Thore Härdelin gifte sig med dottern till prosten Berg i Norrbo. Spelmanssläkten Härdelin är riksbekanta och behöver därför en egen sammanställning.
Längst ner på den här sidan finns berättelsen om det berömda paret Johannes och Helga Hoving
Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Mer intressant inf. om Thore Härdelin.
Läs mer om släkten Härdelin.
Läs om prosten Berg, kapten Thore Härdelins svärfar.
Thore Härdelin 1816 -1896.
Målad tavla från Hillgrenmuseet, Lyktan i Delsbo.
Thore Härdelin var kapten vid Hälsinge Regemente i Mohed, med eget kompani i Forsa.
Det rustas till bröllop i Norrbo Prästgård
En sockenhistoria från Delsbo
Denna berättelse om kapten Thore Härdelin på Nordanäng bygger på gamla minnesbilder, berättade av gamla Dellbor som delvis själva varit med.
Berättelsen, som kommer att införas i tre sammanhängande artiklar omspänner ungefär en period av fyrtio år, och naturligtvis är den något romantiserad, men det faktiska händelseförloppet är det viktiga underlaget. Och kanske kan berättelsen intressera någon som tycker om lite gammal socken-historia, kommenterar berättaren – Nils Härdelin.
Kapten på Nordanäng (1)
(Torsdagen den 22 september 1960 – tidningsurklipp)
DET RUSTAS TILL BRÖLLOP I NORRBO PRÄSTGÅRD
Midsommarafton 1856 är inne och nu råder stor brådska i Norrbo prästgård, ty idag skall prosten själv viga sin dotter Sally till maka åt kapten Thore Härdelin på Nordanäng. Många flitiga händer har också varit i verksamhet för att det skall bli den högtidliga fest som man vill att det skall vara vid ett sådant tillfälle.
Prosten satte sig i sin arbetsstol, han liksom kände ett stort behov av att riktigt få sjunka ned i den och koppla bort all omtanke och bekymmer, som naturligtvis måste följas med i en så stor förändring som denna. Alla tankar och planer som i veckor och månader inom familjen diskuterats hade nu tagit form, och allt såg ut att gå väl i lås. Det var med en angenäm suck han sträckte sig efter sin långskaftade pipa och sakta drog några rogivande bloss, han hade bra utsikt från sitt fönster, allt som tilldrog sig på gården kunde han se. De yttre göromålen som skulle göras visste han noga, att lilla prostinnan väl övervakade.
Genom fönstret såg han henne när hon med livliga och beskäftiga handrörelser pekade ut för en ung dräng och några pigor hur den och den girlangen skulle hängas upp, såg efter att flaggan hängde riktigt, att alla grusgångarna voro riktigt krattade. Lilla prostinnan njöt i fulla drag av sina upptäckter, hon var inte nervös, bara så barnsligt ivrig att allt skulle se så välvårdat ut som möjligt. Inne i prostens rum hade en ljuvlig frid lägrat sig, hur trevligt det än var i de andra rummen, så var dock härinne bara hans egna tankar som arbetade, här var han liksom riktigt sin egen herre.
Prostinnan hade franskt påbrå.
Han föll i tankar – hur var det med honom själv då? När han gifte sig, hur kom det sig att han i sig prostgård hade en sådan kvick och livlig fru? Jo, som ung pastor i Stockholm hade han i församlingsarbetet träffat henne, en liten späd flicka och det fångade hans öga var just de snabba handrörelserna som han med en näpenhet utvecklade.
Efter mera bekantskap fick han reda på att hon var född av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon hade kommit till Stockholm – och så var det, han själv en livlig hälsing fick helt enkelt en liten pigg fransyska till hustru, kanske ibland en vilsekommen fågel som måste vänja sig med det bistra nordliga klimatet som så många sydlänningar bävar för. Men det hade gått bra. Hon njöt nu så kolossalt av den svenska våren. De första jublande tonerna från flyttfåglarna kunde glädja obeskrivligt. Hon hade lite svårt att känna igen dem, men hon visste att de hade passerat hennes föräldrars hemland. Hennes mor hade berättat om ett land som hade helt andra färger än i Norden. Varma ljumma kvällar med ett rosa dis i luften, och i blomsterbuskage näktergalens drillar. Hon drömde sig dit ibland – men så fick hon här i stället en så rik ersättning i hela tonregistret av väldiga flyttfågelflockarna som i vackra aprildagar slogo sig ned i de stora popplarna kring kyrkan – och höll en konsert som var så överväldigande. Och när hon och prosten i skymningen promenerade till svägerskan Eva Berg som bodde vid åbron, beledsagades de av de nordiska sångtrastarna som bjöd dem toner och drillar som i skönhet kunde mäta sig med den sydländska näktergalen – som inte ville komma till Norden.
Nu stannade prostinnan vid grindarna och såg på själva äreporten. Den var bunden av det blå midsommarblomstret och den gula smörblomman. I björken intill sjöng bofink så hela fågeln vibrerade. Hon såg ut över ängarna ned över Dellen som glittrade i solljuset. Hon höjde blicken över vattnet till de milsdjupa mörkgröna skogarna och där bakom de vackra blå Delsbobergen som kunde skifta från det genomskinligaste ljusblått till mörk marinblått. Och där nere i sydost reste sig Blacksås-bjässen emot skyn, en vacker syn, sannerligen är inte Hälsingland ett vackert landskap tänkte hon när hon vandrade in tillbaka i prostgården och som belöning för att hon hade tänkt vackert om landskapet ringlade sig några lärkor upp i skyn och drillade. Deras toner steg och sjönk alltefter de höjde sig i skyn och tjusad av dem stannade hon på trappan och kisade emot solen. Solbländad kom hon in i tamburen där prosten kom ut ur sitt rum och frågade – Nåå, är allt färdigt nu ty nu snart kommer gästerna. Och det visste han nog att inomhus var lilla prostinnan inte lika effektiv, men med duktig husjungfru hade allting blivit bra i alla fall.
Öppna dörrar för objudna gäster.
Prostinnan var en sådan liten älskvärd värdinna och det betydde också oerhört så det praktiska kunde klaras på annat sätt. Och gästfriheten den var stor o prostgården. Det var vida känt i landskapet att om resande inte hunno fram till natten så kunde man sätta in hästar i färdstallarna vid kyrkan och promenera in i ett rum i prästgården som stod olåst, förtära något av ett dukat bord och helt lugnt gå och lägga sig utan att ha väckt värdfolket. Och nu stod han här den 65-årige prosten Lars-Olov Berg med sin 60-åriga maka Juliana Charlotta beredda att ta emot bröllopsgästerna för sin andra dotters bröllop.
Barnen blev betydande människor
För tio år sen var det deras första dotter som flugit ur boet med en ung kapten Sven Norell. Men vid sin ålder är prosten nu en beprövad och välkänd man med flera examina, riksdagsman, jubeldoktor m.m. Han är bekant för sin humor och knipslughet och många äro de protokoll som han skrivit, de vittna om en kunnig man.
På hans tid var Norrbo prostgård ett stycke kulturcentrum. Hans egna barn och hans broder Johan Niklas barn blevo betydande människor i samhället. En blev landshövding, en riksråd, och en kapten. Prostens döttrar blevo gifta med präster, lektorer, officerare m.m. Dottern Emma gift med lektor Wahlmani, Hedemora, och deras son var den kände arkitekten-professor Israel Wahlman. Prostens son Karl Berg lektor i Hudiksvall vilken hade en son som var den bekante musikdirektören Alfred Berg och som av Lunda-studenterna kallades Fader Berg. Prostens fader var bruksförvaltare på Hedvigsfors bruk, Bjuråker. Och en period av 50-60 år dominerades bruken Strömbacka-Hedvigsfors- Moviken av Bergare och Härdelinare.
Bröllopsgästerna kommer
Nu ropar man att den första vagnen med bröllopsgästerna kommer. Det är inspektör Robert Härdelin på Moviken. En vacker landå med fina bruna parhästar. Fru och ett par barn är med och dessutom en blivande släkting, den unge löjtnanten C. Scoug i Hälsinge regementes paraduniform, en vacker man som får de unga fröknarna att rodnande titta bort, när man lite för länge sett på den lysande uniformen. Så kommer ett stiligt ekipage, två högbenta svartglänsande hästar travar fram till trappan och där är inspektor Gravström på Strömbacka med barn och blomma. Alltfler gäster kommer och sorlet stiger alltefter man hälsar på varandra. Och nu fattas bara brudgummen, men som sagt militärer kommer på bestämt klockslag. Den nyblivne 40-årige kaptenen Thore Härdelin är inte en lång man, men i alla fall kraftigt byggd med något sluttande axlar, det syns inte idag när han kommer i paraduniform, men den bastanta ryggtavlan skvallrar om en ovanlig styrka. Vid Forssa kompani, som han för närvarande kommenderar, har man ibland tävlingar och kraftprov och där har han lyft den väldiga sten som bara några har rubbat, vikten är beräknad till 250 kg, så nog orkar han bära sin brud över tröskeln. Han har även som infanterikapten en väldig förmåga att marschera och när de trötta beväringarna släpa sig fram på stumma ben, ser man att deras kapten befriat de tröttade från deras ränslar och vid dylika tillfällen har man sett honom komma och burit på tre och fyra ränslar. Hans enkla och rättframma sätt inför sin trupp har gjort honom mycket omtyckt. I dag är också hans äldre bror Anders med, även han i fin paraduniform och med sitt välvårdade pipskägg och polisonger, påminner han om en nobel fransk officer. Och så träffas alla fyra syskonen, Anders – Eva – Robert – Thore – alla född och uppvuxen i Gävle, men alla har de dragit till Hälsingland.
Änka efter inspektor startade färgfabrik
Syster Eva är änka efter Johan Niklas Berg på Strömbacka. Så bra hade allting börjat, sex barn föddes och allt en gladlynt familj. Under lek och god uppfostran börjar barnen växa upp. Och så kommer den grymma katastrofen. Inspektören i lunginflammation. Det blev lungblödning och så går han bort, i en ålder av 48 år. Fru Eva är plötsligt änka vid 35-års ålder och sex barn. Men hon visade ovanlig styrka och kraft men hon måste flytta från den fina herrgården på Strömbacka. Men hon får bo i Norrboån och där börjar hon med en färgfabrik.
Hon lyckades och hon kan sätta sina barn i skola i Hudiksvall och många äro de historier hur hon på vintern stuvar ner sina barn och matsäckar i en långsläde och själv kör dem de fyra milen till stan. Hon arbetar oförtrutet och åren rinna undan, hennes envishet segrar och barnen artas väl och med tiden blev en son landshövding, en annan riksråd. Döttrarna blevo gifta med officerare och präster. Och man kan säga att hennes arbete bar en mycket bra frukt när hennes barn blevo så välartade och nyttiga samhällsmedborgare. Nu stod hon här i sin svågers tambur och klappades om och berömdes av sina tre bröder, de hade en mycket stor beundran för sin systers duktighet och gladdes alltid åt att hon ensam orkade kämpa för sina barn med en sådan framgång. De tre bröderna var mycket stolta över sin syster.
Men så kommer bruden ner från sitt rum i andra våningen och nu skall man ordna en uppställning efter ålder och rang och värdparet för marsch till kyrkan. Ja, bruden en flicka på trettio år ser så undrande ut inför alla människor som äro församlade och tänker, måtte jag visa mig stark så att ingen vet hur nervös jag är. Men kapten Thore ser så lugn och trygg ut och när hon sticker sin arm under hans och marschen till kyrkan börjar så kommer även henne ett trosvisst lugn och sakta och värdigt skrider bröllopsskaran emot kyrkan.
Solen lyser och glittrar i Dellens vatten. Det verkar som fåglarna ville riktigt lovsjunga denna dag. Det är en jublande kör som följer de vandrande människorna fram till kyrkdörren och nu möts man i kyrkan av en brusande bröllopsmarsch. Brudpar med tärnor och marskalkar skrider fram emot altaret och där står nu prosten själv och tar emot. Så frågar han sin dotter Sara Maria Lovisa om hon vill taga denne Thore Härdelin till sin äkta make? Och så har de båda två svarat ja. . . Efter den högtidliga akten blir det återmarsch till prostgården. Nu är stämningen lite mer otvungen och efter alla gratulationer vidtar middagen som pågår långt inpå aftonen. När solen gått ner och en liten skymning kan förmärkas i den ljusa midsommarkvällen börjar förfärligt utstyrda s.k. knutgubbar anlända, de äro utklädda till oigenkännlighet ju mer man kan spöka ut sig dessbättre. Man gör pucklar av hö på ryggen eller framtill. Man klädde sig till kvinnor och tvärtom, och har man klätt ut sig så att man inte blir igenkänd har man lyckats bäst.
Vid ett vanligt bondbröllop brukar man bjuda på brännvin ur ett ämbar men här på prostgården passar det inte, *och så blir det heller någon berusad allt gå så stilla och lugnt till väga,* det är väl också respekten för prostgården som gör sitt till. Men bröllopsgästerna har mycket roligt åt detta spektakel och mest är det ju de unga människor som kläder ut sig på detta sätt, de äro odygdiga och vill gärna göra lite ofog samt skoja med sin omgivning. Man föreställer en röst så att ingen skall känna igen den. Så går den ljusa sommarnatten fram under lek och stoj. Och strax före soluppgången börjar knutarna dra sina färde med glada skratt och tjoande bär det iväg hemåt, man har haft roligt och nu talar man med sin riktiga röst, ty på hemvägen är de inte så kinkigt längre, så sker en sakta demaskering rum. Jasså, var det du som såg ut så där, och skratten ekar mellan träden. Däruppe i trädtopparna sjunger nu fåglarna, i nordost färgas horisonten orangegrön, solskivan sticker upp sitt röda klot bakom Norrdellen, en ny dag har börjat.
KAPTEN PÅ NORDANÄNG (2)
En ny tid – Nordanäng blev Delsbos största hemman
En ny tid på Nordanäng
I prästgården är allt stilla, ännu man vilar några timmar men sen skall man äta frukost och sakta draga sina färde. Först är det nu de nygifta som vinkats av. Kaptenens fördräng Stor-Jonke kallad för sin längd och reslighet, har kommit med häst och vagn från Nordanäng, för att hämta sitt husbondfolk, något uppstramad sitter nu kusken och väntar, det är nog första gången han kör för ett brudpar, och det är ett högtidligt tillfälle för honom. Så har man satt sig i och kapten frågar: Nå, Jonas kan vi åka då? Jonas svarar på sin Delsboska ”jaa kaften nu ska jö kera tä Nornäng.”
Och så rullar vagnen bort, litet vemod griper nog omkring de kvarvarande. För prostinnan blir det litet ovant att mista sin goda hjälpreda. Hon tycker nog att dottern Sally har mycket drag av henne själv, hennes eget impulsiva väsen går igen hos dottern, men Sally har också ärvt sin fars lugn och stillhet. Prostinnan tycker att hon förlorar en liten klippa, som så många gånger stillsamt påverkat hennes något överdrivna hetta. Mycket goda vänner var de i alla fall, och nu hamnade ju hennes flicka på andra sidan sjön. Man kunde skönja den nya stora gården, ett stort hus var det, tjugo rum och tre våningar högt. En storartad utsikt från tredje våningen var det, där såg Sally tydligt kyrkan och prostgården över sjön, och här avtecknade sig de norra bergen så ståtligt.
Nu började också en ny tid på Nordanäng. Det var så mycket en nybliven husmor skall och vill göra innan hemmet är färdigt och hon fick själv styra och ställa nästan om allt inomhus. Kapten hade så många järn i elden, så hans tid räckte nog inte till husesyn. Under löjtnantens tid arbetade han hos sin svåger, brukspatron Johan Niklas Berg på Strömbacka och där kom hans håg att väckas till skogen. Visserligen låg nog längtan i arv från hans farfar som var bonde i Valbo. Jord och skog var påtagliga ting, och nu fick han full rörelsefrihet för egna intressen. Han var med själv och bildade AB Edeforses Sågverk, och blev dess disponent. Väldiga skogar förvärvades i västra Hälsingland. Inga skövlingar fick förekomma men han insåg att skogen måste man liksom röra på. Gamla träd skulle undan så blev den yngre livskraftigare. Ett modernt skogsbruk tog vid, och hans kalkyler var så gjorda att när hela skriften var genomhuggna, så kunde man börja drivningar där man börjat för tjugofem – trettio år sedan. Han var på samma gång rädd om skogen så att ingen rovdrift fick förekomma. För att övervaka allt blev det nu många och täta resor för honom, och Stor Jonas fick mera sitta på kuskbocken än att vara fördräng hemma på gården.
Nordanäng började också att kräva mer arbetskraft, det byggdes stallar och uthus, mer djur anskaffades. Kaptenen önskade ett större jordbruk – han gjorde bytesköp med andra jordägare så att han skulle få allt i ett enda stort skifte. Han var mycket generös emot dem och byggde helt nya mangårds- och uthusbyggnader. Det var nog en mycket kostsam historia, men genom skogsbolaget blev det pengar att röra sig med och hans stora dröm var att få skapa ett stort hemman.
Största hemmanet i Delsbo
När hans projekt var genomfört så blev det också största hemmanet i
Delsbo med omkring hundra tunnland jord och sju – åtta hundra tunnland skog. Nu var det sex drängar och sex hästar. Det såg pampigt ut när man körde och arbetade på åkrar och ängar. Stora skördar höstades in. Det fanns potatis, säd och hö i överflöd, en stor lagård med trettio kor, mycket för Hälsingland på den tiden, dessutom mängder av får, grisar och kalvar. Det blev en mycket välordnad storbondgård och småstugesittare utomkring drogs också med av bara farten. Många fingo arbete hos kapten och räckte inte fodret till för den egna kon och grisen så kunde man få hämta hos kapten. En storartad blomstertid grydde för Nordanäng. Fattigdomen var borta. Och när man samlades i stugorna så pratades det nog mycket om ”kaftens”, hur snällan, goen karna komme tä Nordanäng. Och kapten själv gladde sig åt att ha skapat ett fint mönsterjordbruk, alla små jordbitar och täkter slogs ihop till stora redder.
Egen ångbåts brygga
Vägar var även ett av hans stora intressen. En linjerak väg anlades ned till Dellen och där byggdes ångbåtsbrygga som blev kallad kaptens – bryggan. På den tiden var det en livlig trafik på Dellen som kom att minska betydligt sedan järnvägen Hudiksvall – Ljusdal blev byggd.
Så kom regementsmötena – då marscherade beväringen till Mohed och det var under dessa marscher som kapten gick och bar på flera ränslar åt de trötta beväringarna. Samhörigheten med kompaniet var en källa till glädje för honom.
Forsa kompani som han också kommenderade fick många gånger paradera i Hudiksvall vid speciella tillfällen bland annat vid militära besök. Ett särskilt minne hade kapten, mycket hände när ett franskt fartyg besökte staden. Kompaniet ställde upp på kajen och den franske officeraren inspekterade.
Stora kraftiga Forsa karlar var det och den kortvuxne fransmannen måste titta upp för att se deras ansikten. På flygeln stod jättesoldaten Sjödin, den måste den franske officeraren titta lite närmare på. Han gick fram till soldat Sjödin och började att rycka i hans gevär som Sjödin som stod i givakt, blev fundersam hur han nu skulle uppträda emot en främmande officer som bar sig så underligt åt, men lugnt sade han på bred Forsa dialekt: ”Lä vara, lä vara” (låt bli). Men officeren gav sig inte och då gjorde soldat Sjödin hastigt gevär för fot och med ena handen fattade han tag i fransmannen och lyfte honom på rak arm upp i luften där han en god stund lät honom sprattla med benen. Sedan satte han ner honom på marken och återtog sin givaktställning. Den franska officeraren var nu helt botad från sin nyfikenhet och troppade hastigt iväg.
Buföring till Brännåsen.
Hos kapten och hans kompani var munterheten mycket synlig och långvarig. Så tog regementsmötet slut och var och en kom hem till sina arbeten. På Nordanäng rådde en livlig brådska. Man skulle buföra med alla djur till Brännåsens fäbodvall. Den rätta jätjäntan var *) Fagers – Margret, men med så många kor måste hon ha hjälpjänta. I den solklara junimorgonen kl. 5 löstes korna och nu tonade ut en väldig kör av råmande kor och kalvar och första halvtimmen var det mycket svårt att få någon ordning på de kesande kalvarna. Det var inte något annat att göra än att låta dem skena ut sin livsglädje. Men vägen är lång, fyra mil, och hade man inte haft några tomma högkarmade skrindor med och lyft upp de unga kalvarna som sprattlade mest när man gav sig iväg så hade de nog helt enkelt blivit liggande efter vägen. Först kom Margret som lockade skällkon med sig sen hela raden av äldre kor som nog begrep att nu väntade den stora sommarresan som de förut varit med om. Den stora skällklockan dånade och så blev det nästan ett klockspel med kalvarnas och fårens mindre pinglor. På avstånd hördes Skålbergs och Nybergs skällor där hade man löst dem en timme tidigare och så som en förtrupp tonade deras skällor genom skogarna. Färden gick förbi Norrbo-ån till Bjuråker över Sjövik – Västansjö – Avholm – Hästnäs. Komna till Skålsvedja gick man in på en liten äng vid Dellen och nu släktes törsten. Det vilades en stund. Så ropade Margret igen och färden gick vidare över Moviken – Strömbacka. För brukafolket var det en trevlig omväxling med denna buföring då visste man att nu hade sommaren kommit. Glada rop haglade från masugnsarbetarna och bojäntorna blevo inte svaren skyldiga, på båda sidor kunde man ge rappa svar. Från Strömbacka vandrade man in i skogen över Sörgimma fram till Brännåsen och vid framkomsten blev det mycket bestyr innan allting – djur och bohag kom på sin plats. Men drängarna var med och bar in i stugorna – stannade några dar och reparerade gärdsgårdar och dylikt. Så började allt komma i sina gängor, drängarna kunde återvända med besked – kom igen om fjorton dar och hämtade vallmat. Det blev stillsammare på vallen sen karlar och hästar dragit sina färde, men på morgonen och aftonen när korna släpptes ut och in igen genljöd vallen och åsarna omkring av en väldig klock-klang. Alla stugor med valljäntor och kor bildade en väldig kör som tonade bort i skogen. Arbetsamt var det för stintorna men ändock så roligt. Och en vacker dag började häst-skjutsarna komma igen för att hämta den goa vallmaten som smör, messmör och ost kallades.
Fru Sally med två yrhättor kom, det blev glada rop och hälsningar och så kom det gula messmöret och färskosten på bordet. Allt smakade så färskt och gott här på vallen. Flickorna flög in och ut i alla stugor, hälsade, skrattade och hade gement roligt. Den äldsta dottern Anna började noga höra efter vad alla stintor sa på sin dialekt och när hon blev äldre skrev hon berättelser på Delsbo mål. Sommarmånaderna flöt under bestyr som upprepades varje dag på vallen och ibland på kvällarna finge valljäntorna gå ut i skymningen tillsammans och leta någon ko som blev så hemtam i skogen att hon lade sig för, men man kunde också stupa i henne med en nyfödd kalv.
Hösten närmade sig och det blev tid för hemfärd. Allting plockades ihop igen, den långa marschen gick tillbaka till Nordanäng. Nu märktes inte så mycket av trötthet, den långa vägen i skog och mark hade gjort djuren uthålliga. Margret saknade den unga honkatten som man haft med sig på våren, men tröstades av Stor-Jonke att ”hä är fäll nan ber sum ha tajera”
Katten buförde hem sina ungar
Ja nog fanns det björn i skogen, men han gick inte fram till vallen. Vissa dagar kommo korna hem till vallen tidigt och i stor brådska, de hade märkt björn i närheten. Men katten hon var vid liv och gjorde en stor uppståndelse. En morgon stod hon i alla fall vid ladugårdsporten på Nordanäng och bredvid henne låg tre ungar, hur kunde detta ha gått till? Jo, när tystnaden hade inträtt på vallen och mjölken tröt tog hon sina ungar en och en i nackskinnet, vandrade fram en bit i taget, hämtade en till och så fortsatte hon tills hon var hemma. Hon hade bufört på sitt sätt, och hennes prestation blev mycket omtalad. Men kapten funderade mycket på den långa vägen till vallen. Det tog en dag dit och en dag hem med häst.
Efter så många kor blev det mycket vallmat, man hann inte äta allt som frambringade och som möglade bort. Men kunde man frakta mjölken ned till Dellen och sedan vidare med båt till Näsviken, skulle problemet kunna lösas. Den långa och usla vägen förbi Sörgimma och Strömbacka gick heller inte att forsla mjölk på, då hade det varit ost innan man kom till båtbryggan vid Dellen. Kapten brydde sitt huvud länge med det svårlösta problemet, men så flög tanken fram. Jag bygger en egen väg över min skog till Fönebo och då kan mjölken på några timmar vara vid Dellen, sedan på båt till Näsviken och så har man vid sågen i Forsså Bruk färsk mjölk och smör. Inga funderingar längre, en linjal på kartan, sju kilometer till och båtbygga. Så satte han igång ett stort enmansföretag på den tiden.
Träd fälldes, sten bröts och sköts. En militärisk rak väg förbi Torpsjön banade sig väg genom skogen. Så kom vintern och arbetet måste vila. En afton gick kapten över isen till svärfar, prosten Berg. Man spelade gärna schack och då flög timmarna fort, den varma goda äggtoddyn gjorde också sitt till trevnaden. I kväll är det så mörkt och inget månsken kan du vänta, sa prosten, du får ligga kvar i natt. Nej sa kapten, jag måste vara hemma, tidigt i morgon skall jag till skogskontoret i Färila med avlöningar. Så gick han ut i natten, han kände ju så bra till vägen över sjön och inga strömdrag fanns där han skulle fram. Men tystnaden och mörkret slöt sig kring honom, de lampor som lyst från gårdarna försvann och stora snöflingor började slå i hans ansikte. Ja, tänkte han jag har inte långt till bryggan, rakt fram och strax framme. Snöfallet ökade mycket och han gick länge. Han tyckte att nu borde han ha varit framme för länge sen, så böjde han sig ner och såg ett spår som kom från annat håll halvt igensnöat. Vad flög det i honom? Det är ju mitt spår, jag går ju i cirkel. Då förstod han, nu hade han förlorat väderstrecken. Ja, då kan jag få vandra runt på Dellen hela natten. Allt var mörkt, tyst och stilla, intet ljud, inte ens ljudet från en skällande hund hördes, bara de stora snöflingorna fortsatte att falla. Så tog han den utväg han hade i den stunden, svepte kappan tätt omkring sig och lade sig på isen. Det blev långa underliga timmar, han kände hur isen liksom hävde sig mot den väldiga tyngd den fallande snön åstadkom, den liksom andades och ville ha luft. Det rörde sig och långt därute på det stora flaket slogs en råk upp och sedan blev det lugnare. Han frös inte. Han var ju militär och friluftsmänniska och hade tränat sin kropp emot kyla. Han hade så när skrämt slag på Stor-Jonas när han en dag sade till honom: ”hugg ett stort hål i isen, jag skall bada”. Hålet fick Jonas hålla uppe hela vintern. Och med täta turer i släde, insvept i päls, skjutsades kapten ned till sjön. Resolut kröp han ner i hålet, frustande och skrattade åt Jonas som stod bredvid och jämrade sig ”Snälla kaften, ni skall fäll inte jädra omäer äller dräntja er”. Nej, allt gick bra och nu hade han nytta av sin härdning.
Natten skred sakta fram. Så upphörde snöfallet, han såg sig omkring och tyckte sig se siluetter av skogen. Han gick rakt fram och kom till stranden, nu var han orienterad igen och med raska steg styrde han kosan hem. Klockan var fyra på morgonen, fru Sally vaknade och undrade förvånat var han varit. Han berättade sitt äventyr. Sex timmar på Dellens is hade han varit tvingad tillbringa därute. Och skräckslagen sade hon så ligger vi i sköna bäddar och du bäddar ute i snön. Hon kokade varm mjölk åt honom, och snart sov kapten.
Gästabud
På morgonen, något försenad, var han uppe igen. Och resan till skogskontoret kunde fullföljas. Stora drivningar voro igång, stora affärer gjordes, bolaget blev starkt och solitt. Vid hemkomsten kunde han säga till Sally: vi måste ha en bjudning för släktingar i Norrbo och Bjuråker. Och så kommo de med fina ekipage. Gravströmmare, Bergar och Härdelinare. Nu var Sally värdinna i deras nya hem, man trivdes här som i hennes forna hem, här satt också gästfriheten i högsätet, och inget fattades på bordet. Inte bara släktingar var välkomna. Deras hem kom att bli en kär tillflyktsort, för alla de vänner som man lätt får när det finns vilja att vara gästfri, och lust att låta huset fyllas av människor. Och även på den tiden fanns det människor som utkörda och trötta kommo från städer, och här i detta vackra landskap med den sköna rena luften fick man nya krafter. Mot sitt tjänstefolk var man också omtänksam. Deras tjänare hade det mycket bra. Kapten hade alltid lustiga palaver med dem, kunde man bara ge honom rappa svar njöt han i fulla drag. Så kunde han vara mycket nöjd med sin ställning. Stora resurser fanns och Nordanäng blomstrade. Men för Sally var arbetsbördan dock väl stor, hon var inte robust stark och på åtta år hade det kommit sex barn, men det såg ut att bli pigga flickor och pojkar och naturligtvis lekte de och rasade som barn bör göra. Där kapten skulle fullfölja sitt vägbygge på Brännåsskogarna pågingo stora drivningar inte bara för vägbygget, utan även för att förvaltningen på Strömbacka klagade för kapten. Bolaget är inte så starkt, vi behöver mer skog. Och kapten sålde billigt till sin gode vän. Hela vintern pågingo avverkningarna, man räknade trettio hästar med två foror om dagen till Fönebo från den välskötta stortimmerskogen. Så gick vintern och våren. När sommaren kom, så buförde man igen till Brännåsvallen med ökad kreatursstam, man räknade med trettio mjölkande kor. Men nu ville kapten ha vägen fram till Dellen. Han sjöd av iver, han var på livets middagshöjd med allt. Han tyckte själv att allt kunde gå och alla hinder skulle övervinnas. Men det kan ändock inträffa händelser som tar alla krafter ur människorna. En epidemi utbröt, och på den tiden fanns inget serum. Deras barn sjuknade och så kom det grymma slaget. På en månad dogo fyra av deras sex barn. Man stod stum och förlamad inför olyckan. För Sally, deras mor, var slaget fruktansvärt. Hon blev sig aldrig lik sedan. Och på kapten verkade det förlamande, han drev inte på arbetarna mera. Hans stora vägbygge bland annat stannade av. Det var också en övermäktig börda för en man, men hans idé var riktig och nu nittio år senare är vägen byggd.
Avskrift: Viveca Sundberg
HELSINGEN 29/12 1896
†
Thore Härdelin
En hedersman af gamla stammen har i dessa dagar skattat åt förgängelsen, i det att förre kaptenen vid Hälsinge regemente Thore Härdelin efter ett längre aftynande stilla afsomnade i Delsbo den 20 Dec. något mera än åttio år gammal.
Som gosse ingaf han goda förhoppningar om att kunna med framgång, beträda den lärda vägen. En af hans första lärare och handledare, L. Landgren, till sist biskop i Hernösand, hördes stundom yttra: »det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin.» Med samma lätthet och lust tillegnade han sig alla ämnen, historia och geografi, som förblifvit hans älsklingsläsning hela lifvet, matematik, naturvetenskap och språk. Hvem kunde tro, att den läslystne Thore Härdelin skulle blifva knekt och träkarl.
Emellertid valde Härdelin af personlig lust och familjetraditioner den militära banan. Huruvida han der fann rätta fältet för att göra sin begåfning gällande, kunna endast män af facket och som varit hans kamrater afgöra. Att han med lif och lust hängaf sig åt sina tjänsteuppgifter, lider icke minsta tvifvel, äfven om en icke militär, när man såg den obetydliga mannen med den föga stram hållningen, kunde undra, huruvida han vore i stånd att imponera på sin trupp och rycka den med sig. Men äfven här gjorde den i alla afseenden framstående själsbegåfningen sig gällande. En gång hade Forsa kompani visat oroande symptom af uppstudsighet. Manskapet var förargadt öfver de den tiden ofta nog förekommande arbetskommenderingarne, och det sades, att de skulle vägra marschera, när kommandot gåfves om uppbrott från hemorten. Dåvarande chefen för regementet säges då vändt sig till Herdelin, den tiden löjtnant, med frågan: »hvad skall man taga sig till? » Härdelins svar berättas hafva varit: »det går ej an att skicka på de der karlarne en mamsell; men gif dem en verklig karl och mumlet tystnar. » »Nåväl, löjtnant, tror ni er kunna lösa uppgiften? »Ja, var Härdelins svar; skulle jag också behöfva den ena hälften af kompaniet att gifva den andra prygel med, så skall der bli pligtlydnad och tukt såsom det höfves svenska krigsmän och såsom det alltid varit under vår armes ärofullaste dagar. »
Härdelin fick order att afhemta kompaniet. Huru stor del, som behöfde få prygel, känna vi ej. Men snart var all uppstudsighet borta och kompaniet hade sin gamla goda renommé åter.
En annan gång klagade kompaniet, att munderingen voro för tung, så att en karl icke stode ut med att bära packningen under en så lång marsch som från hemorten och till Mohed. »Hit med packningen,» kommenderade Härdelin, jag skall bära den åt någon, som ej orkar sjelf». Och så bar han full packning och geväret från kompaniets samlingsplats och ända till Mohed, och först då kompaniet skulle rycka in på sjelfva lägerplatsen, fick karlen sin packning åter »för att ingen skulle få veta, att bland Forsa-karlarne funnes en ……, som ej orkade med sin packning. » »Här har du den nu, det har gått bra för mig att komma vägen fram med den.»
Fanns det tillfällen, då Härdelin var mindre belåten med sin trupp, så var det andra, då han var stolt och det med besked öfver att vara placerad på bemälde kompani. Ett af dessa tillfällen torde förtjena att omnämnas. Under vestmakternas krig med Ryssland vid midten af 1850-talet, opererade en sommar en engelsk-fransk flotta i Östersjön. Några af eskadernas fartyg besökte också Hudiksvall, der man anordnade en festmåltid för officerarne på de ditkomna örlogsskeppen. Vid bemälde tillfälle inkommenderades några de ståtligaste karlarne från Forsa kompani att fungera såsom hedersvakt för främlingarne. Dessa hade också å sin sida inkommenderat några marinsoldater att utgöra hedersvakt gent emot värdarne.
Så stodo nu der ett led småväxta och smärta fransmän med askgrå hy och mörka ögon och gent emot några jättelika, trygga, blonda, blåögda Forsakarlar. Stillaståendet med »för fotgevär» syntes snart blifva allt för tråkigt för de lifliga fransmännen. Så föll det då en af dem in att söka rycka geväret från en af dessa flegmatiskt lugna resar. Fransmännen sprang fram och fattade svenskens gevär och gjorde ett ryck för att få det från honom till sig; men svensken höll det med för säker hand för att tilltaget skulle lyckas. Utan att röra en muskel eller ändra en min yttrade karlen blott: »lät vara. »
Efter en stund förnyade fransmannen sitt försök. Icke heller nu lyckades han få löst geväret. En sky drog öfver Forsakarlens ansigte och han mumlade litet bestämdare: »lät vara mäg. »
Ännu en gång gjorde fransmannen sin attack; men nu hade Forsasoldatens tålamod tagit slut, han fattade sitt gevär i venstra handen, tog ett par steg emot sin motståndare, grep tag fram i bröstet på denne och lyfte honom på rak arm i luften och skakade honom så att benen foro af och an som på en sprattlande groda och satte honom sedan litet hårdhändt tillbaka på sin plats samt sade: »lät vara mäg, säjer jag. »och så tog han tillbaka sin reglementerade ställning, såsom om ingenting passerat.
Fransmännen utbrusto i lifliga bifallsrop öfver svenskens kraftprof och äfven de främmande officerarne, för hvilka händelsens förlopp förklarades, voro synnerligen förtjusta att hafva lärt känna ättlingar till de Carl XII bussar, om hvilka de läst i Voltairs historia öfver sagde nordiske hjälte.
Vid den tid, då Härdelin inträdde i militärståndet, var en officer vid indelt regemente föga upptagen af sin tjenst, icke heller förekommo då de omfattande studier, som nu kunna upptaga en intelligent militärs från tjensten lediga stunder. Å andra sidan ansågos alla andra civila göromål än skötsel af bostället för dem, som innehade ett sådant, och landtmäteri vara för en knekt opassande. Härdelin bröt mot denna åskådning i så måtto, att han arbetade på brukskontor vid Strömbacka och Moviken. Om någon velat klandra honom härför, hade han lätt afväpnat denne genom att visa sig ega lika säker kännedom i militära reglementen och spörjsmål, som trots någon annan. Han var i detta stycke af samma uppfattning som den ädle romare, hvilken då han nedlagt sitt diktatorsembete, genast återgick till att odla rofvor på sin lilla landtgård. Hvad som kunde höja ett lands verkliga välstånd, bidrog äfven, mente Härdelin att höja dess försvarskraft. Modet i bröstet och villigheten att dö för kung och fosterland, om det gällde, underhöllos vida bättre under ett genom praktisk verksamhet gagnande lif än genom sysslolöshet.
När under 1850- och 1860-talet de stora trävarubolagen uppstodo och lade under sig böndernas skogar, tyckte Härdelin att en sådan sköfling uppkomme, att våra efterkommande, som genom den rika penningetillgången, hvilken skogsförsäljningarna medförde, förvärfvat sig dyra lefnadsvanor, skulle komma att sakna både nödigt virke för landtbrukets eget behof och erfoderliga inkomster för att slå sig fram, och så skulle Sveriges fria sjelfegande bondestånd gå under. Så sökte han då åvägabringa en trävaruaffär, Edefors, fotad i väsendtlig mån på andra grunder än de vanliga bolagens. Afverkningen skulle inskränkas till samma omfattning som ersattes af den årliga återväxten, så att rörelsen skulle evärdeligen kunna fortsättas.
Under förra delen af 1870-talet drabbades Härdelin af en hjärnfeber, som nedbröt hans själskrafter, så att han ej längre kunde leda sin skapelse. Då öfvergingo Edeforsskogarne till andra bolag. Härdelins bolagsmän fingo sitt utlagda kapital mera än 4 dubbelt igen, men Härdelin sörjde så länge han lefde öfver att hans planer ej vidare komme att realiseras. Under tiden för sin trävaruaffärsverksamhet ifrade Härdelin mycket för en ändring i lagstiftningen till skogens skydd. Och för denna sin älsklingsidé sökte han intressera hög och låg. Han var outtröttlig uti att både skriftligen och muntligen bearbeta en hvar, hvilken han trodde kunde inverka på frågan. Dervid hände honom en gång följande missöde. Han hade sökt och vunnit företräde hos Generaldirektör Roos, som då var chef för posten, och utvecklade för honom med värme sina åsigter. Men då denne hört på en god stund, afbröt han till sist Härdelin med de orden: »åt Er sak kan jag nog ingenting göra, jag är den s.k. post-Roosen och ni söker visst skogs-Rosen. »Så var och fallet. Härdelin hade i sin ifver ej sett efter, hvilken Generaldirektör Roos han kommit in till.
Härdelin hade en härdad kropp, om han också icke alltid bedref härdningen så alldeles mönstergildt. Hvad han kunde tåla vid under sin helsas dagar, gränsade nästan till det otroliga. En gång råkade han under en qvällsvandring öfver norra Dellen från Norrbo prestgård till Moviken att öfverraskas af en häftig snöstorm, som betog honom utsigten på några famnar framför. Nattmörkret föll på. I stället för att uttömma sina krafter under oaflåtet kringirrande på den väldiga sjöns yta, svepte han sin officerskappa omkring sig, neddrog mössan öfver hufvudet och lade sig ner och lät sig öfversnöas. Och så låg han der i sin snöbädd tills stormen bedarrat och solen gått upp, då han utan vidare obehag fortsatte sin färd.
Härdelin älskade bad i öppen sjö. Dermed fortsatte han äfven, sedan sjön blifvit isbelagd. Då han en gång fått en ny dräng, som icke ännu kände sin husbondes vanor och tagit denne med sig på Dellen för att hugga hål på isen samt Härdelin på medförda hästtäcken börjat aflägga sina kläder för att taga sitt vanliga kalla bad, trädde drängen emellan och sade: »nej, hr löjtnant, det blir ingenting af, att Ni får gå och dränka Er medan jag är med. » Det kräfdes en lång underhandling, innan Härdelin den gången fick sitt vanliga vinterbad.
Härdelin var egendomlig ej blott i fasoner utan också i sitt sätt att uttrycka sig; men han blef förstådd som få af dem han talade vid. Ett par exempel kan belysa det sagda. När hans dotter vid 7 à 8 års ålder frågade: »hvad är det som utgör den egentliga skillnaden mellan stad och land? » lydde Härdelins svar: »städer, det är sådana ställen, der latmaskar och kaffesystrar bo. Det finns dock två ställen i Sverige, som göra undantag, och det är Eskilstuna och Norrköping. På förra stället gör man smidesartiklar, som äro bra och på det sednare stället tillverkas tyger. » När man anmärkte till honom, att hans svar var icke så litet besynnerligt, genmälte han: »Man bör gifva de unga klara åsigter från början. »
Då kriget mellan Preussen och Frankrike bröt löst 1870, vände sig ofta närboende allmogemän till Härdelin med frågan: »huru kommer det att gå i det här kriget, tror kapten? » fingo de till svar: »Fransmännen äro af gammalt mycket slängda att föra krig; med tyskarne äro bättre hemma i kristendom och ha bättre skolor, och de sakerna äro bra alljemt de, så det blir nog tyskarne, som komma att rå, ska ni få se. » Detta uttalande skedde, innan ännu någon sammandrabbning egt rum.
Härdelin var varm fosterlandsvän och på samma gång arg rysshatare. Det kunde hända honom, att då han vintertiden gick för sig sjelf upptagen af sina historiska funderingar, han plötsligen stannade och ritade med käppen ryska soldatfigurer i snön, hvilka han sedan grundligt piskade.
Härdelin var en redbar och flärdlös man som få. Det rent af tycktes ligga utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. Midt under det i vissa fall egendomliga uppträdandet var Härdelin en verkligt religiös man. Ingen, som noga kände honom, skall kunna förvägra honom vitsordet: Han var en riddersman utan fruktan och tadel.
Avskrift: Viveca Sundberg
Uppgifter ur Delsbo-Bjuråker-Norrbo släktregister
—23 N1—
(X11) Anders Härdelin, * 177,, Grosshandl. i Gävle. † 1818.
(W7) Christina Brandberg, * 28/1 1776, d. t. bergsrådman Brandberg i Falun, † 6/1 1867 (ålder).
Anders * 23/5 1807 2
Eva Christina * 26/8 1809 (X4)49B4
Robert * 14/8 1812 3
Thore * 12/7 1816 4
—2—
ANDERS HÄRDELIN, * 23/5 1807 i Gävle, s. t. handl. Anders Härdelin. G. Kapten på Rolfsta. Fl. t. Nordanäng, Delsbo 1879 † 20/2 1883
(W33) ULRIKA FREDRIKA FAHLSTRÖM, * 4/10 1816 i St. Kopparberg. † 9/12 1877
AXEL, * 29/10 1846 2
EVA KERSTIN, * 28/10 1847
ANDERS, * 18/11 1848. † 29/6 1853
HELENA FREDRIKA, * 25/7 1850. † 23/3 1851
GUNDBORG FREDRIKA, * 9/3 1852
ANDERS GUSTAF, * 19/5 1855 Löjtnant † 11/1 1918 i Söderhamn
HELENA, * 26/9 1857
SÖDERHAMNS TIDNING DEN 8/3 1881
Om den försvunne löjtnant Härdelin skrifves i Sydsvenska Dagbladet för i lördags: I åtskilliga tidningar har redan förekommit en notis, att underlöjtnanten vid Helsinge regemente G. Härdelin spårlöst försvunnit på färden ifrån Stockholm till Malmö, der han skulle mottagit anställning såsom biträdande gymnastiklärare vid högre allmänna läroverket. Vi hafva sökt förskaffa oss närmare upplysningar i denna dunkla sak, men dervid endast erfarit, att uppgiften tyvärr öfverensstämmer med verkliga förhållandet.
En af de sista dagarne i Januari reste Härdelin ifrån Stockholm, följd till bantåget af slägtingar och vänner, men hit till Malmö har han ej framkommit, ej heller hans reseffekter. Hvar han stigit af, har icke kunnat utredas, och, oaktadt ihärdiga efterforskningar på flera håll, har intet spår af honom kunnat upptäckas. Det säges, att den försvunne stundom varit af ett tungt och dystert lynne.
HALLAND DEN 5/4 1881
Den försvunne löjtnant Härdelin. Från Delsbo skrifves till Hudiksvalls Posten: Den uti flere tidningar omtalade, spårlöst försvunne underlöjtnanten Gustaf Härdelin lär nu, enligt från honom sjelf lemnad underrättelse till närmaste anhöriga, finnas i New York, der han strax efter ankomsten har tagit hyra på ett amerikanskt fartyg.
LJUNGBYPOSTEN DEN 5/5 1881
Löjtnant Gustaf Härdelin vid Helsinge regemente, hvilken i början af februari månad så spårlöst försvann under en jernvägsresa mellan Stockholm och Malmö och som sedermera lät höra af sig från Amerika, är nu lyckligen återkommen till fosterjorden och befinner sig hos sina anhöriga i Delsbo. Orsaken till den långa, mystiska utflykten är ännu ej offentligen känd.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
—2—
1 AXEL HÄRDELIN, * 23/10 1846, s. t. kapten Anders Härdelin, Rolfsta. Kapten vid Häls.reg., Hamre. Sen. syssloman vid Hudiksvalls Lasarett. † 27/4 1925
(G75) EVA JOSEFINA GERDA FREDRIKA OHLSSON, * 26/9 1853. † 11/1 1924
—3—
1 Robert Härdelin, * 14/8 1812, s. t. handl. A. Härdelin i Gävle.
G. 1843. Inspektor i Moviken, Bjuråker. Utfl. t. Tuna 1872.
(W33) Eva Brandberg, * 28/10 1818 i St. Kopparberg, Kopp. Utfl. t. Tuna 1872.
Anders * 7/9 1844. Utfl. t. Tuna 1872
Eva * 24/2 1846, † 11/5 1847
Anna * 12/2 1847, † 4/12 1847 (kikhosta)
Robert * 17/10 1848, † 17/1 1852 (bröstinflammation)
Theodor, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Eva, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Robert * 19/2 1852. Utfl. t. Tuna 1872
Carl * 22/1 1853. Utfl. t. Tuna 1872
Laura Augusta Wilhelmina * 16/11 1855, † 15/5 1861 (brännskada)
Gustaf * 3/10 1858. Utfl. t. Tuna 1872.
—4—
23N1 Thore (Teodor)Härdelin född 12/7 1816, s. t. grosshandl. A. Härdelin i Gävle. Flyttat från Norrbo till Delsbo 1856. Kapten. Bos. i Nordanäng 4 (133), Delsbo. † 20/12 1896.
Gift 24/6 1856 i Norrbo prästgård med (49B3) Sara (Sally)Maria Lovisa Berg född 7/4 1827, d. t. prosten L. O. Berg i Norrbo. † 11/9 1881 i Söderhamn.
Barn:
Anna Cecilia * 14/5 1857. Utfl. t. Söderhamn 1880. Hon skrev boken Gammalt Delsbomål. Gift 23/6 1880 med kammarskrivare Karl Adolf Hjelmström. Anna avled den 11 april 1894.
Maria Juliana * 13/7 1858, † 23/8 1930
Tord * 24/1 1860, † 22/8 1865
Emma Margreta * 6/12 1861, † 23/8 1865
Ivar * 13/3 1863, † 9/8 1865 (scharlakansfeber)
Lars * 27/5 1864, † 7/9 1865 (scharlakansfeber)
Thore * 6/8 1866 Riksspeleman gift 1891 skild och omgift 1919, i Delsbo. Död 2/4 1945
Clara Matilda * 26/4 1868 9P26
Nils * 9/5 1871, † 22/5 1871
Troligen Thore Härdelin med hustru Anna-Greta och barnen … Hjälp oss!
23N5 Thore Härdelin, * 6/8 1866, s. t. kapten T. Härdelin i Nordanäng 4, Delsbo. G. 6/8 1891. Egendomsägare i Nordanäng 4:4 o. Sjömyra, Delsbo. Gården i Nordanäng brann ner till grunden, men en ny blev uppförd 1894. (Riksspelman) (Frånsk. 3/6 1918.) Omg. 13/2 1919. † 2/4 1945.
(P180) Maria Cecilia Alexandra Tengborg, * 26/6 1870 i Trollhättan, Älvsb. (Frånsk. 3/6 1918.) † 2/2 1933.
(A15) Anna Margreta Adamsén, * 17/6 1875 i Sth. Dotter till Niels Peter Adamsén och h h Thora Emilia. En av hennes systrar var den kända Helga Hoving. Änka 1945, därefter bos. i Strandäng, Delsbo. † 3/2 1951. Begravd i Adamséns familjegrav på Norra begravningsplatsen i Sthlm.
Mer om Helga o Johannes Hoving längre ner.
Sally Maria * 8/12 1891. Utfl. t. Hedemora 1901
Thore * 22/1 1893, † 16/12 1924
Sigurd * 31/5 1894. Utfl. t. Sundsvall 1902 Död 1/6 1961
Lars Ivar * 27/9 1895, † 4/11 1918
Anna Cecilia * 3/9 1896. Utfl. t. Hedemora 1913
Nils Oskar * 8/9 1898 6
Gösta Rickard * 31/8 1899. Utfl. t. Sth. 1914
Emma Alexandra * 1/8 1903, † 11/6 1928
Sven Birger * 21/11 1907. Utfl. t. Sundsvall 1911
Tora Elisabet, * 30/6 1911 (X4)7E25
Sven * 20/6 1916. Riksspelman Utfl. t. Sth. 1937. Död 30/8 1987.
Spelmännen är Thore Härdelin och Finn-Jonke Olsson. Sittande omgiven av sina barn är Thores hustru Anna-Greta. Hjälp oss med namn på de andra så att det blir rätt
Sigurd Härdelin avled den 1 juni 1961
23N6 Nils Oskar Härdelin, * 8/9 1898, s. t. T. Härdelin i Sjömyra. G. 18/4 1926. (Frånsk. 1927.) Trädg.-mästare bos. i Ede, Delsbo. † 18/8 1967
(X11) Annie Marie Hillbom, * 23/5 1897 i Gävle. (Frånsk. 1937.) Utfl. t. Härnösand 1934.
Dödsannons:
Tillkännagives att f. d. kaptenen vid Kongl. Hälsinge regemente, Riddaren av Svärdsorden m.m.
Thore Härdelin, född i Gävle 12 juli 1816, stilla avled i Delsbo den 20 december 1896,
sörjd och saknad av barn, barnbarn samt övrig släkt och vänner.
Nordanäng 133, med den pampiga mangårdsbyggnaden från 1894
Nordanäng 4:4 Det var här som kapten (23N4) Thore Härdelin (1818-1896) vid Delsbo Kompani, Hälsinge Regemente hade sitt residens.
Den 10 maj 1894 brann gården ner till grunden. Kapten Tore Härdelins mangårdsbyggnad i Nordanäng i Delsbo nedbrann i torsdags till grunden. Elden började ofvanppå taket vid 12-tiden på dagen, antagligen genom någon gnista från skorstenen. En del af lösegendomen räddades visserligen, men genom brist på folk brann äfven en del af den utburna lösegendomen upp. En nyss slagtad gris blef allt för mycket stekt, i det han fick dela det uppbrunnas öde.
Vid det tillfället hade sonen Thore Härdelin tagit över gården vilket han gjorde redan som 23-åring 1889. Thore var kanske inte så intresserad av jordbruk utan kom istället att framgångsrikt ägna sig åt folkmusik. Han ville spela, spela och spela. Härdelins stuga i Strandäng 160, var under en 25-årsperiod räknat från 1910, trots sina små dimensioner en folkmusikens högborg, man kan säga ett spelmännens Mecka, dit de gärna vallfärdade då tillfälle gavs.
Tidningsbild på Riksspelman Thore Härdelin med maka Anna-Greta född Adamsén
Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes samma år som branden – 1894. Troligen var den gamla fastigheten minst lika stor som den som finns här nu säger, Sven-Erik Snygg. Det visar den enorma jordkällaren uppförd i tuktad sten löper under hela huset, från den ena gaveln till den andra. Den förblev oskadd under branden. Efter branden köptes egendomen av Jonas Johansson (6K17) som efter några år sålde den vidare till Herrman Uggla som innehade fastigheten till 1917.
År 1917 köpte (14Y26) Per Snygg det gamla kaptensbostället av Herman Uggla och innehade det till 1938 då äldste sonen tog över.
Egendomens areal var på totalt 180 har, varav 60 åker, 120 skog. Ett av socknens största lantbruk. Per Snygg var tidigare arrendator vid prästgården i Norrbo, och hans barnbarnet Jan-Olov Snygg berättar att inför flytten till Nordanäng körde han allt bohag över vårisen på Sördellen.
—14 Y 26—
20 Per Snygg, *13/5 1878, s. t. sold. J. Snygg i Ö. Norrbobyn. G. 18/5 1902. Arr. i Prästgården, Norrbo. Utfl. t. Delsbo 1917. Bonde i Nordanäng 4, sen. i Ovanåker 17.
38Å1 Klara Sjöberg, *11/8 1881, d. t. skrädd. E. Sjöberg i Norrbobyn, Norrbo.
Ingrid Elisabet, *7/8 1902 30
Per Erik, *17/6 1904 31
Anna Brita, *(7/11) 17/11 1905 (X6)5P32
Klara Maria, *17/6 1907 8V13
Johan Alfred, *3/1 1909 32
Karin Vilhelmina, *15/8 1911 (X6)2S8
Ester Margreta, *31/3 1918. G. o. utfl. t. Lingbo, Skog, 1939.
Sven Jonas, *1/9 1920. Måleriarb.
Elin Birgitta, *16/1 1923 (X6)27K18
—42 Å 5—
2 Karl Herman Uggla, *30/6 1865, s. t. garv. C. A. Uggla i Åbro, Norrbo. G. 9/11 1890. Arr. o. garv. i Åbro, Norrbo. Sen. bonde i Vedmyra 1, Bjuråker o. i Nordanäng 4, Delsbo. † 29/8 1944
(X6)7P15 Sigrid Larsdotter, *7/7 1869, d. t. bonden L. Ersson i Stensbo 1, Delsbo.
Karl Alfred, *27/11 1890, † 19/12 1890 (magplågor)
Ingrid Amalia, *21/3 1892, † 20/5 1894 (lunginflammation)
Karl Gottfrid, *19/2 1894. Utfl. t. Norrbo 1946
Erik Robert, *18/12 1898. Bonde i Sunnerstaholm, Bollnäs.
Sigrid Amalia, *17/4 1904 (X6)42L3
Lars Oskar, *22/9 1906, † 10/2 1921
Utsikt från gården över ägorna med de blånade bergen i bakgrunden.
Hudiksvallsposten den 25 januari 1936
Thore Härdelin avled den 2 april 1945
På trappan Thore Härdelin och hustrun Anna Greta i blommigt förkläde, men vilka är de båda andra damerna?. Bilden utlånad av husets ägare
Så här vackert är huset i Strandäng 160, i november 2019.
Riksspelmännen Sven- och Thore Härdelin vid stugan ovan, 1983 eller 1984. Thore som är född i Stockholm 1946, berättar att träffat och att han mins sin släkting Johannes Hoving.
Sven Härdelin f. 20/6 1916 i Engelbrekt, Stockholms stad. Son till Thore Härdelin och hans hustru Anna Margreta Adamsén. Ingenjör, skollärare och riksspelman. Död 30/8 1987. Gift 17/4 1940 med Agnes Mirjam Viktoria Almgren f. 6/5 1919 i Linköping småskollärare. Frånskild 28/5 1953. Omgift 21/6 1954 med Edla Linnéa Vilhelmina, f. Nyberg född 20/5 1910 i Väddö, Stockholms län. Död 29/2 1988.
Barn:
Thore Uno Nils 21/6 1946 Läs mer om honom på Wikipedia.
Thore Uno Nils Härdelin f. 21/6 1946, son till Sven och Mirjam Härdelin.
Gift 5/7 1973 med Mary Kristina f. 28/8 1948 Frånskild 24/3 1983
Barn:
Thuva Brita 18/5 1967 Läs mer om henne på Wikipedia.
Thore Erik 24/11 1973 Bos. i Gnarp
Emma 26/9 1975 Läs mer om henne på Wikipedia.
Sven Härdelin
HT Måndagen den 20 juni 1966
Sven Härdelin fotograferad i Delsbo häromdagen
Läs mer om Sven Härdelin på Wikipedia.
Se bilder från Delsbostämman 1970, där Sven Härdelin är programledare
Hemmets Journal 1976. Text Lars Eliazon Foto: Bo Östlund
Thore ”Skäggmanslaget” Härdelin, 30 år. Lill-Thore, två år.
Sven Härdelin, 60, tre generationer Delsbo-spelmän. Lill-Thore är redan igång med att lära sig hantera fiol på hälsingevis.
Thore Härdelins farfar, kallad Hampe, var 12-barnsfar och storspelman
Thore ”Skäggmanslaget” Härdelins farmor, Anna-Greta Adamsen-Härdelin, ett sjutusan till fruntimmer. Hon var Dramaten-skådespelerska när hon träffade spelmannen Härdelin. Själv spelade hon dragspel ”till husbehov”, sjöng och deklamerade. Så småningom gav hon sin man 12 barn. På affischen nedan är de båda på turné i Sverige efter en lyckad fyramånaderssejour i USA. Storspelmannen Pelle Schnell var med på Sverige-turnén.
Thore Härdelin är inte bara spelman, Mäjja och Thore med barnen Emma och Lill-Thore.
han är bonde och grisuppfödare. Mäjja spelar också fiol.
Johannes och Helga Hoving
Vi blev mäkta förvånade när vi upptäckte att dessa välrenommerade personer vara bosatte i Delsbo. Vad gjorde de här? I Wikipedia kunde vi läsa att de kom till Sverige 1934 och till Stockholm 1936, men inget om vad de befunnit sig under tiden. En titt i inflyttningslängden visade att de inflyttat till Delsbo 15/8 1934 (Vid ankomsten till Sverige fick de ansöka om svenskt medlemskap då de varit bosatta i Amerika sedan 1904) och utflyttat till Grevg. 14 i Stockholm den 10/9 1936. Dessa uppgifter går nu att lägga till på Wikipedia. Men vad gjorde de i Delsbo var fortfarande en gåta. Viveca upptäckte att Johannes Hoving låg begraven i familjen Adamséns familjegrav på Norra begravningsplatsen i Stockholm. I samma grav låg även en Anna Margreta Härdelin begraven. Vem var hon? Här fick vi äntligen en ledtråd och med lite efterforskning fick gåtan sedan sin lösning. Helga Hoving och Anna Margreta Härdelin var systrar.
Anledningen till att de lämnade USA var troligen den stora depression som rådde där.
Bilder och det mesta av texten är ur boken: Porträttgalleri från Hälsingland, 1936, sid. 392 – 393.
Johannes Walter Wilhelm Hoving. Född 17 juli 1868 i Wiborg, Finland. Son till bokhandlare Walter Hoving i Stockholm o h. h. Bertha Boldt. Överläkare vid Mariehamns badanst.1898 – 1903, innehade eget med-mek. Inst. i Helsingfors. Sjukhusläkare vid ett flertal sjukhus i New York, 1904 – 1911, innehade eget sjukhus därstädes 1911 – 1934.
Med. och fil. Doktor. Stiftare och förste. Ordf. för Vasalogen och samfundet S:t Erik i New York och numera herdesledamot av båda och herdes ordf. i samfundet, medlem av Vasaordens storloge sedan 1921, livstidsmedlem av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Svenska stora Landslogen, svenska sjukhuset i Brooklyn och sällskapet M. M. i Helsingfors, stiftare av Vasalogen Göteborg och därigenom grundare av distr. Sverige inom Vasaorden, medlem av Svenska Historiska sällskapet i U. S. A. Innehar Oskar II:s jubileums medalj, Göteborgs utställnings medalj i brons, Am. Kongressens Washingtonmedalj, Samfundet s:t Eriks guldmedalj i kommendörsband, R.V.O., R.N.O.
Gift 17/6 1894 med Helga Theodora Petra Adamsén född 24/2 1862 i Christianshavn, Danmark. Hon var tidigare gift med operasångare Axel Rundberg och hade dessförinnan en dotter, Anna Margareta f. 17/6 1875 med Nils Peter Adamsén. Skådespelerska vid Dramatiska teatern i Stockholm 1885 -1898. Vis och lutsångerska med recitatriser.
Stiftat Vasaordens Barnklubbar 1921 och ledarinna av Vasabarnens resor till Sverige, 1924, 1929 och 1933, herdesledamot av New York distr. av Vasaorden i Amerika, repr. För New York i Storlogens av Vasaorden barnklubbskommitté, herdesledamot av logen och samfundet S:t Erik i New York. Hon innehar samfundets stora guldmedalj, och Vasamedaljen i guld av 8:de storleken ävensom barnklubbarnas herdestecken i pärlor och guld.
Helga skrev memoarboken Teaterminnen o livsbilder från olika länder 1937.
Barn:
Sonen Hanne, f. 1895, tandläkare i New York. Deras son varuhusdirektören Walter Hoving f. 1897 i New York är far till chefen för The Metropolitan Museum of Art i New York Thomas Hoving f. 1931.
Dottern Greta f. 1899, gift 1923 med köpman Karl Ivar (Carlos) Persson f. 1886 i Norrköping.
Han avled i Delsbo den 30/10 1937. Se nedan.
Annons ur Aftonbladet den 5 juni 1902
Annons ur Aftonbladet den 13 april 1898
SVENSKA DAGBLADET TIS DEN 25 JULI 1899
MARIEHAMNSPOKALEN
EN LUSTRESA TILL EN KAPPSEGLING
I lördags afton stodo 300 stockholmare nere vid Skeppsbron och viftade adjö åt 200 som stodo på den finska ångaren Torneås däck. De 200 skulle på godtköpsbiljetter resa till Mariehamn på Åland för att åse täflingen mellan svenska och finska jakter om den af dr Hoving skänkta vandringspokalen.
När det inte lönade mödan att vifta längre och Torneå sakta gled ut genom den sommarnattsmörka hamnen, skulle de 200, som nu öfverlämnade sig åt en lustresas ovissa öden, söka sig ligg-, sitt- eller ståplats ombord å den med belgisk täthet befolkade ångaren. Några få hade varit så försiktiga att de skaffat sig biljett med säker sofplats redan en half mansålder i förväg. Men de som ej varit lika förutseende fingo tillbringa sin natt hvarhelst de kunde. Man sof därför både i mat- och röksalongerna, både på bänkar, bord och stolar, ja, några till och med under borden eller stolarne.
De allra mest vanlottade fingo åtnöja sig med att sofva på däck. Det var här hela natten ett det mest brokiga folklif. På en bänk syntes en dödstrött dam ligga raklång och sofva med en kappa öfver sig. Tätt bredvid henne sutto ett nygift par insvepta i en och samma filt och slumrade ljuft med kind emot kind. En stackars herre hade klämt in sig mellan en trappa och en vägg, och där sof han, stående i 45 graders vinkel.
Vi som hade våra säkert abonnerade sofplatser togo lifvet ur en mera upphöjd synpunkt. Vi stodo ungefär halfva natten kring dem af borden uppe på däck, hvilka ej användes som sängar, drucko pjolter, berättade historier och betraktade de landskapstafvlor som drogos bort från våra blickar. De voro alltjämt desamma fast med något växlande former: det var ett stycke stilla blåsvart vatten, en smal strimma mörk skog och slutligen en bred himmel med massivt blygrå moln. Men genom några smala springor i dessa moln blickade en isgrön natthimmel fram.
Redan vid 7-tiden nästa morgon väcktes vi af att ångbåten anlände till Mariehamn. Af den lilla friska staden kunde man till en början endast uppdaga en ångbåtsbrygga och några få spridda hus. Vi klefvo därför upp i en liten finsk droska och läto dess ölänningsliknande dragare föra oss omkring på stadens hufvudgator. Gatorna påminde om breda landsvägar utmed hvilka de små trähusen lågo bakom sina spjälstaket och så långt ifrån hvarandra att både trädgårdar, potatisåkrar och betesmarker fingo plats emellan dem.
Vi stego af vid restauranten, där en lättare frukost blifvit framdukad vid ett stort långbord. Så presenterades vi för prisdomarena, en från hvart och ett af de segelsällskap som deltogo i täflingen. Egentliga förstyret för täflingen var baron C. v. Knorring, biträdd av hrr F. Breuner, Renvall, Granholm, C. Th. Eriksson, S. Hydén samt redaktör Albert Engström. Dr Johannes Hoving var ett ytterst ämabel värd, som med dödsföraktande energi offrade sig för sina gästers skull.
Vid 11-tiden började alla jakterna, kringströdda öfver den rymliga hamnen, göra sig klara till dagens strid. Denna hade bestämts till att taga sin början kl. half 12. Vinden blåste från nordväst men var ganska laber och visade tendenser att ytterligare mojna. Den höll likväl i sig under hela kappseglingen och friskade upp sig något mot slutet af densamma.
De deltagande jakterna representerade följande segelsällskap: Flamingo, Estlander, Briseis, Frosterus, och Stormfågeln, Silander, alla tre för Nyländska jaktklubben; Marita, Montell, för Viborgs segelförening, Aino, Hellberg, för Ålands segelförening; Asta, Tempelman, för k. svenska segelsällskapet; Mimosa, H. A. Söderberg, för segelsällskapet Svearne; Vikingen, Carlsson, för segelsällskapet Vikingarne; samt Aslög, H. Herlitz, för Lidingö segelsällskap. Två finska båtar, Sarah och Saga, hade ytterligare anmält sig men startade ej, den förstnämnde till följd af haveri, den senare därför att den af vindstilla uppehållits så länge på vägen till Mariehamn att den anlände först vid kappseglingens slut.
Stockholmsångaren Rolf tjänstgjorde som prisdomarefartyg och gick till ankars midt för ostpricken vid inloppet till hamnen. Banan, som var 19 minuter, sträckte sig från denna prick rundt Lekskär till Nyhamn, Kobbaklintarne och åter till mållinien. Alla båtarne startade på en gång och egentligen skulle det ha varit flying start, men som denna misslyckades, tog man tider för hvarje båt. Starten skedde i följande ordning: Flamingo, Mimosa, Briseis, Aslög, Stormfågeln, Maritta, Asta, Vikingen och en god stund efteråt Aino.
Den båt som först skar startlinien var tillräckligt märkvärdig för att förtjäna ett särskildt kapitel. Han kom framrusande öfver vattnet nästan utan att vidröra detsamma och flög åstad med en sådan fart — i synnerhet på slör och läns — att det var ingen möjlighet för de andra att hinna honom.
Ingeniör Estlanders dubbelbåt Flamingo har närmast utseendet af ett slags flotte, nästan jämnbred i för och akter. Själfva skrofvet — om man ens vågar tala om ett sådant — utgöres af två smala båtar, ett slags medar, hvilka sammanhållas af ett kullrigt däck som helt och hållet täcker båda.Han har dessutom en ganska stor centerbordskifva, hvilken gifvetvis endast behöfver anlitas på kryss och slör.PÅ läns glider båten helt och hållet ofvanpå vattnet och då den lägger sig på kryss, lyftes den ena båten ur vattnet och man seglar endast på läsidans smala båt samt centerbordet. Den gör alltså så godt som intet motstånd mot vattnet.
Denna högst extravaganta båt deltog nu för andra gången i en kappsegling. Första gången den mätt sig med vanliga båtar hade varit i Helsingfors för någon tid sedan. Då hade den seglat i, som det heter på finska, fjärde kategorin, men hade seglat om alla de andra så omåttligt att ingen båt i de tre högre afdelningarna kunde tillerkännas något som helst pris.
Hr Estlander har emellertid själf varit något tveksam huruvida den nya båttyp han konstruerat, med Söderhafsöarnes båttyper som mönster, kunde vara fullt användbar och har därför i år byggt den endast af furu. Som den är byggd ytterst tunn af lätta, veka furuplankor, har den ej någon vidare motståndskraft utan blir lätt läck. Det har därför inträffat att den ett par gånger blifvit fylld med vatten och under kappseglingen i söndags måste pumpen allt som oftast anlitas. Kullseglat har den däremot icke såsom oriktigt uppgifvits, men det fordras naturligtvis ganska stor skicklighet i skötande af densamma.
Äldre, konservativa jaktmän, som hufvudsakligast tänka på det bekväma och trygga, finna förstås Flamingo vara en styggelse. Men detta hindrar icke att den kan vara af stor betydelse för den moderna båttypens utveckling och får den deltaga äfven i våra svenska täflingar, kommer den otvifvelaktigt att medföra en storartad omhvälfning inom vårt båtbyggeri och vår båtkonstruktion, hvilken ej är utan vissa tendenser till stillastående.
Flamingo sköt, som sagdt, en rent af otrolig fart. Den ej blott bibehöll, utan äfven ökade det försprång den erhållit. Den rundade sålunda den första märkebåten långt före de andra. Närmastt efter Flamingo följde Mimosa och Vikingen, hvilken sistnämnda redan på länsen gått om de öfriga seglarne.
På andra sidan i triangeln hade båtarne sträckbog, under det att de på den tredje och sista hade en ganska lång kryss. Under denna visade Vikingen än en gång sin framstående kapacitet. Den skilde sig från sina medtäflare allt mer och mer samt inkom ungefär halfvägs mellan dessa och Flamingo. Mimosa visade sig nämligen ej lika framstående på bidevindsseglingen som på länsen. Men så kunde den ej heller få sin fock att stå ordentligt. Vidare tog den ett väl långt slag på sträckbogen samt stod så långt ut till hafs att den råkade ut för vindstilla samt passerades af åtskilliga andra än Vikingen.
Resultatet af seglingen blef följande:
FLAMINGO … 3 t. 11 m. 40 s. — 3 26 29
VIKINGEN … 3 t. 18 m. 53 s. — 3 34 39
ASTA … 3 t. 27 m. 50 s. — 3 44 30
MIMOSA … 3 t. 30 m. — s. — 3 46 40
MARITA … 3 t. 30 m. 12 s. — 3 47 43
ASLÖG … 3 t. 32 m. 1 s. — 3 48 41
BRISEIS … 3 t. 27 m. 40 s. — 3 50 16
STORMFÅGEL … 3 t. 42 m. 17 s. — 3 56 5
AINO … 3 t. 53 m. — s. — 4 5 54
Dubbelbåten Flamingo hade sålunda eröfrat såväl den Hovingska pokalen som damernas pokal och den silfvermedalj som åtföljer den förstnämnda. Några andra pris än dessa utdelades ej, hvadan de andra fingo åtnöja sig med att ha seglat för äran.
Efter kappseglingens slut badade vi i det blott 11 gr. Varma vattnet och samlades så vid 5-tiden uppe i resturanten där en större festmiddag serverades. Denna besöktes af långt fler människor än man hade väntat, hvadan man först efter större svårigheter lyckades tillkämpa sig de nödvändigaste matbitarne. Tidningsmännen hade sitt särskilda bord, vid hvilket platsens gemytlige badkamrer, den unge begåfvade skådespelaren hr Hultman, fungerade som värd.
Betjäningen var dessutom ej så litet exalterad däraf att strax före festmiddagen ett dråp begåtts inom själfva restauranten. Källarmästarens tvenne drängar hade af någon anledning råkat i krakel med hvarandra och med finnarnes karaktäristiska impulsivitet hade den ene så godt som slagit ihjäl sin kamrat genom att krossa hans skalle med en butelj.
Festmåltiden afåts och — kanske hufvudsakligast — afdracks utan några som helst tal. Efter kaffet visade dr Hoving oss sin storartade badinrättning med dess märkliga inhalationsapparater. Dessutom bjöd han på en liten utfärd i kolibribåt till Möckelön, där det stora hafsbadet efter franskt mönster håller på att anläggas. Så skedde prisutdelningen ute i parken framför societetshuset, med tal för såväl Finland som Sverige och dagens hjälte, ingeniör Estlander.
Därefter vidtog dansen och denna fortsattes ända tills Torneå tutade med sin ånghvissla och tvang oss att lämna våra nyförvärfvade finska vänner. En dubbelkvartett af sångare hade hela tiden medföljt oss och utförde från restaurantens veranda en hel del lifligt applåderade sångnummer.
Då Torneå vid 11-tiden på natten kastade loss, hälsade både vi och finnarne hvarandra med ändlösa hurrarop. Vi hade blifvit så hjärtligt mottagna af dem och sympatiens lågor hade hela dagen flammat så högt, att vi hade svårt att skiljas från dessa våra nyförvärfvade vänner.
Efter en stilla och skön färd gled Torneå vid 7-tiden på måndags morgon ånyo in i Stockholms hamn med sin last af tungt sofvande, dödströtta festresenärer.
Sancho Panza
Avskrift:
Viveca Sundberg
Tre kopierade tidningsklipp efter redaktör Bror Jonsson, som är utlånade av hans son Björn Jonsson
Storsatsade på ett hönseri
Greta Hoving f. 16/2 1899 i Finland, d. t. Johannes o Helga Hoving. Gift 15/5 1923 med Karl Ivar (Carlos) Persson f. 23/3 1886 i Norrköping. Köpman. Hon avled den 13/4 1984 i Stockholm
Infl. till Delsbo 21/5 1937 från Amerika där de varit bosatta. Här i Delsbo hade Carlos startat ett hönseri, men en plötslig död (hjärtslag) gjorde att han avled efter bara fem månader den 30/10 1937.
De hade hyrt den här fastigheten Ovanåker 17, 1:4, som ägdes av Karin Olsson. Detta framgick av bouppteckningen. Här här en del av bouppteckningen som visar att de bl.a. hade 350 höns och kycklingar.
Den kopierade artikeln är utlånat av Björn Jonson
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Underbart att läsa om släkt och vänner, särskilt de man träffat i livet. Tack så hjärtligt
Hej Ursula! Kul att du hittade sidan om din släkt, men den är ju så stor så där finns det mycket intressant fördjupa sig i om man vill släktforska
Ha de bra, Åke Nätterö