Dellenportalen har samlat uppgifter från intervjuer, böcker och i olika arkiv om Klätthålet. Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Bodagrottorna och andra grottor i Hälsingland – Länstyrelsen.
Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner
Om du gillar den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!
Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.
Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss
Riksantikvarieämbetets karta. Vid det gula R:et mitt i bild ligger klätthålet
I den oansenliga öppningen till Klätthôle syns förre redaktören Bror Jonsson
KLÄTTHÔLE I DELSBO
Om Klätthålet vid Delsbo har det berättats en hel del, varom lite redan har varit omskrivet i Grottan av Christer Westerdahl (se nr 2/73 årg 8). Därför tar jag inte upp de sägnerna utan berättar istället om några andra, bl a en om en torpare som bodde i närheten av Klätthålet (J P Hansén, Hälsingerunor 1935—1937).
Han lär ha varit ute en dag i skogen för att arbeta.
På vägen hem stötte han på en ko som hade gått ner sig i en myr. Efter flera timmars slit så hade torparen fått upp kon, som var större än en elefant och hade ett juver stort som en stor kopparkittel.
Det underligaste med kon var dock att den kunde tala! Hon sade till torparen, att han skulle bli belönad för sin gärning.
När torparen kom hem efter en stund, fann han att de förut så enkla träfaten hade blivit förvandlade till skinande guldfat och skedarna till guldskedar o s v.
Till och med huggkubben ska ha blivit till guld! Och det ska ha varit klättfolkets tack för hjälpen för att han drog upp deras ko.
Klätthålet lär ha varit en mycket stor grotta, åtminstone om man får tro den man, född 1865, som berättade följande historia:
I Klätthålet har dom släfft ner en hund, och han har kommit fram i Grettjesberge på vägen te Ljusdal.
I Hjelmström, Från Delsbo, Sv Lm XI, 4:84, finns följande att läsa för den som så vill:
Hä va e brellesra, sum sku sta o se dare Klätthöle, o bruggummen o brua jeöck först. Men dam hadde glemt borst tå häva ne nåra brännvinsgi hänne hån bullbit framför sä.
Da varst trölle skajeren.
Men då dam kun dit o las Fader Vår, slafs dam däjja.
Enligt en annan berättare (f 1866 och från Ljusdal) så slocknade ljusen för bröllopsskaran när de var inne i grottan, så de fick vända ut av den anledningen.
Hjelmström berättar också (Från Delsbo, Sv Lm XI, 4:62) följande:
Dare nörgwäna är-e e höl ti en steönbacke davve Klättgåln.
Hä ä int större, än att en kar häkte krip ne dar mä beöna för. Når-n ha krupe e lite stittje, kumme-n tä e rum, sum ä sa hegt, att en häkte stå på knän.
Säan blir e smallt ijann, men säan-en krupe e stittje tä, kumme-n tä e större rum. Dar kan en kar stå rak. Säan är-e två höl tä inevver, men dar ha ingen krupe på länje.
De gamle sae, att de dar höla va två gånga. En eöna jeöck inunner Asgåln, o dar stupa dam ti e jargrinn, men länger kam dam int.
En andra gången sku gå änna tä Jussdal, o gå upp nårst på annersia ölva.
Dä dar vät no ingen, hur-e har sä, men de sum ä visst, hä ä att förre bodde trölla dare Klätthöle. Men moffar ha skabbas mittje mä tröllbara. Dam va glasint o kweck, men grannsint va dam å. Dam villa smaka maten tå moffar o hans siskan o de andre fölkbara. Men dam villa ha ”på ett spett”, för hä ha gått Gussol evver hännan, må vetta.
Tröllbara tickte mittje um välling o pläga äata upp för de andre bara.
En gång sku dam ginna sä tä fate lamä de andre bara. Men dam häktant äata. Då undras de andra bara, kumte töllbar a int åt ätte vanliheöta, o frägaa dam. Då svara tröllbara: — Mora era ha jorst vingelvangelti välinga, sa vi häkta-nt äata. Men mora stog damä spissen o log, för ho hadde rita körs mä sleva evver vällingfate, inna ho sätte fram-e.
Sa kom-e dag, då tröllbara va ulämpele mostulen o sörslen. Dam jeötta flitta däjja, sa dam, o följa mä förlldra senne. — O nu få vi allere ha role o skabbas tähopa meör, sae dam sa sörsle, jussum dam ha villa gröte. Men hä häkta allere trölla, må vetta. — Men ni ska stega upp brått i möra o gå ut först på bron, så ska ni få nårhanna tå vöss, sae tröllbara.
Men bara sör för länje, sa hä va nån aen sum ha gått ut förre. Men ha hadde snett um natta, o ti snen på bron såg dam märsa ätte e storst selltjä.
Trölla hade tajje-re mä sä, når int bara passa sä på rätta tin.
Säan såg dam allere nå tröll dare Klätthöle, men moffar tala mittje um de dar kwecke bara han.
För den som till äventyrs inte förstod dialekten kan jag tala om att Hjelmström beskrev kort hur Klätthålet såg ut. Det ska vara ett stort rum i grottan, varifrån det går in två gångar, som ingen har besökt på länge. En av gångarna ska ha slutat i en järngrind under Asgården, den andra skulle gå upp i trakten av Ljusdal, på andra sidan Ljusnan.
Det ska också ha bott troll i grottan, vars barn skulle ha varit mycket med människobarnen i trakten. De ville bl a bli bjudna på människomat, men ”på en pinne”, eftersom det hade gått Guds ord över maten. Trollbarnen lär också ha tyckt mycket om välling, och brukade äta upp för de andra barnen. En gång kunde de dock inte äta av maten, och människobarnen frågade dem varför de inte ville äta. Trollen svarade att ”mor eran har gjort vingelvangelti över vällingen”, med det menades att mor i huset hade ritat kors med sleven över vällingfatet.
En dag var trollbarnen modstulna och sorgsna. De skulle flytta därifrån, sa de. Trollbarnen sa också att de andra barnen skulle stiga upp tidigt på morgonen därpå och gå ut på farstubron innan någon annan hann ut, för de skulle få något av trollen. Men barnen sov för länge, så de vart inte först och de vart också utan gåvor. Det hade dock snöat under natten, så de kunde se spåren efter en stor silverkedja. Trollen hade tagit den med sig, eftersom barnen inte passade tiden. Sedan dess har inte några troll setts till mera i Klätthålet.
Det finns dock fler historier om småfolket i Klätthålet, bl a i Bror Hillgren, En bok om Delsbo, I, 1925. Jag tar inte med dem, eftersom de redan är tryckta och inte bör vara alltför svåra att få tag på för den som önskar läsa dem.
Jag tror jag har återberättat de flesta och viktigaste sägnerna som jag hittade, hoppas inte dialekten har varit för svår att förstå bara.
Tidigare publicerad i Grottan 23(4): 4-10 (1988).
Källa:
Några Hälsinge-sägner (hämtat från nätet) av Johannes Lundberg
När Dellenbygdens Släktforskarförening besökte Klätthålet 8 juni 2013,berättade guiden ”Sjular” Arne Persson att man numer inte kan gå längre in än till den tredje kammaren. Där har tunneln har rasat in eller kanske har den blivit igensatt av någon.
E. Asker besökte grottan 1955
Bild vid Askers besök i grottan 1955
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Det var en sjusärdeles spännande håla kan jag intyga och jag kan berätta att jag fått höra av en gammal man i trakten , om att där finns skatter från rövare, då de plundrat gårdar i socknen. Då rövarna, av en olycklig slump, råkade förirra sig om skogen och frös ihjäl, överaskade av en snöstorm, under ett av deras plundringar, föll sedemera deras stulna kvarlåtenskap i glömska.
Hej Mats.
Ja, det finns verkligen många historier om klätthålet. Det är svårt att veta hur många som är sanna.
Hälsningar
Åke Nätterö
Janar-Helmer visade mig en gång på 70-talet ” Klätthålet ”och jag ” malde mig in en bra bit ”. Mycket intressant. Tur att man var smal som en ” piprensare ”.
Även ” rövargrottan ” på berget Lubben visade Helmer mig. Även det 70-talet.
Tacksam för dessa äventyr 🙂
Rövargrottan på berget Lubben, dit har inte vi varit. Kan man gå in i den tro?
Hej, va kul, här kan du läsa om klätthålet. https://dellenportalen.se/historia/klatthalet-i-delsbo/