Slalombacken i Djupdal

Slalombacken i Djupdal invigdes söndagen den 18 februari 1940 med en nordisk slalomtävling där 33 herrar och 8 damer stod på startlistan.

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Slalomsporten kommer från Norge till Sverige i början av 30-talet och blev inte SM- och DM-grenar i Sverige förrän 1936.

Under våren 1939 började Lars Bovin med stor entusiasm för slalom och med hjälp av andra att diskutera intresset med Forsa IF om att bilda en slalomsektion inom föreningen. Så blev det och Forsa IF bidrog också ekonomiskt för att kunna förverkliga det stora projektet att bygga Djupdalsbacken.

Djupdalsberget på Eniro karta

Skidstugan. Foto: Gunnar Janzon

Här har har backen börjat växa igen och startrampen som skymtar till höger börjar nu ge vika

Den i berget förankrade startrampen som den såg ut 2008

HT-reporter Therese Nilsson, när hon blev förevisad platsen inför sitt reportage

Djupdalsbacken i Forsa byggdes med entusiasm och idealitet under sommaren och hösten 1939. Det hela började med att en ung Lars Bovin, som då bodde och arbetade i Näsviken, åkte på slalomkurs till Åre under vintern 1939. Under den kursen vaknade hans intresse för slalom på allvar.

Ungdomarna i Näsviken och Sörforsa entusiasmerades av den nya idén, att bygga en slalombacke uppe på Djupdalsberget. Allt skulle enligt planerna genomföras genom frivilligt arbete. I planeringen fanns givetvis en kostnadskalkyl för projektet. Slalombacken skulle bli den fjärde i Hälsingland. Tidigare backar fanns i Järvsö, Edsbyn och Arbrå.

Kostnadskalkylen uppgick till 12 600 kronor och omfattade följande arbeten och material:
 * Avverkning av skog (två man i tre veckor)
 * 36000 kbm mark skulle därefter röjas och brännas
 * 3900 stubbar skulle brytas och sprängas
 * 100 stora stenar måste sprängas
 * 400 kbm jord att schaktas
 * Bygga en serveringslokal rymmande 100 personer med kök och öppen spis.
 * Bygga en startbrygga på toppen av backen
 * Bygga en telefonlinje mellan start och mål för att klara tidtagningen
 * Högtalaranläggning skulle hyras och sättas upp i backen

Djupdalsbacken fick internationella mått med 500 meter och fallhöjd 130 meter.

Allt arbete skedde helt manuellt, då det på den tiden inte fanns några maskiner att tillgå. Transporterna genomfördes med häst och i någon mån lastbil. Det tog därför över 4000 timmar att få backen klar till invigningen vintern 1940.

Slalombacken var försedd med ett 30-tal portar och banläggare och föråkare var skidläraren E. Lison – Almkvist, som under veckan före invigningen undervisade och finslipade Forsa IF:s åkare under tre dagar i backen. Bland Forsa IF:s tävlingsåkare fanns exempelvis Olle och Per Eriksson, Sten och Sigvard Hådell, Henning Lindberg, Arne och Tage Rask m.fl.

Bästa placering av Forsa IF:s åkare fick Olle Eriksson med en 14:e plats.

Bland arrangörsstaben kunde man hitta kända idrottsprofiler som Herman Olsson, Gregor och Emil Iversen, Manfred Halvarsson och naturligtvis Lars Bovin m.fl.

Slalombacken invigdes med nordiska tävlingar.

Invigningen av Djupdalsbacken hölls på söndagen den 18 februari 1940 med en nordisk slalomtävling med 33 herrar och 8 damer på startlistan.

Arrangörerna hade med bistånd från SJ (som 1939 uppfört en järnvägsanhalt vid Djupdal) satte in extratåg från Söderhamn och Hudiksvall och från Ljusdal till Djupdal. Tågtiderna var anpassade till tävlingen. Efter tävlingens slut gick det extratåg mot Hudiksvall och Ljusdal. Gångavståndet till backen var omkring 2 kilometer.

Dåtidens verkliga slalomstjärnor ställde upp i tävlingen, som genomfördes i under sträng kyla. Termometern visade 20 minusgrader. Trots den stränga kylan kom det över 1000 person. Från Norge kom Laila Schou-Nilsen bronsmedaljör från vinterolympiaden 1936, som tävlade mot våra stora Maj och Britt Nilsson, Åre. Britt Nilsson var distriktsmästarinna i Jämtland och van vid besvärliga backar. Övriga damer var Anna Hansson och Greta Kindberg, samt Britta Rimfors, Åre. Bollnäsflickorna Gun Åsberg och Inga Didring, och Järvsöflickan Inger Bergqvist.

Bland de manliga kom från Sundsvall Arne Dahl, Bengt Eklund, Lars Erik Olsson, Pål Nilsson, Gustav Holmlund, Torsten Söderberg, Bruno Bergqvist, Tage Viborg och Bengt Viborg. Från Frösön kom Sixten Isberg, Ulf Staverfelt, G. Engman, Sune Karlsson, Torsten Ernolf och Bertil Vinström.

Hälsinglands elitåkare kom från Forsa IF, Järvsö IF och Arbrå IF.

Från Edsbyn Ragnar Larsson, Nils Sköldmark, och Arbrå Henry Lindberg, Arne Rask, Hilding Nordström, Carl Erik Persson var några av hälsingeåkarna.

Se reportage i P4 Gävleborg om 92- årige Nils Sköldmark som uppfann parallellslalom.

DM för seniorer

Nästa tävling av format i Djupdalsbacken blev DM för seniorer och en klubbtävling för juniorer. Den tävlingen ägde rum söndagen den 31 mars 1940.

Den här tävlingen fick genomföras i 0-gradig temperatur, varför de tävlande fick en hel del vallningsbekymmer. Det fanns ju bara träskidor med kabelbinningar med s.k. ”låg fästpunkt” på den tiden.

Segrare i detta DM blev Olle Rosén från Järvsö IF. Från Forsa IF deltog Per Eriksson och Sten Hådell. Efter DM/et arrangerades också en störtloppstävling.

Efter år 1940 var det svårare att anordna tävlingar på grund av rådande krig ute i världen. Av de dessa skäl och kanske andra arrangerades endast klubbtävlingar och backen fick utnyttjas mestadels av allmänheten.

Vid den här tiden fanns inga pistmaskiner eller liftar utan backen måste trampas upp med skidor varje gång det kom snö eller mellan åken vid tävlingar.

Slalombacken användes varje vinter fram till 1946 -1947. Intresset avtog undan för undan i och med att de större entusiasterna hade fått andra åtaganden och flyttat till andra orter.

Skidstugan

När backens aktiviteter avtog, blev skidstugan utnyttjad för interna danser på onsdagskvällarna under vintern. Det fanns alltid några lokala förmågor som ställde upp och spelade vid dessa danser. På den här tiden fanns det inga bilar att tillgå, varför det mestadels blev sparkåkning fram och tillbaka eller cykel.

Eivor Emilsson i Övernäs berättar att Logen God Vilja i Näsviken brukade ordna pjäxdans på onsdagskvällarna och även sommartid kunde det förekomma dans i skidstugan.

Varje fettisdag hade Näsvikens skolungdomar utflykt till skidbacken. Vi åkte spark och hade skidorna på sparken berättar Sven Olov Rådström, OKA kallad. Från Dalens skola gjorde femte – och sjätte klass årliga skidutflykter till Djupdalsbacken. Det gjordes som en dagsutflykt. Spåret gick över Kalvhaga, Långvik och rakt över Dellen till Djupdal.

Skidstugans öde
Undan för undan växte backen igen och under slutet av 70-talet revs stugan. Virket låg sedan en längre tid nere vid landsvägen innan det slutligen försvann. Vart det tog vägen vet vi inte, men vet du något, vill vi gärna få veta det. Långt tidigare hade man flyttat därifrån bord och bänkar. Två bord kom till kaffestugan på Blaxåsvallen men flyttats sedan till Friluftsfrämjandets stuga på Valla Vallen. 5 – 6 bord med bänkar flyttades till Friluftsfrämjandets stuga på Storberget där de flesta lär finnas kvar.

Hösten 2008

Skidstugan var en byggnad som rymde 100 personer. Större delen av den östra långsidan bestod av fönster. De som inte ville stå ute och frysa kunde sitta inne i värmen och se åkarna passera målgången på bara 30 – 40 meters avstånd. Rummet värmdes upp av en stor öppen spis som var placerad mitt på golvet. Genom kökets serveringslucka kunde man beställa lättare förtäring. Så fanns ett litet rum med sjuksäng där ev. skadade kunde tas om hand.

Utöver ingången till storstugan fanns det ytterligare två ingångar. En direkt till köket från den norra gaveln och en ingång till sjukrummet från den södra gaveln. Vatten, läsk och annat som behövdes fick man bära upp till stugan. På baksidan huset fanns utedasset som troligen var byggt med en sida för herrar och en för damer.

Det som nu minner om skidstugan är spisgrunden. Den har varit väl gömd i ett omgivande gransnår men nu är ena sidan framröjd och väl synlig.

Den öppna spisen är borta men ramen vari den var byggd tronar som en krona på den intakta spisgrunden. På marken ligger utspridda delar efter spisar, kokkärl, skorstensrör, takpapp m.m. Även utedasset ligger i en hög på marken.

Längs den ca 20 meter breda pistbacken växer nu ungskog men de sista 100 -150 metrarna upp till toppen består berget mest av mossbeklädda hällar. Utsikten över Dellensjöarna är storslagen. En kikare hade verkligen kommit till användning.

Väl uppe på toppen uppenbarar sig den halvt raserade startrampen.

Den ena sidan står ännu ganska upprätt, ca 4 – 5 meter hög, (med startplatsens golv hängande) medan den andra sidan har fallit ihop. Startplatsen som varit ordentligt förankrad i berget har inte kunnat hindra ena sidans stolpar från att helt enkelt ruttna ner. På marken ligger järntråd efter ringledningen som gick mellan startplatsen och tidtagarkuren vid målgången. Alla ledningsstolpar verkar vara helt borta.

Den entusiasm och arbetsvilja för att skapa gemensamma fritidsaktiviteter som präglade människorna under 30-och 40-talen är mycket beundransvärda och vi får hoppas att liknande initiativ kommer tillbaka en gång i framtiden.

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av: Åke Nätterö

Till toppen till Idrotten i Forsa och Hög.

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62