Under den här rubriken samlar vi fäbodminnen. Det kan vara berättelser om livet på vallen, oförklarliga händelser, glädjeämnen eller olyckor och vallvisor.
Välkommen med förslag!
Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda något av Dellenportalens uppgifter om du anger dellenportalen. se som källa. Tycker du dessutom att det är värt något är en liten gåva till Dellenportalens BG 6408-619 968 508 mycket välkommen. Men det är inte okej att ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Den här sammanställningen är långt ifrån färdig. Den ska närmast ses som ett underlag att bygga vidare på. Vi hoppas få fler berättelser och fler bilder från fler fäbodar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Se Vandringsleder i Hälsingland.
Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.
Buföring längs en väg någonstans. Bild ur egen samling
Bild ur boken Sällsamheter i Hälsingland, sid 78, från en vall i Undersvik. Foto: Hilding Mickelsson. Hälsingarna höll sig under fäbodtiden oftast med de nuviga (hornlösa) fjällkorna, som klarade sig bra i skogsterräng.
Fäbodliv
Fäbodkulturen i Hälsingland har gamla anor. Den vall som först möter skrifterna torde vara Piparvallen i Järvsö. Det var 1350. Redan under medeltiden florerade alltså seden att föra kor, får getter på beten i skogen, där en öppen plats blev centrum för bebyggelse av små grå timrade hus. Åtskilliga bönder kunde buföra till samma vall men de flesta hade egna byggnader. De utgjorde något av en bondgård i miniatyr. Där fanns boningsstuga med kök och kammare, ett hus för halm och hö, vidare fäxet för korna, fårhuset, vedboden och kokplatsen.
Kring alla byggnader hördes morgnar och kvällar skällor och pinglor, blå rökar steg från boningshus och kokhus. Oförtenta kopparkittlar skramlade. Doften från mesekoket blandade sig med den fräna lukten från gödselstaden och blomstren kring stugknutarna. Kanske sjöng ”skojäntan” medan hon getade krittren den gamla visan:
”Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma av sot vid avskedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut över viken från spegelblank sjö
hörs fåglarnas kvitter från furutäkt ö
långt, långt omkring nejden den vida”.
Och så vidare i ytterligare tre verser.
Nu är fäbodkulturen i vårt landskap praktiskt taget död. Ibland brukar jag vandra upp till en vall, där bara stuggrunder och raserade jordkällare vittnar om ett det strävsamma liv, som en gång förflöt under susande granar. Men ännu är platsen något av en oas, en ljus lövlund i den mörka barrskogen. Väldiga björkar ar vuxit upp kring stuggrunderna och i fägatan blommar örter, som man inte är van att möta mitt inne i skogen. Det är midsommarblomster och smörblommor, hundlokor och prästkragar, teveronika och ängslilja samt många, många fler. I en surdrog som ligger i anslutning till vallen prunkar väldiga bestånd av fläckig nyckelblomster. Bland dem fann jag en gång en annan orkidé, korallroten.
Med detta lilla eden – för att ta till – kommer säkert att helt uppslukas av storskogen och den rika ört- och gräsfloran är antagligen på sikt dödsdömd. Men jag tycker det är bättre med ett sådant slut för en fäbodvall än det öde som drabbat så många: att bebyggas med fritidsstugor som inte alls passar in i den ömtåliga miljön.
Själv är jag så gammal att jag haft lyckan och förmånen att uppleva hälsingska fäbodvallar så som de fungerade förr i världen. Men min första upplevelse av en fäbod var inte uteslutande angenäm. Jag var väl i 10-11 årsåldern, när jag på en svart klövjestig vid fars sida vandrade upp till en vall i Delsbo. Just där skogen öppnade sig för att ge plats åt grå stugor, deras tun och fägator mötte jag ett stånd med tätört, som spelat en viss roll i fäbodlevet. Far lämnade mig och återvände till bygden.
I den stuga jag skulle bo under någon vecka fanns en farmor, hennes dotter och dennas två pojkar, den ene i min barfotaålder, den andre bara ett par år – han måste ännu då och då suga på moderns urkramade bröst för att kunna vara i balans med livet. Den större pojken hette Gustav och var snäll. De andra på fäboden var också snälla, alla utom bocken, som hade väldigt krumma horn och en blick, vari ingen misskund fanns. Men farmor som satt bred i köket, urgammal tyckte jag, ägde generationer av fäbodvallsvidskepelse. Hon berättade att det bodde vättar under stuggolvet, smått folk som kom fram om nätterna när vi lade oss. Hon lyckades sätta skräcken i mig, vilket kanske inte var så svårt. Jag minns de ohyggliga timmarna när alla gått till sängs, när farmor hördes snarka i stugan och Gustav sov i lillkammarn, där också jag låg men vaken och lyssnade. Det hördes ett porlande från bäcken, det susade tungt från skogen och en ko råmade. Där låg jag och svettades och väntade bara att vettarna skulle komma framhoppande ur hörnen. Kanske bodde de rentav i den väldiga sängen med det rödbroderade lineöverkastet som aldrig någon fick använda.
-Rör inte pojkar, var farmors ständiga varning, gör ni det kan det gå illa. Ni pinkar i sängen, det är säkert, men ni kan råka i mycket värre ont.
Finsängen var här som på andra fäbodar tabu. Vid den rådde något mystiskt, som inte hörde dagsljuset till. Så låg man när kvällen kommit och kände ängslan och vågade inte öppna ögonen mot de stilla nattljuset, som silade in genom de små fönstren som blåmjölk.
Dagen var någonting annat. Solen lyste över fägatan och nådde ända in på den fuktiga stigen där tätörten blommade. De blånande bergen runt omkring såg inte så fruktansvärt allvarliga ut och hundra meter från den grå stugan låg sjön blå och vänligt glittrande. Från korna i vall hördes skällans klang och från källarn tog farmor fram tätmjölk till middan.
Nån gång var vi med ute och getade. Ännu drevs på den tiden getterna i bet på skogen – de blev ju portförbjudna sedan. De klängde efter bergssidorna. Ännu idag kan jag inte läsa Höga Visan med dess geniala liknelse om brudens hår likt getter, som strömmade utför Gileads berg, utan att se framför mig jättelockarna som våra getter bildade, när de rann nedför kullarna på väg mot vallen, medan myggen summade i kvällningen och solen lyste på våra bara ben. Men inte alltid var sol.
En eftermiddag kom åskan. Det dundrade och rullade i bergen och blixtarna slet himlen i stycken. Man kunde vänta att hela skapelsen skulle störta samman som ett korthus. Alla kryllade ihop sig i stugan. Farmorn satt väldig och ödestiger som en sibylla med hopknipen mun vid den öppna spisen, där kaffepannan nästan ständigt stod puttrande på sina tre ben. Katten kröp ihop i hennes knä och jamade ynkligt. Dottern tog fram sitt ena slaka bröst och räckte det åt tvååringen – han höll det som en marknadsgummiblåsa man skall till att blåsa luft i för att få den att pipa. Gustav och jag satt på varsin mjölkpall. Gustav kliade sina myggbett, luggen hängde ned i hans ansikte och han var blek. I min mun klibbade tungan mot torra gommen.
– Nu är han på Blacksås, nu har han gått över Storvallen, nu har skojäntorna på Svartvallen det trevligt, sa farmorn och låtsades följa åskans väg i detalj.
Genom fönstren såg man inte mycket, bara anade konturerna av de blå nästan svarta bergen utom när blixtarna gjorde gyllene sagolandskap av alltsammans.
– Tänk när Jon Pers Anna var ensam på Svartvallen och han slog ner i stugan och hon brann opp och jänta fick ränna till byn mitt i natta för att skaffa hjälp, skrockade farmorn igen.
Dottern bröst hängd slakt och lyste som en blek lampa. Den minste höll på att somna. Spänningen var olidlig. Mellan knallarna kunde man höra golvets kluckande och getternas ängsliga bräkande. Det dröjde, tyckte jag, en evighet innan åskvädret äntligen mattades och regnet kom förlösande, nästan smekande efter blixtens alla slag. Morgonen därpå lyste solen igen, en svag vind for genom fägatan, skällan sjöng och tätörten hade rest sig, stod där djupt blå och oberörd.
Långt senare i livet kom jag till andra vallar, som ännu var igång på det gamla viset. Följ med till Gammelvallen i Järvsö, där det fortfarande står stugor kvar. I början av 50-talet pågick fortfarande fäbodlivet ungefär som det gjort i sekler. Redan då kom man lätt till vallen, för den gamla klövjestigen från bygden hade förvandlats till en skogsbilväg, som förresten fortsätter in i Delsbo. Den skär vallområdet mitt itu.
Där bodde nu – för närmare tretti år sedan – bara en skojänta fru Karin Jonsson Förnebo, men hon hade med sig två döttrar som hjälpredor. Vidare var hennes man och två söner där och högg kolved för två och femti reset. Far kunde berätta för pojkarna om tider, då han fått 18 öre reset, men då kostade fläsket bara 90 öre kilot. Trots att själva fäboddriften var av liten omfattning var det alltså liv och rörelse på vallen.
Fru Jonsson handmjölkade korna. De var nio stycken. Ägare var fyra småbrukare, som inte hade så gott om betet hemma och som tyckte det var skönt att bli kvitt djuren under sommarmånaderna. Förr måste praktiskt taget all fäbodens mjölk förädlas till smör, ost, messmör och mesost. Här längs de stora skogsbilvägarna var det emellertid så många huggare i gång, att man fick sälja den mesta mjölken. Detta att man kunde få avsättning för spenvarma, söta mjölken var kanske en av orsakerna till att arbetet ännu på 50-talet var i gång på en rad vallar. Numera ligger praktiskt taget inga arbetare i skogen längre. De bor hemma.
Blev det mjölk över kärnade fru Jonsson smör och gjorde ost. All kokning, även matlagning, skedde i kokhuset. I storstugan med den öppna spisen hade man på så sätt lättare att hålla fejat och fint. Renligheten har man länge hållit styvt på i den hälsingska boskapsskötseln. Stugan i Gummervallen var enkelt men vackert möblerat med ting, som idag skulle kosta vackra slantar i antikhandeln. Som symbol för den goda hygienen hängde handvävda, sirligt märkta handdukar.
Bild ur boken Sällsamheter i Hälsingland, sid 82. Foto: Hilding Mickelsson.
Den ständigt uppbäddade finsängen fick ingen ligga i.
Den mest iögonfallande möbeln var finsängen. Den var som redan sagts den bädd som aldrig fick tas i bruk – skulle man få än så kungligt främmande. Den var bäddad med finaste linne och på det prydnadslakan som hängde ned till golvet var det broderier i rött. Även örngotten talade sitt tysta språk om den förnämliga hemslöjden i Järvsö. Täcket flammade i brokiga färger.
I de flesta hälsingefäbodar har finsängen stått på parad under långliga tider. Den kunde skilja sig i utseende från socken till socken och hade också olika namn. I Ljusdal kallades den av något skäl för femtiöressängen. Gemensamt för dem alla var dock det tabu, som rådde vid den praktfulla möbeln. Kring den svävade i gamla tider åtskilliga vidskepelser. Men de är borta nu, borta liksom hela den gamla hälsingska fäbodkulturen, bevarad endast på någon enstaka turistvall.
Fäbodromantik
Det florerar massor av romantiska historier från Hälsinglands fäbodvallar – det är sådant som människorna minns. Man glömmer gärna släpet och slitet som satte sin prägel på den hårda vardagen. Här ska jag berätta en kärlekssaga från mitten av 1600-talet. Men kanske är den inte så romantisk, måhända t.o.m. ganska materialistisk. Döm själv.
Kerstin Jonsdotter hette en skojänta på Gäddviksvallen i Delsbo. När hon getade korna sjöng hon vackrare än de flesta. En dag kom vandrande på klövjestigen en bondpojke från Vallsta i Arbrå. Han hade förlorat en häst och var ute på sök. Han dårades av rösten redan innan han sett dess ägare. Men han mötte bland bergen och oh, så skön hon var! Han blev alldeles till sig, satt tyst och bly i stugan, dit han blivit inbjuden och väl förplägades. Men när han satt där i sin beundran fick han se sin häst komma fram på vallen. Han gick ut och betslade den. När han kom in igen var det som om tungans band lossnat. Sedan han fått veta att skojäntan var bonddotter alltifrån Svedja by i Delsbo slog han till och friade på stubben. Först hade han dock lagt ut texten om hur han och hans föräldrar hade det. De var hemmansägare och innehavare av gästgivaregården i Vallsta. Flickan kände också dragning till pojken.
Men nu rådde det en tokig sed på många håll i Hälsingland: man borde inte gifta sig utom sockengränserna. Denna oskrivna lag var antagligen en av orsakerna till att det långt in i sena tider inte var sällsynt med idiotfödslar. De resulterade i mycket lidande dels för mor och far, som kände det som skam, att ha satt en mindre vetande till världen, dels för denne själv som ibland behandlades mer som ett djur än som en människa. Det var nog så – åtminstone är det min teori – att det var först när cykeln kom som by- och sockengränserna mer allmänt började brytas. Man kunde fara ut i världen, flera mil om det gällde. Detta resulterade visserligen i slagsmål mellan socknarnas unga, starka karlar men också i nytt friskt blod. Detta som parentes. Kjerstin Jonsdotter var alltså före sin tid när hon, betuttad i vallstapojken, var beredd att strunta i sockenlagen, som ju dessbättre inte fanns på sigillerat pergament. Men hon ville inte köpa galten i säcken, så en söndag lagade hon matsäck, antagligen med tunnbröd, färskost och mjölk. Hon begav sig ut på vandring. Hennes mål var Vallsta, närmare bestämt Gästgivars.
Det var ingen vanlig söndagspromenad, den rörde sig om flera mil. Sedan hon passerat Iste by hade hon ännu flera fjärdingsväg till älven vid Strångnäs. Det uppges att hon gått över en bro men kanske färdades hon med en färja, nu när sommar rådde. På vänstra stranden fick hon se skylten, som pekade mot gästgivargården och dit styrde hon sin kosa. Men där bodde kyrkligt folk och ingen var hemmavid. Det hindrade dock inte Kerstin från att inspektera både vedlider och stall. Hon koxade också in genom fönstren och fann allt gott. Inför det välstånd hon såg slog kärleken ut i full blom och hon skaldade denna vers:
”Ej mera jag tvekar att blifa din mö,
Ty här är min lust att få lefva och dö”.
Det var klipp från en andaktsbok, som hjälpte henne att fästa den rimmande kärleksförklaringen på ett fönster. Efter detta återvände hon till sina kor på vallen. Märkligt är denna dagsvandring av en jänta, så ock att en bondjänta den tiden var så pass förfaren i skrivkonsten. Men man får väl försöka tro traditionen.
Snart blev det ett hejdundrande bröllop, som firades i Svedja by i Delsbo. ”I brudtåget sutto alla till häst och förutom 6 spelmäns, tärnors och svennes hästar, räknades 400 hästar”.
När vardagen omsider började blev Kerstin husmor och värdinna i Gästgivars. Utom dessa bägge arbetskrävande sysslor uppehöll hon också ämbetet som socknens främsta brudkläderska (brudframma). Men på en färd till en ”kund” höll det på att gå riktigt illa. Hon körde mot Iste by på den vida Orsjön, en utvidgning av Ljusnan. Både hon och hästen kom i vattnet och var nära att drunkna, men räddades i sista stund. När hjälpen kom hade hon i sin nöd hunnit lova Gud en hel del för att han skulle bistå henne. Hon utfäste sig sålunda att skänka sin brudkrona till Arbrå kyrka och att göra allt för att en av hennes två pojkar skulle bli präst. Det sistnämnda löftet lyckades hon inte infria, ty sonen som sändes ut för att studera den teologiska disciplinen slog sig på köpenskap. Men en sonson, Petrus Waldner, lyckades hon få prästvigd. Präster blev det sedan i släkten på löpande band. Och riksdagsmän! Den mest namnkunnige var Erik Ersson i Vallsta. Det var han som i bondeståndet gick i bräschen för Julius Bruns auktion för spetälskevården.
Och detta bara för att gästgivarsonen Jonas Olsson tappat bort sin häst.
Gästgiveriet i Vallsta drivs inte längre, men gården tjänar nu sommartid som försäljningslokal åt Arbrå hemslöjdsförening. Den uppehåller sålunda en textil tradition som går än längre tillbaka än till Kerstin Jonsdotters dagar.
Källa:
Sällsamheter i Hälsingland 1978
Av Birger Lundberg
MINNEN FRÅN EN FÄBODVALL
Anteckningar av Brita Norberg om livet på Vallenboan i början av 1900-talet
Vallenboan i Gnarp 1953
VÅRLIGA FÖRBEREDELSER
När det började våras (li mot låin)blev det en förunderlig och glad brådska på Hammarn, så hette mitt hem. Gammelmormor började se om bolakanen, om de konstfärdigt virkade breda spetsarna var riktiga och hela, så ingen maska gått sönder, och så skulle de ”kavlas” en gång till, så dom var riktigt släta och fina. Inga skrynklor och veck på ett bolakan inte.
Och farfar i gården skulle nog inte vara sämre han heller (var det nå likt!). Han började plocka bland sina förut fint hyvlade björkbitar, ”flarar”. Dom skulle putsas ytterligare, för det var liksom ett betyg åt karlarnas handskicklighet om bitarna var fina, varje gård hade olika, så att när man såg kalvarna och fåren känd man igen dem på bitarna, även om man inte såg brännmärket.
Remmar till skällorna
Om det var någon ”ruskdag” så brukade farfar göra eld i bryggstugan för att smörja skälltralgarna, han hade nämligen en ”smorningspanna” med smält talg i. Tralgarna skulle vara mjuka, så dom inte skavde skällkon.
Vi barn brukade sitta där och lyssna på både saga och sägen. Och så fick vi veta att tralgen på lammen skulle sättas fast löst, ty lammen växte sig stora under sommaren.
Långmjölk
Mormor och mor hade brått på sitt vis. Täten skulle ansas och bytas varje dag, så att långmjölken skulle bli riktigt fin. Man började ”sätta” långmjölk ganska tidigt, helst medan tjälen var kvar i jorden, det blev finare och hållbarare mjölk då, och så när den tömdes i långmjölksbåren var det väldigt viktigt att den hälldes raskt i, annars kunde det hända att den vasslade sig, och det fick den inte, för då blev den så sur, och den skulle ju ätas utan socker.
Brödbak och fårlår
Så skulle det bakas. Flera spett hårt bröd skulle hänga under taket i bakstugan på tork, det skulle räcka till hösten. Tunnbröd skulle också bakas, flera kunsar. Och allra sist, när baket var färdigt, skulle fårlår och bogar torkas i bakugnen både till slåttermat och i matsäcken till fäbodvallen. Vid det här baket var det inte så noga om nån kaka blev bränd eller särskilt hård. Korna skulle ha bröd på boföringsdan, och sedan också förresten. Det var så roligt med kor som var ”tyen”.
Sikta mjöl och stöta salt
Så gick då våren si gilla gång. Om mor fick nån ledig stund siktade hon kornmjöl och hällde i ”skäppan” också i bomatsäck. En annan viktig syssla var att stöta salt riktigt fint till smörsalt, och det skulle även vi barn göra. När vi sprang och gjorde ”Ohägn” fick vi salttråget och en rund sten. Då skulle det stötas salt, vilket inte var så roligt precis.
Skura byttor och tråg
I samband med vårtvätten togs byttorna ned från häbbresvind för att de skulle ”embagas”, så att dom skulle smaka och lukta gott samt bli täta, dom blev ganska gistna över vintern. Sedan skurades byttorna båder ut- och invändigt med granristvaga samt sand och hemkokt såpa så att dom blev vita och fina, ”slafatet”, det tråg som det var lock på och som det förvarades salt strömming i, också till bomatsäcken, blev renskurat.
Byttorna var smörbytta, messmörsbytta, ostbytta samt en liten bytta för salt kött och fläsk.
Tvätta och bleka linneväven
Linneväven, som kokades i björklut, lades ut på bleke, den skulle vara blekt och färdig, ty den skulle bojäntan sy skjortor och lakan av. Skjortorna skulle ha fina ”rynkkvålar” kvinnornas kunnighet i konsten att spinna, väva och sy. Tråden var hemspunnen tvinntråd. Finaste väven var till överdel, den grövre till ”neadel” på ”särken”.
Fars bestyr
Far, husbonden alltså, skötte om sådden och brottades med sina problem. Men trots alla bekymmer för om frösäden skulle räcka till och bli över till gröpe (slektje) åt korna i boan och om höet och halmen skulle räcka till Svantedagen, så gick även han och dagdrömde om sin ungdoms bofärder till olika vallar. En gång såg han mor, hon var bojänta på en annan vall än vår. Och för att lämna ett minne efter sig planterade han en rönn. Men Huiiit (vissling), han fick inte glömma köpa ny sträng till fiolen. Kvinten var dålig. Den där fiolen köpte han som ung av en gammal spelman. Den hade nog varit med på många pogäspen och logdanser, troligen också slagsmål. Det var ju i Hälsingland!
Boföringa
Så blev det då dan före Svante och boforan stod färdiglastad på logen. Där fanns allt vad en bojänta skulle ha för ”förfala”. Mjöl, bröd samt lite kaffe, ostlöpe och en salt kalvmage, ”ostmagan”, så att bojäntan kunde göra löpe själv om så behövdes. Där var lärftspacken, ullgarn som strumporna skulle stickas av, och så hennes egen hemlighet, några granna nystan som det skulle vävas eller valkas vackra strumpeband av åt hjärtevännen. Han var nog lika glad han som jäntan själv att det var boföring snart. Ja, så var där skorpor och några pepparkakor, annars kunde bojäntan även göra några gorån själv. En bojänta med självaktning hade alltid ett rånjärn.
En säck potatis var med och så överst på lastvagnen några fastbundna råghalmskärvar. Det skulle bytas halm i alla madrasser i såväl bosängen som i stugsängen och farstusängen. Stugsängen drog mycket halm, den skulle vara så hög och fin, och i farstun var gästsängen, den med sparlakan.
Kvällen för boföringsdagen
Sista kvällen var lite vemodig. Korna fick en extra klapp och man undrade om man fick hem dem alla lika friska och krya. Det var så mycket farligheter i skogen, de kunde fastna och bryta ett ben, eller gå ner sig i bottenlösa sumphål. Då ordnades skallång förstås, alla var villiga att hjälpa, men förlusten kunde bli stor. Och så kunde korna bli trolltagna. Men sånt fanns det bot för. Man kunde ju trolla lite själv!
Jätten Tatte
Mormors mor brukade berätta för oss andäktiga åhörare om allt som hände i hennes ungdoms fäbodvallar Ofärne och Blaxås, om jätten Tatte, som retades så infernaliskt. Sparkade korna ur mjölk eller var oroliga på annat sätt, så var det Tatte. Brann messmöret vid i grytan, så var det också Tattes verk. Men det fanns andra väsen också, hjälpsamma och glada väsen fast osynliga förstås. Det var dem av Lucifers släkte, Jakobs trettonde son, som visst hade gjort något fuffens, och till straff fick han och hans släkte ”gå under orden”. Allt enligt gammelmormor, Anna Jonsdotter.
Boförengsdagen
Så, äntligen var det då boföringa! Nattron hade det varit dåligt med, alla var så spända på allt det roliga som skulle ske. T.o.m. korna kände på sig att det höll på hända något extra. Dom råmande i kapp, råmade ut all sin längtan efter sol och grönska. Kalvarna hade redan fått på sig sina pinglor för att vänja sig vid dem och inte bli alltför rädda när de släpptes. Och så hade matmor trollat! I soluppgången hade hon tagit av solstrålarna och givit åt korna samt önskat dem välgång. Sen hade hon tagit knutarna av sista väven och lagt lite under varje ko och tänt i. Visst osade det elakt, men det var nödvändigt och bar mot allt ont, trolltyg och trollskott samt onda människor som stal kraften av boskapen.
Sen gårdsfolket ätit en stadig frukost, tidigt förresten, blev det då dags för bojäntan och hennes medhjälpare all lösa korna och börja marschen mot fäbodvallen. Husbonden selade samtidigt hästen, ty det var liksom en ädel tävlan om vem som skulle komma först till målet. Bonyckeln fanns där redan under stugknuten, så det spelade egentligen ingen roll vem som kom före.
En sista blick i skäppan, som bojäntan bar, var nödvändigt för att kontrollera att där fanns allt som skulle med, bröd åt kalvar och kor, klockan, bibeln och psalmboken. Blommor fick också bojäntan med på vägen, en syrenkvist eller en kvist av en blommande vildapel.
Så bar det iväg. Gamla stela skällkor, som var kloka och erfarna, försökte göra krumsprång, något till stolta över förtroendet att få bära skällan. Skällkon gick i täten och efter kom hela karavanen folk och fä, alla på sitt sätt och inte anständigt precis. Alla djur skulle med, det var inte rådigt att ha djur hemma och släppa på hemskogen, ty beten där skulle vara kvar till slåttern, då korna kom hem från vallen ett tag och bojäntan fick hjälpa till med att räfsa och annat arbete med höet.
Det gick ganska fort från början, då ungnöten var som yra, men när vi kom till Norr om å hade de saktat av farten lite, och tur var väl det. Allt gårdsfolk samlades vid grindarna för att se på fäbodtåget och prata med bojäntorna. Vi hade under vägen dit samlats flera ”fän” så det blev ganska många djur tillhopa från flera gårdar. Gamla vänner vinkade åt oss bojäntor och önskade lycka till under sommaren. Nog var det väl krångligt många gånger att hålla tillhopa alla ungdjur. Särskilt ”småoxan” kunde vara besvärliga, de hade just upptäckt att dom hade horn so måste prövas på alla murkna stubbar, ju grövre dess bättre, medan killingarna försökte sig på balansgång på alla stockar, som låg efter vägen. Så gick vandringen vidare över berg och myrar, där kavelbroar var lagda. Karlarna hade dagen före gått man ur huse och lagat broar och ”bleckat upp ” vägen.
Då vi var halvvägs tog vi en behövlig vila på Gammelbovallen, en tidigare vall, där det har stått sju stugor, sägs det, men ingen minns något särskilt om den vallen. Vår stuga med årtalet 1793 har stått där, men den flyttades till den nuvarande vallen i mitten på 1800-talet och är den äldsta stugan i Vallenboan.
Så var då vilan slut och det var att samla ihop korna och fortsätta vidare. Men dom måste trugas med bröd, det var för det mesta så mycket grönt gräs på den glänta som låg i solhållet.
FÖRSTA DAN PÅ VALLEN
Äntligen syntes vallen där på backkrönet! Och, minsann, det rök ur skorstenen, vilket tydde på att husbonden med boforan hunnit först till bostugan. Han hade kört landsvägen en bit, sen en fjärdingsväg byväg samt sist bovägen, allt som allt en mil. Han hade redan hämtat vatten ur kallkällan, som hade så kristallklart och gott vatten. Den låg nere i ”sandbrinken”, så vattenhämtning var rätt så besvärligt. Eld hade han även ”gjort upp” i spisen, en stor fin brasa, samt fyllt vatten i kaffepannan, så när matmor kom var det bara att ta fram ”lårgnuggan” och mala kaffet. Den här gången var det riktiga bönor, men annars var det mest råg eller korn.
När alla bojäntor kommit med varsina ”byten”, så var det ett sånt hojtande och skrammel med skällor att det var obeskrivligt. Men en sundare glädje får man nog leta efter. Hästarna gick på vallen och betade tillsammans med kora, ty det var smått om hö trots stora slåtterängar. När korna lugnat ner sig något var det dags att dricka kaffet och få sig lite till ”livs”. Mor hade alltid något extra gott till att äta, som hon i smyg lagt ner, tjocka skivor saftigt rågbröd, som var sötat med sirap, med torkat fårkött som pålägg samt till kaffet lite vetebröd samt varsin pepparkaka. Far hade också alltid lite ”smussel”. Han hade kopparflaskan med, inte större än en fickplunta, som det smuttades ur. Det var sed att man gick tillsammans för att prata, alla pratade och ingen lyssnade, det var så roligt alltsammans, både mot- och medgång togs lika lätt. Sen tog farfar upp mässingssnusdosan och bjöd på ”Friskens”. Det var ritualen, men ingen tog in i övermått, det skulle ha varit en skam och det var väl inte tid heller till sådant.
Somliga lagade hagar kring kalvtäkten och boveden skulle hem. Det höggs på en allmänning, som hörde vallen till, och den skulle klyvas riktigt fint. Staplandet av veden däremot hörde till bojäntans ”göra”. Karlar släpade även hem torrveden, tören, på drög från Sketbacken, där det fanns torra kådiga jättetallar på den tiden. En del gick också och lagade broar över Dyrån och Dalröjningsbäcken och de som hade jord hade börjat reda denna för sådd.. Vi på Hammarn hade 6 tunnland öppen jord där.
Storrengöring och traglar
Om kvinnfolken var glada över att karlarna var syselsatta, för de ville inte ha något spring ut och in nu inte. Messmörsgrytan var redan upphängd på ”vinn” och full med kokhett vatten. Granristvagorna som bojäntorna gjorde hösten förut, skulle blötas att bli mjuka, trågen skulle skyndsamt skuras och vara torra innan kvällsmjölkningen, då mjöklen skulle silas i dem. Bojäntorna skulle även göra traglar och långband att klava korna med. De gjordes av välkvistade björkvidjor, som vreds så att de blev mjuka och starka.
Golvet och tapeterna
Allt löst bohag åkte ut, nu skulle det skuras! Golvet skrubbades med sand och en björkriskvast, och då tog man fram de krafter man hade och ”låg åt”. Golvet skulle vara så vitt att man kunde äta på det, först då var man nöjd! Men jag glömde muren, den skulle också kritas och i många fall även rappas så att den blev riktigt slät, och det skulle vara särskilt fint gjordes det uddar in mot rökfånget.
Så skulle tapeterna ses över, dom kunde ha flagnat. Uppklistrade på väv som de var. Uddar klipptes och klistrades på tallrikshyllan och trådgardinerna sattes upp för de små fönstren. Gardinerna var nystärkta med ”blånder” i, så att de lyste alldeles blåvita. De togs isär med virkade gardinhållare med röda band.
Sängarna
Sängarna skulle göras i ordning med råghalm i botten och sen en madrass stoppad med halm. Lakan och täcken, allt doftade rent. Sist mattorna, mörka bottnar med granna ränder. När allt var färdigt var det så fint i stugan. Ingen kan förstå hur fint det var!
Kvällsmat och kor
Och det gick alldeles jämt! Karlarna kom hem från skilda håll. Matmor satte dit en panna för att koka kornmjölsgröt till kvällsmat och bojäntan med några ungdomar till hjälp skulle försöka ”klava” korna. De som varit där förr gick självmant i sitt bås, men de andra var nog så tröga. Somliga drog i hornen och andra sköt på, kon streta emot och allt var skrik och skratt. Men mjölkat blev det och så kväll. En kväll som alla längtat efter.
Stubbar
De gamla gubbarna talade allvarsord om hur det var, när de började på vallen, inte de kanske men deras fäder. Äldsta stugan var Åckne-stugan, numera bortriven. Det var en ryggåsstuga fån 1700-talet. Då fanns det storskog, som höggs ner, och stubbarna hade väldiga rötter, vilka grävdes upp. Groparna fylldes emellertid aldrig igen, och därför är vallen än i dag trivsamt ”guppig”. Åcknegubben hade visst satt sitt fäjs mitt på vallplanen, men det kunde inte gå för sig, så han blev ålagd att flytta på det till en lämpligare plats. Det gjorde han emellertid inte, och då alla gubbarna var lika nackstyva blev det rättegång av. Pappren härom lär finnas i häradskistan. De drog sig också till minnes hur arbetsamt det var år 1818, då vägen bröts i Sketbacken. Förut hade de bara klövjat, vilket var arbetsamt det också. Alla försjönk i tankar. De tänkte på hur de röjt och slitit för att få odlad jord, om hur Gammel-Brodén hade så brått, när han höll på med det arbetet, att han inte gjorde sig tid gå till valls för att sova utan låg i en lada någon timme mitt över natten.
Om skrômt och småfolk
Bondmororna satt i en annan stuga och pratade om vävar och band. Men till sist kom samtalet in på det övernaturliga. När vallen skulle flyttas från Gammelboan så utsågs först en lämplig plats norr om Dyrån, och där byggdes visst även några stugor. Bojäntorna fick dock inte ligga ifred där. Varje morgon, när dom vaknade, låg dom med fötterna i Dyrån. Sånt kunde inte gå ann, därför drog man sig med vallen till det nuvarande stället. Och här hade de bara hjälp av småfolket. De blev t ex varnade om en ko skulle kalva och väckta om nätterna om en ko fastnat i ”rejet” och höll på att strypa sig. De visste också berättade en bojänta, som var en riktig ”sömntuta” och brukade försova sig och som blev väckt av småfolket med följande sång:
Upp sövesugga, mjölpa dina kor!
Mina går på grönan vall,
Dina står på lortan pall.
Upp sövessugga!
Doppet i bäcken
Men snart hördes skrik och skratt från ungdomarna. Det hade kommit en ny bojänta, som inte varit på vallen förr, och enligt god gammal sed skulle hon ”gulbenas” d v s doppas i bäcken på vallen. Det blev ett skoj utan like och snart sprang alla, även gubbar och gummor, för att fånga in jäntan. Den som fick fast henne plumsade ner henne med milt våld i bäcken. Seden var gammal. Det skulle offras något första kvällen för god tur, och det hade råkat på att bli ett kvinnfolk!
Rista in namn
Var det någon ny drängpojke med skulle han ”rista” dvs skära in namnet under sitsen på en pall eller på bodörren. Pallarna var så fullristade, att hade inte också bomärket varit där skulle man inte kunna veta vem som ägde stolen.
Första natten
Så blev det då äntligen av att man lade sig, och det var så mjukt och skönt i den rena sänghalmen. Alla fick inte plats i sängarna, utan somliga sökte sig till ladorna. När klockan började närma sig tolvslaget syntes mörka skepnader tassa över vallen. Husbönderna smög sig till sina egna fäjs, där skulle ”sättas” en kniv över dörren för att hålla ont borta. Kniven togs därifrån, när de boförde hem. Då fick vittera vara där, då var det deras tur.
Bojäntans trollritual
Natten blev inte lång, ty redan klockan 3 började det ryka ur skorstenarna och mjölkningen började. Mjölken silades i tråg och kvällsmjölken skulle skummas och ystas till ost. Sen släpptes korna ut, men först skulle även bojäntan trolla för att korna skulle komma hem snällt på kvällarna! Hon skulle ta några brödbitar i underkjolen, som hon legat i på natten, och ge korna. Då gick de hem, ty se tron verkar överallt!
Första dagen
Första dagen fick korna ”getas”, dels för att de skulle bekanta sig med varandra och dels för att lära kalvar och getter följa skällan. Det är länge sedan björn fanns här, men min fars mormor hörde björnen ”blåsa i ramarna”.
Karlarna, som inte stannade för sådden, började tänka på hemresan. Det var också roligt, enär det brukade bli samma kappkörning som till julottan. Särskilt en gammal farbror hade ”sjufarskärr”. Vägen var stenig och det gick så fort, att vi barn inte kunde sitta på sittbrädan, utan vi satt på en hösäck på botten i lassvagnsasken. Alla skulle följas åt.
Första veckan
Veckan för bojäntan var arbetsam, men äntligen var det lördagskväll.
Då dukar utvikas
och utåt det kikas,
ty snart kommer han,
som gångstigen fann …
Stugan var pyntad och fin med jämna kattfötter på spishyllan, rönnlöv i hörnen, björklöv under taket samt enris under det bukiga kopparämbaret. Utanför bron fanns en fin liten ”risa”, men bara till lyst, fick ej trampas på! De trebenta pannorna i olika storlekar voro blankskurade och stodo på parad bredvid diskbänken. Hela vallen var sopad ren och där fick minsann inte finnas någon ”coruca vulgaris”. Sanden mellan stugorna skulle också krattas för att det skulle bli snyggt, men även för att kunna se om bojäntan haft någon nattlig påhälsning. Det gick ju att se om där fanns några fotspår! Det sades att de överåriga bojäntorna gjorde fotspår själva, men det var väl bara förtal.
Inför midsommaren
Till midsommar lagades mycket mat. Det var ju helg ock så lillbogäspe. Alla barn i byn skulle på sitt bogäspe. De kom stormande utför Sketbacken med små knyten i näven. Deras mödrar hade sänt förning inknutit i dukar. Det var kaffe, en strut sockerbitar, en skorppåse samt en liten present åt bojäntan.
Vallmat
Bomaten, som var kokad av mjölken, och som det nu bjöds på, var vanlig ost, rörost, sötost, pank, messmör och kams.
Vanlig ost var ystad av spenvarm mjölk och ostlöpe, pressad och hårt packad i ostkar med märken inskurna i botten, detta senare för att jäntan skulle kunna skilja ostarna åt, när hon hade kor åt flera bönder. Ostarna torkades i ostgluggen i boden och saltades sedan ner och lagrades. När ostarna var alldeles genommjuka och doftade lite smått var de färdiga, och detta i regel lagom till slåttern.
Rörost
Rörosten, ystades som vanlig ost, men sedan den rörts söder kokades vasslan och osten tillsammans till dess det hela var till hälften ihop kokt, varefter sötades med socker och kryddades med kanel eller kardemumma och gjordes avredning av lite vetemjöl och mjölk. Rörosten var nu ljusbrun till färgen och hade något smak av messmör.
Sötost
Sötosten ystades också lika men rördes inte sönder, utan den skokades hel, till dess att all vasslan var inkokt. Sedan den kallnat kunde den skäras i skivor och ätas till smörgås.
Färskost
För färskost däremot kokades sötmjölken upp och kärnmjölk hälldes i, varefter man tog upp ostmassan i ett durkslag och lät den självrinna. När vasslan kokades upp blev det s.k. ”vitmese”. Den ”flöt” man av och gjorde en liten avredning av grädde och vetemjöl, varefter anrättningen kryddades med kardemumma. Detta var pank och det var mycket gott!
Lekar o pärlmusslor
När så barnen fått sin plägning började dom leka kurra-gömma, sista paret ut samt ”Koppa”. De mer försigkomna gick till Dyrån och plockade pärlmusslor. Dyrån är förresten omnämnd för sina vackra pärlor i prosten Olof Bromans Glysisvallur. Barnens lekar påick nästan hela natten. Det var ju midsommarnatt.
Klyva bandstakar
Efter midsommar brukade gammelfarfar komma upp till vallen för att klyva bandstakar som buntades och lades i vatten eller på skuggig plats. De var bra att ha på lager, när fastbandhagarna kring botäkterna gick sönder och skulle lagas. Många gånger klövs också takspån för hand.
”Förfala” gick fort och bojäntorna hade så brått med sömnad och stickning. En del matmödrar visste då rakt inte hur mycket som skulle göras före slåttern.
Slåtter
Slåttern började den 13 juli på Joeldan och då blev det ungefär samma liv och rörelse som på boförinsdan. Det var mycket hackslått, som skulle slås för hand med liar, och mycket räfsning. Bra mycket av höet bars fram till ladan med ”svega”. Ibland kunde slåttern bli långvarig, när det blev regn och höet skulle torkas på backen.
Vitter och Hjulorm
Var dagarna arbetsamma så var nätterna så mycket roligare. Då låg all ungdom i en lada på vallen, men att sova var nog inte att tänka på. Svens Olle berättar, att en gång, då det var särskilt roligt, blev det med ens samma oväsen utanför ladan som inne i den. Olle, som trodde att det var andra ungdomar därute, sprang ut för att få tag i dem – men där fanns ingen. Andra hjälpte också till att söka, men förgäves. Det var vitter som skojat med dem! Samme Svens Olle berättade också, att en gång, när han var i Sketbacken och högg tjärved, fick han se en stor orm. Huvudet var lik stort som på ett får, kroppen lika grov som en timmerstock, och så hade den man på halsen. Erik Rosenberg beskriver en sådan orm i sin bok Uvberget och tjäderskogen. Där kallas den för hjulormen.
Messmör
Vid det här laget hade bojäntorna mer att göra än vanligt. Ostarna skulle ses över att dom inte hade möglat. Lite mera salt kanske det också behövdes. Smöret skulle läggas ner i den stora smörbyttan, varvid översta smörstycket skulle krusas fint med en träsked. Somliga var riktiga konstnärer när det gällde att krusa smör. Det var riktigt snyggt, när locket till byttan öppnades. Messmöret skulle också röras, vilket var ett ansvarsfullt ”göra”. Alla ”sönningarna” – första koket av vasslan – skulle kokas upp igen och kokas ihop lite mer. Man använde en ”röra”, en slev med långt skaft, varvid det inte blev så hett och man inte behövde få så ont i ryggen. Sönningen skulle röras ”i ett”, man fick byta av varann, ty faran för vidbränning var stor, och kokandet skulle pågå till dess den blev ganska tjock, varefter grytan ställdes på någon plats, där ingen skulle gå. Det var väldigt noga med att grytan inte rördes , ty då blev messmöret sandigt. Dagen efter, när grytan var riktigt kall, tog man bort skopan mycket försiktigt. Den skulle användas till kamsbak. I mitten på messmörsgrytan gjordes ett hål, ”sötgropa”. Vätskan som samlades där var ”ettersöt”. Bojäntan hojtade en signal, ”hii-hoo”, då visste alla som hörde, att dom fick smaka av det goda. Alla med egna träskedar.
Kams
På eftermiddagen medan karlarna vilade fick bojäntan koka kams. Då var vasslan, som kamsen skulle kokas i, lagom uppkokt, så att den började bli söt. Messmörsskopan samt lite grädde och råg-vetemjöl blandades till en ganska fast deg, som kavlades ut och måttades i lika stora runda stycken som pepparkakor. Dessa lades i grytan och när de var kokta flöt de upp och togs med hålslev. Denna anrättning var barnen särskilt förtjusta i, och alla gamla berättar om när de var små vilken glädje det var, när bojäntan kom hem med kams.
Bogäspe
När det så började ”skymma” om nätterna var det tid börja tänka på annangångs bogäspet, och om det ska jag skriva ned vad mormors mor berättade. Redan i början av veckan satte bojäntorna i gång med at feja och städa, ty allt skulle vara så förskräckligt fint till bogäspkvällen. Det bars hem torrved att ha på kvällarna och gjordes ”grannost”, ost av bara sötmjölk, samt massor av bomat. Det var inte bara de inbjudna som kom, utan andra följde också med, och alla var lika välkomna, alla fick samma gästning. När det så blev mörkt på lördagskvällen kunde gästerna väntas och då hade bojäntorna plockat ljung och blommor och lövat med björk-och rönnlöv. De lyste så vackert de röda rönnbärsklasarna i eldskenet. Snart hördes fiolspel och ett hojtande och då var det tid lägga på brasan några extra klampar, så det skulle lysa i fönstren och gnistorna slå upp mot skyn. Alla hade förning och pojkarna bar en kopparflaska särskilt försiktigt. En del hade väl redan tullat ur den så de var lite glada, men ingen såg snett på dem för det, ty det hörde liksom till. Sedan alla fått sin plägnad av respektive bojänta började det roliga, som så många längtat efter, inte minst de som var med för första gången. Det blev i regel dans i nån stuga som för tillfället stod tom. Det dansades så länge spelmannen orkade gnida fiolen, och det var inte så noga hur det lät. Det tjoades och stampades med järnskodda klackar, så att det än i dag finns märken i golvet i somliga stugor. Ibland kunde det ju hända, att de drämde varann i skallen med kopparflaskan, men sånt glömdes snart en sån här gång. Så pågick bogäspet till måndag kväll, då alla tågade hem, somliga ganska molokna och trötta. Men roligt var det så länge det varade.
Hemfärden
Även för bojäntan var det snart tid att göra sig i ordning för hemfärd. Lingonen skulle plockas, kvastar och tvagor bindas och all bomaten packas ner. Husbonden kom alltid en morron efter boforan. Fäjset skulle skuras och allt var så snyggt. Man visste ju inte om man kom tillbaka till vallen.
Karlarna brukade lyfta på huvudbonaden, när dom for, som ett tack och avsked. Bojäntan låste dörren med den stora bonyckeln, lade den på dess vanliga plats under stugknuten samt torkade tåren som rann utför kinden. Det var så vemodigt att lämna vallen med de små kära stugorna, som gömde på så många minnen – men alltid gick det väl att drömma om en ny vår… Och så var det dags för småfolket att flytta in.
Första söndagen bojäntan var hemma gick hon i kyrkan, och så var hon bjuden på middag till sitt husbondefolk.
Lönen
Bolönen skulle hämtas. På mormors tid var den 25 öre per sommar och ko, men när jag var ung fick vi en krona veckan per mjölkko, 50 öre för kalvar samt ingenting för en gödkalv. På det här skulle vi hålla oss med maten själva. Så att vara bojänta var nog att ha ett underbetalt yrke. Hade det varit i våra dagar skulle vi kanske strejkat!
Men roligt var det.
Vallenboan. Bild ur vallkrönikan av Erik Svedberg.
Fr. v. Svea Lindström, Brita Norberg, Hilda Persson och Stina Brodén
Ur Brita Norbergs fotoalbum
Brita Norberg som gjort den här intressanta skildringen var född 28 december 1902. Hon avled 20 november 1980.
Hennes far Anders Erik Norberg 8/2 1875 – 2/6 1948
Gift 13/12 1899 med Anna Karolina Lindgren 6/7 1872 – 24/10 1936
Hennes farfar Anders Norberg 7/8 1845 – 31/5 1924
Gift 2/12 1873 med Ingrid Kajsa Jonsdotter 23/5 1848 – 8/4 1894
Från Trollvallens fäbod i Gnarp
Den trollska mystik som vilar över de avlägsna skogstrakter belägna fäbodarna, har gjort att en mängd historier om troll och dylikt knutits till sådana platser.
För omkring hundra år sedan (början av 1800-talet) fanns i Gnarp en fäbodvall vid namn Trollbovallen. Att döma efter de sägner, som berättas därifrån, synes det också som om namnet icke skulle vara så särdeles opassande.
Bland dem som vistades vid Trollbovallen som ”bojänta” var även en äldre gumma, mor Brita kallad. Mor Brita fick understundom besök av dessa mystiska varelser: vittror eller troll, varom sagorna från äldre tider så ofta förtälja.
En morgon, då Brita av någon anledning kommit att ”sova över”, blev hon väckt av en ”vittra”, som uppenbarade sig i en liten flickas gestalt. Denna öppnade dörren till stugan på glänt, och så hörder mor Brita trollflickan sjunga denna visa:
”Hör du mor Brita, hör du mor Brita,
vakna nu, klockan är redan sju,
stig opp nu mor och mjölka dina kor
lullili, lullili lullu.
Stig opp nu mor och mjölka dina kor,
lullili, etc”.
Melodin, till vilken den sjöngs, var för mor Brita fullständigt ny, men fäste sig från den stunden i minnet, så att hon kunde meddela den åt andra.
Den finns nu (1922) upptecknad av den kände spelmannen P. Schenell, som ibland ”drar” den under namn av ”Trollåten”.
Vid Trollbovallen fanns en annan bojänta som hette Anna. Denna som var en ung flicka, hade mycket bestyr med trollen, och de gjorde henne ofta sin påhälsning. De väckte henne på morgnarna, hjälpte henne att söka efter bortlupna kreatur, varnade då grytan kokade över o.s.v.
Vid ett tillfälle blev hon även bjuden på bröllop till trollen. Trollen kommo på natten och väckte Anna, och så blev hon förd ut ur stugan.
Ute väntade ett het följe av små trollmänniskor. Och så bar det av bort ifrån vallen efter en väg, som hon icke tyckte sig känna igen. Sedan de färdats ett ganska långt stycke, kommo de till en liten stuga. Där utanför väntade brudparet och de övriga gästerna. På trappan stodo tvänne fiolspelmän och spelade en vacker brudmarsch.
Vid detta tillfälle lärde sig också Anna denna march, som sedan blivit bevarad, och under namn av ”Trollens Bröllopsmarch”, är känd av en del spelmän, bland dem hr Schenell, av vilken jag också fått ovanstående historier.
Av fotograf P. J. Pettersson i Bergsjö
Källa: Hälsingerunor nr 4 1922, och Nordanstigs släktforskarförenings medlemsblad 2012 Nr 2.
Pelle Schenell, bild ur boken Svenska Låtar.
Vem var då denne Pelle Schenell
Per Schenell var född och bosatt i Gnarp. 27/10 1855 – 23/6 1946.
Han hade många talanger förutom pianostämmare, upptecknare och spelman även folkskollärare, slagruteman, teolog, esoteriker, trollkarl och mycket mer som finns att läsa om honom på Wikipedia
Trollens brudmarsch finns inspelad av många, här spelad på Delsbostämman 2012.
”Trollåten” finns återgiven i Svenska låtar, Hälsingedelen, som nr 60, och kallas där ”Vallåt”. Den är upptecknad av Pelle Schenell, som uppger att han lärt den efter sin farmor Råboms mor.
”Trollens brudmarsch” har nr 58 i Svenska Låtar.
En dag på fäbodvallen
Min dag börjar med att jag stiger upp från min sköna luftiga bädd uppe på bobôtten, som rummet ovanför källaren kallades. Jag kokade kaffe i min kaffepetter, som inte var någon sot-petter, nej den skulle vara skinande blank och stå på spishällan nästan som prydnad under dagen. Vi var tre bojäntor som turades om att koka morgonkaffe, så då gick det inte an att sova över den morron man hade turen. Vi brukade ta en smörgås eller vetebröd med oss till den stuga vi skulle vara i. Om någon av oss sov över, brukade vi gå, utanför den lilla glugg, som var fönster på bobôtten å sjunga: ”Är du vaken, Jöns, är du vaken, Jöns, eller vaknar du aldrig mera Jöns”.
Så drack vi vårat kaffe och spådde i kaffesumpen lite smått, om vad som kunde komma att hända under dagen. Sen skildes vi åt för att börja dagens göromål; separatorn skulle sättas ihop, mjölkkälen skulle fram, elden tändas under grytan i pysen eller kokstan, som den också kallades.
Det var ett snedtak på fyra pålar, där vi höll till med disk, för inne i stugan kunde vi ju inte vara, där skulle vara pyntat å fint. Sen jag nu mjölkat mina 7-8 kossor och 5-6 getter, släpptes dom ut till skogen. Det var en fröjd för både öga och öra, när alla kossor och getter med sina skällor och pinglor samlades på löta, som plan framför våra fäjs kallades. Många gånger kunde det stå 10 – 15 hästar på löta. Bönderna från bygden brukade släppa sina hästar på skogen sen dom gjort vårarbetet färdigt så då kom dessa hästars skällor med i bilden också.
Nu efter mjölkningen var det att separera så vi fick skummjölk att göra ost av. Getmjölken separerades inte. Den skulle blandas med skummjölken, då blev osten mycket godare och inte så seg som den blev av bara skummjölk. Jag fick en 50 liters kopparkittel full av mjölk som jag värmde och sen hade ostlöpe i. Sen det löpt rördes massan om, som då sedan sjönk till botten av kitteln. Det gick då bättre att ösa upp massan i små träkar, det blev en ost på ungefär 2 kilo. Efteråt skulle vasslan kokas. Det tog nästan hela dagen att koka ihop den så det blev en liten skvätt kvar som vi kallar sönning, flera såna små kok skulle kokas ihop till messmör, men det blev en annan dag.
Sen jag nu har gjort rent i fäjset och diskat, fick jag en skön dag med en virkning och sköta elden under kitteln. Sen det kokat blev färdigt, skulle kitteln tömmas och skuras ren till nästa morgon. Kitteln skurade jag med fin sand som hämtats vid sjöstranden. Man måste ofta ta foten till hjälp för att få den riktigt skinande blank. Sen kom kossorna hem och mjölkningen skulle göras igen, men nu på kvällen behövdes inte mer är separeras och diskas. Sen var det kväll, och så ljuvliga kvällar som man hade på fäbodvallen går inte att beskriva med ord det måste upplevas.
Ur ”Bergsjö-Bygden” 1972
Upptecknat från Fagernäsvallen, Älvåsen 1929
Karin Jonsson, Andersfors, Bergsjö
Fäbodliv i Rogsta
En bojänta fick förvisso inte räkna med normala arbetstider undervistelsen i bodarna. Hon måste vara uppe i ottan för att mjölka och sedan släppa ut kreaturen, av vilka hon kunde ha 12 till 15 stycken att sköta. Så skulle hon kärna, ysta och koka messmör, skura den stora kitteln så den blev blank som guld och rengöra en mängd mjölktråg och andra träkäl – minutiös renlighet var och är ett av de yttersta buden i fäbodens hustavla. Vad som skulle sys i linneväv åt husbond- och tjänstefolk måste hon därjämte utföra, så inte blev det många timmar till övers att vila på.
Blåsa till bofrid
Varje kväll, när korna voro i bås och mjölkats och andra göromål blivit undanstökade, togs den långa näverluren fram; den skickligaste lurblåserskan på vallen klev upp på någon hög sten eller närbelägen bergsknalle och blåste s.k. bofrid. Bestämda och kända signaler användes: För bofrid en viss följd toner, om en ko kommit bort en annan signal o.s.v., vilka samtliga besvarades från närmaste fäbodvall.
Bogäspe
Under sommarens lopp voro vissa sön-och helgdagar bestämda för festliga besök på vallen. De kallades för ”bogäspe” (bogästabud). Vid midsommar var det vanligt att manliga ungdomer besökte den ena vallen efter den andra och hälsade på – ett flängande som kunde räcka i flera dagar.
Genom förbättrat jordbruk och rikligare foderskördar är det numera möjligt för flera jordbrukare att även under sommaren hava sina kreatur hemma, vadan fäbodsystemet här i trakten har föga betydenhet. Minst av allt skulle det i våra dagar falla en bonde in att, såsom skedde för några årtionden sedan, föra kreaturen flera mil hemifrån, ibland ända till skogarna av Hassela för att erhålla sommararbete för boskapen. Hästar släppes ej heller numera till skogs för att söka sig föda. Alldeles utdött är likväl ännu icke bruket av fäbodar: å Spjutsnäs, Fläskland och Bergövallarna hava några bönder sina kreatur under en kortare tid av sommaren.
Källa:
ROGSTA
Hälsinglands museum 1989
Av Tryggve Berglund
Några minnesbilder från Fagernäsvallen
Anna Lisa Hård berättar
En vanlig dag på vallen
Mor gick upp tidigt ävenså Stina och Karin, de andra fäbodjäntorna. Ibland kunde mamma säga till Karin ”Vare du sôm rop mäg i môrest? Näe, sa Karin, inte te môran é”.
”Hä getta nå va trôlla då”. sa mamma ”men frå vascht ja”.
Så kunde det låta efter mjölkningsdags då man tog en kaffepaus, sen man hade ”löst kraka och gettren”. Själv var jag två år första sommaren jag var med till Fagernäsvallen. När jag vaknade var ju mamma i ”fejset” och mjölkade förstås. Tio kor skulle handmjölkas morgon och kväll och så ett par getter. Första morgnarna var jag lite rädd då jag vaknade ensam på ”bobôtten” men snart nog lärde jag mig. Mamma sa ”sätt dä på bron och sätt på dig skorna och klänninga. Du vet ju att jag bare är i fejse. Och så sjunger du lite så bli du gla”.
Där satte jag mig på stugbron i ”sola” och sjöng Härliga Golgata, en gammal religiös sång och så Jolly, Jolly Bob var en glad sjöman som var född i Aber-deen. Och se, där kom mamma ut från ”fejse” och tömde ”mjölkstava” i silen som stod iordninggjord innanför grinden i en stor mjölkflaska. Då följde jag med in i lagårn till korna. Satt där på en liten pall, eller prata med getterna om jag tyckte var mycket roliga.
Efter mjölkningen skulle korna släppas ut på ”löta” utanför lagårn. Jag minns att jag var mycket rädd för korna. Fick sitta högt på en hylla ovanför ”gettren” med en liten kort käpp. Alla korna sträckte på sina halsar och fnyste åt mig. De var naturligtvis nyfikna på vad det där var för en figur som satt där uppe.
Kossorna knallade iväg in i skogen där det fanns ”myche tå beten” för de mesta. Alltså gott om gräs att beta. På höstkanten kom svampen ”sôppen” som vi säger i ”boan”. Korna var mycket förtjusta i svamp så det blev sent på kvällen innan de kom hem för att mjölkas. Man sa att korna var ”ovôrn”. Ibland fick mamma gå in i mörka skogen och leta korna, lyssna efter koskällorna och ”lôcka” på korna på sitt speciella sätt. Kommer ihåg att klockan kunde vara 12 ibland, och då skulle alla korna mjölkas också. Men då brukade alla bojäntorna hjälpa varandra. Jag förstår inte hur dom hittade i skogarna i mörkret.
Fäbodlivet kunde vara mycket strapatsrikt och opraktiskt och arbetssamt. Men friheten uppvägde det mesta, och lugnet.
Sedan korna knallat iväg till skogen blev det en mysig kaffestund. Sen skulle man ”gär ren fejse” det vill säga sopa och ”pynta” som vi sa (ut med koskiten genom vindöga). Sist la man en lite hög med mjöl och lite salt i båset till varje ko, som de skulle mumsa på när de kom hem från skogen och betet.
Några gånger i månaden skulle golvet skuras. Allt vatten skulle bäras. Då tog man en riskvast, la den på golvet och så på med stövlarna och skrubba med foten, bräda för bräda så att koskiten stänkte kring benen. Till sist sköljde man över golvet med vattenhinkarna och det luktade rent och friskt.
Mjölken och grädden förvarades i ”boa”, ett kallt utrymme under fäbodstugans golv där det var svalt och ofta kallt källvatten som sipprade fram.
Vissa dagar kokades ost och messmör, det var ett måste. Inget fick bli förstört eller förfaras. Då fick man ”ostmus” just när osten ystats. När osten delats och ystat i kitteln, tog mamma upp ostmassa i en liten skål. När den svalnat lite rullade man lite till en boll, lös och fin och god att äta, ljuva minnen.
Vasslan kokades ihop länge till messmör. Till helgen t.ex. midsommar ville kanske bonden som ägde korna ha färsk ost och rörost, som hämtades hem till byn. Rörosten kokades speciellt av bojäntorna som var mycket skickliga på att göra fäbodmataen.
Osten pressades i ett tygstycke i ostkaret, formades och lades på hyllor att lagras. Den skulle vändas med vissa tidsintervaller.
Grädden samlades upp i byttor. Den skulle vara lite syrlig. Då skulle man göra smör av den. Smörkärnan var en behållare med vev som man fick veva runt tills grädden blev tjock. O´la ´la, då fick man ”tjärnflöter” med lite socker på ett kaffefat. Det påminner om nutidens gräddfil. Har även varit med om att tjärna smör i trätjärna med stöt. Det var en trästav med platta längst ner som det var hål i. De stötte man upp och ner i kärnan tills det blev smör. Jag minns att strax innan det blev smör blev grädden en grynig massa. Då sa vi att nu är det ”grom”, då var smöret strax färdigt i tjärnan.
Smöret östes upp med händerna. Kvar i tjärnan var tjärnmjölken, stark, syrlig. Tjärnmjölken kunde man använda till att baka matbröd och även använda att ysta med. Även dricka, kall, läskande. Smöret skulle tvättas med kallt vatten, bearbetas med händerna i ett stort tråg, sköljas med vatten och ”trös” med händerna och saltas. Sen såldes smöret i fina runda förpackningar till affären, av bonden som ägde korna.
Man var mycket noga med att diska alla kärl i hett vatten med soda och disktvaga. Separatorns alla attiraljer, mjölkkälen, mjölksilen som skulle ha ett rent filter ”silvadd” till varje gång det skulle mjölkas, smörkärna, hinkar och pytsar av alla slag.
Det fanns alltid en stor gryta med vatten på elden morgon och kväll. Koken var utomhus. Där diskades i fria naturen. Ett provisoriskt tak fanns över diskbänkarna där allt fick självtorka i luften. Många gånger höll man på att bli ihjälbiten av knotten vid tidpunkten då man skulle diska. Då fick man ta fram Djungeloljan, om man hade någon förstås. Husapoteket bestod väl av Jukonsalva, Vademecum, tandkräm i bästa fall, annars gick det bra med salt. Groblad användes en gång när jag fick en stor sticka i foten. Och så fanns de förstås vätesuperoxid som var desinfektionsvätskan.
Mathållningen
Maten bestod nog mest av mjölkmat, makaroner och stekt fläsk ibland och ”plockfink”. Det konserverades mycket på den tiden, så man hade med sig någon burk med kött, stek eller köttbullar. Ibland fick vi någon kött eller fläskbit av bonden som ägde korna. Någon gång gick vi ner till Fagernäs. Då hade någon handlat en korvbit, en burk sylt kanske, till pannkakorna. De tunna med svag rökt smak som gräddats i pannkakslagg på pannfoten över öppen eld. Mums! Sill och Ansjovis var ju bra att ha till ”pären” som man fick av bonden.
På höstkanten plockade vi ju bär förstås, ”snyttebär” (hjortron) som vi kunde plocka på Källsmyra eller Stormyra, och smultron, blåbär och lingon.
Långmjölk ”tjôckmjölk” var en vanlig frukost omväxlande med gröt och pannkaka. Naturligtvis hällbröd till smörgås och att bryta i ”tjôckmjölka”.
Besökare på vallen
Ofta kom det folk till vallarna om helgerna. En del gubbar kom från byarna kunde nog vara ”lite glada i hatten”. Man hörde dem på långt håll. Det ekade bra på Älvåsen. Folk vandrade upp till Fagernäsvallen och Luråstornet med glädje, och vi tyckte alltid att det var trevligt när det kom besök.
Ibland hölls gudtjänst i boan. Minns att Hasselaprästen på den tiden, Ludvig Danielsson med hustru Elsa, gärna ville sova över i ”bostuga”. Mamma Sara bäddade med dynor och fällar så gott det gick. De ville sova på golvet och var så nöjda. NTO:are och IOGT:are kom i gäng på flera personer på utflykt. Någon hade ett dragspel med eller någon spelade på mammas munspel. Det sjöngs och berättades spökhistorier och skrönor. Mamma Sara lurade på plåtluren som hon brukade få låna av Engmans i Elgered. Lurlåten som hon blåste är en gammal visa som Signe Widholm i Bergsjö har tecknat ner. Den lyder: Messmör och sot på gôlkjocheln men och messmör och sot på kjocheln (kjolen).
Vardagar kom karlarna från byarna med grimmor i händerna, upp och letade sina hästar. Ibland fick de gå ända åt Moräng, Skalmen och Rödkullen innan de fick tag på dem. Hade de tur kunde hästarna finnas på vallen. Ibland kom det ett tjugotal hästar på en gång. Då blev det liv och rörelse på ”Löta” (området utanför bostugorna).
På ”Löta” stannade även korna upp när de kom hem från betet i skogen vid fyratiden på eftermiddagarna. Det kunde vara ganska spännande med hästarna. En del var ilskna och slogs och ”tömma” alltså rullade runt på marken. När korna skulle släppas in i ”fejse” för natten och mjölkas, då ville hästarna gärna gå med in ifrån de värsta myggen och knotten.
För det mesta blev de inte kvar så länge på vallen. De gav sig åter igen in i skogen för att beta. Bönderna letade sina hästar för att ta dem hem till slåtterarbete på ägorna i hembyn. Det var mäktigt att höra hästskällorna på långt håll när dom var på väg till vallen. Man hörde hovarna dåna över hällarna när dom var så många. Man var glad att de höll sig uppe på åsen och ej längre ner, när vi skulle ner till Fagernäs i något ärende. Det hände ju att man skulle ner med en ”oxna ko” t.ex. eller möta några gäster som var på väg
Källa:
Nordanstig Bygd och Släktband Släktforskarförening Medlemsblad Nr 2, År 2004
Av Harriet Frändén
Vallvisor
Bovisa
nedtecknad av Karin Eriksson i Ystatjärna på Nyboan, Hassela
I boan, i boan där trivs jag falle bra
och ingenstans ja känn mä, sôm där så fri å gla.
Nog ärô myttjô gära från môran å te kväll
Men lätt å artit gårô om boskapen ä snäll.
Sö gå ja mä kräka att betesplassa sta.
Svanvit, ho går före, sen kôm e långa ra.
Hä kräl, hä kräl kring backan
tå både smått och storst
å jäthund far och sir at sö ingenting kôm borst.
Ja kräka dä är då den bästa fröjd jag vet
ty fjorton kritter har jag förutom kalv och get.
Dä räck bå sent å bitti i fäjs i bu å skål.
Å tänk så myttjô ostar och smörbytt söm en får
När sola i oppgen står stor och blank å rö
å strör sin fagra stråle
kring skog och fjäll och sjö.
När môranfågeln kvittrer å kôpparskälla sjong
då ärö söm ôm vala på nytt ska varô ong.
Å kôm jag på fjälla sô tar jag näverlurn,
häll stäm ja ôpp en jätkånk sôm svarar oppi ur.
Å stundom kan dä händsä att tankan kôm och går,
va ärô ja då tänk på dä trot ja du förstår.
För pôjkan, för pôjkan ja svedjes int e stäv.
Ja dras int mä dä sjuka, ja ät å dreck å sôv.
Men ôm en Anders kômma ja tror ja vôrstô gla,
för han är just den ende sôm ja skull villa ha.
Å int vill jabyta mä all de fröknen fin,
sôm sett i stan å skramler på sy- å skrivmaskin.
Å int byt ja stigen ja går mä kräka fram,
mot all de fine statsgat tå sten å makadam.
Å int vill jabyta borst Anders mot en sprätt,
sôm kôm mä käpp å krage, pincené å cigarett.
Å känn ja rätt en Anders sô tror ja int han tar
e modedôck från sta-a nävars han tar nog mäg.
Fäbodliv
Vallvisa ur ”Kvällsstunden” 2 juli 1993
Av Ebon Wiklund
Stigen från byn till fäbod var lång
ibland man hörde valljäntans sång,
råm och bräk i skogen ljöd
då solen gick ned i lysande glöd.
Foten blev härdad, vristen brun,
av alla steg över tuva och sten,
många att mjölka, mycket att bestyra,
ryggen värkte liksom armar och ben.
Dagarna var långa sysslorna många,
med allt de skulle styra och ställa,
lönen minimal ja, oftast var den skral
men inte var på tal om att gnälla.
Nu hörs ett hundskall en munter vissling,
det blir så trivsamt vid gårn ikväll,
då kom från grannvall nu ska här pratas,
om dans på lördan, man blir så snäll.
När blixtrar ljunga och åskan knall
då blev så lugnt vid vardera vall,
ej hördes råmen, ej hördes bräken,
ej hördes ljuden från stintans trall.
Här har gått vallpaj yster och yr
sökt sej till fäbon bortom bortom långsträckt myr,
kanske stintan är munter i kväll
och bjuder på fägnad vid enkelt tjäll.
Här vitter och rå har vandrat på tunet
om natten då gårdsfolket sovit och drömt,
de synes ej, de hördes ej, nej lätta som dunet
de fejat och donat så ömt.
Den 14-åriga vallstintan, sannsaga Anno 1881
Mel: Säterjäntans söndag
Diktat i maj 1954 av Karin Grellson Delsbo
Vallstintan var min mor
Min stinta, du är på fjortonde år
Och stor nog att ta ansvaret taga
Nu får du allt gå till vallen i vår
och ysta och messmör tillaga
och kärna vår gås * och sköta allt stök
med kossan och gettan och fåren
till skogs du dem följer tidigt som gök
dig skällkon då följer i spåren
Så talte en gång en gudfruktig mor
som barnen till gud anbefalla
Ej frukta du bör ty den på Gud tror
Han skyddar i farorna alla
Och Märta Nilsdotter ansvaret tog
och vandrade vägen den långa
ty Myrabyns vall låg långt bort i skog
med bergen och dalarna många.
Och vattnet från källan på bergets topp
det rinner så lydigt i sumpen
Ty karlarna ren ställt bockarna opp
och rännorna lagt sista stumpen
I vardagens jäkt och många bestyr
på kvällen när skymningen sig breder
I botten av hjärtat hemlängtan pyr
Dock vet jag att mor för mig beder
Småsyskonen ock i tanken jag ser
och önskar att far snart må gånga
och hämta den mat, som kossorna ger
allt smöret och ostarna många
När söndag det blir på Gudtjänst jag far
På utsikten har jag min kyrka
Till läktare då jag hällarna har
Allt liv här vill skaparen dyrka
Och asplövens brus, till orgel jag får
och sjunger så andäktigt psalmen
och beder en bön och fäller en tår
och sen sjunga fåglarna: Amen.
Här breder sig vidt en storslagen syn
här bliver man icke besviken
Som bårder av grönt och blått och mot skyn
Syns seglen på Bottniska viken
Och långt uti nordväst kyrkan man ser
och Dellarnas vatten i helhet
och alla små sjöar vackert sig ter
bland tegar i solljusets klarhet
Ibland griper skräck mitt barnsliga sinn
när åsksmällar dånar, ja brakar
och blixtarna ljunga och lyser in
i stugan där vettskrämd jag vakar
När forsande regn och hagel sig strör
omkring mig med fräsande stämma
och åter och åter, blixtrarna stör
Gud give mig snart vore hemma
Det hela utspelades på Prästvallen, 3 mil från Myra i Delsbo
* Gammal benämning på smör
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62