Berättelsen om Steg-mordet är nedtecknad och utlånad till Dellenportalen av kriminalkommissarie Karl Viklund.
Berättelsen är även publicerad i Nordisk Kriminalkrönika 1988.
Våldsdådet har fått sitt namn efter byn Steg som är den närmast bebodda platsen räknat från fyndplatsen.
Spaningsarbetet blev svårt, omfattande och tog ganska lång tid i anspråk.
En lösspringande, skygg hund blev en olöst gåta under utredningen fram till dess husses (offrets) bil anträffades.
Motiven till våldsbrottet skiftar men än en gång är det profitintresset som leder fram till ond bråd död.
Lördagen den 22 november 1986 kl. 22.15 åker fabriksarbetaren Bernt Karlsson med sin bil in på en enskild skogsväg. Han stannar bilen för att koppla av och läsa den tidning han just köpt. Ljuset från bilens strålkastare faller på brandrester som finns några meter framför bilen.
Karlsson blir sittande en stund och tittar på brandresterna. Han blir ganska snart övertygad om att det han tittar på är resterna av en människa. Karlsson stiger ur bilen och blir övertygad om att det finns människoben bland benresterna. Han blev förskräckt och körde genast från platsen. Vid hemkomsten väcker han sin sovande mor och berättar om sin kusliga iakttagelse. På moderns inrådan ringer han polisen i Hudiksvall.
Fynd- och brandplats vid pilen Fyndplatsen
Fyndplatsen är belägen 15 km norr om Hudiksvall och väster om E 4. 2,3 km norr om byn Steg finns en mindre skogsväg, som inte är markerad vid E 4. Vägen är svårframkomlig med svag stigning genom tallskog. 300 m från E 4 öppnar sig terrängen till ett hygge, där vägen slutar vid i en utfylld vändplan i storlek 40×50 m.
Planen är ej synlig från E 4, enär skogsbeståndet mellan planen och E 4 helt skymmer sikten. Vid mörker syns dock enstaka billjus från E 4. Närmaste bostäder finns 2,3 km söder om platsen i byn Steg.
Djupgående brandskador
Platsundersökarna påbörjade sitt arbete på fyndplatsen redan vid midnatt och kunde konstatera att det låg en av brand starkt skadad manskropp på vägen. Ovanpå och runt om kroppen fanns av brandpåverkade rester av ett flertal föremål, bl a filtar, bilfälg, glasögonbågar, arbetshandske för höger hand m m. Det gav ett intryck av brännbart material placerats ovanpå och omkring kroppen, brännbar vätska hällts ut och antändning skett.
Vid besiktning av den kraftigt brännskadade kroppen konstaterades att det fanns en krosskada i pannan som syntes ha uppkommit av yttre våld och ej av branden. Genom denna upptäckt gjordes ingen närmare undersökning av huvudet på platsen för att inte förändra något innan obduktionen. Kroppen företedde kraftiga och djupgående brandskador. Några synliga rester av kläder fanns ej på översidan av kroppen, förutom rester av grova skor.
Över högra armen och bröstet låg en bilfälg med rester av stålkorder samt brandrester som visade att det funnits ett gummidäck på fälgen. Kroppen var så skadad att en identifiering av densamma, med hjälp av utseende eller fingeravtryck, var omöjlig.
Undersökningen fortskrider under natten och in på söndagen då kroppen överfördes till statens rättsläkarstation i Uppsala för obduktion. Alla fynd säkras liksom alla brandrester som förs till polishuset för undersökning. Ett långt och tålamodsprövande arbete återstod för att gå igenom brandresterna och på så sätt få så många detaljer som möjligt för den fortsatta utredningen.
Den svårt brända kroppen på fyndplatsen
Omfattande polisarbete
All tillgänglig kriminalpersonal kallades i tjänst. Genom de uppgifter som inhämtats på platsen stod det redan på söndagsmorgonen klart för spaningsledningen att det rörde sig om ett s k spaningsmord. Det fanns inga tecken på att brottet skulle ha skett på den plats där kroppen anträffades. Allt tydde på att mannen hade varit död när han förts till platsen och branden anlagts.
Ett omfattande spanings- och utredningsarbete inleddes för att via fynden på och omkring kroppen kunna utröna mannens ursprung och identitet. Hjälp begärdes från rikskriminalens våldsrotel samt från granndistrikten. Därigenom kom spaningsstyrkan att uppgå till ett 30-tal personer.
Obducenten Olle Lindqvist gav besked om att offret var en man, ca 175 cm lång och i åldern 45 – 50 år. Han hade funnit tecken efter ”ett påsittande skott” mot nacken i höjd med skallbasens undersida, varvid kulan splittrades med kulrester i ansiktsskelettet och utgångsöppningen i skelettet till vänster om näsan. Skottskadan bedömdes ha lett till döden inom 15 minuter. Kulan bedömdes ha varit omantlad och av kal 22 (ca sex mm). Dessutom fanns tecken på tre hårda slag mot huvudet med ansikts- och skallfrakturer som vardera ansågs så svåra att de var dödande. Offret hade vari vid liv när dessa slag utdelades. I en av krosskadorna fanns en träflisa som bedömdes ha kommit från ett tillhygge som använts.
Föremål säkrade på fyndplatsen
Fynden
Alla fynden bearbetades nu intensivt för att få upplysningar om vem offret kunde vara. På fyndplatsen hittades ett par glasögon, som helt saknade glas. Dessa fotograferades och beskrevs med en märkning som fanns på skalmen. Beskrivningen sändes till alla Sveriges optiker för att få besked om någon kände igen märket och kunde ha tillverkat glasögonen. Resterna av ett armbandsur bearbetades och identifierades till en klocka av fabrikat Tissot. Importören kunde upplysa om att drygt 300 sådana ur importerats och levererats till olika återförsäljare i hela landet. Dessa kontaktades, dock utan resultat. Rester av kläder och skor undersöktes, utan att det kunde ge något klarläggande vem offret var. Det visade sig att offret hade haft hörselskydd på huvudet när han lades på bålet. Den bilfälg som fanns ovanpå kroppen vid fyndplatsen konstaterades vara en s k japanskt fabrikat, bl a till Datsun/Nissan. Offret hade helprotes i såväl över- som underkäken. Dessa proteser undersöktes av expert och med hjälp av detta resultat togs kontakt med ett mycket stort antal tillverkare av löständer för att om möjligt komma fram till tillverkaren.
Ett mycket stort antal personer hördes i avsikt att söka iakttagelser, vilka kunde sättas i samband med transporten av liket till platsen respektive brandsituation. Personer bosatta i anslutning till E 4 och personer som vistas i skog och mark hördes. Trots allt spaningsarbete så förflöt den ena veckan efter den andra utan att offrets identitet kunde fastställas.
Hunden Ripa (Lady) som tillsammans med husses bil blev de avgörande pusselbitarna.
Hunden
En lösspringande hund visade sig så småningom bli en värdefull pusselbit i utredningen. Bland de många spaningsuppdrag som polisen fick fanns några uppgifter beträffande en lösspringande hund i Hudiksvall. Hunden, som beskrevs vara en finnspets, brun/röd och ovårdad i pälsen, hade setts på olika platser i Hudiksvall. Uppgiften kom till polisen den 2 december 1986 och anmälaren hade sett hunden första gången den 24 november 1986. Polis åkte ut för att om möjligt koppla upp hunden. Den var dock så skygg att detta misslyckades.
Lokaltidningarna underrättades om den lösa hunden och polisens svårighet att koppla upp den. Hunden fotograferades och ägaren efterlystes i lokalpressen. Den 13 december infångades hunden och fördes till polisstation. En anställd, som har stor vana av djur, tog hand om hunden och förde den till sin bostad, där den fick vård, men visade sig vara mycket skygg och svårskött.
Hunden blev allt intressantare i mordutredningen. Kontakt togs med hund- och jakttidningar, som skrev artiklar och publicerade foto av hunden. Även radio, TV och andra tidningar uppmärksammade hunden och ifrågasatte om den skulle kunna ge lösningar till mordgåtan.
Polisassistent Håkan Lundberg, som arbetade med ”hundtipset”, fick många kontakter med allmänheten och uppslag om hunden. Alla kontroller han gjorde var dock resultatlösa ända fram till den 13 januari 1987. Då gjorde polisen fynd som kom att betyda allt för den fortsatta mordutredningen.
Nytt uppslag
Torsdagen den 15 januari 1987 hade två av polisens spanare träffat på en övergiven Datsun-bil på en parkeringsplats i närheten av Hudiksvalls järnvägsstation. De kontaktade Håkan och gav honom registreringsnumret på bilen för att denne skulle kunna kontrollera ägarens eventuella hundinnehav. Håkan ringde bilregistret och fick veta att Datsunbilens ägare hette Hiltunen och var bosatt i trakten av Östersund. Förfrågan gjordes sedan hos kommunen om Hiltunen var ägare till någon hund. Håkan fick då svaret att Eino Hiltunen hade registrerat en finsk spets, tik, med namnet Ripa. Hunden hade hjälpt polisen att komma fram till mordoffret!
Hunden fick mycket god vård i den familj dit den lämnats in. Speciellt bra kontakt fick den med flickan i familjen som kallade hunden för Lady. Senare skedde en uppgörelse med dödsboet så att familjen blev ägare till hunden.
Datsunbilen
Någon känd och säker iakttagelse av när fordonet ställdes på platsen fanns inte. Personer bosatta i fastigheten mitt emot parkeringsplatsen och förbipasserande personer hade däremot gjort observationer av en lösspringande finsk spets. Därav framgick att hunden var synlig på morgonen lördagen den 22 november 1986 i närheten av den aktuella bilen. Vid undersökning av fordonet kunde konstateras att vad som kunde vara hundhår fanns på sätena. I bagageutrymmet anträffades blodliknande besudlingar. Ett flertal miljöspår säkrades, textilull, arbetshandske för vänsterhand. (liknande rester av arbetshandske för höger hand hade tidigare anträffats på fyndplatsen), plastsäckar m. m. I bilen anträffades ett parkeringskvitto från en parkeringsplats i Sundsvall för den 21 november 1986. Kartläggning av fordonsägaren Hiltunen visade att denne var finländsk medborgare. Han hade kommit till Sverige 1971 och arbetade bl a som skogsarbetare. Han sjukskrevs 1980 och blev sjukpensionär 1983. Hiltunen hade sin bostad i Bringåsen, öster om Östersund. Där bodde han ensam i en omodern stuga, som han hyrde sedan augusti månad 1986.
Offret
Då Hiltunen söktes kunde han ej påträffas. Undersökning av stugan gav intryck av att Hiltunen inte planerat för att vara borta någon längre tid när han lämnade den. Inlåst tillsammans med vapen fanns således plånboken med en hel del pengar samt Hiltunens pass. Utdrag från bankkonton visade att Hiltunen hade en relativt stor förmögenhet. Av undersökningen framkom att den som senast träffat Hiltunen i livet var en jaktkamrat som besökte honom den 19 november 1986 på förmiddagen. Hiltunen hade då inte nämnt något om att han skulle resa bort. Förhör med Hiltunens granne gav besked om att denne inte sett Hiltunen sedan mitten av november 1986.
I början av december 1986 kom en person vid namn Räisänen till grannen och berättade att Hiltunen rest till Finland och skulle vara borta hela vintern. Räsinen berättade vidare att han skulle städa upp lite i Hiltunens stuga och stänga av värmen.
Vid kontroll med posten i Östersund visade det sig att dit kommit en skriftlig begäran den 6 november 1986 om att Hiltunens post fortsättningsvis skulle eftersändas till Raimo Räsenens adress i Brunflo. Förhören gav vidare besked om att Hiltunen hade svårigheter med svenska språket och att Reimo Räsinen ofta hjälpt honom som tolk. Vidare kom det fram att Hiltunen handlat in och levererat sprit till landsmän, som bodde i området. På denna verksamhet hade han tjänat rätt mycket pengar.
Offrets ”vän”
Beträffande Räsinen kunde konstateras att han var svensk medborgare sedan 1982 och att han var bosatt i Brunflo, ca en mil söder om Östersund. Räsinen innehade vapen. 1984 skaffade han sig en pistol av kal 5,6 mm. Den 19 november 1986 köpte han ett Winchester-gevär. Kal 9,9 mm samt en revolver av fabrikat Colt med kal 11,4 mm.
Via Interpol kontaktades polisen i Finland för att få hjälp med undersökning av såväl Hiltunen som Räsinen. Det var känt att Raimo Räsinen tillsammans med en landsman gripits i Vasa, Finland, av finska polisen den 1 december 1986. De båda männen visiterades av polisen i Vasa hade 35 000 kronor anträffats. Räsinen hade berättat för den finska polisen att han själv fått låna huvudparten av pengarna av Eino Hiltunen. Anledningen till gripandet var de båda männens konstiga uppträdande på färjan mellan Sundsvall och Vasa. Räsinen och hans kamrat hade ombord på färjan försökt växla flera 10-tusenkronorssedlar. I sitt sällskap hade de en finländsk kvinna. Räsinen släpptes efter förhör medan kamraten fördes till en rättegång i Finland.
Det samlade utredningsmaterialet pekar mot att Räsinen och hans kamrat hade med Hiltunens försvinnande att göra. Den 20 januari 1987 förklarade chefsåklagare Kurt Liljedahl de båda männen anhållna i sin frånvaro. Påföljande dag greps de på en parkeringsplats i Brunflo och fördes till polisen i Hudiksvall för förhör. Båda nekade till det brott de misstänktes för. Räsinens kamrat kunde så småningom friges sedan det visade sig att han hade alibi för tiden när brottet skett. Räsinen fortsatte att neka till brottet vid de långa förhör som hölls den 2 januari 1987.
Fortsatta förhör – erkännande
Vid fortsatta förhör uppgav Räsenen att han skulle berätta vad som hänt Hiltunen. Räsenen lämnade sedan en berättelse om fredagen den 21 november som han sedermera ändrade ända fram till rättegångsdagen.
Dagen innan hade Räsinen ringt upp Hiltunen och kommit överens med denne att de skulle göra sällskap till Bringåsens skjutbana för att skjuta in de två vapen som Räsinen dagen innan skaffat sig. Räsinen åkte till Hiltunens bostad redan kl. 08-tiden på morgonen. De åkte i var sin bil till Bringåsens skjutbana, där provskjutningen skedde. De var ensamma på skjutbanan och påbörjade provskjutningen av geväret. Räsinen förklarar att Hiltunen hade varit sysselsatt med att provskjuta geväret när han själv tagit fram sin revolver och börjat ladda denna. I samband därmed skulle Räsinen och Hiltunen ha stått framför varandra på ett avstånd av ca en meter. Under det att Räsinen laddat sin revolver hade ett skott brunnit av och träffat Hiltunen i närheten av ena ögat. Räsinen försäkrade att han haft sin Coltrevolver, kal 11,4, vid tillfället. Han hävdade att det hela var ett skott som skett av våda.
Räsinen beskrev i detalj hur Hiltunen hade ramlat och hur han sedan trätt en plastsäck över huvudet på offret samt lyft in kroppen i Datsun-bilen, som Hiltunen parkerat i närheten. Räsinen hade sedan kört Hiltunens bil till de centrala delarna av Östersund där den parkerades tillfälligt. Själv hade Räsinen återvänt till skjutbanan med taxi och hämtat sin egen bil, som han körde hem till bostaden i Östersund, där Hiltunens bil stod parkerad med offret i bagageutrymmet.
Offret förs bort
Räsinen berättar sedan hur han körde vidare till Sundsvall, där han parkerade bilen och tog ut 70 000 kronor från Hiltunens konto. Därefter fortsatte han ytterligare sju mil söderut på E 4, innan han svängde in på skogsvägen, där bränningen skedde. Han hade lagt ut kroppen på marken, varefter han samlat ihop de brännbara föremål som fanns i bilen och stoppat in dem under kroppen. Därefter tömde han 20 liter bensin över kroppen och körde undan bilen ett stycke.
Räsinen tände eld på bålet och det blev en våldsam brand. Han körde sedan in till centrala delarna av Hudiksvall, där bilen parkerades i närheten av järnvägsstationen. Där släppte han ut hunden, som hela tiden legat kvar i baksätet på Hiltunens bil. Hunden följde efter Räsinen när han lämnade bilen, varför han fick göra en promenad mellan husen för att bli fri från hundens sällskap. Trots att Räsinen tagit ut 70 000 kronor från Hiltunens konto, var han så snål att han använde Hiltunens pensionärsrabatt när han betalade tågresan tillbaka till Östersund.
Ständiga ändringar
Vid fortsatta förhör ändrade Räsinen ett flertal gånger vad som hänt vid skjutbanan. Han ändrade berättelsen så, att då provskjutningen av geväret påbörjats, så hade Hiltunen anklagat honom för att ha köpt två vapen för 11 500 kronor samtidigt som han hade en oreglerad skuld till Hiltunen. Räsinen påstod nu att han och Hiltunen kommit i ett våldsamt slagsmål i närheten av skjutbanan. Under handgemänget hade Hiltunen rest sig och rusat in i skjutboden för att hämta geväret. Själv hade Räsinen från bilen i närheten fått tag i sin Colt-revolver, som var laddad och osäkrad. Räsinen hade avlossat ett skott innan Hiltunen hann vända sig om. Skottet träffade Hiltunen i bakhuvudet, varvid han ramlade omkull och blev liggande till synes livlös. Vid rättegången hade dock Räsinen ändrat sig beträffande vapen och pekade då ut revolvern av kal 5,6 mm som det vapen han använt när Hiltunen sköts i huvudet.
Detaljbild från skjutbanan där dådet förövades. Snön har tinats bort och de mörka fläckarna är blod.
Mordplatsen undersöks
Tingsrätten häktade Räsinen som misstänkt för att ha bragt Hiltunen om livet. Den 3 februari 1987 vallades Räsinen på Bringåsens skjutbana, där han pekade ut platsen för dådet. Påföljande dag påbörjades brottsplatsundersökningen, som blev rätt besvärlig. Marken på det aktuella området var täckt med ca en meter snö. Vid undersökningen gjordes ett flertal fynd, bl a hittades glasen till Hiltunens glasögon samt en del blodspår. Detta gjorde att brottsplatsen kunde bestämmas till Bringåsen utanför Östersund. Målet flyttades därför över till Östersunds tingsrätt och överåklagare Lennart Lindelöv blev nu förundersökningsledare och fick slutföra målet.
Motivet till mordet
Utredningen visar, att Räsinen, som haft dålig ekonomi, genom urkundsförfalskning och bedrägeri kommit över minst 118 200 kronor av Hiltunens kontanter. Räsinen hade fått insyn i Hiltunens ekonomi genom att han hjälpt denne som tolk när han utfört sina bankbesök. I juli månad 1986 hade Räsinen varit mad Hiltunen till Jämtlands Läns Sparbank, där två konton öppnades. Räsinen hade hjälpt Hiltunen att sätta in pengar på de aktuella bankkontona.
Den 2 oktober 1986 ansökte Räsinen om identitetskort i Jämtlands Sparbank. Räsinen uppgav därvid att han var Eino Hiltunen. ID-handling utfärdades den 28 oktober 1986. Räsinen hade nu tillgång till en ID-handling för Eino Hiltunen. Under början av november 1986 besöker Räsinen Jämtlands Läns Sparbank för att ansöka om ett lån av pengar i Hiltunens namn. Banken gjorde en kontroll på Hiltunens konto och fann att där fanns kontanter. Banktjänstemannen rekommenderade då Räsinen att i första hand använda sig av befintliga kontanter, varför något lån inte beviljades.
Den 7 november 1986 poststämplades en begäran om tillfällig eftersändning av post från Hiltunens adress till Räsinens adress i Brunflo. Handlingen är undertecknad den 6 november 1986 med Hiltunens namn och skall gälla fram till maj månad 1987.
Den 11 november 1986 inkommer till körkortsmyndigheten förlustanmälan av Hiltunens körkort. Handlingen är undertecknad den 7 november 1986. Utredningen visar även att den 10 december 1986 betalades det nya körkortet, och ett fotografi lämnades. På baksidan av fotografiet, som avbildade Räsinen, bestyrker Räsinen att det är ett foto på Eino Hiltunen. På detta sätt skaffar sig Räsinen ett körkort med sitt eget foto men i Hiltunens namn.
Den 13 november 1986 hade Räsinen tagit ut 3 200 kronor från Hiltunens konto. Därvid använde han det ID-kort som han tidigare skaffat i Eino Hiltunens namn.
Den 19 november 1986 sker ett uttag av 35 000 kronor från Hiltunens konto med hjälp av samma ID-kort. Samma dag tillförs Räsinen eget checklönekonto 15 000 kronor. Vidare framgår att Räsinen samma dag köper ett vapenskåp för 2 200 kronor. Senare samma kväll köper Räsinen två vapen för tillsammans 11 500 kronor.
Den 21 november 1986, den dag då Hiltunen avlivas, sker ett uttag på 70 000 kronor från Hiltunens konto. Uttaget sker i Sundsvall på Sparbankens Norrlandskontor. Den 14 januari 1987 görs ett uttag på 10 000 kronor från Hiltunens konto på sparbankens kontor i Brunflo. Därvid använder sig Räsinen av det körkort som han skaffat i Eino Hiltunens namn. Vid husrannsakan i Räsinens bostad påträffades 10 000 kronor. Övriga kontanter tycks ha förbrukats av Räsinen.
Fel foto i tidningar
Dupletkörkortet som Räsinen skaffat i Hiltunens namn återfanns aldrig. Detta körkort hade under utredningen ställt till det för några tidningar. Sedan polisen anträffat Hiltunens bil så blev detta känt hos några tidningar. Den 20 januari 1987 publicerades i några tidningar foto på en person som sades vara ägaren till Datsun-bilen, den försvunna Eino Hiltunen. Detta foto hade tidningarna fått från körkortsmyndigheten.
Det visade sig dock att fotot inte föreställde mordoffret Eino Hiltunen, som angavs i tidningarna. Fotot var i stället på Raimo Räsinen. Tidningarna, som blev uppringda av ett flertal läsare som uppmärksammade felet, vände sig till polisen för att få en förklaring. Vid kontroll med körkortsmyndigheten framkom, att det fanns två så kallade körkortsunderlag utfärdade för Eino Hiltunen men med olika fotografier. Därigenom kom tidningarna att publicera fotot på gärningsmannen innan denne hunnit gripas och delges någon misstanke om brott.
Planlagt eller självförsvar?
Var det planlagt mord när 47-årige Eino Hiltunen skottskadades dödligt på Bringåsens skjutbana utanför Östersund den 21 november 1986? Eller avlossades skottet i panik av mordåtalade 42-årige Raimo Räsinen när den upprörde Hiltunen hotade att skjuta honom under grälet om ekonomiska oegentligheter.
Åklagaren hävdade under rättegången att den mordåtalade mannen planlagt att mörda sin kamrat och landsman för att komma över hans banktillgodohavanden. Den åtalade hade ekonomiska svårigheter och med falska identitetshandlingar, bl a ett ID-kort hos banken, lyckades han ta ut pengar från sin kamrats konto.
Den åtalade hade varit väldigt angelägen att köpa vapen, enligt åklagaren. Den 19 november 1986 fick han tillstånd av polismyndigheten att köpa två vapen av en handlare i Östersund. Det första han gjorde den dagen var att ta ut 35 000 kronor från Hiltunens konto med det förfalskade ID-kortet som legitimation. Sedan åkte han direkt till vapenhandlaren, köpte både vapen och ett vapenskåp för Hiltunens pengar, sade åklagaren.
Den här dagen, den 19 november, dömdes den åtalade Räsinen sin kamrat till döden. Hiltunen måste röjas ur vägen, eftersom han ju kunde upptäcka uttaget av de 35 000 kronorna.
Rånmord?
Enligt åklagaren lurade 42-åringen två dagar senare ut Eino Hiltunen till skjutbana i Bringåsen. Förevändningen var att de båda skulle skjuta in de ny inhandlade vapnen.
Den åtalade hade även med sig en laddad revolver som han ägt sedan år 1984. Den behövde han ju inte skjuta in. Den skulle han ha för att mörda Hiltunen med, ansåg åklagaren. Åklagaren betraktade brottet som rånmord. Samma dag som den åtalade sköt Hiltunen tog han ut 70 000 kronor från dennes bankkonto. Den åtalade var snål och sniken. Trots att han efter mordet hade 70 000 kronor i fickan använde han Hiltunen pensionsintyg för att få rabatt på den tågbiljett han köpte vid järnvägsstationen i Hudiksvall, berättade åklagaren.
Tre vapen
Enligt den åtalade avlossade han skottet bakifrån mot Hiltunens arm för att han skulle tappa geväret. I skottögonblicket halkade den åtalade till och skottet gick mot Hiltunens bakhuvud. Därefter handlade han i panik och har mest diffusa minnesbilder av händelserna. Det uppstod också frågetecken om vilka vapen den åtalade använt sig av. I alla tidigare förhör har han uppgivit att det var en Colt-revolver, kal 11,4 som han använt. Vid rättegången så pekade han ut en finkalibrig revolver, som det vapen han använt när Hiltunen dödades. Detta vapen var av fabrikat Arminus, kal 5,6x15R mm.
– Jag hade laddat alla tre vapnen. Vi hade just börjat skjuta med geväret när vi började gräla och slåss. Hiltunen var rasande och krävde att jag skulle sätta vapnen i pant till dess jag hade betalat mina skulder. Han hotade att skjuta mig. När han slet åt sig geväret i skjutboden tog jag den revolver som låg närmast och tryckte av, sa den åtalade.
Rättsläkaren vittnade
Rättsläkaren Olle Lindqvist, Uppsala, gjorde helt klart att Eino Hiltunen sköts till döds med ett nackskott. Pistolen var riktad med pipan direkt mot huden på Hiltunens nacke när skottet avlossades. Rättsläkaren var tvärsäker i sin bedömning. Han menade att ett nedsvärtat hudparti vid kulans ingångshål i nacken talade sitt tydliga språk: Eino Hiltunen avrättades.
Rättsläkaren hävdade vidare i sitt vittnesmål att skottskadan i Hiltunens huvud visserligen i sig var dödande, men Hiltunen dog inte av skottskadan. Enligt rättsläkaren kunde han ha levat i ända upp till en timmes tid efter att han blivit skjuten. Hiltunen dog av tre mycket kraftiga slag mot huvudet, slag som troligen utdelades med en träplanka någon gång inom loppet av högst en timme efter skjutningen. Rättsläkaren var helt säker på att Hiltunen levde när han tilldelades de kraftiga slagen.
Den åtalade, som hela tiden hävdat att han inte kunnat minnas att han slagit Hiltunen, förklarade nu plötsligt:
– Jag trodde Hiltunen var död när jag stoppade in honom i bagageutrymmet på hans bil och körde från skjutbanan i Bringåsen, men när jag kom till Gällö hörde jag rosslingar från bagageutrymmet. Jag stannade bilen, öppnade bagageluckan och såg att Hiltunen levde. Det låg en träplanka i bagageutrymmet. För att förkorta Hiltunens lidande slog jag honom i huvudet med plankan. Han hävdade att anledningen till att han inte berättat detta tidigare var att det var det mest hemska i den här historien. Han påstod sig ha förträngt den här delen avhändelseförloppet.
Mordoffrets kranium
Plötsligt under sitt vittnesmål öppnade rättsläkare Olle Lindqvist en kartong, plockade fram ett kranium och lade upp det på bordet framför tingsrättens ordförande. Det var Eino Hiltunens skalle som rättsläkaren visade upp för nämndemännen, juristerna och åhörarna i den fullsatta rättssalen. När rättsläkaren sedan plockade upp delar av Hiltunens krossade käkben ur kartongen fumlade han och tappade benbitarna på golvet. Rättsläkaren visade på hur skottet gått in i huvudet samt var de övriga skadorna på kraniet fanns.
Den åtalades försvarsadvokat, Pelle Svensson, Sundsvall, var synnerligen uppbragt och mycket kritisk till etta som han tydligen ansåg ”huvudlösa” tilltag.
– Jag vill markera att här har rättsläkaren definitivt gått alldeles för långt, dundrade advokat Pelle Svensson i anslutning till sin slutplädering.
– Jag trodde att Eino Hiltunen var begravd. Den åtalade har ju gått med på att ersätta de anhöriga för begravningskostnaderna, menade Svensson.
Rättspsykiatrisk undersökning
Efter överläggningar beslutade tingsrätten att den misstänkte skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning innan målet avgörs. Både åklagare och försvarare hade yrkat på att den misstänkte skulle genomgå en sådan undersökning innan brottsrubricering och påföljd bestämdes.
Tingsrättens beslut innebär att rättegången kommer att tas om sedan den misstänkte genomgått den rättspsykiatriska undersökningen. Fram till dess måste den misstänkte sitta kvar i häktet. Tingsrätten konstaterade också, efter överläggningarna, att bevisningen i målet är så pass övertygande att det är klarlagt att den misstänkte ”berövat Eino Hiltunen livet”. Detta konstaterande innebär att rätten utesluter att den misstänkte handlat i nödvärn när han sköt Hiltunen. Därför kan den misstänkte inte, som advokat Pelle Svensson yrkat, räkna med något frikännande. Tingsrätten håller istället dörren öppen för att döma den misstänkte antingen för mord, dråp eller grov misshandel och vållande till annans död. I samband med huvudförhandlingen vid tingsrätten i Östersund beslutades om rättspsykiatrisk undersökning av Räsinen. Undersökningen har utförts varvid konstaterades att Räsinen icke var psykiskt sjuk.
Vid förnyad huvudförhandling den 15 oktober 1987 dömdes därför Räsinen för mord, urkundsförfalskning och grovt bedrägeri medels urkundsförfalskning till fängelse på livstid.
Den åtalades advokat förklarade genast att domen skulle överklagas till Hovrätten.
Se GW:s mord del 8 – Mordet i Steg.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62