Fäbodar i Delsbo

Den här är en avskrift av boken: Fäbodar i Delsbo. Med tillstånd från Delsbo Hembygdsförening har vi skrivet av texten i boken och skannat av bilderna. En del bilder har vi kunnat återge i original.

Boken som är slutsåld var på 140 sidor, innehöll 138 bilder och gavs ut av Delsbo Hembygdsförening 1996. Efter 20 år har många uppgifter blivit inaktuella. Vallstugor har bytt ägare och andra saker har kanske inträffat som gör att uppgifter behöver uppdateras, vilket vi nu hoppas få hjälp med.
Avskrift: Viveca Sundberg

---

En digital upplaga har många fördelar. Vi kan rätta till tidigare eventuella felaktigheter och vi kan lägga till nya uppgifter och nya bilder, och vi gör vårt bästa för att efterlikna boken, även om den aldrig kan få samma utseende och det går heller inte ersätta känslan av att hålla i en bok. Vi måste rätta oss efter de regler som gäller för internet.

---

Under rubriken Fäbodväsendet kan du se bilder och filmer från fäbodar och läsa mer om hur andra beskriver vårt kulturarv.

---

Se bilder från fäbodar i Delsbo på Delsbo sockenbilder.

---

Som ett led i vår dokumentation av fäbodkulturen har nu turen kommit till Delsbo socken och Delsbo Hembygdsförening i Hudiksvalls kommun och deras analys av sitt fäbodväsende.

Genom att digitalisera uppgifter om våra fäbodar, får många fler möjlighet att lära känna vårt kulturarv.

Materialet i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

---

Hjälp oss att uppdatera vallarna med aktuella uppgifter och välkommen med fler berättelser och även fler bilder.

FÄBODAR I DELSBO

Ansvarig utgivare: Delsbo Hembygdsförening

Omslagsbild: Flicka i fäboddräkt, teckning av Bror Hillgren

Tryckt av: AB Romi Tryck, Ljusdal 1996

ISBN 91-971243-4-6

 

GRANRISROSEN PÅ VÄGEN HÄLSAR BESÖKARNA VÄLKOMMEN

---

INLEDNING

Före detta lektorn och docenten Gunnar Bodvall, Uppsala, överlämnade 1988 till Delsbo hembygdsförening det material som senare ledde till en avhandling om ”Bodland i norra Hälsingland”.

Gunnar Bodvall sökte under 1950-talet utreda utmarksodlingarnas roll för den permanenta bosättningens expansion fram till mitten av 1800-talet.

Utmarksodlingarna var i en hel del socknar i norra Hälsingland, särskilt Ljusdal, Bjuråker, Delsbo och Järvsö förknippade med de s.k. bodlanden. Det var en sorts utgårdar som hörde till bygdens hemman. Förutom bodland hade de flesta hemman även del i en eller flera fäbodvallar.

Allt material som Gunnar Bodvall samlat och senare sammanställt om bodland och fäbodvallar i nämnda socknar förvaras på Bygdemuseet i Delsbo. Detta material är mycket omfattande och kan vara till god hjälp för den som vill forska om lantbebyggelse, ägoförhållande och odlingssystem i norra Hälsinglands byar under äldre tid.

 

Från G. Bodvalls besök 1988 (Foto Pärmas Gösta)

---

HISTORIK

Utdrag ur boken Kring Hälsingland och dess gamla folkland av Israel Jonzon (Nyströms Tryckeri, Bollnäs 1973)

Utdrag ur uppsatsen ”Om fäbodvallarna i Forsa” publicerad i Julhälsning till Forsa församling 1960.

Även om denna uppsats är baserad på forskning rörande fäbodvallarna i Forsa, torde nog historien och tillämpningen kunna överföras också till fäbodvallarna i Delsbo.

Jonzon menar, att en del vallar i Forsa är sedan vår tideräknings början, då våra äldsta byar tillkom. En del vallar är knappt 100 år gamla, från laga skiftet.

Vid äldre järnåldern var den odlade jorden så knapp kring byarna, att den räckte endast till brödsäd, kreatursfodret fick man ta från naturliga slåtterängar på fuktig mark.

Vinterfodret måste hämtas från skogarnas myrmarker. På den tiden, mötte det inget rättsligt hinder, enligt Hälsingelagen, att för ett hemmans eller en bys räkning, få tillgång till ett lämpligt område på de stora allmänningsskogarna. Om slåtter- och betesmarkerna låg ”långt bort” blev det nödvändigt att bygga stugor och fähus. Det blev så en fäbodvall.
När det i senare tid blev nödvändigt, att även i de stora skogsområdena avgränsa socknarna från varandra, försökte man tillse att de vallar som hörde till byar inom socknen, kom att ligga inom sockengränsen. Detta lyckades nu inte alltid, varför nya vallar anlades.

Det fanns också hemman och byar som inte hade någon fäbodvall. Det ansågs att deras ”hemmamarker” räckte till för både brödsäd, bete och foder. Vidare fanns det hemman som hade fäbodland, alltså jord, men inte mulbetesrätt.

Vid olika domar, och vid de olika skiftena, blev naturligtvis en del bönder och byar nödgade att bryta upp från ställen som fäderna nyttjat i många generationer, vilket nog inte gick oförmärkt förbi.
Delsbo i maj 1987
Lennart Persson Västeräng 2:2, Delsbo

Odling och bebyggelse i Delsbo 1770

---

STUDIECIRKEL -87

”Fäbodvallar tillhörande Delsbo socken”

Under våren 1987 har Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan bedrivit studiecirkel i detta ämne. Intresset att delta har varit stort, hela 35 personer har varit med.
Cirkeln har förutom kartstudier, arkivstudier och viss mån inventering av litteratur, gjort uppteckningar.

Den kunskap som finns i cirkeln samt det material som deltagarna på eget initiativ insamlat bland vänner och bekanta har vi samlat i denna sammanställning.

Vi har haft 11 st sammankomster omfattande 3 lektioner.
Vid ett tillfälle har filmare Erik Eriksson, Korskrogen visat filmen om Fallmoran- en levande fäbodvall i Klövsjö.

Cirkeln har haft besök av Olga Jansson, Brita Jonsson (Kristians) och Karin Lövstrand som berättat mycket informativt om hur livet på en fäbodvall kunde gestalta sig.

Framtiden har varit föremål för diskussion. Kommundelschefen Rolf Kron informerade om hur man ifrån kommunalt håll planerat Sjuvallsleden och de åtgärder som vidtogs.

Vid det tillfället presenterades ett förslag som vi ska försöka realisera, förslaget gick ut på att ifrån Hembygdsföreningen utlysa en ”städ/röjardag” då alla uppmanas att vara på resp. vall, på det sättet skulle man kunna förena nytta med nöje i bygemenskapens tecken.
Vi har också besökt ”gamla” Stömnevallen samt avslutat cirkeln på Råbergsvallen där vi smakat på ”gammaldags” mat och fått tillfälle att se hur livet på en vall kan gestalta sig i dag.

Vi insåg ganska snart att 11 gånger inte räcker långt när det gäller detta ämne, varför vi planerar att genomföra flera cirklar. Många av vallarna har vi inte ens hunnit börja bearbeta, men när det arbetet är gjort kommer säkert material till en större skrift att finnas. Där även de fotografier vi inventerat skulle kunna visas.

Vi i cirkeln hoppas att detta material kan komma till användning och att intresset för Delsbo sockens vallar även i framtiden kommer att vara stor och utbrett i sockná.

Delsbo 1997-06-13
Maj-Lis Persson Gladh
Cirkelledare

DELTAGARE I CIRKELN

Lennart Persson
Sven Månsson
Märta Broden
Tora Ving
Märta Rogell
Albert Färlin
Eivor Färlin
Lars Axelsson
Erik Eriksson
Erik Östgård
Gunbritt Olsson
Olle Jonsson
Mai-Britt Jonsson
Anna Jonsson
Erik Bergman
Anna Andersson
Einar Andersson
Erik Larsson
Carin Mårtensson
Gunnar Mårtensson
Lola Beijer
Fred Beijer
Märta Persson
Calle Skoglund
Kjell Svensson
Raymond Bylander
Lillemor Ohlin
Britta Larsson
Lasse Larsson
Margit Bodin
Gunnar Wahlström
Mårten Nilsson
Ledare:
Maj-Lis Persson-Gladh
Ingrid Pauls-Gustavsson
Gösta Olsson

---

STUDIECIRKEL -88

”Fäbodvallar tillhörande Delsbo socken”
Under våren -88 har cirkel nummer 2 genomförts i detta ämne. Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening har tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan arrangerat cirkeln. Antalet deltagare har varit 32 personer.
Cirkeln har haft 10 st sammankomster. Arbetet har skett i tre grupper: kartgrupp, inrednings-inventerings- och allmän grupp.

Cirkeln har haft besök av Kerstin Andersson, Holänna, som forskar i ämnet västra Hälsinglands tidiga odlingsland. Hon redogjorde för de pollenprover och de slutsatser som gjorts under hennes arbete.
Karl-Anders Karlsson har berättat om sina minnen från Asarvallen och Rusmyrvallen.

De tre sista tillfällena har vi besökt fäbodvallar.

Sumåsvallen med Mårten och Göta Nilsson som värdar. Svartvallen med kartor i handen för att kunna se var gamla stugor kan ha stått. Med kartor och genom att leta hörnstenar försöka bilda sig en uppfattning om tidigare utseende av vallen.

Avslutning sker på Julingvallen med Erik Östgård som värd.

Som ett resultat av bygdens engagemang kommer föreningen att utlysa ”Allmän valldag” den 11 juni. Förhoppningen är att väcka ett brett intresse för att bevara fäbodvallarna till eftervärlden.

Delsbo 1988-06-04
Maj-Lis Persson Gladh
Cirkelledare
DELTAGARE I CIRKELN

Lars Jonsson
Solveig Jonsson
Sven Andersson
Olle Jonsson
Erik Larsson
Lennart Persson
Erik Östgård
Lars Axelsson
Karin Strandberg
Bert Strandberg
Erik Bergman
Hans Karlsson
Gun-Britt Olsson
Margit Bodin
Anna Andersson
Einar Andersson
Carin Mårtensson
Gunnar Mårtensson
Ingrid Mickelsson
Sven Månsson
Lillemor Ohlin
Britta Larsson
Lasse Larsson
Linnea Wallin
Anna-Britta Jansson
Sven Skytt
Mårten Nilsson
Kjell Svensson
Raymond Bylander
Marta Persson
Marta Rogell
Ledare:
Maj-Lis Persson-Gladh
Ingrid Pauls-Gustavsson
Gösta Olsson

---

Register över vallarna i Delsbo

1. ALSJÖVALLEN
2. ASARVALLEN
3. BRÅNVALLEN
4. GÄDDVIKSVALLEN
5. JULINGVALLEN
6. JÄRNVALLEN
7. KLÖVSVALLEN
8. KÄLLBERGSBODVALLEN
9. LILLBOVALLEN
10. LILLVALLEN
11. LUSSEVALLEN
12. LÅNGSBOVALLEN
13. NYVALLEN
14. PRETTINGVALLEN
15. PRÄSTVALLEN
16. RENÅSVALLEN
17. ROSSJÖVALLEN
18. RUSMYRVALLEN
19. RÅBERGSVALLEN
20. SELLBERGSVALLEN
21. STÖMNEVALLEN
22. SVARTVALLEN
23. TROLLSVALLEN
24. VABÄCKEN
25. ÖRVALLEN

DELSBOVALLAR I BJURÅKER 

26 BRÄNNÅSVALLEN
27 LENNSJÖ
28 LINDBOVALLEN
29 SUMÅSVALLEN
30 YTTERHAVRAVALLEN

Efter beskrivning av vallarna:

FÄBODSKILDRINGAR FRÅN DELSBO 

 

 

 

 

Riksantikvarieämbetets karta visar hur sockengränsen går genom Alsjövallen

 

1. ALSJÖVALLEN

Se karta.

---

Se You Tubefilm från Alsjövallen.

---

Se bild på Alsjövallens brunnssvängel.

---

Läs om Alsjövallen i Fäbodar i Forsa.

---

O.B.S. Efter beskrivning av vallarna finns en flera sidor lång skildring om livet på Alsjövallen

En mötesplats för vänner och slagskämpar från Delsbo och Forsa

En riktig fäbodvall är alltid en vacker fäbodvall. I vallivet märks ingen kantighet, inga spår av våldsamma omvälvningar eller drastiska experiment. Det har vuxit fram ur sina givna förutsättningar på ett nästan organiskt sätt och har småningom uppnått en tidlös, enkel skönhet. Alla de vallar vi sett har haft stil över sig, en verklig funktionalism (utan anföringstecken!). De är inte ”snygga”, inte ”eleganta”, har ingenting av sökt idyll eller av arkitekters snilleblixtar. De är helt enkelt vackra därför att de tillkommit för att fylla en given uppgift, och för att de verkligen fyller sin funktion.

Vi har alltså trivts på alla vallar och skall vakta oss noga för att utnämna någon särskild till skönhetsdrottning. Men det må ändå vara oss förlåtet att vi blev extra imponerade då vi besökte Alsjövallen.

Den är till ytinnehållet kanske den största av dem vi gästat och ligger på gränsen mellan Delsbo och Forsa. Kring de stora, mjukt böljande vallarna står skogen mörk, litet sträng och stram mot all den ljusa grönskan. Och runt omkring lyfter sig kullar och åsryggar med egendomligt rörliga profiler. De ger landskapet en egen underlig stämning, som av ’’livfylld ro” eller ”rofyllt liv”, om uttrycken tillåts. Man tycker sig höra glömda arkadiska melodier från flöjtspelande vallfolk som driver sin boskap längs åsarna, och på samma gång är hela bilden litet lättsinnigt ymnig, som om kullarna drällde av mogna druvor på långa frestande rankor. Men detta är ett landskap med många godtemplare och inga krögare.

Och här förekommer mer av svett och möda än av druvsaft och lättja. Visserligen kan den gästvänliga ”bojäntan” Hanna Olsson från Näsviken och hennes man berätta åtskilligt om gångna tiders glada fester på Alsjö, om mången pampig storhelg då dellbor och forsabor möttes här i fröjd och gamman – och saftiga slagsmål! Men mycket har blivit annorlunda på vallarna under de senare åren. Mycket av den festivitas som vilade över bygdefolkets sammankomster har förbleknat och även de krigiska episoderna har blivit sällsynta sedan slagsmålet förlorade sin gamla värdighet som traditionellt folknöje.

Det enda krigiska som finns kvar är de vaksamma gårdvararna som tagit emot oss litet varstans på vallarna. Även Alsjövallen har sin morrande Cerberus, som släpper in oss på vallen med stor tvekan och först sedan hans matte, fru Olsson, lagt in ett vänligt ord för oss. Matte är gästfriheten själv. Hon och hennes man liksom för övrigt hela familjen är bosatt på vallen på somrarna. Fru Olsson har inte varit bojänta så värst många år, men hon vet ändå mycket väl hur det går till när man ystar ost och kärnar smör, och hon ger oss lov att gå med runt och titta på medan hon arbetar. Makarna Olsson är båda mycket intresserade av gammalt fäbodliv och man misstar sig inte på att de trivs med att vara på vallen. Men vi förstår att vistelsen där även betyder hårt och flitigt arbete.

Liksom i alla fäbodar vi sett, är det även hos makarna Olsson fint och välskött överallt. Även hos dem finns en gammal präktig storsäng med fint överkast, och en stor öppen spis. Och utomhus lyser allt av sommarens färger. Medan vi ser oss om får vi veta, att det alltjämt finns bojänter i tre av stugorna på Delsbo-vallen och i två på Forsavall. Det är södra delen av vallen som hör till Delsbo, och den brukas av byarna Källberg, Källeräng och Vitterarv.

Innan vi lämnar Alsjövallen kommer förstås de evinnerliga kamrorna fram. Hunden morrar åter ilsket och misstänksamt då den ser de mystiska apparaterna riktas mot skogen, mot backarna, mot husen och mot matte själv. Men du får allt förlåta oss, du påpasslige väktare, att vi försöker fånga och gömma litet av allt vi ser. Det förtjänar att gömmas – och att plockas fram då och då, och visas, och beundras.
Carl Skoglund år 1950

---

FORSA – ALSJÖVALLEN 1950

Två bilder på Hanna Olsson Foto: Lars E. Logård

Det finns en kommun i Hälsingland som har många fäbodvallar. Särskilt en av de små gamla kommunerna har enbart omkring 30 st. Det är en rikedom att ha så många vallar. Ingen tänker nog på vad själva fäboden i sig själv betyder, för folk som levde på den tiden som vallarna var i bruk.

Vilken tillgång för bönderna själva som kunde frakta upp sina djur dit om somrarna. Många hade knappt om maten åt sina kor på vårarna och svårt att låta dom gå lösa på skogen där hemma på gården, men på fäboden kunde man ju släppa dem på skogen och dom födde sig själva som vi sa.
Även ur ungdomens synpunkt var det en tillgång med dessa vallar med de många fäbodjäntorna som vistades där med korna. Dit drog ungdomen på lördagskvällen med dragspel och glada skratt, för då hade dom gjort helg så då var dom fria och kunde roa sig själva bäst de ville. Ja då blev det liv och rörelse på vallen.

Även stintorna hade gjort undan för dan och klätt sig fina tills byns ungdomar skulle komma. Då var det bara att leta någon tom lada eller ett oanvänt fäjs att dansa i.

Spelman tog en klunk ur den medhavda fickflaskan och så klämde han i med en rejäl gammal polska och snart var hela loggolvet fyllt med glada pojkar och blyga men rödblommiga stintor, som glömde både smörkärning och ystning.

För vårnatten var ljus och det fanns känslor i luften. Och kanske hennes käraste skulle fria i kväll. I kväll skulle Olle i granngården få följa henne hem efter dansen. Det hade hon bestämt.

Okända musikanter på Alsjövallen

Nu spelar Näcken en vårlig melodi
där vid bäcken jag nyss gick förbi
Jag hörde hans ystra svängar
nu dansar både pigor och drängar
Man rycks med i vild galopp
det spritter uti både själ och kropp
Så blir jag still, vad var det jag hörde
jag lystrar till, vad var det som mej förde
hit får att höra på Näcken
där han spelar polskor vid bäcken
Jo det har förvisst, blivit vår sen sist
jag stod här på bron.

Ja det är våren som kommit och stannat
nu saven sjuder uti trädens stammar
Och fåglaläten det hörs i skyn
just när jag går genom byn
Vad ska man önska mera
än att få promenera
Uti vårsolens glans
det känns som inga sorger fanns
Ja, jag är nöjd med livet
allt det vackra, det är mig givet
där jag satt mej på bron.
Skrivet av Smalls-Marta Persson den 12/4 -88

 

Alsjövallen är en gammal bondby. Det berättas att här bodde folk kring dessa sjöar överallt. Någon har sport att här bodde man före digerdöden, som härjade kring 1300-talet.

Min mor hade hört av sina föräldrar att från Stenbo by gick 12 hästskjutsar till julotta i Delsbo kyrka. Det låter otroligt när de nu finns endast 2 bondgårdar som på 40-talet senast var i bruk.

Men om någon vill forska i detta så ska han finna rester och lämningar efter hela Hansesjöns strand ända från Stenbo till Hansebodarna där Strömberg hade jordbruk på 1920-talet, och mitt emellan Stenbo och Hansebodarna fanns en plats som kallades Skummarbo. Tar man av till höger där i Stenbo och går över ån, där det så sent som på 1944-48 fanns en grind till skydd för att inte korna skulle bära iväg neråt Bobygden eller åt Forsahållet.

Sen man gått över ån fanns strax till vänster en gammal vall som hette ”Gronäs”. Denna vall var nog ända in på 1900-talets början igång. Man hade skiftesgång, buförde till flera vallstugor och flytta hem emellan. Mor sa att dom kallade detta förskifta, mellanskifta och särskifta. Varför gjorde dom så frågar någon. Jo därför att det inte fanns så mycke mat i skogen på den tiden. Det fanns ju inga hyggen då utan dom svedjebrände så det skulle växa gräs till mat åt korna. Det fanns inte kilometersbrännor som i dag utan en enda buske.

Alsjövallen 1920

Alsjövallen är som alla andra vallar i Delsbo gammal, cirka 1700-talet.

Den byggdes av byarna Källberg, Norrberg. Vitterarv, S. Sannäs och Sunnansjö, men när denna bok skrivs är det andra platser inblandade, och all den bördiga fina åkerjorden är beväxt med skog. Så naturen har tagit tillbaks, det som förr i tiden var levebröd åt både djur å folk.

Prosten Knut Nilsson Lenaeus hävdar på 1700-talet, i sin kända beskrivning ”Delsboa Illustrata” att Alsjövallen var både fäbodvall och bodlandsby samtidigt.
Här skulle det sålunda ha funnits både fäbodar och bodlandsgårdar samtidigt. Det var också troligt att man på prostens tid, inte så noga skilde på bodlandsgårdar och fäbodvallar.
Åker och svalland hade en sammanlagd areal av 5,5 ha eller 11 tunnland.

Efter storskiftet i slutet av 1700-talet tycks dessa bodlandsgårdar ha övergått till fäbodar i traditionell mening.

Marta Persson

Vy över Alsjövallen 1950 från Lars-Jonsas stuga Nr 2

---

Mer om Alsjövallen

Lördagen d. 21 dennes såg jag Alsjövallen för första gången. Vilken välskött och prydlig vall! Klippta gräsmattor nästan över hela vallområdet och längst i öster, världens kanske vackraste blomsteräng!

Idag måndag, medan jag ännu är imponerad, läser jag i HT en berättelse av ”Marta”, där hon talar om vallens historia, så som hon tänker sig den. Och kanske gick det till just så som hon skriver!

Bror Hillgren säger i en av sina böcker, att Alsjövallen är ”obeskrivligt vacker”. Vallen var nog öppnare på den tid getter och får höll efter sly och busk. Inga träd skymde, men Hillgrens omdöme står sig ännu idag!
Gunnar Bodvall skriver i boken ”Bodland i norra Hälsingland” att Alsjö år 1770, när storskiftet genomfördes, hade fem ägolotter. Dessa var bodlandsgårdar, och ägarna bodde i respektive Sunnansjö, Nyåker, Källberg, Vitterarv och Norrberg. Alla vet väl att en bodlandsgård var en fäbodvall där man odlat upp jord och hade åker och slåtteräng. Den sammanlagda odlade ytan var elva tunnland.

Om det intresserar någon så kan jag ur Bodvalls bok återge att det i Delsbo år 1770 fanns 237 hemman. Av dem hade 96 stycken bara fäbodvall. 86 hemman hade bodlandsgård och 55 stycken hemman hade både bodlandsgård och fäbodvall. Det fanns alltså då totalt 151 fäbodar och 141 bodlandsgårdar i Delsbo. Av bodlandsgårdarna var endast 3 st. ensamliggande, alla de övriga låg i ”kryl” liksom fäbodarna. Både vad gäller fäbodar och bodlandsgårdar, var de nästan alltid öde vintertid. Nästan hela Lumpåns dalgång med sina 47 bodlandsgårdar var folktom vintertid. Så småningom blev de flesta bodlandsgårdar helårshemman.
Så långt Bodvall (vilket passande namn på den som skriver om bodar och vallar). Till sist ett ord till dig Marta: Tack för Dina berättelser!

E. Bäckman

Foto: Pärmas Gösta

Alsjövallen på Forsasidan en tidig vår när hela vallen är smyckad med vitsippor.
Det är Viveca Sundberg som sitter här, hon som skrivit av den här bokens text.

 

 

Asarvallen kartbild framtagen av Tore Dahlin

2. ASARVALLEN

Se karta

Asarvallen är belägen 800 meter nordväst om Lillvallsjön. Vallsamfälligheten är odelad, tillhör Skog och Tjärnmyra byalag. Först på seklet var det full fart på vallen och rätt många stugor. 1918 och fram till 1924 brukade det vara minst 3 valljäntor.

Brita Eriksson i Tjärnmyra hon var vallpiga på Asarvallen i många år, från 1918 och till 1939 minns vi henne som vallpiga på Asarvallen.
Någon stuga som är beboelig finns inte på vallen. Tandläkare Folke Rudolphi köpte Åkerströms stuga i Tjärnmyra och flyttade den till Gäddvik och senare till Lillbo.

Mjölnaren Erik Andersson i Glombo köpte Karls stuga i Tjärnmyra av Jonas Pålsson och flyttade den till Lillvallen vid holmen.
En stuga som var dubbelstuga revs halva under 1940-talet av Frändén och blev ved. Andra halvan och fäjset har stått kvar men är nu nermultnad.

Delsbo i maj 1988
Sven Andersson

---

1918 var det 3 valljäntor på Asarvallen.
Brita Karlsson ”Kala Brita”
Brita Nord ”Klingbergs Brita”
Dessa var nog där 1919 också.
Linnéa Wallin

Foto: Leif Skoglund

Asarvallen 2019, bild från Sven-Erik Eriksson som visar vad som återstår

 

 

3. BRÅNVALLEN

Se karta

Brånvallen var väl under sin blomstringstid en av de minsta vallarna i Delsbo, med endast 7 stugor som då var i bruk, men den var nog en av dom vackraste med sin småkuperade yta och den lilla öringbäcken, som liksom delade vallen i två halvor. Vallen ägdes och brukades av N. Sannäs, Slättäng, Nyåker och Loppet.

Vallen, som den ser ut idag, är helt förfallen och igenbuskad och stugorna är helt förfallna, endast grundstenarna finns kvar. Synd på en så trevlig vall och avståndet från allmän väg är ju inte heller avskräckande, från Oppsjö är det väl inte mer än ca 8 km och mycket fin bilväg sommartid.
För att komma till Brånvallen åker man från avtagsvägen i Oppsjö, där det står en skylt namnet Källsjö, kör sedan förbi Sala och Rossjövallen till strax före vägskälet till Julingvallen, då svänger man till vänster vid den av Järnvall Olle byggda stugan och fortsätter sedan ca 1 km efter skogsbilvägen, som går över till Ofärne.

En valljänta, som minns vallen kanske allra bäst är Märta Olsson, numera bosatt i Gåsbacka. Hon berättar att ”jätade” där gjorde hon i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Hennes föräldrar hade ett hemman i Loppet (Skur Kares), men stugan, som hörde till detta hemman var för länge sedan nerriven så nu hyrde de en stuga av Jons-Pellas Olles i N. Sannäs, som f.ö. var en dubbelstuga och den andra halvan, med bara en brädvägg emellan, kallades Borr-stugan och i denna halva av stugan var Märta Blomberg från Oppsjö jätjänta. I en stuga intill, som också det en Sannäs-stuga, som kallades för Kil-stugan och där var Järnvall-Brita jätjänta, men hon hade inga kor, utan getter i sitt ”fäjs”.

Det fanns tre stugor till som det var jätjäntor i, Ståch-stugan från Loppet jätade Anna Olsson ”Sala Anna” från Oppsjö, Iggesunds-stugan Linnea Nilsson fr. Källeräng och i Slättängs-stugan Anna Persdotter ”Printz-Anna fr. Norrberg.

En kuriositet beträffande Slättängs-stugan var, att där togs vattnet till korna från den lilla bäcken som rann ett tiotal meter i ravin nedanför stugan, men i stället för att bära upp vattnet, hade man ordnat med en tralla med en tunna på, som gick på en smalspårig räls, som var lagd på slipers, man vevade ner trallan till bäcken och fyllde tunnan med vatten för att sedan vevas upp och ställas vid fäjsdörren för att tjänstgöra som vattenreservoar åt korna. Fiffigt eller hur?

Ett av de vackraste minnen jag som barn har från Brånvallen, var när jag som tioåring var bjuden på barnhelg till Jons-Karin fr. Sannäs. Vi var många barn, jämnåriga med mej, från Oppsjö, Källeräng och Sannäs och vi hade otroligt roligt den helgen med att leka på ”lyttja” och meta öring i bäcken. Middagsmaten på söndan minns jag också väl, den bestod av våfflor med hjortronsylt och grädde.

Carl Skoglund 1988

Intervju med Märta Olsson, Fredriksfors., född 1900. Jätjänta på Brånvallen åren 1927·1934.

Märta var 19 år första sommaren på vallen. Övriga jätjäntor var Prins Anna, Sems Anna som var jätjänta i Ståls stuga. Frida Nilsson i Bolagsstuga. Sen fanns det skogsarbetare i Borrstuga.

Märta hade 8 st. mjölkkor, kalvar, 1 st. get. Märtas mor tyckte det blev finare ost å messmör med en blandning av getmjölk.

Vallen bestod ytterligare av 5 stugor, som var i väldigt dåligt skick.

Det var gott samarbete jätjäntorna emellan. Dom brukade alltid hjälpa varandra vid messmörs- och osttillverkning. Dom gjorde ost å kokade messmör inne i stugan.

På söndagarna hände att valljäntorna besökte andra vallar, t.ex. Julingvallen där jätte Jyttje Brita, Alice Rosén, Signe Skoglund. På Alsjövallen fanns Astrid Norin, Jon-Ors Sigrid, Brita Delin.

Märta berättade att varje sommar fick hon besök av en journalist från Stockholm som hette Valter Boberg. Han var där ca 14 dagar, han vandrade på olika vallar, fiskade och gjorde upptäckter, han låg då i Märtas stuga. Så under den tiden fick Märta sova hos en annan Märta Blomberg Mattsson.
Upptecknat 1988-04-11

Carin Mårtensson

---

Oknytt på Brånvallen
En dag kommer Lydia Pettersson och Anna Valter på vallen för att plocka bär. Märta står i kokstan å diskar separatorn på kvällen, solen skiner bakom trädtopparna å det är en fin kväll.

Sala Anna har 2 barn, Brita å Erik. Mitt på vallen har Ersk Persas en stuga, där barnen brukar leka. Plötsligt hör Märta som är inne i stugan att det sjunger och hon hör koskällor och lockrop. Hon säger då till Anna och Lydia som sitter på Sala Annas trapp.

— Kom ut på vallen så får ni höra vad barnen sjunger vackert efter gångstigen som leder upp mot Blacksås. Alla på vallen kom ut å lyssnade tills sången och lockropen tonade ut mot Blacksås. Det var inte våra barn som sjöng. Det var oknyttsbarnen.

Berättat av Märta Olsson 1 april 1988
Senare på hösten, kom 2 st. bärplockare upp på vallen, dom körde häst. Trillan stod ute på tunet å hästen i stallet.

Nu är det buförkväll, Linnéa och Julia besöker Märta i stugan, sent på kvällen när dom går hem, går Märta ut för att plocka ner en ”höhässja” som står på tunet. Då får Märta höra, någon kommer körande utför vallbacken med häst och trilla, två karlar pratar högljutt.

Dagen efter frågar Märta, Prins Anna om bärplockarna åkt hem på kvällen, vilket dom inte hade gjort. Vare sig Linnea eller Julia hade hört vad Märta hörde.

 

 

4. GÄDDVIKSVALLEN

Se karta

Bild ur Dellenportalens samling.

Gäddviksvallen har gamla anor. Därom vittnar sägnen om när Kerstin Jonsdotter, som jätade på vallen fick bondsonen Jonas och som senare blev bondmora i Arbrå. Detta hände under 1600-talet under häxprocessernas tidevarv och som finns omskrivet i olika skrifter. Det spelas även som Hälsingespelet Gästgivars på Arbrå Fornhem.

Hur gammal nämnda vall är före 1600-talet finns ingen som vet. Egna minnen från vallen omspänner tiden från 1911 till nutid. 1911 fanns 5 stugor. Dessa voro Backstugan, Klockarstugan, Jon Pårsstugan, Erskersstugan samt Permasstugan. Tre av stugorna är ombyggda och liknar nu ej längre vallstugor. På senare tid har ytterligare 5 s.k. fritidshus tillkommit. På vallen finns således 10 stugor idag.

1917 hette valljäntan Brita Mellberg i Jon Persstugan och i Klockarstugan var Kristina Östergård jätjänta, efter henne kom 1920 Brita Frenell.
1924 blev Jonas Larsson, Ö. Berge ägare till Sjömyra 8 och blev samtidigt ägare till Jon Pårsstugan och som därefter flyttade djurhållningen från Renåsvallen till Gäddvik. Valljäntor åt Larsson var hans båda döttrar Gertrud och Marta Jonsson som höll på till början av 1940. De avlöstes av Anna Sved, som blev den sista jätjäntan på Gäddviksvallens fäbod.

Bild ur Dellenportalens samling

 

Back-Manda Svensson, Sjömyra

Gäddviksvallen ägs av Sjömyra Byalag. Allmänningen är skiftad år 1926

---

Dåvarande ägare                                   Nuvarande ägare

1. C. Englund Rudolphis

Olof Jonsson                                            Kjell Olsson

Jon Larsson                                             John Jonsson

Lars Jonsson                                            Jonas Larsson

Jonas Svensson                                        Knut Svensson

Jon Olsson                                               Gösta Olsson

Wallner                                                   Tommy Nordin
Dessutom tre fritidshus som byggts under 40- och 50-talet. Genom vallen går den gamla vägen till Järvsö som kallas Kalvstigen. Samt vägen mot Renåsvallen, Stömnevallen och Råbergsvallen.

På vallen fanns under 40-talet och en bit in på 50-talet både elström och rinnande vatten.

Vattnet kom i trästockar från en källa, elströmmen från ett litet kraftverk byggt vid Härån som rinner från Långsbosjön och ner till stora Ecklingen. Srömmen på vallen användes endast till ”lyse” (en lampa).
Nu är kraftverket rivet och ledningar och stolpar borta, vattenledningen obrukbar, rutten och sönderkörd.

Inget vallfäjs är kvar och endast två stallar för hästar. Men de flesta stugorna är i bra skick.

Foto: Pärmas Gösta

Minnen från en fäbodvall
Som framgår av rubriken vill jag nämna några minnen som finns kvar från Gäddviksvallen. Vi kom att flytta dit 1911 och bodde kvar där till 1927.
De gladaste stunder som fanns var när djuren kom till vallen på våren. Först kom får och getter, min mor hade vård om sådana småkräk. Vissa somrar kunde fåren uppgå till hundratalet medan getterna var mindre i antal. Sedan omkring 10 juni kom valljäntorna samt korna. De verkliga glädjestunderna började då men även besvärligheterna.

Besvärligheterna bestod mest i om något djur ej återkom med de övriga efter en dag i skogen. Om detta kan berättas när en ko, ej syntes till bland de övriga varför letning sattes igång samma kväll samt inpå natten, men utan resultat. Kon hade gått in i en liten övergiven kolarkoja som stod öppen, troligen undan flugor och mygg samt att finna svalka. Kojan var liten och trång, varför ingen möjlighet att vända fanns.

Enda möjligheten var att riva ena gaveln för att rädda kon. Räddningen kom i rätt tid annars hade detta djur gått en kvalfull död till mötes.
Vid ett annat tillfälle hände en sak med sämre framgång, detta hände 1918. Vincent Stenberg kom till vallen med en liten tjur som inte trivdes i skogen, den återkom till vallen (om) efter någon stund, men så en dag återkom den inte. Letandet började, folk kallades från bygden men tjuren återfanns ej, den var spårlöst borta. Första världskriget rasade, hård ransonering på mat rådde. Troligt är att den slaktats för att fylla på matförrådet hos någon. Slaktställen hittades även på skogen efter försvunna får. Även jakt förekom på tider, när detta var i lag förbjudet, mest på tjäder och orre, men även någon älg fälldes, detta för att utöka knappa matförråd.

Eric Bergman. Foto: Pärmas Gösta

Om Gäddviksvallen var livligt befolkad på sommaren var den ännu mer befolkad vintertid. Då användes en hel del stugor av timmerhuggare samt timmerkörare. Varje stall upptogs av hästar som kunde uppgå till 10-talet, andra uthus användes som förrådshus för hö och havre till hästarna.
Även vintertid kunde svåra saker inträffa.

1902 skulle Lars Jonsson, Ö. Berge fara till skogen i Gäddvik för att hämta ett lass sparrar, när han ej återkom inom rimlig tid gick några man för att söka och fann Jonsson död vid laststället. Efter detta uppsattes ett kors av trä på denna plats.
Eric Bergman

”Lägg hatt och stav utom dörn
och alla tunga tankar bort”

(Texten är skriven på väggen i en stuga på Gäddviksvallen)

Två bilder ur Dellenportalens samling

Gäddviksvallen

En sommardag i början på 1930-talet hade korna mjölkats tidigt på eftermiddagen och nu stod häst och ”trilla” framme på gårdsplanen i Sjömyra. Matsäckskorgarna packade. Mjölkflaskan fylld. En tom flaska fanns också med. Den skulle fyllas med vatten så småningom. Äntligen kom mamma med den sista väskan. Vi tre barn hoppade snabbt upp och satte oss tillrätta. Vi skulle på semester till Gäddvik. Vi vinkar och tjoar till de grannar, som ser oss. Vi skall till Gäddvik. Pappa skall vara ledig en hel dag.

Hästen lunkar på. Snart är vi i Ede. Mamma handlar korv och köttfärs och kanske en strut karameller, innan färden går vidare. Vi passerar de sista husen i Ede och undrar vem som kan bo där i början av stora skogen. Vi åker backe upp och backe ner och pladdrar förväntansfullt.

När vi åkt förbi Storån kommer den långa krokiga backen, där vi alltid får stiga av och gå. Hästen är trött, säger pappa. Var det så eller hade vi stimmat för mycket? Ett äldre par kommer fram till sin grind och vill prata och se hur stora barnen blivit. Det gläder oss. Vi får vila en stund. Backen är jättelång för små ben.

Strax innan vi skall vika in på Gäddviksvägen fylls den tomma flaskan med friskt källvatten. Extra fint vatten att koka kaffe på. Nu viker hästen av in på den knaggliga vallvägen, som ser så spännande ut. Det har hunnit bli skymning, när vi kommer fram. Nyckeln letas i stallet, där den finns på ett gömställe. Mamma går in för att packa upp och koka kaffe. Gardinerna dras åt sidan, så det blir lite ljusare. Än hade elströmmen inte gjort sitt intåg till Gäddvik.

Brasan tänds i öppna spisen. Dörren måste stå på glänt, för att det inte skall röka in. Över den fint uppbäddade storsängen med sitt vackra hänglakan, som råttorna nafsat en bit av, står skrivet ”Lägg hatt och stav utom dörn och alla tunga tankar bort”. Vi undrar. Varför står det så? Svaret har jag glömt. Det kändes tryggt och rofyllt att se de orden och veta att vi skulle få sova här i natt tillsammans med pappa och mamma.
Men vi har inte tid att vara i stugan.

— Mamma får vi gå till Stuggens-Olle?

— Ja, om han inte sover, blev svaret. I ett huj bär det av mot farfars stuga, där han bor. Vi springer upp på bron och bankar på den stängda dörren. Då hörs ett ängsligt:

— Vem är det?

— Det är vi, Sig Britt, Elsie och Folke.

— Å, kom in! Jag trodde det var småfolk. Dörren hade en springa längst ner. Där hade Olle sett 6 små fötter sticka in och blivit rädd. Det kunde vi inte förstå att han, som var så gammal kunde bli rädd. Vi ville ju bara hälsa på honom, som vi tyckte så mycket om. Vi satt en stund och pratade och kanske fick vi någon karamell ur en strut inköpt för fem öre.

När mamma gjort kvällsgröt fick vi säga god natt till Olle. Han berättade småfolkshistorien igen och mamma och pappa fick ett gott skratt. Efter gröten kröp vi barn ner i samma bädd under en varm fäll.

Litet skrämmande var det, när råttorna prasslade i ett utrymme under taket.
Efter natten en underbar morgon med bäcken, som brusade i fjärran och ren fin skogsluft, när vi öppnade dörren. Bers-Marta och Stina hade redan mjölkat och var i full färd med att diska separatorn ute på en träbrygga. Vi klättrade över gärsgården för att se denna underliga apparat, som vi inte hade hemma.

Pappa var i full färd med att med lie slå nässlor runt hus och stall. Han hade också hunnit fiska ett par små laxöringar i bäcken.
På förmiddagen gick vi med pappa till Ecklingen för att bada efter många förmaningar med ormar i gräset och strömmande vatten, som vi naturligtvis måste testa.

Mamma ordnade med mat, som lagades i öppna spisen. Vi plockade blommor och satte dem i en sprucken gräddsnäcka. Den uppbäddade sängen lockade, men den fick man inte röra.

Efter maten lek framför Olles och Back-Jonkes stuga. Där var gräset kort och fint. Inga nässlor – inga ormar.

På eftermiddagen en vandring uppå Gäddviksåsen, jobbigt men roligt med alla spännande stenar att hoppa och vid framkomsten en underbar utsikt. Med mammas hjälp försökte vi urskilja vilka kyrkor vi kunde se i fjärran. Några förargliga buskar skymde något.

Hemfärd tidigt. Korna hemma väntade. Gardinerna drages för fönstren igen. Nyckeln göms. Vi springer för att ta farväl av Olle och han ger mig ett halsband av små, små pärlor. Det halsbandet hade hans farmor haft en gång och jag känner mig oändligt förmögen. Semestern är slut, men skimret kring Gäddvik finns kvar för all framtid.
Upptecknat av Sig Britt Eriksson

 

 

Julingvallen. Kartbild framtagen av Tore Dahlin

5. JULINGVALLEN

Se karta

Vid en utflykt till Julingvallen den 16 juni 2020 framkom att man saknade uppgifter om hur gammal vallen är, och hur den har fått sitt namn. Var det möjligen så enkelt som att någon fått en juling, en örfil, eller knytnävsslag?  Två frågor vi försöker hitta svar på.
Vi har inte lyckats hitta någon förklaring till vallens namn, och vad beträffande vallens ålder är den omnämnd av Olof Broman i Glysisvallur 1726.

Viveca Sundberg hittade denna karta från 1828

Viveca Sundberg hittade denna karta från 1907

Riksantikvarieämbetes karta.

Vallens enda vattenkälla:
Tyvärr är inte vallens enda vattenkälla markerad på kartan.
Kallvattenkällan har försörjt hela vallen med vatten genom självtryck. Förr fick man vatten till stugorna genom borrade stockledningar, nu är de ersatta av moderna slangar.

Mickels-stugan eller tidigare Kruts, som ligger närmast källan får dock bära sitt vatten då den ligger strax ovanför, alla andra stugor får sitt vatten från källan med självtryck.

16 juni 2020. Kjell Grönberg med vandringskäpp och den nu överbyggda kallvattenkällan, i samspråk med Karl-Evert Persson, ägaren till den intilliggande Mickels-stugan.

Upptecknat av Carl Skoglund
I dalgången mellan Stor-Öråsen och Jungfruberget, fridfull och ostörd från all yttre inblandning av nymodigheter ligger Julingvallen, som ägs och brukas av Svedja och Glombo byalag. Numera är ju alla vallar i Delsbo skiftade, så att den som äger stugan även äger marken på vilken den är belägen.

Enda undantaget är väl Selbergsvallen, som fortfarande är oskiftad och där det hände för några år sedan att byalaget gjorde en skogsavverkning och köpeskillingen fick då delas upp på 13 delägare i byalaget.
Julingvallen är väl som de flesta vallar i Delsbo delvis mycket gammal, kanske fanns det kor och jätjäntor där redan på 1500-talet, men en del av de stugor som nu finns och är beboeliga är säkert byggda någon gång på 1800-talet. Samtliga stugor är byggda av handbilat timmer med s.k. hornknutar.

År 1906 skiftades vallen och i ett protokoll daterat 3 dec. 1906 kan man läsa följande: År 1906 den 6 december inställde sig undertecknad vice kommisionslantmätare, biträdd av skiftesgodemännen Olof Nilsson i Ede och Isak Rudolphi från Wij, å hemmanet N:o 10 i Svedja by för att, med stöd af Konungens Befallningshafvande i länet förordnande, och i enlighet med Delsbo Sockens kyrka den 18 sistlidne November uppläst kungörelse, till behandling företaga laga skifte å Julingvallens vallallmänning under Svedja och Glombo byalag i Delsbo socken, Norra Helsinglands domsaga och Gefleborgs län, hvarjämte för sammanträde med förrättningsmännen infunnit sig följande delägare och ombud, nemligen: (se särskild bilaga).

Svedja byalag äger och brukar följande stugor: Mickels, Karlsas, Tomtans, Forså-stugan, Permats, Ersk-Ochas, Östgårds och den s.k. Rosénsstugan.

För Glombo byalag,  Svensas samt Nilles och Setterlinds (dubbelstuga). Olhans i Svedja hade också stuga på vallen men den revs och flyttades ner till Bruka, där de sedan hade sina kor på somrarna.

En av de jätjäntor som var på Julingvallen under senare delen av 20-talet och början av 30-talet var Signe Linde (gift Skoglund) från Svedja. Hennes föräldrar Karin och Jonas Linde hade ett arrendejordbruk av Forså Bruk i Näsviken och till detta hörde en stuga på Julingvallen, den s.k. Forså-stugan.

Signe berättar:
— Första sommaren jag var jätjänta på Julingvallen var nog 1927 och då var jag bara 16 år. Jag var liten till växten och det var väl litet gruvsamt den första sommaren, men jag hade bra hjälp av de jätjäntor som varit på vallen tidigare och visste hur allting skulle vara, och jag var ju van hemifrån att ”stöka” kor och att arbeta i hemmets skötsel.

Det värsta som jag minns var väl att vi skulle vara uppe så tidigt på mornarna, morrontrött som man var. Permats mor brukade säga, att hon ”sov över” om hon låg längre än till klockan 4 någon morron, men det hände, att vi som var unga och ville sova någon timme extra, att vi i smyg ställde tillbaka hennes väckarur någon timme, då fick vi sova litet extra den morronen. Vi hade bra sammanhållning inom vallaget och alla hjälpte varandra om det behövdes. Jag minns särskilt Permats mor, Pållas Anna från Oppsjö, Mickels Karin, ”Let” Ingre och Ersk Ochas Elsa från Svedja.
Att jag var liten och späd, bevisar väl i viss mån följande lilla historia:

Det var några ungdomar, bl.a. en brorson till Permats mor, han hette Olle Ståhlberg och var son till den kanske mera namnkunnige Erik Ståhlberg (han som var med i Boerkriget), som gick runt på Delsbovallarna och kom också att besöka Julingvallen, där han då hade sin faster. Han berättade då, när han kom ner till Svedja, att det var en skolflicka, som var jätjänta på Julingvallen, något som han tyckte var anmärkningsvärt.

Jag var jätjänta på vallen i 6 somrar, då jag avlöstes av mina yngre systrar Ingrid och Anna. Sista året vi hade kor på vallen var nog 1948, då mina föräldrar avhände sig arrendejordbruket.

Vi brukade buföra upp på vallen omkring den 10:e juni (Svantedagen), men det hände att vi buförde några dagar tidigare ibland, när vi hade ont om foder hemma och det var gynnsamt ”bete” på vallen. Buförde vi samma dag som dom andra i vallaget, brukade vi följas åt och det var en lång kö av kor och jätjäntor som ringlade upp till vallen, och alla dessa koskällor, som alla hade olika ton.

Någon vecka innan vi buförde brukade min far och Permats Per vara uppe på vallen och lagade vägen, som brukade strömma sönder vissa vårar, när det var mycket snö i skogen som tinade. En annan sak som också skulle göras innan korna och valljäntorna kom upp på vallen var att ”vea” hugga ved, som sedan skulle räcka hela sommaren. Det gick ju åt mycket ved när vi skulle ysta och koka messmör på den öppna spisen i stugan, ”tjesslen” kitteln hängde då på en vindställning över den öppna elden.

När vi skulle ”ysta” var det mycket noga med att ”tjesseln” skulle vara blankskurad och fin. Jag minns att vi gick ända till Örvallssjön för att hämta skursand, sanden där var mycket finkornig och särskilt lämpad att skura kopparkittlar med, man fick ju inte göra några repor i kopparn.
Det första vi fick ta itu med på våren när vi kom upp på vallen, var att ”skura ut” ordentligt i både stugan och fäjset, för trots att vi hade trasmattor på golvet i stugan skulle golvet ändå vara renskurat och lukta såpa och den proceduren upprepade vi ju till varje helg, ifall det skulle komma något främmande och hälsa på, för då skulle allt skina rent och fint.

Vallstugorna var i regel mycket sparsamt inredda vad gäller möbler, vanligtvis var det ett bord, några stolar och ett ”säte”. Men den allra viktigaste möbeln i stugan var storsängen, som skulle stå uppbäddad och fin med delsbosöm på lakan och kuddar. Valljäntorna var mycket måna om att ha storsängen riktigt hög och slät och ingen fick ligga i den under sommaren, knappt vidröra den.

Trots att det var ett tungsamt arbete att vara jätjänta, att vara uppe tidigt om mornarna, var det ändå en viss charm över det hela. Värsta arbetet var att mjölka, separera, kärna smör, ysta och koka messmör, värst var det väl ändå under högsommaren, när det var mycket knott och broms så att korna måste gå i bete på nätterna, att ”lysa brått” som det hette.

Vissa dagar hade vi bestämt var vi skulle gå med korna, som åt Jungfruberget, Svartvallgadden, Prästvallgadden, Brånvallgadden, Örvallgadden och Öråsen.

Ibland låg korna ”borta”, som det hette, å då kunde vi få gå ända till Svartvallen eller Brånvallen för att ”leta” dom.
På hösten innan vi buförde hem och det var mörkt och kusligt om kvällarna brukade vi samlas alla ”jäntorna” i någon av stugorna får att handarbeta och sjunga. Och för att ingen skulle komma och ”röva” bort någon av oss, låg vi ofta två och två tillsammans om nätterna.

Carl Skoglund Foto: Leif Skoglund

Vi brukade buföra hem sista dagarna i augusti eller i början av september.
Ja det här var några axplock av vad Signe berättade.

Om vi nu gör ett hopp till 1950, då var det endast 2 ”jätjäntor” på vallen och något så unikt som en manlig sådan. Han hette Karl Broheden, som tillsammans med Elvy Jonsson (Tomta Elvy) från Svedja, vallade korna den sommaren.

Karl Broheden och Elvy Jonsson

Broheden brukade berätta, att egentligen var han inte ny i gamet, han har även prövat på vallivet på en vall i Dalarna tidigare. Men han har även prövat på andra yrken bl. a. sjömansyrket och efter sejouren på Julingvallen sticker han nog åter till sjöss om tillfälle ges.

Han säger att han trivs alldeles utmärkt och det gör nog också Elvy, för som hon säger, får jag långsamt nån stund i Tomtstugan går jag över till Permats-stugan där Broheden residerar och där får hon sig till livs både sång och musik.

Broheden är nämligen en styv sångare och musiker och tar gärna ner sin gitarr från väggen för att sjunga och spela en trudelutt. Broheden har f.ö. även verkat som sångevangelist.

I slutet av 50-talet och början av 60-talet höll väl vallivet på Julingvallen alldeles på att dö ut, men då kom det två Järvsökvinnor, som var villiga att s.a.s. ta över. Båda var från Kalv och den ena av dom Greta Danhard, hade kor åt Elin och Helmer Jonsson från Ö. Tolbo. Hon bodde i Permats-stugan, men hade korna i Ersk-Ochas fäjset. Den andra hette Karin Olsson och residerade i Tomta-stugan och hade kor åt både Jonas Jonssons ”Tomta-Jonkes” och åt Jonas Perssons ”Skat Jonkes”, från Svedja.

Greta Danhard, som jag pratat med i telefon om det här, säger att det var nog 1963 hon var där sista sommaren och då var det också en valljänta i Forså-stugan som hette Olga Tapper, som också hade sin man Lars-Erik Tapper med sig på vallen.
Sunnansjö, Delsbo 1988
Carl Skoglund

Julingvallen
1987-04-06

Upptecknare: Erik Östgård och Lars Axelsson

Intervju med: Per Eriksson f. 1902, Svedja
Julingvallen byggdes upp i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Den första stugan finns fortfarande kvar, fast nu flyttad till en plats högre upp på vallen. Stugan är ett litet fårhus med snedtak, som enligt ”Permas-Seggre” (f. 1875) användes till primitiv bostad första året när stugorna uppfördes. Man hade då eldstaden utanför och lagade mat på öppen eld. Virket till stugorna sågades på en såg vid Tjärnbäcken strax ovanför vallen. Sågen hade byggts av en finne från Källsjö. Rester av sågen finns fortfarande kvar (lageraxlar). Nämnde finne ansågs vara trollkunnig. En av Svedjabönderna som han blev osams med kunde aldrig använda sågen, för sågbladet vred sig när hans stockar skulle sågas.

När vallen började användas ansåg man björn och varg vara så talrika i skogarna runt vallen att man måste avdela en man som fick bo på vallen och skjuta varg o björn (Jon-Ors-Erik björn-skytten). De andra bönderna fick sköta hans jordbruk.

Från början fanns 20 stugor, en del dubbelstugor. Så sent som på 20-talet var det jätjänta o djur i Karlsas, Tomtastugan, Nilles, Svensas, Permas, Krutstugan, Wästgårds och Forsåstugan Lindes.
1957 var ”Tomta Lilian” ensam jätjänta på vallen.

Sista sommaren det var kor på vallen var 1963. Buföringstiden var före midsommar upp till vallen och hem i augusti (10 veckor). Alla som hade får lejde tillsammans nån som jätte fåren på skogen. Permas-Per o Lars Johan jätte ett 100-tal får o getter en sommar. Då var Per 10 år.

Julingvallen tillhör Svedja och Glombo byar.

Sittande från vänster : Per Svensson, Märta Svensson, Ingrid Svensson, Sigrid Dahlström, Kristina Svensson, Fast-Lars (med hatten) och sonen Pelle, Olhans-Ingrid Jonsson, Mickels-Karin Eriksson, Permats-Anna Eriksson, Signe Linde och Erskochas Elsa Eriksson.

Stående: Kalle Nordin (med snöret för utlösaren av kameran) och Olhans Johan Jonsson.

Utdrag ur protokoll, hållet vid laga skifte å Julingvallens vallallmänning under Svedja och Glombo byalag i Delsbo socken, Gefleborgs län nedanskrifne år och dagar.

År 1906 den 3 december inställde sig undertecknad vice kommissionslantmätare, biträdd av skiftesgodemännen Olof Nilsson i Ede och Isak Rudolphi från Wij, å hemmanet N:o 10 i Svedja by för att, med stöd av Konungens Befallningshafvare i länet förordnande, och i enlighet med i Delsbo sockens kyrka den 18 sistlidne November uppläst kungörelse, till behandling företaga laga skifte å Julingvallens vallallmänning under Svedja och Glombo byalag i Delsbo socken, Norra Helsinglands domsaga och Gefleborgs län, hvarjemte för sammanträde med förrättningsmännen infunnit sig följande delägare och ombud, nemligen.

1. Den om förrättningen ingifna ansökningen, Konungens Befallningshafvandes derå meddelade resulotion samt kungörelse om dagens sammanträde upplästes, varande förstnämnde handlingar af följande lydelse. – Bilagorna A och B-

 

Bilaga E
Förening

Wid nedanskrifne dag hållet landtmäterisammanträde för laga skifte å Julingvallens vallallmänning under Svedja och Glombo byalag i Delsbo socken hafva följande överenskommelse träffats.

1 egoutbyte erfordras ej

2 godkänna vi af förrättningsmännen i sammanhang med egogradering verkställd urskiljning a finrösnings- och afrösningsjord

3 att icke undantaga någon mark för gemensamt behof men förbehålla vi oss och megifva hvarandra rätt till fri färd öfver blifvande egolotter å skogsmarken, hvarjemte för samtlige delägare medgifves rätt till vatten i den å egofigur 161 belägna källan, äfvensom att innehafva och anlägga från källan behöfliga ledningar.

Rätt utdraget betygar:
Sunnansjö, Delsbo den 10 april 1987
Carl SkogLund

Erik Västgårds i Svedja, sålde på 1920-talet sin ägande stuga på vallen till Bror Hillgren, som rev den och sedan byggde upp den på den s.k. Svartstubacken 10 i Knutslunda, där han vistades på somrarna, när han var på besök i Delsbo. Läs mer här om Bror Hillgren och hans ”Lillstuga”.

På 1920-talet satte Erik Olsson/Ersk-Ochan/ Svedja, upp en vallboning som tidigare stått på Prästvallen.

År 1969 köpte makarna Signe o Carl Skoglund, den s.k. Forsåstugan av Örjan Burchardt i Näsviken. Stugan hade tidigare använts av Signes föräldrar, som hade ett arrendejordbruk Svedja nr 5 av Forså Bruk.

Stugor på Julingvallen

Vid sammanträde den 2 september 1856 och 18 november 1863 angående skifte mellan byarna i Delsbo socken hade beslutats om att komministern i socknen skulle erhålla mulbete och vedbrand på någon fäbodvall och att det fäbodelag där denna last kom att ligga skulle få ersättning därför med 20 tnl. skogsmark. Denna last hade sedan vid skiftets genomförande blivit lagd inom Julingvallens fäbodlag.

När sedan laga skifte skulle verkställas med delägarna i Julingvallens vallallmänning 1906, så yrkade kyrkvärden Carl Rudolphi, ombudet för Delsbo sockens stora skifteslag och Delsbo församling att 20 tnl. skogsmark skulle utbrytas för skifteslagets räkning. Detta yrkande godkändes icke av byalagets delägare då de inte ansåg komministerns mulbetesrätt kom att förändras genom skiftet. Tvisten avgjordes till byalagets fördel vid Delsbo Tingslags Egodelningsrätt den 16 januari 1907, varefter skiftet kunde fullföljas.

Lars Göran Axelsson

 
Julingvallen 2019, bild från Mats Persson. Lägg märke till stubben efter den stora granen som vi ser på bilden under

Jag längtar till en fäbodvall.

Jag längtar till en fäbodvall,
dit klövjestigar gå,
där vittrorna sig smyga
bland stugorna de grå
och tjäderspel i snåren
ge aningar om våren,
då gula, kabbelekor
se upp mot himlen blå.

Jag längtar till en fäbodvall,
där granarna de stå
så mörka och så höga
med fagra kottar på.
Där betar kreaturen
vid rop ur näverluren,
när fäbodstintan vandrar,
där vilsna stigar gå.

Jag drömmer om en fäbodvall,
när radion ger rapport
om nidingsmod ”moderna”,
som blivit till en sport.
Allt detta vill jag glömma
från tidens ”stora framsteg”
till skogs jag skyndar bort.

Vad är då väl Neapel
och Medelhavets strand
mot Björsbo vall och Halla
vid Norra Dellens rand?
Ej saknar jag Sankt Gallen,
när vi ha Hjulingvallen/ Julingvallen /
och alla fäbodstigar
långt in i Hälsingland.

Dikten skriven av Alfred Lindkvist, sign. Movitz, som var lärare vid Västanängs skola i Bobygden t.o.m. vårterminen 1922 då han flyttade till Näsviken. Anm. av Carl Skoglund
Movitz

Julingvallen 2019, bild från Mats Persson

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

16 juni 2020 berättade Permas-Rune Eriksson inför ett 40-tal besökare som kommit för att lyssna på alla intressanta händelser som inträffat på vallen. Redan som 12- åring fick han ensam med häst och vagn åka den långa vägen upp till vallen för att hämta hem smör och ost och annat, berättar han.

---

 
Julingvallen 2019, bild från Mats Persson

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

Julingvallen 2019, bild från Mats Persson

 
Julingvallen 2019, bild från Mats Persson

Julingvallen 2019, bild från Mats Persson

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

Julingvallen 2019. Foto: Bonny Sjöblom

 

 

6. JÄRNVALLEN

Se karta

Läs om Mordet vid Järnvallen 1881.

Järnvallen ägdes av byarna: Hammarsvall, Långede, Sörväna och Kila.
Sälgars, Onirs, Skarpens tillhörde Långede. Lassas tillhörde Sörväna.
Kila-hemmanet inköpte Iggesunds Bruk under 1880-talet.

Järnvallen är nog den gamlaste vallen enligt uppgifter man fått. Alla bönder upphörde med buföringen dit i slutet av 1800-talet och rev ner sina stugor. Endast Iggesunds Bruk fortsatte med att buföra sina kor från Säljesta egendom till år 1932. De sista 2 åren hette jätjäntan Sigrid Thimper, sedan arrenderades vallen ut till Lill- Pållarns i Långede, som fortsatte med buföringen till mitten av 1940-talet. Sista jätjäntan var Karin Bergman. Vallstugan revs 1970, även fäjset är rivet, vilket var nog byggt i början av 1900-talet, det fanns 30 båsplatser i det.
Enligt uppgift skulle Kila och Lassas stugor vara vackert målade, särskilt taken.

Målningarna härrörde från 1750 och Reuterska skolan.

Vallen är nu helt igenväxt. Endast några sommarstugor finns efter sjöstranden.
Upptecknare: Britta och Lars Larsson, Källbergsbo

Intervju med: Edvin Eriksson, Långede, Erik Eriksson, ”Lassas-Erik”, Sörväna

 

 

7. KLÖVSVALLEN

Se karta 

Sundells vallstuga

Vallstugans indelning: Förstuga, storstuga med öppen spis, boa och storboa.

Storstugan: Till höger innanför dörren står en kommod med paradhandduk ovanför, öppen spis, intill den vedlåda med lock. På spishällen låg alltid en späntkniv, karvträ för eldtänne. Ville man få varmt i stugan lade man på en tjärstubbe.

Vidare storsäng med råghalm i botten, ett hemvävt grovt linne, madrass med vanlig halm ovanpå, linnelakan över, hemsytt täcke, överlakan, hänglakan och två långkuddar med Delsbosöm. Vid fotändan fanns en hylla med hängduk och mindre broderad duk, ovanpå en vas med sommarblommor och olika porträtt.

Vidare fanns bord, fyra stolar, två pallar, litet Delsboskåp, litet rundbord med en pelargonia på och vita mormorsgardiner.
Skåp för glas, porslin och bestick, en hylla för mat och längst ner i skåpet fanns en del grytor. Intill skåpet fanns en liten bänk för vattenhink och skopa.

På golvet låg hemvävda trasmattor.

Förstugan: Där fanns en liten spegel, ett par småkrokar för kläder, ett matbord och tre stolar. Under bordet fanns en trälåda och där förvarades hembakt tunnbröd och tunnpalt.

Till höger i boa fanns sovplats för två. Bred säng med halmmadrass, en koffert med sänglinne, dukar, handdukar och en del kläder, ett litet bord, en stol och en långhylla upp under taket och där förvarades kläder, grytor, korgar och en del småsaker.

Storboa var indelad i två rum. Ett rum för redskap som t.ex. lieorv, härva, spett, två kopparkittlar och en del handredskap och där fanns även en extra säng. I det andra rummet fanns all utrustning för mjölkhantering.

Stäva, sil, separator, kärna för smör, ostkar, ostränna och slevar i olika storlekar, kopparämbar för mjölken, gräddkrukor, smörbyttor och ”laggkärl”.

Ute fanns det kokstad med tak för ost- och messmörskokning, murpanna för varmvatten och stor trätunna med lock som fylldes med vatten som bars från en källa ca hundra meter bort. Det bars med ok och två hinkar.
Diskbord, källare och där förvarades all mat som mjölk, grädde m.m.

Ladugård för sex kor, två kalvar. På andra sidan fägatan fanns gethus. hölada, två lador för löshästar och får som gick på sommarbete. Gärdsgård runt vallyckan i fägatan.
Upptecknat av Anna Andersson, Gåsbacka

Karin Sundell, blåser i Kohorn

En jätjäntas dag börjar i regel klockan halv fem. Först tändes eld under murpannan för varmvatten. Rengöring av ladugården (fäjse) utfodring av djuren med löv som vi struket dagen före eller gräs som man slåtta runt knuten å på tunet. Direkt efter handmjölkningen av fem-sex kor skulle mjölken separeras innan den blev avkyld, för att grädden i skummjölken skulle skiljas åt. Kalvarna skulle ha den varma skummjölken. Allt skulle vara klart till klockan sju. Ledarkossan fick sin skälla, korna släpptes ut och betade runt vallen medan vi diskade mjölkkärlen, städade och strödde i ladugården, åt en enkel frukost, mjölk o smörgås.

Hade vi tur gick korna själv till skogs, men annars fick vi följa med å jäta, jätjäntan tog då med slidkniv å slätje, det var ett läderbälte med en tygpåse för salt och mjöl, som hon tog lite i näven och gav åt var och en. Så bar det iväg till skogs vi brukade gå upp till Bromyren å Älgtjärn olika håll varje dag, en del dagar gick det inte få dom kvar i skogen då fick man jäta. Då kunde vi till exempel ha stickning med oss, eller strök säv å fyllde i en säck som korna sedan fick vid morgonmjölkningen, vi gjorde även små vispar av björkris, gröttöre av talltoppar, som vi använde vid matlagning. Plockade bär, blåbär och hjortron när den tiden kom. Hade alltid bröd i förklädesfickan ifall vi blev borta länge.

Vid hemkomsten skulle vi ha ett riktigt mål mat, potatis, salt kött eller fläsk, salt strömming, all mat var ju grovsaltad å förvarades i träbyttor i källaren. Men mest blev det mjölkmat. Kornmjölsgröt, välling klimp som kokades i mjölk åts med en smörklick. Sluring gjordes av en tunn pannkakssmet, hälldes i en med flott, rördes med en träsked tills det blev genomkokt, åts med fläsk eller en klick smör. Palt och fläsk, kolbullar och inte glömma tjockmjölken. Sattes ett par gånger i veckan av spenvarm mjölk. Tunnbröd, smör, ost. messmör, pank.

Resten av dagen var det mycket arbete som brådskade, tillvaratagande av mjölken och grädden. I kokstan tändes eld och en nyskurad kopparkittel hängdes över elden, fylldes med närmare 40 liter mjölk, värmdes till 37 grader, 2-3 matskedar ostlöpe tillsättes, fick stå å ysta några timmar, sedan togs ostmassa upp och lades i ett ostkar med silduksväv och vasslan fick rinna av, efter något dygn blötte man silduksväven i saltvatten virade in ostarna, lades i källarsvalen som var pyntad med granris på golv och väggar, det fick göras om flera gånger, duken togs av osten, osten fick torka, passas för mögel, blev det någon mögelfläck skulle den skrapas bort å strykas på lite smör.

Av vasslan kokade vi messmör, det var till att röra efter botten på kitteln med en stor träslev i flera timmar så att det inte brändes vid för då var hela koket förstört.

Av grädden skulle kärnas smör 8 liter var lagom för en omgång, drygt 2 liter grädde för 1 kilo smör beroende på fetthalten, just innan det blev smör tog vi av lite kärnflöte som vi sedan åt med socker på. När smöret var klart skulle kärnmjölken träs ur å saltas, sedan rullade man smöret i träbyttan till fin form och överst på toppen skar man även liten skiva smör med björntråd som valljäntan skulle ha. Resten av vallmaten hämtades annvar vecka av husbondfolket från byn, i stället fick vi kryddströmming, vetebröd, rågbulle, socker å en del andra saker som behövdes på vallen.

Rutinerna för kvällsstöket var ungefär som på morgonen, mjölkning, separering å disk, sköta av djuren. När kvällen kom hände det att vi gick till Råbergsvallen eller Nyvallen men mest var det söndagar man fick göra såna utflykter.
Anna Andersson
Gåsbacka april 1988

Karin Sundell

 

 

8. KÄLLBERGSBOVALLEN

Se karta

Källbergsbovallen kan ha varit från 1600-1700-talet. Det har funnits ett tiotal stugor. Ägarna var Långede by: Ystebacks. Smens, Nybyggarns, Pårsarns och Hjälmarns.

Sörväna by: Bodins, Backens-Paulssons och Backhansas.

Enligt uppgift så har de flesta stugorna fått stå utan underhåll och ruttnat ner, men en del revs ner. Två stugor, gethus, fäjs och stall var kvar till mitten av 1930-talet.

Jätjänta från 1910 tills buföringen upphörde var Kerstin From, som måste ha varit en verkligt arbetsam kvinna, enligt uppgifter man fått. För vissa år hade hon hand om 200 får och 100 getter, samt ett 15-tal kor.

1. O. Widmark skriver i sin bok att Hälsingland var ett får- och getland, så Källbergsbovallen uppfyllde verkligen den uppgiften. För skötsel av alla dessa djur hade Kerstin endast sin make och sina barn till hjälp.

Av getmjölken så gjordes det getost och getmessmör och av komjölken kärnades det smör.

Familjen From blev året om boende i Källbergsbo. Nu finns endast tomtstenarna kvar när man på sommaren går där och tittar, men bönderna har kvar sina vallyckor och skördar dom än.
Upptecknare: Britta och Lars Larsson, Källbergsbo

Intervju med: Olof Persson ”Pårsar-Olle”, Långede, Sigrid Thimper f. From, S. Långsbo.

Källbergsbo 1919. Pojken till vänster är Per From, därefter hans syster Anna. De tre småflickorna är Sigrid From gift Timper, Pellas-Inga Persson med den synliga flätan och Svensas-Anna Persson. Till höger står syskonen Froms mor Christina eller Kerstin From, med en käpp i handen.

 

 

9. LILLBOVALLEN

Se karta

Lillbovallen ligger vid Lillbosjön. Lillbovallen tillhör byn Hammarsvall. På vallen finns tre gamla stugor kvar. Förmodligen är Lillbovallen en mycket gammal vall. Troligen har man ej haft några djur på vallen under 1900-talet.

Hasse Persson, son till O. A. Persson, äger en stuga. Den har troligen tidigare tillhört Viktor Björk. Bröderna Rudolphi äger en stuga, den har tidigare tillhört Maddelns. S. E. Dahlström äger stugan som tidigare tillhört ”Larsalvars”. ”Prinsens” stuga är nybyggd.

”Maddeln” med fru och son flyttade till Amerika 1925 och återvände aldrig till Sverige.

Dessa uppgifter är lämnade av Erik Thimper, Lillbo. Född 1907.

Bärgad ekstock ur Lillbosjön

 

10. LILLVALLEN

Hur gammal Lillvallen är som fäbod är svårt att säga, men torde väl vara av de äldre i Delsbo. Vid storskiftet 1860-1869 kom den att tillhöra byarna Bredåker, Hagen, Nybo och Östra Tolbo. Lillvallens vallsamfällighet skiftades 1914-1916. Då fanns det enligt kartan 5 st. stugor på östra sidan på vallgatan som hörde till Östra Tolbo, och 3 på den västra som hörde till Hagen och Bredåker.

Tidigare har det varit ytterligare 7-8 stugor, som det finns grundrester av. 1919 revs en stuga på den östra sidan, den som låg längst i norr och hörde till Östra Tolbo nr 4. Alla övriga stugor finns kvar.

1924 var det 6 valljäntor på vallen som hade sammanlagt 35-40 kor som gick på bete i skogen. 1935 var det 5 valljäntor och ungefär lika många kor som 1924. Sista året det var kor på vallen var 1960.

På senare delen av 1800-talet när det började bli värde i skogen anlades en flottled från Lillvallsjön ner till Dalsjön och vidare till Ljusnan. I början av 1870-talet byggdes en arbetarbarack nere vid sjön vid Lillvallen samt en flottbarack vid utloppet ur sjön, vilka finns kvar fortfarande, men används för annat ändamål. Flottleden var i bruk närmare 50 år.

På den tiden var det mycket folk även på vintrarna, men då var det huggare och körare som befolkade vallen och omgivande skogar. Virke från Asarvall, Nyvall-Örvall och Prestvallskogen gick också ner mot Lillvallsjön för vidare transport till Ljusnan. Allt klenvirke höggs på somrarna och kolades på hösten och kördes på vintern ner till Fredriksfors med häst där det lastades på järnvägsvagn för vidare transport till järnbruken. Flottleden lades ner 1918 eller 1919.

På senare delen av 1930-talet kördes timmer och massaved från Lillvallskogen till Stornien med häst och flottades vidare till Iggesund och Hudiksvall.

Den nya tiden med skogsbilvägar började på 1940-talet. 1946 byggdes första vägen från Bobygden till södra änden av Lillvallsjön. Så byggdes vägen mot Källsjö samt vägen från Gäddvik förbi Stömnesvallen och Råbergsvallen till samma plats och så kom en väg från Nor i Järvsö, då var Lillvallkorset ett fullbordat faktum.

1952 kördes timmer med häst från trakten av Nyvallen och Prettingvallen till Lillvallsjön där det hämtades med lastbil för vidare transport till sågverk och massafabriker.

1959 byggdes ytterligare en bilväg från Eckelsbo över Selbergsvallen, Nyvallen och Prettingvallen som ansluter på vägen Lillvallen-Bobygden ca 500 m norr om Lillvallen.

Efter bilvägarnas tillkomst har stugantalet ökat med 13 st. fritidsstugor på och intill vallen samt ett stort antal runt sjön.
Delsbo, april 1988
Sven Andersson, f. 1915

Färms Tilda

Fäbodrenässans på Lillvallen

Inf. H. N. 4/10 1950
Nu är det tyst på fäbodarna. En del av vallarna har bara en kort vilopaus innan arbetet i skogen kommit igång på allvar. Till vintern blir stugorna huggarkojor och vallarna rutas in av blänkande skidspår. Andra vallar har börjat en verklig törnrosasömn, och prinsen som skall väcka dem är kanske ofödd än. Men Lillvallen på Aspåsens västsluttning hör till de vallar som har anpassat sig till den nya tiden, och livet kommer nog att gå vidare på den trivsamma gläntan vid Lillvallssjön – i nya former, men ändå med något av den gamla atmosfären bibehållen.

Den uppfattningen hyser åtminstone fru Tilda Andersson ”jätjänta” i den ena av de båda stugor alltjämt används som fäbod. Lillvallen ägs av byarna Hagen, Bredåker och Östra Tolbo, och jätjäntor lär ha brukat inte mindre än 15 stugor där förr i världen. De flesta av stugorna är nu nedrivna, men familjen Andersson från Ö. Tolbo har haft kor på vallen i många år, och fru Andersson tror inte att fäbodbruket skall dö ut. Nu sedan skogen på nytt fått stort värde och vårdas som en av bygdens största tillgångar är det ju mycket folk som arbetar där, och då finns ju förutsättningarna för ett hederligt fäbodbruk enkom för skogsfolkets räkning: det blir ju dyrt och besvärligt att skicka efter varje mjölkdroppe eller ostbit ända från bygden. Att Anderssons är glada åt utsikten att kunna fortsätta med vallbruket förstår vi då vi hör att fru Andersson nästan inte fått vara på vallen själv: familjens båda döttrar har trivts så bra att de har turats om att jäta, så mamma har fått stanna i bygden och sköta hemmet.

Det vore ju roligt om fru Anderssons optimism rättfärdigas av den kommande utvecklingen.

Lillvallen. Foto: L. E. Logård

Men Lillvallens framtidshopp står kanske i ännu högre grad till ett annat förhållande. Den gamla vallen har nämligen på senare år plötsligt blivit ett helt litet centrum både för nyttes- och nöjesvandrare i trakten. För det första ligger den ju så charmfullt till invid den lilla sjön, och har dessutom en förträfflig badstrand, som har gjort den till semestrande stugliggares gunstling framför många andra vallar.

Men dessutom – och framförallt – har den blivit lättare åtkomlig än de flesta vallarna sedan den moderna skogsdriftens pulsådrar, de stora basvägarna, råkade bilda en knutpunkt i skogen inte långt från Lillvallen. I ”Lillvallskorset” strålar vägarna från Bobygden, Gäddvik, Järvsjö och Källsjö-Nianfors samman, och därmed har vallen blivit den givna samlingsplatsen för de årligen kommande sockenträffarna.

Här möts alltså ungdomen till den obligatoriska sockenskändningen, till dans och lekar. En glad och stämningsfull tradition har redan utbildats, och för Lillvallens levande framtid är den nog en av de mest trofasta bundsförvanterna.

Från Lillvallen är det bara tre kilometer till Örvallen, där vi förälskade oss i en gammal dörr och plåtade den för läsarnas räkning. Det är egendomligt att tänka på den senare vallens vemodigt värdiga förfall så nära den förhoppningsfulla och livliga Lillvallen. Det måste också erkännas att Lillvallen är en av dem som ibland verkar litet bråkig och stillös under invasionstrycket av tanklösa turister. Men den finner nog sin egen form vad det lider, en form som tillåter kor och folkvagnar, valljäntor och sockerdricksförsäljare, solbadare och skogshuggare att leva sida vid sida. Hoppas vi….
Carl Skoglund

Bild ur Dellenportalens samling

VALLSTUGAN LILLVALLEN

”Ritning”

Storstuga, farstu och lillboa, samt storboa som förut var lada. I storboa fanns separator, kärna, litet skåp med porslin, Amerikakoffert att ha matbröd i. Matbord framför fönstret, säng samt väggfast bod framför sängen.

På långväggen mot norr fanns hylla för ostkar samt ostrännor och mjölkkärl.

En kort hylla mot söder som man hade kokkärl på. Tre stolar samt en bänk fanns också där.

I farstun fanns en liten bänk bakom dörren att ha vattenhinken på. Dörren gick nämligen inåt. En hylla ovanför dörren intill stugan för redskap såsom hammare, hovtång och spik m.m.

I lillboa fanns säng på väggen mot väster, litet fönster mot norr med en bänk framför och så hade vi en stång på motsatta långsidan att hänga kläder på.

I stugan inom dörren till höger fanns ett litet skåp för torra livsmedel. Ovanför skåpet fanns en hylla för prydnadssaker. Så en stol, en björkstubbe, framför fönstret, med en blomma på och en stol till.

Bordet stod tvärsöver hörnet. På andra sidan bordet stod även en stol framför fönstret.

Så blev det storsängen i all sin prydnad, detta var mot öster. Åt norr från storsängen hade vi en kista med linne och en pall och sedan den öppna spisen.
Upptecknat av: Linnéa Wallin, mars 1988. Jätjänta på vallen

 

LILLVALLEN 1934

Stugor och valljäntor i:

Bäcks-stugan              Sigrid-mora

Stôltens stuga             tom

Sundells stuga             Ochs Margit Eriksson

Nils Olssons stuga        Brita-mora

Olskims stuga              tom

Almstedts stuga           Sigrid Mattson

Färms stuga                Linnea
Det var nog 30-35 kor samt kvigor och kalvar.
Bufördes hem i slutet av augusti.
Sista året det var kor på Lillvallen var 1960, då var Bäcks Signe Svensson där med sina kor. 1958-1959 var Ingrid Nordin i Bäcks stuga och hade kor.

En dag på fäbodvallen
Vi steg upp ½ 6-6 på morgonen, gjorde eld i öppna spisen och satte dit kaffepannan. Under tiden kaffet skulle koka, gick vi ut och gjorde eld i koken, fyllde på vatten i järngrytan. Sedan gick man in och fick en kaffetår.

Sen var det dags att gå till ”fäjset” för att ge korna mat samt mjölka. När det var gjort skulle man separera, ge kalvarna mjölk samt diska separatorn. När detta var klart var det dags att lösa korna och följa dem till skogen. Vi hade olika stigar för varje dag, ”gaddar”.

Vi skulle sedan hem för att göra rent i ”fäjset”, mocka och sopa båsen, lägga i mjöl tills korna kom hem på kvällen.

Det blev en paus mitt på dagen, om man inte skulle kärna smör eller göra ost. Ibland kunde man ju få gå på gödselstacken och lägga av dyngan, så det gick att mocka.

När korna kom hem på kvällen var det till att mjölka, separera och ge kalvarna mjölk och diska.

På lördagarna skulle det städas. Då åkte mattorna ut för att piskas eller skakas och så skulle askan ut ur öppna spisen. För det mesta skurade vi mellan mattorna och öppna spisen skurades. Därefter var det dags att gå till skogen efter björklöv och granris. Björkriset hade vi på spiskåpan. Det skulle plockas blommor, för det skulle vara färska varje vecka. Av granriset lades en ros framför bron. Vi brukade lägga granrisrosor efter ”hembosvägen”, välkomstrosor. Inte att förglömma, kaffepannan skulle blänka i öppna spisen!

Allt skulle vara fejat till lördagskvällen, det kunde ju komma hembosfolk.

Söndagen var vilodag.
Upptecknat av: Linnéa Wallin 8/2 1988. Jätjänta på Lillvallen

Färms Tilda

Vallpigan Karin Mattson och Leif Skoglund pratar om korna 1953. Foto: Carl Skoglund

Invigningen av Lillvallsvägen 1947

LUSSEVALL
Lussevall har varit en Ljusdalsvall ända fram till storskiftet. En fördelning skedde den 23 april 1777 (enl. uppgift från Lantmäteriverket, Gävle).

Lussevall fördelades då såsom fäbodvall till

nr 3              uti Stömne

nr 1              uti Näset

nr 1              uti Björka

nr 2              uti Berge

nr 3-5           uti Fjärdsäter

Lussevall är belägen norr om Bjart
Uppgifterna lämnade av: Lars och Solveig Jonsson, Fjärdsäter april 1988

Skogen har tagit tillbaka.

 

 

12. LÅNGSBOVALLEN

Kartbild utlånad av Tore Dahlin

Se karta

Långsbovallen ligger efter kalvstigen mot Järvsö ca 1 mil från Delsbo samhälle, strax väster om byn Södra Långsbo.

Långsbovallen är troligen flyttad i samhand med laga skifte 1871, från en plats öster om nuvarande ”herrgårn” i Långsbo vid Långsbosjön.

Nuvarande vallen ligger dels efter landsvägen, dels på ”ryggen” en ”mjälås” som går från Järnvallsjön till Långsbosjön.

Det är Tomta, Västeräng och Ås byalag som har vall på Långsbovallen. Till vallen hör en vallallmänning, där myrjorden är skiftad, en äga till varje fastighet. Resten av allmänningen är skogsmark.

Vallstugan till Västeräng 1:2 Olers är belägen på den skiftade jorden och ligger på ”ryggen”, likaså stugan till Västeräng 3:2 Schäftners. Övriga stugor ligger på mark tillhörande Västeräng 1:2. Dessa är från öster efter landsvägen: Västeräng 4:2 Bommens, Tomta 2:2 Hökars, därefter Tomta 5:2 Pevesas, så Tomta 3:2 Hammarns och Tomta 7:1 Esakers vilka är sammanbyggda, så Västeräng 2:2 Ersk-Mickels, efter denna låg Ås 1:2 Gummens, men den är såld och ombyggd till åretruntbostad. Längst väster på vallen är Tomta 1:2 Svens stuga.

Samtliga stugor är i gott skick och beboeliga, utom en som är under upprustning. Ladugårdar i gott skick finns vid Olers, Schäftners, Bommens, Pevesas, Hammarns och Ersk-Mickels stugor. Stallar finns vid Schäftners, Bommens, Hökars, Hammarns, Ersk-Mickels och Svens stugor.

Vallen användes flitigast under 1920-30 och 40-talet.

Schäftners var de sista som hade kor på vallen, det var i mitten på 1960-talet.

Vissa perioder har det bott bofast folk på Långsbovallen, Brita och Johan Malm ditflyttad från Järvsö trol. 1915. Skänkens ditflyttad ca 1910, Stina och Mickel Olsson bodde där mellan 1920-35, och så Dahlströms.

Storhelg hölls oftast efter slåttern, och då skickades bud ”ner på byggda”.

Som på andra vallar följde man korna till skogen efter ett visst mönster och naturligtvis styrdes det av tillgången på bete.

En av valljäntorna (Glad-Kristin) följde inte alltid med de andra, utan gick ofta till en plats på Iggesunds Bruks mark, där det hade varit avverkning och fanns gott om bete. Efteråt fick den platsen alltid heta ”Gladas”.

De valljäntor som pappa (Olers-Olle f.-17) minns är: Ängs-Mora, Edlunds-Anna, Per-Ors Margit, Glad-Kristin och Nirsas-Gertrud (pappas mor).
Berättat av: Olof Persson (Olers-Olle) Västeräng. Märta Persson, Lennart Persson, 30 april 1988

Ägoförhållanden på Långsbovallen

Gäddvik, Lillbo och Långsbo var 1769 bodland s. Långsbo hade 1770 ”nio ägare, vilka voro torp inom ett hägnat områden”. Men enligt en gammal karta jag sett, fanns en ritad samling gårdstecken sydväst om Långsbosjön, alltså öster om nuvarande ”herrgårn” i S. Långsbo. Och Olers-Olles (Olof Persson, Västeräng) farmor Brita Olsdotter, Talls-Brita, jätte, troligen på gamla Långsbovallen.

Bommar-Elof, Elof Jonsson Västeräng f. 1903, död 1987, berättade att när det bufördes, flyttade man först till sitt bodland i Eckelsbo och stannade där i cirka 3 veckor. Därefter flyttade man vidare upp på vallen, Stömnesvallen. På sensommaren flyttade man åter till Eckelsbo, innan man på hösten flyttade hem till byn igen.

Bommar-Elof berättade vidare, att vid ”Skiftet”, alltså laga skifte 1871 flyttades stugorna från Stömnesvallen ned till ”Hära”, sydväst om Långsbosjön, och sen vidare till den nuvarande platsen, Långsbovallen. Ett årtal ovanför dörren i Olers stuga ”på ryggen”, 1872, bekräftar att, endera är stugan byggd det året, eller också är stugan ditflyttad det året.

Vid forskning på Lantmäteriverkets arkiv i Gävle har jag funnit att för fastigheterna i Västeräng gällde vid storskiftet 1769-70 följande:
1774 hade Västeräng 1, Olers, bodland i N. Sandnäs, skog hemmavid, i N. Sandnäs, Eckelsbo, Lillbo, Skommarbo, Alsjö, Gronäs och Råbergsvallens fäbodskog, samt vallintressen på Råbergsvallen.

Västeräng 2, Ersk-Mickels, hade bodland i S. Eckelsbo, skog hemmavid, i S. Eckelsbo och Stömnesvallens fäbodskog, samt vallintressen på Stömnesvallen.

Västeräng 3, Schäftners, hade bodland i Ilsbo, skog hemmavid, i Isbo och i Trollsvallens-Järnvallens-Långsbo fäbodskog.

Västeräng 4, Bommens, hade bodland i S. Eckelsbo, skog hemmavid, i S. Eckelsbo och i Stömnesvallens fäbodskog, samt vallintressen på Stömnesvallen.

Så det Bommar-Erik berättade gällde för Västeräng 4, Bommens. För övriga fastigheter i byn gällde andra förutsättningar.

Hur det förhåller sig med övriga gårdar i byalaget, fastigheterna i Tomta och Ås, får vidare forskning klargöra var dessa tidigare hade sina vallintressen.

Vidare kan kanske fortsatt forskning ge klarhet i om Långsbovallen också fanns före laga skiftet 1871, och i så fall vilka fastigheter som då hade vallintressen där.

Några nedteckningar gjorda vintern 1987-88.
Lennart Persson f. 1944
Bonde på Västeräng 1 och 2

Långsbovallen

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

 

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

---

Långsbovallen. Bilden utlånad av Tore Dahlin

 

 

13. NYVALLEN 

Se karta

Nyvallen ägs av Vincent Stenberg, Ava, Per Persson, Byn, Kyrkan, Knutslunda, Pålsson, Hammarn.

Vallen har legat vid rågången mot Västanängsskogen men blev flyttad på grund av att bäcken torkade vissa somrar. Ägarna blev då tilldelade vallotter vid Nyvallsjön. Vincent odlade upp sin vallycka så sent som mellan åren 1925-1929, han hade inget eget fäjs utan brukade ha korna i kyrkans fäjs som var stort med minst 40 båsplatser. Buförde omkring den 10 juni, hem den 1 augusti.

Stugan innehöll kök samt svalbod, inredning storsäng, hörnskåp o bänkar.

Storhelg brukade vara 2 gånger på sommaren med utbyte med Selbergsvallen, Klövsvallen, Stömne o Råbergsvallen.

Händelse han minns att en häst (ägare Östrand, Glombo) drunknade väster om vallen. En oxe drunknade i en källa 1 km från vallen, kallas sedan för Oxkällan.

Höstar och vintrar brukade han bo på vallen å hugga ved och köra timmer.

Vallen utnyttjas nu för fritid så den kommer att bevaras i det skick den nu är.
Nedtecknat av Britta och Lars Larsson
Personlig intervju med Vincent Stenberg

Stuga på Nyvallen. Bild ur HT 1 februari 1979, av Bror Jonsson

– Vi frågar 84-årige Alfred Nyberg i Storån, om han känner igen stugan:
– Jo, nog gör ja det. Det var Hans Hanssons stuga. Det var han som rådde om Hällnäs. Vi bodde i den här stugan på vintern 1918 och högg åt Iggesundsbolaget, som hade köpt en stämpling av prästskogen på Smörasken.
För tydlighetens skull kanske vi bör inflika att Smörasken är namnet på ett berg mellan Nyvallen och Prättingberg.

Hulda Persson, vallpiga 1934-38

Nyvallen

Nyvallen

Fäbodstintans visa

Och hela vintern lång och kall, båd natt och dag
jag drömmer om sommarns liv i fäbodvall
ett liv jag aldrig glömmer,
där i fria, skogens famn
jag viskar, sjunger vännens namn
och bergens eko svarar.

Väl är mig hemmet mycket
kärt
och inga sorger trycka
men vallens friska liv är
värt långt mer
än hemmets lycka
där får jag sommarn
ljus och lång
så vackert höra vitt-
rans sång
och bergens eko svarar.

Och bergens troll och, skogens rår
besöka ofta vallen
då laser jag mitt
Fader Vår
på knä vid rnjölkepallen
sen intet ont mig skada
får,
och trollen flyr för lurens låt
och bergens eko svarar.

Du vallens ljusa, ljuva frid.
Du är mitt sköna minne
du grumlas ej av livets strid,
du vyssjar varmt mitt sinne
och andaktsfullt på vallens krön
jag sjunger ut i lov och bön
och bergens eko svarar.

Och nu så hur vi ljusan vår och
sommarns vackra dagar
då reser jag med kor och får
till rika beteshagar
och kära getter, alla
kräk,
de följa mig med råm
och bräk
så bergens eko svarar.

På skogens tysta
stilla stig
jag vet nog vem som
hastar
i söndags arla ut till,
mig vid sång
av fink och trastar
ja det är han, med
flöjten sin
som blåser vackert vi-
san min,
så bergens eko svarar.

Upptecknad av Willie Olsson, Wij Delsbo
Valljänta på Nyvallen under 8 somrar 1933-1940

Tillägg till tidigare uppteckning om Nyvallen
Vallstugor ägs idag av: Olle Persson, Byn, Anna och Arne Bylehn, Ava, Anna Britta och Sture Jansson, Hammarn. Kyrkan äger Präststugan.

Nybyggda stugor ägs av: Erik och Lisa Persson, Byn, Rolf Smidt, HudiksvaIl, Ingrid och Anders Olsson, Hudiksvall.

Vallen flyttades från ”Utsikten”. Byns stuga byggdes 1871.

Präststugan hade ett fäjs som rymde 40 båsplatser. Det påstås att Landgren hade flyttat detta fäjs från Prästvallen till Nyvallen. Fäjset fick förfalla och är nu borta.

I präststugan bodde från mitten på 30-talet till början av 50-talet, en skogshuggare som hette Lars Gavell. Han bodde där under året och högg på prästskogen. Han var kusin med Delsbostintan.

Kor och fäbodjäntor fanns på vallen till 1947. Sista ”jäntan” var Birgit Olsson från Nordsjö, Järvsö. Hon jätte åt Paulsson.

För att slippa bära vatten från källan upp till vallen finns fortfarande i bruk en väder eller hydraulisk pump, som pumpar upp vatten, först till ett litet ”kylhus” där mjölken förvarades i en så med kallvatten, sedan till ”kokstan” och sist till fäjset där korna fick vatten.

Bilvägen till Nyvallen blev klar 1959 och den gamla vägen ingår delvis i Sjuvallsleden.
Hammaren 18 april 1988
Anna Britta Jansson

 

 

14. PRÄTTINGVALLEN

Se karta

På Prättingvallen finns fem stugor kvar samt några lador. Det är Harald Lindes i Prättingberg, som förut hette ”Hovers”, Kjellins nu Staffan Sjöbergs, Per Jo Hansas nu Yngve Västgårds, Sveds samt Jobsmyrastugan. Harald Lindes och Sveds stugor reparerade.

1924 jätte min mor Jon-Ors Ollas Margit på Prettingvallen i Hovers stuga. Då 4 år gammal var jag där tillsammans med henne. I Per Johansas stuga jätte Georg Dolks fru Kristina med barnen Birger å Anna, i Jobsmyrastugan jätte Anna Gavell och i Kjellins, Karin Mattsson från Glombo.

På 1929-30-31 kanske också något senare jätte Henrik Henriksson med fru Anna från Hallsta i Per Jo Hansas stuga. I Kjellins Per-Eriks Signe från Prettingberg, då mycket ung samt i Hovers Stran-Kare Olsson från Glombo. Stran-Kare jätte i 19 somrar på Prättingvallen, och hon såg också till fåren under sommaren. För på Prättingvallen gick man alltid med fåren nerifrån byarna Västanäng, Hallsta, Prättingberg, Glombo och Tolbo. Fåren brukade man gå med till skogen så fort det blev något grönt att äta av. Och på hösten var det alltid Stran-Kare som såg till att dom fanns att hämta någonstans. Hon jätte nog där så sent som 1947.

Som barn brukade vi gå på barnhelg på vallen, 2-3 st hos varje valljänta. Då gick vi hela den långa vägen nerifrån bygden och upp. Vid Harsbacka, det är backen närmast vallen, fanns det en stor sten som kallades ”Flötsten” på den skulle vi få upp så många stenar som möjligt för då skulle vi få kärnflöte när vi kom fram, = tjock syrlig grädde strax innan det blir smör, men det stämde inte alla gånger.

Så roligt vi hade hela högen med barn, vi lekte ringlekar i Sveds stuga för den var ju tom, och kurragömma i skogen. Så brukade vi gå på Lillvallen och hälsa på barnen där, för där var också barnhelg . Men vi var väldigt rädda för hästarna som gick i skogen, så vi hade en harskramla som vi skrämde dom med.

Vi låg och sov i boden, å tänk så skönt det var att vakna till surret av separatorn, för den fanns nästan alltid i boden. Och tänk så god mat vi fick, pannkakor stekta i gott vallsmör i den trebenta stekpannan på öppna spisen med hjortronsylt och grädde till. Hjortron, säkert plockade på den stora Prättingvallmyran. Det brukade sprätta kol i pannan men dom skulle man inte peta ur utan dom skulle man äta upp för dom blev man vacker av, sa Hindrik. Så minns jag att Hindrik brukade bära vatten med ok, och att han hade en gris på vallen, som alltid följde honom vart han gick, ja till och med ner till Hallsta fram och åter.

På eftermiddagen gick vi hem igen hela långa vägen, ett minne rikare. Vi brukade också ha små presenter med oss till valljäntan som vi var hos.
På Prättingvallen var det fyra valljäntor.

”Hinriks Anna”, Anna Eriksson

”Per-Eriks Sigrid”, Sigrid Eriksson

”Stran Ollas Kare”, Karin Olsson, Svalbo

”Eckens Anna”, Anna Gavell

Anna Henriksson var där i 17 somrar. Karin Olsson brukade ha får åt andra som hade hemvist på vallen, å såg till att dom kom hem på hösten.

 

 

15. PRÄSTVALLEN

Se karta

WECKOBLAD FRÅN GEVLE DEN 26/6 1824

Den 8 Juni nedbrann på den så kallade Prästvallen i Delsbo socken, för Herr Kyrkoherden Stillmark en Fäbodestufwa med en Bod, och för bonden 1) Jon Larsson i Nordanäng, ett Fähus samt ett nytt Gethus. Det förra tros hafwa skedt genom mordbrand. — Dagen derpå upkom eldswåda i Bonden 2) P. Larsson i Fjerdsätter, samma Socken, Fähus, hwarigenom äfwen Manngårds-Byggningen afbrann, jemte åtskillig Lös Ägendom tillika med Lin och ett Swinkreatur, samt för Bonden 3) Er. Olsson på samma Gård, en Kornlada med ett nästan nytt Fähus, Lin och Lösören, mästadelen af hans Kjörredskap, och likaledes ett Swinkreatur. Mangårdsbyggnaden räddades med möda, och eldens uphof är obekant.

---

—18N6— Uppgifter ur Delsbo släktbok
1) 4 Jonas Larsson, * 23/11 1782, s. t. bonden L. Eriksson i Nordanäng 3, Delsbo. G. 1805. Bonde i Nordanäng 3, † 23/3 1848.
17N14 Brita Jonsdotter, * 23/9 1778, d. t. bonden O. Jonsson i Nordanäng, Delsbo. † 2/12 1853
Lars * 6/8 1806        11
Brita * 11/11 1810    8P30
Anna * 4/9 1814       2J12

---

—14K5— Uppgifter ur Delsbo släktbok
2) 4 Pehr Larsson, * 19/11 1795, s. t. bonden L. Pehrsson i Fjärdsätter 2, Delsbo. G. 1814. Husman i Fjärdsätter, † 11/12 1845.
13R7 Ingrid Eriksdotter, t 24/5 1786, d. t. bonden E. Hansson i Fjärdsätter 4, Delsbo.
Erik * 9/7 1815, † 9/7 1815
Anna * 9/8 1816, † 2/3 1828
Margta * 21/8 1819       12O11
Karin * 15/5 1823, † 11/7 1831
Ingrid * 27/4 1826, † 11/5 1826
Lars * 30/3 1828           15K10

---

—13R12— Uppgifter ur Delsbo släktbok
3) 22P7 Erik Olofsson, * 25/3 1788, s. t. bonden O. Hansson i Hammarsvall s 1. G. 1815. Måg o. bonde i Fjärdsätter 4, Delsbo. † 16/10 1862
7 Anna Eriksdotter, * 1/12 1781, d. t. bonden E. Hansson i Fjärdsätter 4.
Sigrid * 25/6 1819    17

---

Prästvallen, den längst i söder liggande Delsbovallen, anlades vid laga skifte, då byarna Myra, Stormnäs, Charlottenberg och Västanäng fick sina vallrättigheter flyttade från bl.a. Prättingvallen.

”Gubb-Karl” i Stormnäs hade vid skiftet yrkat på att Myra och Stormnäs då skulle få rättigheter i detta område, för där var så många och stora myrar, vilket innebar gott om bete. Den långa vägen dit var sen ett bekymmer och bidragande orsak till att vallen tidigt togs ur bruk.

När vallen var som störst i början på 1900-talet var där 23 stugor. Namn på stugorna var t.ex. Ottos, Ors och ErskJäns vilka tillhörde Västanängsbönderna. Brentes, Mattsas och Gräftas tillhörde Myrabönderna. Mattsas stuga var rödfärgad och kallades ”röstuggo”.

Vattenfrågan på Prästvallen var gemensamt ordnad genom en ca 200 m lång ränna av kluvna trästockar från en källa uppe i berget. Stockledningen var uppbyggd på ”träkistor”. Vid vallen slutade den i en stenlagd bassäng. När det var lite vatten uppsattes ett hämtningsschema som visade när de olika stugornas folk fick hämta vatten.

Det var svårt att bruka vallen genom det långa avståndet dit och redan i början av 1900-talet började avvecklingen. Den första stugan revs när det sista byggdes upp.

Vallbruket var djupt rotat i böndernas hjärtan och omdömena ofta hårda när någon slutade att bruka sin vall. Ett exempel: ”Gräft-Hans blir nog ingen gamlan bonn han ä”, hördes då han slutade att buföra till valls. Som vi sedermera vet förblev han bonde livet ut och ännu en generation Gräft också. Vallbruket tärde mer än det närde.

Upptecknat av: May-Britt Jonsson efter intervju med Gräft-Pär Hansson i Myra och med Erik Östgård i Svedja april 1987.

Prästvallen

 

 

16. RENÅSVALLEN

Se karta

På Renåsvallen har funnits 6 vallstugor samt 2 andra stugor. 3 stugor tillhör Sjömyra, 2 Östra Berge. 1 stuga som tillhörde Änga revs före 1920. Per Hansson ”Mårtens Per” hade en stuga nere på vallen som brann ner omkring 1950.

Erik Svensson ”Back Erske” byggde en stuga 1939, som står kvar fortfarande. Svensson flyttade till Renåsvallen den 4 juni 1925, bodde där året om, först i en vallstuga och i någon koja, från 1930 till 1945 i den egna stugan, då han avled. På somrarna brukade Erik Svensson se till fåren som gick på vallen och ge dem lite godsaker så dom inte skulle bli förvildade.
Uppgifter ur Delsbo släktbok:

—8 P 21—

48N6 Sven Pehrsson, * 3/2 1846, s. t. bonden P. Olofsson i Näsbyn 11. G. 23/4 1877. Måg o. bonde i Sjömyra 11, Delsbo. † 8/2 1931.
12 Karin Ersdotter, * 6/8 1858, d. t. bonden E. Ersson i Sjömyra 2.
† 16/6 1911.
Erik * 14/6 1877. Jordbr.-arb. † 18/12 1945  ”Back-Erske”
Pehr * 26/6 1879                                              26N30
Sven * 16/1 1882. Utfl. t. Hälsingtuna 1924
Jonas * 4/6 1885                                              26
Karin * 22/9 1887. Gårdsäg. Bos. i Hagen, Delsbo
Brita * 31/10 1891, † 6/1 1892
Anna * 23/11 1896, † 14/10 1900

År 1919 var det 3 valljäntor på vallen. Bärs Brita, Melbergs Brita och Kerstin Roos ”Dells Kerstin”. Först på tjugotalet var två yngre systrar till Bärs Brita där, Anna och Marta, samt senare även Gertrud. 1924 var Raskmor där. Senare var Magnus Olsson o Margit.

Sista som jätade där var Järv Margit, omkring 1930.

På Renåsvallen finns en sten söder om Wallners stuga som kallas för namnsten, på grund av att folk har huggit in sina namn.
Delsbo maj 1988
Eric Bergman f. 1910
Sven Andersson f. 1915
Renåsvallen      Skiftad år 1926           Byalag: Sjömyra – Ö. Berge

Nr                        Ägare vid laga skifte     Nuv. ägare             By

1:2                       Bärs Jon Larsson              Erik Jönsson             Ö. Berge

5:5                       Klockar Erik Jonsson         Erik Wallner             Sjömyra

1:4                       Näs Anders Eriksson                                         Sjömyra
(N.Långsbo)

2:2                       Snälls Olof Persson           P. A. Olsson              Ö. Berge

5:5                       Nörbergs Erik Jonsson      ?                              Sjömyra
”Levi Sjöbloms”

 

Renåsvallen. Foto: Pärmas Gösta

 

 

17. ROSSJÖVALLEN

Se karta

Rossjövallen tillhör byarna Oppsjö och Norrberg. Där har enligt uppgift funnits bara 2 stugor. En stuga ägdes av Oppsjö nr 10 ”Föck” Olov Jonsson, Oppsjö.

Den andra stugan var en Norrbergsstuga. (I den stugan jätte Signe Skoglunds mormor). Nu ägs den stugan av Håkan Stål.

Melins har flyttat en stuga från Svartvallen till Rossjövallen. Den står dock inte helt i anslutning till den gamla vallen.
Enl. uppgift av Calle Skoglund
mars 1988

Rossjövallen

Kniv som valljäntorna använde, denna är väl använd.

 

 

 

18. RUSMYRVALLEN

Se karta

Vallen ligger inom Utskogen. Hörande till Norrväna å Edsäng byalag. Till Rusmyrvallen leder en mycket stenig och backig kärrväg västerut från Norrväna by. Först kommer vi förbi det s.k. Taggartorpet eller också kallat för Sveds, ett knektboställe lydande under nämnda byalag. De första svåra motluten äro två till antalet, långa å med kullersten i tusental som varje vår, genom vårflodens inverkan, blir bara värre å värre. De kallas än i dag för Stor-Knapiln å Lill-Knapiln.

Så äro vi äntligen uppe på lite bättre väglag, passerar den så kallade Sång-Hällan. Som framgår av namnet besöktes denna plats, liggande ca 100-talet meter på höger sida av vägen på somrarna av bl.a. gökottefirare å även religiösa utfärder där sång förekom. Platsen är ljus och öppen med mäktiga berghällar i dagen.

Vi fortsätter vår vandring ytterligare ca 2 km, då vi på höger hand har den s.k. Lappkällan. Denna källa vars färska vatten kommer direkt ur berget må ju ha utnyttjats av vandrande lappar med sina renar, när de vistades på dessa trakter under sina besök vid marknader å handelsplatser. ”Svala marknad” var under svunnen tid en mycket stor å välkänd marknadsplats (liggande vid byn Svala) strax väster om Tomta å Mora byar.

Den största å kanske besvärligaste sträckan efter vallvägen begynner nu upp för Lubben-berget. Väl uppe på krönet, löper en helt öppen berghäll tvärs över vägen, många äro de hästhovar som halkat på denna häll med buförlasset.

Efter ”Lubben” närmar vi oss ”Vallbäckssnåret”. Där passerar kärrvägen över en bäck som kommer från Valltjärn. En stor mösse (myr) med ett mindre öppet vatten eller göl i mitten. Denna myr sträcker sig nästan ända fram mot Rusmyrvallen. När vi passerar den skrangliga bron över bäcken kan vi på höger sida skymta Örtjärn. Detta vatten, som är mycket djupt, ger än idag ett gott öringsfiske.

Vi har nu passerat de värsta vägavsnitten, men motlut finns ännu kvar. Brunbacken, med mycket brunfärgad grus å sand är just en sådan motlut. Så kommer vi till den så kallade Brudstenen, liggande på Stårs skogsskifte. Där skulle varje valljänta (ungmö) vid buföringen kasta en mindre sten upp på den större Brudstenen å blev den kvar skulle bröllop stunda.

Nu är vi framme på Jons skifte kallat, lång å grov å tät granskog å strax därpå syns den första gråa vallstugan som mycket riktigt är Jons från Edsäng.

Namnet Rusmyrvallen har varit många ”forskares” huvudbry. Inte mindre än tre olika varianter har omnämnts.

1. Att namnet härrör från ordet myr kan vi nog vara ense om, denna skulle vara den tidigare omnämnda Valltjärnsmyren, och första antagandet skulle vara att en rysskrigsfånge varit på rymmen och tagits av daga just vid denna myr (Russmyren).
2. Antagandet skulle vara att mossen eller myren skulle ha tillhört en fastighet nere i Edsäng vid namn Rutens, alltså Rutensmyren eller i hastigheten Rusmyren.
3. Namnet fortfarande härleder från myren som skulle ha varit snårig och risig (ris) myr, Rismyrsvallen.

Att vallen härrör från mycket gammal tid visar de nästan helt igenrasade källarutrymmen å husgrunder som kunnat konstateras i sluttningen ned mot den omtalade myren, liggande ost och sydost från centrum av vallen. Hur många stugor som funnits är det också delade meningar om, en del påstår att ända upp till 20-talet o mer, men andra å mer trolig källa nämner ett 16-tal stugor. Att Rusmyrvallen har varit ett betydande tillskott för sommarbete till både kor å getter är bekräftat.

En som berättat en del om vallen är 80-årige Lönns Erik i Brämbo. Hans mor Karin Andersson benämnd Lönns Kare, började jäta på vallen 1927 efter henne tog dottern Ingrid vid, och sista året som det var kor på Rusmyrsvallen var 1937. Sveds mora från Norrväna jätte i Jons stuga på vallen troligt 1900-tal. Brita Karlsson (benämnd Kal Brita) jätte i många somrar omkring 1920- talet, hon hade mest getter. Lönn Erik berättar vidare att Skytts stuga på vallen timrades 1885. Byggbas var Olof Grundin, Norrväna, född 1844. Denne O. Grundin var således morfarsfar till Sigge Olsson, Smedsbo.

Om somrarna brukade bönderna nere på ”flatsockna” släppa sina hästar på Rusmyrsvallen. De gingo helt fritt på skogsbete å samlades gärna flockvis å sätte skräck i både folk och fä. Likaledes har vallen å betet däromkring utnyttjats som fårbete. Detta att släppa fåren på skogen pågår än idag på vissa platser och Sjuls Anders d b i Edsäng har haft sina får på Rusmyrsvallen ända in i senaste åren.

1. En

Rusmyrvallen 1989

”Holst Marta” på väg till vallen med fåren efter gamla vallvägen. Foto: Pärmas Gösta

---

Loo-Anna, porträtterad av Bror-Eric. Det sägs att hon är starkt förknippad med Rusmyrvallen, men det vill vi få styrkt av någon som känner till det bättre.

—8 J 29— Delsbo släktbok

26 Lars Ersson, * 26/3 1891, s. t. bonden E. Olsson i Norrväna ss 4, Delsbo. G. 3/11 1912. Jordbr.-arb. Bos. i Norrväna. † 13/10 1918.
19M15 Anna Loo, * 15/5 1890 i Källbergsbo, Delsbo. † 14/12 1983
Signe Katarina * 29/7 1909                                21S4
Lars Einar * 2/6 1912                                        31
Brita Matilda * 7/2 1914. Utfl. t. Hudiksvall 1941
Frida Linnea * 22/4 1915, † 20/6 1915
Gerda Ingeborg * 13/7 1917                               32
Karin Teresia * 24/3 1921                                  28K6
Jonas Emil * 3/11 1922, † 24/1 1924

 

 

19. RÅBERGSVALLEN

Se karta

Tre byar har stugor på Råbergsvallen. Byarna är Sättjära, Lund och Sunnansjö.

Det finns 9 stugor där.
Sunnansjö-     Mäl-Gustavs, Per-Nilsas och Jon-is
Sättjära-         Els, Lars-Halvars och Mickels
Lund-              Källbergs, Erskas och Brodéns
Vallivet: Vallbestyren började med vedhuggning på vintern till vallens sommarbehov. Omkring den 10 juni var rätt tid till att buföra. Buförslasset kördes med häst upp på buförsdagens morgon. Det som forslades på lasset var kofferten med jätjäntans kläder, sängutrustning till storsängen, smörbyttor, ämbar, mat m.m. Dessutom kördes upp ett lass hö.

Jätjäntan gick till vallen följd av sina djur. Skällkon först och kalvarna sist. Barn i byn sprang efter och ”körde på” korna. Vägen från Lund till Råbergsvallen var ca 12 km om man går över Håknorrbo-Selbergsvallen, d.v.s. gamla vallvägen.

Inredning i byggnaderna: Vår beskrivning av inredning är ifrån Källbergs-Olles stuga. Viktigast i vallstugan var och är storsängen. Den bäddas upp varje sommar med ny halm. Sängen bäddades med hänglakan och långörngott i Delsbosöm. 2 kuddar ska det vara och ett handstickat lapptäcke. Storsängen stod där bara och lyste, och fick inte provliggas av någon.

Viktig var givetvis även öppenspisen, eftersom det var den enda eldstad som fanns att tillgå för jätjäntan. Öppna spisen kritades nästan varje år, spishyllskanten pryddes med 2 varv hyllremsor och kräppapper emellan.

Varje fredagskväll plockades björkris att pryda spishyllan med. På sensommaren byttes björkriset ut mot mattlummerslingor.

Övriga möbler i stugan var bord, stolar, säte, pall och skåp. På båda sidor om dörren fanns fina broderade handkläden. Granna trasmattor i längder på golvet. Vattenämbar och skopa av koppar i närheten av spisen.

Sovplats för jätjäntan var i ”boa”. Den fanns 4 trappsteg upp från storstugan. Förutom säng fanns där matkista, vallpigans koffert, smörkärna och en hylla med ostkar, ämbar och tråg. Under ”boa” hade källare och svale sin givna plats.

I svalen separerades all mjölk, morgon och kväll. Källaren var naturligtvis använd till förvaring av mat. All mat förvarades i träbyttor med lock. Mellan stenarna i källaren stacks enriskvistar in, dels för den goda friska lukten och om möjligt hålla råttorna borta.

Ett mycket viktigt litet hus på vallen var den s.k. kokstan. Där fanns murpanna, bänk för disk och tvätt, eldstad fanns för uppvärmning av vatten och bl.a. kokning av messmör och senning Vallfäjset rymde 10 kor å båsplatser på var sida.

Hölada med vedbod fanns och även en källa med ett litet tak över. I källan kyldes mjölken.

En dag på vallen: Valldagen började tidigt, vid 5-tiden. Först av allt skulle dyngan mockas ut innan alla kor handmjölkades. Mjölken silades och separerades. När morgonmjölkningen var klar var det dags att följa djuren ut på bete i skogen. Bete växlade på olika ställen i skogen.

---

Veckoschema för betesgång på Råbergsvallen:

Söndag:          Korna följdes på         Råberget

Måndag:                 -”-                       Gustavsberget

Tisdag:                   -”-                       Ljusberget

Onsdag:                 -”-                       Råberget

Torsdag:                -”-                       Regeltjär

Fredag:                  -”-                       Tavel-Kölninga

Lördag:                  -”-                       Väst på Kölninga
Betesställena växlade främst därför att bete skulle hinna växa. När jätjäntan kom tillbaka från skogen hade hon mycket arbete framför sig och det som brådskade mest var tillvaratagandet av mjölken, tillverka såväl smör som ost o messmör.

Fram på eftermiddagen brukade korna själva leta sig hem till vallen, men det hände ju även att jätjäntan måste iväg och leta efter sina kreatur. Kvällsmjölkningen stod sedan på tur, och först efter det, var det dags att vila.

Då och nu: 1932 el. 1933 började ”Skött-Kare” vara jätjänta på Råbergsvallen. På den tiden fanns det jätjäntor i 5 stugor på vallen, nämligen Källbergs, Els, Drosens, Lars-Halvars och Joni’s.

På 1950-talet fanns djur i 2 stugor och än idag, fortfarande i en stuga – Källbergs-stugan.

Det innebar en stor förändring i vallivet när nya bilvägen byggdes genom skogen. Korna buförs numera till vallen med hjälp av traktor med djurbox. All mjölk forslas nu hem till gården med bil och skickas sedan till mejeriet. På så sätt har vallarbetet underlättats otroligt. All tid som tidigare gick åt för separering, smör o osttillverkning kan numera disponeras för andra ändamål. Om ett djur behöver sjukvård går det numera enkelt att kontakta en veterinär. Tidigare var det nästan helt omöjligt att få någon hjälp. Något mera som helt försvunnit är att inga får och hästar längre går fritt och betar på skogen.

Fritid på vallen: På Råbergsvallen, som på många andra vallar, firades storhelg. Vallpigorna bjöd då dit flickor som kallades bönjäntor och naturligtvis kom även en hel massa pojkar. Fest blev det med dans och sång och slagsmål på lördagskvällen. Söndagen blev det mest liggande och sovande hela dagen. (För att storhelgsbesökarna skulle hitta till rätt vall lade jätjäntan granrisrosor mitt i vägen).
Uppteknat i januari 1987
Enligt Karin och Gunnar Mårtensson, Olle Jonsson och Ingrid Paul-Gustavsson

 

Sigrid Jonsson

Birgit Krig

Beskrivning av Olle Jonssons vallstuga på Råbergsvallen
Stugan består av storstuga och boa. I storstugan finns den öppna spisen där maten tillagades och kaffet kokades i trebenta järngrytor och en kaffepanna i koppar som vi blankputsade till varje helg.

Spiskåpan var prydd med kräppapper och hyllremsor och till varje helg brukade vi, när vi gick till skogen med korna, på hemvägen ta björklövskvistar som ställdes upp runt spiskåpan.

Bredvid spisen står vedlåren, och på den vattenhinken och i hörnet en kvast av kråkbärsris som användes för att sopa upp skräp från golvet.

Vidare finns ett skafferi där vi förvarade huvudsakligen porslin, bestick och annat. Matvaror som bröd och mjöl, var vi tvungna att ha nerstoppade i en förvaringskista i boa, eftersom det hände att vi kunde få råttbesök i skafferiet.

Vid fönstret finns en väggfast bänk och ett bord där vi åt vår mat och där valljäntorna träffades, för att dricka en kopp kaffe och prata bort en stund.

Ibland minns jag att min mor tog fram resegrammofonen som hon hade under sängen eftersom det var trångt om utrymme, och spelade gamla skivor. Vad jag minns mest var ”Helgdagskväll i timmerkojan”. Då satt alla tysta och lyssnade.

Ovanför bordet hängde fotogenlampan som var vår belysning i augustiskymningen. Storstugans förnämsta prydnad var i alla fall ”Storsänga”. Den byggdes upp med bräder och en hårt stoppad halmmadrass, för den skulle ju vara så hög. Ingen fick ligga i den. Men under sängen fanns en bädd, som vi kunde dra fram när vi ibland fick främmande. Storsänga var väggfast men både långsidan och kortsidan var utsmyckad med Delsbosöm. Vidare ett rosigt fint täcke med överlakan och örngott, även det med Delsbobroderi.

På sänggaveln fanns en prydnadshylla, där vi kunde ha lite pynt på. Min mor brukade ha små inramade fotografier och en liten skål med vatten där det alltid fanns olika sorters småblommor som hon hittade i skogen.

Ovanför sängen brukade vi ha en pappersbonad med sommarmotiv uppsatt med häftstift. Och på det nyskurade trägolvet låg granna trasmattor, som varje sommar, när vi boförde upp på vallen, var nytvättade och luktade såpa.

På var sida om dörren hade vi något som heter ”handkläde” som också var broderat med Delsbosöm. Det finns ingen förstuga, utan man kommer direkt ut på bron. Vi brukade i regel buföra upp på vallen veckan före midsommar. En ljuvlig tid.

När vi fått allt pyntat och klart i stugan, gick min mor till skogs och plockade lummer, som hon gjorde en matta av, att ha nedanför bron. Den vattnade hon emellanåt för att den skulle hålla sig grön och fin hela sommaren.

Då var det Midsommar på vallen!

Från storstugan till boa är det 3 trappsteg, på grund av att källaren är byggd inunder boa. Boa fungerade som sovrum, arbetsrum och förråd. Där finns två väggfasta sängar och hyllor på väggarna, där vi hade ostkar och kokkärl samt träslevarna som vi använde vid ostberedning och messmörskok, samt en smörkärna.

De kläder vi använde fick utan vidare även de plats i boa, vår ”garderob” var tämligen anspråkslös. Långbyxor var inte vanligt på den tiden när jag var på vallen, så det var bomullsklänningar och förkläden, och någon varm kjol och kofta att ta på sig när det var ruggiga dagar. Förkläde fick jag alltid ha på mig för att inte smutsa ner klänningen. Min mor hade alla dagar klänning och förkläde på sig och naturligtvis ”plögg” på huvudet.

Vi fick ju tvätta allt för hand. Vi hade ett ”stötbräde” som vi strök såpa på och så skrubbade vi kläderna mot det.

Skorna var vanliga lågklackade med rejäla sulor och gummistövlar använde vi nog mest för vi vistades ju mestadels utomhus och det var inte sällan vi stötte på ormar på vallen, oftast var det ofarliga kopparormar, men man kände sig aldrig säker.

Jag minns att när jag skulle vara fin så hade jag ett par vita tygskor men de fick jag bara ha på söndagar.

Sen fanns i boa en träkista, där vi förvarade mjöl, gryner, hårt bröd, kaffe och socker. Det fungerade som skafferi. Vi vågade ju inte ha någonting oskyddat för vi kunde ju få påhälsning av råttor.

Två små fönster fanns det på boa, ett åt söder och ett åt norr. Väggen där smörkärnan stod var tapetserad med gamla tidningar. Där fanns även ett bord. Jag minns den rutiga duken och en vas med björkrislöv och ibland brukade vi sitta där och äta, min mor och jag, Och trasmattor på golvet förstås.

Under boa ligger källaren. Den består av en svale, och där innanför ett kallutrymme. I svalen finns separatorn i vilken mjölken separerades från grädden.

Kallutrymmet, d.v.s. den egentliga källaren, är nedgrävd i marken under boa vilket gör att den är kall och där förvarades grädden, osten, smöret, potatis m.m.

Jag minns att när vi buförde på vallen då skulle ju även källaren städas och sopas. Vi täckte då golvet med granris vilket dels luktade gott och så var det ju fint att se på. Annars fanns det ju bara jordgolvet att gå på.
Detta är skrivet efter de minnesbilder Carin Mårtensson har från vallen 1931. Carin var då endast 7 år gammal, men vistades sedan i flera somrar på Råbergsvallen med sin mor ”Skött-Kare”.
Jag skall försöka berätta ungefär hur fäjset såg ut när jag var barn å bodde där med min mor på vallen. Hon var valljänta där i 30 somrar. Fäjset rymde 10 st. bås, 5 st. på varje långsida plus 1 st. gödselränna (tröfall) på var sida. Ovanför dörren fanns en hylla. Där stod literbuteljer å salvburkar. Det skulle väl vara första hjälpen, ifall det hände korna något.

På en spik på väggen fanns en sliten, väl använd livrem och på den hängde en tygväska som kallas ”slätjetaska”, i den väskan fanns salt och mjöl. När vi gick med korna till skogen skulle valljäntan ha den på sig. Korna följde då villigt med, dom tyckte tydligen om det som bjöds ur väskan.

Fäjset är byggt helt av timmer. 2 stycken mjölkpallar finns, det är pallar med korta ben, som valljäntan sitter på när hon mjölkar.

Arbetsdagen började tidigt. Redan vid 5-tiden var min Mor uppe, redo att gå till fäjset. Hon började med att utfodra korna med lite mjöl, under tiden dom slickade i sig det så skjutsade hon ut (mockade) avföringen som samlats i gödsel, rännorna under natten, till detta använde hon en ”dyngjekara”, gjord i trä.

Sen var det dags att dela ut hö, som hon bar i en spånkorg, ifrån en intilliggande lada, korgen bar hon på ryggen med hjälp av ett rep. Så var det då dags för mjölkning, först monterades silen ihop som bestod av en stor tratt och i den en silduk, som byttes varje mjölkning. Silen sattes sen över mjölkkrukan, som vi hade stående utanför fäjsdörren. När mjölkningen var klar skulle den separeras medan mjölken ännu var varm. Grädde å skummjölk skulle alltså skiljas åt. Skummjölken förvarade vi i en mycket kall källare i krukor med täta lock. Grädden hade vi i källaren tills det var dags för smörkärnan.

Sen var det då tid för valljäntorna att följa sina kossor till skogen.

År 1933 var det 5 st. valljäntor på vallen. Vilken musik när dom släppte ut sina kor, allesammans på en gång. Det fanns en ”skällko” i varje fäjs. Skällkon bar en ”skälla” runt halsen, hon gick närmast valljäntan å efter kom dom övriga i rad.

---

Vi hade olika betesplatser för varje dag där vi lämnade korna.

På måndag gick vi till ett bete som hette, Gustavsberget.

Tisdag             Ljusberget

Onsdag            Råberget

Torsdag           Regeltjär

Fredag             Väst på Kolninga

Lördag            Tavelkolninga

Söndag            Råberget igen

 

Namnet Kolninga, antagligen har det varit en kolmila på platsen, därav namnet.
Så gick vi då tillbaka till vallen sen vi lämnat kossorna, då skulle fäjset sopas å göras rent å mjöl läggas i båsen.

Efter allt detta, smakade det bra med frukost, oftast gröt, ibland pannkakor allt lagat i öppna spisen. Sen skulle vi diska, det gjorde vi ute. Diskplatsen heter ”kokstan”. Det var en bänk som vi hade diskbaljan, diskmedel, diskborstar, och tvättfat å tvål för vår personliga hygien. Över bänken ett provisoriskt tak. Bredvid diskbänken en stor järngryta inmurad i marken, där eldade vi och värmde vatten som vi hämtade ifrån en källa.

Min mor Karin Nyberg var valljänta på Råbergsvallen åt Jonas Olsson åren 1932-1962.
Carin Mårtensson 14 april 1988

Skött-Kare, Bror-Erics mormor

Källbergs Olle

Ett minne jag har från vallen när vi fick besök av en grävling i källaren en höst 1931.
Min mor upptäckte att det försvann ost, smör, grädde och ägg från källaren och att ett hål var uppgrävt under tröskeln. Hon förstod att det var en fyrbent tjuv som gjorde nattliga besök där. Men så kvällen innan vi skulle buföra hem, så tänkte hon att nu ska vi ta fast tjuven.

Det var ju så att när vi skulle flytta hem så kom husbondfolket upp på vallen eftersom det var ju mycket som skulle transporteras hem med hästskjuts. Så vi var inte ensamma vi fruntimmer utan vi var ju utrustade med en karl.

Marken sluttade lite utför, från källaren, så min mor ställde en plåthink framför tröskeln. Hon tänkte att när tjuven kommer, så skulle hon vakna när hinken rullade iväg. Jag vet inte om min mor sov, men jag blev i alla fall väckt av att hinken rullade iväg som vi beräknade.

Och det var dags för oss att ge oss ut på jaktäventyr. Min mor var först på benen, och hon började med att täcka över hålet vid tröskeln med en matta, och sedan skulle jag stå där, så att inte tjuven skulle kunna ta sig ut. Själv gick hon obeväpnad in i källaren, och fick se att det var en grävling, men turligt nog för min obetänksamma mamma, blev grävlingen rädd. Han kutade fram och åter längs stugans timmerväggar som räckte en bit ned i källaren, för att gnaga sig ut. Så kom vår karl ner, men vi hade inte planerat vad vi skulle ha för redskap att avliva djuret med. En hässjestör fick duga som tillhygge. Han träffade väl så pass att några hårtussar från pälsen fastnade på stören, så vi fick i alla fall ett litet minne från vår vågade grävlingsjakt. Grävlingen kom springande ut mellan mina ben, där jag stod utanför för att vakta. Jag skrek som en gris, så att skogshuggarna i Brodéns stuga vaknade och kom ut på bron, i tron att elden var lös.

Efteråt har jag förstått, att vi nog ska skatta oss lyckliga att grävlingen inte anföll , för då hade det verkligen kunnat sluta illa.

Denna dikt har jag hittat i en anteckningsbok efter min mor, daterat 1939:

När jag sitter i kvällen i drömmar
om dagar som flytt
då längtar jag åter till vallen
att skåda de ställen på nytt.
Jag längtar mig åter till dalen,
att höra, skogsbäckens sång,
att drömma i skuggan av granen
som fordom jag gjort mången gång
Jag längtar att tjusas av bruset
från Häråns mäktiga fall
att sövas till ro utav suset
från storskogens granar och tall.
Upptecknare Carin Mårtensson, år 1988

 

Råbergsvallen

---

Mera folk än fä på Råbergsvallen

Inf. i HN 1/9 1950

Råbergsvallen heter en av de vackraste vallar vi har hittat på våra strövtåg. Här ligger rätt många av boningarna i en liten idyllisk däld, men de flesta verkar redan övergivna och ödsliga. De gamla husen är hur pittoreska som helst efter den slingrande ”gatan” och verkar medeltidsby. På ett ställe finns ett jättelikt flyttblock vårdslöst utslängt mitt i gröngräset, och därintill kryper en lång låg stuga i lä. Från ena stuggaveln stöder sig en förlängning av taket mot stenen, och mellan de gamla gistna taklisterna faller stripigt solljus ner i den mörka kryptan. En gång har detta varit vedbod. Nu är det bara stripigt ljusmörker med fukt och spindlar och tystnad och onyttig skönhet. Undra på att den gode fotografen faller i trance! Detta är inte bara ett bildmotiv vilket som helst, det är själva symbolen för förfallet på vallarna, för ”kulturen som sjönk”.

Men allt är inte lika dött på Råbergsvallen. I middagsgasset kommer en karl upp till husen för att rasta sig själv och sin granna häst från höskörden. Den sidenblänkande ardennern fyller tavlan med sitt lugna klampande, med linjespelet i starka, lata muskler, med hela sin vänsälla litet nyfikna personlighet. Och därmed är förtrollningen bruten. Från ett av husen kommer en ”jätjänta” mot oss, vänligt leende och litet nyfiken även hon. Det är Birgit Krig, vars glada ansikte jävar det martialiska namnet. Krigisk värre är däremot den gårdvar som troget följer henne i hälarna, en riktig gårdvar, som verkligen skäller med hotfulla och farliga strupljud mot häst och fotograf och ovälkomna murvlar.

Av Birgit får vi veta, att Råbergsvallen ännu inte helt har förverkat rätten till fäbodnamnet – ännu finns det några kossor kvar. De håller sig emellertid skyggt undan i skogen så länge vi vandrar omkring på vallarna. Det är inte utan att man känner sig litet överflödig själv också. Vi ger oss iväg upp för sluttningen, gubbar, kameror och allt. Där, längst upp i skogskanten, ligger de gamla hus som syns på dagens bild, och som är Axel Nordgrens residens.

Nordgren är gammal skogskarl och har nog det mesta av sin arbetsdag bakom sig vid det här laget. Därför kan han kosta på sig att ta det lugnt så här i solväggen. Han ligger mest på fäboden för avkopplingens skull. Och avkoppling, det är särskilt två saker det, för Nordgrens vidkommande: skogsliv – och fiolspel. Spelman har han varit i alla år för nöjes skull och många är de låtar han har gnuggat ur sin fela. Vi får också en bit till bästa. Tyvärr kan den inte förmedlas genom trycksvärtan, men vi hoppas åtminstone att bilden gör rättvisa åt hans spelmansglada och karakteristiska nuna.

Hans leende och hans fiolspel blev slutvinjetten till kapitlet Råbergsvallen. Vi vandrar vidare – vart får ni veta längre fram.
Carl Skoglund

 

Allmogespelmannen Axel Nordgren på bron till Per-Nilsas stuga på Råbergsvallen.
Foto: L. E. Logård

Råbergsvallen

Råbergsvallen

 

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Messmörskok på en levande fäbodvall.

När det i söndags var premiärdags för den levande fäboden Råbergsvallen i Delsbo att tas i bruk, ja då vallfärdade människorna till attraktionen.

Kusinerna Jenny och Linda Strandberg, agerade fäbodjänter och välkomnade till en härligt ’’levande’’ fäbodeftermiddag.

Jenny och Linda. 20 respektive 19 år, bosatta i Delsbo och Bollnäs, men med rötter från Bjuråker, förverkligade sin dröm.

Sommaren 1995 blev det år de skulle arrendera en fäbodvall, med stugor, kor och övrig utrustning. Råbergsvallen i Delsbo är den vall som fortfarande används. Stugorna vårdas och bonden Olle Jonsson från Lund har i mån av tid brukat vallen som viste för korna.

Nu görs den extra levande – tack vare Jenny och Linda.

Korna kommer att gå på skogen och mjölkas på vallen varje dag. Av mjölken kommer man att förfärdiga den traditionella ”buamaten”.

Inledningsdagen i söndags, gav mersmak.

Människor från orter även långt utanför Dellenbygden, hade sökt sig till vallen. Visst skrämdes man stundtals av regnskurarna. Men likt småfolket kurade man ihop, gömde sig en stund, för att så småningom komma fram och visa sig.

Att det finns ”småfölk” och annat ”skrömt” på en fäbodvall, intygade bygdekonstnären Bror Eric Bergqvist, Bjuråker, vilken tillbringade mången sommar som liten på just Råbergsvallen.

Givetvis visade han sitt målande, vilket inspirerats mycket kring livet på en fäbod.

Andra kära gäster denna söndag var Thore och Oline Härdelin. Med sina felor framförde man bl.a. Skällekoa.

Och korna, de såg verkligen ut att trivas utanför de nygjorda fastbandhagarna. Med ”blommor” runt ”halsarna” gick de omkring och ”prydde” den levande fäboden.

Det serverades kaffe och hembakt, ostkaka m.m. m.m. Jenny rörde febrilt i ett messmörskok över öppen eld. Varje dag under sommaren kommer Råbergsvallen att vara öppen och bemannad av jätjäntorna.

Råbergsvallen lever i allra högsta grad och bör bli en av sommarens mer kära utflyktsmål för såväl kommuninnevånaren som den gästande turisten.
Text och foto: Jan Olsson

---

 

Den sista fäbodstintan

Inf. i Hälsinge-kuriren 5/8 1983

Runt om i Hälsingland finns hundratals öde fäbodvallar som står som minnesmärken över en gammal tradition att driva korna i vall, när inte bete på gården räckte.

Men traditionen är faktiskt inte helt utdöd. – på Råbergsvallen någon mil söder om Delsbo går den sista fäbodstintan, Cecilia Rangefeldt, och vallar kor på precis samma sätt som man gjort på vallen i många hundra år. Enda skillnaden är att hon har mjölkmaskin att tillgå annars har tiden stått precis stilla.

Cecilia är upplärd valljänta, eller bojänta eller vallpiga som man sade förr i världen. Hon har varit med i nio år nu och det var faktisk mycket nära att även den här fäbodvallen skulle ha somnat in och sällat sig till de många ödevallar i trakterna som står som minnesmärken över en svunnen epok.

Det är lantbrukaren Olle Jonsson i Lund, Delsbo, som äger fäboden där Cecilia är vallpiga. I hans släkt har man drivit korna i vall sedan 1700-talet, och det är en tradition som han verkligen vinnlagt sig om att bevara. I början av 70-talet tvingades han klara sig utan fäbodvallen och fick ha djuren hemma på gården. Det berodde helt enkelt på brist på fäbodstintor. Men så hittade han alltså Cecilia som var villig att lära sig allt vad som hör till ett liv på en fäbod och nu har hon varit med i nio år. Råbergsvallen har därigenom levt vidare och därmed traditionen som kan härledas många hundra år tillbaka i tiden med att föra upp korna på vallen under sommaren.
Betet räckte inte

Orsaken till att folk på den gamla ”goda” tiden hade vallar var helt enkelt att betet inte räckte till vid gårdarna. Vid vallen släpptes korna fritt på bete i skogen och togs in på kvällarna för mjölkning.

En vallpiga hade ett oerhört hårt arbete. Det gällde inte bara att hålla reda på de värdefulla kreaturen, utan också att mjölka för hand, och förädla mjölken. Hon kärnade smör, och gjorde ost och messmör osv. Dessutom krävde husbonden säkert också att pigan skulle göra en hel del underhållsarbeten på verktyg och annat.

Vallpigans arbetsdag varade från tidiga morgon till sena kvällen. Ändå sägs det att vallpigorna längtade till sommaren då de fick komma ut i skogen och rå sig själva. Arbetet på gården var nog inte så lättsamt heller ….
Annat numera

Cecilia som är valljänta år 1983 har naturligtvis en annan arbetssituation. I princip lever hon på samma sätt som sina föregångare på 1700- och 1800- talet. Hon bor på vallen tillsammans med djuren och ansvarar för dem på samma sätt. Varje morgon mjölkar hon och släpper ut korna på drift i skogarna. Och på kvällarna går hon och lockar på kreaturen och tar hem dem.
Korna försvinner

Problemen är ungefär desamma som man kan läsa om i Margot Söderholms romaner. Korna försvinner och ibland får hon leta i timmar innan hon hittar dem.

– Det är särskilt besvärligt just nu när det finns gott om svamp i skogen. Då drar de iväg, säger hon.

Cecilia har i alla fall mjölkmaskin och hon slipper ifrån att kärna smör och bereda mjölken på olika sätt.

Det finns ingen elektricitet vid vallen, men däremot en traktor som driver en kompressor så att Cecilia får el till mjölkmaskinen.

Praktiskt
– Någon större lönsamhet är det kanske inte på den vallverksamheten, säger lantbrukaren Olle Jonsson. Men han menar att det ändå är praktiskt. Han blir kvitt korna vid slåttern och vallen underhålls på det här sättet.

Självfallet kostar det pengar att avlöna en vallpiga, men alternativet är att ha en avbytare och det kostar också pengar menar han. Självfallet tycker han också att det är roligt att kunna hålla den gamla traditionen vid liv med en levande vall. I hans släkt har man haft kor på vall sedan 1700-talet och på Råbergsvallen sedan tidigt 1800-tal. Innan Cecilia kom in i bilden var Skott-Kari vallpiga på samma vall i närmare 30 år. Hon var en känd profil på den tiden i bygden och mormor till inte helt okände konstnären Bror Eric.
Traditionen lever

Cecilia torde vara den sista fäbodstintan i Hudiksvalls kommun, men hon har faktiskt tämligen många kollegor runt om i landet. Det lär finnas över 200 levande fäbodvallar, varav ett tiotal i Hälsingland. Det säg att antalet är stigande. Traditionen med fäbodvallarna lever alltså vidare, trots de moderna tiderna.

Cecilia Rangefeldt känner sig nog ibland som ett minnesmärke. Det kommer ofta turister och besökande för att titta på vallen. Många gånger är det faktiskt gamla kvinnor som själva varit fäbodstintor och de brukar ha en del synpunkter på hur ruljansen skall skötas. Det tar Cecilia lätt på. Trots allt så är det nya tider även om mycket av de gamla sederna finns kvar.

I år är hon inte heller riktigt ensam på vallen. Hon har sonen Albin, 1 år med sig, och en barnvakt åt honom. Hon måste ha barnpassning när hon skall ge sig ut i skogen för att locka på de sju korna frampå kvällningen. Då kan det ta tid. Kossera, kossera, kom, ljuder det över nejderna. Och då är det precis som om tiden stått stilla i hundra år.

Sedan djuren släppts ut på skogen har fäbodstintan Cecilia Rangefeldt tid att ta igen sig på gärdesgården med sonen Albin.
Lennart Ersson

Fäbodstinta på Råbergsvallen mjölkar inte korna för hand.

Inf. i Sundsvalls Tidning 21 aug 1983
I dag finns cirka 200 levande fäbodar i landet enligt en inventering som gjordes härom året. Av dem ligger tio i Hälsingland. En är Råbergsvallen djupt inne i skogen 1.5 mil väster om Delsbo samhälle. Där residerar Cecilia Rangefeldt, 30 med rötter i östgötsk mylla över 1-årige sonen Albin, sex kor, en kviga, en kalv, lapphunden Seppo, en tam kanin, tre höns och en tupp.

Denna moderna tiders fäbodstinta vallar på ett ungefär sina djur på samma sätt som man gjort i många hundra år. Men hon har mjölkmaskin och behöver inte sitta på den trebenta pallen och mjölka sina kor för hand och hon behöver heller inte göra ost och kärna smör. Varannan dag kommer fäbodvallens ägare, jordbrukare Olle Jonsson i Lund. Delsbo, och hämtar det korna producerat.
Ont om bete

I hans släkt har man drivit korna i vall sedan 1700-talet. Vallstugan av grånat timmer daterar sig från slutet av 1800-talet men det finns kartor, som visar att här varit betesmark 300 år tidigare, berättar Cecilia.

En gång var det full fart i fäbodvallens tolv stugor men det var på den tiden då betet inte räckte till hemmavid och det var en tvingande nödvändighet att låta korna försölja sig på egen hand under sommarhalvåret. I dag bär de flesta av vallens stugor stora märken av tidens tand med läckande spåntak, utslagna fönster, haltande husgrunder och vittrande skorstenar.
Galopperande kor

Numera driver man heller inte korna i vall längs skogsvägen med riset i hand. Olle Jonsson tar dem med sig på lastbilsflaket och detta för att de efter ett långt stillastående i båsen under vinterhalvåret inte är tränade för den långa marschen men också för att de inte skall hitta hem så lätt. Det senare kan ibland om somrarna vara ett problem för Cecilia att leta efter kor, som gett sig av på egen hand.

– När uppbrottsdagen är inne blir det emellertid att gå hem, fyra á fem timmar kan det ta, berättar Cecilia. Ju närmare bygden man kommer, skogen börjar glesna och skogsvägen övergår i allmän landsväg med gårdar och gröna fält, blir takten allt högre bland djuren för att övergå i någon slags galopp den allra sista biten hem till gården, säger hon.

Lätt val

För Cecilia började det här fäbodlivet för nio somrar sedan. Född och uppvuxen i slät östgötabygd mellan Motala och Vadstena har hon alltid längtat till en natur med skog inpå knutarna. När hon därför gästade en väninna, som avverkat två säsonger som fäbodjänta på Råbergsvallen och nu tänkte sluta, var valet inte svårt för Cecilia. Det här är ett drömjobb, tycker hon. Det var det nog också för hennes gelikar långt tillbaka i tiden även om arbetet då var mycket hårdare än nu. Då fick de rå om sig själva utan kritiska ögon från husbondfolket.

Innan Cecilia och hennes kompis kom in i bilden på Råbergsvallen var Skott-Kare, mormor till inte okände och på allra senaste tiden omtvistade konstnären Bror-Eric i Bjuråker, fäbodjänta på vallen under inte mindre än 30 somrar. Hon blev något av en legend i Dellenbygden.
Svampen torkar

Cecilias dag börjar med att pyssla om Albin och mjölka korna. Trots att vallen saknar elektricitet sker detta via en mjölkmaskin, som drivs av husbondens traktor. När den behövs på gården, för slåtter och annat är det motorn till en kasserad gräsklippare, som får göra jobbet.

På eftermiddagen kan det bli ett drygt göra för Cecilia att driva hem sina kor och särskilt nu när betet börjar bli sämre och svampen lockar djuren till allt längre promenader. De kan under en dag vandra miltals bland de nerlagda fäbodvallarna i trakten, säger hon. Vid ST:s middagsbesök fanns bara en enda ko kvar på Råbergsvallen. Hon stod tjudrad i den timrade ladugården kanske förvånad varför hon just i dag inte fick vara med de andra. Hon ska ha en kalv och har redan gått över tiden och för att slippa gå omkring och leta henne med en nyfödd kalv i skogarna runt vallen har Cecilia föredragit att låta henne stanna hemma för att invänta den lyckliga tilldragelsen.
Tre ägg om dagen

Andra som tycks trivas på Råbergsvallen är den stora tuppen med sina tre hönor, som strosar fritt omkring och pickar upp det som går att äta av maskar och kryp på marken. som gentjänst levererar hönorna 2 á 3 ägg om dagen.

– Någon större lönsamhet är det kanske inte med den här vallverksamheten. menar lantbrukaren Olle Jonsson. Men det är praktiskt att bli kvitt korna under slåttertid. Det är också ett sätt att få höet från den egna gården att räcka under årets övriga månader. Dessutom tycker Jonsson att det är roligt att hålla den gamla valltraditionen vid liv.

I slutet av den här månaden bär det hemåt igen. Då får älgarna ta vallen i besittning. När korna är här håller de sig av någon anledning på beskedligt avstånd. berättar Cecilia, som kanske – vem vet – blir Hudiksvalls allra sista vallpiga.

Text: Gösta Grunedal

---

Smörkärnan snurrar på vallen. Stort intresse för att vårda Delsbovallarna.
Inf. i HT 30/6 1987
Välkomstblommor av granris ledde upp till Råbergsvallen i Delsbo inte långt från sockengränsen mot Järvsö. Det var nästan som ett riktigt bogäspe på Hudiksvalls kommuns enda nu levande fäbodvall.

Källbergs-Olles åtta kossor betade på skogen och kalvarna sov sin middagssömn. Bojäntan Cecilia (Cia) Rangefeldt, som tillbringat 13 somrar på Råbergsvallen, visade upp sin välpyntade stuga där storsängen var minst 1,5 meter hög och bäddad med hänglakan och långörngott, och pass upp för att ofreda den sängen.

”Bogästerna” var deltagare i studiecirkeln ”’Fäbodvallar tillhörande Delsbo socken”, som pågått under våren med 35-tal deltagare.

Med gamla skopor dundrade cirkelledaren Maj-Lis Persson-Gladh till allmän samling och presenterade den dokumentation av ett flertal vallar som studiecirkelns deltagare hunnit med.

– Många verkligt värdefulla intervjuer med gamla personer som dels upplevt ett äkta fäbodliv men också hört sina förfäder förtälja hur det var då och då. har vi fått, säger Maj-Lis Persson Gladh.

Som t.ex, Per Eriksson i Svedja, född 1902 som berättat om Julingvallen, att där fanns en såg vid Tjärnbäcken strax ovanför vallen. Sågen byggdes av en finne från Källsjö och rester av sågen finns fortfarande kvar.

– Denne finne ansågs vara trollkunnig. En av Svedjabönderna som han blev osams med kunde aldrig använda sågen för sågbladet vred sig, när hans stockar skulle sågas.
Björn och varg

– När vallen anlades i slutet av 1700-talet ansågs björn och varg vara så talrika i skogarna runt vallen att man måste avdela en man som fick bo på vallen och skjuta varg och björn medan de andra bönderna fick bruka hans jordbruk.

På Råbergsvallen finns i dag nio stugor. Från Sunnansjö by är det Mäl-Gustavs, Per-Nilsas och Jon-is. Från Sättjära Els, Lars-Halvars och Mickels och från Lund Källbergs, Erskas och Brodéns.

Denna studiecirkel där Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening samarbetat med Studieförbundet Vuxenskolan, har kommit fram till att inom Delsbo sockens gränser finnes 24 vallar och sedan finns det 5 Delsbovallar i Bjuråker.
Budkavle på gång

Maj-Lis Persson Gladh berättade om ett otroligt intresse och arbete från cirkeldeltagarnas sida och nu planerar cirkeln för en budkavle, ett upprop till alla som har stugor på någon Delsbovall eller känner för dess fortbestånd.

Vi kommer att utlysa en städdag, röjardag, då alla uppmanas att vara på ”sin” vall och förbättra och snygga upp.

Det skulle sätta fyr under byagemenskapen, eller som bankmannen Kjell Svensson uttryckte saken:

– Det ligger i tiden att återuppleva gammal fin gemenskap, att förena nytta med nöje och våra gamla fäbodar är verkliga pärlor för alla som gillar att vara ute i naturen.

Kjell Svensson har tillsammans med Sven Månsson och Erik Larsson studerat kartor från storskiftet 1774-1776 och funnit att samtliga vallar då låg på samma plats som idag, utom Karlsbruka och Vabäckan.
– Förvette…

HT:s förre lokalredaktör i Delsbo sträckte på sig i hela sin längd då han förkunnade att han för första gången hade ätit smör som han kärnat själv.

– Det var förvette … som han uttryckte saken.

Men han hade haft god hjälp av bonden Lars Göran Axelsson i Svedja då det gällde att dra smörkärnan. När det gällde att bestämma när grädden blivit smör fick allt Ingrid Mickelsson, ingripa.

Tillsammans med Österbacks-Margit och ett par Annor hade också Ingrid Mickelsson mycket att bestyra för att den stora samlingen cirkeldeltagare skulle få smaka på äkta vallmat denna dag.

Ostar och smör

Det var färskost, rörmessmör, pank, grynkaka, ett stort ämbar med sötostvälling och nybakat hällbröd med på minuten färskt vallsmör och annat gott.

Pärmas-Gösta från Sjömyra, Majlis-Mattsas i Stömne och Krechans-Brita som tillbringat många somrar som bojänta, och alla de andra lät sig smaka.

När så Bror Jonsson trädde fram och skildrade gångna tiders fäbodliv och läste en dikt på Delsbomål kom Majsan, Fina, Tea, Roberta och de andra Källbergskossorna betande in mot valltunen, och koskälleklangen satte pricken över i:et på en härlig valldag.

Den stora städardagen på alla Delsbovallar torde inte stunda förrän mellan vårbruket och midsommar kommande vår. Varje fäbodvall bör först få sin sammankallande och organisatör.

– Budkavletanken måste först förankras, sades det.

Idén är nära släkt med Järvsös buskröjardagar och borde ha ”bränsle” i många fler socknar.
Hugga busk

Tänk om hela Hälsingland skulle hugga busk och rusta upp förfallna vallar under en dag, en helg.

Nu får vi inte glömma att det är massor av fäbodstugor som de sista åren fått uppleva en välbehövlig make up.

Att det sedan är en extra krydda att få komma till en vall med kor och andra djur kan ingen förneka. Hur länge som Källbergs-Olle tänker fortsätta på Råbergsvallen vill han inte ge några klara besked om.

Varannan kväll åker han upp till vallen för att hämta mjölken. Det blir en tripp fram och åter på tre mil. P. H. Lind

---

Kris för kossor på Delsbovall. Bonden saknar stinta!

Inf. i HT 23/6 1989
Den sista levande fäbodvallen i Hudiksvalls kommun, Råbergsvallen i Delsbo upplever krisdagar som dessa. Detta med anledning av att bonden Olle Jonsson i byn Lund inte finner någon valljänta till sina sommarlediga kor.

– Nu saknar de korna när vallbåset är tomt, konstaterar Olle Jonsson som av gammal vana och tradition låtit ta upp sina kor till sommarbete på Råbergsvallen och därmed levandegjort en vall. Det har dessutom varit en turistattraktion, dock i mindre skala.
Men nu saknar alltså Olle valljäntan.

– Det är den gamla traditionen jag försöker bygga vidare på. Men nu ser det mörkt ut. Precis som i början av 70-talet.

Under de senaste tio åren har Cecilia Rangefeldt, ursprungligen från Östergötland, men senare bosatt i Forsa, tillbringat somrarna på Råbergsvallen Men till denna sommar hade hon inte möjlighet att ställa upp.

Råbergsvallen har varit den enda levande fäbodvallen i Hudiksvalls kommun. Nu kanske även den begravs i glömska.

Olle från Lund har sammanlagt sju mjölkkor som han vill ska gå på sommarbete. Skötseln av djuren är betydligt lättsammare nu är förr. Mjölkmaskin finns på platsen och den mjölk som produceras hämtas varannan dag.

– Platsen är ledigförklarad, fortsätter Olle, som hoppas kunna förverkliga sommarbetet även i år, trots försening.

För Olle är det ingen lönsam historia att ta kossorna till vallen. Snarare tvärtom. Enda fördelen är att han spar på betet hemma vid bondgården.

Fäbodjänter finns det inte gott om i dessa tider.

Kossorna är resklara och stugan på Råbergsvallen är iordningställd för den som nu vill ta sig an ett annorlunda sommarjobb.

Text och foto: Jan Olsson

Många sluter upp för att väcka liv i gamla fäbodar.

Inf. i HT 12/6 1990
Delsbo hembygdsförenings budkavle om samling vid vallarna i socknen fick gott gehör i lördags. För tredje året i rad nåddes man av denna budkavle som ska väcka fäbodarna till liv. Meningen är också att nya ideer ska födas om hur man i framtiden ska få dem att blomstra.

Det röjdes busk, städades i stugor, reparerades m.m. vid ett flertal vallar i Delsbo. Mest aktivitet rådde det på Råbergsvallen. Där håller man de gamla traditionerna vid liv.

Råbergsvallen har i dag ett 10-tal stugor, relativt bra bevarade. Här bedrivs också sommarbete för kor. Det är Olle Jonsson från Lund som ännu en sommar kommer att finnas på plats. Förhoppningsvis blir det en valljänta som tar sig an uppgiften.

– Men valljäntorna är det ont om, menade Olle där han bar vatten i ett par hinkar.

Olles medverkan gör verkligen att vallen överlever och uppmärksammas. Just Råbergsvallen brukar under sommarmånaderna vara välbesökt.

I så gott som varje stuga fanns det folk denna lördag.

Bl.a. träffade HT:s reporter Birgit Krig-Andersson från Järvsö. Hemma har hon ett 30-tal mjölkkor så tiden vid den egna vallstugan blir inte lång.

– Men jag försöker slå mig loss så ofta det går. Budkavlen som hembygdsföreningen startat hoppas jag verkligen ger resultat.

Birgit minns sin barndom och uppväxttid, om hur hon under åtta somrar var jätjänta på vallen.
– Min bästa tid….

Åke Olsson med hustru samt döttrar med familjer fanns på plats. Efter fika gjordes några små reparationer på stugtaket. Men man fick gå försiktigt till väga då en sädesärla byggt bo under takkuporna.

I den härliga sommardagen talades det om vallarnas framtid. Om utvecklingen bara i Delsbo där det långt tillbaka kunde räknas till ett 40-tal vallar. Många är i dag ”döda” och nästan glömda. De som finns kvar ska nu räddas och ges liv.

Fäbodlivet ska blomma igen – hoppas Delsbo hembygdsförening och dess budkavle.

Nutida fäbodstintor i miljö från förr.

Inf. i sommar-HT 1995
Den gamla hälsingska bondekulturen gör sitt återtåg i sommar. Detta sker i skapandet av en livs levande fäbodvall.

Råbergsvallen i Delsbo blir mötesplatsen för jätjäntorna av årsmodell 1995, men med stuk från svunnen tid. Här kommer korna att mjölkas, råvaran förädlas och säljas. Det ska bakas och handarbetas, sjungas och musiceras.

Att driva en levande fäbodvall är ett projekt som förverkligas av kusinerna Strandberg, med rötter från Bjuråker, Linda 19 från Bollnäs och Jenny, 20 från Delsbo.

De har arrenderat Råbergsvallen i Delsbo och skapar där en miljö som för många är helt okänd, men ack så vanlig längre tillbaka då fäbodvallarna brukades.

Antalet levande fäbodar är få. Men innevarande sommar blir Råbergsvallen den som kommer att rymma mycket av de gamla ingredienserna.

Och för flickorna blir det en utmaning.

Nu ska de agera jätjäntor i modern tid. Linda och Jenny är väl förtrogna med miljön och det arbete som ska utföras.

Under två hektiska sommarmånader kommer utbudet att pågå.

Det blir sannerligen ett annorlunda sommaräventyr – och nåt nytt för turisterna.

En verklig turistattraktion bör det bli, förklarar töserna där de båda står klädda i sockendräkter.

Och att de kommer att levandegöra fäbodtraditionen är helt klart. Det som är annorlunda från andra levande fäbodar är att Jenny och Linda vid sidan om ost- och messmörsproduktion kommer att visa upp allt det andra som kunde hända på en vall.

Den lilla fäbodstugan blir deras viste några härliga sommarveckor. I fejset intill ska mjölkkorna och ungdjuren beredas plats.

Den levande fäboden ska erbjuda besökaren det mest traditionella, det vill säga färskost, smör, messmör, pank, rörost och andra typiska produkter. Därutöver hembakt bröd, kaffe och kanske ostkaka.

Givetvis kommer berättelser kring fäbodlivet att fängsla många. Det var inte alltid en dans på rosor för jätjäntorna.

Jenny och Linda kommer att klä sig som förr, med undantag från helgerna då det blir sockendräkt. Båda har genomgått en fäbodkurs i Dalarna. Men de är väl förtrogna med arbetet och miljön, då de har sina rötter i Bjuråker.

En extra satsning kommer att ske på särskilda hantverksdagar. Flickorna själva kommer att sy och sticka samt nyttja spinnrocken.

Projektidén att likna gångna tiders jätjäntor har man burit på länge.

– Mycket av traditionen faller i glömska. Vi vill föra den vidare och vara en inspirationskälla till ytterligare levande fäbodar.

Sång- och musikaftnar ska komplettera programmet, liksom arrangerandet av särskilda barndagar där man får stifta bekantskap med kor, höns och ankor.

Jenny och Linda:

– Arbetet på fäbodvallen tillhör den svenska sommaren. Ett kulturarv som vi måste vårda.

Fram till den 6 augusti kommer Råbergsvallen att leva.

– Varje dag, vardag som helgdag. 1995 blir en provsommar. Slår satsningen väl ut kan det bli fortsättning kommande säsonger.

Och som sommarledig bör man ta vara på utbudet, det vill säga att uppleva en levande fäbod.

Det blir en arbetsintensiv sommar för Linda Strandberg, 19, och Jenny Strandberg, 20.
Text och foto: Jan Olsson

Sommarjobb i fäboden ingen sinekur.

Inf. i HT 8/7 1995
Det är inget vanligt sommarjobb kusinerna Linda, 19, och Jenny, 20. Strandberg har skaffat sig. Livet som ”jätjäntor” på Råbergsvallen i Delsbo lämnar inget utrymme för vare sig baddagar eller andra nöjen.

– Kossorna skall mjölkas klockan sju, kalven skall matas och korna följas ut i skogen. Sen släpper vi ut hönsen och ankorna innan vi äter frukost. Sen brukar det rulla på tills man stupar i säng framåt elva, berättar Linda.

Några gånger har någon av dem tagit en frikväll och åkt de nära två milen ner till Delsbo för att dansa, men för det mesta orkar de helt enkelt inte. Och ibland blir klockan både fem och sex på kvällen innan frukosten följs av ett mål lagad mat.

– Att få in ungdjuren är ett litet äventyr varenda kväll. De vill inte alls gå åt det håll vi vill, berättar de.
40 liter mjölk

De tre kor som mjölkar just nu ger ungefär 40 liter mjölk per dag. Av den gör de färskost som, naturell eller kryddad med kummin, gräslök eller vitlök, säljs till turisterna. Det tar två dygn innan osten är klar, och då skall det bytas handdukar på den morgon och kväll.

Två eller tre gånger i veckan kokar de messmör, ett projekt som tar hela dagen i anspråk och kräver mycket passning av koket. Rörost och kalvdans har de också prövat på att göra.
Elverk

Visst är det enklare för Jenny och Linda än för forna tiders jätjäntor. Även om de gärna handmjölkar en stund för fotografernas skull sköts det mesta med hjälp av ett litet bensindrivet elverk. Och om inte vedspisen är varm när det är dags att laga mat finns det en gasolspis att ta till.

Å andra sidan hade jäntorna på Råbergsvallen förr i tiden inte besök flera gånger om dagen av turister som skulle serveras kaffe med hembakt bröd.

Efter den första veckan, när få kände till dem, har flickorna haft flera tiotal besökare varje dag. Vid några tillfällen har det bjudits spelmansmusik med stora åhörarskaror.
Roligt jobb

Men trots att det är massor av hårt arbete så tycker Jenny och Linda att de har ett jätteroligt sommarjobb. Men det är inte säkert att alla pusselbitar faller på plats för ännu en sommar på Råbergsvallen.

– Och blir det så har vi funderat på om man kunde vara tre stycken, så en var ledig var tredje vecka. Man vill ju hinna göra lite annat på sommarlovet också, säger Linda som till hösten börjar läsa ekonomi på högskola.
Roland Hamlin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

 
Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

Foto: Eva Nordin

 

 

20. SELLBERGSVALLEN

Se karta

Fäbodvallarnas betydelse kom av att utöka betet för nötkreaturen, kor, hästar, får och getter och spara på växtligheten hemma vid gården till vinterfoder.

Produkter som blev till av mjölken på fäbodvallen var smör, ost och messmör.

Hur gamla fäbodvallarna i Delsbo är, är det ingen som säkert vet, men det finns kartor från 1700-talet. Den nuvarande indelningen tillkom åren 1867-1870, enligt de sista skifteshandlingarna.

Fäbodvallarnas betydelse var i huvudsak bete för kreaturen, skogens betydelse var endast ved och husbehovsvirke.

Sellbergsvallen ägs av byarna Gåsbacka och Mora. På vallen finns nu 1988, 8 stugor kvar. Allmänningen kring stugorna är gemensam för bägge byarna och oskiftad. På Sellbergsvallen har vi försökt att bevara vallen i samma skick den var ursprungligen. Många vallar har styckats, så varje delägare har en del själv.

Sommaren 1956 var sista året det var kor på vallen. Det var Per Erikssons från Mora ”Gretes per”, valljänta var Ingrid Eriksson från Sättjära ”Mickels Ingrid”

De gruvor som det finns lämningar efter tillkom i början på 1930-talet av två optimistiska gubbar, Myrsten och Förarn, silverhalten fanns, men ej värt större brytning.

Sista kolningen var 1947 som Sven Johansson hade kolmilor på vallen.

Skogsbilvägen till vallen blev färdig 1959. År 1984 byggdes två stickvägar, en på Råberget och den andra på Nickelåsen. År 1985 reparerades den gamla vägen från vallen till Svartvallen.
Gåsbacka den 21 april 1988
E. Andersson

Erik och Brita Mattson, Kalles pojkarna, Eric Bergman, Erik Newberg, Helmer och Gerd Newberg med döttrarna Ulla, Ruth och Greta, Per-Ors Sigrid

Greta Newberg med kossan Rosa

Strövtåg på Delsbo fäbodvallar

Inf. i HT 30/8 1950

Kulturen som sjönk – till sommarnöje!
HN:s medarbetare Carl Skoglund i Delsbo är en av dem som varmt intresserar sig för det utdöende i den gamla bondekulturen. Han fick den utmärkta iden att söka fånga ett och annat drag från Dellenbygdens gamla vallar och dela med sig av till vår läsekrets. I samarbete med den lika entusiastiske fotografen Logård i Delsbo har han därför under de senaste veckorna strövat runt på fäbodarna och samlat stoff som ligger till grund för den serie fäbodreportage vi här inleder.

De äldsta vallarna inom socknen hade nog legat gröna och vackra i långa tider redan då prosten Lenaeus omnämner dem i sin ”Illustrata”. Följande vallar daterar sig allra senast från början eller mitten av 1700-talet, och somliga av dem är med säkerhet mycket mycket äldre: Alsjö, Lillbo, Brånvallen, Svartvallen, Julingvallen, Örvallen, Prästvallen, Lillvallen, Asarvallen, Prettingvallen, Nyvallen, Klofsvallen, Råbergsvallen, Stömnevallen, Långsbovallen, Järnvallen, Trollsvallen och Rusmyrvallen. Vackra namn är de alla, och den som är lyhörd anar också den historia som många av dem berättar:

I dag introducerar vi Silverbergsvallen, eller Selbergsvallen, som den kallas i dagligt tal. Vallen, som säkerligen daterar sig från 1600-talet, ägs av byarna Gåsbacka och Mora. Stugan som vi ser på bilden ägs av Gottlings i Mora, är med sin runda öppna spis och sina små fönster kanske den äldsta av alla bevarade stugor på Dellenbygdens vallar. Med vallens höga ålder sammanhänger förmodligen det gamla särdraget, att alla stugorna är byggda på en allmänning, där marken ännu är oskiftad. För moderna människor, plågade av ”ägandets förbannelse”, kan nog detta ibland vara besvärligt nog. Då en del skog för några år sedan såldes från allmänningen, fick köpeskillingen delas upp på alla de 13 delägarna i förhållande till deras skattskyldighet.

Denna gamla vall hör också till dem där något av det äkta och hederliga fäbodlivet har hållit i sig längst. Där träffade våra medarbetare således vallens enda bopiga, fru Ingrid Eriksson från Sättjära i färd med att ysta ost och de fick även avsmaka den så kallade ”tjäsmusen”.
Carl Skoglund

”Michels-Ingrid” gör ost. Foto: L. E. Logård

Kors och märken var vanligt att utsätta där en olycka med dödlig utgång hänt. Dessa märken är numera bortfrätta av tidens tand. Ett sådant märke finns kvar vid Alsjövallen vid södra änden av Hansesjön och som talar om att på detta ställe har en valljänta funnits död. Mellan Härån och Stömnesvallen i ett motlut har en valljänta dött, som hette Gölin, därför kallas motlutet Gelebacken.

Om en annan svår händelse som hänt efter gamla vallvägen mellan Håknorrbo och Selbergsvallen (numera Sjuvallsleden) vid Björntjärnsberget, där en yngling omkom vid arbete med att förbättra vallvägen. Om detta berättas att samma dag han skulle stå brudgum i stället blev hans begravningsdag. Efter detta högg hans arbetskamrater in en (krona) brudkrona i stenen. Den kallas sedan för brudstenen. Läs mer här om brudstenen

Ytterligare en svår olycka hände i början av 1900-talet, närmare bestämt den 4:e november 1913 när (26T2) Frans Emil Lindberg föll ned i en kolmila mellan Stömnesvallen och Råbergsvallen och brändes så svårt att han dagen efter, den 5:e november avled å lasarettet i Hudiksvall.

Detta är vad som kunde hända på vallarna. En blandning av glädje och hårt arbete, stort ansvar och sist men inte minst även tragiska saker.
Upptecknat i maj 1988 av Eric Bergman

Sellbergsvallen

 

 

21. STÖMNEVALLEN

Foto: Tore Dahlin

Se karta

Ursprungligen har vallen legat vid Regelåsen, inte långt från vändplanen efter den nyligen brutna vägen. Där finns än idag spår efter husgrunder och källare. Efter ett blixtnedslag brann större delen av gamla vallen ner. Åtminstone en stuga (troligen Lassas) är flyttad från gamla vallen. Huset på ”Skrottan” kommer från gamla vallen. Enligt skifteshandling från ”Stora skiftet” åren 1761-1771 finns för fastigheten Ede nr 7 (idag 6:7) markerat två markområden som tillhörde fastigheten. Namnen är: Bonnansmyran och Storbruket. Detta måste vara på gamla vallen.

Nuvarande vallruta skiftades åren 1943-44 och fastställdes 1945 enl. nu gällande karta (85, 19 sept. 1945 Norra Hälsinglands Domsaga). Vallen tillhörde Ede och Stömne byar. Även till viss del Hammarsvall.

Kor hölls på vallen till i början på 40-talet. Magnus-Orsas-Margit var troligen den sista valljäntan. Magnus-Orsas hade även affär i sin stuga och sålde bl.a. skorpor, socker, kaffe och tomtebrus.

Valljäntorna gick ofta och hälsade på till Råbergsvallen, men även till Järvsövallarna.

Buföringsdagen var 10 juni. Längre tillbaka bestämde byns ålderman när buföringen skulle ske, vilket kanske även kungjordes i kyrkan.

Sista gången Pårs-Maj-Britt var med om buföring var första gången man använde trilla med gummihjul.

Första gången en bil kom till vallen var när Mobergs-Olle kom för att slakta en ko som krupit under en lada vid Rönningen och fastnat i jakten på en saltsäck. Omkring 1938-39 skedde detta.

Gamla vägen användes då.

För att få ha kor på vallen måste man ha s.k. mulbete, d.v.s. en bit betesmark på vallen.

Gelebacken heter en backe väster om vallen ner mot Härån. Namnet kommer av att en piga vid namn Gölin blivit ihjälstångad av en bock där. ( kanske var det hon ? 35M2 Gölin Pehrsdotter, 1797. infl. fr. Ljusdal. G. 1820. † 10/6 1829).

Vargensbruka var en äng (möjligen en gång i tiden med någon byggnad) som slåttades ända in på 30-talet. Den tillhörde Sjömyra by. Den låg just där Stybbergsmyran rinner under nuvarande vägen (på östra sidan om vägen).

Efter stigen till Gäddvik på någon av vallallmänningen finns märken i berghällen som om getter gått där medan berget ännu var mjukt.
Efter berättelse 16 febr. 1987 av: Maj-Britt Jonsson (Pårs), Sven Månsson, Erik Bergman, Olof Persson-Nors, Olle Engelbrekts och Karin Mårtensson.
Upptecknare: Kjell Svensson

Stömnevallen Foto: Tore Dahlin

Stömnevallen Foto: Tore Dahlin

Stömnevallen Foto: Tore Dahlin

Stömnevallen Foto: Tore Dahlin

Stömnevallen Foto: Tore Dahlin

Stömnevallen

Stömnevallen

Strövtåg på Delsbo fäbodvallar

Stömnevallen
På vackra dagar är det något präktigt och pampigt över Dellenbygden, som en jäktad journalist blott har små utsikter att fånga i ord. På våra strövtåg genom storskog och längs öppna stränder skulle vi behövt målarens och diktarens assistens utöver fotografens förträffliga arbete, om vi skulle göra rättvisa åt allt vi ser. Som inledning till dagens utflykt, som gäller Stömnevallen, lånar vi därför ärkebiskopen Beroni praktfulla 1700-tals distinktion, som trots den klassiska formen ännu har sin friskhet kvar:

…Delsbo, du krona bland Sundhedes härliga,
dalar
Skönare finns ej en bygd inom vårt fädernes-
land
Fälten svalla av skördar, mot skyn dina sko-
gar sig resa
Sjöar och forsande flod hvimla av sprittande
fisk
Hjertligt fröjdar sig Pan, när från soliga kul-
lar han skådar
Hjordar i tallös mängd beta kring berg och
dal
Lif är i höjd och lif är i djup, här svävar en
skogsfru
Elfvorna, skymta i daln, blåögda Ran i sin
väg …
Låt vara att ett modernt öga har svårt att upptäcka Pan och ”Elfvorna”, och att vi inte längre efter förtjänst uppskattar den vackert bearbetade hexametern, men nog ”fröjdar vi oss hjertligt” medan vi tar oss fram genom det vackra landskapet. Och är det numera en aning omåttligt att tala om ”hjordar i tallös mängd”, så är dock Stömnevallen en av dem där man ännu påträffar verkligt fäbodliv. Vi hade tur och hann fram på själva ”bufferdagen”, strax innan folk och fä återvände till bygden. Och vi hade vidare turen träffa snart 80-åriga fru Margit Olsson /Magnus Ochas mor, en präktig typ och en som känner till vad fäbodlivet verkligen är och har varit. Fru Olsson har varit jätjänta 27 somrar, varav de 22 på Stömnevallen, och har mycket att berätta.

– Ja, det var verklig glädje när vi fick bufföra på vall, säger hon. I allmänhet var det på Svantedagen den 10:e juni som kor och jätjäntor i långa rader ringlade upp mot vallen, och då klingade skälloma och lockropen långa vägar.

Annat är det minsann nu när det bara finns kor i två av fäjsen.

Vi frågar vad hon tror kan vara orsaken till att vallarna avfolkas.

– Ja, det kan ju vara så mycket det, menar fru Olsson. Nu förtiden får ju bönderna skapligt betalt för mjölken på mejeriet, så det lönar sig bäst att ha korna hemma, när det inte är foderbrist. Dom har ju gjort i ordning så fina beteshagar numera, så korna får all den motion de behöver hemma. Men värst är det förstås, att det inte går att få tag på jätjäntor längre. Till och med hemmadöttrarna är med på det som redaktörn kallar för ”flykten från landsbygden”.

För övrigt är fru Olssons hela apparation lika vältalig som hennes berättelse. Hon är ett gott exempel på äldre tiders hårdföra och arbetsamma släkte, och linjerna i hennes gamla ansikte vittnar om strapatser och ensamhet men också om det gamla fäbodlivets tjusning och skönhet. Tydligen är vallivet en klassisk period även det, fast på ett helt säreget sätt. Kärvare, mindre välsvarvat än hexametern här ovan, men med sin egen stil och sin egen värdighet.

I inledningen till denna serie talade vi om alla rönnar som frapperade oss på vallarna. Rönnen, av gammalt ett heligt träd, myternas och makternas träd, frodas på fäbodvallarna som på inga andra ställen. Vår djupa okunnighet tillåter oss inte att komma med några hypoteser om orsaken till detta förhållande. Vi nöjer oss med att konstatera den säregna prägel som dessa vackra träd ger åt vallarna, särskilt nu i de underbart röda klasarnas tid och hoppas att bilden här intill i någon mån bevarat den förtätade kraften o värdigheten i det gamla vårdträd som vi hittade just på Stömnevallen. På denna vall hittade vi särskilt många av dessa rönnar o det är nästan frestande att omdöpa Stömnevallen till Rönnvallen. Men det går man förstås inte med på i byarna Ede, Stömne och Sävsholm, som äger vallen. Ty vallen är gammal och har åldrats med heder under sitt riktiga namn.

Ovanstående artikel är hämtad ur en reportageserie som fotograf Lars-Erik Logård och undertecknad gjorde för H.N:s räkning 1950.
Carl Skoglund

 

 

22. SVARTVALLEN

Se karta

Bild ur Dellenportalens samling

Om man skall göra en kort beskrivning av Svartvallen, kan man först undra varifrån namnet på vallen kommit. Vallen har ju aldrig på något vis varit förknippad med ordet svart. Vallen har ju ett högt läge på Blacksåsbergets nv-sluttning och när skogen kring vallen var upprensad och gallrad, var det en mycket ljus och trevlig vall och skulle mycket väl ha hetat Ljusvallen.

Lassas Olle från Oppsjö. som forskat mycket kring just Blacksås och Svartvallen, trodde, att det var Blacksås som fått namnet efter Svartvallen, för enl. honom fanns det en lantmätare i Delsbo på 1700-talet. Han hette Janne Malmström. Han kom på att det fanns två Svartåsen i Delsbo. Han kunde engelska språket och döpte därför den här åsen till Blacksås, efter engelska black, som betyder svart.

Enl. rektor Israel Jonzon i Forsa kommer namnet Blacksås från en karl som kallades Blacken.

Enl. min teori, vad gäller Svartvallen är, att namnet Blacksås fanns långt tidigare än då Svartvallen byggdes, likaså Blacksåsvallen på Forsa-sidan och för att inte blanda ihop de båda begreppen döptes vallen till Svartvallen och inte till Blacksåsvallen eller Blackvallen.

Svartvallen var under sin storhetstid en av de största i Delsbo med 14 stugor. Prästvallen var väl den största med 23 stugor. Min far Jonas Larsson från Oppsjö berättade, att då han var ung i senare delen av 1800-talet, då dom hade korna på vallen, var det jätjäntor i samtliga stugor, Nyåker och Oppsjö hade de flesta, medan Sala, Stenbo och Vallsta hade en stuga var.

Från 1910 och några år framåt till 1920 var det jätjäntor i endast 2 stugor och det var i ”’Kvetjens” Jonas Larssons stuga där Maria Lind (senare gift med ”Mäl” Sven Ersson fr. Källeräng) jätade och i ”Sems” Hans Hanssons stuga Margta Ersdotter ”Sems” mor och hennes båda döttrar Sigrid och Karin.

I slutet av 10-talet och början av 20-talet var Anna Jonsson ”Kvetjens” Anna och Sigrid Blomberg ”Blömbers Seggre” på tu man hand på vallen. Dom var också dom sista jätjäntoma på vallen som hade kor. Kanske något år senare var ”Järnvall-Brita” i en Nyåkersstuga och hade getter i sitt fäjs.

1929 skiftades vallen, men då var det många stugägare som inte brydde sig om att få tomtplats eftersom deras stugor var förfallna, eller också flyttade och då tog de hellre en bit skogsmark.

 

Svartvallen 1920. Denna, bild visar 7 stugor,2 stugor syns ej på bilden, det var totalt 9 stugor. Tillbaka i tiden var enligt källor 14 stugor, varav en tillhörde Skoglunds i Oppsjö . Det som inte syns på bilden är en jaktstuga vid vägen mot Blaxåsen.

---

Svartvallen vid laga skifte 1929

1. Stenbo nr 2:1 ”Kråkens”             Ägare:            Lars Larsson
   Nuv. ägare:     fam. Husélius,
   Stockholm
2. Oppsjö nr 3:4 ”Qvickens”            Ägare:            Jonas Larsson
   Nuv. ägare:     Karin och Bror-Erik
   Nyman
3. Oppsjö nr 4:8 ”Lassas”               Ägare:            Olof Larsson
   Nuv. ägare      John S. Ohlsson
4. Oppsjö nr 2:5 ”Vals”                   Ägare:            Olof Larsson
   Nuv. ägare:     John S. Ohlsson
5. Oppsjö nr 5:2 ”Sems”                 Ägare:            Hans och Erik
   Hansson
   Nuv. ägare:     Syskonen Ohlsson
6. Sala nr 2:1 ”Bottens”             Ägare:            Lars Perssons
   sterbhus

Nuv. ägare:     Hudiksvalls kommun

7. Oppsjö nr 7:1 ”Hellbergs”           Ägare:            Jonas Larsson
   Nuv. ägare:     Gunnar Jönssons
   dödsbo
8. Oppsjö nr ? ”Skräddars”          Ägare:            Hans och Erik
   Hansson
   Nuv. ägare:     Syskonen Ohlsson
9. Vallsta nr 1 ”Knappens”          Ägare:            Iggesunds Bruk
   Nuv. ägare:     ?
10. Nyåker nr 4:3 ”Göbb Ollas”         Ägare:            Karin Delin
    Nuv. ägare:     Mårten Nilsson
11. Nyåker nr 4:2 ”Skatens”             Ägare:            Olof Olsson
    Nuv. ägare:     Sigge Olsson
12. Nyåker nr 5:3 ”Löka”                  Ägare:            Brita Larsson-
    Eriksson
    Nuv. ägare:     Åke Eriksson
13. Nyåker nr 2:4 ”Brömsbacken”     Ägare:            Jonas Levin
    Nuv. ägare:     Ingvar Munther
14. Nyåker nr 3:1 ”Innigårn”            Ägare:            Karl E. Munther
    ”Munthers”           Nuv. ägare:     Ingvar Munther

 

Planskiss över Svartvallen, hur bebyggelse med stugor, fäjs och lador såg ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Sunnansjö, Delsbo 1988
Carl Skoglund

 

Harjakt på Svartvallen, på 1940-talet. Sittande på stugbron Gustav Mars från Alsjö, stående Carl och Lars Skoglund, Oppsjö och Lassas-Olle Olsson, Oppsjö.
Foto: Carl Skoglund

 

Vid stugknuten ”Borg Erske” Erik Persson, Oppsjö och i trillan med hästen ”Börg Jonke” Jonas Persson, Gravbacka.
Foto: Carl Skoglund

Svartvallen verkar idyllisk men …

Inf. i Kuriren 10 aug. 1976
– Du skulle ha kommit och tagit med dig infraröd film, så hade du kunnat fotografera tomtarna. Det sa Irja Olsén, när Kuriren kom till Svartvallen för att göra reportage en solig sommardag.

Efter att ha lyssnat på Irjas berättelse en timme, så behövdes knappast någon infrafilm för att se tomtarna …..

– Tror du inte på tomtar, undrar Irja förvånat.

– Det är inget konstigt med tomtar. Vi har sju tomtar i skjulet här, fast när AMS-jobbarna var här så lade vi ut fårskinnsfällar, så de fick sova under vår stuga.
Störda tomtar.

–  De blev lite störda av AMS-jobbarna. Tomtarna är gråklädda. De har grå toppluvor och grå kläder, som går i ett. De har små breda ansikten utan skägg.

– Jag brukar tala med dem om ditt och datt. Fast de blir lite irriterade om man frågar dem för mycket.

– När tomtarna är ute och går, så kommer de alltid i storleksordning. Den längste går först och den kortaste sist. De har också nummer efter sin storlek istället för namn.

Det är inte bara tomtar som är naturligt umgänge för Irja. I 26 år har hon umgåtts med de döda.

De döda anmäler sig.

– Jag försätter mig i djup trance. Sedan kommer de döda och anmäler sig och talar genom mitt talorgan.

Lassas-Olle intervjuar de döda genom Irja. Samtalen spelas in på band.

– Jag har färska bandinspelningar med exempelvis Hitler, Nathan Söderblom och Artur Engberg, berättar Lassas-Olle och skrattar behagfullt åt det ockulta.

Tillsammans har Irja och Lassas-Olle löst mysteriet bakom ”Gruvfrun på Blacksås”, anser de.

Gruvfruns hemlighet.

– Gruvfrun heter egentligen Karin Ersdotter. Hon blev mördad av sin förre fästman, sedan hon gjort slut, säger Irja.

– En kväll när jag satt här vid vallen med tekoppen föll jag i trance. Då kom Karin Ersdotter med knölpåk och burrigt hår. Hon tyckte inte att vi hade här att göra.

– Nästa gång hon kom på besök var hon vänligare, jag fick ta i hennes hand. Den var vacker, men kall. Min andlige ledare Ynkas har visat mig var gruvfrun ligger begravd.

Lassas-Olle kan också berätta en historia om Gruvfrun från gamla dagar:

– Selma Lagerlöf nämner på ett ställe att gruvfrun i Falun sagt att hennes syster i Blacksås skulle vara mycket rikare.

Ockult malmletning

–  En man som hette Nils Jonsson var för bekväm för att leta efter malmen. Han ville hellre gå den ockulta vägen genom att kontakta gruvfrun. Han gick till sin far som var trollgubbe för att veta hur han skulle göra.

– Du skall ta med dig matsäck och en man, som förlorat sina medborgerliga rättigheter. Gå upp natten mellan askonsdagen och skärtorsdagen.

– Nils Jonsson tog med sig matsäck och en utstraffad person, som kallades Klotten. De kom upp och träffade gruvfrun, en stor, reslig kvinna med burrigt hår. Gruvfrun var på ett rasande humör och kastade sten, så skärvorna yrde kring öronen på Lars Jonsson och Klotten.

De flydde hals över huvud, men på hemvägen luktade det barndomsminne, det vill säga skit i byxan. Så rädda var de. Felet var att de glömt ge gruvfrun matsäcken, berättar Lassas-Olle.

System i umgänget med döda

Irja och Lassas-Olle umgås inte med de döda hur som helst. Det finns ett väl utvecklat system i det.

– Efter döden finns det sju plan att hamna i alltefter vilka gärningar man har gjort, säger Irja.

– Hitler till exempel är i första planet och lär inte komma längre. Det är inget vidare i första planet.

Annars går det ofta att vandra i planen. Krus, Ferm och Stark, tre knektar härifrån trakten, har vi varit i kontakt med nyligen. De har just strålat samman i tredje planet.

– Nathan Söderblom är i sjunde planet.

– Ynkas, min andlige ledare, beskriver döden så här: Döden är ett svart moln med gyllene kanter. Den andra sidan är bestrålad. I första planet, där Hitler är har man inte kommit till den bestrålade sidan.

– Ynkas har också varit människa. Han tillhörde Incafolket och var med och gömde den stora skatten. I förtroende har han berättat för mig var den finns.

– Jag vet också var dokumenten om Jesu liv mellan 12 och 30 års ålder finns. Fast jag talar inte om det. Det kommer ändå att hittas ganska snart. Då avslöjas Jehovas vittnen, pingstvänner och andra irrläror, anser Irja och Lassas-Olle.

Fester med döda.

Deras umgänge med döda och tomtar kan ibland bli till rena fester. Som till exempel den gången, då gruvfrun kom på besök första gången. Irja hade fallit i trance över en kopp te …

– Det var midnatt och fullmåne över Svartvallen. Då kom Lasse Lidén (han som ägde Svartvallen till sin död 1963), Krus, Ferm och Stark. De spelade fiol. C. J. Karlsson från Amerika spelade dragspel. Sju par ungdomar i Delsbodräkter dansade. Till och med tomtarna var med innan gruvfrun kom och störde med sitt dåliga humör.

Irja och Lassas-Olle tycker inte att det är något att uppröras över att de umgås med andar.

Olyckliga andar.

De frireligiösa är upprörda och säger att vi talar med onda andar. Men det finns inga onda andar, bara olyckliga andar. De kan hjälpas. Ofta består deras olycka i att de är så bundna vid sina gamla saker att de inte kan låta bli att komma igen, säger Irja.

Svartvallen 1919 eller 1920. Kortet är taget vid n. v. gaveln av ”Bolten-Lasses” Lidéns stuga.
Stående från vänster: Lars Jonsson-Skoglund ”Kvetjens-Lars”, Marja Persdotter ”Sems mor”, Karin Hansson ”Sems Karin”, Anna Jonsson ”Kvetjens-Anna”.

Om Svartvallen och trollfolken på Blaxås (Blacksås)
Far man den nyanlagda skogsbilvägen mellan Bobygden och Nianfors så passerar man på Blacksåsbergets norrsluttning en av Delsbos äldsta fäbodvallar, Svartvallen. Så sent som vid slutet av 1800-talet var det bojäntor i hela fjorton stugor på den vallen. Den gången var det liv och fart över fäbodlivet även i vardagslag. Och någonting alldeles särskilt pampigt och festligt var det under de två regelbundet återkommande storhelgerna varje sommar, då valljäntorna fick besök av bygdens hemmavarande flickor och av alla pojkarna, som på lördagskvällarna kom tågande upp med musik i spetsen.

Nu har musiken och det glada glammet tystnat. Men det kan kanske komma andra tider: Gruvtrollet i Falu gruva berättade självt en gång för en gästande dellbo, att hans egna storartade skatter inte tålde jämförelse med allt vad hans syster i Blacksås ägde. Och alltjämt finns det folk som tror på den gamla sägnen, enligt vilken Blacksåsberget skall vara rikt på koppar och kanske även guld. Vem vet, kanske blir det åter en gång liv och rörelse på vallarna däruppe.

För närvarande är det emellertid tyst på Svartvallen. En vemodig tystnad, tycker vi. Inte så att skogen på något sätt saknar människorna, men i stället saknar människorna skogen och vallen och det höga lugn som vilar över den.

Svartvallen är en bland många små provinser, erövrade åt bygden genom hårt arbete, och man blir inte glad då man ser de utposterade rönnarna kringrända och drivna på flykten av granskogarnas obevekliga led.

Det är inte bara en modern sentimental nyck att uppfatta vallkulturens uppblomstring och förfall som ett drama med hela djungelkrigets intensitet bakom den vilseledande grönskan. Som en bitter strid har man alltid fattat odlarens uppgift här ute, fast varje tid kanske uttryckt saken i sitt eget bildspråk.

Skriftställaren J. P. Hansén i Sunnansjö Delsbo är en av dem som med intresse och kunnighet forskat i bygdens gamla historia, berättar han folksägnens version av ”djungelkriget” här uppe. Svartvallen byggdes på den plats där Snickar-Mårten och hans hustru haft sin boplats. Paret var Bobygdens första bebyggare, och ingen visste varifrån de hade kommit. Från början hade de allsköns besvärligheter med trollen och skogsråna, som på den tiden var ensamma herrar och därför visade sig ganska ogenerat, till och med mitt på ljusa dagen. De ville inte alls finna sig i att ha mänskliga intränglingar i grannskapet, och vad Snickar-Mårten byggde upp på dagen, rev de ner för honom under natten.

Men så blev det oväntat en ändring. Snickarens hustru kallades plötsligt en dag till bergtrollen, som behövde hjälp då de väntade tillökning i familjen. Hon gick i ångest och bävan, men skötte sig fint som barnmorska och fick hjälpa två svartögda trollflickor till världen. som tack för tjänsten fick hon förklädet fullt med träflisor som hon bar hem, och de visade sig vid hemkomsten vara husgerådssaker av renaste guld. Och från den dagen var det bästa tänkbara sämja mellan trollen och Snickareätten. Och all tid då det sedan firades bröllop eller då något barn kom till världen inom Snickarsläkten, blevo vederbörande ihågkomna med presenter. En gång då en av släktens ungmör skulle ingå äktenskap, undrades vilken överraskning trollen denna gång skulle komma med. Presenten lät emellertid vänta på sig, men på bröllopsdagens morgon, då ungmön vaknade, låg en vacker brudkrona på hennes huvudkudde. Det var bröllopspresenten från trollen. Denna brudkrona gick sedan i arv inom Snickarsläkten, och så sent som på 1870talet var den fortfarande i användning när någon av släktens kvinnliga medlemmar gick i brudstol.

Blacksåsberget kommer kanske aldrig mera att ge ifrån sig varken guld eller ens koppar. Men de skatter av skönhet som där ligger frikostigt utslängda över vandrarens stigar lär inte nötas eller förbrukas i första taget.
Sunnansjö, Delsbo den 30/1 1987
Carl Skoglund
Svartvallen har blivit en pärla

Dessa byggnader är donerade till kommunen. Så stod det på en skylt till vallstugorna vid Svartvallen förra sommaren. Stugorna var förfallna. Nässlor växte höga på hela området. Svartvallen var en skamfläck för kommunen.
Denna sommar har Svartvallen blivit en pärla.

Historien om Svartvallen och kommunen börjar den 23 augusti 1963. Då omkom Lars Larsson Lidén i en trafikolycka på riksväg. En stor del av det han ägde var testamenterat till dåvarande Delsbo kommun. Inkomsterna från sex dagars auktion gick till åldringsvården i kommunen bland annat.

Lassas-Olle hörde till dem som kallades till bouppteckningen. Genom sin farmor (född 1832) var han släkt med en omkomne Lars Lidén.
Fortsatt förfall.

Svartvallen ägdes av Lidén och donerades till Delsbo kommun, sedan fick den fortsätta förfalla.

Lassas-Olle har kämpat för att vallen skulle snyggas upp. I år har han blivit bönhörd. 30 000 kronor har anslagits för upprustning. AMS-arbetare har snyggat upp området till oigenkännlighet. De som går stigen upp till Blacksås passerar nu en verkligt fin vall.

Lassas-Olle har bidragit bland annat genom att göra nya nycklar i gammal stil.
Så var det förr

Lassas-Olle kan också berätta mycket om vallen i gamla dagar.

– Vallen byggdes troligen mellan 1860 och 1870. Det var folk från Stenbo, Oppsjö och Nyåker, som använde vallen. Det har funnits 14 stugor på vallen. Boningshusen låg på ena sidan av vägen och ladugårdarna på andra. 9 brunnar har funnits.

– Jag vet att vallarna användes på 20-talet. När sedan mejeriföreningarna kom, så slutade folk att använda vallarna.

– Eftersom vägarna till vallarna var dåliga, så fick de förfalla. Jag har själv varit med om att riva två hus här på Svartvallen.

Hårt liv för valljäntor

– Dagens flickor skulle inte klara av det jobb dåtidens valljäntor gjorde. Det var ett hårt liv.

– Min farmor blev ormstucken. Hon svullnade så att knapparna i linnet lossnade. Dåvarande prosten Lars Landgren kom och gav henne sista nattvarden. Hon överlevde tack vare att någon kunde en trollformel mot ormgift.

– På den tiden var det inte bara att släppa ut korna. Det fanns mycket björn i trakterna, både brunbjörn och svartbjörn.

– När en björn fick se korna, så fick valljäntorna gå emellan och vifta med påkar, för att skrämma björnarna.

– Björnarna valde helst att anfalla dräktiga kor och gravida kvinnor.

Blacksåsen
Lassas-Olle tror att Blacksåsen har fått namnet efter Svartvallen:

– Det fanns en lantmätare i Delsbo på 1700-talet. Han hette Janne Malmström. Han kom på att det fanns två Svartåsen i Delsbo. Han kunde engelska språket och döpte därför den här åsen till Blacksås efter engelskans black som betyder svart.

– Enligt rektor Israel Jonzon i Forsa kommer namnet från en karl som kallades Blacken.

– Jag vill passa på att varna för de öppna gruvhål uppe på Blacksås, som nu är en fara för bland annat älgar.
Lars Edqvist

 

 

23. TROLLSVALLEN

Se karta

Historik: Sedan lång tid tillbaka har fäbodar eller vallar varit i bruk. De kom till för att bönderna måste utnyttja skogsbruket för sina kreatur. För att kunna vistas i skogen någon längre tid byggde man små stugor, fäjs och uthus av det enklaste slag. Ofta var det bönder som ägde skogsskiften på området, som byggde i närheten av varandra och stugorna kom att bilda en vall. Så var det på Trollsvallen, som är från 1800-talet. Vallen är indelad i två vallyckor. Det har funnits fem stugor med tillhörande fäjs och uthus.

Trollsvallen tillhör Sörväna by. Förre ägare Nyback. Nuvarande Janars, Jons, Finnans, Ors och Stocks, äg. Jons-Tage, samtliga Sörvänabönder. Stocks stuga brann ner 1930. Nu står där en timrad lada och med åren har de övriga stugorna farit illa av väder och vind. Jons-Tage har rustat sin. Vallen är nog nästan lika som den har varit, och så är det nog tänkt att den ska vara i fortsättningen.

Trollsvallen

1920 var sista året som Jons hade kreatur på Trollsvallen och jätjäntan hette Kerstin Jonsdotter.

Jons-Tage berättar minnen från vallen om en killing som hade ramlat ner i brunnen, och hans farmor klättrade ner och hämtade upp den i sitt förkläde.

Och att vättar och småfolk finns kvar på vallen.

Storhelger förekom. Då kom jätjäntor från andra vallar som Järnvallen, Långsbovallen och Källbergsbovallen, pojkar o jäntor från byarna, spelmän.

Det fanns en som hette ”Spel-kusen” Ljung från Långbacka.

Bordet som finns på Trollsvallen är gjort som ett solur, stod framför ett fönster. Det kanske inte var så vanligt med klocka på den tiden.

På Trollsvallen har det funnits kor, getter och får. För det mesta gick dom på skogen och jätjäntan gick med. Dom hade olika betesmarker varje dag i veckan, så det blev långa dagar. Oftast började dagen klockan 5 och kväll vid 9-10-tiden.

Den säng som står i stugan, kommer från Holst-Pelles i Långsbo. Den har tillhört hans föräldrar. Dom i sin tur har ropat in den på auktion efter prosten Lars Landgren kallad ”Lång-Lasse”.

Holst-Pelle skulle rusta en av gårdarna och hade rivit ut en del bråte, däribland sängen. Jons-Tage kom dit för att plöja och fick se att det låg en säng och den var tänkt att eldas upp men han räddade den och nu står den på Trollsvallen i hans stuga. Året var 1937.

Buförsdag: Buförsdagen var en stor och händelserik dag på gården. Sedan gammalt skulle den inträffa en dag i veckan före midsommarveckan. Man hade planerat för den sedan länge. Valljänta skulle anskaffas, mat förberedas och kreaturen motioneras så att de skulle orka med att gå den långa vägen till vallen.

Vem som skulle bli valljänta var en viktig fråga, men fanns det döttrar på gården blev det ofta en av dom, om inte det en av pigorna.

På buförsdagens morgon var gårdsfolket tidigt uppe. Man ”stökade” så fort som möjligt, d.v.s. man gav kor, kalvar, får o getter foder och vatten.

Korna mjölkades, även hästen fick sitt foder, för det var ju hästen som skulle dra kärran till vallen, om det nu fanns kärrväg, annars packades allt i klövjeskruckar.

Gårdsfolket åt tidig frukost. När nu allt var lastat, hade man fått med en mjölsäck och saltsäck, kanske separatorn med bord och en tapp klöverhö. Valljäntan hade en egen korg som hon hade sina kläder i, likaså sysaker, stickning, väckarklocka m.m. Då allt var klart gick man ut till fäjset för att släppa ut korna. Men innan skällan sattes på skällkon så stoppades den full med hö så att den ej kunde ljuda. Detta var väl för att trollen inte skulle höra när folk och kreatur gav sig iväg till vallen. Som barn hörde man de gamla tala om de små.

Så kom dom iväg, jätjäntan gick före och efter henne skällkon och sen de övriga kreaturen, sist i ledet en som ”körde på”.
Upptecknare: Britta o Lars Larsson, Källbergsbo
Intervju i febr. 1972 med:” Jons” Tage Persson, Sörväna.

Hänglakan av vit bommullslärft, broderad med rött bomullsgarn i dubbelsidig plattsöm, stjälksöm och flätsöm. Smal mellanspets och bred underspets virkat av vitt bomullsgarn. Märk KE.

 

 

24. VABÄCKEN

Se karta

Annersjons-mora ”Marta Svensdotter-Jonsson vid Lyttje-stugans fäjs på Vabäcksvallen
Bild från Delsbo sockenbilder

Hela vallen ligger på norra sidan denna bäck, den är långsträckt, ca 7-800 m lång. Antalet stugor var 6 eller 7 st. (3 st längst öst i vallen och 3 st längst väst). Kvar av stugorna är 2 längst i väst, en längst i öst. Den bäst bevarade stugan är den från ”Lötas”, Sjulsgårds i Norrväna, samt den andra stugan Lyttjas från Fjärdsäters by, å den tredje är Bergans från Näset, öst i vallen är helt fallfärdig, murstocken är nedramlad o taket slut (det regnar rakt genom stugan). De övriga 2 stugorna öst i vallen är nedbrunna, de tillhörde Håkas i Fjärdsäter samt Erik-Lars i Edsäng. Den sista av stugorna, den som ägdes av Byes o Nilles på Näset revs i böljan på 70-talet.Vabäckens fäbodar ligger norr om byn Överälve Delsbo. Vallvägen gick upp från den så kallade herrgårn, 3-3 ½ km öster Älvesåsen söder om Degelmyran. Vägen uppför första delen var mest bara sten, i övrigt var den ”på nånner” fram till vadstället över bäcken, strax hitom själva Vabäcksvallen. Namnet Vabäcken har kommit av att vallen låg intill bäcken som går ned till Gåssjön, troligen ett gammalt vadställe.

Sista året på Vabäcken (med levande kor) var 1961, valljänta var Olga & Kalle Jansson m. fam. från Åbo. Olga berättar många minnen från denna vall. Hon förtäljer att första gången hon var på fäboden var 1929, då var Olga bara ett par år. De hade boskap både åt Klintsas & Lassas-Olle i Fjärdsäter. Denne Lassas-Olle hette Olov Larsson och hade kor på vallen varje sommar i över 50 år i oavbruten följd, Lassas-Olle blev 82 år gammal och började således ha kor på Vabäcken tillsammans med sin mor 1910. Ålder på vallen kan vi inte med bestämdhet säja, men enligt sägen må den vara från början av 1800-talet.

Buföringen: I början av juni skedde resan upp till vallen, då packades allt som rörde hushållet, även allt till ”storsängen”, den som ingen fick ligga i utan denna tillhörde huvudinventarierna i vallstugan. Korna gick vägen från Fjärdsäter, ca 2.5 mil, upp till Vabäckan, getter o ungdjur fick också gå hela vägen. Några traktorer med djurbox var inte uppfunna på den tiden. Buförsdan började tidigt på morron, korna skulle ju mjölkas å alla mjölkkärl skulle ju med. Först gick jätjäntan med skällkon, sedan alla övriga djur å sist något av barnen som skulle vara på vallen under sommarn. I regel skulle ju barnen ha slutat skolan å examen vara klar innan den stora dagen kom (Buförs-dan).

Olga berättar att examensdagen inte var den viktigaste, utan när de var uppflugna på buförslasset, med järnlötar på hjulen, å lasset kom så nära vallen att de grå stugorna började synas, det var högtidsstunden. Då började sommaren på vallen. De första som vi fick göra var att få oss något till livs, kaffepannan kom fort fram å placerades i den öppna spisen. Djuren skulle ju mjölkas och alla attiraljer till separatorn skulle rengöras å mjölken separeras. Korna som tidigare varit med på vallen gick, så fort de kom fram, till fäjset, precis i rätt bås. Kokstan skulle ställas i ordning, murpannan skulle eldas upp, för varmt vatten skulle finnas tillgängligt hela dagarna. ”Boa” var rummet innanför storstugan. Där förvarades separatorn o smörkärnan, och där låg jätjäntan i den väggfasta sängen, å utrymmen för kläder å övriga attiraljer för personligt bruk fanns också där.

Storstugan: Först innanför dörren den stora öppna spisen, den skulle vitkalkas med krita o lövas till varje helg på den s.k. spiskåpan, samt klädas med kräppapper, även övriga hyllor kläddes med hyllpapper o kräpp. All mat lagades i den öppna spisen, även allt bak skulle göras där. Storsängen, som oavsett namnet, var väldigt kort, bäddas upp på höjden med stor garnsäng med halm i. Två långkuddar på varann, kortännan broderade i Delsbosöm. På sidorna, gaveln o långsidan var hänglakan likaledes broderade i Delsbosöm. Gaveln var i regel gjord som en hylla, där alltid en finduk låg. Där placerades en del prydnadssaker. Väggen ovanför storsängen var prydd med en sommarbonad.

Vid fotändan mot väggen placerades färska rönnar – stående i en ”va`t-kruka”. I storstugan var placerad en s.k, karhylla, avsedd för ost- och smörkar. På senare tid användes dessa som porslinshylla. Väggfast bänk på ena kortväggen, stort träbord med breda bräden i bordsskivan, bordsbenen var sammanfogade med en träbom med träkilar, färggranna trasmattor på golvet. Golvet var av grova träplankor som var bilade med yxa på undersidan, å handhyvlade ovanpå.

Storstugan användes både till kök, matrum å finrum, fotogenlampa fanns också.

En dag på vallen: Olga berättar episoder och oknytt.

Förr i världen var livet på en fäbodvall ett liv i ensamhet många gånger. Det var i regel jätjäntan, någon yngre syster å möjligen nån äldre pensionär som fanns på vallen. Skogen stog tät tätt intill vallen å kom man in i riktig granmor rådde skymning mest hela dagen. Några vägar i större omfattning fanns inte, man kan ju tänka sig att en del skogsområden var kanske ren urskog. Miljön var som upplagd för sägner o oknytt.

En berättelse om en sådan oknytt händelse berättar här Olga:

Olyckor var en mycket farlig tilldragelse på fäboden, långt till läkare å dåliga vägar. Undertecknad upplevde en månad 1935 som kanske bör nämnas. Min bror Olle å jag hade bestämt att vi skulle åka på midsommarfest till Ljusdals Folkpark, allt var klart, cykeln var putsad och ringarna pumpade, men då hände det, Olgas bror Jonas kom å ropade och ville ha hjälp med ett par ungkvigor som skulle ut på bete i en inhägnad hage på vallyckan. Detta skulle väl snart vara avklarat. In i fäjset, på med grimman å ut på vallbacken. Då började dansen, både Jonas o jag var precis inga storvuxna drängar så vi hade ingen möjlighet att hålla dessa kvigor, än flög vi hit å än dit. Tanke på att släppa dom lösa hade vi inte, fick dom så småningom in i hagen.

Vid hemkomsten till vår stuga kände jag obehagliga smärtor i ryggen. Senare på dagen tilltog smärtorna å jag fick feber å måste lägga mig. Detta med kvigorna hände på midsommaraftonens morgon, så någon resa på midsommarfest blev inte att tänka på. På midsommardagen var febern uppe i 41˚, å dr. Bergström i Johannesberg måste tillkallas. Min pappa, som var på besök, fick låna en häst å vagn nere i Överälve å hämta doktorn, som kom dit i bil. Vädret var det sämsta tänkbara fram till vallen, och han konstaterade omgående lunginflammation. När vi dansade med kvigorna uppstod en sträckning i ryggen och ena lungspetsen skadades. Febern steg ytterligare. Just den resan hade dr. Bergström med sig de första sulfat tabletterna. Han mosade sönder dessa i mjölk och gav mig med sked, en del fick jag behålla å en del kräktes jag upp. Men efter 2-3 dagar gav sig febern å jag var på benen igen efter 3 veckors konvalescens. Vid återbesöket (per cykel) hos dr Bergström blev det tal på den lite annorlunda midsommarutflykten.

Som framgår av berättelsen var undertecknad, min bror Olle och vår mor Karin på fäboden Vabäckan i fyra somrar. Sista året 1939 var även vår syster Sigrid med oss, då inte fyllda 1 år. Vi höll till i Lyttjas stuga å hade både getter och kor i fäjset.

Lyckliga tilldragelser skedde också på Vabäckan. Ett välskapt flickebarn såg dagens ljus på fäbodvallen och är numera välbeställd bondmora i Rolfsberg. Får nu sluta dessa rader med ett stort tack till Olga Jansson för hennes fullödiga beskrivningar från hennes vistelse på Vabäckan.
Delsbo i febr. 1987
Erik Eriksson ”Nigar-Erik”

Olle på Vabäcken och hästen Torvald.

En dag på vallen
Dagen började i regel vid ½ 5- 5 på morgonen, då man tände en brasa i öppna spisen i stugan. Dels för att få lite värme, ty morgonen kunde vara rå och kylig innan solen började värma, dels ville man ha en kaffetår då man kom från fäjset. Då sattes den trebenta svarta pannan över elden. Medan den kokade gick man ut till ”kokstan” och tände under den stora murpannan av järn, som man fyllt med vatten, som bars i hinkar från bäcken 100-150 m från vallen. Ett tungt jobb. Vattnet skulle bli varmt innan mjölkningen, för ”krakas” (kornas) juver skulle ju tvättas först. Korna fick varsin liten hötapp i båsen, mest för att dom skulle stå stilla under mjölkningen, som förstås gjordes för hand. Höet förvarades ovanför fäjset, så det var faktiskt lite modernt, för det fanns ett stort hål i fäjstaket som tjänade som hö nedsläpp.

Nu skulle mjölkkärlen göras i ordning. Den stora silen var av tjock plåt och bestod av två silbrickor mellan vilka man satte en trasa eller handduk som spändes fast med en stålring. Mjölken silades i stora kopparämbar som var förtenta inuti så dom var rätt så kalla i sig själva, vilket ju var bra för mjölken skulle ju kylas, vilket gjordes i bäckens rinnande vatten. Men först skulle den separeras medan den ännu var varm. Då satte man ihop separatorn, längst upp på den fanns en stor behållare i vilken mjölken hälldes, sen kom 24 st trattar som fördelade mjölken ned till 2 pipor, en för grädde och en för skummjölken. En enkel men effektiv apparat. Längre tillbaka användes trätråg till mjölken, sådana finns nog kvar i en del äldre gårdar, men har nu blivit souvenirer. Grädden förvarades i träbyttor i källaren, där stod den ungefär fjorton dygn, då det kärnades smör av den.

Sen var det dags att släppa ut korna på bete, då bestämdes vem av jätjäntorna som skulle gå först, för de följdes åt med varsin hop av kor. Först en jätjänta med sina kor och en påfösare, sen nästa jätjänta med sina o.s.v.

Vi barn fick alltid vara påfösare, vi var ju många så varje jätjänta fick varsin. Jätjäntan hade en tygväska (slätjeväska) i en rem runt midjan, där hon förvarade mjöl och salt som hon gav till korna, för att dom lättare skulle följa henne. Påfösare måste man ha för korna sprang ofta på sidan om ”gadden” (stigen) särskilt när det fanns sopp, som dom var väldigt förtjusta i.

De första dagarna, tills korna vant sig vid skogen, fick man stanna kvar (man jätte). Då togs björkris av vilket man gjorde vispar och kvastar. Visparna måste göras tidigt på sommaren medan björken savade, för att den skulle gå lättare att skala.

Man fick gå 2,5-3 km varje dag, så det blev bra motion, i regel var det fint väder, då var det roligt, men ibland regnade det, då var det riktigt blött i buskarna, då man sprang efter korna, jag minns inte att vi hade några regnkläder, så vi var riktigt genomblöta ibland, och för det mesta sprang vi barfota. Vi hade sällan skor på. Det fanns många fina betesmarker, t.ex. Skamsa, Lussevall, Lusseås, Tovåsen, Älvesvallsmyran, Lötskiftet, Bergarränna.

När man gick tillbaka från skogen gick jätjäntorna tillsammans och småpratade, och vi barn hoppade och skuttade runtikring. Då man kom tillbaka till vallen igen fanns mycket arbete kvar. Först skulle separatorn diskas, då plockades den isär och det var noga med rengöringen, piporna skulle diskas med flaskborste och de 24 trattarna skulle diskas en och en. Sen hängdes allt på tork i det fria. Diskningen tyckte vi var tråkig.

Sen skulle fäjset städas, dyngan mockades ut med en dyng ”kara” av trä, varje bås sopades med björkriskvast, sen lades en näve mjöl i varje bås, det var väl mest för att korna skulle stå stilla medan man satte fast dem med ett ”bannre” (bindsle) för ofta fanns det broms och flugor på dem när dom kom in, och det slängdes med både svansar och huvud, så man fick vara försiktig för många av korna hade vassa horn.

Ungefär var fjortonde dag kärnades smör av den hopsamlade grädden. Då kom alltid husbonden ”Lassas-Olle” upp till vallen för att dra kärnan, för det var ett drygt jobb. Då visste vi barn att det vankades något gott. Det var så att innan grädden blev till smör (kärnflöte) fick vi alltid ett var sitt fat av detta och det var otroligt gott. Kärnmjölken som blev efter smörtillverkningen dracks för det mesta opp. Den var mycket omtyckt som dryck vid slåttern när det var varmt, för den var lite syrlig och frisk i smaken så den svalkade.

Mycket av mjölken användes till osttillverkning och av vasslan efter denna kokades messmör och pank, en sorts messmör som reddes med mjöl. Messmöret kokades i en stor kopparkittel som hängdes i en vinda av trä över elden i den öppna spisen. Det skulle koka länge och röras med stor träslev, det tog nästan en hel dag. Efter kokningen bars kitteln med messmöret ner till bäcken för att kallna, då skulle man röra hela tiden, annars blev massan grynig och det fick den inte bli. Det var ofta vi barn som fick stå där och röra.

Några gånger under sommaren kom husbonden opp och hämtade sin vallmat (smör, ost och messmör) som han tog hem till sig. Men han lämnade kvar så att vi hade att äta av.

Man hann inte så mycket mer på en dag, för det skulle också vara både mat och kaffe några gånger per dag. Sen på eftermiddagen, omkr. 4 – 1/2 5 kom korna hem igen från skogen och det var dags för stökningen igen.

På lördagarna, då man gick med korna, togs alltid rönnar och björkar att pynta med. Rönnar ställdes inne i stugan i en kruka, björkarna restes utanför brokvisten, en på var sida om dörröppningen. Tänk vad det luktade gott av dessa björkar. Då var det helg på vallen. En annan viktig sak till helgen var granrisrosen. Då togs fint granris av unggranar som man lade som en rund ring 2-2 ½ dm i diam., tätt ihop och rätt så tjock, sen lades mindre kvistar uppå den första, så det blev som en dubbel ros, skulle det vara riktigt fint satte man blommande ljung i mitten, den rosen fick man inte trampa på. Den var bara som en prydnad.

Första åren på vallen, i början av 30- talet, hade vi även getter. Jag minns, att ett år ville pappa buföra tidigare, redan i maj, han hade bestämt ett datum, men det bar sig inte bättre, än att det blev oväder med snö och kyla, så de stackars getterna frös och fick lunginflammation. Jag minns väl att vi fick sitta vid öppna spisen och värma dem vid brasan och att vi värmde mjölk och gav dem med nappflaska, men ändå så måste en del av dem slaktas. Då var vi barn ledsna och även pappa ångrade sig att han var så envis med att buföra.

Ja, det finns många minnen från Vabäckan. Jag minns t.ex. lördagskvällarna när allt var undanstökat och helgfriden lägrade sig över vallen, så kunde det komma ungdomar från Överälve gående över Älvesberget, det tyckte vi var väldigt roligt. Vi var ju inte så bortskämda med främmande. Jag minns särskilt två av dem, därför att jag missuppfattade deras namn. Jag var ju så liten då, jag kallade dem ”Snyttebärs-Vera” och ”Ås-Ante” men i själva verket hette de Setterbergs-Svea och Åsar-Anna, ja de må förlåte mej detta. De där blir jag retad för än idag.

Söndagen var de verkliga helgdagarna, då jäktades det inget alls, alla klädde sig i bästa stassen. Ofta samlades vi alla i vår stuga och lyssnade på radio, för mamma hade en sådan som gick på batteri, eller också spelades grammofon, en sådan hade mamma också, med vev. Ibland dansades det lite grann i vårat lider, som låg mellan stugan och fäjset.

Mitt i högsommaren, när det var hett på dagarna, och det vart broms, var det svårt för korna att vara ute, måste man ”lisa brått” d.v.s. släppa ut korna på kvällen och låta dem stå inne under dagen. Ibland kom dom inte alls hem, utan man fick gå ut och leta dom och kulua på dom. Ofta fick man gå långt innan man hittade dem. Ibland gick man ända till Havravallen i Bjuråker och ibland kom dom till våran vall och letade sina kor.

Ja det hände ju verkligen mycket där uppe på vallen, så vi hade aldrig någon längtan till byn. Till Överälve gick vi för att handla mat. För Åsar-Ingrid hade ju affär där, då gick vi över Älvesåsen, det var lite genare att gå den vägen, men det var tungt att bära hem väskorna med mat, men vi behövde inte jäkta, vi tog alltid tid på oss. Mer sällan fick vi godis, möjligen ett tuggummi eller en karamell, med sådant var vi inte bortskämda. Det fanns inte pengar till sånt, men det visste vi, så vi var nöjda ändå. Pappa lärde oss att ta kåda på granar, den gick att tugga, det var gott, men den skulle vara hård och guldglänsande, annars dög den inte.

På Lötskiftet fanns två kojor, i den ena bodde pappa och mina bröder när dom högg i skogen. Där fanns också en järnspis i vilken mamma gräddade bröd sen hon gjort degen hemma på vallen (1 km lång väg).

Vi plockade också brambär (hallon) på Lötskiftet, för där fanns en jättestor hallonbränna. Det plockades mycket bär i skogarna runt vallen. ”Snyttebär” (hjortron) fanns på Hävelingen, en stor myr ovanför Söndagstjärn. Efter vägen mellan vallen och Överälve fanns en stor myr som kallades Degla, där fanns förr mycket hjortron och även blåbär och lingon plockades och såldes för att tjäna en slant. Jag fick själv följa pappa, Lassas-Olle och några till ända upp till Lusseås för att plocka lingon, men jag orkade inte gå så långt, så pappa bar mig till skogs, där fick jag sitta ensam på en stor sten medan dom plockade bären. Pappa använde inte plockare, utan han repade bären mellan fingrarna, men han var snabb att plocka. Karlarna kokade kaffe i en plåtburk över öppen eld. Innan kvällen var vi hemma igen.

Skrömt o oknytt hör ju vallar till. Så även detta är det lite mystik över. Det fanns två kvigor som alltid följdes åt, en kväll kom bara den ena hem tillsammans med de andra korna, så vi förstod att något hade hänt. Så det kallades upp folk från Fjärdsäter för att leta. Sent omsider hittades kvigan, liggande vid en sten utmattad. Det fanns spår runt stenen. Hon hade trampat runt, runt i en cirkel tills hon stupat. De vuxna sa att hon blivit trollbunden. Pappa tog vatten i sin hatt och hällde i hennes strupe. Sen gjorde de en bår av grenar och bar henne ner till vallen, men hon måste senare slaktas.

Det ligger nog lite oknytt i de jag nu ska berätta också. På Tovåsen bodde en gumma som hette Modigs-Anna. Hon var hållen för att vara lite trolsk av sig. Hon ägde mycket getter. Det finns fortfarande rester kvar av hennes gethus. Gumman skrämde ofta hem våra kor när dom var på Tovåsen, det märktes för en gång stod gumman på fäjsbacken när korna kom hem, och när skällkon fick se gumman stack hon till skogs. En annan gång kom hon in i fäjset och samma ko höll på att slita sig när hon såg gumman. Så visst var det lite trolldom över henne. Men hon var snäll och hjälpte mamma mycket, fast hon var lortaktig av sig, det tyckte inte mamma om. Hon hjälpte mamma diska, då torkade hon kaffekopparna på disktrasan, så när gumman gått hem diskade mamma kopparna igen. Allt för att slippa stöta sig med henne.

Min bror Pelle var också med om nåt mystiskt när han och vår syster var på Tovåsen och letade korna. Dom hörde koskällan så väl nedåt Älvesvallen, så dom gick ditåt, men där fanns inga kor och inte hördes dom heller, men plötsligt stod korna mitt ibland dom, fast dom inte sett dom. Sen bar det av i ilfart hemåt, Pelle sa att han aldrig sett kor med den farten. Det var mystiskt.

Vi barn lekte och rasade. Vi lekte med kottar. Grankottar var kor, tallkottar var getter, för vi skulle ha lika som dom vuxna. Vi hade ”småstuggen” lekstuga mellan rötterna på två jättestora granar på gårdstunet. De granarna står fortfarande kvar. De är nästan som vårdträd på vallen. De leksaker vi hade var burkar och lock, porslinsbitar fick vara fat, lingonblad fick bli skorpor, blåbärsblad var bullar, saft gjorde vi av kräppapper som lades i vatten, som färgades rött, men man fick ju inte dricka det, för det var giftigt, man bara låtsades.

Varje sommar firades storhelg, då bjöd man dit släkt, vänner och grannar. Då blev det stoj och glam med både mat och dryck. Det dansades i en lada västi vallen till dragspel, som hanterades av Opper-Erik (min bror) samt Flangs-Jonke bl.a. Det blev trångt i stugorna när alla skulle ha liggplats, många låg på höskullen där sov man gott i doften av hö.

Storhelg på Vabäckan

Det var besvärligt på vallen om nån blev sjuk, inga vägar eller bilar som nu. Jag minns väl när jag själv var sex år och skulle springa uppför en stenbro som fanns på våran stuga, jag ramlade och sträckte höften så jag började halta, dom vuxna sa att jag skulle gå riktigt men jag kunde inte, då tittade pappa på min rygg och såg att den var krokig, så pappa tog mig, troligen på cykel, ner till Överälve och sen bussen till Hudiksvalls sjukhus. Där fick jag ligga i sträck med benen i hela sex veckor, men jag blev bra. Tack vare pappa så blev jag frisk, annars kanske jag varit invalid nu. Jag är honom evigt tacksam. Pappa dog när jag var åtta år.

Slåttern på vallen var rätt så jobbig. Olle hade en gammal slåttermaskin i sitt stall på vallen, den spände han efter sin hästflicka, Svea, en rar liten häst, och slog runt på täkterna. Så skulle det ”rabbas” slås för hand med lie och orv. Höet skulle räfsas ihop för hand, det var kvinnornas göra, det gällde att ha lien vass, så det slipades på en slip sten som stod efter ena stugväggen, ute förstås. Den användes av männen på vallen. Det var alltid roligt när husbonden kom upp till fäboden, för då vankades alltid fläsk och hembakad palt som han hade med sig opp. Det var mat som vi sällan fick annars, för fläsket var dyrt om man inte hade egen gris.

Många gånger var kvinnorna ensamma på vallen, då gällde det att morska opp sig och inte vara rädd av sig, men det var si och så med det, särskilt den gången då nån hade sett en karl stryka kring vallen ”Rompe-David” kallades han, varför vet jag inte, då samlades allihop i våran stuga. Dom låg på mattorna på golvet i stugan i händelse av att det hände nåt. Jag minns att man tog in nåt tillhygge ifall att nåt skulle hända. Vi barn tyckte nog att det var spänning i det hela, men var nog också lite skrämda. Men lyckligtvis hände inget.

På fritiden, om det nån gång blev sådan, broderades det, virkades och stickades. Mamma hade en trampmaskin på vilken hon sydde kläder åt oss. Hon var väldigt duktig att sy, fast hon många gånger hade svårt att trampa maskin, för hon hade ju reumatism i lederna. Symaskinen lånades också av de andra på vallen.

Ja, det var en underbar tid på vallen, som man sent glömmer, och som aldrig kommer igen. Ännu kan jag en tidig sommarmorgon, när jag hör göken och jag blundar höra koskällans dova klang och kornas ”rotande” (råmanden) och jag drömmer nu tillbaka.

Det var lite kusligt när det åskade, för vallen låg lågt mellan bergen, så blixtarna syntes väldigt väl och mullret hördes hårt, det var ibland så fönsterrutorna skakade. Blixten slog faktisk ned och spjälkade ett stort träd på andra sidan bäcken. Pappa såg blixten den gången. Men den gjorde aldrig nån större skadegörelse vad jag vet.

Nåt som var hemskt besvärande på vallen var mygg och knott som fanns i överflöd. Det gick nästan inte stå nere vid kokstan och diska på kvällarna. På dagarna var det bättre när solen sken.

Vallen förändrades så småningom. Det fanns ju alltid häst på vallen. Lassas-Olle hade en, och ”Sporsk-Jonke”, Jonas Andersson Smedsbo, hade en, så på början av 40-talet började man skicka mjölken på mejeri, och ost- och smörtillverkningen slutade. Jag vet att min bror Jonas körde mjölken över det steniga berget ner till Överälve för att hämtas av mjölkbil. Ännu senare togs de stora mjölkflaskorna på cykel samma väg, min syster Svea var med om detta. Det var verkligen ett tungsamt jobb. Men det gick. Senare blev det ju ny väg runt åt Gåssjön, då blev det ju lättare att skjutsa mjölken. Vägen byggdes nån gång på början av 1950-talet. Sen när vi själva var där, jag och min familj, 1958-61, hade min make Kalle, motorcykel. Då gjordes lådor av trä, passande till en mjölkflaska. Lådorna hängdes med hjälp av remmar över pakethållaren bak på cykeln, då fick han åka ner med mjölken tidigt på morgonen. På eftermiddagen fick han åka igen och hämta tomflaskorna.

Ja, visst har det förändrats på Vabäckan, om man vet hur det var förut. 1958-59 var vi ensamma på vallen. 1960-61 var Helga Grundin Norrväna där med sina kor och även getter. Så 1961 var faktiskt sista året på denna vall, så den börjar bli öde. Bara två stugor är kvar. Det är vemodigt.

Upptecknat av Olga Jansson i februari 1987

 

 

25. ÖRVALLEN

Se karta

Den vackra trolska Örvallen ligger c:a 6 km från Svedjebyn, precis nedanför Stora Öråsen och med den lilla sjön som ett mörkt öga intill, samt den glada kvittrande Örvallsbäcken rinnande mitt genom vallen och som förut innehöll så många stora fina öringar.

Vallen och skogsmarken däromkring ägs av Näsby- och Myrabönder. Tre av dom forna vallstugorna finns kvar, Sörängs Anders Anderssons och Olle Östbergs fint reparerade. Den tredje stugan ägs nu av Anna och Erik Lindberg, men förut av ”Bleck Anna” Andersson från Bruka, men den är i ganska dåligt skick. Bleck Anna jätte på Örvallen i många somrar för ungefär 50 år sedan. Hon berättade för mej om en doktor Tollstedt, som brukade besöka vallen varje sommar, som sa, att där var en så hög och ren fin luft att där skulle ha varit kurort.

Första gången jag såg Örvallen och förälskade mej i den var 1929 eller 30. Då fick jag följa min far och rida upp med hästarna, som skulle gå lära på skogen fram till slåttern. Det var då strax före midsommar. Och jag glömmer aldrig, när vi kom uppe i backen och såg vallen och kände den speciella vallukten av rök, nässlor och kor. Korna gick och betade på vallen och det rök ur stugskorstenarna. Då var Bleck Anna, Maja Vickström och Anna From valljäntor där. På 1933 och 1934 jätte Svea och Karl Nordin med familj mina föräldrars kor och var då i Bleckstugan. Klara Vickström från Näsbyn i Sörängarns stuga och Anna From i Östbergs stuga.

Men så äntligen – vilken lycka, 1935 var jag 15 år och stor nog att få vara med på vallen med våra kor, men min farmor ”Jon Ors Kari Mora” var med mej några veckor mitt på sommaren, hon var då 78 år gammal, men badade i sjön varje dag. Jag måste berätta ett minne. Varje söndagsförmiddag sa hon till mej:

– Nu ska du lägga dej och vila, eller också ska du följa mej ner till bäcken och ha gudstjänst. Så gick hon med psalmboken i handen ner till bäcken och där satt hon under dom stora granarna, som ännu finns kvar och hade sin gudstjänst. Den sommaren jätte Klara Vickström i Sörängen, Anna Östgård från Svedja i Olle Östbergs och jag i Bleckstugan.

Min mormor, Snickar Margit från Källeräng jätte också på Örvallen samt hennes syster Kersti gift Hedman. Jag vet inte årtalet men mormor var född 1866 så det var nog någon gång på 80-talet. Det var i Sörängarns hon jätte. 1941 var jag åter på vallen då i Sörängarns stuga. Anna Antonsson med familj var i Bleckstugan och hade Per Persson i Valstas kor.

1947 blev den sista sommaren det var kor på Örvallen, då jätte jag åter i Sörängarns stuga, men med korna i Bleckfejset. Således var jag den sista valljäntan på Örvallen. Då invigdes Lillvallsvägen med pompa och ståt men med allt vad det innebar av folk och bilar, men också av bekvämlighet, man kunde ha cykeln där och cykla hem fram och åter på en liten stund. Den sommaren revs Sörängarns fäjs samt några fårhus och lador och han satte upp det stall som finns där ännu. Bleckfejset revs för ungefär 15 år sedan. Det fanns en brunn som hörde till Bleckfejset ungefär där Lillvallsvägen går nu och därifrån var det en träränna till kokstan, så man fick hinka upp vattnet med lina på en träställning med vev. 1941 var en mycket varm sommar, lika varmt varje dag, det kom inte en regndroppe från pingst och till före jul, då de kom en stor snödämp. Jag måste gå med korna på norra sidan av Öråsen sist på sommaren, för då var allting brunt. Annars hade vi olika leder varje dag som vi gick med korna t.ex. Vänåsgadden = stigen, Julingvallgadden, Skrall, Utsikten, Prästvallvägen, runt sjön.

Den sommaren var jag ensam som hade korna på Örvallen och jag var på vallen till den 10 september, annars bruka hembuföringen ske mitt i augusti.

En dag på vallen såg ut ungefär så här: Upp vid halvsextiden, ut barfota i daggen och såg dimslöjorna dansa över sjön, tände under kokstan, öste upp vatten ur bäcken i den stora murpannan, satte ihop separatorn och mjölkkärl, gick in tände i den öppna spisen och kanske kokade en kaffetår i den trebenta kaffepettern. Så ut till fejset, göra rent, ge korna en hötapp och sen mjölka, mjölkhinken och silen stod utanför fejsdörren. Så in och separera mjölken medan den ännu var varm, plocka isär separatorn och diska ute vid kokstan, mjölkkärl och separator skulle hänga ute i friska luften för det var noga med renligheten på vallen.

Då var det dags att sätta på storskällan på skällkon och släppa ut och gå till skogs med korna. Man gick före och kolnade som det hette på vallspråk, man sjöng och lockade namnen på korna och dom följde i en lång rad.

På vägen hem brukade vi plocka torra tallkvistar som vi eldade i öppenspisen med, dom brann med klar fin låga och sprättade inte in på golvet. Den kallades ”gammeljäntved”. Hemkommen till vallen skulle fejset göras rent och fint, läggas något gott i båsarna, gröpe och salt och så brukade vi slå vallyckan och lägga lite grönt i båsen så korna skulle längta hem och gå in bra.

Så skulle det ystas och göras smör, fast inte alla dagar, grädden sparades ihop några dagar, så den skulle bli lite syrlig. Första vallåren kärnade jag med träkärna, sedan med dragkärna. Sen det blev smör skulle smörklimparna tas upp ur kärnmjölken och sköljas i rent kallt källvatten tills att kärnmjölken kommit ur, sen skulle det arbetas med händerna tills det blev segt och sammansatt och så saltas. Formas runt å fint i en träbytta och skickas hem med första bästa skjuts.

På lördagarna skulle stugan städas, ut med dom granna trasmattorna och skura trägolvet och det röda teglet på öppenspisen med bäckvatten och såpa. Löv omkring murkåpan lägga ljung på spishyllan, sätta en rönntelning i hörnet bakom bordet och sätta friska blommor på storsängshyllan med den fina duken, snygga till storsängen där ingen fick ligga, bara gitarren fick trona på den, för vi sjöng och spelade mycket på vallen. Det var inte bara arbete.

Till lördagsstädningen hörde också att gå ner till sjön och skura kopparkaffepannan med skursand, sånt finns vid sjöstranden, och det skurades. Kopparkitteln som vi gjorde ost i också, så den sken som solen. En granrisros framför bron med blommor i och skulle det komma främman, gjorde man några efter väggen också.

Maträtter som vi brukade göra på vallen var färskost som ystades med kärnmjölk. Pank kokade man ihop både vassla och ost en stund, kryddade med kanel och kardemumma och sötade med sirap samt reddes med vetemjöl och gräddmjölk. Så brukade vi koka en gröt som hette sammetsgröt eller lördagsgröt, mjölken kokades upp och avreddes med hälften potatismjöl och vetemjöl. Kanel, socker och mjölk till servering. Tjäsmus brukade vi äta när vi gjorde ost, det var ostmassa med grädde och socker i. Kärnflöte, den syrliga grädden strax innan det blir smör, brukade vi äta med messmör i och med tunnbröd till.

Vi tvättade våra kläder och vårt linne också på vallen, det var att gnugga på ett tvättbräde som var en träram med veckad plåt. Sen skulle det strykas och manglas, och det var minsann inte att sätta strykjärnet i kontakt. Det var ett lodstrykjärn med en lucka på golvet som gick att öppna, man hade två lod, så lade man ett lod i den stora glödhögen på öppna spisen, tills det blev nästan rött, tog det med en glödtång och la det inuti strykjärnet, bytte lod varannan gång, det gick bra.

Manglade gjorde man med en kaveldoning som fanns i varje vallstuga. Den bestod av en trärulle och en bräda med ett handtag, ovanpå brädan brukade vara vackert utsirat med mönster utskuret i träet. Så rullade man lakanen eller handdukarna på rullen hårt och kavlade fram och tillbaka på ett bord eller bänk, tills det blev slätt och blankt. Lika fint, om inte finare än nutidens moderna manglar.

Örvallen Delsbo sig. P L. Fin målning, av Per Larsson läs mer om honom här.

Anna Östgård tvättar i baljan på Örvallen 1935.

Visst talas det om fäbodvallsromantik men det fanns dramatik också, t.ex. när vi hade en kviga som gick ner sig i ett källhål och fastnade och låg där i tre dygn, vi letade henne med skallgång, hon var sönderfläkt så det var bara att slakta. Men det har ju sagts av gammalt att skogen kräver sitt offer varje sommar. Ja det var så mycken oro och ängslan för djuren, det var ju för dom vi var där och dom skulle skötas väl.

Men också så mycket glädje och roligt att minnas och se tillbaka på, att få vara så nära djur och natur, jag önskar nutidens ungdom skulle få försöka uppleva detta.

Det är med vemod jag tänker på sista gången jag gick ner för vallbackarna med korna hem. Storskällan dånade och sjöng och korna var glada att få komma hem till täktbetena, trötta på skogen och sommaren.

Säter min kära säter, jag hälsar med lur och
sång
Här vill jag lycklig leva hela ljusa sommarn
lång.
Ja i solen högt bland bergen vill jag Leva.

Fäboden står på sätern blank och skurad av
dagg och sol
lyser som om den vore mindre grånad än i fjol.
Ja i solen högt bland bergen vill jag leva.

Kossa, min vita kossa, sväng din skälla, den
slår i dur då skall jag lycklig svara i men egen
näverlur.
Ja i solen högt bland bergen vill jag leva.
Karin Linde Västanäng f. 1920

 

Olers Anna, Bommens Elsa och Anna Östgård, handarbetar vid spisen på Örvallen 1935

Dörr på Örvallen. Foto: L. E. Logård

ÖRVALLEN

På en sluttning rakt i söder
med ett läge som en sägen
tvenne stugor liksom bröder
stå till vänster invid vägen.

De ha grånat under åren
som en snustorrbräcklig stubbe
och fått silver uti håren
lik en visdomsvördig gubbe.

Men därinne sitter jäntan
i sin ungdoms friska tjusning
blickar bort åt vägkröksgläntan
nynnar med i skogens susning.

Nynnar med hur bäcken rinner
porlar friskt i små, små fallen
sjunger glatt om allt hon minner
ljuvt och skönt från Örvallsvallen.

Vill du ha den rätta färgen
på en bleknad kind min broder
så far hit bland Örvallsbergen
som jag älskar som min moder.

26. BRÄNNÅSEN

Se Karta

Läs mer här om Sörgimma och Brännåsen

Brännåsens fäbodvall är en Delsbovall som ligger ca 5 km nordost Fönebo. Den ligger i nordvästra hörnet av Norrbo socken, och någon kilometer norrut mötas tre socknar: Norrbo, Bjuråker och Bergsjö i en gemensam gräns. Det var bönder från byarna Bondebo, Duvnäs, Hovra, Nordanäng och Östansjö som hade sina vallställen på Brännåsen.

Vallen är troligtvis mycket gammal, den nämns redan i Delsboa Illustrata år 1764.

Enligt handlingarna från laga skiftet åren 1869-1870 hade följande fastigheter fäbod å Brännåsen:

---

Fastighet                     Ägare vid laga skiftet           Nuvarande ägare

Bondebo nr 1                Lars Johansson                        Ola Larsson

Bondebo nr 2                Brita Ersdotter                        Jan Olofsson

Bondebo nr 3                Lars Persson                           Karin o Gustav Svang

Hovra nr 1                    Per Larsson                             Esbjörn Färlin

Duvnäs nr 6                  Per Persson (Sjularn)               John Nordin

Nordanäng nr 1            Olof Jonsson                            Arne Olsson

Nordanäng nr 2            Per Larsson                             Marta Larsson, Karin
Printz

Nordanäng nr 3            Thore Härdelin                        ”Svedas”

Nordanäng nr 4            Thore Härdelin                        Per Hjelm

Nordanäng nr 5            Per Olsson

Nordanäng nr 6            Thore Härdelin

Nordanäng nr 7            Thore Härdelin

Östansjö nr 1                Nils Nilsson

Östansjö nr 2                Per Nilsson                              Nils o Åke Lövstrand

Östansjö nr 3                Olof Persson (kongen)             Nils o Åke Lövstrand

Östansjö nr 4                Nils Persson (Svedas)

Brännåsvallen

Avståndet till vallen är ca 3 mil. Vägen från allmänna landsvägen till vallen gick förut från ”stortallen” i Sörgimma, därifrån var det ca 6 km. Det gick att ta sig fram med bil om man körde sakta. Nu sedan fäbodlivet upphört har det byggts skogsbilväg från Fönebo, i en slinga ca 1 km väster Brännåsen och fram över Masbo till allmänna landsvägen i Strömbacka. Från skogsbilvägen går anslutningsvägen till Brännåsen efter ”Kaptens kärrvägen”.

Det var någon gång på 1870-1880-talet som dåvarande ägaren till fastigheterna Nordanäng nr 4 m.fl. kapten Thore Härdelin började bygga en väg från Brännåsen mot Fönebo. Han hade den tiden omkring 30 kor på vallen, och tänkte frakta mjölk och smör till Fönebo och sedan med båt över Dellen till Näsviken. Han fick ingen av de andra vallbönderna med sig på företaget varför det blev honom övermäktigt. Han var då redan omkring 60 år och sjuklig.

Vägsträckan han byggde var ca 1 km. Det skulle dröja ca 75-80 år eller till år 1953 innan hans tänkta väg nådde sin fullbordan. Då var det emellertid med andra motiv som vägbygget kom till stånd, det var för att frakta skogens produkter, timmer och massaved. Efter vägens byggande har det inte funnits något smör eller mjölk att frakta från Brännåsen.

Följande är upptecknat efter samtal med Marta Snygg som var valljänta på Brännåsen åren 1928-1937, alltså 10 somrar. De åren var det 6 valljäntor på vallen.

Buförtid var Svantedagen den 10 juni, om det inte var fredag, det var olycksdag, då fick man vänta till nästa dag. Det var ca 3 mil till vallen och färden gick till fots. Halv 9 på kvällen var starttiden, då var dom framme vid 4-tiden nästa morron. Kvinnfolken gick före med korna och efter körde bonden med häst och ”bufferlasse”. Det fanns nog möjlighet att få åka med hästskjutsen någon gång när fötterna ömmade.

När de kom fram på vallen tidigt på morronen var det först att ordna för djuren och städa upp lite i vallstugorna innan det blev tid för någon sömn. Första dagen släpptes inte korna på skogen, de var för trötta efter 3-milafärden. Karlarna som var med på buföringen skulle laga ”rögålan” runt vallen m.fl. saker som skulle ordnas.

Följande har hänt någon gång efter sekelskiftet. När buföringen kom fram på vallen på morronen upptäckte dom hos Holmbergs i Bondebo att nyckeln till källaren hade glömts kvar hemma. Holmbergsgubben vände då direkt hem efter nyckeln. Hans kommentar när han nästa morron kom tillbaka på vallen med skorna under armen efter 6 mils extra tripp var: ”Vi hadde glömt källarnyckeln hemma sa ja jetta lonka hem ätten. Vi hade ju fått ha mjölka dare Flörns källarn, men inte kunna föll hä gå för säg att stinta skulle gå genom två grinne me flöttröga”.

Från andra dagen på vallen skulle korna beta på skogen. Efter morronmjölkningen följde stintorna sina kossor och lämnade dom ute på betet. Det var olika vägar varje veckodag, följande schema gällde:

Måndag: söderut över ”Lorstbroan” och nuvarande ”Kolarleden” sedan till höger mot ’’’Finnan.

Tisdag: västerut förbi Lokens stuga och efter västra tjärnen.

Onsdag: söderut över ”Lorstbroan” och ”Kolarleden” sedan till vänster.

Torsdag: nordost över sågbron och rakt fram mot Lomman.

Fredag: nordost över sågbron sedan vänster till Holmbergs skifte (Bondebobruket)

Lördag: sydost till ”Snoa” på Granåsen.

Söndag: över sågbron till höger och österut mot Bjåstavallsvägen och Fagerås.
Korna tog sig själva hem till vallen när det var dags för kvällsmjölkningen. Kanske inte alla gånger, ibland fick stintorna ge sig iväg ut och leta igen sina kossor.

Under hetaste sommaren ”åttiden” lystes brått, dvs. korna fick vara ute på bete nattetid från 9-10 tiden på kvällen till 4-5 tiden på morron.

Mjölkningen skedde ju för hand, sedan var det att separera mjölken samt göra smör och ost samt koka messmör, gemensamt kallat för ”vallmat”. Vallbonden hämtade vallmat ungefär var 14:e dag. Smör såldes hos Hagströms affär i Bjuråker, ost och messmör såldes hemma vid gården. Det var väl i början av 1900-talet som separatorn kom till användning på vallen, före den tiden hälldes mjölken upp i ”flöttrög” och fick stå ett par dagar så att grädden flöt upp och kunde skummas av.

Storhelg brukade det vara 2 veckor efter midsommar.

Om korna blev ”oxna” var det att gå till Norrgimma där det fanns tjur. Dit var det ca 0.5 mil över skogen. Buföringen hem skedde en lördag omkring 10 september. Då gick dom från vallen vid halv 5-tiden på morron.

Nu är det ingen som buför till Brännåsen. Skål-Lasse i Nordanäng var den siste som hade korna där, året var 1952. Det var Anna i Strandäng som var jätjänta.
Upptecknat av Erik Larsson, Duvnäs maj 1988

Storhelg på Brännåsvallen

Nybergs stuga, Skål Kerste och Ebba Lejdström

Marta Holmberg, Marta Snygg, Anna Persson med sönerna Bror och Per

Utflykt med traktor och lövad vagn 1949

Holmbergs stuga

Fäbodvallen Brännåsen
Ländsjö och Brännåsen i Bjuråker var fäbodställe till denna rote. Dessa fäbodar är troligen mycket gamla för de nämns i Delsboa Illustrata år 1764. På dessa fäbodar hade även bönderna sina utskogsskiften.

På Brännåsen var det tio vallstugor och det finns i dag även lika många stugor, med fähus och lador är det sämre ställt, en del är rivna och andra har förfallit.

Boföringen var omkring den 10 juni på Svantedagen om det ej var onsdag eller fredag för de dagarna kunde bringa olycka. De gick till fots de tre milen. De började färden vid kl 02.00 och var framme kl. 10.00 fm och då var de säkert trötta både djur och människor.

Efter vägen gick en före djuren och en efter och sist bonden med boförningslasten som bestod av kläder och mat för folk och fä samt diverse.

Alla som skulle upp på vallen med sina djur hade enats om boförsdagen så kunde de bytas av så att de fick åka med hästskjutsen vissa sträckor, de hade nog ömma fötter och skavsår ändå, och ibland kunde det nog vara regnigt men det var nog bara att ge sig av ändå.

När de kom fram på vallen så var det nog många sysslor att stå i, för det skulle först ordnas för djuren och städas i vallstugorna. Fäbodjäntorna fick mjölka för hand, separera och göra smör, göra ost och koka messmör.

Efter mjölkningen gick de med korna till skogen och då gick de olika vägar varje dag, och de vägarna fick sitt namn efter dagarna t.ex. tisdagsvägen. onsdagsvägen o.s.v. Så var det en gata upp genom hela vallen som stintorna räfsade och sopade och höll rent och snyggt hela sommaren igenom. (Det sas att de pyntade vallgato). I slutet av juli kom slåtterfolket upp på vallen och slåttade ängarna (täkterna).

Första eller andra helgen i augusti var det Storhelg (ungdomshelg-Bogäspe). Ungdomarna var ditbjudna men det kom även de som inte var bjudna. De kom på lördag och var kvar tills på måndag. Då var det musik och det ordnades även med dans på Käckens loge. Ingemar Stenström från Brännåsen. Emil Nöjd från Norrgimma m.fl. spelade dragspel. Då hade det gjorts ost, färskost, pank, messmör, rörmessmör, hembakat tunnbröd, saltat kött och saltat fläsk med ”päle” och risgrynsvälling. De lagade mat på öppenspisen.

Besök hos Ester Dalberg i Brännåsvallen

På hösten omkring andra lördagen i september boförde de hem. Många av bönderna slutade med boföringen 1947 men det fanns de som var kvar 1952.

Nu används stugorna vid skogsavverkning och på sommaren vid semester o. dylikt.

Förr gick vägen över Sörgimma, nu har det byggts en väg som går att köra antingen över Fönebo eller Strömbacka och Masbo. Den byggdes år 1953. Vägen upp till Brännåsen från Delsbo är 3 mil lång.

Det har troligen för länge sedan funnits många bofasta på Brännåsen. På den sidan som vi kallar Vikens finns det flera tomtstenar som vittnar om det. Så har det stått ett hus mellan så kallat Nybergs och Gabriels, den stugan har kallats ”Tunastugan”. Den såldes till Helmer Stenström som satt upp den mitt emot ”Sveas vallstuga”. Helmer Stenström har flyttat från Brännåsen de sista åren (1975 – 1980) men hans stuga finns kvar.

Så på den så kallade Gabriels norra täkten, har troligen tillhört Bondebo 1 (Dåvarande ägare Anders Andersson). Vi har hittat papper som lyder:

”Härmed göres allmänt kännigt det jag Anders Andersson upplåter och försäljer 8 penningland jord vid Brännås fäbodvall uti Norra täkten kallad vilket jag tillägnar min svåger och syster, torparen Johan Gabriel och hustrun Anna Andersdotter i Nordanäng.” (Troligen var de även bosatta i Nordanäng hos en moster till Anna som hette Brita Andersdotter och gift med Olof Jonsson bonde i Nordanäng 2) ”emot en så lydande och överenskommen köpesumma stor 83 Riksd. 16 skilling Banco mynt. Kommande köpare att till mig eller mina anhöriga årligen fullgöra 6 dagsverken med egen kost som skall ske på varje år.
Det i bägges deras livstid sedan skall nämnda jord till mitt hemman nr 1 i Bondebo mot begärda summan 83 Riksd. 16 skilling Banco mynt.
Detta kontrakt skedde i Delsbo och Bondebo den 14 november 1814.”

Anna och Johan Gabrielsson hade inga barn, och Anna dog 1/5 1834 och den bouppteckningen finns kvar och lyder på 205:24 kronor. (i det ingår huset, djuren, byggnader, körredskap, möbler, husgeråd och kläder).

Johan Gabriel dog 1853 och troligen har täkten vid den tiden sålts till det vi kallar ”Nybergs” och nu har Vera Österberg köpt täkten av Nybergs.

Vi har hittat rester efter boplatsen.

Omkring 1920 fanns på Brännåsen två arrendatorer och kolare Stenström och Käck samt Kristina Viik på vallen. I dag finns ingen bofast på Brännåsen.

Många av bönderna slutade med boföringen 1947 men det var några som var kvar till 1952.

Det påstås att det var många finnar som kom och bosatte sig på Brännåsen.
Ester Larsson Bondebo

Främmande på vallen

Vi har funnit ett handskrivet gammalt papper som var svårläst men vi har försökt tyda det och har följande lydelse:

”Att den stånd förre torparen Lars Andersson i Brännåsen är med döden avgången och där efterlämnad son, Jon Larsson anhåller vår tillåtelse att bliva, sin faders efterträdare och torpare under Brännåsens vallägare vartill vi undertecknade här medelst lämnar vårt nöjaktiga bifall att förnämnde Jon Larsson skall få bruka, och begagna all den den jord som hans avlidna fader har inhägnat och uppodlat på Brännåsens mark göra, dessutom en plats som består av 2 penningland och är belägen på Norra sidan intill Torpsjön tillika, får han begagna av skog på Brännåsens mark till sina boningsrums vidmakthållande till jordens inhägnad samt nödig vedbrand jämte något grovt får taga och den skall nämnde torpare betala ett av vallaget betingat och av honom utlovat årligt arrende utge.
Första i 6 år ifrån nedan skrivna dag 6 Riksdaler, men efter 6 framlidna år och framgent skall han betala, 12 Riksdaler allt Banko.
Om sådant fullgöres så varder han klanderfri ägare till föreskrivna platsen och dess lydande förmånen i sin och sin kommande hustrus livstid men efter deras levnads dagar återfaller jorden till givna ägarna.”

Vi som har översatt det är Ester och Olov Larsson.

P.S. Skrivelsen var inte daterad och inte underskriven av någon.

Så har vi hittat ett papper om utgrävningar av Torpsjön på Brännåsen, det också svårläst men som vi har försökt tyda och har följande lydelse:

”Genom denna dag hava vi, undertecknade överenskommit på följande sätt att arbetet till utgrävningen av Torpsjön vid Brännråsen skall taga, sin början 3 veckor efter nedan skrivande datum.
Två män av varje lott skall alla intressenter varda försedda med behörig redskap.

Därmed enhälligt arbeta i 6 dagar och rästen till fullgörande av de 3 sista veckorna före midsommardagen 1814.”

P.S. På den handlingen finns det inte någon underskrift.

Helmer Stenström och Olle Larsson

Brännåsvallen

Marta Holmberg gör ost på Brännåsvallen

Marta Holmberg vid koket på Brännåsvallen

Inf. i Kuriren 18/10 1983
Erik minns hela historien om BRÄNNÅSVISAN.

Erik Ljung, 86 år, tittar på ett fotografi från sitt barndomshem ”Tuppens” i Furuberg, Bjuråker. Nog minns han myrorna och Tigerström.

– Det var 1910 som vi ville att bolaget skulle göra något åt myrorna i farmors stuga, berättar han.

Om ”Tupp-momma” och Tigerström har Marianne Ekblom skrivit i sin tisdagskrönika med anledning av den s.k. Brännåsvisan. Här presenterar Kuriren hela visan och historien kring den.

Brännåsvisan skrevs av en Samuel Åkerman år 1910. Han bodde i Holänna, Liusdal, men arbetade som sparrskrädare i Brännås, Bjuråker. Visan drev hejdlöst med dåtidens lokala toppar i sockencentrumet Strömbacka, d.v.s. brukets högre tjänstemän och handlarn. T.o.m. kungen fick sig en släng av sleven.

Det här med Tigerström och myrorna på ”Tuppens” var något som retade sockenborna.

Historien började med att ”Tupp-Janke” gick till inspektor Tigerström och bad om att Strömbacka Bruk, som ägde hans arrendeställe, skulle göra något åt myrinvasionen i en av gårdens stugor. I stugan bodde ”Tupp-Jankes” sjukliga mor och led hemskt av att insekterna kröp omkring överallt, t o m i sängen hon låg i.

 

– Tigerströrn slängde väl ur sig någonting om att ”myrorna ska väl ha något att äta de också” berättar ”Tupp-Jankes” son Erik Ljung, 86 år.

– Men han kom så småninzom på bättre tankar och när Forstmästarbostaden i Strömbacka byggdes lät han skicka upp virke så vi kunde byta ut de angripna delarna.

Den här historien skulle nog aldrig blivit föremål för en visdiktare om de inte vore så att Tigerströrn själv fick problem med myror.

– När fostmästarbostaden, där Tigerström skulle bo, byggdes kördes fyra myrstackar iväg från tomten, men myrorna återvände minns Ljung.

Byggherren lät ställa tjärbestrukna plank på långänden runt huset. Det skulle bilda en barrikad mot insekterna och tjäran var det tänkt att de skulle fastna i.

Så långt fungerade strategin. Problemet var bara att myrorna kom i sådana mängder att de kunde gå på sina döda fränder in på tomten. Enligt visan också in i huset.

– Det var en bondhustru Margareta Persson – Snip-Margit kallad som inbillade Tigerström att det var farmor som skickat myrorna på honom, berättar Ljung.

– Förresten gavs den här visan ut som skillingtryck och Tigerströms fru köpte ett exemplar, men vi hörde aldrig någonting. I vilket fall som helst sjöngs visan mycket av bjuråkersborna.

Ljung känner till mycket kring personerna i visan. Som t ex att det inte är någon tillfällighet att handlarn nämns i samma andetag som rus.

– Han var bra på att dricka och det slutade med att han söp upp hela affären, berättar Ljung.

– Den där Stenström det skrivs om var en arrendator, som stod för skjutsarna av sparrskrädarna.

Vad en sparrskrädare gjorde känner de flesta äldre bjuråkersbor till. Faktum är att den yrkeskårens arbete var vida känt. I bjuråkerskogarna hämtades nämligen virke till att skräda sparrar, som användes till att påla för byggen i Europa och Egypten. Sparrarna togs av tall och höggs skickligt till ”fyrkantiga strutar”. I stora lass flottades sparrama senare till kusten.

BRÄNNÅSVISAN

En visa vill jag sjunga, med glad melodi
den är ej gammal, nej sprittande ny.
I Bjuråkers socken den gjordes en kväll
i kolarens stuga på Brännåsens vall.

Men stugan är både gammal och grå
dörrarna låga och fönstren små.
Tapeterna på väggarna fladdra för vinn
från golvet det drar som självaste hin.

Och nio man bor vi i stugan så skral
mycket här spelats men aldrig någon bal
här steka vi bullar i smör och flott
sen koka vi kaffe här må vi så gott.

Och alla så, äga, vi hälsa och mod,
med kraft uti armen och viljan är god.
Vi tälja de sparror som hän skola gå
till Tyskland de stora, Egypten de små.

Sparrskrädare kungliga kallas vi för
på konungens skifte vi hugga och skrär.
Vad kungen han säger det ger vi nu fan
vi tar nu alltsammans både tallar och gran

Och strutar vi gör utav gran som är vinn
kvistig och krokig som självaste hin
men kungen han säger att de får stå kvar
för liten betalning för struten han har

Sparrskrädare här finns från Bergsjö och Gnarp.
Från Norrbo hit kom en med yxa så skarp.
Från Ljusdal och Delsbo jag mången här fann
och Bjuråker har även hit sänt en man

Stugan där Branting och gnarparna bo
för andar och spöken de ha ingen ro.
På natten det dundrar likt självaste hin
med gumman och barnen han flyttat hit in

Nils Ohlsson från Delsbo han är vår principal
och skogar han köpt här som är lite skral
som lidit av stormen och även av snö
därför må falla för yxan och dö

Från Strömbacka tar vi all vår proviant
vi handlar på krita om ej vi har slant
allt vad vi behöva, ja till och med snus
en gång har han lovat oss alla ett rus

Det fläsket han hade var gammalt och härskt
men handlarn han sade:
– Ni skall snart få färskt
Långt bort från Amerika, hit kommer en gris
om bara ni väntar ni skall få gott pris

Men grisen for sakta på land eller hav
man började frukta att den gått i kvav
Då kom han en afton i brådskande il
fast han ej fick åka i herrarnas bil

Men grisen han var både gammal och ful
fläckarna svarta, emellanåt gul
Han varit för länge på resan till oss
Han har blivit för gammal Gunås

Men handlarn han sade till kunden så här:
– Det fläsket jag säljer är prima så där,
och frammen av grisen du får som du ser
väl smakar den biten det svarar jag för

På Bruket det finnes en tiger så grym
mot fattiga och sjuka han är ej så öm
och därför han straffas av Herren vår Gud
för att han ej hållit kärlekens bud

En här utav myror en dag sig infann
där Tigerström bodde i villan så grann
och myrornas konung steg först upp på bron
I förstugan möttes han av självaste patron

Förvånad han såg uppå myrorna då
och sade förtörnat: – Vad fan skall ni här?
Tillbaka till skogen I genast må gå,
med livet i eljest snart plikta skall få

Men myrorna svarte i korus så här:
– Vi äro mång tusen, men ensam du är
Vi blivit hitskickad av gumman det ljöd
som du ej vill hjälpa från myror och nöd

Men kungen går segrande fram med sin här
Snart ensamma herrar på villan de är
Av rädsla och vrede står tigern nu stum
de ha i besittning vartendaste rum

I skåpen de sprungo bland koppar och fat
På borden de smaka på Tigerströms mat
På natten i sängen han sova ej får
Det biter och svider i Tigerströms tår

Jag sjunger ej mera om myrorna små
Ej heller om grisen som ej kunde gå
Medan vi väntar vi tar en pris snus
på handlarn som snart skall bestå med ett rus

NU stundar det julen då tar vi en klar,
och ingen utav oss på vallen blir kvar
Till gumman och fjällan vi kosan då styr
och Stenström skall skjutsa så snön kring oss yr

 

27. LENNSJÖVALLEN

Se karta

Läs mer om Lennsjövallen

Lennsjö fäbodvall är en Delsbovall som ligger mellan Frisbo och Furuberg i norra delen av Bjuråkers socken. Det var bönder från byarna Bondebo, Duvnäs, Linfläck. Loka, Sjulsberg och Strandäng som hade sina fäbodar i Lennsjö. Vallen är troligtvis mycket gammal, den nämns redan i Delsboa Illustrata år 1764.

l handlingarna från laga skiftet 1869-1870 hade följande fastigheter fäbod i Lennsjö.
Fastighet                     Ägare vid laga skifte             Nuvarande ägare

Bondebo nr 4                Per Olsson                              Iggesunds Bruk

Duvnäs nr 1                  Jon Olssons stbh                      Iggesunds Bruk

Duvnäs nr 2                  Olov Jonsson                           Iggesunds Bruk

Duvnäs nr 3                  Olov Olsson                             Olov Jonsson

Duvnäs nr 4                  Erik Danielsson                        Iggesunds Bruk

Duvnäs nr 5                  Olof Svensk                            Iggesunds Bruk

Linfläck nr 1                  Anders Persson                       Iggesunds Bruk

Linfläck nr 2                  Anders Olsson                         Sven Olle Persson

Loka nr 3                      Martha Larsdotter                    Iggesunds Bruk

Loka nr 4                      Olof Olsson                             Sture Stenberg

Loka nr 5                      Olof Johansson                        Erik Larsson, Loka

Sjulsberg nr 2               Per Hansson                            Iggesunds Bruk

Strandäng nr 1             Erik Färdig                              Iggesunds Bruk

Strandäng nr 2             Hans Olovsson                         Iggesunds Bruk

Strandäng nr 3             Karl Olovsson                          Iggesunds Bruk
Avståndet till vallen blev ca 3 ½ mil om man tog vägen från Anderbo över Ängesholm, Sumås och Skärås.

Lennsjövallen

 

28.  LINDBOVALLEN

Se karta

Läs mer här om Lindbovallen

Lindbo fäbodvall är en Delsbovall som ligger mellan Frisbo och Lennsjö i norra delen av Bjuråkers socken. Det var bönder från byarna Loka och Åkre som hade sina fäbodar i Lindbo. Vallen är troligtvis lika gammal som Lennsjövallen ca 3 km västerut, d.v.s. de fanns redan i mitten av 1700-talet.

I handlingarna från laga skiftet 1869-1870 hade följande fastigheter fäbod i Lindbo.

Fastighet                     Ägare vid laga skiftet           Nuvarande ägare

Loka nr 1                      Erik Eriksson                           Olle Delin

Åkre nr 1                      Olof Persson                            Iggesunds Bruk

Åkre nr 2                      Jon Jonsson                            Robert Jonsson
Anders Persson

Åkre nr 3                      Per Persson                             Iggesunds Bruk

Åkre nr 4                      Olof Persson                            Olle Delin

Åkre nr 5                      Anders Persson                       Sture Stenberg
Avståndet till vallen ca 3 ½ mil.

 

28. Lindbovallen

Intervju med Krechans Brita Jonsson, Sjulsberg
Ägare: Hansmårs Erik, Krus, Krechans Jonas, Stor Pelles. Rölbergs Anders köpte in ett område senare någon gång på 1900-talet. Krechans köpte Hansmårs stuga och byggde stall för tre hästar åren 1925-30. Det har funnits 5 eller 6 stugor på vallen.

Krechans Brita, som är 76 år, berättar att mellan 1910-26 var Fagers Margret jätjänta åt Krechans, alltså sexton somrar i följd. Det blev uppehåll några år tills Brita tog vid 1930. Hon blev kvar till 1943 och hade ett tiotal kor och 5-6 kalvar att sköta. Men Rölbergs Kare hade 18 kor och många gånger upp till 30 djur att ensam sköta om. Vatten fick bäras på ok cirka 50 meter ibland då djuren skulle ha, men dom försökte att vattna ute om det gick. Brita jätte i 13 somrar åt sin a föräldrar.

Det hände att kor blev borta i 8 dagar för Rölbergs. Dom hade blivit trolltagna. På den tiden fanns det lappar som vandrade omkring. Det hände i samband med det för dom brukade göra trolltyg, så har det berättats.

Buförning: Det skedde på Svantedagen men det var noga med att det inte fick vara en onsdag eller fredag, det var något ”skröck” med det. Dom startade vid. 3-tiden på morgonen eller på kvällen beroende på hur mycket knott och broms det var. Färden tog 8-9 timmar. Dom fick vila. flera gånger. I Sumås gjordes en lång rast. Dom hade matsäck med sig. Färden gick åt Avholm efter en stig som kallas för Pipstigen. Den gick högt upp på berget så både ”kratje” (korna) och dom som följde med blev trötta och ömma i fötterna innan dom var framme. Brita säger att det var en jobbig dag.

Dom grejor som skulle vara med kördes med häst och dom for åt Strömbacka, för vägen var bättre där. När dom buförde hem tre veckor före Mickelmäss, en torsdag eller lördag vid 5-tiden, hade Brita först mjölkat och gjort undan. Hemfärden tog bara ungefär 5 timmar. Korna var vältränade och då gjordes ingen rast.

Dagen på vallern började vid 5-tiden med att tända i öppna spisen och koka en kaffetår, sedan var det att ”möcka” och ge ”kratje” lite hö. Och så skulle det tändas under kokarn eller kokstan, korna skulle mjölkas och sedan släppas ut och följas ett stycke. Brita separerade varje dag. Vissa dagar kärnade hon också smör, kokade messmör och gjorde färskost. (när hon fått åtta liter grädde var det dags för att kärna).

Var fjortonde dag kom Krechans opp och hämtade smör och ost. Det som inte gick åt hemma lämnades in på affären i Johannesberg och byttes mot varor. Ibland fick Brita gå på ”dinjestan” (gödselhögen utom ladugården) och lägga av ”dinjan”. Det kunde vara så mycket vatten att hon nästan höll på att drunkna. Hon berättar också att hon varje dag fick slå grönt till korna.

Storhelg var det var och varannan helg, tycker Brita, för det kom ungdomar från Åkre, Moviken och andra byar med. Söt ostvälling brukade hon bjuda sina gäster på. Ibland hände det att dom hade med sig något ätbart, men det var högst sällan. Dom flesta låg på golvet i lidret med hö som underlag.

Det gick en mjölkbil dom sista åren Brita jätte så då blev det lite lättsammare, men det var ändå lång väg att forsla mjölkflaskorna. Hon hade en cykelkärra som hon fraktade dom i. Hon kommer ihåg att en gång då mjölkbilen just farit över en bro brakade den sönder så att dom fick till att laga.

– Ja, det var många episoder, man kommer inte ihåg allt heller, säger hon.

Vallstugan användes under vinterhalvåret för huggare och körare som arbetade med avverkning av timmer, massaved och kastved. Dom behövde inte köra så lång väg eftersom det fanns en flottled från Lindbo till Lingån, Lännsjö och Strömbacka. Sedan var det rälsväg mellan Strömbacka och Moviken. Virket lastades då på vagnar och när det var framme i Moviken blev det sedan stora flottleden över Dellen till Näsviken. Kastveden kördes ner till Delsbo och den gick på järnvägen, eller så såldes den privat.
Upptecknare: Britta och Lars Larsson, Källbergsbo

Krechans Brita Jonsson. Foto: Pärmas Gösta

Att göra ostlöpe själv
Ostlöpe gjorde man av kalvmagen. En kalv slaktades då den var 8 dagar gammal. Av den mjölk som kalven hunnit dricka hade de bildats ost och denna tog man vara på. Den hackades fint, saltades och lades tillbaka i magskinnet. Man trädde så en sticks genom skinnet och hängde upp det för att torka.

Efter ett par dagar så skulle magskinnet med innehåll läggas i vatten och ligga där i två dygn. Det var hett vatten som användes till löpe när man gjorde färskost, ostkaka o.s.v., magen torkade på nytt och kunde hålla i åratal genom regelbunden saltning, vattenläggning och torkning (magen kallades tjäsmage).

 

29. SUMÅSVALLEN

Se karta

Läs mer här om Sumåsvallen

Sumåsvallen ligger i Bjuråkers socken men tillhör Delsbo fögderi. Byarna Norra Långsbo och Vedmyra har sina boningar här. I slutet på 1920-talet upphörde aktivt fäbodväsende på Sumåsvallen, dock hade ”Örr” Uno Jonsson sina kor där å sent som 1968. Det berodde på att sommaren var ovanligt torr och vattnet hemmavid räckte inte till för korna.

På 1940-talet brukade korna ifrån Skärås och Storms komma till Sumåsvallen. Dessa kor släpptes fritt på skogen.

Mårtens farfar brukade tycka om att ta sig ett dopp i sjön ibland. En gång skrämde han sin fru ordentligt genom att dyka ett långt stycke för att sedan smita in bakom en buske på andra stranden. Farmor trodde rentav att han drunknat, men lika glad i hågen kom han till rätta efter några timmar.

Sjön kunde ställa till problem ibland en gång hade korna tagit sig till andra sidan och stod på näset när det var dags för mjölkning. Man fick då vackert gå runt sjön för att hämta hem dem.

Farfar till Mårten berättade för lillpojken Mårten att han hade hoppat över en tall. Mårten kunde inte låta bli att tycka att han hade en alldeles ohjälpligt duktig farfar. Skrattande visade han sedan höjden på tallen. Det var en liten behändig ungplanta.

Det finns mycket oknytt också på Sumåsvallen.

Sumåsvallen

Även i modern tid har besökare hört hammarslag och sett vandrande främlingar när de besökt vallen. Fastän de bevisligen varit de enda besökarna där just då.

Vid ett tillfälle var några samlade i Mårtens stuga i början på december. En av männen gick ut och fick höra en koskälla ljuda i den mörka kvällen. Han sade att nu var det något skromt på gång. Alla gick ut, men då fick de se en komisk syn. Först kom en get åkande på baken nedför det hala berget sedan kom några kor hasande och sist kom Lies Märta. Lies höll på att buföra hem. De brukade stanna till dess att höet var slut, vilket kunde dröja ända till jul. Lies hade sina boningar på Sebbersvallen.

Längs en väl upptrampad stig som går in i skogen vid Pipstigen före Skålsvedja finns en s.k. friarsten. De unga männen brukade stanna till där när de var på väg upp till vallarna för att hälsa på valljäntorna. De kastade upp en sten och fick den ligga kvar utan att rulla ner av stenen så var de välkomna upp, rullade den ner kunde de lika gärna vända om hem igen. Denna sten kan ha fungerat som ”orakel” för besökare till Sumåsvallen, Lennsjövallen och Lindbovallen.
Uppgiftslämnare: Mårten Nilsson, Finngatan, Delsbo

 

30. YTTERHAVRAVALLEN

Se karta.
Se fäbodträffen på Youtube.
Läs mer här om Ytterhavravallen.

Stugornas nuvarande ägare är:
Sven Österberg, V Berge
Erik Larson, Loka
Emil Persson, Ede
Ingvar Karlsson, V Berge
John Pålsson, V Berge
Syskonen Eriksson, Rossla
Yngve Sundin

Damerna på kort är från vänster: Nilles Stina, Olars Stina, Froms Margret, Finn-Ollas Marget och hennes döttrar, den mindre är Anna och den större är Karin samt Rapp Seggre.

Ytterhavravallen

Ytterhavravallen

Ytterhavravallen

Ytterhavravallen

Ytterhavravallen

---

Foto: Tore Dahlin 2018

Ytterhavravallen 2018. Foto: Tore Dahlin

Ytterhavravallen 2018. Foto: Tore Dahlin

Ytterhavravallen 2018. Foto: Tore Dahlin

---

 FÄBODSKILDRINGAR FRÅN DELSBO
Vet var inte många socknar i vårt land, som fick en mera uttömmande skildring redan på 1700-talet. Men det fick Delsbo och det var i form av Knut Lenaeus’ Delsboa Illustrata, som gavs ut första gången 1764.

För många år sen fick jag besök av Gunnar Bodvall, som då arbetade på sin bok om ”Bodland i norra Hälsingland”. Den trycktes i Uppsala 1959. Han var mycket glad över att Lenaeus så klart och tydligt hade redovisat olika sammanhang, som det nu skulle ha varit svårt att reda ut.

På den tiden var det aldrig fråga om att låta några åkrar bli osådda eller att man inte skulle ta vara på det bete som fanns. Lenaeus berättar att det tvärt om var så ont om bete, att bönderna måste ha tre bås för varje ko: ett hemma i ladugården, ett i bolandet och ett på fäbodvallen. De olika perioder kreaturen om somrarna vistades på fäbodvall och bodland kallades för skiften, nämligen ”förskifte”, ”mellaskifte” och ”sirskifte”.

Sedan man bufört till vallen omkring den 18 maj – dagen kungjordes i kyrkan vallag för vallag, började betesgången. Det var med förskiftet på vallen, som pågick till mitten av juli. Sedan kom mellanskiftet på bolandet. Det pågick i fjorton dagar eller mera. Sedan återvände man till vallen och började det senare skiftet. Det pågick till Mickelsmäss eller längre beroende på väderleken.

Denna skiftesgång orsakades av bristen på bete. Kreatursskötseln var ju också av stor betydelse. Men de stora avstånden till vallar och bodland gjorde flyttningarna besvärliga. Ibland måste man gå två till tre mil både inom och utom sockengränsen. Lenaeus räknar upp namnen på delsboböndernas vallar och bodland både inom Delsbo socken och i Bjuråkers och Norrbo socknar. Antalet rörde sig omkring 55 vallar eller bodland. Ibland kunde en plats vara både vall och bodland på samma gång. Delsbo har ju en hel bygd, som kallas för Bolanna. På Lenaeus tid var flera av de nuvarande byarna där fortfarande vall eller bodland eller bådadera. Utvecklingen från fäbodvall till bodland och by kan man spåra långt tillbaka i tiden.

Lenaeus sockenskildring innehåller åtskilligt av intresse i det här sammanhanget. Bland annat nämner han att en man, som folk i bygden fortfarande mindes, av en händelse hittat gediget silver ”som istappar” på Silverbergsvallen.

På 1800-talet blev fäbodarna i Delsbo riksbekanta genom en av vårt lands främsta konstnärer, J. W. Wallander. På omslaget till boken om Delsbodräkterna, som gavs ut 1977 av Delsbo hembygdsförening, återges ett av hans allra finaste vallmotiv, ”Vallflicka kokar sörpe” heter den och är målad 1879. Den visar en barfotad ”jätjänta” i Delsbokjol, förkläde, särk och påsluva. Hon strör salt i murpannan, där sörpet kokas, medan en ung vallgosse sitter och ser på. Han är barbent men klädd i knäbyxor, skjorta och luva. Han har en stor lur i händerna och väska på ryggen.

Från ett tidigare besök i Delsbo är ett par andra vallmotiv, båda signerade 1866. Det ena har han kallat för ”Delsboflickor rida i kapp” och det är en utsökt målning. Där får man se flickorna Margit och Brita komma ridande barbacka i ett vilt berglandskap och även konstnären själv är med på målningen, som återges i samma bok. Av en tillfällighet upptäckte jag att Wallander berättat om det här vallbesöket i en av tidens kända publikationer under rubriken ”En fäbodvall i Delsbo”. Han skriver:

”Jag hade just vikit av från vägen för att vila ut på en sten och tänkte på folktron i Delsbo, som befolkar dessa skogar med vittror, utbördningar och skråmt. Då hördes ett hojtande i backen. Jag såg mig om och fick se vackra Margit och Brita ridande barbacka och i kapp i fullt galopp. Det var en ståtlig syn. Det ljusa håret fladdrade för vinden, det röda livstyket löst fladdrande över de vita lintygsärmarna; lägg därtill, det livliga uttrycket i deras av ävlan och ansträngning blossande ansikten, och du ska hava en tavla för dig full av ungdomlig fägring och behag. Jag var så förvånad, att jag icke hann anropa dem förrän de var långt borta”, skriver han.
Men hur kunde det då bli någon målning? undrar vi kanske. Jo, han berättar själv att han fortsatte sin vandring, tills han kom till en liten bäck. Där hörde han tissel och tassel och återfann sina amazoner, som vattnade hästarna. Flickorna lovade att han skulle få måla av dem nästa dag och tack vare det löftet kan vi nu alla få se de båda vallflickorna från Delsbo rida i kapp.

Det andra vallmotivet från Delsbo 1866 har Wallander kallat för ”Skön Marit – säterminne från Delsbo”.

En konstnärinna från Delsbo, som även målade ett och annat motiv från vallarna, var Margta Rudolphi. Hon upptäcktes av Johan Fredrik Höckert, också en av 1800-talets främsta målare i Delsbo. Det var när han under några veckor 1865 bodde på gästgivaregården i Delsbo och såg några vackra flickor i Delsbodräkt och även andra motiv från trakten.

År 1870 – hon var då bara 21 år gammal – gjorde hon en färggravyr, som hon kallade ”Besök i en vallstuga i Delsbo”. Den är också återgiven i boken om Delsbodräkterna.

Av en strof i en dikt kallad ”Tillegnan till Artur Hazelius”, framgår det att skalden Edvard Fredin under sina besök i Delsbo sökte sig upp till skogen och vallarna. Dikten står som inledning till hans kända drama ”Biltoge”, som kom ut 1890 och där handlingen tilldrar sig i Delsbo:

”På bergen där växer en skog
av susande timmerhög fur,
där hjortron på tuvorna blossa …
Jag hörde där ekon som dog
i klang över myrarna och mossa
en afton av vallstintans lur”
l saga och sägen finns en rik skatt bevarad från fäbodlivet i Delsbo. Åtskilligt har återgivits av Fredrik Winblad von Walter, Anna Hjelmström, Delsbostintan, Bror Hillgren, J. P. Hansén och andra författare. Mest bekant bland sägnerna är den från 1650-talet, som handlar om mötet på Gäddviksvallen mellan Kerstin Jonsdotter från Svedja och Jon Olofssson från Vallsta i Arbrå.

Alla känner vi också till den visa, som Kerstin sjöng och som blivit kallad Bojäntans aftonvisa: ”Här sitter jag ensam i villande skog ….” Den visan sjunger också Birgit Krigh i ”En film om Delsbo” av Lars-Eric Logård.

Om fäbodväsendet gav LT:s förlag 1963 ut en bok, kallad ”Fäbodar”. Den var redigerad av Hans Lidman, är mycket uttömmande och innehåller en mängd litteraturhänvisningar. Samma år utkom på Raben & Sjögrens förlag boken ”Fäbodvall” av Thorborg Tryggvesdotter Thyselius. Någon mera utförlig skildring av fäbodlivet i våra trakter finns det inte ännu. Men för dem som vill åta sig uppgiften att forska och dokumentera fäbodarna i Delsbo eller någon annan socken i Hälsingland har den nyligen avlidne Dan Åkerblom genom sina fotografier från fäbodarna i Hälsingland efterlämnat ett dyrbart arv.

Kärleken till vallarna har varit stor. Inte minst hos ”jätjäntorna”. Jag minns hembygdsföreningens bussresor till vallarna på 1950-talet. Då fanns det ännu inte en bil på varje gård, så det var många gamla jätjäntor, som följde med. Att höra dem berätta var en upplevelse.
Bror Jonsson
Dikt inspirerad av Finn-Anna (Unas mor), Vallsta-Anna, Sems Anna, Itjers Anna och andra ”jätjäntor”, som berättat om livet på fäbodvallarna.

Jätjäntans tjäg                                    

Sa snarst hä bli låug,
sa berje je tjägas.
Hä spränje i breste,
hä snörre i hugge,
je dreme öm nättan,
hä kan inte sägas –
je tråne te skojjen
å e lita stugge.

Je ville få tjärna,
je villa få ista,
je villa få bju
på tjesmus å flete,
je villa få ha
som e storhelg, de sista,
å stämma me alle
från ongdomen mete.

De fräga, öm inte
je varst jussom bota
fer tjäge te vallan
en gång, nä je tjäna
söm piga at Brentes
Karl Oscha från Gväna –
Nää, vassare!
Skrämd varst je, allere bota.

Je minns, hör hä var,
je kan allere glema
den dan, då je jette
i skojjen på Asarn.
Je såt på en tuva
sa rolen å sema,
å nära hä var
att je int sku varsa`n….

Je skria å rämja
som jäntonga pläge,
sa snarst dam ser troll
elle firbente bera –
men äre nå`n nö,
söm vill vettaå fräge,
öm bern, söm je såg,
hä ä`nt mittsje te hera.

Fer bern, han lomma
iväg mellan tallan.
Je skrek, sa je skrämde`n
fell borst ifrån kratje,
å snarst nog sa drog vi
iväg nerat vallan,
sa kossan å jettan
feck fre önner tatje.

Nö sitte je hän
frampå sockna å fräge,
öm nån ska te vallan,
men karn men han säge:
– Nö mittsje je`nt ha
vörsmen jol elle skoga,
nö nittsje je vörsmen
harva häll ploga…..

Je längte, je tjäges
täss storhälga kömme,
då vi ska få träffas
ijann öppat vallan,
då väre är vackerst
å tjerskklökkan jömme
å småkalvan tjese
kring granan å tallan.

Je dreme, je trånes
te vallan vönn dag,
hä ä söm e sjuka
tå allvarlet slag,
hä ä söm te tjägas
te mor å far –
å kanske hä är
te dam je skar

Je tror att dam bor
på en vall nånstans….
Vallflickans längtan

Så snart det blir vår,
så börjar jag längta.
Det spränger i bröstet,
det snurrar i huvudet,
jag drömmer om nätterna,
det kan inte sägas –
jag trånar till skogen
och en liten stuga.

Jag ville få kärna,
jag ville få ysta,
jag ville få bjuda
på ”tjesmus” och flöte,
jag ville få ha
som en storhelg, den sista,
och stämma, med alla,
från ungdomen möte.

Du frågade, om inte
jag blev liksom botad
för min längtan till vallarna
en gång när jag tjänade
som piga åt Bryngels
Karl Olsson från Väna –
Nej, inte alls!
Skrämd blev jag, aldrig botad.

Jag minns, hur det var,
jag kan aldrig glömma
den dag, då jag ”jette”
i skogen på Asarn.
Jag satt på en tuva
så fridfullt och sydde
och det var nära
att jag inte skulle se honom…

Jag skrek och skränade
som jäntungar brukar,
så snart dom ser troll
eller fyrbenta björnar –
men är det någon nu,
som vill veta och frågar
om björn, som jag såg,
så är det inte mycket att höra.

För björn, ja han lommade
iväg mellan tallarna.
Jag skrek, så jag skrämde
väl bort honom från kreaturen,
och snart nog så drog vi
iväg neråt vallarna,
så att korna och getterna
fick fred under taket.

Nu sitter jag här
frampå socknen ochfrågar,
om någon ska till vallarna,
men maken min han säger:
– Nu behöver jag inte ha
varken jord eller skogar,
nu behöver jag varken
harvar eller plogar….

Jag längtar, jag trängtar
tills storhelgen kommer,
då vi ska få träffas
igen uppåt vallarna,
då vädret är vackert
och kyrkklockorna ljummar
och småkalvarna skumpar
kring granar och tallar.

Jag drömmer, jag trånar
till vallarna varje dag,
det är som en sjuka
av allvarligt slag,
det är som att längta
till mor och far –
och kanske det är
till dom jag ska

Jag tror att dom bor
på en vall nånstans….

Kristi Himmelsfärdsdag 24/5 1979
Bror Jonsson

---

 

Fäbodvallar i Delsbo

Att samtliga vallar i Delsbo, nästan utan undantag, äro mycket gamla, kan man om man läser stycken ur Delsboa Illustrata, vilken bok skrevs år 1762 och utgavs i tryck 1764 av Knut Nilsson Lenaeus, prost och kyrkoherde i Delsbo, få en uppfattning om, samt även om orsakerna till att vallivet fick den omfattning det hade på den tiden och även fortsatte hela 1800-talet och i början av 1900-talet, där läser man: ”Om vårt mulbete i socknen, huru knapt det är, samt mycken besvärlighet underkastadt, kan bäst däraf dömas, at så väl Prästebolet, som näst var bonde i Socknen, måste hafva och vid magt hålla tre bås för hvar enda ko han eger, det 1:a båset på sjelfva bostaden, den 2:dra i bolandet, och det 3:dje på fäbodevallen”

Av allt att döma var ju faktiskt varje bonde ålagd att hålla fäbod på den tiden. Det blev ju ett väldigt flyttande med kreaturen, första skiftet på vallen började, som regel på den tiden, redan i maj månad, Erik-dagen var som regel bufferdag, och varade till i mitten av juli, sedan kom mellanskiftet, som varade fjorton dagar vid bolandet, och sedan åter i sirskiftet till vallen tillbaka, där de skulle vara kvar till över Mickelsmäss om vädret tillät. Det blev en lång sommar för jätjäntorna på den tiden.

Om vi förflytta oss litet längre fram i tiden till senare hälften av 1800-talet så finna vi att något mellanskifte ej förekorn utan korna fick klara sig med betet som fanns på vallmarken under hela sommaren. En del bönder odlade och fick därigenom jord på vallen så att höet som skördades räckte mer än väl över hela sommaren. Brynolf Eriksson från Stormnäs berättade bl.a. att på vintrarna var han med och körde hö från Prästvallen till Stormnäs, en väglängd på närmare 3 mil.

Följande vallar vilka nog äro de äldsta inom socknen och som var i bruk från början eller mitten av 1700-talet äro: Alsjö, Lillbo, Brånvallen, Svartvallen, Julingvallen, Örvallen, Prästvallen, Lillvallen, Asarvallen, Prettingvallen, Nyvallen, Klofsvallen, Selbergsvallen. Råbergsvallen, Renåsvallen, Stömnevallen, Långsbovallen, Järnvallen, Trollsvallen och Rusmyrvallen.
Sunnansjö, Delsbo 1987
Carl Skoglund

Föredrag vid avslutning på studiecirkel om fäbodar i Delsbo lörd. den 27 juni 1987 på Råbergsvallen

 

Livet på vallarna — en tillvaro, som gick förlorad.

Idag den 4 sept. 1994, när det är de äldres egen dag här i Delsbo, känns det vara särskilt tillåtet att se tillbaka på de år som gått. Själv tänker jag på den tillvaro, som nu har gått förlorad. Särskilt för kvinnorna. Och det är livet på vallarna.

Det var en tillvaro fylld av arbete och möda. Men ändå den del av året, som stintorna längtade till varje vinter och vår. Jag ska inte nu berätta om det arbete de hade att utföra varje dag under sommaren. Och inte heller om de olika turerna från och till hemmet, bolandet och vallen. Om det har andra skrivit från Lenaeus i Delsboa Illustrata (1764) till Gunnar Bodvall i hans avhandling om Bodland i norra Hälsingland (1959).

Nej, jag vill mest tala om vallstintornas längtan till vallarna och hur jag kom att upptäcka den.

Lite granna fick jag väl en aning om den redan under pojkåren, när jag ett par somrar fick bo i Klockarstugan på Gäddviksvallen tillsammans med ett par vallstintor och där fanns det också kor.

Längre fram i livet bodde jag ett par somrar på Örvallen tillsammans med min familj och även där fångades jag av atmosfären.

Men det var mest som journalist jag blev gripen av fäbodlivet, som nu till stor del började gå förlorat. När jag började 1938 för snart sextio år sedan skulle man intervjua så många sam möjligt, som fyllde femtio och sjuttiofem år, både karlar och kvinnfolk. Och när jag intervjuade en kvinna här i Delsbo eller någon annan av socknarna i Dellenbygden, var det vanligt att hon i yngre dagar varit vallstinta eller jätjänta, som det vanligen kallas. Och när hon berättade om sina somrar på vallarna, så var det alltid en skildring av arbete och möda. Men där saknades heller aldrig ett inslag av vemod och längtan, som jag lade märke till.

Att varje sommar få lämna hembyn och komma upp till vallen kanske flera mil hemifrån var årets stora händelse. Det var som att komma till en annan och friare värld, till den natur som Gud hade skapat och där allting var friare och större än där hemma i byn.

Och där hade det ofta inträffat någon händelse, som fått stor betydelse i livet. Kanske var det dit han kom en lördagsafton, han som skulle bli hennes make och kamrat för resten av livet.

Jag fångades av vallstintornas kärlek. Varje gång jag intervjuade en äldre kvinna, väntade jag att den på något sätt skulle komma till uttryck. Och det missade sällan.

De flesta vallstintor har levat ett lugnt och tillbakadraget liv, men en och annan har ändå blivit känd och omtalad. Många var särskilt skickliga i en del sysslor, andra blev kända för sin begåvning, när det gällde att k u l u a, som det heter i Delsbo. Det betyder att locka på korna med sång.

Den mest berömda av alla vallstintor i Delsbo hette Kerstin Jonsdotter, anmoder till den kända Delsbo-Arbråsläkten, som har många ättlingar, bl.a. Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal. Kerstin Jonsdotter levde på 1600-talet och när vi första gången möter henne hemma i Delsbo var hon jätjänta på Gäddviksvallen. Det var också där hon mötte sin blivande man, Jon Olofsson från Vallsta i Arbrå, när han var ute och letade efter en bortsprungen häst. Hon blev sedan gästgivarefru i Arbrå. Om dem har Arne I. Johansson skrivit skådespelet Gästgivars och om dem har Folke Rudolphi berättat på delsbomål i Hälsingerunor 1982.

Sången som Kerstin sjöng har levat kvar genom seklerna. Texten som vi nu känner den är märkligt nog på rikssvenska och inte på delsbomål. Den hittades hos en gammal torpare i Arbrå och återgavs av Johan Nordlander i Svenska Turistföreningens årsskrift 1899 i uppsatsen ”Dra åt Hälsingland!” Sedan blev den tonsatt av kyrkoherde G. B. Jonzon i Ljusdal och i Lars-Erik Logårds ”En film om Delsbo” är det en delsboflicka, Birgit Krigh, som sjunger den. Så här lyder texten:

’’Här sitter jag ensam i villande skog
och lyssnar till suset i kvällen.
En strimma, av solen vid avskedet tog
en ringdans bland mossan på hällen.
Och ut över viken från spegelblank sjö
hörs fåglarnas kvitter från furutäckt ö
långt, långt omkring nejden den vida.

Små lammen kring stenarna hava sin lek,
men getterna beta bland ljungen.
Ljuvt vindarna sjunga sin kvällssång så vek
bland björkarnas kronor i dungen.
kom, kom mina kossor, små kalvar och får!
Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår
tyst, tyst över nejden den vida.

Till ro jag mig lägger, men dårande dröm
som gycklar, min väg synes smycka
med glödande rosor. Jag skyndar så öm
mot honom, som delar min lycka. –
Dock, var finnes vännen, som ofta jag sett
i sömn och i vaka, i ljuvt och i lett,
var, var uti världen den vida?

Kanhända han kommer så kärlig och varm
en dag till sin flicka, som drömmer
i mosstäckta hyddan på vildmarkens arm,
där längtan i visan hon gömmer.
Då hämtar jag liv av hans blickar och ord,
och sällare flicka det finns ej i nord,
nej, icke i världen den vida”.
Bror Jonsson

Kulturen som sjönk — till sommarnöje!

”Om vårt mulbete i socknen, huru knappt det är underkastadt, kan bäst deraf dömas, att såväl Prästebolet, som mäst hvar bonde i socknen, måste hafva, och vid magt hålla, tre bås för hvar enda ko han eger, det 1:a båset hemma på sjelfva Bostaden, det 2:a i Bolandet, och det 3:e på Fäbodevallen …..

Det är delsboprosten Knut Nilsson, Lenaeus, nyligen aktuell i samband med Bjuråkersjubileet, som använder dessa bekymrade tryck i sin ”Delsboa Illustrata” av år 1762-64. Problemet var emellertid ingalunda nytt ens för tvåhundra år sedan. Tvärtom – betesknappheten och den myckna besvärlighet Lenaeus klagade över, hängde mycket nära samman med äldre tiders primitiva jordbruk. Man saknade helt enkelt en senare tids möjligheter att utnyttja jorden fullt ut. Och då avkastningen per brukningsenhet var så låg, tvingades man i stället till s.k. ”extensiva metoder”; man fick tillgodogöra sig så stor areal som möjligt, därav fäbodbruket och det evinnerliga flyttandet fram och tillbaka – därav ”mycken besvärlighet”.

Hur gammalt fäbodväsendet är, vet nog ingen. Vissa former i vissa länder tycks vara övergångsstadier mellan en rent nomadiserande kreatursskötsel och jordbrukarens fastboende tillvaro. Hos oss torde utvecklingen ha varit raka motsatsen till detta: det är förmodligen från de fasta jordbruken som fäbodsystemet spritt sig. Man har flyttat sommarladugårdarna allt längre från byn för att lätt kunna utnyttja större betesområden, och således har långsamt ett system vuxit fram, där varje by eller gård har haft sin egen fäbod långt från vinterbebyggelsen och den odlade marken – ja, på många håll i Sverige har ett system med 2 och 3 fäbodar tillämpats, så att de som haft kreatursskötseln om hand inte varit bofasta mer än 3 á 4 månader på varje ställe.

Också i våra trakter har fäbodväsendet varit mycket omfattande. Det säger sig självt, att ett gammalt system som hänger samman med hela bygdens ekonomiska liv, även fått sin plats i det kulturella livet. Mycket av det bästa av gammal plägsed, av gamla redskap och arbetsmetoder har följt med till fäbodarna och där ofta fått en egenartad utformning. Det är därför sorgligt att fäbodkulturen nu håller på att dö ut. Vi kan visserligen inte – och skulle väl heller inte på allvar vilja – skruva tillbaka utvecklingen inom jordbruket från extensiv- till intensivdrift.

Den sortens folkdräktsromantik som för någon generation sedan odlades på många håll, önskar väl ingen tillbaka? Det centraliserade mejeriväsendet, de rationellare jordbruksmetoderna, arbetskraftbristen genom flykten från landsbygden – kort sagt, hela den moderna revolutionen av lantbruket, ligger för övrigt som obevekliga betonghinder tvärs över det romantiska återtågets väg. Men rätt att sörja de gamla värden som försvinner har vi väl. Rätt till små vemodsstunder på övergivna vallar. Rätt att försöka bevara en och annan liten glimt därifrån åt minnet ….

Vallutflykter

När jag kommit med i hembygdsföreningen var det en kvinna, som med saknad i rösten talade om att det nu var så många år sen hon haft tillfälle att besöka den vall, där hon var jätjänta i unga år. Då fanns det inte så många bilar som nu och hon hade ingen släkting eller vän, som kunde tänkas skjutsa henne upp till vallen en sommardag… Och så föddes tanken: skulle inte hembygdsföreningen kunna anordna en bussresa till vallarna? På en sån resa skulle nog många gamla vallstintor vilja vara med …..

Jovisst, förslaget var utmärkt. Det blev en bussresa varje sommar under flera år framåt. ”Å hä va månge jätjänte, söm va mä, ha je skrevve på rena dellboska”. En del hade inte varit till sin kära gamla vall sen ungdomens dagar. Några hade hamnat i Stockholm och återvänt till hembygden först på senare år. Och nu passade man tillfället.

Från de här bussresorna har jag flera minnen i behåll. Ett är gripande. Det är synen av en gammal kvinna, som står lutad vid en stugvägg. När jag talade med henne och frågade, hur det var fatt, fick jag se att hon hade tårar i ögonen. Hon svarar mej ungefär så här:

– Hä ä sa je måtte grina. Hän ha je vare i månge sömra söm ong. Hä ä sa mittsje, söm je minns. Å je ä sa gla att stuggo ä kvör … ”

Det var inte för att hon var ledsen hon grät. Hon grät av rörelse och av glädje över att än en gång få komma till den kära vallen och stugan.

En ny epok började 1977 med vallgudstjänsterna på Svartvallen, som har sin upprinnelse i att Lars Lidén i Sala, mera känd som ”Bötten-Lasse” donerade sitt hemman och större delen av sin förmögenhet till Delsbo kommun. Han avled 1963. Stipendiehemmet Salagården i Bobygden är känt för de flesta. Större delen av Lidéns penningmedel kom att bli grundplåt för det nya ålderdomshemmet Edshammar. Men med donationen följde också en vallstuga på Svartvallen. Den skänktes i sin tur av Delsbo kommun till hembygdsföreningen.

Lidén – jag har fått veta att han tog det namnet i samband med sin värnpliktstjänstgöring – kunde aldrig ana, att det kära gamla Delsbo från och med 1971 skulle komma att ingå som en del av Hudiksvalls kommun och att den nya storkommunen ekonomiskt skulle svara för restaureringen av vallstugan.

När jag ser efter i mina anteckningar, så finner jag att det var söndagen den 12 juni 1977 som Delsbo församling i samarbete med hembygdsföreningen höll den första gudstjänsten på Svartvallen. Den har sedan återkommit varje sommar.

Ja, nog vore Lars Lidén värd en blomma på sin grav både med tanke på Edshammar, Salagården och stugan på Svartvallen, trots att Delsbo kommun gick förlorad.

Om Svartvallen och ”Bötten-stuggo”, som den kallas, hade jag före den första gudstjänsten en liten uppsats i Hudiksvalls-Tidningen. Den var införd den 27 nov 1976. Till den hade jag även ett fotografi av en oljemålning av vallen från 1929, som gjorts av fotografen Carl Rudolphi. Den ägdes nu av tandläkare Folke Rudolphi. I uppsatsen berättar jag bl.a. följande: ”Många gamla sägner är förknippade med Svartvallen i Delsbo, och äldre ortsbor kan än i dag berätta om märkliga händelser, som inträffat där.

Som de flesta ortsbor vet ligger Svartvallen vid foten av det väldiga Blacksåsmassivet. Sedan urminnes tid har vallen varit en rastplats för alla ungdomar i Delsbo, som gått den långa vägen från Bobygden och frampå socknen eller ännu längre för att på själva midsommarnatten få stå däruppe på det branta stupet och se solen stiga upp ur Bottniska viken. Den synen har de ungdomar, som varit däruppe en midsommarnatt, aldrig glömt.

Ibland hände det att ungdomarna hade en spelman med sig och det blev fest och dans i någon av stugorna. Vallstintorna ordnade med härberge allt efter utrymme och välkomnade ofta med både ”tjesmus” och ”kärnflete” (Jfr. engelskans cheese = ost, och flöte = grädde).

Så var det ännu i början av 1930-talet, innan mejerierna och motorismen hunnit ta död på den gamla fäbodkulturen och ungdomarna blivit så bekväma av sej att de slutat att gå i skog och mark för att i stället åka efter landsvägarna i sina bilar och motorcyklar.

Sedan berättar jag om Carl Rudolphis besök på Svartvallen 1929 och det myller av stugor, som då fanns där och som man kan se på hans målning, Och jag tillägger att ”Fyrtio år senare fanns det bara två stugor kvar.” Den ena tillhörde Lassas i Oppsjö och den andra var ”Bötten-stuggo”.

Fäbodlivet i Delsbo har skildrats av både konstnärer, författare och skalder.

Bland de konstnärer, som på 1800-talet var verksamma i Delsbo och som även målade flera motiv från vallarna, var Joseph Wilhelm Wallander den mest berömde. Om honom har jag berättat i min bok om ”Delsbodräkterna” (Malung 1977). I både ord och bild skildrade han sina intryck. I Lithografiskt Allehanda skrev han 1863 bl.a. en skildring av livet på ”En fäbodvall i Delsbo”.

På väg från vallen fick han uppleva något, som för alltid skulle etsa sig fast i hans minne. Han förevigade också händelsen i en av sina berömda målningar, den som han kallade för ”Delsboflickor rida i kapp” (sign. 1876). Den är också återgiven i färg i boken om Delsbodräkterna. Så här levande berättar han om vad som inträffade:
”Då hördes ett hojtande i backen. Jag såg mig om och fick se vackra Margit och Brita ridande barbacka och i kapp i fullt galopp. Det var en ståtlig syn. Det ljusa håret fladdrande för vinden, det röda livstycket löst flaxande över de vita lintygsärmarna; lägg därtill det livliga uttrycket i deras av ävlan och ansträngning blossande ansikten och du skall hava en tavla för dig, full av ungdomlig fägring och behag.”

Den härliga målning han gjorde av motivet är även återgiven i Allhems förlags landskapsbok om Hälsingland (1974).

En annan av Wallanders målningar med vallmotiv från Delsbo heter ”Vid brunnen” och en tredje ”Skön-Margit – säterminne från Delsbo”.

En av Margta Rudolphis (1849-1936) mest kända färggravyrer heter ”Besök i en vallstuga i Delsbo” och gjordes 1870. Hon var född i Delsbo och hennes begåvning upptäcktes av den kände konstnären Johan Fredrik Höckert (1826-1866), när han vistades i Delsbo 1865 och bl.a. målade de kända porträtten av tre unga flickor i Delsbodräkt.

Det är många ord och uttryck, som vaknar till liv, när man sätter sej ner för att skriva ett föredrag eller en artikel, som har med hembygdens gamla traditioner att göra.

Ett sådant ord är prästhelg. Det var namnet på den helg, då prästen skulle komma för att hålla andakt på vallen. Dessa vallgudstjänster har en gammal tradition och de anordnas nu varje sommar inte bara på Svartvallen utan på flera olika vallar i Delsbo. Dessutom har socknen en egen stuga eller fritidsgård på det gamla fäbodstället Flottbo, där gudstjänster anordnas varje sommar.

Av den gamla fäbodkulturen lever nu snart bara minnena kvar. I Delsbo har den funnits i runt tal 40 fäbodvallar och av dem är det nu bara en, som fungerar som vall och det är Råbergsvallen.

Men intresset för fäbodlivet i gamla tider lever kvar. Det visar sig på olika sätt. Bl.a. har hembygdsföreningen anordnat en studiecirkel i ämnet. Och nog minns vi det stora intresse, som visades, när läroverksadjunkt Dan Åkerblom 1979 hade en utställning på Hällnäs av fotografier, som han tagit här på vallarna i Dellenbygden från 1919 till 1946 (HT 20/6 1979). Som författare dokumenterade han sig som den främste kännaren av fäbodkulturen i Hälsingland (RT 4/5 1974). Bl.a. kan nämnas att han i STF:s årsskrift om Hälsingland 1965 skrev om ”Fäbodarnas förvandling” och i Hälsingerunor 1971 om ”Fäbodvallarnas blomsterspråk”.

Ett par månader efter fotoutställningen i Delsbo fyllde Åkerblom 90 år. Det var närmare bestämt den 25 aug. 1979. Från en ”Jätjänta från Delsbo” tillägnade jag honom då den här dikten på delsbomål:
Till Dan Åkerblom på 90-årsdagen
den 25/8 1979

Korsta dan, söm vi såg, va bra,
hä va hekktele rent te få se dam.
Tack vill vi säga, tack ska han ha
fer han kom te vallan å tog dam.

Brente å jö va te Hällnäs en dag.
Vi hade herst öm korsten från vallen,
dar ja jätte som ong e tag,
å vi stana vess för i hallen.

Å när je jeck inat skärmen å glåma,
feck je se Julingen just söm han var.
Korste va finnt, inte e skråma,
å stuggen, ja stuggen va kvör!

Je såg me sjölv, när je jeck me tjin
öm dagan å jäta från poscht te poscht.
Sa annörlönnes hä var på den tin
i ärbett å sea, i smått söm i stoscht.

Tänk att de könna finnas
bevara på korst från gammeltian!
Je stog sa länje å såg å minnas.

Hä kändes i hjarsta, hä kändes i bena,
Jö som sprönje i bärja söm gettan
ha nö vörste gammal å trett å klena
å jamt ha je ont i fettan.

Brente han varst jussöm hippen,
såg när je börja på famla,
kom nä hä va på vippen
att je sku sta ramla…..

Korsta dan, söm vi såg va bra,
hä va hekktele rent te få se dam.
Tack vill vi säga, tack ska han ha
fer han kom te vallan å tog dam.
Det är många på senare tid, som har skrivit om vallarna i Delsbo och Dellenbygden både på prosa och vers. Låt mej bara nämna ett dussin namn: Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal, Erik Waldenström, Bror Hillgren. Bror Nilsson (sign. Brodde Nistinger) , Walter Boberg (sign. Telwar), Karin Grellsson, Alfred Lindquist, (sign. Movitz), Dan Åkerblom, Folke Rudolphi, Marta Persson (Smalls Marta), Arne Sandström, Anders Nilsson.

Men många fler är det, som har berättat muntligt om vad de har upplevat på vallarna. De flesta har varit jätjäntor.

En dag för rätt många år sen (det var Kristi Himmelfärdsdag 1979) kom jag att tänka på något av vad jag hört av dem och om jag kunde återge vad jag mindes. Det blev bara en liten dikt på dellboska och den inledde jag med att tala om att den var inspirerad av jätjäntor, Och jag nämnde fyra, som alla hette Anna. Det var Finn-Anna eller Unas Mor, Vallsta Anna, Sems Anna och Itjers Anna. Jag läste upp dikten på Svartvallen, när de första gudstjänsterna anordnades där i samarbete med hembygdsföreningen. På svenska skulle den heta Vallflickans längtan, på dellboska blir det Jätjäntans tjäg.
Bror Jonsson

TILL MINNET AV DAN ÅKERBLOM

Vid minnesstunden i S.t Persgården efter jordfästningen i Järvsö kyrka fredagen den 20 mars 1987.

Utdrag ur tal av Red. Bror Jonsson, Delsbo.

Hembygdskretsen och förbundet hade ofta sina årssammanträden vid någon hembygdsgård. Från sådana tillfällen minns jag gärna, när Dan trädde fram och talade spontant och hjärtligt, med glädje och värme, om saker och ting, som låg honom om hjärtat. T.ex. hur viktigt det var att vårda fäbodarna. Och att inte låta, skogen växa inpå knutarna. Jag minns hur glad han blev, när jag berättade att de gamla i Delsbo hade samma uppfattning och drog det ordspråk, på Delsbomål som säger att ”Hä, ä klenan bonn, söm lättje skojjen växa inat knutan”. Jag tror inte jag behöver översätta det till svenska.

Dan var en skicklig fotograf och började tidigt att dokumentera vallarna i ord och bild. Han blev vår främste kännare av fäbodväsendet i Hälsingland.

De första fotografierna av vallarna här tog han i Järvsö redan 1913 och i Delsbo 1919.

Jag har antecknat att han under 50 års tid tog omkring 5000 fotografier från fäbodvallarna i Hälsingland. Sitt kunnande dokumenterade han i olika årsskrifter och bokverk om Hälsingland.

Hans utställningar av fotografier från fäbodarna, blev mycket populära. Själv fick jag vara med och ordna, en stor utställning av hans fäbodbilder från Delsbo och socknarna vid Dellen. Den tilldrog sig ett stort intresse. Det var nästan gripande att se de gamla ”jätjäntorna”, som kom för att få se de omtalade fotografierna, från deras ungdoms vallar.

Dans stora bildsamling från fäbodarna i Hälsingland med kommenterande texter har ett oersättligt värde.

Nu har det blossat upp ett nyvaknat intresse för våra gamla vallar. Det pågår studiecirklar lite varstans i socknarna. Skulle inte Dans material kunna ges ut i bokform? Kanske vore det något, som hembygdskretsen eller Hälsinglands museum kunde hjälpa till med? Eller länsmuseet? Jag tror inte att det finns någonting, som skulle hedra Dans minne på ett bättre sätt än en bok med ett urval av hans unika bildmaterial från Hälsinglands fäbodvallar”.

---

Bufördag på Alsjövallen

Det är torsdag den 2 juni i dag. Vi är på väg upp till vallen med korna. Det är bufördag. Äntligen har den dagen kommit till slut. Både Marta och kossorna har längtat till den här dagen. Det börjar bli dåligt med maten i hagen där hemma i Källberg, så man har stått där vid ledet i flera dagar och bara rotat, tittat neråt vägen, om inte det vore dags nu snart att få ge sej av och få bättre att äta. De har haft på känn att något var i görningen.

När de kom intill lagårn, om aftonen, så har man inte villa äta av det gamla höet, och fastän Marta lagt både gröpe och en hög med rå sönderskuren potatis, så inte må tro att dom blev så frestade av dä. Nä, vi vill iväg till vallen. Det är tid för det nu. Och när Marta kom med mjölkmaskin för att mjölka, ja då var dom så sura, så dom ville säga som så: -Det vore lagomt att inte släppa ner nån mjölk alls åt dej, så elaka var de. Det liksom sken om dom, och Marta tyckte rakt att dom drog på smilbanden.

Ja, dom var för knepiga dessa kossor, som nu var på väg uppåt Stenbäcken. Och i Oppsjö där stod Kvecks Margit på bron som vanligt, slog sej på knäna och sa: ”Töcke fete fine krak Smallsens har. Ja körs i Jesse namn töcke fine krak lell”.

Nu var dom framme vid sina skrubbgranar, som dom brukade skrubba sej, så barken var alldeles slät o fin. Vi brukade gå hit och lämna dom här, när dom skulle ut till skogs. Sedan fick dom gå vart dom ville. Äta sej mätta, lägga sej vila en stund, upp igen och äta sej mätt. Sedan gå hem till kvällen. Det var kornas regel som skulle följas. I vanliga fall, om inget oförutsett inträffade, som också hände ibland. Låg borta som vi sa, fick gå och leta, och hände att man fick gå hem utan korna. Trött och ledsen, men det var fäbodflickornas lott. Det var bara så.

Hände nån gång att de var borta i två dygn, och ingen skälla hördes i storskogen. Då tyckte vi att dom var bergtagen som de gamla talade om att dom blev. Då skulle man ta alla nycklar som man hade, leta en jordfast sten, lägga nycklarna där samt slå en järngryta med tre ben över. Och järngrytor fanns i alla stugor. Jag provade detta en gång men det hjälpte inte. Kanske jag glömde någon av nycklarna.

Ja, i alla fall så var det dessa gånger att mjölka i flera timmar, deras spenar stod ut som stela pinnar, och mjölken var alldeles seg av tätört som dom ätit i sej, så usch hur det fastnade i kulan på separatorn.

Ja nu såg korna Alsjövallen, och de sprang sista biten, vi ville att dom skulle gå ute och beta en stund, men nix. Nu ska vi in till våra bås. Knappt vi hann få dit en hötapp åt dom.

Tant Sigrid körde på idag. Vi var trötta även vi, men nu väntade mycket stök hela dagen. Klockan var nu ett på dagen. Nu hördes borta vid Gröna Lund att det kom en hästskjuts och det var Erik, min bror, som kom med bufferlasset.
Marta Persson, Källberg

Smalls-Marta Persson kärnar smör på Alsjövallen

En dag på Alsjövallen

Jag sitter ute på gården, vid bordet, vid stugan å vallen. Det är en varm försommardag och det är den 7 juni i dag. Mina tankar går tillbaks i tiden. Den tiden det var liv och rörelse här med djur och valljäntor. Men det tunnades av mer och mer för varje år. Till slut var vi bara två kvar, Astrid och jag, här på Alsjövallen. Jag tänker ofta på de dagarna. Tankarna går gärna tillbaka, liksom alla gör när de blir äldre. Det var förvisst en jobbig tid, men ändock fanns det glädje i arbetet. Det var livet med djuren. Det var livet själv …..

Det var den 7 juni i år, på en torsdag. Vi hade gått med korna i denna hetta, svetten rann efter ryggen och korna ökade farten ju närmare vallen vi kom. Dom ville fram, in i fejset i svalkan, sparka hötappen under sej och lägga sej och pusta ut. Dom var också trötta av den långa vägen. Vi brukade vila vid en plats vid Stenbäcken, låta dom dricka vatten och skrubba sej på granarna som var alldeles släta i barken efter korna som år efter år kom fram och skrubba sej på dessa granar. Men i dag var bromsen och sve så svåra så korna fortsatte i full fart förbi. Sigrid och jag måste följa i samma takt så klart. Ja, Sigrid ja – hon körde på åt mej i dag. Hon har slutat som fäbodjänta nu på vallarna, men otaliga är de bufördagar som hon gått till vallen med sina ”kritter”. Ibland i hällande regn och kyla, ibland och rätt ofta i strålande sol.

I dag var det faktiskt fint sommarväder, men något för varmt. Det blir så här ibland före midsommar – en liten värmebölja. Vi kom iväg rätt tidigt ändå, fast det är mycket som ska ordnas där hemma innan man kunde komma iväg. Alla grejor som ska lastas på buförlasset och allt ska vara rent, diskat å skurat. Man kan ej komma på vallen med lortiga kärl, byttor och ämbar. En del fanns ju redan på vallen år från år, t.ex. smörbytta, separatorn, smörkärnan och en hel del andra saker. Men det blev fulla lasset när Erik kollade att allt låg bra, så det inte ramlade av efter vägen. En halmknippa tog stor plats, den måste ju med. Det skulle ju bytas halm i madrasserna i alla sängar. En säck med gröpe åt korna, hö fanns på plats, en säck med potatis åt grisarna, som ville ha mycket god mat och även en säck med grismjöl som skulle hettas på till gröt åt dom. Potatisen skulle kokas, annars dög det inte åt dom.

Ja, så hade vi stoppat sängkläder, kuddar, täcken och filtar i en stor bändkorg som var ren o fin. Det fanns sex sängar som då skulle vara bäddat i. Rena fina saker till storsängen, mor hade sytt extra fina långkuddar till storsängen, med ny dun i samt nytt fint täcke. Hon var noga med att det skulle vara fint, rent och ordentligt på vallen. Och när Sigrid jäta, då var det minsann noga, så. Hon brukade ta med en del själv, för hon skulle ha så grant i stugan på vallen, så det var ju som att stiga in i ett litet slott. Alla som kom blev stående vid dörren.

– Men oj vad fint ni hade här! Och titta en sån storsäng, det var det vackraste vi nånsin har sett, sade de. Och ormbunke i hörnet förstås.

Jo, Mor Anna hade låtit sy till storsängen. En gammal mö hos Munkers i Nyåker, som vi kallade Gammel-Seggre, hade i början på 1930-talet sytt alla de vackra huvorna och då var dä billigt. Fick hon en tia för alltihopa så var hon nöjd. (I dagens pris på 1980-talet flera tusen kronor). Ja, med en hel tia levde ju en ensam på i en månad. Ja, som sagt hon sydde 4 st. huvor till långkuddvar, 2 lakanshuvor, ett över och ett underlakan alla i korsstygn. Så hänglakanet med samma bård, samt en extra virkad kant + frans längst ner. Ja, det är ofattbart, vilket arbete som lagts ner på dessa saker.

Sen fanns det två st. handkläden, ett på vardera sidan om dörren. Det köpte mor av en gumma som vi kallade Jon Karlsas Seggre i Löpe. Det var sytt i Delsbosöm, och det syntes att även hon var duktig att sy. Sen fanns och finns kvar än i dag en del gamla handkläden samt hänglakan som min mor sytt i sin ungdom. Det gör ont när man tänker på dessa människor, som arbetade för ingenting för att få en slant.

Vi går tillbaks till förstugan på vallen: Vita skira trådgardiner fick Sigrid köpa åt de tre fönstren (6 gardiner). Ja, dom var så fina och jag hade dom även jag i alla 12 somrar som jag jäta här i Alsjö.

Sigrid hade dom i 6-7 somrar, de som fanns här före minns jag också. Vita med röda bårder. En fyrkantig duk full med korsstygnsmönster låg på det runda lilla blombordet. Den köpte även mor av samma stinta hos Munters. Och mor var på auktion där när denna Sigrid hos Munters var död, då gick en likadan duk för 5:- (fem kronor hemskt). Mor tänkte ropa in den men hon hade ju redan en. Jo, en fin spets runt spiselhyllan med skärt ikring virkat, det var Sigrid som virkat den.

För att inte tala om mattorna. Det var Märta på växeln i Hög, som vävde dom till Skur-Olles stugan, när hon jätte där 1928. Hon var då förlovad med Lars (bror). Dom var så påkostade och fina så. Sedan vävdes nya mattor hit till år 1951, och då var dä jag, Marta som var väverskan, konstnären i dom mattorna såg en del. Sally från Stockholm såg Stockholms stad i kvällsbelysning m.m.

Sommar på fäboden.
Det är helgdagskväll i Alsjö. Flickorna har gjort undan för dagen. Det är lördagskväll. Inga pojkar syns komma. Kanske var det dans nånstans eller bal som det hette då. Kanske var det bjudningsbal på Skatlogen. Inte omöjligt alls. Då skulle förstås Hindriks Edvin spela.

Men valljäntorna måste ju vara på vallen den här årstiden. De hade kommit ”buferande” hit den 10 juni på Svantedagen som brukligt var. Nu var det andra helgen de var här. Om helgen som var kom det mycket ungdomar från byn, mest pojkar förstås. Flickorna var ju redan här. Flickorna skulle bjudas, och den helgen, som kallas ”Storhelgen” kom först fjorton dagar efter midsommar, så det var ett tag till dess.

Ja, som sagt, om helgen var det tjo och tjim här, för då skulle det firas att flickorna var på fäboden med kritter och allt. Och det bästa utom dansen var att man då fick smaka på vallmaten, som jäntorna hade gjort dagen till ära. Första vallsmöret var kärnat, särskilt gult och fint, för här i skogen fanns ju så god mat åt korna. Saftigt, grönt och härligt gräs, som de tyckte om. De var minsann också kräsna, när det gällde födan. De kunde gå långt bort, dit de visste att det fanns en glänta i skogen. Kanske en svedjebränning särskilt med tanke på kornas sommarmat.

Det här var ju före skogsmaskinernas tid. Då fanns det inga kalhyggen och aldrig hörde man heller talas om några snytbaggar. Då var skogen bondens rikedom, fast inte i försäljningssyfte. Då var det inte pengarna som regerade. Då skulle skogen växa och bli stor och fin. Bara gallras ibland. Man behövde ved till vintern och till byggnadsvirke tog man större träd, som sågades och hyvlades. Ja det var skönt att ha skogen. Där fanns mat till korna och kor skulle man ha. Av dem fick man mjölk att göra mat av. Då hade man allt, även om man bara hade en enda ko.

Då hände det ofta att de som inte hade mer än sin lilla stuga och sin enda ko, inte hade någonstans att släppa ut kon på sommaren. Då fick de skicka kon till vallen med någon bonde och valljäterskan tog hand om kon. Jätjäntan hade kanske flera ”styr” som vi sade. Ja kanske rent av en fyra till fem styr. Då skulle det så klart delas på mjölken på vart och ett. Alla hade sänt med pytsar och utrustning, så jätjäntan hade mjölkhink och gräddhink, smörbytta, ostkar osv. åt de olika ”styren”.

Ibland kom ägarna av korna och hämtade sina respektive vallmatknyten. De som bara hade en ko, hade små behändiga smörbyttor. Ja, ni skulle sett separatorn som vi hade på vallen! Den var som en lilleputt leksaksgrej. Ja den var fin.
Marta

I den gamla fäbodstugan
uti stilla, sena kväll,
brasans sista glöd har falnat
uppå öppna spisens häll.
Många tankar, ord och minnen
lever kvar från år som gått.
Fäbodvallarnas mystik i alla
tider har bestått

En slåtterdag på vallen

Det är en varm dag. Kararna torkar svetten, och titt och tätt går dom till drickesflaskan under hässjan å tar en klunk. Men det lönar sig föga, att dricka sej fri från eviga törsten, men likväl dricker man. Mycket vätska går ur kroppen en sån här dag. Allra bäst är det när Mor Anna kommer med kaffekorgen. Då släpper kararna det dom har för händer, och går snabbt bort till laddörren, där det dukats upp på en sten utanför, som får fungera som bord.

Alla kastar sig ner i gräset. Tur att det här var skugga, så man få lite svalka. Erik blev kvar en stund, han står och slår av bromsen på hästen, han tar lite av höet och slår Brunte med under magen och kring ögonen. Också Brunte tycker det känns skönt att bli svalkad även han, och han knuffar Erik i sidan.

Ja, ja, du ska få socker gubben, säger Erik och tar upp några sockerbitar ur fickan och ger Brunte. Du ska få vatten också, säger Erik, klappar sin vän på gumpen.

När Erik kommer fram till ladan, så har de övriga druckit sitt kaffe, men en tretår smakar bra. De pratar lite hit å dit.

– Det blir bra med hö i år, bara vi nu får det fint bärgat. Blir det regn, så kan dä bli långvarigt. Men som sagt var, man får hoppas på tur.

En flicka var med i slåtterlaget. Hon heter Marta och är 19 år. Hon har räfsat hö hela dagen, så hon har fått blåsor i händerna. Det är jobbigt med slåttern för kvinnfolk. Och allt ska tas reda på. Det är mycket rebb som vi sa, som kararna slått ner runt alla diken, och långt inne på backarna. Det skall räfsas fram före innan kararna börjar hässja upp höet på hässjorna, så Marta har varit farten ganska tidigt i dag.

Först upp och mjölkat korna, samt gått till skogen med dom. Men Mor har diskat mjölkkärlen och gjort rent i fäjset samt gett smådjuren. Tur att Mor är med i alla fall. Hon kan ju göra en hel del, fastän hon är ofärdig. Det ska lagas mat tre gånger om dan, vatten och ved ska bäras in, och diskas ska det ju. Och det är ganska jobbigt att laga maten i den öppna spisen, men det går ändock. Sedan kararna ätit midda, går dom ut och sover midda. En del sover en stund där uppe på loftet, en del på lidret. Där är svalt och skönt. Mor å Marta sätter sej och äter i lugn och ro, pratar om ditt och datt.

Marta går tillbaka till täkta å räfsningen som ska göras färdig. Snart kommer korna hem från skogen, och då ska det åter mjölkas och separeras. Mor sitter i boa och äter färdigt, sedan plockar hon ihop kärlen, och det är mycket disk som ska ut till ”koken”, så hon får gå flera gånger. Hon blir trött av allt gående. Men vilken tur att det finns varmvatten i murpannan samt sprängvatten, bara en kran att öppna, ja det är toppen en slipper kånka och bära, även i fäjset finns kran med vatten. Vattnet kommer från en källa uppe på berget.

Ja, Mor Anna har diskat färdigt, burit in de rena matkärlen, plockat in dem i skåpet. Allt är nu lugn och ro. Hon går in i stora rummet, där hon lägger en filt på golvet, lägger sej ner och vilar. Oj va skönt att få sträcka ut sej och vila. Hon lurar till och nästan somnar. Då hör hon på avstånd en skälla klämta. Hon rusar upp till dörren. Har jag sovit tänker hon, så jag ej hört när korna kommit hem. Men nu hörde Mor hur skällkon retade där borta vid Gröna Lund, så hon lockade på dem och de svarade henne.

– Ja, skynda er nu kossorna. Kom Gulli, kom Vilja å Tärna. Kom Silja, Brunetta och Fjälla, Rosa och Maja. Kom, kossorna kom!

Vi sade jämt: ”Vi går åt Hällan till”.

Det var höst den 15 sept. Dagen var grå, men ändå ganska varm. Det hade varit en ganska fin höst det året, därför blev man kvar på vallen med korna så pass länge som till mitten av september månad. Det var bra att få gå på skogen för korna så länge som möjligt, samt att få beta på ”svalarna” täkterna. Bra att få dröja kvar, betet blev ”strypt” när man kom hem med djuren, hemma vid gården skulle dom snart äta av, för till Mickelsmäss då skulle det stallas in med alla djuren. Då skulle allt utegöra vara avklarat, säden torr och tröskad på logen. Nog hände det ibland att regnet satte stopp för skörden och det blev försenat till in i oktober. Men i dag var det alltså torsdagen den 15/9.

Det var liv och rörelse på Alsjövallen. Flickorna var i farten sen tidig morron, korna fick gå där på lyckorna kring vallen så länge. Flickorna kunde ju inte sitta i skogen med korna nu när det var ”bufördag”. Nej det var mycket att ordna med i dag. Det var en del som skulle plockas ner och fraktas hem på buförlasset. All vallmaten, det sista vallsmöret, ostarna, messmöret, några extra fina å goda små ostar (lillost) som skulle sparas till julen.

Ja så skulle alla träbyttor skuras rena och läggas på hyllorna där inne i boden, ostkaren med årtal och vackert utskurna mönster skuras med sandpapper, det blev ofta beläggning som skulle bort. Så skulle fäjset sopas noga, samt sköljas och skrubbas med björkriskvast. Någon dag före hade man skurat båslan samt båstiljor med asklut samt sköljt med vatten så de var alldeles vita och rena.

Ja nu hade karlarna från byn lastat klart, alla hade druckit kaffe, den trebenta kaffepannan har gått runt hela laget, doppat varsin bit tunnbröd, tjockt med guldgult nykärnat smör, färskostskiva och messmör.

Det var 12 stugor där på Alsjövallen. Då kan man gott tänka sig vilken musik det var med alla skällor, getskällor som har vekare ljud samt fårpinglor med vackert ljud. Ja nu såg korna att alla var klara för avfärd, så de satte fart, knappt jätjäntan hann med. När de så kom fram till ”Sand” som vi kallar, där Hansesjön går fram till vägen, då stod Males kor där och drack vatten. Male hade gått lite före med sina kor därför att hon var ganska gammal och hade dåliga ben. Hon jätte på Gröna Lund som hennes stuga hette. Den låg lite ifrån de andra stugorna. Ja, men var fanns Male, man såg henne inte. De andra stannade och ropade hennes namn, men inget svar kom. Hennes kossor de stod i en klunga för sej själva å såg brydd ut. Så med ens ropade en av flickorna:

– Men titta hon sitter ju där uppe och vilar. Vi måste gå nu Male!

Hon har säkert somnat. Kerstin en av flickorna gick dit för att väcka henne, men hon gallskrek när hon kom upp och fick se Male. Hon satt på den flata stenen med huvudet lutat lite framåt. Hon var död.

Det är fel att kalla platsen där vindskydd är uppsatta i Alsjö för Alsjöåsen. Detta är ej Alsjöåsen utan denna höjd heter Hällena eller Hällarna på finare språk. Detta namn har funnits sen urminnes tider. Ochjag tycker det är fel att säja ett helt annat namn. Men folket som nu styr och ställer i fritidsnämnden i Hudiksvalls kommun, dom tar det för givet att så är det.

Alsjöåsen är det stora höga berg som reser sej i sydlig riktning från vallen och som syns från alla håll runt Hansesjön. Alltså från Alsjöåsen ligger till vänster om vindskyddet vid Hällena, där nu Sjuvallsleden går fram, före detta ”Brännvallsgadden” där vallflickorna sprang till varandra och hälsade på.

Sedan finns hällor också på ett annat ställe, som förr i världen kallades för Lappberget. Mor sa jämt, vi går med korna åt Lappberget till, men detta är numera glömt och borta, liksom så många andra namn på platser.

T.ex. Hästmyrarna med hästmyrhålen. De ligger strax nedanför Lappberget efter Låssevallsvägen, dit gick vi från Fahlbergs stuga den som nu är nerbrunnen, rakt upp åt vänster tills du kommer upp på en hel del hällar. Det är ”Lappberget”. Kanske lappar bott där. För i Alsjö har folk bott i långa tider.

Ett annat namn på en plats är ”Kallmyr”. Vad betyder det? Men detta namn hör man än i dag folk nämner. Det är myrarna sam ligger nedanför Alsjöåsen åt Alsjövallen till. Jag säger dessa namn jämt. P. H. Lind

Male Embrektsdotter från Vitterarv.

Den här sorgliga händelsen har verkligen timat en gång för länge sedan, därom minner ett kors som än idag står kvar på den sten där denna fäbodstinta dog på slutet av 1700-talet.

Namnet på henne står inristat i en plåt på baksidan av träkorset och det gjordes av Johan Dahlström i Loppet som hade en snickarbod. Johan samt min bror Erik Persson från Källberg var på platsen och satte upp det nya korset, samt lät det gamla korset stå kvar, som har gjorts en gång för länge sedan av en man som bodde i Stenbo, vanligen kallad Kråk Lasse.

Om denna tragiska vallflickas öde vet ingen bestämt. En del gissar att hon blev riven av en björn, eller ihjälstångad av en elak tjur, men för min del tror jag att hon fick som många i vår tid, propp i hjärna eller hjärta. Läs här om Malö-korset

Det gamla korset stals sedan på ca 40-talet. P. H  Lind

Åktur i vårens tid

Det är en solig dag i mars. Och till på köpet en söndag. Då vill man ut och kvista och bli som barn på nytt. Jag tar den lilla blå folkvagnen, som står här ”utanför” gatan. Visst ska man ut och åka en sån här solig dag, när man har egen bil. Och det är ju Vår, men ännu ligger snön meterdjup på ängarna, men stora vägen är torr och fin att åka på.

Snart svänger jag in på en mindre väg. Den väg som leder upp mot bergen, de berg som alltid är blå, och sjöarna som glittrar och blänker så fint.

Ja här uppe är det ännu mera snö. Fina jämna plogkanter. Vitt och rent överallt. Även vägen är vit och ren. Inga oljebilar, som dundrar fram här om dagarna. Bara någon enstaka timmerbil, som kommer skramlande och dundrande, med sin timmerlast, däruppe från Snätt.

Men i dag är det ju söndag. Då är allt lugnt å stilla. Jag åkte genom Rolfstavallen. Där är så vackert. Tomma fäbodstugor, som vittnar om att här varit en levande fäbod en gång i tiden. Ända in på 1900-talet fanns här fäbodstintor med sina kossor. Men här finns också ett stort torpställe som i min ungdom kallades Snabbens, brunnit ner på 1980-talet, men byggts upp igen till en alla tiders stor pampig gård, och som nu bebos av en narkosläkare.

Det finns en hel del sommarstugor som nu ligger så fint inbäddade i snön, som om de sover sin vintersömn, tills deras ägare kommer med värme, sol och sommar. Sommarfolket som ofta badar i Hansesjön, plockar bär och svamp. Ja då är det liv i byn. Men min färd går vidare längs Hansesjöns fagra strand. Ja här tycker jag faktiskt att det är vackrast i Världen.

En midsommarafton jag minns när vi gick hit. Det var bal som vi sade då. Vi dansade hos Rulles som stora gården hette då. En gubbe spelade på sitt dragspel. Birgit Högström å jag, gick hem till Alsjö i den ljusa sommarnatten. Vi hörde då skällornas klang rakt över sjön, för korna gick då ute på natten för bromsens skull. Vi stannade och lyssnade. Det var så vackert. Ja som musik. Jag kan än idag höra det, ja det var faktisk vackrare än dragspelets toner. Jag upplever detta underbara gång på gång. En ljus å varm midsommarafton för ca 40 år sedan.

Midsommar på Alsjö. 

Det är midsommar. Det är mitt på dagen och en strålande sommardag. Tryckande hett, blir det regn månntro till kvällen? Men det vill inte flickorna här på Alsjövallen. Ingen av dem vill att regnet ska ösa ner. Då blir ju allt förstört. Då blir det ingen helgstämning. Men som sagt – det är midsommar.

Nu är det pyntat och lövat överallt. Det känns ända ut på bron att golven är nyskurade. Det luktar såpa, friskt, rent. Ja allt är rent och skinande blankt. Till och med tegelstenarna på den öppna spisen är nyskurade. Ingen aska längst in i eldstaden. Den är borttagen och i stället är kraftiga björkvedsklampar uppställda i spisen till en skön brasa ifall det blir ruggigt frampå kvällen. Då är flickorna samlade vid den öppna spisen och kaffet dricks vid hällen. Men det är bara om det är regn, förstås. Är det vackert väder, ja då är flickorna ute så klart. Och firar midsommar. Då är det kanske dans på logen vid Gröna Lund. Det blir säkert, ifall någon har dragspel med sig. Men inte alla gånger har det blivit så.

Anna måste sätta sig ner vid storsängen. Det är så fint härinne i stora rummet, så hon bara vill sitta och titta sig omkring. Njuta av allt det sköna. Hon har lövat härinne i storstugan, satt löv i små buketter runt spiskåpan och vid storsängen. Blommor i alla vaser och muggar hon hade. Liljekonvaljer i en stor träskål mitt på bordet, liljekonvaljer i en kopparkruka på spishällen och i en glasburk på skänken. Ja, det är så fint härinne och luktar så gott, så Anna glömmer allt. Hon hade satt sig vid storsängen och blivit sittande en lång stund. Mellan sysslorna måste hon sedan gång på gång gå in i stugan och liksom smaka på det goda. Hon kände det som när hon ätit ett fullt fat med kärnflöte med socker på.

Hon undrar och tänker: Är detta paradiset, som det talas om i Bibeln? Eller är det så här härligt, själva livet? Men som tjugofemåring har hon redan upptäckt att livet kan vara rätt så brutalt. Fast inte här på vallen. Här tycker Anna att det är bara ljusa, glada dagar, trots arbete och slit med djuren. Man känner sig fri och det är ju där lyckan ligger. Att man har frihet att vara sig själv.
Regnvädersdag på vallen

Det är regn idag, en ruggig dag. Oh, dessa leriga vallgator, hala som såpa! Och ganska kallt är det också. Att det skulle bli så här, så fint väder som det var i midsommarhelgen med sol och ljumma vindar. Lite så där lagomt omkring 20 gr.

Lugnt och stilla är det. Om jag skulle ta stickningen med och gå över till Sneckar-Signe som flickorna brukar göra, när de får lite tid över, tänker Anna. Det vore också skönt med en liten tupplur. Man är uppe så tidigt nu, när korna är ute på nätterna. Det som vi kallar för ”lisa brått”. I morse kom dom redan vid fyra-femtiden. Skönt då att få mjölka och göra undan! När det är gjort vill man inte gå och lägga sig igen. Nu är det bromsens tid och då går inte korna i skogen om dagarna. Gula stora bromsar som hugger som getingar, gråbroms och trekanter men gulbromsen är värst. Då kommer korna hem redan vid tolv-ettiden och då ska dom in. Då tar dom ledet i ett enda skutt, om det inte är öppet. Alla packar sig vid fäjsdörren. Då är det som om de skulle säga:

– Vi vill in! Snälla Anna, låt oss komma in!
– Ja ja, svarar jag, ni ska få komma in!

Alla hittar till sina bås.

– Vad har du för godis att bjuda på idag?

De får småpotatis och gröpe och varsin hötapp. En del sparkar hötappen under sig och bäddar med den.

– God natt, nu lägger jag mej, säger Fjälla, som är tjock och rund som en ballong. Svart-Maja föjer hennes exempel, likaså Blenda, men de andra blir stående och ”jarvar” (idisslar) en stund.

– Är ni törstiga? Anna bjuder dem vatten.

– Nej då, tack!

Då lagar hon till varm mjölkdricka. Hon har ju varmvatten i murpannan vid ”koken”. Nej, de är inte alls törstiga. Låt bli då! Anna stänger dörren, lägger på haken och går in till sitt. Skönt att korna är inne i alla fall.

Men sen kommer den tid på dagen, då de blir hungriga igen. Då är det att stöka som på vintern. Då ska de ha mycket hö, för annars blir det olåt. Man kan inte gå till skogs med dem förrän vid niotiden på kvällen, för tidigare är ”åt” och ”sve” (små insekter) som värst i farten.
Marta

Ytramässkraka
Undertecknat av Marta P.
Det tycks vara latin, men nog är det svenska alltid, åtminstone Dellboska. Det var som så, och det har jag skrivit om tidigare. Det var de så kallade ”backstusittarna” (fult namn eller hur?). Men det kunde också vara de som hade förmåner. De som sålt eller överlåtit hemmanet åt någon av barnen eller kanske åt någon annan.

De hade för det mesta en ko, skulle även ha mat åt kon, föda till vintern och även sommarbete åt densamma. Då kunde de rätt ofta hända att födernådsgumman fick skicka kon på vallbete med bondens kor. Hennes ko tillhörde ju besättningen ändå. Stod i lagårn med de andra, det var bara det att det var födorådsfolkets ko. Då blev denna enda ko en ”ytramässko” = utanvidsko.

Men det kunde också hända att någon torpare d.v.s ett mindre jordbruk med bara några tunnland jord, de hade i alla fall så de rodde ett par kor. Det var små steniga åkerlappar, och det hö som blev på dessa åkrar det måste sparas till vinterbehovet.

Tänk så bra att få sända dessa två eller tre kossor och kanske även några getter till fäboden. Valljäntan fick ju en extra liten slant för detta, men det var mer besvär än förtjänst.

Mjölken skulle ju separeras för sej själv, ta reda på vem och vems, kärna smör åt dessa extra folk, för det var ju smöret de skulle sälja hos handlarn, bli till pengar för att köpa mat för.

För min del hände det att jag fick så kallade ”utanvidskor” att ta hand om som aldrig gått på skogen förut. De sprang mest efter. Yngve och Arne la stenar i burkar för att springa å skrämma iväg dem till skogen. Ja gud en sån syn, man kan skratta åt detta än i dag.

Det bar iväg i vild galopp till skogen, pojkarna vände om.

– Nu vågar dom nog inte komma tillbaks, sa dom.

Jo pytt, pojkarna hann knappt hem innanför grinden förrän korna var synliga där borta vid Gröna Lund.

Ja så blev det samma visa igen och till slut blev pojkarna trötta på detta äventyr, arga och less på dessa stackars kokräk, som inte ville gå till skogen och äta sej mätta. Resten av dagen gick dom bara och drällde där på andra sidan staketet. Det blev en väl upptrampad stig (gadd) efter dom. Och så lade dom sej, men då mitt framför grinden så de skulle se när jag gick ut å in.

Vi sa att dom blev ”folk trå”. Mor Blomberg som ägde dessa kor var ifrån Oppsjö, var bekymrad, kom på vallen en dag å sa: ”Jag har då grina å jä för de här ”kraka”.

Tant Sigrids ”bufferdag”

Hon har varit uppe i ottan idag. Allt är klart för avfärd. Den lilla korgen som hon ska bära på armen står vid brotrappan. Hon måste titta än en gång i den, ifall hon glömt att lägga i brödpåsen, ur vilken hon ska ge korna efter vägen. Det var viktigt.

Sen var det lite annat smått och gott. Kaffebröd, socker och kaffe. Hon ska bära korgen på armen, så inget går sönder. När dom kommer upp på vallen, ska hon bjuda karlarna på kaffe. Det är nämligen bufferdag idag. Hon ska iväg till vallen med korna och då är det dags att göra sig klar för Sigrid, som stintan heter. Ja, som sagt, hon ser sig omkring därhemma än en gång i den lilla stugan, som hon nu skall lämna åt sitt öde i tre långa månader, och då gäller det att ha allt i sin ordning även här hemma. Sina krukväxter har hon tagit med och packat ner, så att dom inte skakar sönder efter den knaggliga vallvägen.

Hon låser dörren efter sig, stoppar nyckeln i den lilla korgen och går runt stugan och tittar. Så går hon hastigt ut på vägen. Efter en kvart är hon framme vid gården, vars kor hon ska jäta under sommaren. Där är liv och rörelse. Det råder uppbrottsstämning. Alla plockar i nånting. Skramlar med kobindslen som ska med. Korna är ute i hagen och av någon anledning står dom alla vid ledet och bara stirrar på folket som springer om varann och bär lådor, kittlar, mattor, byttor, mjölsäckar och mycket annat som ska med på lasset.

När man är färdig beger sig en hel karavan från gården. Fäbodstintan först med sin blommiga halsduk, så korna som följer henne hack i häl, så att hon nästan måste springa, och sist i raden kommer en av karlarna på gården med bufferlasset.

Färden går genom byn, där alla kommer ut och vinkar. Efter en halv mil blir det bara skog. Då är djuren trötta och då går det sakta uppför branterna. Men så med ens skymtar gråa stugor och då ökar farten, för då vet dom att de är framme.

Ja, det där var för länge sedan. Nu har koskällans klang tystnat och Sigrid finns ej längre med oss.

Ja, det var en berättelse om en bufördag samt livet på Alsjövallen skrivit av Marta Kristina Persson.
Vardagsmorron på vallen.

Det är högsommar, det är den 19 juli och året är 1981. Sönda morron och klockan är ½ 10. Jag låg länge i dag, somnade om när kl. var ½ 6, sov 2 timmar till. Ja, nu har det kommit de dagar då man bara kan vända sej, inte ens titta på klockan. Den ringer aldrig numera för Marta, att hon ska upp och mjölka korna ….

De står där i lagårn mjölkstinna och tittar mot dörren när Marta kommer. De har redan hört hur hon skramlar med mjölkkärlen därute i rnjölkrummet. Marta börjar med att sätta ihop separatorn, sedan tänder hon i murpannan ute vid ”koken”, tappar i fulla pannan med vatten. Behöver ej bära vattnet, det finns ju sprängvatten från bassängen där uppe på höjden. Och dricksvatten i källan nere i brinken. Ja, det är bra att ha hett vatten att hetta på mjöl åt grisarna, samt disk m.m.

Kossorna har nu stigit upp, de får varsin hötapp. Kalvarna börjar bli otåliga, även de är hungriga, men får vänta tills mjölken blir separerad. Då får de varm god mjölk och då kör de ner hela huvudet i hinken, för va gott det var. Allt eftersom Marta mjölkar lägger sej korna igen. Ingen brådska och inte tycks det att de är så hungriga heller. De ligger där på hötappen som de sparkat under sej, ”jarvar’ och mår så gott.

Det tar en timme än innan Marta blir klar, med mjölkningen och separeringen. Det är i alla fall sju kossor som ska mjölkas. Då tar hon skällan från spiken, går till skällkon, som nu står redo, knäpper fast skällan, klappar Gulli som hon heter på halsen.

– Ja, nu ska ni ut i skogen igen små kossor, och kom hem snällt till kvälls!

Nu har flickorna kommit fram till Stenbäcken, där man lämnar kossorna vid ett visst ställe. Brita och Signe var redan där. Marta kommer sist med sina. Det var bara dom tre flickorna på Delsbovallen i sommar. De står nu här med sina jätkäppar, fint skurna med mönster och årtal. Samma käpp skulle användas hela sommaren. Flickorna vänder när de såg att korna gått in i buskarna, och man får smyga så de inte ser att man vänder om. Visst händer det rätt ofta att korna kommer hem, men då är det i åttider, med knott och broms. Då är det bara att släppa in dom. Det lönar ej att gå tillbaka med dem igen. Nu går flickorna och pratar om vad de ska göra under dagen. Kärna smör t.ex. Åka neråt byn och handla? Hem till gården i något ärende o.s.v. Om hennes kor kommer hem från skogen, ifall hon blir länge borta? Lång väg att cykla ner till Bobygden. Ja, då vet hon att nån av flickorna binder in dom. Så hon kan vara trygg för den saken.

Ja, de går där med sina käppar dessa tre jätjäntor på Alsjövallen. Ibland är det något nytt som ska dryftas, och så ska det ordnas till ”storhelg” framöver. Vem ska du till ”buenjänter”, och vem ska du ha? Ja, ja, det är mycket att prata om. Och ibland: Kom till mej på Gröna Lund och drick kaffe vid 11-tiden. Sagt och bestämt. Men först nu så går man in och värmer själv en kaffetår. Smakar gott. Sedan dags att pynta fäjset, mocka, sopa båsarna. Lägga i båsarna hötapp och en skopa med gröpe i ett hörn, gammal småpotatis om dä finns, Lite lockbete åt kossorna.

Så ska Marta diska separatorn och mjölkkärlen. Bära ner skummjölk och grädde till källaren. Tusen och en saker ska ordnas. Så är det klart där ute. Kalvarna ligger i sin kätte och mår. Grisarna därute har grävt ner sej i halmen i sin lilla koja. När dom hör att Marta kommer, vips ut som två pilar.

– Hur mår ni? Nöff, nöff får hon till svar. De känner så väl hennes röst. De kommer och ställer sej vid mathon, som nu är tom.

– Nix, säjer Marta, inte nå mer mat än, ni får vänta till middagsmålet. Stora tjocka är dom, god närande mat som dom får, skummamjölk med grädde på, gröt samt kokt potatis. Dom bökar och arbetar, så de blir ju matfriska.

– Nä, nu ska jag in å äta lite mat, säjer Marta, av med lortklänningen (fäjsrocken), tvätta mej ren, lukta gott, på med en ren sommarklänning. Jag kokar väl gröt i dag eller sluring. Pannkakor i går, tunna frasiga gräddade i öppna spisen. Hjortronsylt, grädde. Mums, mums!
Marta Persson

Sagan om Pontus

Körkarlen hette Erik, han var en av pojkarna hos Smalls i Källbers. En av sönerna till Mor Anna, Erik, hade farit på vallen i dag, och i selen hade han sin bästa vän Pontus. Erik skulle hämta hem vallsmöret samt ostarna, som hans syster Marta hade gjort i veckan. Och det var lite av varje som skulle ordnas där på vallen. Erik hade en hel del grejer med sig upp till vallen.

En säck med mjöl till mat åt grisarna, även gröpe åt korna fanns med, samt en säck med gammal potatis som kokades i en kittel ute vid ”koken” för grisarna skulle ha mycket mat på den tiden, bli feta och fina till jul, då de skulle slaktas. Då var det 140 kg vikt, för då var det bra med specket fläsk till pölsa och hembakad palt.

Ja lite av varje fanns med i vallkistan som Mor Anna där hemma hade skickat med åt fäbodjäntan. Det var matpotatis, palt och hembakat bröd, både hårt och mjukt. Kornmjöl till gröt, och en fläskbit förstås, samt några konservburkar med fint kött i, som de gjorde på den tiden. Det var bra att ta upp ifall det dök upp långväga främmande på vallen någon dag.

Erik hade varit in hos Thalbergs, och handlat lite av varje med sig. Kaffe, socker, smör, salt, vetemjöl, en påse skorpor, samt en stor påse med färska bullar, som handlarn nyss fått hem från Blanks i Ede. Marta tyckte det var roligt att plocka upp ur kistan. Mor Anna visste så väl vad som fattades och för var gång fanns alltid färska bullar med.

Nu hade Marta packat ner allt i matkistan, tittat noga efter så inget glömdes bort. Erik hade jobbat hela dan, en del som skulle lagas och ses om, sett om stängslet, så inte korna kom in på täkterna. De gamla gärdesgårdarna började bli fallfärdiga nu, så bäst stötta på dom, så höll de några år igen.

Marta hade lagat middag åt dom båda, stekt sill på glöden i den öppna spisen, kokat krokpotatis. Och i dag när Erik var här blev det också efterrätt, långmjölk med tunnbröd i. Ibland gjorde hon en extra god efterrätt. Det var flötgröt, men kararna tyckte faktiskt det var för mäktigt.

”Pontus” hästen gick i hagen och mumsade i sig av det färska fina gräset. Han har gått där hela dan, så nu är han så mätt, så nu bara står han vid laddörren och slöar.

– Ja, nu är det dags att ge sig av hemåt igen. Ingen rast – ingen ro, säger Erik och klappar Pontus på länden. Och så sockerbitarna ur fickan så klart. Marta höll på att mjölka i lagårn. Hon hörde hur som Erik pratade med Pontus, och satte honom i skacklarna. Hon gick ut och pratade med Erik innan det bar iväg hemåt, saker som han skulle framföra hem till Mor Anna. Nästa gång kararna kom till vallen, då skulle Mor vara med, för då var det slåtterdags. Då skulle Mor laga mat här, för Marta skulle då vara ute på täkterna och räfsa, när kararna hässja höet.

Ja Marta stod nu där ute vid ”koken” en stund och såg när det bar iväg, så klockan blev nog halv nio innan Erik och Pontus var hemma i Källberg. Och Pontus fick vila sin a trötta ben även han.

Men något annat kom emellan ….

Nu hörde Marta hur trillan skramlade iväg bortom Gröna Lund. Det skramlade väldigt, hördes lång väg. Därför att dessa kärrhjul var järnskodda, så det var inte så mjukt att åka på lasset. Men pojkarna i Källberg fick aldrig någon gummihjulsvagn. Nej de fick jämt ha det gamla. Men nu började det att komma fina vagnar med gummihjul, som var fina och mjuka att åka på. Någon gång fick Erik låna en sådan av Ol-Hans-Per.

När Erik kom fram till Sand vid Hansesjön, då ville Pontus ner till sjön och dricka vatten. De brukade göra så för den gamla vägen gick alldeles efter sjöstranden, så det gick att köra upp på den gamla vägen. På den tiden högg man kastved och sålde, så alldeles där vid vägkanten fanns en vedkast. Stöttan på den ena sidan hade ramlat ner på marken och låg mitt i vägen. Pontus trampade på den grova änden, stöttan slog upp med en väldig kraft och trängde in i ljumsken på hästen, följde de mjuka delarna på insidan av låret och kom ut med den spetsiga änden uppe på hästens länd.

Erik blev så rädd så han trodde han skulle svimma. Allt gick så fort. Sekunder, så satt käppen där i hästen.

– Vad ska jag göra, säjer Erik högt. Gode Gud hjälp! Inga människor fanns i närheten.

– Jag måste få tag på folk som kan hjälpa mej.

Just då kom en räddande ängel kan man säja. Vem sände honom? En karl på cykel, det var Mät-Jon-Erik, som skulle till Gröna Lund till sin kusin Mät-Brita, som tjänte där. Han skulle dit och köpa smör och ost.

Erik hade bundit Pontus vid ett träd.

– Du kan åka fram på vallen, sa Erik, sen kan du komma snart tillbaks ifall vi behöver hjälp.

– Jag springer fram till Stenbo och ringer till djurläkaren, sa Erik. Ja, ja så blev det. När Jon-Erik kom fram till Gröna Lund prata han så högt, skrek åt Brita, så jag hörde något om häst.

– Är han död? hörde jag Brita skrika.

Jag stod ute vid koken och diskade. Och jag minns va rädd jag blev, sprang till Gröna Lund, fick höra hur dä var. Hem efter cykeln och iväg. Och vilken syn som mötte mej där vid Sand. Det kan jag aldrig glömma! Där stod Pontus i storakogen, ensam med en grov stör mitt igenom sej. Han stod där stilla – bara vände på huvudet och tittade bakåt, så gjorde han flera gånger. Men röra sej det kunde han inte. Han bara undrade vad det var, och det gjorde ju ont. Jag försökte ju trösta honom så gott jag kunde. Länge, länge fick han stå så, veterinären var långt uppe i Bjuråkersskogarna. Så det blev midnatt innan Pontus fick nån hjälp. Det är ju så länge sedan detta hände, när jag skriver det här så har jag glömt vissa detaljer. Men Erik kom tillbaks och Jon-Erik kom och stanna, flera karar från Oppsjö kom när dom hört om olyckan. Jag åkte hem till Alsjö, hem till mina sysslor på vallen som jag åkte ifrån. Det var kväll och dags att gå till vila.

Men genom Bobygden gick Erik och ledde sin bäste vän och kamrat. De gick sakta, Erik tog det lugnt. Spaken var utdragen av djurläkaren, och det gick så bra, den följde senorna så inget var skadat av inre organ. Nu skulle de hem till Källberg, de hade vilat hos Kvickens i Oppsjö en stund hos släktingar och det var bra, men Erik ville ha hem Pontus, medan han kunde röra benen. När han blev i stillhet blev nog allt stelt och ont.

Men Erik var ändå nöjd att allt gick så bra, och att han sen fick hem sin vän. Men tänk om det villa sej riktigt illa, så har pålen kunnat gå upp mot Erik, kastats upp och vad …. Kan ej tänka?

Pontus blev frisk tack vare att Erik skötte honom som ett barn. Och den dan när han gick där utanför lagårn där hemma i Källberg, lade sej på rygg och tumma som vi sa, med benen i vädret. Ja då var vi alla lyckliga. Vi stod där stumma av beundran. Och Erik hade fått igen sin bäste arbetskamrat Pontus.

Detta hände omkring 1959.

Marta Persson

OSTBEREDNING

Upptecknat av Linnéa Wallin 21/3 1988
Till ostberedning använde man en stor oförtent kopparkittel, som skulle blankskuras. Man använde skursand samt Röda Björn.

Till en ost gick det åt ungefär 40-50 liter mjölk. Den skulle värmas till 37 grader, sen hade man i ungefär 2 matskedar ostlöpe och rörde om riktigt i mjölken, drog kitteln från elden och lät den stå tills det löpt färdigt. Då blev det vassla efter kanterna på kitteln, rörde om riktigt i kitteln, så fick den stå tills vasslan sjönk till botten. Öste ur det mesta av vasslan, så tog man ”ostplögg” och blötte det i vasslan, vred ur, och lade över ostkaret, tog upp ostmassan och pressade ihop den i ostkaret. När det var gjort tog man osten ur karet och vände den i vasslan i kitteln och lade tillbaks den i ostkaret. Där fick den ligga tills dagen efter, så den runnit av riktigt. Sen skulle den lagras.

MESSMÖR

Ostvasslan skulle koka under sakta eld tills den tjocknade, utan att bli guldbrun. Då bars kitteln ut för att kallna. Seningen togs upp i en träbytta. Sen man fått tre seningar, kokade man messmör.

Först tog man grädde och hällde i kitteln, sen hällde man i seningarna och så skulle allt koka några timmar tills det tjocknade, under det man rörde, för att det inte skulle brännas vid.

För att prova att messmöret var färdigt, tog man med sleven, och lade uppå messmöret i kitteln och detta låg kvar ovanpå, då var det dags att bära ut kitteln och detta skulle gå snabbt, så det kokade när man satte ifrån sig kitteln och då fick man inte vara intill så kitteln kom i rörelse för då blev messmöret sandigt.

”Magnus ochas” mor Margit Olsson vid ”kokstan” på Stömnevallen 1950.
Foto: Lars-Erik Logård

---

 

Bodland hörande till hemman i Delsbo 1770

Bodland           Antal         Areal åker     Ägarnas hembyar ägolotter
och sval

Smedsbo          8               19,9               Ovanåker – Mora

Brändbo           3               12,5               Fjärdsäter – Tomta

Isbo                 5               21,7               Sjulgård – Fjärdsäter –
Västeräng – Mora

Åbo                  5               31,6               Stömne – Bjusnäs – Tomta –
Näsbyn

Venås               4               21,9               Sjömyra – Näsbyn – Tomta –
Svala

Högtomt           3               15,8               Näsbyn – Mora

Baggälve          5               21,6               Långede – Norrväna – Linfläck –
Vi – Mora

Överälve           10             29,2               Näset – Björka – Berge – Stömne –
Fjärdsäter – Änga – Mora

Stocksjö           1               5,7                 Mora

Långsbo             3               10,3               Norrväna – Ås

Källbergsbo       10             14,2               Långede – Sörväna – Backen

Järnvallen         4               7,8                 Hagen – Hammarsvall – Långede –
Loka

Trollsvallen        5               3,4                 Sörväna

Eckelsbo           12             31,2               Ede – Sjömyra – Östansjö –
Västeräng

Gäddvik            4               9,5                 Sjömyra – Bredåker

Lillbo                6               11,1               Ede – Hammarsvall – Västeräng

Långsbo            9               26,9               Ede – Stömne – Hammarsvall –
Tomta

Gåsbacka          6               23,6               Byn – Sunnansjö – Bredåker

Hagtäkt            1               6,6                 Hagen

2               5,3                 Bredåker – Hagen

Skyttänga         3               3,4                 Näsbyn – Bredåker

Benbro             2               5,4                 Ava

Flottbo              1               2,4                 Hagen

Glugg               3               5,9                 Källeräng

Skommarbo      2               2,9                 Källberg – Vitterarv

Alsjö                 5               11,0               Sunnansjö – Nyåker – Källberg –
Vitterarv

Sala                 3               7,8                 Loppet – Oppsjö

Sandnäs           6               25,3               Västeräng – Sjömyra – Sandnäs –
Näsbyn – Ava

Prettingberg     2               14,0               Hammarsvall – Sjömyra

Vålås                3               8,1                 Vi – Hammaren – Sjömyra

Tolbo                7               19,8               Lund – Ede – Vi – V. Tolbo

Länsjö              5               11,6               Loka – Duvnäs – Strandäng –
Sjömyra

Lindbo              4               9,2                 Berge – Åkre – (Strömbacka)

Ytterhavra        4               12,9               Rossla – Berge – Näsbyn –
(Strömbacka)

Björsarv           2               6,4                 Åkre (Hedvigsfors)

Brännåsen        7               6,4                 Åkre – Hovra – Nordanäng –
Bondebo – (Strömbacka)

Knaggälve        4               20,8               Vi – Mora

Krusänga          2               3,9                 Näsbyn – Stömne

Källa: Storskifteshandlingar V 9, 1:4 LSA = Lantmäteristyrelsens arkiv

Utdrag ur: Geographica skrifter från Uppsala universitets geografiska institution nr 36 Bodland i Norra Hälsingland

Studier i utmarksodlingens roll för den permanenta bosättningens expansion fram till 1850 av Gunnar Bodvall Uppsala 1959. Som exempel kan anföras att Brännåsen i Bjuråker där bönder från Delsbo var delägare finns belagt från slutet av 1400-talet. Pergamentsbrev 1471 den 21 febr (enligt fotostatkopia), (RA = Riksarkivet SOA = Svenska Ortnamnsarkivet)
Ester Larsson, Bondebo

---

FLORAN PÅ NÅGRA DELSBOVALLAR av Arnold Larsson

Från början av 80-talet har jag deltagit i Gävleborgs Läns Botaniska Förenings växtinventeringar för en ny Hälsingeflora. Då jag bor och arbetar i Bjuråker har de flesta inventeringar gjorts där men det har även blivit en del besök i Delsbo socken. Bland annat har en del fäbodvallar besökts. Några Delsbovallar ligger ju i enklaver inne mellan Bjuråkers socken och en i en enklav mellan Norrbo och Bjuråkers socken (Brännåsen). Floran på dessa vallar med direkt, anknytning till Bjuråker har tidigare presenterats i en uppsats om floran på Bjuråkersvallar (1,2).

Genom trampet och den hårda betningen på fäbodvallarna skapades en gräsfilt som motstått igenväxningen mycket väl efter det att fäboddriften upphört. På vallar som slutade brukas för snart 100 år sedan finns fortfarande gräsytor kvar och även en del av örtfloran. Små frodiga snår av hallon och brännässlor avslöjar var gödselstackarna låg.

Nedan ges en förteckning över vallar samt en tabell över funna arter på dessa vallar. Avgränsningen mellan vall och skog är ju inte skarp utan växtsamhällena går i varandra. Vilka arter som räknas till vallen blir därför något subjektivt och kanske ej helt lika från vall till vall. I tabellen är upptaget främst ängs- och hagsmarksarter. Träd och buskar är ej medtagna och ej heller bärris och en del vanliga skogsarter.

Floran på dessa Delsbovallar överensstämmer väl med floran på Bjuråkersvallarna. Ett par små skillnader kan dock nämnas. Rödbläran är vanlig i Bjuråker (fanns på 18 av 20 egentliga Bjuråkersvallar) medan den fanns på 3 Delsbovallar.

Floran stämmer också ganska väl överens med Åkerbloms beskrivning av växter på Hälsingefäbodar från 1951 (3). Han anger där hundkäx, midsommarblomster, smörblomma, prästkrage, daggkåpa, maskros, gökärt, gulvial, kråkvicker, ängsviol, ängsfryle och tuvåtel som karaktäristiska arter på fäbodtunen. Av dessa är det bara gökärt som saknas på här undersökta vallar. Han nämner också bl a vårbrodd, stagg, blåsuga, låsbräken och fjälltimotej som typiska fäbodarter. Även i Medelpad (4) skall fjälltimotej vara knuten till fäbodar. Mascher anger i sin flora över Ångermanland (5) att fjälltimotej också där trivs på fäbodar liksom följande arter: vårbrodd, ängsgröe, nordgröe. stagg, fältarv, rödblära, smällglim, backskärvfrö, vårfingerört. gulvial, skogsnäva (=midsommarblomster), hundkäx, späd ögontröst, fjällskallra, stormåra, gulmåra, ängsklocka och prästkrage.

I den nya floran över Härjedalen har Danielsson listat arter på 24 fäbodvallar (6). De nio vanligaste arter där var kruståtel, tuvtåtel, stagg, rölleka, vårbrodd, ängssyra, midsommarblomster, hundkäx och ängsfryle. Detta stämmer ju också väl med arterna på Delsbovallarna.

1. Råbergsvallen
   Endast östra delen av vallen undersökt vid besök 870712.
2. Klövsvallen
   Förutom arter på listan fanns här som odlingsrester: akleja, syren, riddarsporre, vresros och obestämd liljeart. Vallen inventerad 870712.
3. Stömnesvallen
   Huvudsakligen ganska fuktig gräsmark. Intressantaste fynd här var några exemplar av fältgentiana samt ett tiotal låsbräkenexemplar. Inventerad 850720.
4. Gäddviksvallen

Ett visst åkerbruk bedrevs här varför artlistan kan kompletteras med följande arter (huvudsakligen åkerogräs) som ej står med i tabellen: svinmålla, åkerspergel, vårarv, gåsört, norsk fingerört, hampdån, krustistel, sumpnoppa, tussilago, storven, krypven, kärrkavle och ängssvingel. Inventerad 850720

5. Renåsvallen
   Ett litet yträdgårdsland vid en fäbodstuga gör att artlistan även här kan kompletteras med några arter, de flesta åkerogräs. I detta fall vanlig pilört, svinmålla, våtarv, rödplister, baldersbrå och sibirisk björnloka. Inventerad 850727.
6. Sumåsvallen
   Belägen i Delsboenklav uppe i Bjuråkersskogarna. Skogsväg går rakt igenom vallen. Relativt fuktig mark. Utom arter på listan hittades gökblomster i ett vägdike och humle vid en stuga. Inventerad 870627
7. Ländsjövallen
   Belägen i Delsboenklav uppe i Bjuråkersskogarna. Skogsväg går genom området som är ganska igenvuxet. Inventerad 900630
8. Ytterhavravallen
   Relativt torr mark. Ganska igenvuxen men med öppna tun framför några stugor. Inventerad 840629
9. Brännåsens fäbodar

Ligger i Delsboenklav mellan Bjuråker och Norrbo socknar. Ganska stora öppna gräsmarker kvar. Får har hållits på vallen under en del år. Utom arter på listan fanns här bl.a. jordreva. Inventerad 830824 och 900701.

 

Litteratur
Larsson, A. 1995: Floran på fäbodar-fäbodrester i Bjuråker. Bjuråkers Hembygdsförening. Stencil.

1. Larsson, A. 1995: Floran på fäbodar-fäbodrester i Bjuråker. Växter i X-län 13:2 9-20
2. Åkerblom, D. 1951: Fäbodmarker i Hälsingland. I. T. Arnborg och K. Curry Lindahl (red), Natur i Hälsingland och Härjedalen: 169-189.
3. Lindström, H. 1980: Hackslått-en försvinnande biotop i mellersta Norrland. SvenskBot. Tidskr. 74:281-306
4. Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands Flora
5. Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflor

---

 

 

---

---

 

---

 

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

---

Tillbaka till toppen, till Fäbodar i Forsa

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62