---

Prosten Lars Landgren gjorde ovärderliga insatser i Delsbo i samband med införandet av allmän skolplikt. Han var en samlande kraft vid bildandet av Hälsinglands Fornminnessällskap 1859 som kom att rädda en många värdefulla saker av vår tidiga kulturhistoria till eftervärlden.

---

Se filmen Lång – Lasse i Delsbo, som handlar om Lars Landgren

---

Läs om Lars Landgren på Wikipedia

---

Läs historien om Hälsinglands museum.

---

Läs om Enångers gamla kyrka.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Lars Landgren. Tavlan sitter i Delsbo kyrkas sakristia.

Lars Landgren. 1842 – 1876
Född den 14 april 1810 i Östervåla. Båda föräldrarna var av bondesläkt. Gift första ggn. år 1842 med Matilda Augusta Ferner, född 14/5 1817 i Njutånger. † 15/12 1861.
Omgift 16/1 1865 med Clara Maria Martinsson * 5/6 1828 Stockholms stad. † 11/1 1922.
Stud. 1827. mag. 1833, teol. kand. promoverades till magister och i oktober 1838, avlade han teologie kandidatexamen. Från vårterminen 1840 är han läroverksrektor i Hudiksvall, och som sådan verkade han i fem år. 1841 prästvigdes Landgren i Uppsala domkyrka. och utnämndes till kyrkoherde i Delsbo 1842, v. kontr.-prost 1845 och ord. samma år. Riksdagsman 1851 – 1858 LNO 1856 och  Teol. dr 1860, 1862 – 1863. 1867-1868 tillhörde han riksdagens första kammare. Den 10 mars 1876 utsågs han till biskop i Härnösand. 

Långfredagen den 30 mars 1888 avled Landgren.
Lars Landgrens  minnesruna.

Lars Landgrens gravsten på kyrkogården i Härnösand

---

UNDER LARS LANDGREN TID:

1860-talet de stora reformernas decennium

Under perioden 1860 – 1890 står människorna med ena benet kvar i den gamla goda tiden, men moderniseringen fortsätter på olika områden.

”Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna mot färdeneslandet”.

Med dessa berömda ord tog den siste lantmarskalken farväl av adeln, när den sista ståndsriksdagen åtskildes 1866.

Övergången från en riksdag med fyra stånd, adel präster, borgare och bönder, till en representationsförsamling med två kammare, vilken utformning skulle komma att existera ända fram till 1971, torde vara den viktigaste händelsen under tidsperioden 1860 – 1890.

Under den tidigare delen av 1800-talet hade det allt tydligare framgått, att ståndsriksdagen vuxit ur sina kläder i och med att nya yrkesgrupper med krav på inflytande i samhället, hade uppstått. Ståndsriksdagen hade existerat i vårt land alltsedan medeltiden.

Hjärnan bakom representationsreformen var den duktige och begåvade statsministern Louis De Geer.

Men rösträtten var inte allmän. Det krävdes 1 000 kronors förmögenhet eller 800 kronors årsinkomst för att få rösta på en riksdagsman. Det blev en mycken liten del av folket – 21,9 % av männen över 21 år och 5,6 % av hela befolkningen – som hade tillfälle att deltaga i det första valet till Andra kammaren. Till Första kammaren, som skulle utses av särskilt valda elektorer och de större städernas stadsfullmäktige, valdes riksdagsmän således indirekt. Den kommunala rösträtten, som här skulle fungera, var graderad efter inkomst och förmögenhet.

BÖNDERNA KOM TILL MAKTEN – SVERIGE FICK SKYDDSTULLAR

Inte så mycket på grund av sin inkomst men väl tack vare förmögenheten fick bönderna stort inflytande i den nya riksdagen. Många självägande bönder invaldes. Inom den nya riksdagen bildades en sammanslutning av lantbrukare. Lantmannapartiet, som kom att inneha den faktiska makten ett tjugotal år framåt, fick en skicklig ledare i den halländske bonden Carl Ifvarsson. Böndernas drängar, de obesuttna, torparna och den växande industriarbetarklassen ställdes fortfarande utanför valmanskåren.

Fyra år tidigare hade ett annat stort reformförslag förverkligats. Det var 1862 års kommunallagar, varigenom nya former för beslutsfattande och verkställande organ för den lokala förvaltningen skapats. I kommunerna på landet skulle finnas kommunalstämma och kommunalnämnd (1918 inrättades fullmäktigeinstitutionen). För de kyrkliga angelägenheterna, dit även skolfrågor då hördes, skulle finnas kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd. I städerna tillkom stadsfullmäktige, som ersatte stadens äldste. På det regionala planet tillsattes landsting, som skulle bestå av samlade ombud och besluta i särskilda frågor, såsom hälso- och sjukvård.

En häftig debatt väckte den s.k. tullfrågan. Vid mitten av 1800-talet blev Sverige ett frihandelsland, men under intrycket av överväldigande utländsk konkurrens för såväl jordbruk som industri restes krav på skyddstullar från inflytelserikt håll. ”Sverige åt svenskarna” blev tullvännernas slagord, medan frihandelsvännernas var ”Inga svälttullar”.

Tullvännerna segrade 1888 och ett tullskyddssystem, som i huvuddragen bibehållits sedan dess (1972), infördes.

Skandinavismen, som hade blossat upp 1829 i samband med en promotion vid Lunds universitet och innebar, att de tre skandinaviska folken skulle betrakta sig som en inte bara kulturell utan även politisk och militär enhet, fick sitt grundskott i och med det danska nederlaget mot Österrike och Preussen i kriget om Holstein Slesvig 1864. Någon officiell militär hjälp från Sverige – Norge fick inte våra danska vänner, och därmed brast illusionen om ett enat Norden denna gång.

Under den senare hälften av seklet skedde den stora industrialiseringen i landet. Sågverksindustrin blomstrade först upp följd av pappersmasse- och pappersindustrin mot slutet av århundradet. Metoden att utfinna järn ur fosforhaltig malm med den s.k. Thomas-processen gjorde det möjligt att använda de ofantliga tillgångarna som fanns på Norrbottensfältet. Vid tiden omkring sekelskiftet exporterade Sverige hundra gånger så mycket malm som 1870.

I kölvattnet på den anstormande industrialiseringen följde arbetarrörelsen i såväl facklig som politisk form. De första fackföreningarna tillkom 1881 i Stockholm och Skåne, och 1889 bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetarpartiet, som alltså är det äldsta av våra nuvarande politiska partier.

Från decennierna närmast efter 1860 skall också nämnas kvinnofrågan. Det gällde alltså kampen för kvinnans likställighet med mannen. Först 1870 blev det möjligt för kvinnliga studenter att vinna inträde vid universitet och högskolor. Det skulle dröja ända till 1921, innan kvinnorna fick rösträtt i politiska val.

MISSVÄXT OCH EMIGRATION

Befolkningsutvecklingen i Sverige som före 1860 karakteriserades av ett fortsatt högt födelsetal och en i stort sett sjunkande dödlighet med ett kraftigt födelseöverskott som följd, företer en annan tendens under de följande decennierna. Från och med 1870 visade nativiteten klara tecken till att sjunka ned mot 30 på tusen för att under tiden fram till 1890 definitivt understiga detta promilletal. Den sakta sjunkande dödskurvan medverkade till att dödsöverskottet fortfarande blev stort – dock inte så explosionsartat kraftigt som under de föregående decennierna.

I Gävleborgs län blev nativiteten högre än i riket i stort under hela perioden 1860-90. Å andra sidan var också dödligheten något större i länet än i riket.

SVÅRA ÅR I SLUTET AV 1860-TALET

Granskar man de enskilda åren innan nämnda decennier, skall man finna, att åren 1866-69 blev svåra för vårt lands befolkning. Missväxt och i förening med detta farsoter höjde dödstalet från 19,4 för år 1866 till 21 för år 1868 och 22,3 för år 1869. Nativitetstalet sjönk från 33,3 för år 1866 till 27,4 för år 1868.

1866 blev ett ovanligt regnigt år och följdes av det oerhört kalla året 1867 samt det tropiskt heta 1868. Missväxten var inte lika stor över hela landet, men i vissa trakter talade man om svår hungersnöd, som drev människor ut på landsvägarna för att tigga sig till mat. Den svåraste tiden under dessa år var hösten 1868 samt vintern och våren 1869. Under sista halvåret 1869 dog drygt 110. 000 människor i landet. Motsvarande antal 1865/66 var 80. 000. (Svenska väderrekord).

Men värre var det i Finland. Här sprang dödstalet 1868 upp till 76,9 på tusen. 7,69 procent av Finlands befolkning dukade således under detta år. Här kan erinras om att högsta dödlighet, som uppmätts i vårt land är 52,5 och gällde för året 1773.

---

NYA DAGLIGT ALLEHANDA DEN 1/2 1871

Skarp köld.

Från Hudiksvall skrifves det till oss i ett bref af den 29 sistlidne januari, att kölden derstädes under den senaste tiden varit ganska allvarsam, i synnerhet under marknadstiden vid Bjuråker, omkring 4 mil från staden. Den 28 hade kölden vid Bjuråker kl. 9 på morgonen uppgått till 38 grader, och kl. 5 samma morgon hade qvicksilfret i termometern varit fruset. En af de marknadsbesökande omnämner, att i det rum, der han låg om natten, hade från kl. 5 à 6 på morgonen till 10 à 11 på natten en stor brasa oafbrutet brunnit, men ändock hade man ej fått upp temperaturen till mera än 8 à 10 grader kallt (?). Man såg många personer med ansigten och andra kroppsdelar förfrusna. Till följd af den starka kölden uppstod intet slagsmål under marknaden.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

---

UTVANDRINGSVÅG

Men mera än dessa demografiska siffror sätter följderna av missväxten och den allmänna nöden sin prägel på dessa ödsliga år, nämligen den utvandringsvåg – framför allt riktad mot Nordamerika – som armodet och svårigheterna utlöste. Det var den största utvandring som vårt land dittills upplevt i historisk tid.

År 1868 emigrerade 27. 000 personer. Året efter var motsvarande antal 30. 000. Eftersom avtappningen av människor inte uppvägdes av en motsvarande invandring och födelseöverskottet blev relativt blygsamt, drabbades Sverige av en reell folkminskning. Den torde ha varit den största efter de stora decimeringarna under de första åren av 1740-talet, 1772/73 och 1808/09
(Under rubriken EMIGRANTER finns uppgifter om emigranter från sju socknar)

FEM GODA ÅR

Missväxten i slutet av 1860-talet följdes av fem goda år, och utvecklingen blev mera normal under 1870-talet. Dock drabbades landet 1874 av en smittkoppsepidemi. Det var det sista uppflammandet av denna en gång så förhärjande folksjukdom. Värst härjade farsoten i Stockholm, där bostadsförhållandena fortfarande var urusla. Uppflammandet kom i det fransk-tyska krigets spår. Samma år nåddes vårt land av en ny sjukdom, nämligen influensan. Med undantag för åren 1874 och 1875 översteg emellertid dödligheten inte 20 på tusen under decenniet.

Under det följande årtiondet företer födelse- och dödstalen parallellt sjunkande kurvor, varför födelseöverskottet blir nästan konstant 12,2. Det är först efter 1890 som födelsetalet sjunker så kraftigt, att också överskottet blir påtagligt mindre än tidigare.

EMIGRATIONSDECENNIET

1880-talet är det stora utvandrardecenniet. Orsaken till de stora emigrantskarorna är inte enbart jordbrukskrisen här hemma och längtan efter större frihet för den enskilde, utan också den utomordentligt höga levnadsstandarden i Amerika jämfört med Europa. Sedan flera decennier hade nu också personliga förbindelser knutits mellan tidigare emigranter och kvarvarande i hemlandet. Informationen om goda utkomstmöjligheter på andra sidan Atlanten bidrog i icke i ringa grad att locka över nya och större skaror av människor till Nya Världen.

Under decenniets 10 år flyttade 375. 000 människor ur landet. Största åderlåtningen kom från Västmanlands, Hallands, Skaraborgs, Kronobergs och Jönköpings län, i vilka län över 12 promille av befolkningen emigrerade årligen. Gävleborgs län med Hälsingland, som framträtt sem ett av de mera utpräglade utvandringsområdena under slutet av 1840-talet och i samband med utvandringsvågorna på 1850- och 1860-talen, intar under 1880-talet en mera blygsam position. Endast 3 – 6 promille av gävleborgarna sällade sig årligen till utvandringsskarorna under detta årtionde.(svenska ortnamn i Amerika)

Avslutningsvis skall något sägas om medellivslängden. Under åren 1816-1840 var medeltalet 41.4 år 1840-50 hade det stigit till 43.9 år 1851-60 sjönk det till 42.4 men 1861/70 hade det åter stigit till 44.6 Det goda decenniet, som följde innebar också en relativt kraftig höjning av medellivslängden upp till 47 år. Under det följande årtiondet nådde siffran 50 år. För åren 1951/55 har den beräknats till 72.5 år. Det är således under vårt eget århundrade, som den verkligt stora ökningen kommit till stånd.

Kulturvård – skolhusbyggen – missväxt

Under perioden 1860 – 1890 står människorna med ena benet kvar i den gamla goda tiden, men moderniseringen fortsätter på olika områden.

Ett flertal personligheter, vilka senare skulle komma att göra sig kända och uppskattade inom sina resp. gebit, ser dagens ljus. Prosten Landgren fortsätter och avslutar sin mångskiftande verksamhet inom sitt kära Delsbo. Svår missväxt inträffar i slutet av 1860-talet och resulterar bl.a. i en märklig utvandringsvåg till Amerika från hälsingska bygder. Under två på varandra följande år drabbas staden mellanfjärdarna – Hudiksvall – av förödande eldsvådor. Men till epoken hör också sensationen att på stadshotellet i Hudiksvall med hjälp av telefonledning kunna lyssna till musik från utvärdshuset Fredens Kulle.

LANDGREN RÄDDAR ENÅNGERS GAMLA KYRKA

Enångers gamla kyrka. Källa: Wikipedia

Interiör i Enångers gamla kyrka. Källa: Wikipedia

Läs mer om Enångers gamla kyrka.

1860 den 17 dec. Hälsinglands Fornminnessällskap håller sitt första ordinarie sammanträde. På Delsbo-prosten Lars Landgrens initiativ hade sällskapet bildats året innan. Vid ärkebiskopsvisitationen i Enånger samma år föreslog Landgren, att man genom subskription skulle insamla medel för att restaurera Enångers gamla kyrka med dess värdefulla takmålningar. Kyrkan har stått oanvänd i tio år. Målningarna löpte fara att förstöras av regn och fukt. Förslaget stöddes livligt av kyrkans primas och vid sammanträdet i dec. 1860 kan Landgren meddela, att kyrkan under året erhållit nytt tak och golv, varjämte fönstren lagats. Sällskapet har redan över 100 inskrivna medlemmar. Därmed räddas den värdefulla kulturbyggnaden åt eftervärlden. Senare tids människor kommer att ha anledning att känna stor tacksamhet gentemot den framsynte delsboprosten. En intresserad och värdefull medhjälpare i ansträngningarna att rädda det gamla medeltida templet, hade Landgren i läroverksadjunkten Alfred Wiström, Hudiksvall.

1862. Hälsinglands Fornminnessällskap utger Landgrens Uppränning till en Grammatik för Delsbomålet. ”Hembygdsforskningen i hela dess vidd har i Landgren en av sina yppersta föregångsmän”, skrev Nathan Söderblom sedermera i en beundrande redogörelse för verket.

99 SPETÄLSKA I HÄLSINGLAND

1862–63. I Hälsingland finns dessa år 6 spetälska i Delsbo, 1 i Norrbo, 7 i Bjuråker, 28 i Ljusdal, 13 i Färila, 2 i Los, 14 i Järvsö, 4 i Undersvik, 3 i Arbrå, 4 i Alfta, 1 i Bollnäs, 2 i Segersta, 2 i Skog, 3 i Söderala, 7 i Söderhamn, 1 i Norrala och 1 i Trönö. Summa 99 personer

En av orsakerna till sjukdomens utbredning i Hälsingland anses vara den omständigheten, att allmogen vintertid största delen bor i fähuset, fähuskammaren och gethuset. I spisen kokas maten åt folket och i murpannan åt kreaturen, vilka varmsörpas två gånger om dagen, vid vilka tillfällen en tät ånga uppfyller rummet. ”Kreaturens utdunstning befordras till otrolig höjd, och folkets kläder bli så impregnerade med fähuslukt, att denna kvarsitter efter flera dagars uthängning i fria luften” rapporterar föreståndaren för spetälskevården inom Hälsingland, dr. J A Hedenström.

En sjukstuga för spetälska fungerar i Sanna, Järvsö före 1866. Någon gång efter detta årtal tas sjukhemmet i Kramsta samma socken i bruk.

POSTILJONERNA BLÅSER I HORN

1865: Från och med årets ingång insättes postdiligenser på sträckan Gävle – Sundsvall i stället för de gamla posthemmansskjutsarna. Hudiksvall får nu post fyra gånger i veckan. Posten både norr- och söderifrån anländer till staden kl. 5 varje tisdag, torsdag, lördag och söndag, då postiljonerna med sina hornsignaler underrättar stadsborna att posten är kommen till staden.

1866, 15 jan. I Trönö komministergård ser Lars Olof Jonathan (Natan) Söderblom för första gången dagens ljus.

1866. På kaptensbostället Nordanäng, Delsbo föds Thore Härdelin, som skulle bli en av de mest kända namnen inom Hälsinglands folkmusik.

SVÅR MISSVÄXT

1867. Vi får i Hälsingland liksom i stora delar av övriga landet svår missväxt. Efter den ovanligt regndigra sommaren -66 följde en lång och kall vinter. Ännu i midsommartid kan intet grönt strå skönjas på den senhöstlika marken. Utanför Enångers-kusten ligger fortfarande isen. Några veckors intensiv sommarhetta tänder förhoppningarna om en trots allt god skörd. Men några järnnätter i augusti månad släcker dock alla förhoppningar. En stark våg av emigration sköljer över landet och många löser enkelbiljett till Nordamerika, de stora möjligheternas land på andra sidan Atlanten.

1867. Vi får näringsfrihet i landet, vilket bl.a. innebär, att en hantverkare inte nödvändigtvis behöver tillhöra någon yrkessammanslutning. Hantverkssocieteten i Hudiksvall fortsätter dock sin verksamhet.

1867. 3 sept. Norra Hälsinglands Missionsförening, som skulle bli en av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kretsorganisationer i länet, bildas på initiativ huvudsakligen av prosten sedermera biskopen Lars Landgren.

VINTERKRIG I JÄRVSÖ

1869. Marknaderna i Järvsö hade, på grund av landshövdingeämbetet, men folk samlas ändå på den gamla invanda marknadsplatsen i Skästra. För att se till att bestämmelserna efterlevs sänder kronofogden 50 soldater med gevär och 10 skarpa skott per man jämte underbefäl och två subalternofficerare till marknadsplatsen. En kaffeförsäljerska, som misstänks för att sälja även ”kask” arresteras. Demonstrativa hurrarop och skrän följer. Kronofogden låter uppläsa upprorslagen för de demonstrerande och ger order om skottlossning över folkets huvuden på torget. Kronofogden själv med tung pistol och officerarna med dragna sablar angriper folket på torget. Flera personer såras (kalabaliken, som kom att kallas för vinterkriget, ledde dock sedermera till att kronofogden avsattes på grund av sitt bryska handlingssätt i Skästra).

1869. Prosten Landgren låter utge skriften ”Midsommardagen i Gammelsträng”, eller ”Allmogen och folkskolan”. Den är avsedd att vara en agitationsskrift för folkskolan, som av allmogen mottagits med stor skepticism.

---

AFTONBLADET DEN 15/2 1871

Vintern.

Från Hudiksvall skrifves den 11 dennes till D. A.: En så sträng köld, som vi haft under de senaste veckorna, hörer lyckligtvis till det ovanliga åtminstone här nere vid kusten. Under sista dagarne af Januari visade termometern ända till -33^o — ja, strax utanför staden uppe vid qvarnen säges qvicksilfret hafva gått ned ända till -37^o. Nästan hela denna vecka hafva vi haft omkring 22-24 grader kallt och dertill ofta blåst, då kylan kännes betydligt mer besvärande. Säkert är det, att i de inre socknarne har qvicksilfret flera gånger under dessa veckor varit fruset, och då man tillika vet, huru vårdslöst helsingarnes boningshus äro uppförda och huru bristfälligt de äro inredda och ombonade, så är det lika säkert, att många af de stackars marknadsbesökande i Bjuråker den 25-26 Januari hade 10-11 grader kallt inne i sina sofrum.

Med vinden fritt spelande under boningshuset, med enkelt, gistet golf, dragiga väggar och otäta enkla fönster kan värmen från eldstaden ej qvarhållas i rummet, och lika varmt som det är närmast framför den stora spiseln, lika kallt är det några få alnar ifrån den. Hvarför skulle det dessutom ej kunna vara 10-11 grader kallt i ett af dessa skatbon, som på landsbygden äro upphöjda till rang, heder och värdighet af boningsrum, då temperaturen i en af de s.k. bättre våningarna här i staden under de kalla dagarne nedgått till +5 grader på qvällen efter eldning af tre stora brasor i rummet, och då en af våra törstiga ungherrar vid uppvaknandet på natten hemma i sin säng såg sig totalt beröfvad möjligheten att få en läskedryck, emedan vattnet i karafin och handkanna frusit till is?

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

---

1871-72. Det rapporteras från Färila och Ramsjö att stora drivningar pågår i skogarna. På grund av den begynnande trävarurushen har de stora skogstillgångarna i nordvästra Hälsingland fått ett mångfaldigt högre värde än tidigare.

1873. Inte mindre än 128 fartyg utklareras till utrikes hamnar från Hudiksvalls hamn.

DELSBOPROSTEN BEKOSTAR SJÄLV SKOLHUS

1873. I ärkestiftets prästmöteshandlingar meddelas från Delsbo, att det tolfte skolhuset står under byggnad. Ej mindre än åtta av de tolv skolhusen har Landgren själv till största delen själv bekostat!

1873. Svavelsyrlighets- eller sulfitmetoden vid framställning av pappersmassa blir verklighet genom en uppfinning av den unge kemisten Carl Daniel Ekman. Ekman är knuten till Bergvik & Alas trämassefabrik i Bergvik. Året efter skulle världens första sulfitfabrik börja sin verksamhet vid Bergviksströmmarna.

1874. I Järvsö spärrar byborna upp ögonen vid åsynen av ett maskinellt underverk på hövallarna. Slåttermaskinen gör entré i socknen.

1875. Sven Kjellström, som med tiden blev en berömd och internationellt känd violinist, ser dagens ljus.

1875. Seminariet i Delsbo, som Landgren startat, sammanslås med två andra i länet till en enda läroanstalt, som förlägges till Bollnäs.

”VÅR HERRE HAR SPELAT MIG ETT SPRATT”

1879, 15 okt. Om aftonen börjar det att brinna i ett uthus strax bakom rådhuset. På grund av den starkt nordvästliga vinden sprider sig elden förfärande snabbt till alla de små gårdarna väster om rådhuset. Gnistregnet från de brinnande gårdarna tänder rådhusets höga, delvis spåntäckta tak och tornspira. Spiran lyser som ett väldigt bloss, innan den med ett väldigt brak störtar ned på torget.

Vinden svänger småningom över till ostlig och man kan hejda elden öster om Rådhusgatan, och endast bokhandeln nedbrann. Men västerut från torget räknat sprider sig elden. Först vid 3-tiden på morgonen begränsas elden. Av gårdarna i mellersta stadsdelen återstår då endast de som står närmast kanalen. 21 gårdar däribland flera tvåvåningshus är jämnade med marken.

200 RALLARE PÅ KRIGSSTIGEN

1879 Vårfrudagen. Ungefär 200 rallare, sysselsatta med att bygga järnvägen förbi Järvsö, samlades på eftermiddagen i Skästra, beväpnade med spakar och marscherar upp på dåvarande marknadsplats. Där låter de spakarna vina över varenda en som inte går ur vägen bland allmogen. De som trotsar, får ordentligt med stryk, medan rallarna klarade sig helskinnade. I samma ordning som de kommit marscherar de tillbaka och sprider sig för vinden. Vid den s.k. ”Futten”, där Skärsta ångsågs brädgård sedermera kom att ligga, har rallare brukat samlats och örfilat eller slagit mössan av varenda bonde de kom åt. Men en bonde binder fast störar på sin åksläde och kör med full fart genom rallarhopen, varvid de som kom i vägen sveptes omkull bannande den listiga bonden.

1879. 12 maj. Stenhuggaren och diversearbetaren Olof Wettersten i Mekrossla, Njutånger, begåvas med ett tredje barn, en gosse, som med tiden skulle bli den kände målaren John Sten.

1879. 1 okt. Järvsö station invigs. Byarnas folk studerar intressant den festliga invigningen. Stationen är prydd med flaggor, landshövdingen, och högt järnvägsbefäl är närvarande. Hotellets nedre våning är så pass inredd, att festmåltiden kan intas där. Fem kypare sköter serveringen. Glassen kommer från Stockholm med särskild ångvagn.

1881. Den hösten 1857 startade ”fullständiga undervisningslokalen för flickor”, som igångsatts under ledning av demoiselle Jaquette Jägerström och som skulle bli föregångaren till Hudiksvalls Elementarskola för flickor, flyttar från östra Tullgatan in i egna lokaler i skolbyggnaden vid kyrkan. Elevantalet som första året varit 17 har nu stigit till över 100.

1881. Målaren, geologen och delsboforskaren Bror Hillgren gör entré i denna världen.

1882. En telefonförening bildas i Hudiksvall. För att väcka intresse för föreningen uppsattes en ledning mellan stadshotellet och värdshuset Fredens kulle, varvid man får tillfälle att på källarmästare Widerbergs kontor i staden höra bl.a. violinsolo från Kullen. Ett 40-tal medlemmar inregistreras och på hösten kan telefonerandet börja i Hudiksvall.

1888. 30 mars. Långfredag. Biskopen i Härnösands stift, doktor Lars Landgren, samlas till sina fäder, djupt sörjd och saknad inte minst av många här i Hälsingland.

Källa:
Hudiksvalls Tidning den 1 juni 1972
Av Anders Nilsson
Avskrift Åke Nätterö

---

HUDIKSWALLS WECKOBLAD DEN 5/1 1861

Såsom af denna Tidning uti N:o 51 för förlidet år bliwfit omnämndt, sammanträdde, enligt förut utfärdad kallelse, H uti Elementar-Lärowerkets lokal Måndagen den 17:de sistlidne December, hwarwid Ordföranden Hr Dokror Landgren redowisade för de åtgärder, som under året blifwit widtagna, samt kassans nuwarande ställning. Reparationerna å Enångers gamla kyrka hade kostat 901 rdr 25 öre rmt (deri inberäknadt wärdet på af åtskilliga personer in natura lemnade materialier); öfriga utgifter hade uppgått till 46 rdr 30 öre, hwadan Sällskapets utgifter under året utgjort 947 rdr 55 öre.

Inkomsterna hade utgjorts af nettobehållningen af en d. 22 sistl. Januari härstädes gifwen Soiré, 106 rdr 83 öre, samt under året influtna Subscriptions-medel (med förenämnde materialier inberäknade) 652 rdr 49 öre eller tillsammans 759 rdr 32 öre, och understiga således utgifterna med 188 rdr 23 öre, för hwilken summa Sällskapet står i skuld hos Hr Doktor Landgren. Från några orter och deribland från Gefle stad hade de ditsända Subscriptions-listorna ännu icke återkommit, och hoppades man således att ännu ytterligare hafwa att förwänta icke obetydliga Subscriptions-medel. Hittills hade såsom ledamöter i sällskapet tecknat sig 15 personer, hwilka erlagt 15 rdr rmt för en gång, och 86 personer, som förbundit sig att erlägga en årlig afgift af 1 rdr, eller tillsammans 101 personer. I friwilliga bidrag af dels ledamöter dels icke ledamöter hade blifwit lemnade 341 rdr 49 öre.

Ordförande uttalade Sällskapets tacksamhet till Hr Prosten Nordendahl, genom hwars omsorg reparationen af Enångers gamla kyrka blifwit både wäl och för utmärkt billig pris utförd. Tillika uttryckte han sin lifliga erkänsla för de frikostiga bidrag, som från flera håll influtit, särdeles från Hudikswalls stad och Söderala socken.

Sedan derefter ett af Ordföranden framlagt förslag blifwit af Sällskapet diskuteradt  och i några mindre wäsendtliga delar undergått en liten förändring, antogos af Sällskapet följande:

Stadgar för Helsinglands Fornminnes-Sällskap

§ 1.

Ledamot i Sällskapet är hwar och en, som erlägger en årlig afgift af 1 Rdr Rmt eller 15 Rdr för en gång.

§ 2.

Sällskapets angelägenheter ombesörjes af en Direktion, bestående af en Ordförande, en Kassaförwaltare, som tillika är vice ordförande, och tre ledamöter, hwilka wid rådslagen ega lika rösträtt; men i händelse af lika röste-antal blifwer den mening, som ordföranden biträdt, Direktionens beslut. Sällskapets ordinarie sammankomst hålles dagen före Elementar-Lärowerkets afslutande före Jul i Hudikswalls Stad, hwarwid Direktionen redowisar för sitt åtgörande under året genom framläggande af Protokoller och Räkenskaper. När behofwet påkallar må extra sammanträde af Ordföranden sammankallas.

§ 3.

Förnämsta föremålet för Sällskapets werksamhet är wården om Enångers gamla kyrka och den samling af fornsaker, som der kommer att sammandragas; börande alla dessa fornsaker noga nummeras och beskrifwas i en för detta ändamål upprättad Katalog med särskild kolumn för anteckning af orten, hwarifrån hwarje del kommit. Som de flesta bidragen påräknas från landets kyrkor, förbinder sig Sällskapetatt låta samlingarne inventeras af Stiftstyrelsen wid visitationerna i Enångers församling.

§4.

Dernäst ombesörjer sällskapet, i den mån tillgångarne medgifwa, en utförlig afteckning och beskrifning af alla i provinsen befintliga fornminnen, och mottager med tacksamhet alla enskilda bidrag för detta ändamål; kommande alla sådane beskrifningar jemte alla bref och handlingar af antiquariskt wärde, som kunna tillfalla Sällskapet, att efter hand inbindas och i Sällskapets Arkif förwaras.

§ 5.

Föredrag och afhandlingar, som sprida ljus öfwer landets archæologiska och kultur-historiska förhållanden, motses af dem, som dertill äro i tillfälle.

§ 6.

Hwarje ledamot tillser, att de personer i hans ort, som förstöra eller skada fornminnen, hwarda till laga answar befordrade.

Sedan dessa Stadgar blifwit af Sällskapet antagna, företogs wal till den i §. 2 omnämnda Direktion, hwilket wal, såsom redan förut är nämndt, utföll så, att till ordförande utsågs Hr Contracts-Prosten m.m. D:r Landgren, till Kassaförwaltare och vice ordförande Hr Rektor Wennberg samt till öfrige ledamöter H:r Borgmästaren och Riddaren Schmidt, Fabrikören Edw. Frisk och Prosten Nordendahl, hwilken sistnämnde fortfarande har närmaste wården om Kyrkan och Antiqvitets-samlingen. — Widare beslöts, att hopsamlandet af fornsaker skulle så fort ske kunde företagas, hwartill så wäl församlingarne som enskilde skulle uppmanas att lemna bidrag, och skulle omkostnaderna så wäl för fornsakernas transporterande till Enånger som nödig inredning i kyrkan för deras förwarande äfwensom andra i sammanhang stående utgifter bestridas af den årliga ledamots-afgiften; hwarförutan Direktionen, då omständigheterna så fordrade, bemyndigades att upptaga lån, på det samlingen så fort ske kunde måtte ordnas. På det intet hinder måtte befaras från Stifts-styrelsens sida för öfwerlemnandet af kyrkornas fornsaker, skulle Ordföranden ingå till Högw. Domkapitlet med en skriftelig ansökan om tillstånd för församlingarne att utlemna de i deras kyrkor befintliga fornlemningar åt Sällskapet för att i Enångers gamla kyrka förwaras. Likaledes befullmägtigades Ordföranden att hos  Helsinge Nation i Upsala göra anhållan att få inköpa de i denna Nations Bibliothek befintliga Bromanska Manuscripterna.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg