvall 1742-1755. Infl. därifrån 1755. † 30/12 1798 (andtäppa).
ELISABETH * 1760. (Okänd vistelseort)
ANNA * 25/9 1764                                            15A5


—1Å4—
3 Lars Larsson, *12/3 1775, s. t. bonden L. Knäpp i Karmansbo, Bjuråker. G. 1797. Dagakarl vid Strömbacka bruk. † 11/5 1802 (krossad av en pråm)
2 Anna Pehrsdotter, *9/5 1776 i Norrbo. Änka o. omg.                                                       (X4)23C2
Lars, *17/4 1800. Okänd vistelseort.
Christina, *21/3 1802, † 4/10 1802 (kikhosta)


Midsommaren 1842 sjösattes ångbåten Tamm vid hamnen i Moviken. Den hade kommit i delar och monterats ihop av folk från Munktells i Eskilstuna. Båten drevs med skovelhjul. Inför sjösättningen samlades en stor skara nyfikna. Ingen trodde att en båt av järn kunde flyta. En ny tid tog vid. Då som nu förväntade man sig snabbare och säkrare transporter och möjlighet till större laster. När Haxarna successivt ersättes med pråmar blev transporterna både större och säkrare. Brukspatron Per Adolf Tamm var väl införstådd med nya tekniken – ångkraft. I Dannemora gruva som Tamm ägde fanns Sveriges första Newcomen – ångmaskin. Byggd 1728 av Mårten Triewald.

Ångbåten Tamm

När ångbåten Tamm sjösattes 1842 i Moviken fanns endast ett trettiotal ångbåtar företrädesvis i södra delen av landet och ett par ångfartyg som trafikerade hamnarna längs norrlandskusten. Då fanns ännu inga ånglok eller järnvägar. Den första svenska ångbåten hade sjösatts bara tjugofem år tidigare. Det Första stationära ångbåten norr Dellensjöarna var Ångfartyget Strömkarlen som sjösattes i Härnösand i Ångermanland 17 juni 1837. Tre år senare 1840 hade man tröttnat på fartyget som hade eld ombord och sålde det söderöver. Därför var Tamms ångbåt troligen då världens nordligast stationerade.
Den andra båten Tamm monterades och sjösattes även den i Moviken 1857/58. Än en gång stod en ny tid för dörren. Den gamla ångbåten med skovelhjul kom att ersättas av en modernare propellerdriven ångbåt som var både starkare och smidigare för kunde klara passagen genom de nya slussarna i Näsviken
Vykort. Kapten Emil Schmidt och hans son Gerhard lägger ut från hamnen i Moviken med två tömda malmpråmar på släp.
pra-024-moviken
En ovanlig bild från hamnen i Moviken. På slipen ligger två virkespråmar och en malmpråm uppdragna. Byggnaden till vänster är den byggnad som kom att ersätta järnmagasinet som vi ser i bakgrunden.

Hudiksvalls Nyheter 24 november 1905


PRÅMAR

Den vanligaste längden på en pråm var 70 fot eller ca 21 meter. Men det finns ritningar på pråmar som är både 90 och 120 fot. Pråmarna byggdes vid slipen i Moviken. Det var kunnigt båtfolk troligen fiskare från Hudiksvall som byggde de första pråmarna och haxarna. Inför ett pråmbygge skulle det huggas pråmrötter av träd med grov rotända. När bygget började låg det långa rader av grova pråmrötter vid hamnen. De användes som spant i pråmarna sedan de fått rätt form så att de passade in från för till akter. Spanten var både tränarade och spikade. Spikar som användes var upp till en halv meter långa. De längsta var försedda med hullingar medan andra hade kluven topp som veks ut sedan de blivit islagna. På så sätt förhindrades spikarna att rekas ut. Fören liksom aktern var sammandragna med 70 cm långa järnstänger och troligtvis var hela kölstocken skodd med kraftig järnplåt. I vart fall var fören järnskodd och en bra bit inunder. Pråmarna var öppna med ett för och ett akterdäck, och byggda med ett yttre och ett inre skrov. I höjd med de två däcken fanns tvärgående åsar som höll samman pråmen från både inre och yttre tryck. På akterdäck där pråmstyraren stod fanns en länspump som kom till flitigt användning när det regnade eller när pråmarna var gamla och otäta. För att kunna böja tjocka långa plankor till bordläggning måste dessa först basas eller värmas. Bastrumman låg intill lokomobilhuset. Den var 12 meter lång och eldades med ånga från lokomobilen. Pråmflottan bestod av minst sex malmpråmar, förmodligen ett par tre till. Pråmarna hade namn efter det år de blivit byggda.

En kraftigt nedlastad pråm vid kajen i Moviken. Bakom denna ligger ångbåten Tamm. Troligen är detta samma pråm som senare blev bärgad. Se nedan

pra-028-moviken
Bild från Movikens hamn omkr. 1930. Vi kan se att hamnen är elektrifierad, bl a drevs sågen – som vi ser mitt i bild – med el. Den vitrappade byggnaden är lokomobilhuset och framför den ser vi långa rader med ångbåts ved. Troligen var det spill från sågen. Till höger ångbåtsvedboden.

pra-029-moviken
Reinhold Fernström vid ångbåtsbryggan med pråmen som sedan blev bärgad
Bild från Hudiksvalls Tidning 9 juli 1977 av den bärgade pråmen.
Pråm museet. En trappa ledde upp till pråmens reling där man fick en bra överblick.
Bild ur häftet, Så minns vi Dellenbygden, häfte 1. sidan 52.

pra-005-interior-pram
Interiörbild från pråm museet. På golvet ligger pumpstocken

pra-006-roder

Pråm museum
Pråmen 1914 (enl. Albert Pettersson) bärgades 1977 i Moviken. Efter renovering blev den uppställd under tak, och den 8 juli 1989 brann den upp. Det var rena slumpen att den här pråmen blev räddad berättade Oskar Djurman. Vi hade just fäst en tamp i pråmen för att fullborda dess sista resa till Stackensvedsviken när flottarbasen Jonas Olsson dök upp och avbröt arbetet. Dellensjöarna låg spegelblanka den gången och då var det viktigare att bogsera en större timmerbom ansåg han.

Lyssna på en intervju med Albert Pettersson.

Pråmen Storhugo fick sluta som turistattraktion vid Dellenbaden.

Pråmen Storhugo
Undantagen från byggnadsårsregeln var pråmen ”Storhugo” som var av en större modell. Bernt Stolt skriv att bruket byggde en kolpråm 1904, men av vilken anledning förstod han inte. Nu har vi fått svaret genom Hugo Martinsson som skriver att Forsa Ångsåg levererade kol till Strömbacka Bruk. Sågen producerade stora mängder kol mellan 1869 och 1911 därför byggdes kolpråmen ”Storhugo”. Den slutade som turistattraktion vid Dellenbaden.

Pråmarna var öppna, med korta för- och akterdäck. På det öppna akterdäcket stod rorgängaren eller pråmstyraren. Det var ett utsatt arbete att stå där i regn och storm längs den tre landmil långa resan Forsa/Näsviken – Moviken.

På höstarna var det så kallt att det behövdes två man som fick turas om att styra pråmarna berättade Isidor Öberg

I pråmfören fanns en kajuta med slaf och en ugn där det gick att värma mat och koka kaffe. Rökröret från ugnen stack upp en bit ovanför kajuta taket eller fördäcket. På akterdäck där pråmstyrman huserade fanns även en länspump. Det är oklart vad som förvarades i skuffen under akterdäck, men där bör det ha funnits en enklare toalettanordning.

Att styra en pråm var en ganska knepig uppgift som krävde sin man. Han skulle klara kinkiga passager mellan bropelare och stenkistor i Näsviken. Han skulle se till att pråmen låg på endera sidan om bakvattnet efter dragbåten och vid framkomsten skulle han snabbt hoppa iland och med trossar kring bryggans pollare bromsa upp den tunga pråmen. Klämskador och minst en dödsolycka förekom.

En fundering har varit hur båtarna kom under bron i Rolfsta. Jämför man de gamla brofästena där, med de som finns vid Norrboån blir man betänksam. Sanningen är den att bron i Rolfsta var tillräckligt hög och stabil för att båtarna kunnat passera utan problem. Den sluttande marken mötte troligen bron ganska högt upp. Brofästen och de stenkistor som finns under vattnet tyder på det. Bron var välvd skriver Fredrik Winblad von Walter, och var av stor betydelse för Forsa kompani som måste passera den för att komma till sitt övningsfält vid ”Tomtaladan”.

Ångbåten Dellen var redan från början ganska hög och måste vid passagen av broarna i Näsviken och Norrboån fälla sin tunga och heta skorsten. Dessutom var man tvingad att vika ut övre delen av styrhytten åt vardera sidan för att kunna passera. Kapten Emil Schmidt som under trettio år körde ångbåten Tamm eller Tammen som man sa, tillverkade en motvikt som kom att underlätta fällning av båtens skorsten.

En pråm som var för tungt lastad löpte stor risk att bli översköljd om det hastigt blåste upp. Malm och järntransporter över Dellarna var verkligen inte riskfria. Hastigt kunde sjöarnas lugna vatten bli till kokande grytor, och Sördellens vatten var i synnerhet oroligt vid förträngningen mellan Flottbolandet och Dalensberget, om vinden låg på från Bjuråkershållet.


SJÖOLYCKAN 1898

Järnbruken Strömbacka – Moviken skulle leverera ett parti smältstycken, som var av halvfabrikat, som skulle omsmidas. Det behövdes två pråmar för transporten över Dellensjöarna. Järnstycken förvarades i järnmagasinet vid kajen i Moviken. Magasinet hade dörrar mot sjösidan, så det gick att lasta pråmarna direkt ur magasinet.

Dagen före avfärden lastades de två pråmarna. Inspektor Jakobsson var angelägen om att få iväg hela partiet, så pråmarna blev rätt hårt nedlastade, särskilt den ena. De som lastade pråmarna framhöll för inspektoren att pråmarna fått för stor last, men han frågade om det var han eller de som tog ansvaret, och han sade att de inte skulle lägga sin näsa i blöt i onödan. Då svarade en av de som lastade, ”dä gör däsamma dä, men de här går åt hel-te”. Och han fick rätt, delvis. Pråmen kom ju ej längre än till sjöbotten.

Min far (Daniel Friberg 1850 – 1932) hade fört båtarna Tamm och Dellen, men tilltagande dövhet, redan som rätt ung, gjorde att far måste lämna båtarna. Men ofta styrde han pråmarna och nu blev far satt att styra den mest nedlastade pråmen, som gick närmast båten. Den andra pråmen, styrdes av en yngling som hette Gottfrid Hansson, kallad för ”Högmyr-Gottfrid”.

Den dag avfärden skedde, blåste det ganska hårt och pråmstyrarna kastade över flera trossar mellan pråmarna, för att de skulle hålla då pråmarna ryckte rätt hårt i sjöhävningen.

Krabb sjö
Ju längre ned de kom på Sördellen, ju mer bröt vågorna, som säges vara ”krabba”. Vågkammarna går nära varandra. I höjd med järnvägstunnlarna bröt vågorna in i den pråm, som far styrde, och han förstod att pråmen skulle gå till botten. Han tog matsäckskorgen på en arm och försökte krypa på bogserkablarna över till den bakre pråmen, och han var så nära, att ynglingen nådde fars hand. Men då sjönk pråmen och drog ned fören på den bakre pråmen, och då kablarna blev nog spända brast de. Då flög den bakre pråmfören upp med sådan fart, att far kastades i en båge ut i sjön och hamnade i sugströmmen efter den sjunkna pråmen.

Även båten höll på att dragas med.
Bogserkabeln var så spänd att det gick ej att få bort den från dragkroken. De på båten fick ta en yxa och hugga av trossen. På grund av den hårda sjögången, kunde båten inte vända. De måste gå ned till en vik, för att sedan kunna komma upp till olycksplatsen. Det var ju inte någon brådska. De på båten var ju säkra att far hade drunknat. Men då de kom närmare, fick de se att far låg och kastades på vågorna, hållande en planka, som funnits i pråmen. Det tog lång tid innan de med en båtshake fick tag på fars kläder och fick honom ombord. Då var han närmast medvetslös, men höll så hårt i plankan, att de fick använda våld för att bryta upp armarna på honom.

Ombord på båten vaknade far upp och då de kom fram till Näsviken fick han lägga sig i ett litet hus som bruket ägde där. Far fick ligga kvar där under efterföljande natt.

Från Näsviken ringde han hem till inspektoren för att berätta om olyckan. (Moviken fick telefon 1886). Denne i sin tur berättade historien för kolugnsmästare Olsson, men med förmaning att inte för det vidare, detta med tanke på min mor. Men det var ju en prima nyhet i det alldagliga, så Olsson lät historien gå till en änka som eldade kolugnarna, och snart trodde hela bruket att far drunknat. Mor visste inte något, men på kvällen kom det en gumma för att beklaga sorgen och säga några tröstens ord. Jag minns att min mor föll ihop fullständigt. Hon hade en syster som var i tjänst hos inspektör Jakobsson, då han var ungkarl.

Mor bad mig springa fram till herrgården för att av moster få veta hur det låg till. Jag sprang den kilometer långa vägen så fort, att då jag kom fram, kunde jag inte få fram ett ord. Dels av trötthet och dels av rädslan att far drunknat. Min moster förstod mitt ärende så hon sade: ”Spring tillbaka hem och tala om för din mamma att pappa lever och kommer hem i morgon landsvägen”. Och så blev det samma fart tillbaka hem och samma ”andtäppa”, men då jag log förstod mamma att pappa levde. Dagen därpå reste han med järnvägen till Delsbo, där en brukskusk hämtade honom. Folket på den tiden visade inte några ömhetskänslor i onödan, men då far kom hem, fick han en kram av mor.

I sjön hade far sparkat av sig sina skor. Av stationsinspektor Ädelstam i Näsviken, hade han nu fått ett par fina blankskinns stövlar. De var bekanta sedan far förde båtarna. Dessa stövlar var lite för små för far, så jag fick slita ut dem i dagsverket

Det beslöts att försök fiska upp järnstyckena med magnet. På Iggesund anskaffades en elektromagnet, en elektrisk likströmsmotor, en fotogenmotor och en handdriven vinsch. Detta monterades på en spelflotte vid kajen i Moviken.

Sedan bogserades spelflotten och en pråm till förlisningsplatsen där de förankrades över pråmen. Magneten sändes ned och strömmen slogs till. Då magneten vinschades upp hängde det järnstycken under den. Då strömmen bröts lossade de och lastades över till pråmen.
Detta berättade Ossian Friberg på 1960 – talet.


HELSINGEN DEN 9/9 1899

Nytt sätt att berga järn kommer för närvarande till användning å Dellen. I våras sjönk en pråm, lastad med smältstycken och tillhörig aktiebolaget Iggesunds bruk, strax ofvanför Näsvikens station i södra Dellen. Underhandlingar med dykeribolag för pråmens upptagning inleddes, men då pråmen låg på ett djup af 120 fot, ett djup på hvilket dykare ej gerna vilja vistas under arbete, ställde sig bergningen på detta sätt allt för dyr. På grund häraf uttänktes ett annat, mycket billigare sätt för bergningen, hvartill ingeniör Lundvik å Iggesund gifvit uppslag och hvilket visat sig utförbart.

Medelst en tillräckligt kraftig magnet, som magnetiseras medelst en mindre dynamomaskin, drifven af en fotogenmotor, som är placerad på en flotte, upptagas nu jernstyckena och någon dykare användes ej.

Magneten nedsänkes och upphalas med en hamptross, som är fästad vid tappen på magneten, och samtidigt medföljer en väl isolerad dubbelledare för elektriska strömmen mellan dynamon och magneten. När magneten nalkas smältstyckena i pråmen, attraheras dessa af magneten och händer det en och annan gång, att två stycken under hvarandra eller i bredd på en gång följa med magneten upp på flotten, der de lossas från magneten genom att för ett ögonblick afbryta den elektriska strömmen. Bergningen började på tisdagen förra veckan, och upptogos något öfver 200 stycken på tre dagar.

Tillvägagåendet är sannolikt något nytt i sitt slag och torde för framtiden blifva af ej så ringa betydelse. Tillägger H. P.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg


Det stod att läsa i HT den 17 okt. 1899 att det bärgats hela 38 ton smältstycken ur den på Sördellen förlista pråmen.


När kapten Schmidt kom till Moviken som befälhavare på båten Tamm tillverkade han en dragkrok, som gick att utlösa med en spärr. Lossades spärren öppnades kroken och trossen föll av.

pra-014-patentkrok
Detta torde vara den av Emil Schmidt tillverkade dragkroken. Kroken är närmare en halv meter lång och förvaras i Movikens masugn.



Tåviken. Tamm med pråm lägger ut för hemfärd


Här ser vi hur dragbåtens kedja är fästad vid pråmen


NÖJESTURER MED PRÅMAR
Utflykter i lövade pråmar var ett populärt och efterlängtat nöje. Från Moviken gick turer till Dellenbaden, Tåparken och Hallbo. Från Näsviken kom man i lövad pråm till festplatsen i Moviken och Friggesund.
Nils –Olov Falk skriver att konsul Rasch i Näsviken varje år bekostade en båtresa till Friggesund eller Moviken. Han bekostade också allt som bjöds, som dans och musik och lekamlig spis. Brukets hornmusikkår var alltid med. Vid lugnt väder låg båten i bredd med pråmen och då kunde man dansa under resan. Turen gjordes varje pingsthelg och gick vartannat år till Friggesund och vartannat år till Moviken. Väl framme vid målet dukades det upp ett stort kalas där man satt i gröngräset och mådde gott.

pra-021-kaj-frigge

Ångbåtskajen i Svågan
Vid Svågans utlopp nedanför kolugnshagen finns fortfarande närmare 60 meter pålar kvar, utav det ca 80 meter långa kajbandet. Själva kajen har ruttnat bort men rester efter pålningen och kajband finns väl gömt under grönskan. Dock låg väl skyddad för det strömmande vattnet. Vattendjupet var fullt tillräcklig och kajlängden möjliggjorde att ångbåt med två pråmar kunde lägga till. Kajen byggdes troligen 1855 när Friggesund fick en ny såg, men den kan också vara av äldre datum.

Den långa kajen hade stor betydelse för lastning och lossning av malm, järn och sågade trävaror när kolugnar, Österbo masugn och Friggesunds sågen var verksamma. Den långa kajen slutade med en vändplan som möjligen även var ett förrådsupplag. Vändplan var pålad och hade grova granar (med grovändan mot vattnet) i botten som höll fyllnadsmassorna på plats. Den är nu eroderad men några granstockar syns ännu.

pra-025-svagan
Den gamla ångbåtskajen i Svågan 11 april 2017

Lågt vattenstånd och ingen vårflod gör att en del av det gamla kajbandet är väl synligt.

pra-013-friggesunds-hamn
Hamnen i Friggesund



Utflykt på Dellen med färd mot Moviken. I fjärran skymtar byarna Skålsvedja och Anderbo.


FÖRLISTA PRÅMAR
Enligt Strömbacka bruks huvudbok förliste en Haxe år 1775. Enligt Bernt Stolt skulle detta ha skett vid Margran väster om Björsboholmarna. Sommaren år 2000 hade Bernt Stolt inbjudit en Enångers dykarklubb att företa en dykarundersökning på nämnda plats. Ombord på ångbåten Fortuna hade Bernt Stolt, maskinist Göran Sundell, båtens kapten Erik Holm, och undertecknad samt dykarbas och ett antal dykare med utrustningar samlats. Stolt hade uppgifter om att fiskare fastnat oförklarligt med sina nät just i det här området vid Margran. Det började med att Fortuna gick fram och tillbaka för att skanna av bottnen med sitt ekolod men utan resultat. Efter några timmar och många dykningar gav man upp.

Några hundra meter efter att hemresan påbörjats inträffade något sensationellt. På ekolodet uppenbarade sig på den släta botten en stor kulle med utstickande stolpar. Undertecknad gjorde styrman Erik Holm uppmärksam på vad jag såg och bad honom omedelbart stanna så vi kunde märka ut platsen. Det behövs inte för vår rutt är redan lagrad och klar. Det var ju perfekt. Sommaren därpå när vi började diskutera för en ny expedition visade det sig att ekolodet bara mindes de senaste 30 rutterna och nu hade dykarresan raderats, och någon mer resa lär väl aldrig bli av.

En nybyggd pråm hade en bärighet av ca 60 ton. Sedan trävirket genomsyrats av vatten minskade bärigheten till ca 50 ton. Pråmarna var utsatta för hårt slitage och fordrade ständig reparation och tillsyn. Efter ca 15 år i drift reparerades pråmarna. Rötskadade pråmspant och bordläggning byttes ut liksom in och utvändig diktning. Diktskarvarna beckades innan pråmen tjärades och sjösattes. Därefter blev pråmen som ny

I en 12 meter lång bastrumma som eldades med ånga från lokomobilen basades (böjdes) plankor till pråmspant.

Efter 30 – 35 år års tjänstgöring ansågs pråmarna som mindre sjövärdiga varefter de togs ur bruk. Ofta sänktes de vid Stackensvedsviken i Moviken där det fortfarande finns fem identifierade pråmvrak.

Andra pråmvrak eller rester efter pråmar finns vid:
Två pråmar och en haxe vid hamnen i Moviken, en pråmbotten utanför skogvaktarbostället i Fönebo, en ej identifierad utanför Charlotteberg i Sördellen, en haxe vid Margran, en utanför tunnlarna i Näsviken, en vid lastageplatsen i Näsviken, en virkespråm vid Lillsand nära Norrboån och en vid Sjövik i Norrdellen.


Sjövik i Bjuråker. Till höger i bild ser vi den sjunkna pråmen


Sjövik. Till vänster bakom träden ser man den sjunkna pråmen. Den lär fortfarande gå att se vid lågvatten och klart väder.


pra-018.skrov

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rester efter en pråm vid hamnen i Moviken 


pra-020-stackensved

 

 

 

 

 

 

 

 

Stackensviken, pråmkyrkogården

pra-019-stackensved

 

 

 

 

 

 

 

 

Två bilder från pråmkyrkogården vid Stackensvedsviken i Moviken


pra-016-viveca-block
Här håller Viveca Sundberg i en av två stora taljor som finns i Moviken. Vikt minst 50 kilo

pra-017-tre-block
Den högra taljan/blocket är lika hög som den på bilden ovan. Blocket i mitten har trissor av trä.

pra-017-domkrafter
Det här är en domkraft som har använts när man byggde och renoverade pråmar

pra-015-block-m-3-trissor
Det högra blocket har trissor av trä.


Blocken finns alla i Moviken och har troligen använts när man drog upp sura tunga pråmar när dessa behövde renoveras. Det har även funnits en kortare tross, som förvarades tillsammans med blocken när allt material förvarades i Magasinet i Strömbacka. Trossen var tjock som en falukorv, men den har troligen slängts.

HP 1 juni 1918.
Under den svåra stormen i går sjönk en pråm, lastad med malm och handelsgods, vid Stormnnäsudden i södra Dellen. Pråmen bogserades på f.m. af ångaren Tham från Näsvikens station och skulle till Moviken. Ett senare reportage berättar att den förlisningen som ägde rum utanför Nordanäng hade i sin last bl.a. ett större parti skor som en handlare beställt. Flera veckor senare kunde människor hitta skor uppflutna längs stränderna. En och annan skaffade sig på det sättet nya fotbeklädnader men svårigheterna var att finna två skor av exakt samma modell och helst samma storlek.

I början av 1940 – talet medan det låg fyra pråmar vid hamnen i Moviken, kom en förfrågan från Dellenbaden om att få köpa en. Den plattform – troligtvis en virkespråm som redan låg vid Dellenbaden började bli dålig. Den hade tjänstgjort som dansbana och badbrygga men nu behövde den bytas ut.

August Hahne, brukets siste Inspektor, var inte sen att tjäna 200 kr på en snabb affär. Pråmen var Storhuga, som kunnat ta laster på 40 – 60 ton och med en bärighet på 90 ton berättar Oskar Djurman i en tidningsintervju. Den hade varit i bruk sedan 1904 och nu hade den sjunkit till botten. Bröderna Sven och John Bergfält fick nu i uppdrag att ösa ur vattnet med varsin hink. Alla vet hur jobbigt det är att ösa ur en vattenfylld eka. John berättar hur glad han blev när han äntligen märkte att pråmen lättade från botten och att de innan kvällen hade öst ur allt vatten i pråmen. Pråmen bogserades till Dellenbaden av ångbåten Tamm. Med på båten var Edvin Wikberg och sonen Alf Wikberg. Pråmen sattes på grund utanför festplatsen i Dellenbaden. Varje vår byggde man upp den långa belysta bryggan mellan stranden och pråmen, och varje höst revs den och bockarna togs in för att inte förstöras av isen.

1974 i mars månad, var malm och danspråmens saga all. Med dynamit och tre grävmaskiner fick man slutligen upp den tunga pråmen. Sedan brändes alltsammans, även om det fortfarande ligger en del rester utefter stranden

En malmlastad pråm med malm innehöll uppskattningsvis mellan 15 och 20 ton malm.


pra-010-magnus-karlstrom
Pråmstyrare Magnus Carlström med sin son *) Fridolf  

—21E9—Uppgifter ur Bjuråkers släktbok

6 PEHR MAGNUS CARLSTRÖM, * 12/8 1842, s. t. sold. C. F. Carlström i Skärås. G. 22/4 1867. Arb. Bos. i Moviken, Bjuråker. † 11/6 1916.
24F1 ANNA CATHARINA LODÉN, * 30/3 1844, d. t. arb. N. Lodén i Moviken. † 16/ 4 1894 (lungsot).
GOSSEBARN (odöpt) * 6/6 1867. † 6/6 1867
LAURA CATHARINA * (3/7) 31/7 1868                  (X33)3Å43
ANNA SOFIA * 11/6 1871                                   11
SELMA AMALIA * 9/1 1874. Utfl. t. Forsa 1897
PEHR EMANUEL * 4/11 1876
NILS MAGNUS * 30/9 1879                                 12
FREDRIKA FAUSTA * 14/10 1887. † 7/12 1889 (bröstinflammation)

—60H2— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok
1 *) FRIDOLF EUGEN KARLSTRÖM, * 4/11 1896 i Bjuråker. G. 26/12 1924. Jordbr.-arb., sen. byggn.-arb. Bos. i Bricka 912, Bjuråker. † 6/2 1980
(X6)3P15 KARIN ANDERSSON, * 26/8 1904, d. t. bonden O. Andersson i Nyåker, Delsbo. Infl. 1923.
MÄRTA KRISTINA * 27/2 1925                            43E7
GUNHILD MARGRETA * 9/6 1930


pra-011-daniel-friberg
Ångbåtskapten Daniel Friberg 1850 – 1932

—32D2— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok

1 DANIEL FRIBERG, * 20/4 1850, s. t. arb. E. Friberg i Moviken, Bjuråker. G. 15/11 1885. Arb. Bos. i Moviken. † 7/1 1932.
35E1 GRETALISA NORDIN, * 24/11 1856, d. t. arb. J. Nordin i Moviken. † 14/1 1927
OSKAR OSSIAN * 16/6 1887. Utfl. t. Hälsingtuna maj 1904
FRIDA ELISABETH * 1/5 1891                             23A6


pra-012-movikens-forfall
Movikens hamn i förfall på 1940-50-talet.


pra-026-nasviken

 

 

 

 

 

 

 

 

Malmlossare i Näsviken omkring 1915-16.
Käck-Olle Andersson, Erik Persson, August Hägg och Karl Boman.


pra-022-nasviken

 

 

 

 

 

 

 

 

Näsviken 1910-talet. Malmlossning vid järnvägsstationen. Malmlossarna är från vänster:
Karl Broman, Käck-Olof Andersson, Per Jonsson och Ek.


pra-027-nasviken

 

 

 

 

 

 

 

 


Malmlossare i Näsviken 1919. Karl Prins, Jonas Strid, Oskar Djurman och Johan Prins


Malm/styckegods
Ofta var det mer än bara malm eller järn som skulle med på turerna. Det var varor och gods av allehanda slag som privatpersoner och affärer ville få hem. Man fördrog att inte lasta ner pråmen alltför mycket. En erfaren skeppare insåg faran med alltför tungt lastade pråmar.

När malmen kom med järnväg från Hudiksvall till Näsviken var det arbetare från Moviken som fick lasta över malmen till pråmar. I retur kom stångjärn från Moviken som lastades över till järnvägsvagnarna. Arbetslaget bestod av fyra man som var inkvarterade veckovis i en liten stuga vid hamnen i Näsviken. Bolaget ägde stugan och den finns fortfarande kvar.

fb-008-stuga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var i den här lilla stugan som malmlastarna fick övernatta. Foto 2018.

Sex pråmar ingick i den den dagliga driften. Dagligen lastades två malmpråmar i Näsviken, och två lossades i Moviken. Tammen gick dagligen med två pråmar i vardera riktningen. Till Moviken anlände Tammen tidigt varje morgon med två malmpråmar på släp. I retur tog den två tömda malmpråmar nu lastade med stångjärn och kanske andra varor som skulle med till Näsviken och Hudiksvall. Under tiden blev två pråmar lastade i Näsviken o. s. v.

Att lossa en malmpråm med 15 – 20 tons last skulle göras av två man på sex timmar eller två pråmar på ett 12- timmarsskift. Många av stenarna var små medan andra vägde 50 kg och kanske det dubbla. Malmlossarna fick börja med att stå på ett underlag av ojämna fastkilade stenar samtidigt som de skulle lyfta bort stenar som låg under deras fötter. Ett besvärligt och farligt arbete. Risken för kläm, rygg och halkskador var uppenbar. Det gällde att arbeta sig ner till durken så fort som möjligt för att få ett plant underlag att stå på. Uppskattningsvis täcktes pråmens durk av ett ca 1 till 1½ meter tjockt malmlager.

Vid lossning av malm vid Movikens lastbrygga fick Leonard Medin sin fot så svårt skadad av ett nedrasande malmblock att han fick föras till Hudiksvalls lasarett för vård. Troligen var det 1936.

Malmskutor som kom med malm till Hudiksvall hade laster på mellan 70 – 90 ton.


Sörforsa. En annan typ av pråmar som fanns i Dellarna var virkespråmarna

I Movikens räkenskaper för år 1911, står följande om Ångfartyget Tamms maskin.
98 st. tuber på 2 tum i diam. på Tamms panna.
Maskin gör 210 slag i min. 7 knop, 9 kg:s tryck.
Bränner en ångbåtsfamn ved (6 kub.fot) eller 5 hl kol, för att gå med 2 pråmar från Moviken till Näsviken.

Den 31 maj 2008 blev en modell av en riktig pråm avtäckt i Movikens hamn. Modellen döptes till Monitor efter företaget som betalat kalaset.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra. 

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

7 kommentarer

  1. ”Svenke och Tammen”
    Min svärfar Sven G. Jonsson bärgade som Ilsbo-yngling den tidigare ångbåten Tamm från Tamms kanal i Näsviken (på 60-talet?). Affärsman Johnny Dahlström som ansvarade för området hade blivit ålagd av kommunen att avlägsna det miljöfarliga vraket, med hot om ett rejält vite. Den unge ”Svenke” var djärv och besökte Johnny på hans kontor och la ett bud som efter hårda förhandlingar från båda parter till slut blev en god affär för dem båda (50% av bärgningsavgiften kontant i näven direkt vid uppgörelsen, resten efter avklarat uppdrag).
    Tammen låg på botten av kanalen, och efter att Svenke och hans kompis (för mig okänd) lånat en kraftig luftkompressor och en läns som de fraktade i en liten bil som gick på underredet av den tunga utrustningen, samt gjort ett antal vågade dykningar i vraket, så lyckades de få upp den tunga båten ur kanalens dyiga botten (en berättelse för sig). Jag tror att de gjorde en hacka på skrotvärdet också om jag inte minns berättelsen fel.
    Sven, som alltid hade såna här anekdoter att berätta, avled inatt den 26/1-2020 efter en tids sjukdom, 73 år gammal. Han pensionerades för några år sedan efter att ha varit terminalchef, högt uppskattad av sina kolleger på Iggesunds Bruk. Hans berättelser är några av de starkaste minnena vi har efter honom. Jag sökte på nätet om Tammen och hittade denna intressanta sida. Ni som vet mer om bärgningen kan gärna komplettera och korrigera denna berättelse, det skulle uppskattas stort av oss som kände Svenke. Maila mig gärna på per.soderstrom@me.com eller ring på 076-8148614. Tack!

    1. Hej Per!
      Först vill jag beklaga din svärfar, Sven Jonssons bortgång. Du berättar om en intressant händelse som i stort styrker de uppgifter som vi har.
      Under rubriken Ångbåtarna Tamm kan du själv läsa om våra historia om Tamm.
      https://dellenportalen.se/batar/angbatarna-tamm/
      Tack Per för att du berättade detta, och har mer material eller bilder att bidra med så skulle det glädja många. Åke Nätterö

  2. Satt och googlade runt lite i dessa coronatider och kom in på denna sida.
    MYCKET TREVLIG sida

  3. Hej. Jag har en fråga, vi försöker att datera och förstå ett vrak vi har hittat vid furusund, nära norrtälje. Det ligger sjunket på ca 10-15m djup nära stranden. Några av bilderna på ditt inlägg ovan påminner mycket vad vi sett. Se våra bilder https://youtu.be/ZeBzpPuh9Qs.
    Tror du det är en pråm vi hittat? Hade man sådanna i stockholms skärgård? I norrtälje fanns ju en hel del tung industri, kanske fraktades järn o dyligt från inlandet med pråmar? Skulle vara kul att höra din syn. Vi uppskattar vraket till 26m långt, 6m brett och ca 3 m från reling till köl.

    1. Hej André!
      Vilket spännande fynd ni gjort, va duktiga ni är. Pråmar har ju funnits överallt, så det kan mycket väl vara en lastpråm. Men det är tydligen inte samma pråmvrak som man har hittad i området tidigare för det ligger mer än dubbelt så djupt. Om du inte känner till det får du länken här: https://www.dykarna.nu/dyklogg/280834.html
      // Åke Nätterö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *