Bolagsgården på Håsta. Nuvarande adress är Strandvägen 12.Bolagsgården på Håsta. Ossian Friberg skriver att när bruksförvaltare Tyko Bovallius fick pension, flyttade han och hustrun Ester till denna gård där han avled den 8 juni 1936, och hustrun den 26/12 1937. Han var född 24/12 1858 i Grytnäs, Dalarna. Detta var upprinnelsen till den här artikeln. Från början förelåg en viss förvirring. Var Bolagsgården och Herrgårn på Håsta udde, samma gård, eller var det två helt olika fastigheter? Det var Viveca Sundberg och Jan-Olov Nyströms bok, Bland borgare, bönder och proletärer, från 2005 som löste mysteriet. En bok vi verkligen kan rekommendera.
Bolagsgården är ännu sig lik. Adressen är Strandgatan 12.
Foto: Viveca Sundberg den 6 jan. 2021
Läs om Sjöfarten i Hudiksvall.
Läs om Kust- och Insjöbåtar.
Läs om Hoppbackarna i Hudiksvall.
Se facebookgruppens HUDIKSVALLS-KOMMUN NYA & GAMLA BILDER.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Foto: Hälsinglands museum.
Tänk er att ni står på cykelvägen nedanför Ica Håsta, en bit från parkeringen, ungefär mitt emot husen på Slåttervägen 28-30. Där stod också tecknaren som gjort den här bilden. Som jag tror är den allra äldsta som visar byn. Troligen är den från 1800-talets mitt.
Den Nauclér som förmedlat bilden till museet var ättling till en familj Undén som bodde på Håsta herrgård fram till 1840-talets slut. Längst till vänster på bilden ser man Ystigårn eller Håsta nr 5, nuvarande adress är Hagmarksvägen 30. Det höga huset i bildens mitt, det som har fyra stora fönster, är herrgårn, eller Håsta nr 3, nuvarande adress Hästhagsvägen 4.
Man kan också se ytterligare två gårdar framför herrgårn. Längst till höger är hemmanet Håsta nr 1, senare kallat Sven Jonsas, det brann ned 1921. Rakt framför herrgårn med sina fönster ligger gården Håsta 2, som fortfarande finns kvar, adress Gärdesvägen 28.
Man ser också lador och uthus och gärdsgårdar, Håsta var ju en bondby med fem bondgårdar och det var långt innan man fick en industri (Håstaholmens såg) till granne och ännu längre innan man blev modernt villaområde.
Men visst kan man känna igen sig, med lite ansträngning. Nästa gång berättar vi varför herrgårn kallas herrgårn och hur den då såg ut.
Jan-Olov Nyström
Hästhagsvägen 4, den 26 december 2020. Foto: Viveca Sundberg
Herrgårdsliv och bruksherravälde
Håsta N:o 3
Husförhörslängd 1814 – 1819 med Majoren och Riddaren Jacob Bernhard Ström med hustru och 9 barn.
Jacob Bernhard Ström * 25/9 1771, Överste vid Hälsinge Regemente, sedan postmästare i Uppsala. Död 8/6 1857 Gift 13/11 1800 med Helena Katarina Ehrengren 31/9 1780, i Hammarby bruk, Ovansjö, Sandviken, dotter till bruksdirektör Samuel Ehrengren. Död 10/4 1856.
Husförhörslängder och andra uppgifter framtagna av Viveca Sundberg
Husförhörslängd 1820 – 1826 med Bruksinspektor Per Undén hans hustru och barn
1822 sålde Jacob Bernard Ström sitt hemman till inspektor Per Undén. Gården var ganska stor, översatt i dåtidens mått- 7 öres- och 20 penningland, vid storskiftet 1774 störst av Håsta bys fem hemman som sammantaget hade 33 öresland jord. Köpesumman 1822 var 5 500 riksdaler.
Undén var inspektor vid Strömbacka bruk och brukets lastageplats (hamn) vid Håsta udde, där malmskutor och järnlaster lossades och lastades. Håsta udde låg på mark som tillhört byn och inspektorn, eller faktorn själv slog sig ned i Håsta by. På gården sköttes vissa kontorssysslor för hamnverksamheten. Lastageplatsen var ungefär lika gammal som Strömbacka bruk, alltså från mitten av 1700-talet.
Friherren Caspar Wrede sålde fem år senare, 1827, Strömbacka bruk, med Movikens masugn till brukspatron Per Adolf Tamm.
Per Undén säljer också sitt Håsta till Tamm samma år, men behåller besittningsrätten, bor alltså kvar på gården som nu i praktiken arrenderas ut av Strömbacka bruk. I köpekontraktet beskrivs gården som ett kronoskattehemman, vilket här betyder detsamma som ett vanligt skattehemman.
Köpet innebär att bruket blir ägare till gården i Håsta och kontraktet stadgar att Undén och hans hustru Johanna Höijer har skyldighet att väl vårda egendommen och helst lämna den i bättre skick än när den tillträddes. Undén fick också, som faktor vid Håsta udde, en beviljad pension vid sin avgång på 133 riksdaler årligen. Köpeskillingen för Håsta nr 3 var 6 666 Riksdaler, och 32 killingar. Men merparten, eller 4 666 Riksdaler kvarstod som en fordran på Strömbacka bruk, mot en årlig ränta.
Först 1833, då hon blivit änka, överlåter Johanna Höijer gården på P. A. Tamm. Hon avlider på Håsta år 1846. I ett brev från en sentida ättling, Reinhold Nauclér, berättar denne släktminnen från Håsta, och av hans beskrivning förstår man att bilden av ett lättsamt herrgårdsliv bara visar den utsmyckade fasaden. Vardagen var fylld av uppoffrande kvinnoslit.
Källa:
Från Jan-Olov Nyströms bok, Bland borgare, bönder och proletärer, från 2005
HÅSTA UDDE
FASTER BÖÖS OCH HENNES INACKORDERINGAR.
Högt uppe på krönet över Hudiksvallsfjärden, ute på den s. k. Hästasveden, ligger det gamla trevliga bostället Håsta Udde 3 — en idyll, skuggad åt landsidan av gamla lönnar och popplar, medan mot söder syrénhäckar omgärda trädgården med sin täta grönska.
Aldrig har den gamla bruksgården låtit störa sig i sitt lugn av sena tiders bullrande liv därutanför, av järnvägstågen, som passera i ändlös rad eller av ång-vinscharnas rassel vid lastbryggorna. Nej, här uppifrån blickar man längre ut — ut över Storfjärden, där seglen svälla och de väldiga lastångarna komma och gå.
Ett helt sekel har snart rullat fram sedan bruksskepparen Carl Böös och hans Anna Maria en vårklar dag flyttade in i lilla flygelbyggningen på
Strömbackaverken hade anlagt denna utpost vid havet i och för malmtransport och utskeppning av tackjärnet från bruken däruppe vid Dellarna. Överuppsikten över denna del av bruksrörelsen med en hel flottilj av skutor och deras besättningar sköttes på denna tid av brukspatronen Pehr Undén på Håsta herrgård.
Carl Böös var nyutnämnd skeppare på galeasen Hoppet. Hela världen låg öppen i solskenet, som glittrade på de små böljorna därute på fjärden, där Hoppet låg för ankar, utanför lyftkranen.
Nu hade Carl Böös hemfört sin Anna Maja som brud. Det enkla hem, som de inrett åt sig i den lilla flygeln, hade inte kostat många slantar, men hemtrevligt och gott var där från första stund, och ingen kunde hälsa på hos Böösens utan att sedan känna en hemlig längtan tillbaka till dessa goda och enkla människor.
Anna Maria Böös var äldsta dottern till inspektören på Hedvigsfors bruk, Lars Larsson Berg, stamfar för den norrhälsingska släkten med detta namn. Hon var född 1788 och växte upp på Hedvigsfors i en syskonskara, varav de flesta blevo vad man kallar bruksmänniskor. (se nedan).
Om Anna Maria har den muntliga släktsägnen haft mycket vackert och älskligt att berätta, många drag av kraft och själsadel och mycket som har humorns friska färg. — Ofta när jag hört talas om »faster Böös», så var berättaren något av syskonbarnen, någon av de forna inackorderingarna, och därför äro hågkomsterna särskilt förknippade med dessa.
Ty det hade inte gått många år i det Bööska hemmet förrän detta, utom av de egna barnen, började fyllas till brädden av skolungdom från släktfamiljerna ute på de närgränsande bruken.
Från Norrbo-ån kom inspektör Jon Niklas’ barnskara, Lars och Nils och fyra pigga flickebarn.
Prostens i Norrbo skickade sina söner, Carl och Svante, att förkovras vid gymnasiet i Hudiksvall, och från Ströms bruk och Gnarps masugn kommo Bergar och Sillénar, mer än halva dussinet. Alla, styrde kosan till samma mål, flygelbyggnaden på Håsta Udde och faster Böös’ moderliga famn.
Men, frågar man, hur kunde all denna ungdom rymmas i ett så litet hem? Ja, delvis voro de väl inte alla samtidigt i skolåldern, och för övrigt löstes svårigheterna därigenom att Anna Majas syster Brita, gift med bruksbokhållaren Ehrengren, i sitt närbelägna hem fick härbärgera en del av den stora skaran. Men helst ville nog alla bo hos faster Böös.
Kom så året 1834, då koleran härjade svårt i vårt land, och bland dem, som rycktes bort av den hemska sjukdomen, var Carl Böös. (Han efterlämnade en sju sidor lång bouppteckning). Det kom som en stormvind över den lyckliga familjen, detta hårda slag, med åtföljande ekonomiska bekymmer. Men luttrad och blid reste sig den ensamma hustrun ur sorgen, och med dubbel ömhet ägnade hon nu sin omsorg åt sina söners och syskonbarns uppfostran, och hon blev mer och mer de många ungdomarnas moderliga, käcka och goda faster Böös.
En av de många ha tecknat hennes bild i följande mycket sägande ord:
— Faster Böös! Ja, hon var vårt ideal. Hurtig och klok, from och hjärtegod — helt enkelt förtjusande! Inom släkten Berg var hon den, till vilken alla såg upp med en beundran, gränsande till vördnad. Hon tillfrågades vid varje viktigt fall och var ofta den, som vid en kvistig familjeangelägenhet fällde utslaget. Dessutom ägde hon en sprudlande humor, som ofta kom henne till hjälp, när det gällde att avstyra uppflammande fejder inom kolonien, och friden återställdes som av sig själv. — Denna hjärtats fina adel var hos Anna Maja Böös klädd i en stor yttre anspråkslöshet. Hon gick klädd i schalett på huvudet och för övrigt i den enkla dräkt som hon ansåg passande för skeppar Böös hustru.
Sådan var faster Böös! Ej underligt, att hemtrevnaden var stor i »lillbyggningen» på Håsta Udde, där glädjen var bofast, och där muntra upptåg och äventyr ofta gingo vid sidan av läxplugget.
Lasse Berg, den blivande landshövdingen i Norrbottens län, hans yngre bror Nils, också en framstående jurist, samt kusinen Oskar, den med tiden så populäre hovkonditorn vid Regeringsgatan 14 — denna trio av Bergska släkten voro prima arrangörer av pojkaktiga upptåg.
I mera ridderlig trubaduranda uppträdde prostsönerna från Norrbo, som fått sångens gåva i rikt mått, blåste kam och sjöngo ballader till en gammal gitarr utanför flickornas kammarfönster, mer och mindre uppskattat av det kvinnliga väsendet.
Men över pliktens väg vakade faster Böös, och skolkande läxläsare voro inte hennes gunstlingar. Hon tyckte om att sitta med sin stickning och höra utanläxornas surr i stigande crescendo omkring sig. Då log hon och nickade i takt med den ungdomliga rytmen i denna blandade kör.
De äldre flickorna, vi säga för korthetens skull släktens Evor och Marior, fingo sin lärdom i den oförgätligt glada och snälla mademoiselle Mathilda Frisks privatskola, där de, förutom »den nödvändiga svenskan» lärde, sig konjugera franska verb, sy hålsöm och med silke och pärlor brodera de allra som sötaste små ting på fin stramalj.
Men sedan »Bonne-amie» blivit pastorska i Enångers prästagäll, fick den yngre truppen en något strängare opdragelse i mamsellerna Levins flickpension vid Västra Tullgatan.
Och som till denna yngre årsklass hörde familjens yrhättor, blev deras lott att vandra en mödosammare väg till vetandet.
Inom faster Böös’ koloni rådde en synnerligt frisinnad ande, som av allt att döma även på spinnsidan hade ett par käcka representanter. De båda kusinerna Å-Anna och Ström-Anna blevo inte för ro skull kallade för familjens yrhättor. Deras färdighet att klättra på tak eller skjuta till måls kunde fullt mäta sig med brödernas. Å-Anna, flickan med den rika begåvningen, ägde också en annan talang. Hon höll, när auditoriet behagade lyssna, rebelliska tal i kvinnofrågan, och för att bestyrka sina teser, hade hon tyvärr, i katekesen något ändrat lärofadern Luthers mening om kvinnans underdånighet. Där stod med hennes stadiga flickstil:
— Qvinnan vare sin man tillgiven!
Knappast var det faster Böös, som gett anledning till denna frigörelse — den kom säkert från annat håll.
Och när jag här nedan med några penndrag vill söka teckna bilden av Anna Maja Böös’ förtrognaste vän, fru Eva Berg vid Norrboån, så ligger förklaringen ej långt borta.
Visst är, att de båda Annorna — i framtiden de mest älskvärda människor man kunde möta — alltid behöllo något av sin pojknatur, och hur det nu kom sig blev ingen av dem gift.
Å-Anna Berg kom som en av de första kvinnliga medhjälparna till Svenska Handelsbanken i Stockholm, och Ström-Anna delade sin bästa ålder mellan föräldrahemmet och ett vidhjärtat församlingsarbete i Hudiksvall.
Det var jubel- och klangdagar på Håsta Udde, när brukshästarna från Bjuråker och från norra bruken uppenbarade sig med åtföljande foror, och ännu mera, då herrgårdsslädens bepälsade innehåll befanns vara far eller mor eller någon annan anförvant, som ur fällarnas djup halade upp korgar och knyten, smör-byttor och frusen fågel i sagolik rad. De dagarna spredo en gyllene glans över det torftiga vardagslivet. Ty torftig var vardagskosten i skolkolonien — häpnadsväckande torftig skulle den förefalla vår tids bortskämda människor.
Fattig var faster Böös, och »nätt och jämnt» hade man över lag i de övriga familjerna inom släkten. Till »lyxen» i detta hushåll hörde matmors vana att varje lördagsafton utdela en skilling slant per individ till sin ungdomsskara, som med denna förmögenhet stormade Areschougs bagarbod.
Vid fastlagstiden anno 1852 hände sig så, att det kom brev till »söta mor» på Lycka, det lilla hemmet vid Norrboån, dit fru Eva Berg flyttat med barnen från Hedvigsfors, när hon vid ett par och trettio år blivit änka. Folket kallade stället Littja, (lycka) vilket i Hälsingsocknarna är benämningen på en liten hage eller inhägnad äng.
Brevet var från hennes gossar, Lars och Nils, som slagit sig ihop om att i bevekande ordalag bönfalla söta mor att »med en stor förning» infinna sig på Håsta Udde med första forkarl.
Ja, inte var det lätt att i en hast fylla det stora matspannet, så att det lönade en stadsresa, men fru Eva var inte rädd av sig — hon hade ridit ut värre stormar än så.
Det var någonting storvulet och imponerande hos frun på Lycka, och man var van att foga sig efter som hon ville ha det. Och så satt hon nästa dag i forsläden, insvept i Jon Niklas’ tulubb med skinnluvan nerdragen över öronen, omgiven av åtskilliga knyten och byttor på väg till sta’n.
Det var bitande kallt, och medarna knarrade mot snön sin enformiga sång. Det gick lätt att dåsa till under denna stillsamma färd genom skogen, och fru Evas ögonlock hade fallit samman, då hon plötsligt väcktes av en knuff i sidan. Det var körsvennen, som tyckte, att tiden blev lång.
— Je titjer att je har skjussa far den har majorn e värn föör, je, lell?
— Jo jo, inte omöjligt, min gubbe lilla!
Och fru Eva brast ut i muntert skratt, så klingande och glatt, som om inga tunga bördor funnos att bära i världen.
Hon fick en sådan lust att språka. . .
Och vad nu reskamraten hade för tankar — —
»Majorens» älsklingsämne var politiken, och det stod inte länge på, förrän denna originella herrgårdsfru hade satt både förvåning och skräck i sin körsven, om man annars kan tänka sig att en Bjuråkerskarl kan bli skraj.
Inrikespolitiken, den var fru Evas hobby, och där var hon ett gott stycke framom sin tid. Hon glödde för kvinnans sociala frigörelse — ett uttryck som kanske inte än var uppfunnet, men som i henne hade en ivrig förkämpe. Hon var helt enkelt en modern rösträttskvinna. Möjligen var det Fredrika Bremers mycket lästa böcker, som hade satt eld i Eva Bergs lättantända natur. Och frisinnet var ett karaktärsdrag inom hennes egen släkt, den Härdelinska
. Därför var det inte så ovanligt, att när på en herrgårdsbjudning riksdagspolitiken kom på tal, frun på ”Lycka” för en stund kunde sätta de lugna bruksherrarnas blod i svallning . . . Och de kära fruarna … de ruskade på huvudet och förtrodde varandra att Eva hade »fasliga» idéer.
Men trots allt — ingen kunde hysa det minsta groll mot henne, hon var dock deras varmhjärtade, trofasta vän!
Som hon nu satt där instuvad i storsläden, fick hon nöja sig med att understryka sin mening med ett och annat blixtrande ögonkast ur sina bruna ögon. Och forbonden smackade på Brunte och sneglade på sin konstiga major … Så tände han för tionde gången sin järnpipa, sög och sade:
— Je titjer hä jer bra, söm hä jer, jö!
Timmarna gå. Och så varsnar man sent omsider i aftondunklet en dinglande oljelykta där framme vid Petter Åströms hörn.
Man är i sta’n!
Och snart omslutes kära mor av en stormande barnskara. Alla berätta på en gång: det var så och det var så . . . Små upplevelser i moll och dur, framgångar eller missräkningar, allt måste mor höra. Och leenden och tårar växla med snabb fart över fru Evas livliga anlete.
Också faster Böös sluter den nykomna, kära gästen i ett varmt famntag, och som en trött liten fågel känner frun på Lycka hur vilan smyger sig över henne i detta välsignade hem.
Långt om länge sitta de båda svägerskorna denna kväll tillsammans och språka vid en liten oljelampas sken om barnen och skolan, om solskenslynnena och de andra, som fått det tunga allvaret på sin lott. Det blåser med- och motvind för både stora och små. Småningom smyger sig tröttheten fram, och de två kvinnorna försjunka i tysta tankar . . . Ingen vet, vad framtiden bär i sitt sköte. —
Men faster Böös, som levat tjugu år längre än sin ungdomliga svägerska och kanske sett djupare in i Guds fördolda värld, är den som först talar. Det skimrar så ljust, hennes ansikte, då hon säger några milda och uppmuntrande ord, och alla oroliga tankar lägga sig till vila.
— Ingen kan trösta som du, faster Böös, säger Eva på sitt hastiga sätt och kramar hennes händer till god natt.
Ännu en person måste fram ur minnenas gömma, innan bilden av det Bööska hemmet blir fullständig.
Hon kallades Dalkersti, husets tjänarinna, ett original av hög kvalité. -— Dalkersti var en äkta Orsakulla, som en gång i världen kommit med handelsfolket till Hälsingland, vandrande över skogarna med skinnsäcken på ryggen. Så hade hon blivit kvar och tagit städja bland alla de »oefterrättliga barna på Håsta Udde».
Denna trogna själ kunde bokstavligen gå i elden för Anna Maja Böös och hennes gossar. Det fanns ej en glädje eller ett bekymmer, som hon inte delade.
Och när faster Böös en gång förrådde, att kassan varit så gott som tom en längre tid, erbjöd sig Kersti att hädanefter tjäna utan lön, bara hon slapp flytta.
Dalkersti hade affärsgeni, och från denna stund uppfann hon sin egen metod att klara ekonomin. Hon blev ett slags vandrande landsbud för stadens fruar, som försåg dem med matvaror till deras karlar. Hon
spårade upp kalvstekar, ägg, unghöns m. m. hos bönderna och ersatte nästan en liten nutida charkuteri-affär, något som då för tiden var en okänd lyx. De anförtrodda pengarna brukade hon knyta in i hörnen och utefter kanterna på sitt stora förkläde, vilken kuriösa penningpung var till ogement nöje och skämt för de humoristiska Bergarna.
Sannolikt överlevde Dalkersti sin kära matmor, med vilken hon delat ålderdomens dagar, och fick, när aftonskymningen bröt in för Anna Maria Böös, vara den villiga och hjälpande handen vid hennes sida.
Det kom för faster Böös en vilans tid, när alla hennes ungdomar flugit ut ur boet, en tid, då hon lät sina tankar och böner följa dem, och då hon med tacksam glädje mottog budskapen om deras framgångar därute i världen. I första hand sina egna söners, som på skilda vägar, var och en i sin gärning gjorde heder åt det Böösska namnet. Men även för de andra, — släktbarnen — faster Böös’ inackorderingar brann hennes kärlek varm in i ålderdomen, och mångtaliga voro också bevisen på, att »barnen» ej glömde henne och det gamla skolhemmet.
Sådan var i korthet faster Böös’ saga, denna gudsmänniska av ädel typ ur den gamla hälsingebygden, kring vilkens bild, genom »barnens» minnen och berättelser, spunnits gyllene trådar, som för oss skönjas som en stilla skimrande evighetsring.
Av Anna Lindegren.
Om någon undrar vem var författarinnan Anna Lindegren var kan vi berätta följande:
Hon föddes den 11oktober 1865 och avled den 1 november 1943.
Hon skrev bl. a. Skolhuset vid Blankvattnet, som gavs ut av Fosterlandsstiftelsen 1927.
Anna Lindegren med brorsonen Sten 1919. Thiodolf Lindegren i skarpskytteuniform
Det pampiga Lindegrenska huset vid sekelskiftet 1900. Gården började uppföras efter branden 1878. Byggherre var slottsarkitekten Agi Lindgrens far. Huset revs i början av 1960-talet och på tomten uppfördes ”Dahlströms center” 1965. Bakom till vänster Waldenströmska gården, riven 1959.
Text och foto ur Hudiksvalls Tidningen 1995, av Jan-Olov Nyström
Vem var då Dalkersti?
Troligen är det Margareta Björkqvist som är Dalkersti. Hon föddes i Mora den 17/11 1817 och avled på Håsta udde den 28 februari 1894
Hon bor här med sin man Per Hillberg som avled den 11/6 1894 och sin svärmor Brita som avled på Håsta udde den 26/12 1880.
Uppgifter ur Forsa släktbok.
—113 A 2—
1 JONAS PERSSON, * 4/4 1795, s. t. soldat Per Hillberg i Hillsta, Forsa. Fl. t. Njutånger 1825. Torpare i Iggesund.
108A1 BRITA PERSDOTTER, * 13/3 1803, d. t. soldat Per Bjur i Flatmo, Forsa. † 26/12 1880
PER, * 25/2 1826. Bruksarb. G. m. Margareta Björkqvist † Håsta udde 11/6 1894
JONAS, * 4/10 1828.
Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister:
– 49 B 1 –
Lars Larsson-Berg * född 24/86 1758 i Söderhamn. Bruksförvaltare vid Hedvigsfors bruk i Bjuråker. Inflyttat från Voxna bruk till Bjuråker omkring 1780. Utflyttat till Hudiksvall 1806.
Gift 1787 med Anna Maria Forslind * född 1766 i Falun, Kopparberg. Utflyttat till Umeå 1803.
Barn:
Anna Maria 24/8 1788 Gift 1815 med Coopverdikapten Carl Böös i Hudiksvall
Lars Olof Berg 27/11 1790 prost i Norrbo, se nedan
Brita Margreta 20/5 1793 Utflyttat till Hudiksvall 1806
Johan Niclas 13/5 1795. Bruksinspektor i Strömbacka, Bjuråker Gift 1828 med Eva C. Härdelin.
Sven 9/4 1799 – 13/6 1800 (koppor)
Svante 12/11 1802. Utflyttat till Hudiksvall 1806. † 3/3 1877
– 2-
Carl Böös, * 15/6 1788, Långvind, Enånger, son till mästersven Carl Hansson Böös Coopverdikapten. Bosatt i Hudiksvall Gift 1815. † 4/11 1834 (kolera)
Anna Maria Berg, * 24/8 1788, d. t. bruksförvaltare Lars Berg i Hedvigsfors, Bjuråker. Änka. Bos. I Strömbacka, Bjuråker, och Håsta Udde 3 där hon avled den 23 mars 1861 (ålder).
Barn:
Lars * 2/11 1819 – 5
Karl Johan * 3/9 1823. G. 31/8 1848. † 28/10 1895 i Avesta.
– 3 –
Lars Olof Berg född 27/11 1790 i Nordmaling, son till Bruksförvaltare Lars Larsson Berg och hans hustru Anna Maria Forslind i Hedvigsfors bruk i Bjuråker.
Student 1811, prästvigd 1814, fil. Mag. 1818, kollega i skola i Gävle 1817. Pastor i Norrbo o Bjuråker 1827. Riksdagsman. Jubeldoktor 1869 (kontraktsprost). † 7/4 1871 (ålder).
Gift 1819 med Juliana Charlotta Lilliander född 25/10 1793, dotter till sidenbandfabrikören A. Lilliander i Stockholm. Död 8/12 1874 (ålder).
Barn:
Laurentia Charlotta 29/5 1820 Gift 1842 med kapellpredikant Sven Norell
Carl Olof Wilhelm 11/1 1826 Utflyttat till Hudiksvall 1854
Sara Maria Lovisa 7/4 1827. Gift 1856 med kapten Thore Härdelin, Delsbo
Lars Johan Svante 5/8 1829 Kapten. Gift 1866 med Märta Maria Lovisa Härdelin 1842-1872. Omgift 1893 med Inga Fredrika Blombergsson.
Nicolaus Andreas Israel 5/8 1832 – 12/2 1834 (bröstfeber).
Emma Juliana Catharina 9/5 1835 Gift 1864 med Johan Vahlman lektor i Hedemora
Anna Margareta Emerentia (Nanny) 21/11 1837 Gift 1867 med Tuve Olsson-Sallin komminister i Bjuråker. Komminister i Norrbo 1873. Utfl. t. Ovansjö 1887.
– 4 –
Johan Niclas Berg, * 13/5 1795, s. t. bruksförvaltare Lars Berg i Hedvigsfors, Bjuråker. Gift. 24/7 1828. Bruksinspektor i Strömbacka. † 30/11 1843 (bröstlidande).
23N1 Eva Christina Härdelin, * 26/8 1809, d. t. grosshandlare A. Härdelin i Gävle. Änka o utfl. Till Norrbo, där hon drivit en färgfabrik vid Åbron. † 18/4 1871 (lunginflammation).
Barn:
Eva Maria Christina 4/11 1843 – 10
Charlotta Nicolina 12/12 1833 – 11
Mathilda Augusta 4/6 1806. Utfl. t. Hudiksvall 1870
Lars 27/1 1838. Löjtnant v. Kungl. Väg o vattenfallstyr. Utfl. t. Sundsvall 1863.
Anna Dorothea 2/1 1840. Bos. I Delsbo (prästgården). † Götg.1. Sthlm. den 20/12 1919
Nils Theodor 6/4 1843. Utfl. t. Sth. 1873.
– 5 –
Lars Böös * 2/11 1819 i Hudiksvall, s. t. coop.-kapten Carl Böös. Vallonsmältarmästare, sen verkmästare i Strömbacka, Bjuråker. Gift 15/5 1842. Bos. Strömbacka 520, kallas alltjämt för Böösens. † 18/11 1898.
15A7 Brita Elisabet Wård * 1/5 1815, d. t. tysksmidesmästare D. Wård i Strömbacka. † 21/3 1899.
Barn:
Anna Charlotta 13/1 1845. -12
– 6 –
Sven Norell * 11/1 1826. Capellpredikant i Norrala, Gävleb. Gift 14/8 1842 † 1/2 1903
Laurentia Charlotta Berg, * 29/5 1820, d. t. pastor L. O. Berg i Norrbo.
– 7 –
Lars Johan Svante Berg * 5/8 1829, s. t. pastor L. O. Berg i Norrbo. Gift 12/8 1866. Änkling o omgift 17/12 1893. Kapten i Häls. Reg. Bos. I Ö. Norrbobyn. † 13/8 1895
Märta Maria Lovisa Härdelin * 27/4 1842 i Hamrånge, Gävleb. † 9/11 1872 (lunginflammation).
Inga Fredrika Blombergsson * 5/3 1851 i Söderhamn. Utfl. t. Hudiksvall 1901. † 10/2 1926.
Barn:
Sigrid Charlotta Maria 15/7 1868 † 9/6 1869
Gertrud Laurentia 25/3 1872 † 28/12 1875 (död och begravd i Hamrånge).
– 8 –
Johan Wahlman * 8/7 1835 i Arbrå. Gift 8/7 1864 Lektor i Hedemora † 9/1 1928
3. Emma Juliana Catharina Berg * 9/5 1835, d. t. pastor L. O. Berg i Norrbo. Bos. i Hedemora † 19/2 1924.
– 9 –
Tufve Olsson-Sallin * 21/8 1833 i Önnestad, Krist. Infl. fr. Söderfors, Upps. 1865. Gift 30/10 1867. Komminister i Bjuråker. Komminister i Norrbo 1873. Utfl. t. Ovansjö 1887. † 16/1 1890
3. Anna Margareta Emerentia Berg (Nanny kallad) * 21/11 1837, d. t. pastor L. O. Berg i Norrbo.
UTfl. t. Ovansjö 1887. † 31/12 1911
Barn:
Laura Benedicta 30/6 1868. Utfl. t. 1887
Carl Tufve 27/11 1869 – 8/3 1870
Anna Theodora 18/5 1871. Utfl. t. Ovansjö 1887
Hulda Charlotta 9/2 1874 Utfl. t. Ovansjö 1887
Gösta Olof 23/1 1884. Utfl. t. Ovansjö 1887
– 10 –
P. J. Engström * 183.. Gift 28/12 1857. Mag. (lektor) Bos. i Gävle
4. Eva Maria Christina Berg. * 4/11 1831, d. t. inspektor J. N. Berg i Strömbacka, Bjuråker. Utfl. t. Gävle.
– 11 –
J. Robert Schough * 18/1 1832 i Falu, Kristine, Dalarna. Gift 11/10 1861. Löjtnant vid Häls. reg. Bos. i Forsa. Gävleb. Senare Major. † 26/1 1902
4. Charlotta Nicolina Berg * 12/12 1833, d. t. inspektor J. N. Berg i Bjuråker. Utfl. t. Forsa sn.† 30/11 1889.
– 12 –
Carl Erik Söderblad * 15/6 1840 i Söderfors, Upps. Infl. fr. Valbo 1868. Gift 6/11 1870. Mjölnare Bosatt i Strömbacka, Bjuråker. † 11/11 1892 (lungsot).
5. Anna Charlotta Böös * 13/1 1845, d. t. vallonsmältmästare L. Böös i Strömbacka. † 26/4 1897
Barn:
Lars Johan 19/11 1897. Utfl. t. Bergsjö 1892.
Carl Gustaf 13/10 1873 – 20/10 1873 (skrofler).
Källa:
Bland borgare, bönder och proletärer, av Jan-Olov Nyström, från 2005
HÄLSINGTUNABOR BERÄTTAR
Hälsingtuna Hembygdsförening 2005
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan också Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen -till prosten Berg – till Norrboån till – Kapten Thore Härdelin.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62