Krankmyran ligger inom Ramsjö socken, omkring tre mil från Ljusdal
Läs om Betlehem på Hällås.
Läs om Björnjägaren från Naggen.
Läs om Posten i Bjuråker och den legendariske lantbrevbäraren Jöns Düsswold från Valsjön
Läs om Vägarna i Bjuråker.
Läs om Jakt och skytte.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Krankmyran
MEDELPADS ALLEHANDA DEN 17/11 1875
(För Med. Alleh. Af O. L—m—g)
Remman är en by inom Ljusdals socken och ligger vid den allra näpnaste lilla insjö man får se, tre mil från Brettingberg och sex fjerdingsväg från Remåsen. Det största huset, i hvilken enkan bor är rödfärgadt, något på denna trakt högst utomordentligt. Man inandas ej ännu den friska fjelluften och skådar icke heller den storartade natur, som tjusar så oemotståndligt. Jag längtade derföre snart från den idylliska skönheten till något mera majestätiskt, hvarföre jag bad enkan Ingrid att vid första tillfälle skaffa mig en följeslagare till fjells. Detta lyckades äfven snart; ty en förmiddag, då jag hemkom från jagten, satt i stugan en karl som redan i flera timmar inväntat min ankomst. Han kom från bruket dit han varit med »fora». Det var en lång drasut med hatten på tre qvart och munnen parallel med densamme; plirögd och för öfrigt af ett misstänksamt utseende samt mycket pratsam.
Jag försporde sedan att han tvenne gånger varit häktad för stöld samt att han sista gången, halfvriden ag förtviflan öfver att ha blifvit upptäckt, gjort ett misslyckadt försök att skjuta sig i pannan. Ödet hade dock fogat det så, att kulan ej gick genom hjernan utan vred istället munnen på sned; det oaktadt var han ganska munvig. Karlen hette Bua-Jonas (JONAS JONSSON WIKSTRÖM, * 14/3 1830 i Ljusdal) och arrenderade ett tre mil derifrån beläget ställe, kalladt Krankmyran inom Ramsjö socken. Jag skulle nu för första gången vara med om att klöfja.
Sedan Bua-Jonas lastat sin gångare god, en gammal hvit argsint kamp och räkningen var betalt, sattes karavanen i gång. Jag kunde ej underlåta att uttala min förvåning öfver att hästkräket var i stånd till att bära den tunga bördan, bestående af mjölpåsar, kopparflaskor, byttor, harar, fogel och diverse småsaker, som skoningslöst fastgjordes vid klöfjesadeln, *) som redan, efter mina åsigter, tillräckligt djupt nedtryckte den svankiga hästryggen.
Min Cicerone försäkrade dock, att kraken bar rågtunnan »utan ansträngning». Att hästen inte var missmodig eller blyg fick jag tids nog erfara; ty redan då jag öppnade gårdsgrinden tog han mig i kragen med bägge käkarne och ruskade mig, så att jag minst sagt blef ruskig till mods och sedan höll mig på behörigt afstånd. En stund derefter satte han sig äfven i respekt hos hundarne genom att nappa min rapphönstik å halsskinnet och kasta henne i en enbuske der hon en stund låg på rygg och svor på sitt eget modersmål samt sparkade med alla fyra benen mot himlahvalfvet.
Att börja med var vägen jemn och stenarne endast alnshöga, och så länge gick det väl an, men snart började det gå knaggligare; ty ojemnheterna fingo än mera fasansfulla dimensioner. Än gjorde det arma djurets nacke med horizonten en vinkel lika med hundrafem grader, än måste vi snart sagdt dra kräket upp för en brant klippa, på så sätt att om hästens nos fastgjordes ett rep, som sedan lindades kring ett träd, hvarefter den starkaste drog i repet, tills hästen i förargelse häröfver ansträngde sina sista krafter och lyckades krafla sig upp på klippan. Kopparflaskorna dinglade och slogo mot trädstammarne, så att det t.o.m., gjorde ondt i mig, ehuru jag alls icke är kopparslagare till profession.
Bua-Jonas hade visserligen en hel hop med kopparslagaregesäller i sitt hjernkontor, men dessa arbetade som ingenting passerat — byttorna gjorde kullerbyttor öfver hararne, som åter tycktes ha kommit till lif igen; med ett ord: allt var i rörelse; äfven jag sjelf blef ibland, så rörd att jag gret tårar af blod då jag föll framstupa och slog näsan i någon stenskärfva, som var tillräckligt skarp. Lägger man nu till allt detta den barbariska skogssköflingen, som spökar i milslånga sträckor kring milliontals grafvårdar, så kan man väl inte bli annat än vid dåligt lynne.
När jernbanan, som vi hoppas kommer att sträcka sig hit opp, blir färdig, månne det icke då skulle löna sig för fackmän att här anlägga en terpentinfabrik? Stubbarne skulle nu för godt pris kunna inköpas. Vi hemställa detta till hrr spekulanter, såsom varande värdt att tänka på.
Utan rast eller ro fortsatte vi vår stapplande färd från det ena berget till det andra, utan att en enda skogsfogel syntes till, ehuru Jonas försäkrade att här alltid fans uppsjö på fogel — att jag blev dragen vid näsan fick jag för sent reda på. Vid ett myrträsk fick jag slutligen se rapphönshunden göra stånd. Rädd att någon af de andra hundarne skulle komma dit och skrämma villebrådet, satte jag benen i fart. Min förmodan gick äfven i fullbordan, ty innan jag hann fram hade Athis skrämt upp fogeln, en stor tjäder. Till all lycka kom han flygande mot mig, och på tio stegs afstånd hann jag salutera honom. Fogeln föll rätt ned på mitt hufvud och slog kasketten af. Sådant hade aldrig förr händt mig, hvadan jag tänkte att jag öfver hufvud taget ändå måtte få någon fogel, om jag betraktade händelsen som ett lyckligt omen.
Bua-Jonas ordentligt vrålade af förtjusning, då tjädern föll; han hade aldrig förr sett ett flyktskott göras och ansåg det nästan som något öfvernaturligt att kunna skjuta en fogel i flykten. Då jag redan gjorde ett dubbelskott på ett par patroner, steg jag i hans aktning till en riktig jätte. Jag hade föreställt mig att här i finnskogarne skulle finnas skickliga och säkra skyttar, men så är icke verkliga förhållandet. De skjuta visserligen alltid med kula, men aldrig på fri hand, utan då de sigta på en fogel lägga de sig på rygg vid ett träd och maka om möjligt äfven en sten under hufvudet, derefter sätta de det ena knäet mot stammen, lägga bössan derpå stödd mot barken; eller, om detta icke passar, stödja de armbågen mot knäskålen och sittande på huk, äfvenledes med bössan stödd mot trädet, affyra de skottet, som, oaktadt alla dessa försigtighetsmått, ändå icke alltid träffar målet. Jag såg blott en enda god skytt deruppe, om hvilken längre ned några ord nämnas.
Vi hade nu hunnit fram till en af skogseld sköflad trakt, och här berättar sägnen att en »skojänta» *) blifvit klädd till brud af trollen. Någon af de unga trollherrarne hade blifvit förliebt i »skojäntan» och beslöt att gifta sig med henne; han sände då sina mostrar och tanter till fäbodstugan för att kläda henne till brud — att säga nej härtill var det samma som att säga ja. — De skulle äfven sätta förlofningsringen på fingret. Den stackars flickan grät och var hardt när förtviflad, men trollen tänkte det var glädjetårar hon fällde, hänryckt öfver den ära henne vederfors. Plötsligt fick hon en idé. Hon slagtade en killing, som hon föregaf skulle vara till bröllopsmat. — I blodet neddoppades en hvit halsduk, som derefter bands om boskapshundens hals, hvilken tillsades att skynda sig hem till gårds. Hunden var så förståndig att han fattade flickans mening och sprang. När det led fram på dagen kom den olyckliga flickans fader. Då hon såg honom utropade hon: »Jag tackar dig min Gud och frälsare att du låtit min fader komma hit i rättan tid». När trollen hörde detta foro de sin väg, men togo fingret, på hvilket den förtrollade trolofningsringen satt, med sig. Vidskepelsen är här uppe ännu allmänt rådande bland allmogen; så t.ex. tillskrifva de vissa personer förmågan att förgöra bössor, andra att med något hokus pokus kunna bota alla möjliga sjukdomar, att få tjufgods tillbaka o.s.v.
Jag frågade nu Jonas cicerone, huru långt vi hade fram. Han pekade då på en »kuntsko» *) sägande: »jo, se der ha vi kuntskon, nu är det jemt tre fjerdingsväg qvar». På min fråga hvad han menade dermed, förklarade han, att man mäter vägen på så sätt, att, der man börjar vandringen påtager man ett par nya »kuntskor», och när dessa äro utnötta, kastas en på hvar sida af vägen, der de tjenstgöra som milstolpar, ty de räcka precis en fjerdingsväg (!), derpå framtages ett par nya kuntskor ur säcken, och när dessa blifva utnötta, förfares på samma sätt med dessa, och när fyra par kuntskor äro utnötta vet man sig hafva tillryggalagt en mil. Häraf uttrycket: »Vägen är mätt med näfverskor», hvilket innebär, att den ej är af pålitlig längd, snarare för lång än för kort.
Ju längre norr man nu kommer, framträder denna vilda, hemskt storartade natur med sina molnomfamnande bergstoppar, hvilka äro egna för Alperna och beslägtade med »Noges Fjelde», och som alltid med oemotståndlig tjusningsmakt rycka åskådaren med sig samt försätta honom i ett tillstånd af half sinnesbedöfning, som borttager den stilla hänförelsens behag.
Kl. var närmare åtta, då vi framkommo till Krankmyran, som ligger i en dal mellan höga, branta berg. Gården rödfärgad (!). De nedersta delarne af bergen äro bevuxna med tät, vacker löfskog, derefter vidtager granskogen samt slutligen på klinten en och annan liten kort knubbig fur, som står der som ville hon säga till de höga granarne, hvilkas toppar sträcka sig till roten af furan: »hitintill skall du komma, men heller inte längre, ty här regerar jag ensam».
De förespeglingar som Bua-Jonas gjort mig om ypperlig tillgång på harar och fogel gjorde, att jag följande dagen i sällskap med sonen — en adertonåring, som skulle bära så mycket han orkade af de harar som kommo att skjutas — började den mördande jagten; medtagande tvenne af mina bästa harhundar. Om qvällen kommo vi hem utan att ha fått skjuta ett lif. Icke en hare fans — der det skulle vara mest af dem. Att Bua- Jonas kände till förhållandena tar jag för afgjordt, fast han ej låtsade derom. Det var för att tjena pengar han hade narrat mig med sig.
Att här längre tillbaka funnits ymnigt af hare syntes nog, om man också icke vore jägare; ty markens beskaffenhet vittnar derom; men den sista barvintern skördade många harlif. En barvinter är för harar ungefär detsamma som en pest för menniskan; den bortsopar för hela år en jägares mest »dödande»förhoppningar. Haren äter då hvad han eljest ej är van vid såsom gräs och nedfallna örter, ty sådant är läckerheter i jemförelse med den bäska aspbarken, hvilken under vanliga förhållanden, som bekant, utgör harens vinterföda. Denna tid på året sitter ofta på gräset mögel och slem, som för haren är af högst skadlig art och torde, då det medföljer födan, vara orsaken till den bekanta lefversjukdomen, som alltid efter barvintrar är gängse bland slägtet Lepus, och som förr eller senare förorsakar oundviklig död.
*) En, i form af ett liksidigt prisma, af träd förfärdigad sadel, hvars sidor utgöras af tjocka träspjelor, vid hvilka lasten fastgöres.
*) Egentligen skogjänta, en jänta som är i skogen eller med andra ord en säterjänta. Jag fann här hos folket en stor benägenhet för ordförkortningar: Så t.ex. förkortades Brettingberg till Brättingen, Bua-Jonas till Buan o.s.v.
*) En af näfverrimsor flätad fotbeklädnad.
Avskrift: Viveca Sundberg
Hällås Krankmyran 1876 – 1885
JONAS JONSSON WIKSTRÖM, * 14/3 1830 i Ljusdal †28/12 1899 i Öratjärnsdalen
Hustru Kristina Persdotter * 23/2 1833 †4/3 1871 Nyskog
Omgift 20/10 1876 med Brita Olsdotter * 1/10 1837 †11/8 1889 Åsberget, Ramsjö
Jonas * 15/4 1856
Anna-Brita * 30/10 1865 Britas dotter
Hällås Krankmyran 1876 – 1885
Nils Nilsson Björn * 20/2 1852 Gift 18/10 1884
Brita Kristina Frank * 20/1 1862
Nils Johan * 20/1 1881
Per Alfred * 5/3 1883
Marina Karolina * 28/5 1885
Ljusdals Tidning 10 augusti 1899
Ljusdals Tidning 15 november 1901
Riksantikvarieämbetets karta visar sockengränser
Ekonomisk karta 1958
Oknytt i Krankmyren
Kojan i Krankmyren
I anslutning till Pelle Franks berättelse om trakterna kring Svågadalen har J. W. Hammarström i Valsjön nedtecknat några minnen från en plats i närheten av Valsjön som heter Krankmyren. Där lår det enligt tradition försiggå saker och ting som ingen kan förklara – kort sagt – det spökar där.
– Krankmyren kan man kort och gott och väl kalla den plats ”där de milsvida skogarna susa”. Den ligger inom Ljusdals socken på Iggesunds Bruks marker och var för 50 år sedan bebyggd med mangårdsbyggnad och ladugård, men nu finns där bara en gammal skogskoja.
– Om Krankmyren berättas många spökhistorier och jag skall här återge några av dem.
– Det var en skogsarbetare från Sörnaggen som en gång för några tiotal år sedan var ute och jagade tjuvskyttar på sina marker. När han därvid sent en höstkväll kom till stugan vid Krankmyren såg han eldsken genom fönstret. Han trodde förstås att tjuvskyttarna hade tagit in i stugan för natten och gjort upp en eld i öppna spisen. Skogvaktaren tänkte att ”nu skall jag ta dom på bar gärning”. Han smög sig sakta efter väggen tills han kom till dörren. Där stannade han och lyssnade. Han tyckte sig höra mansröster inifrån stugan men när han för att överraska ryckte upp dörren var det mörkt i rummet och när han kände efter på spisen var askan alldeles kall. Några ägare till rösterna kunde han heller inte upptäcka.
– Även på senare år har flera trovärdiga personer hört mystiska och oförklarliga saker i stugan på Krankmyren. Ibland flyger dörren i kojan upp utan att någon vidrör den, även om den varit låst, och kläder som är upphängda på väggen kan lossna från sina platser på allehanda mystiska vis.
– Slutligen kan jag nämna att min faster en gång gick förbi Krankmyren när hon var 16 år gammal. Hon fick då se någonting så egendomligt att hon blev blind för återstoden av sitt liv.
Källa:
Det krönta ankaret 1952 nr 1.
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62