Gamla folkvisor från Delsbo, kompletterade med sång i de fall de är inspelade
En film om Delsbo, av Lars-Erik Logård
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Några gamla folkvisor ”i en film om Delsbo”
Av BROR JONSSON
Med illustrationer av GRETA OLOFSSON
DELSBOVISAN
Av alla kända visor och sånger om Delsbo är Delsbovisan troligen den äldsta. Den omnämnes i Nordisk Familjebok (2:a uppl.) med följande rader: ”DELSBOVISAN, en folkvisa om Engelbrekts befrielsekrig och hälsingarnas betryck under den danske fogden på Faxeholmen samt detta slotts förstöring av Olof Djäkne”.
Visan sjöngs ännu allmänt på 1600-talet. Glysisvallurs berömde författare, prosten Olof Broman i Hudiksvall, hörde den sjungas i sin ungdom men glömde den sedan så när som på omkvädet. Han var född 1676. Men Bromans kollega i Söderhamn, domprosten Daniel Djurberg, antecknade fyra strofer ur visan och dessa har genom honom bevarats till eftervärlden. Djurberg omtalade, att visan nedskrivits ”utförligare hos Magister O. Rudbeck fil.”, men tyvärr har troligen denna uppteckning av Rudbeck d.y. förkommit. Den tredje strofen är citerad i En film om Delsbo av Lars-Eric Logård, men det kan i sammanhanget vara av intresse att här återge alla fyra stroferna, som påminner om den stora folkresningen i Hälsingland sommaren 1434, då, som det heter i visan,”de gingo sig från Delsbo” för att göra slut på det danska förtrycket:
Det hände sig om Marjemässdag
och rätt om middagstid
de skuto elden på Faxehus,
att lågan stod änd’ i sky.
:Faxehus ligger i svartom brandom:
»De skuto elden på Faxehus …»
Där bor så mången man i Hälsingland
i så storan vånda;
fyra för ål och sex för harv
och åtta för plogen stånda.
:Faxehus ligger i svartom brandom:
De gingo sig från Delsbo
och intill Delsbo rå,
de höggo fläsket av knokarna
så långt de kunde nå.
:Faxehus ligger i svartom brandom:
Tröster man i Rengsjö,
sammalund i Mo,
de togo deras båtar bort,
de kund’ int’ undan ro.
:Faxehus ligger i svartom brandom:
Professor Nils Ahnlund framhåller i en uppsats om ”Norrlänningarnas resning sommaren 1434”, att ”den märkliga Delsbovisan ger oss en så fast tidsbestämning som den, att Faxehus erövrades på dagen för Mariamässan, det är den 15 augusti, vilket passar ypperligt samman med Engelbrektupprorets kronologi. Marie Himmelsfärdsdag var och är ännu i katolska länder den förnämsta av de många Mariafesterna. Genom århundranden skyddade visans fasta strofbyggnad denna uppgift om tidpunkten för stormningen, allt under det att den självsvåldiga lokala traditionen förirrade sig på osäkra vägar, ty utan tvivel räknar visan sitt ursprung från dagar, som ligga den besjungna händelsen nära”.
BOJÄNTANS AFTONVISA
Bojäntans aftonvisa anknyter enligt sägnen till den mest bekanta och omskrivna kärlekssagan i Hälsingland. Sagan började, när gästgivaresonen Jon Olofsson i Vallsta, Arbrå, en sommardag omkring 1650 var ute och letade efter en bortsprungen häst. Under sökandet kom han ända fram till Gäddviksvallen i Delsbo, där han fick höra en vacker, vemodig sång:
Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma av solen vid avskedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut över viken från spegelblank sjö
hörs fåglarnas kvitter från furutäckt ö
långt, långt omkring nejden den vida.
Små lammen kring stenarna hava sin lek,
men getterna beta bland ljungen.
Ljuvt vindarna sjunga sin kvällssång så vek
bland björkarnas kronor i dungen.
Kom, kom, mina kossor, små kalvar och får!
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår
tyst, tyst, över nejden vida.
»Här sitter jag ensam i villande skog …»
Till ro jag mig lägger, men dårande dröm,
som gycklar, min väg synes smycka
med glödande rosor. Jag skyndar så öm
mot honom, som delar min lycka. —
Dock, var finnes vännen, som ofta jag sett,
i sömn och i vaka, i ljuvt och i lett,
var uti världen den vida?
Kanhända han kommer så kärlig och varm
en dag till sin flicka, som drömmer
i mosstäckta hyddan på vildmarken arm,
där längtan i visan hon gömmer.
Då hämtar jag liv av hans blickar och ord,
och sällare flicka det finns ej i nord,
nej icke i världen den vida.
Sångerskan var vallstintan Kerstin Jonsdotter.
Sägnen har åtskilligt att berätta om detta kärlekspar. T.ex. om hur hon tidigt en söndagsmorgon med psalmbok i handen gick till fots den långa vägen till Arbrå. När de träffades på vallen, hade han genast friat till henne och berättat om hemmet i Vallsta. När hon nu kom dit, såg hon med egna ögon, att allt vad han sagt var sant och utan att någon såg det — för alla i gården hade gått till kyrkan — besvarade hon hans frieri genom att riva några ord ur psalmboken och fästa dem i fönsterblecket. Orden sammanfogade hon till följande mening:
Ej längre jag tvekar att bliva din mö,
ty här vill jag leva och här vill jag dö.
Om sägnen talar sant, var Kerstin Jonsdotter tydligen utrustad med en viss poetisk begåvning. Än i dag berättas det både i Delsbo och Arbrå om det ståtliga bröllopet och flera andra tilldragelser i makarnas liv. En del är kanske dikt, men det mesta har säkert inträffat och bevarats genom muntlig tradition.
Kerstin Jonsdotter och Jon Olofsson står upptagna som anföräldrar i många ättlingars släktregister. Från dem härstammar också många präster och andra ämbetsmän.
Men vem som skrivit visan är obekant. Den upptecknades av den kände folkloristen och skolmannen Johan Nordlander hos en av ättlingarna i Arbrå och publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1899. Prosten B. G. Jonzon i Ljusdal skrev sedan musik till visan och gav ut den i tryck under namnet Bojäntans aftonvisa. Det lilla häftet har gått ut i åtskilliga upplagor.
I En film om Delsbo är det också en vallstinta, som sjunger den gamla visan, nämligen Birgit Krigh. Hon är från Lunds by i Delsbo och var under många somrar getjänta på Råbergsvallen.
»Vare du och vare du …» visa nr 88 av Iggesundsgänget
NÄSBYVISAN
Av visor på delsbomål är Näsbyvisan den mest kända. Numera sjunges den vanligen enligt Delsbostintans version. Av förklarliga skäl uteslöt hon ett par strofer, där flickan sjunger om sin älskade på ett mera drastiskt och realistiskt språk. Men än i dag nynnas också den gamla visan med den ursprungliga texten av äldre ortsbor i Delsbo.
Då även Alfta har en by, som heter Näsbyn, finns det alftabor, som anser, att visan har sitt ursprung i deras socken, men den uppfattningen kan givetvis inte dellborna utan vidare acceptera, i all synnerhet som visan både i språk och innehåll anknyter till Delsbo.
Agnes Gårder sjunger den i En film om Delsbo som den upptecknats i Delsbostintans visor:
Var’e du, å var’e du, sôm var i Näsbin på dans?
Å var’e du, sôm kom å tog mäg, när hä varst hôffsavals?
Ja visst var’e du sôm, ja visst var’e du sôm,
ja visst var’e du, sôm var i Näsbyn på dans.
Var’e du, sôm drog en låt, sa je int’ häkta stå still,
å var’e du, sôm drog på fela, sa je varst huggevill?
Ja, visst var’e du sôm, ja visst var’e du sôm,
drog en låt på fela, sa je varst huggevill.
Var’e du, sôm tog fram kniven at Per Ors Olles Hans,
när sôm han janka säg inat mäg te vareviga dans?
Ja, visst var’e du sôm, ja visst var’e du sôm,
ja visst var’e du, sôm tog fram kniven at Hans.
Men likväl så är du fell den villsta ändå,
fast du är sletten ti båd’ bexan å tie kläsjacka blå.
Likaväl så är du, likaväl så är du,
likaväl så är du fell den villsta ändå.
Ordförklaring:
Häkta = kunna, kunde
Huggevill = yr i huvudet
Janka = jämka
Sletten = sliten
Villsta = bästa (av vill, viller, villst = bra, bättre, bäst)
»Hej, hiffsa på killerbexan …» »… å jö me käppen jette gå …»
KILLERBYXVISAN
Omnämnes i en av tidskriften Runas årgångar från 1850-talet. Den var då ”känd och sjungen icke allenast i Delsbo utan över hela Gästrikland”. Samtidigt återges följande text:
Ta dej en Dellboska,
bli se’n en Dellbo!
Hej, kiffsan på killerbixan.
Sex kilar i luvo.
Även melodin till visan är angiven. Uppgiften om dess spridning i Delsbo och Gästrikland verkar en smula besynnerlig. Om visan varit känd i Gästrikland, bör den ju också ha varit känd lite varstans i Hälsingland utanför Delsbos gränser.
Killerbyxvisan omnämnes av Bror Hillgren i En bok om Delsbo. Han omtalar, att danstillställningarna i orten ofta inleddes med att deltagarna sjöng den visan, och som han hade hört den i Delsbo var texten av följande lydelse:
Delsbostintan me rintjekjolen
å dellbopôjkan me tvärskoa.
Hej, kiffsa på killerbixa!
De ä sex kilar i luvo:
Tre kilar re å tre kilar blå
å en kringligan mitt ôppi kullo.
Nu är det väl knappast någon som vet, om visan ursprungligen haft flera versrader än de här uppgivna. Men Delsbostintan tillade ytterligare två strofer och genom henne har den åter blivit känd i vidare kretsar, så som fru Gårder sjunger den i Delsbofilmen:
Tar du e dellboska,
visst blir du en dellbo.
Hej! Hiffsa på killerbexan,
sex kilar i luvo,
tre kilar re
å tre kilar blå
å en mitt ôppi kullo.
Dellbopôjkan ska ut å fria,
alle stinte vänte.
Andre pojka på friarfärden
får nej åv alle jänte.
Men vårre ä bra,
å dam vill vi ha,
å menn han hette fell Brente.
Han ä rak å stiv i riggen
å kveck i tuten te svara,
han ä vacker å fin i sina
å starsk som flerede kara.
Å slôr e nån den,
så slôr han igen,
å sa ska pojkarne vara.
I filmen sjunger fru Gårder även Lars Landgrens kända:
DELSBOVISA
Å fräga nån, hvô krafta bor,
han gôffars svar feck hera:
”Tå fôlk je dellbon snarspest tror,
blann djura Blacksås bera”.
Å fräga nån, hvô vette bor,
var gôffar kveck te kväa:
”Tå fôlk je dellbon djupest tror
som Dellen iblann sjea”.
Men fräga nån, hvô fägring bor,
såg gômmor ôpp at sola:
”De dar i skin je fägrest tror,
dellboska här på jola”.
Å fräga nån, hvô digda bor,
varst gômmor kri å flinte:
”I skin je lärska kveckest tror,
på jola Delsbo stinte”.
NOT. Om vokalen y, som saknas i delsbomålet, tänkes ersätta iet, blir innebörden av vissa ord för den oinvigde mera begriplig.
ORDFÖRKLARING:
Snarp = stark
Ber = björn
I OLLERDOMEN
Den fjärde och sista av de gamla Delsbovisor fru Gårder (1893 – 1978) har sjungit till filmen var för nedskrivaren av dessa rader helt obekant men i stället desto mera intressant, även om den endast är ett fragment. Fru Gårder, som nu är bosatt i Edsbyn, minns visan från sin barndom. Hennes mor (-18K7- Anna Carlsdotter Bäck 24/7 1851) var bördig från Delsbo och brukade sjunga den:
När ôllerdomen trittje på
å jô me käppen jette gå,
då vore det gôtt te å ha en vän
te minne ifrån ongdomen.
Sa långt sôm himmeln ä från jol,
sa långt va dô fron denne ol,
som dô mäg en gång svôre har
allst uti våre onge dar.
ORDFÖRKLARING:
Ôllerdomen = ålderdomen
Trittje = trycker
Jette = måste
Jol = jord
Ol = ord
Flera uttalanden i uppsatser om Delsbo tyder på, att många av de gamla visor och sånger som sjöngs ännu vid mitten av 1800-talet, blivit helt eller delvis glömda. Liksom man plockade undan gamla kistor och skåp och i stället skaffade sig fabriksgjorda möbler, ersattes även bygdens egna folkvisor av modernt allmängods, ofta i form av billiga slagdängor. Det ansågs inte längre fint att sjunga de gamla visorna.
Men en och annan traditionsbärare har levat kvar till våra dagar. En sådan var ”Landshövdingen”. Han hette egentligen Olof Persson eller Nybergs Olle (-2P19- 1866-1953) och var bonde i Nordanäng. Sin hederstitel fick han, därför att han var den, som allting skulle bestyra och som ortsborna vanligen vände sig till, när de ville ha någonting skrivet. Han erinrade sig en av de visor man brukade sjunga i hans barndom. Den blev upptecknad efter honom i februari 1951, då han var 85 år gammal, och jag har kallat den för:
BONDVISA FRÅN DELSBO
Mittsje ärbett å stora mea
har en bonn verenda dag,
ôm en säg ska kônna fea
å hans hus ska stå ve lag.
Men har’n e tjäring, sôm kan stilla,
scheta fôjse å stira fä,
spinna, väva å hushôlla
hjôlpe husbonn mittsje tä.
Om sômmarn läggs hä tä mittsje jära,
slå å skära, riva lin
å allst sôm en vinne bärja,
fera he i lôen in.
Tjera, trôska, môcka, filla,
räcke hela vintern tä,
ditja, pleja harva, milla
hest å lååjen fôlje mä.
Ja, ett hä är, sôm jô vill säga,
bonn får inte vara lat,
ôm ’ en säg ska kônna bärja
å hans hus ska stå ve lag.
ORDFÖRKLARING:
Mittsje = mycket
Ärbett = arbete
Mea = möda
Fea = föda
Stilla = utfodra
He = hö
Lôen ladorna
Lååjen = våren
»Hej hopp i tak, i Storstinta ja».
I Delsbofilmen är det fru Karin Grellsson, som sjunger visan. Hon är liksom fru Gårder mycket intresserad av gamla visor och har även gjort uppteckningar efter äldre ortsbor. En av hennes gladare visor är:
HEJ, HOPP I TAK!
Hej, hôpp i tak!
Storstinta jô’,
fem pôjka tittsje ôm mä’,
å då jô blir växt
sa blir’e sex,
å den sjunna han ska få mä’.
Hej, hôpp i tak!
Storgôsse jô,
fem stinte tittsje ôm mä’,
å då jô blir växt,
sa blir’e sex,
å den sjunna ho ska få mä’.
Och i skogen ljöd vallstintornas sång, men vart tog alla deras visor vägen? Här är åtminstone en ur fru Grellssons vissamling:
JÄTVISA
Har dô sett nå gråjetta
me skällo å lo,
me skällo å lo …
å får dô se’a, sa tjer hem’a
te kvälle å ro,
te kvälle å ro …
När ljudinspelningen till En film om Delsbo i februari 1957 var avslutad — åtminstone temporärt — överraskade fru Grellsson en dag med att sjunga en alldeles obekant gammal visa, som var av så speciellt intresse, att den genast måste sjungas in för filmen och fogas till det avsnitt, där fru Ruth Hansén trollade med sina knyppelpinnar. Ty visan, som fru Grellsson erinrat sig efter sin mor, var något så originellt som en knyppelvisa.
Visan berättar om flickan, som sitter vid knyppeldynan och väntar på sin älskade. Man får inte förvånas över, att hon tänker mera på honom än på mönstret och att hon ofta spejar ut genom rutan.
Ingen vet, hur gammal visan är, men att dessa halvt förgätna strofer ändå sjungits berättar något om Delsboknypplingens betydelse. I all sin enkelhet är det en förtjusande visa, som genom fru Grellsson bevarats till eftervärlden:
KNEPPELVISA
Jänta såt ve se knippeldina,
ho satte den inat fenstre.
Ho tänkte mera på lilla vännen
än ho tänkte på menstre.
Ho, ho, du delsbostinta!
Ho, ho, du delsbostinta!
Kneppla på, kneppla på,
friarn gluttre härre dôra.
Och därmed har de folkvisor, som ingår i En film om Delsbo, blivit presenterade.
BRANDGULA LILJOR
Av ANNA ROSELL
I jorden, som fäderna röjde,
slogo de rötter en gång
och trotsigt de kalkarna höjde
till flammande sång.
Det blev kanske skralt med vården
när bonde, husmor och dräng
i brådskan på fädernegården
först skötte åker och äng.
När valborgsmässeldarnas rökar
låg fränt och tungt över byn
— då kisade kraftiga lökar
ur mullen mot skyn.
Och hur än regnskuren vällde
och hur än solen brann het,
de tåliga liljorna fällde
ej modet för det.
Det var, som om ville de blomma
till tröst genom hårda år,
när ladorna mest stodo tomma
och vänta en bättre vår.
Så levde de med oss på stråten,
i helg och i söckentid.
För husfar i kyrkvärdsståten
de mässade frid.
De sjöngo sin trofasta visa
för moror, som gingo sig trött,
nog ägde de något att prisa
i flammande rött.
De voro för styva i nacken
att fästa på rock och blus.
De böjdes ej gärna mot backen
i vekligt krus.
När flyktigt jag lökarna vårdar,
i vårens krävande jäkt
— jag känner att liljor och gårdar
och bondbarn är nära släkt.
Jag önskar jag kunde vara
en flammande brandröd röst
för jordens flyende skara
— var gammal släktgård till tröst.
Vi vill veta mer om den här visan, har någon sjungit i den och vem var Anna Rosell?
Källa:
Hälsingerunor 1963
Av Bror Jonsson
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062