När Per Edvin Sandin avled 1962, tillföll hans ärvda hemmansdel i Lingarö allmänna arvsfonden. Denna del hade bevisligen tillhört släkten i mer än 400 år.
Läs om Hälsingtuna landskommun
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Major Johan Blanck
och de gamla breven om Lingarö och Gackerön
Johan Blanck.Målning från Hälsinglands Museum
I Personhistorisk Tidskrift 1909 har den på sin tid kände personhistorikern och adelsgenealogen kapten Otto Bergström publicerat en uppsats ”Johan Blanck, adlad Blanck, och öfriga ägare af Lingarö”. Han berättar där, hur major Blanck, efter att 1652 ha fått lämna sin post som slottshauptman på Visborg, slog sig ned på sin fäderneärvda gård i Lingarö i Hälsingtuna och genom processer och olika inlagor till myndigheterna sökte befästa och utvidga sin possession där till sitt eget och sina barns och ättlingars fromma. Genom dotterdottern Lisa Tideman, gift med kapten Johan Henrik Lehman, hade Johan Blanck, som Bergström visat, en rad ättlingar. Till dessa hörde Erik Persson Sandin, som ännu 1909 ägde en del av Lingarö och innehade handlingar i en mångårig jorda tvist ända sedan majorens dagar. Biografin är illustrerad med de porträtt av den bålde majoren och hans maka, som finnas i Hudiksvall och 1908 renoverats av den skickliga konservatorn C. W. Jaensson. Bergström omtalar ej, vilka arkivaliska källor han begagnat, utom sköldebrevet av den 2 december 1650 i Hudiksvall och de Sandinska handlingarna. Det är emellertid tydligt, att han bl.a. använt Riksarkivets serier Biographica, Städers akter och Topographica samt Kammararkivets serier av Likvidationer och Reduktionsmyndigheternas arkiv.
Min uppmärksamhet fästes vid major Blanck, när jag 1972 för Vitterhetsakademins diplomatariekommitté genomgick Svea hovrätts serie Liber Causarum i Riksarkivet för att leta efter medeltidsbrev i original eller avskrift. I en akt 1667 funnos nämligen avskrifter av tre brev om Lingarö 1391 11/11, 1402 10/7 och 1406 2/4 samt av yngre handlingar, som ägdes av honom.1 Det visade sig, att Diplomatariekommitténs kartotek förut kände till breven genom omnämnanden i domböcker och en kungsgårdsakt. Utom i Otto Bergströms uppsats 1909 hade breven redan omnämnts i prosten O. J. Bromans Glysisvallur från 1700-talets förra hälft.2 I Glysisvallur (häfte II:4, s. 244-245) finns också en släkttavla över major Blancks ättlingar med namnen Tideman och Lehman.3
Det eggade mig till fortsatta efterforskningar, och jag fann också andra avskrifter av medeltidsbreven i Hudiksvallsvolymen av serien Städers akter och i Justitierevisionens revisionsakt 1675 13/8, som på Bergströms tid legat i serien Topographica. Ett av Bergström (tydligen efter avskrifter) åberopat viktigt brev 1574 visade sig existera i original på pergament i Nordiska muséets arkiv.4 Ett intressant dombrev 1565, som förekommer i en dålig avskrift i Städers akter men förbigåtts av Bergström, finns i samtida text i Erik XIV:s nämnds dombok 1565 17/2,5 ehuru ej heller dennas lydelse är felfri.
Det synes mig vara skäl att med ledning av tillgängligt arkivmaterial ge en utförligare skildring av bakgrunden till major Blancks processer och visa, hur han och hans motpart sökte stöd i de gamla breven. De äldre av dem avtryckas nedan.
Dombrevet 1565 berättar, att en Östen och hans broder Thomas Nilsson skiftat jord, så att Östen fick Lingarö och Thomas fick Vi. Efter Östens död hade änkan gift om sig och Thomas som målsman för de omyndiga brorsbarnen brukat båda hemmanen men vanskött Vi. Med fogdens och underlagmannens samtycke hade han gjort ett nytt skifte, så att han själv fick hälften av Lingarö och Vi men Östens barn andra hälften av båda gårdarna. Detta stred emellertid mot konung Gustaf I:s plakat 1555 mot hemmansklyvning. På syskonens vägnar vände sig därför Peder Östensson till Erik XIV:s höga nämnd med käromål mot sin kusin Anders Thomasson, och nämnden tilldömde Peder och hans syskon hela hemmanet i Lingarö.
Peder Östensson eller Petrus Oestani var 1565 kyrkoherde i Rogsta och från 1568 i Torsåker i Ångermanland, tills han 1595 blev avsatt.6 Pergamentsbrevet 1574 omtalar, att herr Peder utökat sin arvslott i Lingarö genom att lösa till sig först sin farbrors (Thomas Nilsson) och dennes sons (Anders Thomassons) andelar i Lingarö och sedan också sin brorson Östen Jöranssons andel. Han hade fått den förra transaktionen bekräftad genom dombrev av ”häradshövdingen” i Ångermanland Evert Hindersson.7 Även Mårten Larsson (förut underlagman i Västerbotten, 1577-80 fogde i Hälsingland) och Gullik Mickelsson (underlagman i Hälsingland 1575-76) hade vittnat, att jorden blivit uppbjuden och lagstånden i Hälsingland. Vid rättegång på Stockholms rådhus den 12 juni 1574 i närvaro av åtta friherrar eller riddare stadfäste därför Ture (Pedersson) Bielke i sin egenskap av lagman över Uppland och hela Västernorrland (d.v.s. det svenska Norrland i motsats till Österbotten) herr Peders förvärv. Samtidigt deltog Petrus i Torsåker i den kyrkohistoriskt viktiga herredagen i Stockholm.8
Uppgifterna i breven 1565 och 1574 om ägarna av gårdar i Vi och Lingarö av Tuna socken bekräftas i viss mån av Kammararkivets landskapshandlingar för Hälsingland. Från år 1542 redovisar årliga räntan Tomas i Vi med 78½ mål, och detta upprepas under de följande decennierna. De mera aktuella ”mantalsregistren” 1555 och 1556 uppföra under Lingarö Anders Tomasson och en knekt Örian Östensson. I tiondelängderna finner man Anders Thomasson 1558-65 (ej senare) och herr Per Östani 1565-75, båda som tiondegivare i Lingarö.
Ett av barnen till Petrus Oestani var Brynolphus Blanchovius, som dog 1641 som räntmästare i Gävle. Det var han som 1601 skänkte den enda bevarade handskriften av Hälsingelagen (cod. B 49, UUB) till Johannes Thomae Bureus,9 denne märklige fornforskare. Brynolfs bror Jöns eller Johannes Petri Blanchovius inskrevs 1590 28/8 vid universitetet i Greifswald och skall enligt Anreps Ättartaflor samma år ha kommit till Wittenberg och promoverats till magister där 1600.10 Säkert är, att han 1605-08 var teologie professor i Uppsala och sedan blev kyrkoherde i Umeå.11 Han deltog inte i riksdagen i Nyköping 1611-12, då Gustaf II Adolf avgav sin kungaförsäkran. Däremot reste han till riksdagen i Stockholm i november 1612 men avled kort därefter. Den 6 augusti 1613 skrev ärkebiskopen Petrus Kenicius till rikskanslern Axel Oxenstierna om olika förslag till hans efterträdare.12
Kort före sin död fick denne mäster Jöns Blanchovius ett brev, skrivet i Hudiksvall 3 november 1612 av Kerstin Sverkilsdotter, änka efter borgmästaren Erik Månsson i Hudiksvall.13 Hennes fader Sverkil Simonsson i Älvkarleby, som var laxfogde där 1543-58 och som 1583 betroddes med utredningar om fiskena i Norrland, hade köpt Gackerön utanför Hudiksvall av Lasse Joensson, som var fogde i Hälsingland 1556-62 och i Västerbotten 1566-74 och 1582-84.14 Denne hade fått ön i förläning av Erik XIV 13 april 156515 samt köpt bördsrätten därtill av arvingarna till underlagmannen i Hälsingland Måns Gadd, som i sin tur fått ön av konung Gustaf genom brev 22 maj 1535 (halva ön) och 28 febr. 1536. Sverkil Simonsson hade sedan sålt ön till sin måg Erik Månsson, som fått Johan III:s konfirmationsbrev därpå. Kerstin Sverkilsdotter bad i brevet 1612 mäster Jöns att hjälpa henne återfå sin rätt till Gackerön.
Hertig Karl hade nämligen genom privilegiebrevet 11 juli 1602 tillförsäkrat Hudiksvalls stad vedbrand av Gackerön.16 Detta medförde, att Gackerön i kronofogdens räkenskaper för Hälsingland under det följande decenniet räknades som förlänad till Hudiksvalls stad. Karl IX planerade också, att en kungsgård skulle anläggas vid Hudiksvall, och i ett brev 29 mars 1606 till fogden Lars Bertilsson ålades bönderna att röja Gackerön till åker och äng under kungsgården. Följande år den 14 augusti befallde kungen, att byarna Lingarö och Smälsk, som logo närmast Gackerön, skulle anslås till en ladugård under kungsgården. Vidare påbjöd han den 19 februari 1608, att Tuna prästbol, en gård i Tunbyn och två gårdar i Risberg också skulle läggas under denna ladugård.17 Anläggningen blev dock kortlivad. Efter klagomål av Tunaborna förklarade Gustaf II Adolf i brev 6 maj 1612, att Tuna prästgård och de fem bondgårdarna i Tuna skulle återställas till de forna ägarna, eftersom kronan hade föga fördel av ladugården.18 Lingarö återställdes alltså genom detta brev till Johannes Blanchovius och hans medägare. Gackerön hade däremot ej inbegripits vid detta tillfälle. I en supplik av 8 oktober 1612 begärde borgerskapet i Hudiksvall med hänvisning till privilegiebrevet 1602 att få full dispositionsrätt till Gackerön, och man antydde, att Erik Månssons köp och hans arvingars hävdande av ön ej behövde respekteras, eftersom de också eljest vore väl försedda med jordägor. Kungen resolverade den 24 november 1612, att det skulle rannsakas, om ön vore kronans.19 Kanske har Jöns Blanchovius medverkat till att staden ej genast fick vad den ville.
Kerstin Sverkilsdotter hade tydligen hoppats, att hennes svåger Lasse Matsson skule inneha alla erforderliga brev och bevis. Så var ej fallet, men hon skaffade sig då intyg av två forna fogdar, att de sett Johan III:s brev för Erik Månsson om Gackerön. Det ena intyget skrevs i Hålsjö i Norrbo socken 3 april 1613 av Olof Andersson Burman, som varit fogde i Hälsingland 1591-94, det andra i Hällsäter i Tuna socken 8 april 1613 av Lasse Larsson i Finflo, som varit fogde i Hälsingland 1597-1602. Med stöd av dessa intyg och de bevarade äldre kungabreven utverkade hon Gustaf II Adolfs brev 23 april 1613, som bekräftade henne och hennes efterkommande i besittning av ”förenämnda skattö” mot erläggande av vederbörlig skatt, såsom de gamla breven föreskrevo. Men ej ens detta kungabrev var tillräckligt skydd mot Hudiksvalls anspråk, och hon vände sig därför 18 december 1613 med en supplik till rikskanslern Axel Oxenstierna, som även var lagman över Västernorrlanden, och bad att han skulle hjälpa henne.20
Mäster Jöns Blanchovius i Umeå hade en enda son Johan, som redan 27 februari 1621 inskrevs vid Uppsala universitet, fast han då bara var 11 år. Han kom att intressera sig för matematik och mekanik, och för fortsatta studier i matematik inskrev han sig 1 september 1636 vid universitetet i Leyden under namnet Johan Blanck. Under åren 1638-46 tjänstgjorde han som befästningsingenjör vid Johan Banérs och Lennart Torstenssons arméer. Åren 1648-52 var han major och kommendant eller slottshauptman (stundom kallad ståthållare) på Visborgs slott.21 Han adlades 2 december 1650 men introducerades på riddarhuset först 1655. I samband med att arvfursten Carl Gustaf den 2 juni 1652 fick Gotland i förläning, indrogs slottshauptmanstjänsten.22 Major Blanck fick visserligen 15 augusti 1652 Carl Gustafs rekommendation till krigskollegium att ihågkommas för annan tjänst,23 men sådan fick han aldrig. Han slog sig då ned på sin ärvda del av Lingarö, som han på olika sätt sökte utvidga. Den 18 december 1661 fick han av förmyndarregeringen livstidsfrihet för sig och sin hustru på sitt skatthemman där, vilket Karl XI 12 februari 1680 bekräftade för hans änka Barbro.24 Hans upprepade försök att få frihet även på övriga hemman i Lingarö25 eller på angränsande gårdar26 misslyckades.
Som redan Otto Bergström omtalat, sökte major Blanck även genom processer i olika instanser utöka sitt jordinnehav. Hans uppfinningsrikedom och envishetvar större än hans skicklighet och hans framgång. Intressant är, att han därvid sökte stödja sig på skriftlig bevisning i form av gamla brev från 1500-talet och rentav från åren omkr. 1400. Alla dessa synas ha tillhört hans farfar kyrkoherden Peder Östensson i Torsåker i Ångermanland, som sades ha tagit omhand alla Lingarö bys gamla brev. Åtminstone något av breven fann major Blanck vid en resa till Torsåkers grannsocken Ytterlännäs hos sin kusin Sigfrid, son till den Brynolf Blanchovius, som ägt Hälsingelagen.
Vid tinget med Tuna och Idenor 15 mars 165227 inställde sig bonden Olof Svensson i Lingarö som ombud för ”ståthållaren” Johan Blanck, som då ännu var kvar på Visborg, och gjorde anspråk på en äng Dagön och en äng Rörstrand. Som stöd åberopade han ett pantebrev 8 februari 1569, enligt vilket ståthållarens farfar herr Peder i Torsåker tillpantat sig ängarna. Kravet på Rörstrand underbyggde Blanck vid ting 9 juli 1653 också med ett synebrev 16 november 1553 av underlagmannen Lars Nilsson i Finnflo, och han vann framgång. Vid tingen 15 december 1653, 25 oktober 1656 och 25 maj 1657 försökte Blanck med samma pantbrev även tillägna sig ängen Hertzeänget, men eftersom han varken kunde visa, att brevet ännu gällde, eller att hans motpartner voro rätta arvingar till brevutfärdaren, avvisades hans krav.
Större framgång hade Johan Blanck, när han vid tinget 9 juli 1653 med stöd av två pergamentbrev 1391 och 1406 gjorde anspråk på två laduängar i Dagön. Dessa tillerkändes honom, såvitt ej motparten kunde anföra bärkraftiga motbevis.
Ett år senare, den 10 juni 1654, drog Blanck åter fram brevet 1406, nu för att med dess hjälp utvidga sin andel av Lingarö by till att omfatta två tredjedelar av byn, vilket bl.a. skulle gå ut över hans tidigare ombud Olof Svensson. Motparten åberopade vid tinget 14 februari 1655 gammal hävd, och tinget fann bäst att avvakta en syn. Till denna borde, beslöt tinget 24 november, en lantmätare tillkallas för att söka fastställa jordetal m.m. Synen hölls 2 maj 1656 av underlagmannen Lars Larsson Nerbelius och sex utsocknes mätningsmän efter lantmätaren Anders Börjessons avritning. Den omfattade dels uppmätning av Blancks och hans tre motparters ägor i Lingarö, dels tjugo punkter, där Blancks klagomål i konkreta punkter redovisades och mestadels avgjordes till hans förmån och där pergamentbreven 1406 och ett synebrev 6 (?) november 1553 åberopades.28 Vid det ting, som följde den 12 maj 1656, tilldömde så samme underlagman åt Johan Blanck 2/3 i Lingarö på grund av pergamentbrevet 1406, som påstods vara utfärdat för major Blancks farfarsfar Östen i Lingarö.29
Tills vidare funno sig Olof Svensson och hans medpart Per Andersson i domen. Men redan vid Tuna och Idenors ting 23 juni 1658 kunde de uppvisa ett intyg, utfärdat 29 maj 1658 av kammararkivinspektoren Bengt Ingolfsson om kronans jordeböckers uppgifter om Lingarö. Beväpnade med detta intyg och med en kopia av Bror Andersson Rålambs jordrevningsakt 1607 vände de sig, trots att appellationstiden egentligen var försutten, den 14 oktober 1667 till Svea hovrätt med klagomål över domen om Lingarö 1656 och hävdade sina förfäders urminnes okvalda besittningsrätt. I en följande inlaga den 23 oktober framhöllo de orimligheten i att major Blancks farfarsfar kunnat vara den Östen i Lingarö, som nämndes i brevet 1406, alltså 261 år tidigare. Majoren försvarade sig i vidlyftiga inlagor den 18 och 25 oktober. Påståendet, att hans farfar haft hand om alla Lingarö bys brev, enkannerligen de om Gackerön och fört dem till sin prästgård i Torsåker i Ångermanland, ville han vederlägga med att han vid efterforskning i Hammar (i Ytterlännäs socken) hos sin farbror Brynjel Pederssons son Sigfrid endast funnit ett brev om Gackerön, tydligen det i avskrift bilagda synebrevet av den 15 juni 1574.30 Hovrättens referent i målet, assessor Olof Thegner (senare borgmästare i Stockholm och borgarståndets talman, högadelns fiende och enväldets främjare), fann emellertid, att synen och domen i maj 1656 måste betraktas som nulliteter, eftersom de gått mot urminnes hävd,31 och därför borde Olof Svensson och hans medpart restitueras i sin rätt. Denna referentens mening godkände hovrätten den 29 oktober, och i enlighet därmed utfärdades hovrättens resolution den 6 november 1667.32
Major Blanck gick emellertid redan 14 december 1667 till kungs och begärde revision. I riksrådet upplästes 6 maj 1668 hans suppliker, senast av 2 april samma år, och även hans gamla brev från 1406 och senare år, men hans begäran om gratis revision avslogs denna gång.33 Nya påstötningar från majoren34 resulterade i ett brev från förmyndarregeringen 26 november 1668 till hovrätten. Däri omtalades, att Blanck ingivit nya dokumenter av åren 1565 och 1574, och regeringen begärde därför hovrättens förklaring över domen av 6 november 1667.35 Hovrätten fick också i december 1668 nya inlagor av Blanck.36 I sin förklaring, undertecknad av vice presidenten Arfvid Ifvarsson (Natt och Dag) och ingiven 3 december 1669,37 svarade hovrätten, att breven 1565 och 1574 inte föranledde någon ändring i dess beslut, och att själva beslutet grundade sig på att 1406 års brev låg allt för långt bort i tiden för att tillåta slutsatser om aktuella förhållanden. Det väsentliga skälet var dock, att bönderna styrkt urminnes hävd, och att enligt landslagens jordabalk, kap. 1, ingen fick kvälja urminnes hävd. Underlagmannen Lars Larsson Nerbelius borde ha åtalats för att han, trots urminnes hävd, låtit hålla syn och fråndömt bönderna deras jord, men han var nu redan avliden. Blanck lät sig dock ej avskräckas utan vidhöll i en ny supplik, ingiven till konungen 9 december 1669, att det ej vore någon rätt urminnes hävd, och att hans farfar Peder Östensson (som levde 1565) vore son till Östen i brevet 1406.
Efter några år, inkom major Blanck 7 juli 1675 med två suppliker till konungen, dels en i Gackerö-målet, dels en i Lingarö-målet, vilken var en lätt överarbetning av hans utförliga supplik från december 1669.38 Nu beslöt Karl XI att bevilja Blanck gratis revision, och i ett brev av den 13 augusti 1675 ålade han hovrätten att inleverera akterna i målet.39 Kungabrevet var kontrasignerat av revisionssekreteraren Jonas Rothoff, som utnämnts därtill 1674 och dessförinnan sedan 1668 varit assessor i Svea hovrätt. På utsatt dag den 11 februari 1676 inkommo både Johan Blanck och hans motpart Olof Svensson och Peder Andersson med nya inlagor till justitierevisionen. Målet hann ej föredragas den dagen, och Blancks motparter kommo med ytterligare inlagor 26 februari och 1 april 1676, medan Blancks ombud Adolph Menschewer ingav ett odaterat memorial.40 Därmed avstannade Lingarömålet, kanske därför att revisionssekreteraren Rothoff avled 29 juli 1676. Det danska kriget gav också kungen viktigare ting att ägna sig åt.
Gackerö-tvisten vilade efter 1613 i fyrtio år. Vid tinget i Tuna socken 9 juli 1653 krävde emellertid Hudiksvalls fullmäktige att enligt stadens privilegier och kung Gustafs brev (28 februari 1536) få en del av Gackerön m.fl. skär, som bönderna i Lingarö och i Östby i Rogsta innehade. Lingarö-borna inlade däremot Lars Nilssons synebrev (15 juni) 1543 och ”ett sahl. Lauritz Carlsons dombreff af A:o 1407”, varmed säkerligen avsägs brevet av 10 juli 1402. Rätten fann, att först en laga syn måste hållas.
Hudiksvall tog därpå upp frågan om Gackerön i sina riksdagsbesvär 24 april 1654 (§ 5).41 Härpå resolverade Carl X Gustaf (efter Christinas abdikation) den 18 juli 1654, att landshövdingen skulle låta hålla syn och rannsakning i målet.42 Den av landshövdingen tillsatta kommissorialrätten sammanträdde i Hudiksvall 6 maj 1657, varvid Johan Blanck som ombud för Lingarö androg kung Gustafs brev 22 maj 1535, som endast gav Måns Gadd halva Gackerön, samt nyssnämnda synebrev 1543. Därjämte företedde landsskrivaren Abraham Ingemarsson Gustaf II Adolfs brev 23 april 1613 för Kerstin Sverkilsdotter med stadfästelse på hennes rätt till denna skattö. Domstolen måste därför ogilla stadens anspråk på Gackerön, med undantag för dess rätt till vedbrand.43 En av staden ingiven kopia av Johan III:s brev 19 augusti 1588 förklarades kraftlös, eftersom original ej kunde uppvisas.44
Hudiksvall inkom emellertid några år senare till reduktionskollegium med en supplik, där staden klagade över att major Blanck hindrade borgarna i deras rättigheter till vedbrand m.m. på Gackerön. Kollegiet skrev därför till guvernören i Västernorrlands län 4 juni 1663 och befallde honom tillse, att Blanck inställde sig den 1 september med sina skäl och dokumenter.45 Den 2 september presenterade Blanck i kollegiet sin försvarsskrivelse och bilade synebrevet 1543 och domen 1657, av vilka kollegiet följande dag lät taga vidimerade kopior.46 Reduktionskollegium fann emellertid 1543 års synebrev suspekt, bl.a. därför att landssignetet ej var tryckt därunder, och kollegiet befallde 1 iktober 166347 guvernören att anställa ny syn om 1543 års rågång samt att ålägga Måns Gadds arvingar att i original inge kungabreven av maj och april 1613 jämte ev. övriga dokument. Synen hölls den 6 juli 1664,48 varvid Hudiksvalls stad och Måns Gadds arvingar uppträdde gemensamt, ty landsskrivaren Abraham Ingemarsson var nu en av stadens borgmästare. Parterna uppvisade de förutnämnda breven 1535, 1536 och 1613 samt synebrevet 1543 och stadens privilegier 1602 och 1620, men av gamla pergamentbrev kunde Blanck endast uppvisa brevet 10 juli 1402. Edsvurna män av Tuna och Rogsta socknar bestyrkte, om och med någon försiktighet, riktigheten av rågången i 1543 års synebrev.
I nästa omgång gingo Måns Gadds arvingar till attack. I en skrivelse, som ingavs till reduktionskollegiet 22 oktober 1666, klagade de, att Johan Blanck med stöd av det tvivelaktiga synebrevet 1543 givit en hop bönder lov att hugga sågtimmer på Gackerön. De bådo därför kollegiet att, i samband med handläggningen av dess remiss till landshövdingen av Gackeröfrågan, bibehålla dem vid deras fäderneärvda rätt.49 Kollegiet återupptog frågan vid vidlyftiga diskussioner under sina sammanträden den 8, 13 och 14 november, varvid borgmästaren Jon Mårtensson Quast med framgång företrädde Hudiksvalls stad, under det att dåv. Notarien i krigskollegium Erik Larsson Nerbelius var Blancks ombud.50 Blanck påstod, att den i 1402 års brev nämnda ”Witön” vore detsamma som ”Wedeön” i 1543 års brev, och att detta vore en enhet, som tillhörde Lingarö och ej inbegreps i den halva av Gackerön, som tillhörde Måns Gadds arvingar och varav Hudiksvalls stad hade rätt till vedbrand. Detta underkändes helt av kollegiets ledamöter, som anslöto sig till Quasts påstående, att Vedön endast var en udde på Gackerön. Reduktionskollegiets resolution av 14 november 1666 förklarade därför, att Gackerön var kronans men att Måns Gadds arvingar hade skatterätten till hela Gackerön och Hudiksvall rätten till vedbrand och fiske, samt att ståthållaren Johan Blanck ej kunde ha något rimligt anspråk på Gackerön i kraft av sitt synebrev 1543, emedan kungl. brev och kammararkivets handlingar talade tvärt emot detta. Om däremot Blanck med synebrevet ville vindicera något utanför Gackerön, hade han att vända sig till laga forum.51 Samtidigt avgick brev från kollegiet till guvernören i Gävle Carl Sparre, att denne vid tillfälle själv borde kontrollera, hur en i målet företedd karta över Gackerön stämde, och om en prickad linje på kartan möjligen avsåg gränsen mellan Vedön och Gackerön; lantmätaren borde upprätta en ny detaljerad karta.52
Major Blanck nöjde sig ej därmed utan ingav 10 augusti 1667 en klagoskrivelse till konungen.53 Då beslöt riksrådet 23 september 1667 att inhämta reduktionskollegiets skriftliga förklaring.54 Samma dag skrev kollegiet ånyo till guvernören i Gävle och påminde om den nya kartan och lantmätarens förklaring, vilka kollegiet behövde snarast för att kunna avge sitt eget svar till Kungl. Maj:t.55 Detta ledde ej till omedelbart resultat, och saken hade ej avancerat, när major Blanck 7 juli 1675 presenterade en ny skrivelse till Kungl. Maj:t.56 Därmed synes Gackerö-tvisten tills vidare ha stannat. Reduktionskollegiets resolution 1666 förblev därför gällande.
Efter Johans Blancks död 1678 har jag ej funnit något om medeltidsbreven. Synebrevet 1543 om rågången mellan Lingarö i Tuna och Östby i Rogsta socknar hade emellertid på begäran av Blanck och hans grannar i Lingarö vid tinget med Tuna och Idenor 25 maj 1657 ”förnyats” genom en vidimationsurkund på pergament, utfärdad av underlagmannen Lars Larsson Nerbelius. Denna har sedan av innehavarna presenterats vid flera rättegångar och förrättningar. Mycken höglärd uppmärksamhet vann den, när den 10 februari 1897 ingavs till Forsa tingslags ting i en rågångstvist. Häradshövdingen C. O. Schlyter begärde nämligen samma dag från Riksarkivet en sakkunnig officiell avskrift av pergamenturkunden 1657. Denna verkställdes den 17 februari i två ex. av den kände diplomatarieutgivaren Carl Silfverstolpe och sändes följande dag till häradshövdingen,57 som intog en avskrift därav i sin dombok för 10 februari.58 Det aktuella målet föranledde sedan Svea hovrätts dom 4 februari 1898 och Kungl. Maj:ts dom 28 december 1900.59 I dithörande revisionsakt (nr 549) ligga kopior av 1543 års synebrev (efter Silfverstolpes avskrift av vidimationen 1657) samt utlåtanden i en speciell språklig tolkningsfråga av de berömda Lundaprofessorerna Axel Kock och K. F. Söderwall.60
År 1921 begärdes laga skifte på Gackerön av den i inledningen nämnde Erik Persson Sandin i Lingarö m.fl. De åberopade för sin rätt 1543 års synebrev, och med dem förenade sig sedan Måns Gadds rättsinnehavare. Distriktslantmätaren David Svensson påbörjade också skiftesförrättning. Hudiksvalls stad hade emellertid år 1719 låtit Birger Steckzén (sedermera krigsarkivarie) och Josef Sandström (sedermera landsarkivarie) göra utredningar om stadens och kronans rätt till Gackerön. Staden och kronoombudet, som av advokatfiskalämbetet i kammarkollegium fick särskilda direktiv genom memorial den 7 januari 1922, godkände dock ej förrättningsmannens utlåtande, och detta undanröjdes av Bergsjö och Forsa tingslags ägodelningsrätt genom dess utslag 11 mars 1922. Förgäves hade Sandin ingivit avskrift av Västernorrlands lagmansrätts utslag 14 november 1801. Ägodelningsrättens utslag överklagades av Lingarö byamän och Måns Gadds rättsinnehavare 8 april 1922, varvid de bl.a. bilade en avskrift efter den Silfverstolpeska avskriften av 1543 års brev i 1657 års vidimation. Kungl. Maj:ts utslag 29 januari 1923 gav dock ingen ändring av ägodelningsrättens utslag. Detta hade hänvisat parterna till att genom särskild rättegång bevisa sin rätt till andelar av Gackerön, men Sandin och hans medparter började aldrig någon process därom.61
Sedan Hudiksvalls stad genom köp förvärvat en rad enskilda personers rättigheter på Gackerön, önskade staden skatteköpa ön. En utredning gjordes av kammarkollegiets arkiv 24 november 1948, en annan av f.d. överlantmätaren i Gävleborgs län Hj. Åkerman 30 september 1948. Till denna fogade Åkerman avskrifter av Steckzéns och Sandströms utredningar 1919. Lingarö byamän, bl.a. Per Edvin Sandin (Erik Persson Sandins ende son, f. 6 juni 1887, död 19 januari 1962) motsatte sig jämte ett par andra intressenter skatteköpsförslaget, och med åberopande av 1543 års brev begärde de åter laga skifte eller åtminstone gränsbestämning. Lantmäteriförrättningar höllos 27 april 1955 och 19 mars 1963 och slutade med att begäran om skatteköp eller gränsbestämning avvisades av samma skäl som 1922-23: Lingarö-borna hade icke styrkt äganderätt till någon del av Gackerön.62
När Per Edvin Sandin avled 1962, tillföll hans ärvda hemmansdel i Lingarö allmänna arvsfonden. Denna del hade bevisligen tillhört släkten i mer än 400 år. All sannolikt talar för att Peder Östenssons far Östen, som var död 1565, var ättling av den Östen i Lingarö, som levde 1391-1406, men leden däremellan äro okända.
NOTER
1 VHAA:s årsbok 1973, s. 161
2 O. J. Broman, Glysisvallur, häfte I:3 (1917), s. 176-177, och II:4 (1918), s. 284
3 En ättling, byrådirektören i Statens lantmäteriverk, kapten K. Yngve Lehman (1926-1978), har upprättat utförliga släkttavlor över de Blanckska ättlingarna. Exemplar finnas i Hudiksvalls museum och i Riksarkivets kartavdelning (acc. 1971, 1972 och 1974)
4 J. A. Almquist: Nordiska Muséets pergamentbrev från tiden före år 1600 (1904, särtryck ur Meddelanden från Nordiska Muséet 1902), nr 62 (s. 171).
5 Historiska handlingar 13:1 (1884), s. 177-179
6 L. Bygdén: Härnösands stifts herdaminne IV (1926), s. 142 f.
7 Om denne, som var son till herr Peders företrädare i Torsåker, se J. Nordlander: Underlagmannen Evert Hindersson på Holms gård (Norrländska samlingar, häfte 17, 1943.
8 Svenska Riksdagsakter II:1 (1899), s. 496.
9 Axel Nelson: Hälsingelagen och dess texthistoria (Rättshistoriska studier 2, 1957), s. 70 not 40.
10 Han saknas i Wittenbergs icke alldeles fullständiga studentmatrikel, se Christian Callmer: Svenska studenter i Wittenberg (Personhistorisk Tidskrift 72, 1976, 1-2, s. 37. Ej heller har Gottfrid Carlsson funnit honom bland magistrarna i dekanatsböckerna, se Gottfrid Carlsson: I Wittenberg promoverade svenska magistrar (Lychnos 1962), s. 213. Bland de i Wittenberg inskrivna studenterna finner man däremot år 1602 en tredje broder Sigfridus Blanchovius (Callmer, a.a. s. 50, nr 245)
11 L. Bygdén, a.a. IV, s. 211 f.
12 Svenska Riksdagsakter Ser. 1:II:1 (1932), s. 11. — Axel Oxenstiernas Skrifter och Brevväxling II:12 (1930), s. 10 f.
13 Erik Månsson var borgmästare i Hudiksvall 1588-97 och dog före 3 januari 1598. Han seglade med egna fartyg ända till Spanien. Se S. Brun: Hudiksvalls historia I (1932), s. 22 och 26. Jfr även änkans nedan nämnda supplik till Axel Oxenstierna 18 dec. 1613.
14 Om dessa och andra fogdar se J. A. Almquist: Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630, IV (1922-23).
15 Avskrift i Hälsinglands handl. 1566:1, Kammararkivet, RA.
16 Privilegier etc. för Sveriges städer IV (1946), s. 287 (§5).
17 Se P. H. Widmark: Beskrifning öfwer Provinsen Helsingland I:1 (1860), s. 246-251 med hänvisningar till Riksregistraturet, samt S. Brun, a.a. I, s. 44-46.
18 Avskrifter i Riksregistraturet 1612, pag. 186, samt i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter I: akt 17 Hudiksvalls kungsgård, fol. 840 r och 852 r, Kammararkivet, RA.
19 Suppliken (orig. i Städernas skrivelser och besvär: Hudiksvall, R 5277, RA) och kungabrevet (orig. i Hudiksvalls stads arkiv) tryckta i Privilegier etc. för Sveriges städer V (1964), s. 22 ff.
20 Se Privilegier etc. V, s. 23 f. och nedan
21 Meritförteckning i supplik (trol. kort före 26 november 1665), Biographica 30 a: Blanck, RA. Den refereras av O. Bergström, a.a. s. 9-10.
22 Se Carl Gustafs koncept till resolution 7 juli 1652 (§5) för guvernören Axel Sparre, Stegeborgssamlingen, E 104, RA, och Johan Blancks supplik till Carl Gustaf 25 juli 1652 (med meritförteckning), Stegeborgssamlingen E 119, RA.
23 Carl Gustafs koncept till kommendanten i Visby (d.v.s. Johan Blanck) 15 augusti 1652, Stegeborgssaml. E 104, RA.
24 Avskrifter efter originalen i Reduktionskommissionens arkiv F III, fol. 554-556. Riksregistraturets texter därav äro ofullständiga.
25 Se lapp, bilagd konceptet till kungl. brev 18 dec. 1661, RA, samt landshövdingens i Västernorrlands län Carl E. Sparres skrivelse till K. M:t 26 nov. 1665 med rekommendation för Johan Blanck.
26 Se odat. supplik till Carl X Gustaf (trol. 1655) samt odat. supplik (trol. kort före 26 nov. 1665) med meritförteckning och förslag till kungl. koncept, Biographica 30 a: Blanck, RA. — O. Bergström har felaktigt antagit, att suppliken beviljats och konceptet expedierats. Landsböcker och verifikationer i Kammararkivet visa emellertid, att livstidsfriheten endast omfattade det stora ärvda skattehemmanet i Lingarö.
27 För det följande se Hälsinglands domböcker i Härnösands landsarkiv och de renoverade häradsrättsdomböckerna i Svea hovrätts arkiv, RA.
28 Avskrift av syneinstrumentet i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt 11, fol. 26 ff.; avskrift därefter i hovrättsaktskopian, fol. 23 r — 30 r, i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, RA. Ännu en avskrift av de 20 punkterna i nämnda akt 11 (sist, ofol.). Avskrift av både mätning och punkter i Städers akter 23: Hudiksvall, RA.
29 Dombrevet i avskrift i Liber causarum 118:7, akt 11, fol. 18-19; avskrifter därefter i hovrättsaktskopian, fol. 13 r — 15 r, och som bilaga till Blancks inlaga 11 febr. 1676, båda i revisionsakten 1675 aug. 13. Avskrift även i Städers akter 23: Hudiksvall.
30 Inlagorna i original i Liber causarum 118:7, akt 11; avskrifter i hovrättsaktskopian i revisionsakten 1675 aug. 13.
31 Se J. E. Almquist: Det processuella förfarandet vid ägotvist (1923), kap. Förhållandet mellan laga syn och urminnes hävd vid ägotvist (s. 215 ff.).
32 Referentens koncept i Liber Causarum 118:7, akt. 11 (främst). Hovrättens beslut i dess protokoll 29 okt. 1667 samt i dess Codex rationum 29 okt. 1667, fol. 41 v — 42 r; Hovrättens resolution (underskriven) i Svea hovrätts dombok 1667, fol. 75; flera avskrifter i nämnda justitierevisionsakt 1675 aug. 13.
33 Riksrådets protokoll, hållet av Sven Franc. 6 maj 1668, fol. 125 f., RA.
34 Blancks suppliker till K. M:t 14 dec. 1667 och 26 dec. 1668 i revisionsakten 1675 aug. 13; hans suppliker till K. M:t odat. samt 2 april 1668 och 9 dec. 1669 i Städers akter 23: Hudiksvall, RA.
35 Kungl. brevet 26 nov. 1668 i orig. i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt II. Även i Kungl. koncept, RA, och i Riksregistraturet 1668 november (fol. 625 v ff.), RA.
36 Dessa inlagor i Liber causarum 118:7, akt 11.
37 Förklaringen i orig. i revisionsakten 1675 aug. 13.
38 Blancks suppliker 7 juli 1675 i Städers akter 23: Hudiksvall.
39 Kungabrevet 13 aug. 1675 i orig. i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13. Det saknas i den bevarade serien av Riksregistraturet.
40 Dessa suppliker i nyssnämnda revisionsakt.
41 Städernas skrivelser och besvär: Hudiksvall, R 5277, RA.
42 Originalbrevet i Hudiksvalls stads arkiv: Drätselkammaren. En avskrift finns i den privilegiesvit, som Hudiksvalls stad insände till Kommerskollegium 1696, Kommerskollegi huvudarkiv D III b:7, RA. Resolutionen åberopades av borgmästaren Jon Mårtensson Quast, när han vid Tuna sockens ting 12 maj 1656 klagade över att Lingaröborna ville hindra stadens rätt till timmer och vedbrand från Gackerön. Det ursprungliga Riksregistratur-bandet för juli 1654 har förkommit före 1800. Enligt en anteckning av arkivsekreteraren Erik Runell (i bunten R 5408, RA) började resolutionen på Hudiksvalls besvär på pag. 1089 i det förlorade bandet.
43 Protokollet 6 maj 1657 finns i avskrift från 1663 i Reduktionskollegiets akt 159 (Johan Blanck), fol. 40 r — v, Kammararkivet, RA.
44 Kungabrevet refereras i Kungl. kansliets utgående diarium 1588 (vol. 10), RA, såsom påpekats av förste arkivarie F. H. Morssing i Kammarkollegiets arkivkontors koncept 24 nov. 1948; detta expedierade orig. finns numera i Kammarkollegiets handl. Byrå I nr 235 år 1963 (14 maj), likaså i Kammarkollegiets arkiv.
45 Reduktionskollegiets protokoll och registratur 4 juni 1663, Kammararkivet, RA.
46 Reduktionskollegiets akt 159 (Johan Blanck) fol. 39-42.
47 Reduktionskollegiets protokoll 24 sept. och 1 okt. 1663 (pag. 370 ff) och registratur (feldat.) 6 okt. 1663 (pag. 180-183).
48 Avskrifter i Städers akter 23: Hudiksvall (bilagd Johan Blancks supplik till konungen, pres. 7 juli 1675), RA, och i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter I: akt 17, Hudiksvalls kungsgård, fol. 827-831, Kammararkivet, RA.
49 Reduktionskollegiets akt 159 (Johan Blanck), fol. 49-50.
50 Reduktionskollegiets konceptprotokoll 1666.
51 Resolutionen i Reduktionskollegiets registratur 1666, pag. 267-268. Avskrifter av dess orig. i Städers akter 23: Hudiksvall, och i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter I: akt 17, Hudiksvalls kungsgård, fol. 860-861.
52 Reduktionskollegiets registratur 1666, pag. 264-266.
53 Reduktionskollegiets akt 159 (Johan Blanck), fol. 51-54.
54 Riksrådets protokoll, hållet av Johan Bergenhielm, 23 sept. 1667, fol. 401 v, RA.
55 Reduktionskollegiets koncept och registratur 23 sept 1667.
56 Städers akter 23: Hudiksvall, RA.
57 Se Riksarkivets ink. skriv. 1897 nr 20 och utg. skriv. 1897 nr 28, Riksarkivets ämbetsarkiv.
58 Forsa tingslags dombok 10 febr. 1897 innehåller avskrifter av en rad hithörande äldre handlingar. Här har använts renovationen i Svea hovrätts arkiv, RA.
59 Jfr Nytt Juridiskt Arkiv årg. 27, avd. I: A 533
60 Revisionsakt 1900 28 dec. (nr 549) i Högsta domstolens arkiv, RA.
61 Justitierevisionens utslagshandl. 29 jan. 1923 nr 32, RA. Kammarkollegiets advokatfiskalskontors handl. nr 38/1922, Kammarkollegiets arkiv.
62 Kammarkollegiets arkivs koncept 24 nov. 1948 (nr 34). — Kammarkollegiet Byrå I nr 235 år 1963 (14 maj), med bilagda handlingar, Kammarkollegiets arkiv.
URKUNDSBILAGOR
1391 november 11
Avskrifter: A i vidimation 1667 juli 28 i Städers akter 23: Hudiksvall; B i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt nr 11, på ett folioblad tillsammans med breven 1406 och 1402; C i samma akt nr 11, på ett litet blad sist i akten; D (efter B) i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, hovrättsaktskopian fol. 31 v.
Alla them thetta breef höra eller see, helsar iag Jon Kiettilsson äwerdelika1 med Gudi.2 Thet skal allom mannom witterligit wara, thet iag stadfester med öpno brefwe beskedeligom manne3 Östen i Lingarnom thet samma godz, som Karl i Fädersöö honom sålde och skipte, med allom tillagom som här nembnas som äro: Tw laduenge i Daghöö och thri i Bredenge och skog af Östby, Godhlök4 arff i Östby, och sidan alla twå luthi, som under5 byn hafwa legat af ålder. Till thess mere witne äro thesse fasta: Petrus i Fiskaby, Odhin i Wij, Martinus i Wij, och Martinus ibidem, Gumme6 i Östenbricke, Gunnsten7 i Hwdhuc,8 Ericus i Forse, Petrus in Thunom,9 och thenne thwe10 wittnismän Gumme11 i Tordstadhom och Gumme12 ibidem. Scriptum anno Domini 139113 die sancti Martini episcopi sub sigillis discretorum virorum domini Andreæ14 curati in Rogstadom et Nicolai Katilbernason legiferi nostri.
1 Saknas A. 2 wårom Herra C. 3 Östene B, Östane C. 4 Godlox B, Godz Läff C. 5 andra C. 6 Gunnar C. 7 Gunner B, Gunnar C. 8 Hudich B, Hudick C. 9 Tuna B, Thuna C. 10 tu B, tuu C. 11 Gunnar C. 12 Gunnar C. 13 mo xco primo B. 14 Saknas B.
1402 juli 10. Rogsta
Avskrifter: A i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt nr 11, på ett folioblad tillsammans med breven 1391 och 1402; B (efter A) i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, hovrättsaktskopian fol. 31 v.
Alla the män thetta breff höra eller se helsar iak Laurens Karlsson laghmans dom haffwande i Helsingalande kärlika med warom Herra. Thet skall allom mannom witterligit wara mik a satto tinge i Roghstada sokn haffua warit, tha Gunnar i Össby ok Ragwald i Össby salde Östene i Lingarnom allan theen deld thee tha atte i Witönne, Gunnar sin del salde Östene för sex pund säl ok Ragwald salde sin del för fem pund säl, ok theen del i Witöne är the delene. Ok thesse män ähre faste ok wittne till thetta kiöp: Frölands Olau, Rathger i Siliom, Jon i Welastadt, Olow i Brattenbe[r]gh, Osten i Siliom, Michil i Fröland, Laurentz i Akre, Rolante i Össby, wittnismän Clemet i Östanaker, Erich i Arnöö. Scriptum anno Domini 1402 die x mensis Julij, sigillo nostro presentibus impenso in evidentiam præmissorum.
1406 april 2. Hede i Tuna socken
Avskrifter: A i vidimation 1667 juli 28 i Städers akter 23: Hudiksvall; B i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt nr 11, på ett folioblad tillsammans med breven 1391 och 1402; C (efter B) i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, hovrättsaktskopian fol. 31 r.
Alla the män thetta bref höra eller see helsar iag Laurentz Karlsson lagman i Helsingeland kärliga med warom Herra. Thet skall allom mannom witterligit wara, mig a satto tinge i Tuna sochn hafwa warit, tå Gro i Fädersö, Olaw, Botwider och Mårthen henna syner giorde jordaskipte med Östene i Lingarnom j så måtto som här effter sägz, att de unte och til ewerdelige ego vpleto Östene alla twee delanar i Lingarna bynom med allom tillagom, med åker och äng, skogom och fiskiewattnom, qwarnom och qwarnstadom, omiordom och vtegom, när by och fierre, i wåto och torro, nempdo och onämndo. Och them med unte Gro och piltane Östene tu laduänge i Dagönne och try ladoänge i Bredeänge och skogom af Gudlefz arfweti Össby näsine, och Östen i Lingarnom vnte och till ewerderlig ego vplet Gro och henna arfwom alt thet han åtte i Östanåker med allom tillagom engom vndantagnom vtan Bäkersänge och Eghsniga. Vnte och Östen them som Odins Olofz arfwet war, och halfwan Lindholms Talgan, och inga andra tillagor som till Egsingha lag, Och them med gaf Östen Gro fyratijo march penningar, så at henne wäl åtnögde. Till hwilkens jordaskipte mera wisso och högre bewarning, tå nämpndes them otta fasta och tu wittne, hwilcke som öfwerworo thesse jordaskipte, först Jon i Welastadh, Jacob ibidem, Jon i Malastad, Rattmars Jon, Gumme i Gorlogom, Karl i Rogstadh, Laurens i Åkre, Olaus Smith, wittnesmän Ratger i Siliom, Osmans Marthen. Jn huius rei testimonium sigillum meum ad latus presentibus est impensum. Scriptum in parochia Tuna in Hede anno Domini Millesimo quadringentesimo sexto, feria sexta ante dominicam Palmarum.
1565 februari 16. Uppsala.
Avskrift i Städers akter 23: Hudiksvall. Huvuddelen av texten är likalydande med texten i Erik XIV:s nämnds dombok 1565 under 17 februari; tryckt i Historiska Handlingar 13:1 (1884), s. 177-179.
Åberopas av Johan Blanck i en und. skrivelse, ingiven 1669 dec. 9, och i en äldre und. skrivelse (båda i orig. i Städers akter 23), vilken föranledde kungl. brev till Svea hovrätt 1668 nov. 26 (koncept bland Kungl. koncept; orig. i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt 11; avskrift i hovrättsaktskopian, fol. 20 v — 21 r, i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13), där dombrevet 1565 även omnämnes.
1 Then stormechtigeste högborne furstes och herres, herr Erich then 14:de, Sweriges, Giöthis, Wendis sampt flere thes tillbehöri(n)gers konungh, wår allernådigste herres trooplichtige vndersåther och tillförordnade konungz nämpndh giöre witterligit, att then 16 Februarij anno 65, då wij såtte för rätte j Vpsala vdi Dissetingz marknadt,1 kom för oss beskedlig man herr Peder Östenson, kiörkioherde vdi Rockstadh sochen vdi Helsingalandh, och lååt förestå vm någet tilltaal, som han hade till een sin sysslinge, benemdh Anderss Thommeson, om ett jordebyte, som begges theras fädher i theras lijffztijd sig emellan giordt och stadfäst hade — derföre dömbde wij nu här medh,2 såsom wij och nu medh thet wårt öpne bref fulkommeligen tillsäija2 förbe:de herr Peder Östensson medh sine syskonne för(:ne) Lingarfwe till — The skolle och wara förplictige att uprätta förbe:de herr Peder all then vmkostnadt han uppå then saak hafwer hafft, bådhe hijt till Stockholm och annorstädes wijdh hwadher there fyratijo marker.3 Att thetta således afsagdt och förhandlat ähr låthe wij till yttermehra wijsso hengia wårt sigillum vnder thetta wårt öpne bref, som gifwit och skrifwit ähr loco et die ut supra.3
1, 2, 3 Saknas i dombokens text. — I domboken har på ett ställe skrivits ”Tommes Andhersson” för ”Anders Tommesson”.
1574 juni 12. Stockholms rådhus.
Original på pergament, Nordiska muséets arkiv (acc. Nr 70.872 år 1891, ”G. af herr S. M. Wahlström i Bollnäs”, nr 62 i J. A. Almquists förteckning 1902).
Avskrifter: B i Städers akter 23: Hudiksvall; C i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13 (såsom bil. Litt. E till Johan Blancks und. skrivelse, ingiven 1676 febr. 11).
Jagh Twre Bielcke ridder till Salstad och lagmann öffwer Opland och all Westre Nordlandenn giör witterligit med tette mitt opne breff, år effter Gudz börd 1574 thenn 12 Junij, thå jag för rette sat på Stockholms rådhus vthi tenne erlige och welbördighe herrers nerware, her Niels Gyllenstierne frij herre till Birkeholm, Her Gabriell Christiernnsson frij herre till Mörby, her Jören Gera frij herre till Birkewijk, her Claes Fleming frij herre till Swidia, her Hogenskel Bielcke frij herre till Lecköö, Bengt Gylta ridder till Påtorp, Erich Karlsson ridder till Nynäs, Gustaff Baner ridder till Diursholm, tå kom för retten hederlig mann Pedher i Torsåker vthj Ånghermannelandh och presenterade ett Effuert Hendrichssons heredzhöffdinges dombreff, lydendes på ett heman Lingarne benempdt, liggiandes j Twna sochn vthj Helingelandh, hwilckit Lingarne for: de her Peders fader och faderbroder ått hade, och bewiste same breff, att för:de her Peder hade för någen tid seden bytt sig någen del til vthj för:ns Lingarne och thå giffwitt mellen for:ne bythe fyrahundrade femtije mark konungh Gustaffz mynt. Lydde och för:de breff, att for:de her Peders faderbroder, såå och hans sonn, haffwe same peningher vpburit och än thå ett hundrede mark konung Erichz mynt i stille. Men nu war någhen del vthj for:de Lingarne obethalt, som kommer för:de her Peders brodersonn till, Östen Jörensson benempdt, för hwilcken del för:de her Peder haffwer giffwet siutije och fem lod sölff före, så att same Lingarne ähr nu i allo motto wel bethalt effter alles theres fulla nöije och samtycke för 75 lod sölff, salig och höglofflig konung Gustaffz mynt 450 mark och konung Erichz mynt 100 mark. Oc är eij same heman större än ther kan sås 6 tunnor säd oppå. Så effter iag förnam same köp aldeles lagligit ware skedt, så att ted är lagbudit och lagstandit både j Ånghermanneland så och j Helsingeland, ther ted är belegit, ted Mårten Larsson och Gulich Mickilsson witnade och tilstodhe, therföre confirmerer och stadfester jag same köp iffrån for:de her Peders faderbroders barn, så och hans broderson eller barn, födde och ofödde, och til och vnder för:de her Peder och hans effterkommande arffwinghar till ewerderlig äghe, wed hwars och ens 40 mark för konungz dom och vi mark för lagmandz dom. Tess till wisse hengher iag witterlighen mitt jnsegle neden tette breff, som giffwett och skriffwett är år och dag som for:tt står.
1535 maj 22. Uppsala.
Avskrifter efter original: A i Reduktionskollegii akt nr 159: Johan Blanck, fol. 46; B i Städers akter 23: Hudiksvall.
Avskrift efter koncept: Riksregistratur F, fol. 184, RA; tryckt i Gustaf I:s registratur X (1887), s. 155.
Wij Gustaff mett Gudz nade, Sweriges och Götes etc. konungh, giöra witterligit, att wij af synnerligh gunst och ande hafwa vndt och tillatid, som wij och nu med thetta wårt öpne bref unna och tillåta, att thenne oss elskelige troo vndersåte Måns Gadd i Öfwerby, lagmand i Helsingeland, må och skall behålla, niuta och bruka helftena vdj een öö liggiandes i Tuna sochn, benampd på Gackeröö, mett all der till äger i wåto och tårro, intet vndantagandes, som samma1 halfwa öö tillyder, doch med så skäl, att hand skall gifwe oss ther åhrlige vthaf så mycket, som gode men afsäije kunde att hon gör skääl före; huarföre biude wij alle ehoo2 the helst äre, som för wåra skuld wela och skola göra och låta, att the icke i nogor måtte göra för:ne Måns Gadd her emot hinder heller förfång wijder wara ogunst. Gifwit i Upsala 22 Maij A:o 1535.3
Wnder wårt secret.
1 Saknas B. 2 och B. 3 MDXXXV B
1536 FEBRUARI 28. Salberget.
Avskrifter efter original: A i Städers akter 23: Hudiksvall; B i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter band I: akt 17 Hudiksvalls kungsgård, fol. 831 r (i odat. vid. av Erich Nerbelius); C i Svea hovrätts akter i civila besvärs- och ansökningsmål 1740 dec. 4, fol. 26.
Wij Gustaf med Gudz nåde, Sweriges och Giötes konungh, göre witterligit, at1 thenne oss elschelige troo man, Måns Gadd och hans efterkommande erfwingar må och skall wara närmest at beholle den öö, benembd Gackeröö, så lenge han och hans efterkommande erfwingar göre ther af oss och Cronone lijka och rätt af, och om så ähr, att samma öö med rätta förbättras kann, skall han och hans arfwingar förplichtige wara at samma öijeskatt2 förbettra, förbiudandes her med allom, ehoo thee hälst äre eller wara kunde, at thee icke göra förbe:de Måns Gadd eller hans erfwingar her emot hinder eller förfång i någon måtto, widh wår ogunst. Datum Salebergh3 den 28 Februarij A:o 1536.
Vnwder wårt secret.
1 at wij hafwa undt till godhe B. 2 les skatten B. 3 Giötheborgh B. helt felaktigt.
1543 juni 15
Avskrifter: A i vidimation 1663 sept. 9 i Reduktionskollegii akt nr 159, Johan Blanck, fol. 39; B i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt nr 11, fol. 13 r; C (efter B) i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, hovrättsaktskopian fol. 10 r — v; D i Städers akter 23: Hudiksvall
Alla gode män, som detta mitt öpna breff se heller höra, giör iagh Lasse Nielsson, lagman i Helsingelandh, allom witterligit, att åhren effter Gudz bördh 1543 i Junij månadt på fembtonde da genom war iag med fyra och tiugu edsworne män på een syn emellan Lingarffue och Ösby, att ransaka deris skoerå, och effter det twar icke allena byeråd emellan uthan sockneråd emellan Tuna och Rochstad, terföre nödgades wij med godh skiähl och witnes häfd upläta rätta hoffuudrådh emillan inbyggiarne, alla nordanskogz män och för:de Lingarffue, som war Bronsäters källa, nordan Driffuusfierden till Skåtsiö, och wij mannen skulle hafwa wedebran på Höga berg vth till Aspaskogen, sidan ifrå Skåtsiö och till Diupadaal, Wåthestock, Suarffuetiern, Longasiö och till Spiutenäs, nordan Gackaresundit, rätt öfwer Råttha, som war ände på rådit rätt uth till hafs, och skal Ösby mannen hafwa sine gamble angier nordan Geddewiken, Tronsängit och någåt af Bodeuallen emoth Gackaresundit, och icke mehra uthwidga med rödningh och alle andra tillfälle uth med Gaddewijken in till fiskewatn, och Lingarffue mannen skall äga all siögrynningh och rödiningh och alle andra tillfälle uth med Gaddewijken in till förbe:de Spiutenäs, emot the ägor och gode tillfälle, som Ösby mannen hafwer sönnan Hågstadewijken och kring om allan Hagan. Sammaledes intager och förswarar Lingarffue mannen med för:de rådgång under sin boolby och laga skatt af urminnes hefd Granöön sönnan uppå, Gackare öön in om sundit nordan uppå, och all Wedeönn med Bodeskathan, Longelöpio och alle andra tillfelle, som ther under legat hafwa och än liggia kan till ewerdelig ägo, som the gambla pergamentz breff lyda, som ther på gifne äre, at aldrig her på keras må wid thet straff, som Sueriges lagh innehåller. Till ytermera wisso och bettre förwarning trycker iag mitt insegell på ryggen å detta breff, som gifwit är år och dagh som skrifwit står etc. Och alle synemennerne satte sine boomercke på eet stoort trää nordan för:de Gackare sundet.
1612 november 3. Hudiksvall
Avskrifter: A i Svea hovrätts Liber causarum 118:7, akt nr 11, fol. 13 r — v; B i Justitierevisionens revisionsakt 1675 aug. 13, hovrättsaktskopian fol. 10 v — 11 r.
Min kiärlige och ödmiuke helsan med hwadh mehre kiärt och gåttiag eder förmå med Gudh alzmechtig nu och alltid tilförende, så och een kiärlig tackssäijelse för alla wälgierninger, som I mig alltijdh bewijst haffue, för huilket iag gierna och alltijdh skall finnas tacksam och med all ödmiukheet och tienst skall förskylla med allo godhe, så länge iag leffuer. Wijdare, fromme Mester Jöns, hafwer iag förnumumit, at I haffwa dragit till herredagen, och iag fick intet weetha, för änn som I wore affdragne ifrån Hudichswall, hwilket nmig myket ångrer, att jag icke skulle fått tala wijdh eder et ord eller tu. Men doch kan iag eder likwäl icke förholla, vthan will här med haffua eders fromhet tillkännagiffuit om Gackeröön. Och alldenstundh bönderne haffwa fått sina hemman igen och ladugården ähr bliffuit om intet, så förhoppas iag att wij och skulle få Gackeröön igen, om iag elliest hade någon godan på min sida, som med flijt fordra derpå. Hwarföre ähr nu min kierlighe och ödmiuke bön och begiäran, om I icke wele giöra för Gudz skull och för böön och rättwijsa skull och wara mig behielpelig, att iag måtte få önn igen, effter I nu ähre sielff eghenda på eder sidha, såå beder iagh eder kiärligen, att I wele giöra som een godh wän och wara mig på min sida behielpeligh; iagh skall edert omak med alle godha förskylla, när Gud will I komma tillbaka igen. Ty wij haffwa kiöfft henne för många penningar. Min saligh fader haffwer och kiöfft henne dyrt nogh af een fougde benemdh Lasse Jonsson, effter som gambla breff skola uttwijsa. Och dher Gudh will I få nu see de breff, som min swåger Lass Matzon han hafwer hos sig, så få I wäll widare berättelse, huruledes wij haffwe fått henne, och huruledes wij haffua kiöfft börden aff s. Måns Gadds barn och arffuingar. Kere Mester Jöns, gör för Guskull och warer mig behielpelig, att wij finge ön igen till hopa, som förre haffuer warit, iag tror eder der om wisselig tillgoda. Eders fromhet här med Gudh allzmechtig befallandes. Hastigt aff Husswall then 3 Novemb anno 1612.
E. A. T. W.
Kirstin Swerkilsdotter
S. Erich Månssons
Fromme Mester Jöns, ähr breffuet så medh orden stält, som det sig med rätta bör, så beder iag eder kierlig, att I wele giöra wäl och taga meningen till thet besta vpp, oc förstå meningen bettre änn som skriffuitt ähr.
1613 april 3. Hålsjö.
Avskrift i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter band I: akt 17 Hudiksvalls kungsgård, fol. 833 r (i odat. vid. av Erich Nerbelius och Hans Larsson Noræus).
För alla the äldre wälborne herrar, som thetta bref hender förekomma, tå bekienner iag mik Oluf Andersson i Holssiö i Norbo sochn i Helsingeland, fordom vthi salig konungh Johans tijdh, högloflig i åminnelsse, fougde och befalningzman i Hälsingeland, och med denne minne bekiennelsse wittnar och betygar, att den stund iag befalningen här i landzänden hade, let salig Erich Månsson, borgmestaren till Hudickzwald, migh see och läsa itt högtbemelte konungh Johans breef, lydandes att efter saligh Suerkill Simonsson i Elfkarlaby hafuer af retha arfwingar kiöpt een öö, benemd Gackeröön, liggiandes twers emot Deelångers åhn, och de sålt sinom måg för:de Erich Månsson, derföre confirmerade och stadfäste högbemelte salige K. Johan samma kiöp med sitt konglige bref, att Erich Månsson och hans erfwingar skulle öön behålla och besittia in till barn och barnbarnen, så länge the skulle wara mechtighe göra cronone der af sine långwarige rettigheet. Att så i sanning ähr, trycker iag witterligen mitt insegel här vnder.
Datum Holsiöö den 3 Aprilis åhr 1613
1613 april 8. Hällsäter i Hälsingtuna.
Avskrift i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter band I: akt 17 Hudiksvalls kungs(ladu)gård, fol. 832 r (i odat. vid. av Erich Nerbelius och Hans Larsson Noræus)
Bekiennes iag mig Lasse Larsson fordom fogde i Helsingeland, att heederlige dannequinna hustru Kierstin, salige Erich Månssons, haffwer af mig begärt ett sanferdigt wittnessbörd, om mig hafuer warit witterligit och hafuer sedt the bref hennes salige fader Swerkel i Älkarby hade på Gackeröön bekommit, nembliga både salige konungh Götstafz och S. Konungh Erichz, sammaledes hade och hennes salige man Erich Månsson till stadfästelsse bekommit salige konungh Johans bref på för:de Gackeröön, hwilket them förkom den tijd thet vppuloppet skiedde med finnarne, thet iag och i sanning bekienner, att iag icke een gång vthan månge gånger hafuer både hördt och läsit. Till wisso, att denne wittnessbörd sanferdigh ähr, sätter iagh witterligit mitt signet här vnder, som skrifuit ähr i Helsätter i Thuna sochn i Hälsingeland, then 8 Aprilis åhr 1613.
1613 april 23. Stockholm
Avskrifter efter originalet: A i Axel Oxenstiernas samling, ser. B III A 3: Brev från städer i Norrland (bifogad Kerstin Sverkilsdotters supplik till Axel Oxenstierna 18/12 1613); B i Städers akter 23: Hudiksvall; C i Reduktionskommissionens kungsgårdsakter band I: akt 17 Hudiksvalls kungsgård, fol. 845 r (i odat. vid. av Måns Persson Norlander).
Avskrift efter koncept: E i Riksregistraturet 1613 jan. — april, pag. 510 — 511, RA.
Wij Göstaff Adolff1 mädh Gudz nåde, Swerigis, Götis och2 Wändes etc. vthkorede konungh och arfförste, stoorförste till Finnland, hertigh till3 Estlandh och Wässmannelandh,1 göre wetterligit, at denne breefwijserska, framledne Erich Månssons borgmästeres vthi Hudvichswald efterlåtne enckie, Kijrstijn Swerchilsdotter hafuer oss vthi all vnderdånighet besöckt om een skattöö, benemd Gackaröön, som är hennes rette laga fådde ägor, och wij för någon tijdh sedan hade achtat läggie för:de4 öö vnder ladugården, som i Helsingeland ärnad twar at5 vprettes skulle, ödmiukeligen begärendes, at wij framfarne Swerigis konungars wåra herrfäders bref opå samma öö henne och hennes retta efterkommande nådeligen stadfäste och bekräfte wille. Så hafu wij hennes ödmiuke begäran nådigest ansedt och här mädh confirmeradt och stadfäst, som wij och vthi detta wårt öpne breefz kraft vnne och stadfäst henne för:de skattöö,6 mädh alt dädh där till ligger och lyder och af ålder tillegat och lydt hafuer, för sigh och sine barn och efterkommandom till ewärdeligh ägendom, dock för samma skatt och vthlagor, som af för:de öö af ålder hafuer waridt waant at vtgå,7 att niute och behålle. Wij hafue och thär hoos tagit och anammedt henne mädh barn, folck och legohion samt alt thet hon äger, både rörligit och orörligit, inthet vndantagendes, vthi wårt konungzlige hägn, fridh, wärn och försuar för alt öfuerwåld och orett till lagh och rette. Och der någon förmener sigh hafue henne något att8 tiltale, dhå skal dädh skee lagligen och icke äliest, wedh wår hämdh och onåde. Der huar och en i sin stadh weet sigh efter rätta.9
Af Stockholm the 23 Aprilis åhr etc. 1613.9
1_1 Saknas E. 2 Så BCD, saknas A. 3 uthi B. 4 samma BC. 5 Saknas E. 6 öö A, skattöö BCDE. 7_7 Saknas E. 8 Saknas E. 9 Loco et tempore ut supra E, där den utförliga dateringen står i överskriften.
Källa:
Hälsingerunor 1981
Av Jan Liedgren. Historiker, författare, blev riddare av Nordstjärneorden 1973.
Avskrift: Viveca Sundberg
En nuvarande känd släkting är historiken Dan Blanck.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062