Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg
Läs om Sjöfarten i Hudiksvall.
Läs om Kust- och Insjöbåtar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Nöjen i Hudiksvall omkring sekelskiftet 1900
Vykort med utsikt över Hudiksvall. Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.
Förr i tiden, som man säger, fanns ej några offentliga nöjen att tala om. Herrskapen i stan hade sina bjudningar, vilka var så omfattande att folk från andra orter i Sverige tyckte att det var något mycket storslaget, med slädpartier och allt. Det var då som beteckningen ”glada Hudik” kom till. En del hade sommarstugor efter kusten och utanför stan i övrigt.
Själv kom jag till Hudiksvall 1904. Då hade sommarbostäderna ökat både till antal och storlek. Det fanns sommarvillor som var byggda i två våningar och vinterbonade. Ångbåten ”Sylfid” gick turer ut till sommarvillorna dagligen för att hämta in till stan de som hade arbete, och på kvällen gick båten tillbaka ut med dem. Onsdag och lördag utsträcktes resorna till Iggesund.
Sommartid var det dans om lördagskvällarna ute på Kristineberg. En vacker plats i kanten av stan. Numera tillhör platsen Hudiksvalls stad. Brädgårds arbetaren Wicke Engblom satt och spelade på sitt enradiga dragspel. Med åren blev det ett tvåradigt dragspel. Alla var eniga om, att en dans utan Wicke, var ingen dans.
Jag minns att ”Mäster Palm” höll ett föredrag där på Kristineberg. Därifrån och till f.d. tingshuset i Sanna, Hälsingtuna, var det inte så långt. Han pekade med sitt skräddarfinger bort mot Sanna och påminde om när han där fick sin första dom i livet, för ett föredrag som han höll den 19 juli 1886. Denna dom blev för övrigt den första socialistdomen i Sverige.
Ute i skogen ovanför boplatsen Fridhem, som tillhörde Hälsingtuna socken på den tiden, fanns även en friluftsdansbana. Där satt ”Skojar-Oskar” och spelade dragspel och sjöng sina sentimentala visor. Jag vill minnas att en vers löd:
”Jag minns så väl den stunden,
då först min hand du tog.
Hur doftande var lunden —
hur milt du mot mig log.
Min enda tröst i dagens id,
min dröm i nattetid”.
Av den sången blev flickorna mjuka som vax, de dansade och grät. Om ”mjukheten” kan jag ej yttra mig om, för på den tiden var jag för blyg att ta i en flicka.
Det är möjligen vanvördigt att kalla besöken på Frälsningsarmén för ett nöje. Men för många var det nog så. Särskilt då Frälsningsarmén höll till i Åvik, där det fördes rena buslivet av berusade personer och sjömän. Det blev bättre ordning sedan de flyttade in till staden. Men även där kunde det förekomma störande uppträdande. Men det gäng jag tillhörde, uppförde sig ordentligt. Vi brukade sitta på första bänken och deltog ivrigt i sången. Vi var alltid välkomna och deltog i sången, och vi fick alltid veckans nummer av Stridsropet, där veckans sånger fanns.
Det var en kvinna som var chef för Kåren och henne var vi svartsjukt kär i. Hon var en fin kvinna. Det underliga var att de aldrig hörde sig för hur vi hade det med våra mer eller mindre syndiga själar.
Sotar-Ludde i stan tillhörde Frälsningsarmén och var iklädd röd mössa och tillhörande tröja. På söndagskvällar satt han på plattformen och sjöng och vittnade. Men på lördagskvällarna satt han längst bak i lokalen. Då var han onykter. Ludde var sådan och det var intet att göra åt. Hade han blivit fockad från Armén, hade han hoppat i sjön. Då det sjöngs en bekant sång, deltog han med en egen text. Den lydde:
”Ej bör jag sörja och ej bör jag klaga,
ty polisen Pettersson är alltid mig när.
Han har mig lovat, att han skall mig taga.
Trots alla sparkar mot finkan det bär.”
En lördag sedan han vaskat bort veckan sot, sköljde han även halsen med sprit, och då rann det väl ned något i magen. Han iklädde sig den röda mössan och skulle gå ut på stan. Han sneddade över ”Kotorget” där det hölls kreatursmarknad på höstarna. Nu pågick där skjut kastning. Ludde kom i vägen för ett spjut, som hamnade på hans ena fot. Han blev så skadad att han måste sändas till lasarettet. Under det läkaren behandlade foten, sade han, att han aldrig varit med om att en person blev sluddrig i rösten för en skada i foten. När han såg den röda mössan, kunde han ju inte tro att innehavaren var berusad. Det vore mycket att berätta om Ludde, men hans vidare öden förekom på annan plats.
Till nöjena hörde, att en avdelning ur en militärorkester spelade i stadshotellets trädgård om kvällarna. Då var det alltid mycket folk som gick och lyssnade på musiken. Inne i trädgårdsområdet var det servering där det serverades en rätt som kallades för ”Vagnmakare”, som gick mellan köket och borden och blev till slut grismat. Men den medföljande spritransonen förtärdes noga. Men för att bli serverad, måste vederbörande vara iklädd kravatt. Men det var ju en extra utgift, så några beslöt att tillsammans köpa en kravatt. Ute vid grinden skedde kravattbytet. Det var roligt se hur bråttom de var under detta byte, för att hinna in så många gånger som möjligt under kvällen. En av dem blev utsedd som kravattbevarare och skulle infinna sig först om kvällarna vid grinden.
Borta vid kanalmagasinen kunde det då uppstå ligaslagsmål. Det fanns flera ligor i Hudiksvall den tiden. Det var fiskarpojkarna, åkardrängarna, Varvs-grabbarna samt ”Pesarna”, som läroverkspojkarna kallades. Det fanns de som köpte mässingknapparna på järnboden som de fäste tätt på sina svångremmar. Men det ansågs inte rätt att använda detta redskap mot stadspojkarna, men poliserna Ahrenberg och ”Korven”-Svensson såg med välbehag, när mässingknapparna gjorde breda fåror i sjömännens ryggar, då de kom i land för att spöa ”bonddrängarna”, som de sade.
De som inte hade råd att hålla sig med sommarstugor, åkte ut med roddbåtar till Tjuvskär, efter Idenorslandet. Vårt gäng brukade åka dit ut på lördagskvällarna och komma tillbaka till stan på söndagskvällarna. Det var ett roligt och oskyldigt nöje. Det förekom inte någon sprit och ”våra” flickor var hårda i det fallet och även i övrigt.
Gamle och nu döde apotekaren Julius Brun hade en stor segelbåt som hette Ingeborg. Som gast hade han en smed, som jag var rumskamrat med då vi var ungkarlar. När Brun inte behövde båten, fick Emil Ljung, som min vän hette, och som avled i sommar, använda den. En tredje yngling var även med och han hade ordnat med tre flickor som skulle få följa med på segelturen en lördagsnatt. Vi pojkar var tidigt nere vid båten och för att ”pröva föret”, gjorde vi en sväng utåt Malnbaden. Men så upphörde all vind och vi blev sittande kvar där ute på fjärden. Att ro ”skutan” i land ansåg vi omöjligt, då det skulle komma att ta lång tid. I kikaren såg vi att det gick tre flickor på stadskajen och intill sig hade de en mangelkorg, som det tydligen fanns godsaker i. När kl. blev 12 på natten, såg vi att de tog korgen och försvann. Först vid tvåtiden på natten kom det en kåre, så vi kom iland så småningom. Hur det blev med flickorna vet jag då jag ej sett dem varken förr eller senare, och den som anskaffade dem talade inte om vad som följde.
Och så kom bion till stan och då var det slut med det roliga. Nu skulle flickorna bjudas. Men den flicka som ödet satte i mina händer, hade fått plats i en affär och stack en slant i min hand, som räckte till biljetter åt oss båda. Men roligare än bio var när sedermera landshövdingen Arthur Engberg lärde mig pussas.
En dag höll jag på med att måla taket till guldsmed Öbergs gård i stan. Nere på gatan gick studenterna och sjöng om ”lyckliga dagar”. Det hade varit studentexamen, och jag såg Arthur Engberg i vit mössa nere på gatan. Han hade klarat sig, och ingen hade tänkt sig något annat. Han var ju ett skinande ljus redan då han gick i skolan, till stor glädje för den ståtlige odalmannen i Hassela, som förstod att sonen kom att gå långt.
Jag hade träffat en flicka, som med åren blev min hustru. Hon bodde ”på andra sidan Lillfjärden” som man sade. Annars kallades platsen för ”Vi som har rå”. Gårdarna här hade på sin tid varit sommarstugor åt herrskapen i stan, och då någon frågade om det inte blev dyrt att hålla sig med en så stor sommarstuga, så svarade hon i hastig takt: ”Vi som har råd, gör det inte något”. Sedan sades denna mening ut i ett sammanhang.
Min nyligen gjorda bekantskap, väntade mig på besök den kvällen, och när vi i höstskymningen satt och såg ut över landsvägen, fick vi se ett par komma gående. Han hade vit mössa. När de kom närmare fick vi se att det var Arthur Engberg och hans fästmö, den vackra liljestängeln Anna Spets, som var hans skolflamma. Det rann en bäck under landsvägen, där det fanns en bro. På båda sidorna fanns kraftiga staket. Vid ett av dessa staket, eller bommar, stannar paret och nu utspelades det ett pusskalas som gjorde att jag rodnade i skymningen. De stod ett kort stenkast från oss, men i skymningen såg de inte oss. Jag hade då ännu inte börjat med otyget. Men efter någon övning så gick det skapligt.
Så reste Arthur Engberg till Stockholm, och där dugde inte hans Anna, i de sällskap han hamnade i. Annas far var bara en strömmingshandlare. Men jag höll fast i ”min” Anna.
Även om det jag skall berätta, inte hör till nöjen i Hudiksvall, måste jag tala om att jag något mer än tio år senare, stötte ihop med Arthur Engberg. Det var under förbundsröstningen, som jag höll ett föredrag i Hassela. När jag stod på den skyhöga talarstolen och såg ut över åhörarna, fick jag se att Arthur Engberg stod och stödde sig mot en grindstolpe och såg grym ut. Han räknades då som en av Sveriges bästa vältalare och där stod jag som en amatör. Jag kände att jag blev svettig på ryggen.
När jag var ute och höll föredrag, hade jag alltid en dikt med mig för att läsa som avslutning, och då jag reste till Hassela, tog jag naturligtvis med en Arthur Engbergs dikt ”Till Hälsingland”. Den föredrog jag på bästa sätt, och tänk att jag tyckte, att Arthur såg litet mildare ut då han gick bort mot föräldrahemmet.
En annan yngling som tog studenten samma dag som Arthur Engberg, hade även en fästmö. En liten obetydlig flicka, som på grund av vissa krämpor gick lite snett. Men han gifte sig med henne. Hon avled dock rätt snart. Ynglingen kom att heta doktor Lars Ulfhammar.
Till nöjena får man räkna balerna på Fredens kulle. Hudiksvalls arbetarkommun inköpte det ärevördiga Fredens kulle och för att klara utgifterna, måste det anordnas baler om lördagskvällarna. Plåtslagaren och atleten Lington-Löjdström skaffade sig en liten ångbåt som han gick med mellan staden och folkparken. Det kostade 25 öre att åka över Lillfjärden. Det var en fin färd under vackra sommarnätter, och särskilt för de, som träffats första gången och satt och såg i varandras ögon.
HUDIKSVALLSPOSTEN 28/5 1903
Kommer någon ovän våra fjäll för nära, åtminstone om någon sådan sjöledes förirrar sig inom skotthåll för Köpmanberget, kommer han att obarmhertigt skjutas ned och sänkas i Storfjärdens svala böljor. Man förbereder nämligen byggande af en skans å Köpmanbergets högsta och yttersta krön. Denna skans skall armeras med de kanoner som under senare hälften af 1800-talet i andanom utgjort Hudiksvalls värn och fäste, där de varit förlagda i kastellet å Kastellholmen. Deras uppgift har under den tid de legat där varit att salutera vid mera högtidliga tillfällen, som firats i Hudiksvall. Ehuru de utgöra minnen från Sveriges storhetstid och de varit med i ofredens tider, kommer kanonernas bestämmelse efter flyttningen fortfarande att blifva »til lyst». Men de komma att få en värdigare omgifning, som mera harmonierar med de ärorika minnena än det bristfälliga träskjul, hvari de varit inrymda på Kastellholmen.
En skans af sten kommer i dagarne att uppföras och i denna skola kanongluggar anbringas, hvari kanonernas mynningar hotande blicka ut i olika riktningar öfver fjärden. De äro 4 till antalet förutom en mörsare.
Som bidrag till omkostnaderna för denna skans har Hudiksvalls telefonförening skänkt 350 kronor samtidigt med att föreningen skänkte lika stor summa till Hudiksvalls skyttegille.
Dessa penningar blifva emellertid ej tillgängliga förr än 1905, men handlandena Carl Almgren och Axel Pallin, som oförtrutet arbetat på att bringa denna skans till stånd, hafva gått i författning om att redan nu bygga densamma till prydnad för den vackra och mycket besökta platsen.
Bland andra arbeten, som i år utförts i folkparken, kan antecknas att sångarpaviljongen blifvit åt sjösidan försedd med en pelarhall med öfverstycke och cementgolf. Pelarne äro skänkta af cementfabriken i Näsviken och teglet till öfverstycket af Lingarö tegelbruksaktiebolag.
Paviljongens öfvermåttan enkla byggnadsstil framträder nu emellertid alltför bjärt mot den storstilade gafveln åt sjösidan, för att det hela skall kunna verka tilltalande.
På bergets platå har uppförts och utbredts matjord, som besåtts med gräsfrö, för att få lite omväxling på den kala klippan och de nakna stenarne däruppe. Man ämnar vidare anordna arbetskvällar i parken och hoppas man att stadens invånare skola i år lägga i dagen lika stor entusiasm med rödjning och brytning som förra sommaren, då så ofantligt mycket arbete medhanns på frivillighetens väg.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62