Läs om tonårstiden i Fiskvik och minnet från Alice ”Babs” Nilssons uppträdande på Bergsjöparken ”Hundskinnet”.
Bergsjö-portalen, här finns det mesta om Bergsjö
Läs om Högens Ångsåg
Läs om Bergsjöbanan
Läs om Bergsjö socken – Wikipedia
Läs om Bergsjö Hembygdsförening.
Läs om Berättelser från Bergsjö, av Ossian Friberg
Se bilder, sockenbilder/Bergsjö.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Minnen, minnen … alla har vi varit små
Tonårstiden i Fiskvik, och 40-talets insteg i nya skor
Fiskvik
Lite försiktigt ställde man barndomsskorna längs in i garderoben, de fick väl stå där, tills någon annan kanske behövde dem.
Nu stundade tonåren, med halvhöga klackskor, kilklack, pumpssko med öppen tå, snygga pampurser istället för bottiner, pampurser med skin på, de kallades för ”opera”. På vintern äkta läderpjäxor med knarr, och modet var att ha raggsockor vikt i rullkant över skaftet. Jag minns förresten mina första knarrskor, när jag gick i fortsättningsskolan i Älgered. Vägen från bänken till svarta tavlan var hemsk, knarr, knarr. Och allas blickar följde mig, lite fniss också. Jag (Astrid Dahlin * 2/2 1928) rodnade som man bara kunde göra på den tiden, så fort det var något avvikande. Eftersom jag är inne på skor, så var det så att min syster (Elonora Ingegerd * 6/8 1924) och jag hittade en kartong med gamla klackskor från tjugotalet, efter mor (Märta Elonora Andersson *5/12 1906) och moster (Anna Lisa* 13/4 1910), på vinden. Vi gick ut på logen, öppnade luckorna så det blev ljust, och övningsgick, vinglade och halkade, fick skavsår på ankelknölarna, låtsades vi var vuxna. En gammal grammofon med en enda skiva ”När det våras ibland bergen” snurrade för högtryck och vi lärde oss att dansa. Vi såg nog ut som stelbenta kalvar på grönbete. Flera av våra kamrater kom ibland. Stina Engberg, Rut Karlsson från Storänga t. ex. De fick låna skor med klack och lärde sig danskonsten.
Men så blev den tid, då jag fick börja att gå på fest på Hundskinnet, som Bergsjöparken kallades. En lycklig oskyldig tid som jag aldrig glömmer. Min fyra år äldre syster och en del kamrater hade redan börjat gå dit och man smyglyssnade hur roligt det var.
Tonårens upptäckstid, både på en själv och andra och spegeln på väggen hade kommit i mitten så att säga. Ett osynligt ordspråk hade smugit sig in ”har hon eller han det och det, så vill jag också ha, om det går”. Kläderna fixades, nu hade jag tur att få ärva en hel del kläder, det gjorde man ofta på den tiden, men sömmerskor var det gott om och duktiga var de. Min allra första tonårsklänning blev i alla fall sydd av Sara Smith i Fiskvik. Brunblommig klockmodell med moderna bälgfickor. Jag var så glad och lycklig över den, gick och tittade och kände på den ofta. Det luktade tygaffär av den. Jag längtade till den skulle invigas på midsommarfesten på ”Hundskinnet” Affischen som var uppsatt på ”Törgs” mjölkbrygga läste jag noga om och om igen, var gång jag gick till
Per-Jonsas affär och handlade. Den var stor och gul, där stod uppifrån och ner – Midsommarfest på Bergsjöparken fredag-lördag och söndag. Tombola, skjutbana, pilkastning och uppträdande av Alice ”Babs” Nilsson kl. 22.00, musik av Näsmans trio. Modern dansen, musik ”Citysvingers” från Hudiksvall där bl.a. min kusin Nisse Forsberg spelade piano. Inträde 3 kronor och 25 öre dansbiljett. Så nu gällde det för mig att få lov att gå dit, och att få ihop pengar på något vis.
Nu var det ju så, att efter min skoltid var mitt tillfälliga hem hos mina morföräldrar ett tag, delvis för att hjälpa mormor (Evelina Teresia * 11/12 1870. † 5/8 1944) som var lite krasslig.
Vi bodde i Råboms Fiskvik 203 ”Byåkern” kallades det då. Men det hängde på håret, ty snart var det dags att flyga ut i arbetslivet och tjäna egna pengar. En del av mina kamrater hade redan farit iväg, och min syster arbetade i Örbyhus, lång bort i ”väla”.
Jag minns att Birgit Svang hade plats i en familj, Margit Svang i Bergsjö på Savoj, Ruth Holmberg till Älgered hos Staffas, Märta Vestrin på ”Hammarn” i Åkern, Klara Vestrin hade plats i Knoppe, Rut Karlsson till Stockholm, och Elsa Östberg till Bodaborg i Torpshammar. Det kändes kymigt när den ena efter den andra for iväg. Knappt till att de kom hem till midsommar. Men min tur stundades snart. Jag var i alla fall tacksam som fått gå i mormors hårda skola och lära mig det ena och det andra för livet, fast jag många gånger muttrade och tyckte det var besvärligt, och liksom inte tog emot, men har erfarit i vuxenlivet att allt var rätt och riktigt. Det sitter hårt fast inom mig, och jag skulle liksom vilja säga ”om du ser mig, från din himmel kära mormor… så tack från mig”!
Ett par veckor före midsommar var det spänning. Mormor sa, att jag skulle få fara på parken på fest om… just det ordet, om…om, det var bra väder, om jag hade sällskap på vägen dit och hem. Mormor var rädd för fula gubbar och vit slavhandel som hon läst om i tidningar. Om jag hjälpte till hemma ordentligt och kunde få ihop inträdespengar, så skulle hon ge mig resten. Ack ja… det var många om, så inte var det underligt att kvällsbönen innehöll ”Gode Gud, gör så att det inte regnar, det andra ska jag nog klara av”.
Till midsommar brukar det alltid komma hem barn, barnbarn, släkt och vänner, och så var det också i andra hem. Men hur som helst så fejades det och bakades, och dom som hade sommarkök skulle flytta ut dit, och då skulle vinterköket städas ut. Där skulle fernissas, murkåpan kritas, kopparn putsas, och rena gardiner och nyskurade trasmattor, ny blommig vaxduk med en stor blommande pelargonia mitt på bordet. När man sedan öppnade dörren till vinterköket doftade det kallt, rent och äpplen. Fast det gällde att se till så att inte kattfräsen slank emellan in dit och kissade på renmattan, sånt hände, det var precis som katta inte tålde såplukten.
Jag ansträngde mig verkligen att hjälpa till. Det första var att kånka hem en säck med halm som Knåp-Pelle stoppat åt mig. Jag hade sommarflyttat upp på vinden, och där var en rejäl halmmadrass. I början rullade man ner på kanterna, men låg snart till den. Så var det en massa cykelärenden. Först till Sjödins i Älgered efter lovad råmjölk. Där i gården hade sonen Vidar Sjödin avlidit i ”lungsot” så jag tyckte det var lite ”otäckt”. På hemväg skulle jag in till ”Frans Gärda” och hämta en höna, som hon nyss hade nackat, så den var alldeles varm genom tidningen som hon slagit in den i. Det var inte heller så trevligt för mig som var sådan djurvän. Så en dag till Bergsjö för att handla för midsommar. Först till Lundins slakteriaffär, där Ragnar Elfström expedierade mig, så till Färghandeln, Bergströms Ekipering för att köpa strumpor, Lundgrens för att köpa band och vit tråd, och till sist fick jag gå på Savoj och köpa en Pommac och en kanelbulle, fast det vattnades i mun av att få se de härliga bakelserna i glasskåpet. Fru Vallin själv serverade i dag. Det doftade så gott i caféerna på den tiden, nybakat, och på Savoj var det fernissat både på golv och bordsskivorna. Jag fick sällskap av Thea Norling från Älgered, hon väntade på bussen från stan. Bra mycket folk i båda rummen, skratt och småprat och skämtsamma skoj mellan karlarna. Dom satt i första rummet, så man skulle ju gå förbi dom ut. Jag gruvade mig lite, alltid var det någon som retades på något vis, klart att man rodnade, ja, så var det på den tiden. Naturligtvis snubblade man lite på tröskeln, och pustade ut när dörren var stängd.
Jag fick en liten slant av morfar (Anders Petter Andersson* 21/12 1862. † 16/11 1947) när jag hade sopat gården, det var liksom ett måste till midsommar. Varenda sten och runt bron ända upp till dass, det var det värsta jag visste. Men jag fick en liten slant där också. Mormor visste att det var nyttigt att arbeta för lite ”lön”. Så småningom hade jag fått ihop 10 kronor. Sist skulle det lövas, man lövade lite överallt. Några kvistar på murkåpan, i en bunke i farstun, på dass, och det blev en särskild stämning när morfar satte två björkar på var sida om bron. Så när kvällen före midsommarafton var inne och allt var klart… satt morfar och jag på renskurad bro i varsina tankar. Morfar hade snusbussen inne i underläppen, han såg så rolig ut från sidan sett. Ibland spottade han en stråle på sidan om bron, men först tittade han över axeln så att inte mormor kom och såg det. Hon kom strax ut med kaffebrickan till bersån, ”var så goda och kom och drick”. Det doftade gott kaffe, och hon hade bakat bullar och långskorpor, syrenerna bjöd på sin doft och småfåglarna kvittrade sommarkonsert. Ute på Fiskvikssjön var någon ute och rodde. En hästskjuts med släpräfsa skramlade förbi på Storängsvägen. Han som körde visslade på nån ohörbar sång. Ett föl sprang lös i ystra språng bredvid, jag tror det var Pelle Collin, för han hade fått ett nytt föl nyligen.
Midsommarkvällen var inne… efter bad i Hamreviken på eftermiddagen, och sedan ny klänningen på. De ny kritade kilklacksskorna och håret extra borstat, lite 4711-doft här och där, en stor lyx, och blomkräppappret gömt i strumpan så länge, det var liksom läppstift det. Mormor ville inte veta av nån ”flärd” så det målade jag på när jag kommit en bit på väg. Lovade att komma hem ordentligt. Så bar det iväg. Jag hade ju punktering på cykeln, så jag åkte på tomma, tills jag kom bakom storladan, där gömde jag cykeln, med tanke, alltid fick jag väl åka med någon, och mycket riktigt, när jag kom till Delins kom Pelle. Han bjöd på skjuts på pakethållaren. Vi fick sällskap av många ungdomar som hakade på efter vägen. I Hamre kom Linnea Holmqvist, Oskar och Kalle Östberg, Roland Elfström och Eva Viklund. I Vade kom ungdomar från Skrämsta och Bjåsta. En del bilar från Hassela hade kört om oss. Musiken hördes redan från parken. Alla ungdomar som skulle till ”Hundskinnet”. Framme vid järnvägsstation satt ett gäng på soffan, under det stora trädet där, dom hade världens liv för sig. Bilar från Gnarp och Jättendal var på gång. Det såg ut att bli mycket folk, trots att det var fest i Gnarpsbaden och Hoppskogen. Men Alice ”Babs” Nilsson lockade. Vi strävade uppför backen till parken. Vid grindarna var biljettkiosken, där satt denna kväll Pelle Vestrin från Norråsen, och vid grindarna stod Bernhard Snar och Bäck-Per och rev biljetterna. Bäck-Per tyckte han hade en stor uppgift där. Alla kände ju honom, han var liksom Bergsjös original. Han var mycket förtjust i flickor, så han flinade stort när någon retades med honom, då rann snuset i ränder nerför hakan.
Bergsjöparken ligger underbart vackert till, lika i dag som då. Med mycket tallar och mycket rötter som strävar ovanpå marken. Se många ungdomar har snubblat, halkat och slagit tårna, tappat klack och det har osat svavel ibland för dessa rötter.
Gammeldansen var i full gång på lövad bana, och så småningom drog man till moderna dansbanan. Det var alltid killarna som bjöd flickorna på dansen, 25 öres band fick de köpa, lite odemokratiskt. Dansbanan hade två ingångar till banan, som var en stor rotunda med en stolpe i mitten och en liten scen för orkestern. På torsdagarna var det förestern ”lekafton” här, ett mycket populärt nöje. Ortens musiker ställde då upp gratis och spelade. Bl.a. ”Pors-Ola” och Hilding Larsson och många fler.
Vid dansen var det så att flickorna stod utanför banan på vänster sida och pojkarna på höger. Jag var lite blyg och ställde mig lite bakom, fast man måste ju liksom synas lite ändå, för pojkarna stod och synade ut vem de skulle dansa med. Där stod de med fotografblick och det kändes som utställning, men det fungerade bra. Hade man tur fick man dansa hela kvällen.
Det var början för mig och Bengt Eriksson som var dansmästare bjöd upp mig och efter honom fick jag dansa. Han banade väg så att säga, till och med tango som jag aldrig dansat lärde han mig. Det var liksom en osynlig tävling mellan Gnarps, Jättendals och Hasselas flickor att få dansa mest, fast kanske Bergsjö-töserna var ett strå vassare. Till sist kom Erik Westrin från Norråsen och stod bugande framför mig med, ”ska vi dansa flicka”. Jag var förtjust i honom, snygg… svartlockig, vit skjorta och full-i-sjuttonblick, och han dansade bra. Musiken spelade just då ”Lilla vän, tänk om du vore kär i mig”, en foxtrot. Han höll mig snyggt om mig i dansen… lite gliringar fick han av dansande kompisar ”har du blivit barnvakt Erske” På skoj, ingen tog illa upp…han var ju 10 år äldre än mig, men jag hade dansåldern inne i alla fall. Tänk om någon spå-käring viskat i mitt öra då ”en dag skall ni gifta er med varandra och få två söner” Det skulle man aldrig ha trott på.
(Erik Westrin * 23/3 1917. † 27/11 1963. Gifta 3/9 1957. sönerna, Sven-Olof Daniel * 7/10 1957 och Lars Roger * 27/9 1959).
I pausen rusade alla till serveringen för att hinna få bord för att dricka kaffe eller lemonad. Göta Råbom och Gerda Enros serverade och Lasse Staf hjälpte till bakom disken. Det behövdes lite karlhjälp också där… Klockan 22.00 var det uppträdande av Alice ”Babs” Nilsson, som sjöng och joddlade och jag minns att när hon sjöng en sång fick hon ett skrattanfall som hon inte fick slut på, kanske var hon nervös, men det gick bra till slut i alla fall.
Vid kl. 24.00 var sista dansen ”Godnattvalsen”. Då letade killarna upp den flicka som de fick följa hem. Den dansen glömde jag, jag började gå hemåt. At det var lite bråk här och där i buskarna var inte så farligt, inget att bry sig om. Men nere vid Kålbryggan var det lite kärvt, när Flentjärns-pojkarna slogs med Hassela-pojkar.
Nerför parkbacken trängdes man nästan på hemväg. Stim och rop och skoj. Där gick Einar och John Ward, Olle och Kalle Holmberg, Bröderna Westrin, Olle Enander, Ragnar Klang, Vilborg Svanberg, Alice Elfving, systrarna Rosell och många, många fler. Jag kan inte räkna upp alla, fast man skulle gärna vilja det, för känslan av tillfredsställelse för berättelsen, alla hör liksom hit.
Jag började gå hemåt Fiskvik och hade sällskap med Bjåsta- och Vade, ungdomarna. Pelle Delin hade säkert hittat en flicka, och Hamreborna såg jag inte till… Men så pinglade en cykelklocka till, ”vill du åka på ramen”… vem var det, om inte Erik Westrin. Gud vad jag rodna, men hjärtat hoppa iväg. Där satt jag framför honom på ramen, det har lika bra kunnat varit en prins på en vit springare. Han sjöng nästan hela vägen hem till bron. Vi satte oss i bersån en stund. Jag smög in efter mjölk och en smörgås, som mormor gjort i ordning på en bricka i hallen. Gissa om det smakade gott denna midsommarnatts morgon. Jag såg mormor kikande bakom gardinen en gång, så nu visste hon att jag var väl hemma.
Där fick jag min första tonårskyss bakom en syrenkvist och det var smultrundoft i luften. Fåglarna var i gång, som om de aldrig sovit den naten. Gräset doftade grönt och oförstört. Jag vinkade till min cykel skjutsare som nu ståtrampade uppför Fiskviksbacken mot hemmet i Norråsen. Han skickade tillbaka en busvissling och försvann ur min synvinkel för några år framåt i tiden.
Solen låg nu tätt bakom Bolleberget, en blågrönröd rodnad låg kring och banade väg över sjön, som nu låg svartblank och stilla. Inne i Fiskviksstugorna sov nu folk och snarkade gott bakom rullgardinerna. En och annan katt satt väl på bron och funderade i kattankar. Daggen låd över gräset och var så frestande att jag tog av mig skorna och gick barfota ett varv. Böjde mig ner och tog upp våran brokatt under ena armen och skorna i den andra, smög så tyst jag kunde upp till min ”våning”. Klart att trappan knarrade och dörren gnällde. Försökte krångelgå på trappräcket…
Snart låg jag på halmmadrassen och sov så gott. Mina första dansskor stod lite slarvigt nedanför, nu gråsmutsig… jag vet inte om jag sover än… har inte vaknat riktigt… eller…
Källa: Tidningen Bergsjö-Bygden 1990
Av Astrid Jonason Storg. 5, Bergsjö. † 24/12 1993
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062