Sista avrättningen i Norrbo 1847

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

---

Läs om Avrättningsplatsen i Norrbo.

---

Läs om Brott och ohyggliga straffmetoder i gångna tider. Klicka på  historiesajten 

---

Läs om brott och straff med bilder

---

Läs och besök Sveriges Fängelsemuseum i Gävle

---

Om avrättningsplatser i Hälsingland, SVT/Gävleborg

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

---

Sista avrättningen i Dellenbygden

Ur Albin Gunsth bok:
Några blad ur Norrbo sockens historia, sid 124-129

Delsbo härad bestod av socknarna Bjuråker, Delsbo och Norrbo.
Dessa socknar hade gemensam avrättningsplats, och den var belägen vid Norrboån. Nedskrivaren av detta bodde i sin ungdom tillsammans med en person som var med vid den avrättningen. Det var bonden på nr 10 i Hålsjö, Norrbo socken. Han var född 15 sept. 1820 och avled den 2 jan. 1921 alltså över 100 år gammal. Han hette (7Y14 släktboken) Lars Nilsson och kallades ”Harsp Lasse”, han var en person med själs-och kroppskrafter i ovanligt gått behåll och en minnesgod berättare ända upp i hög ålder. Han berättade om händelser av intresse som skett i bygden under hans långa liv. En av dessa händelser som gjort det starkaste intrycket på honom var just denna avrättning eller som han uttryckte det: ”Jag var med vid sockengränsen mot Bjuråker, när de högg huvudet av en kvinna, dömts för att hon giftat ihjäl sitt bondfolk genom att gen dem flugdöd”. Här bör kanske nämnas det var arsenik som blandats med mjölk. Arsenik var allmänt brukligt och såldes fritt. Denna avrättningsplats hade ingen gräns mot Delsbo: ”Jag var bland de bygdens unga män som var skyldiga stå i den så kallade ”spetsgården”. Vi unga män skulle slå en ring kring själva avrättningsplatsen. Vi var utrustade med var sin stör, som var vass (vässt el. mycket spetsig). Vi stod man vid man runt om stupstocken. Den som skulle halshuggas hette Fön Bella. Skarprättaren var från Piteå el. Umeå. Denne fick vi inte se för han hade sitt tillhåll i en rishydda i närheten. Den som skulle avrättas hade sina rättigheter, som att ta en säck över huvudet för att slippa se stupstocken. Denna kvinna avböjde denna ynnest. Hon gick frivilligt fram och lade sitt huvud på stocken. Skarprättaren hade också sina förhållningsorder. Om han inte lyckades skilja huvudet från kroppen, med tre hugg skulle detta sonas med att han själv skulle lägga ner sitt huvud på stocken för att halshuggas. (av vem angavs inte). Men när tiden var inne kom han rusande med yxan (bilan) i högsta hugg. Den var stor och blank och blänkte. När bilan föll, så föll även kvinnans huvud, och blodet sprutade rätt ut som när man hugger huvudet av en tupp, sa Nilsson som ryste vid hågkomsten och kommenterade så här: ”usch fy hunnan. Det var ett skådespel för folket, som hade kommit tillstädes i stora skaror. En del var så angelägna att få se att det hade kättrat upp i träden intill. Några eller någon föll ner när de såg huvudet rulla på marken. Sedan grävdes liket ned på platsen”.

Bild ur Albin Gunsth bok, på bonden (7Y15) Lars Nilsson vid 96-årsdagen ögonvittnesberättare om avrättningen 1847.

---

—7Y15— Uppgifter ur släktboken
14 Lars Nilsson, *15/9 1820, s. t. bonden N. Larsson i Ö. Hålsjö s10, Norrbo. G. 13/11 1853. Bonde i Ö. Hålsjö s10. † 2/1 1921.
(X6)32M16 Ingrid Andersdotter, *21/4 1822, d. t. sold. A. Törnqvist i V. Hålsjö. † 22/11 1906.

---

SVENSKA PACIFIC TRIBUNEN DEN 28 OKTOBER 1920

En pigg 100-åring. Förre bonden Lars Nilsson i Hålsjö i Norrbo, Helsingland, fyllde den 15 september etthundra år. Han föddes nämligen den 15 september 1820 på den gård, där han ännu är bosatt. Åldringen har godt ”påbrå”. Hans far var 94 år gammal, då han afgick med döden. En syster till hundraåringen dog först vid 89 års ålder och en annan syster, soldatänkan Helena Hög, fyllde 91 år samma dag som Lars Nilsson fyllde 100. Den gamle är frisk och kry, han tar promenader i det fria eller sjunger en gammal visa, om någon vill höra på. Och om ett par dagar ämnar gubben tillryggalägga de två-tre milen in till Hudiksvall för att titta på ”marsknan” (Hudiksvallsmässan) — dock inte till fots utan i bil.

KÄLLA: Swedish American Newspapers/Svensk-Amerikanska Tidningar
AVSKRIFT: Viveca Sundberg

---

Man kan inte undgå att tycka att sådana här händelser uti våra bygder ligger ända borta i den grå forntiden. Men då man hört den som själv på nära håll upplevt detta, måste man dock konstatera, att så inte är förhållandet, blott drygt etthundratrettio år har nu förflutit. Utan att här gå in för att närmare skildra det olyckliga förhållandet och omständigheterna samt detaljerna och motiven omkring giftmordet skall dock sägas att det av Lars Nilsson uppgivna förhållandena, stämmer väl med polisrapporten. Båda makarna befanns döda 1 augusti 1845. Den i avrättningsprotokollet uppgivna tredje person, var avliden den 2 juli 1845. Delsbo häradsrätt dömde pigan Brita Andersdotter från Sörväna i Delsbo socken, att mista livet genom halshuggning. Skarprättaren skulle gräva ned hennes döda kropp på galgbacken eller avsides i skogen därikring. Dock skulle domen underställas Svea hovrätt för ytterligare prövning och skärskådande. Domen fälldes den 16 augusti 1845. Sedan dödsdomen kommit till allmogens kännedom, så reagerade norrboborna, särskilt de som bodde intill avrättningsplatsen vid Norrboån. De vände sig till prosten i Norrbo med bön om hjälp att bli befriade från det fruktade obehaget som man förutsåg skulle komma att hända därstädes. Denna åsikt delades även av prosten Lars Olof Berg som sammankallade sockenstämman med sockenmännen som hölls den 24 maj 1846, vilket protokoll på ett detaljerat och uttömmande sätt åskådliggör förhållanden och önskemålen om att avrättningsplatsen förflyttades från denna plats. Protokollet återges här i moderniserad form. Protokoll fört vid sockenstämma den 24 maj 1846.§.6. Uppå därom av ordföranden väckt fråga, igenom pålysning kungjord fråga, samt senast föregångna överläggning, beslöto sockenmännen att till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet avlåta följande skrivelse eller ansökan.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gefle.
Till avrättsplats för Delsbo tingslag har hittills, dock så vid vi förmått utforska icke förr än någon tid tillbaka än högst 150 år då varit begagnat ett vid Norrboån beläget ställe i sidan av den spetsvinkel, som formerar sig av de båda vägar, vilka ifrån ovannämnda å löpa till Delsbo och Bjuråker, vilket ligger helt o hållet inom Norrbo sockenområde, helt nära intill dess rålinje mot Bjuråker och icke längre än vid pass 1/3 dels fjärdingsväg ifrån gränsen mellan Norrbo och Delsbo. Inom Norrbo församling har länge varit rådande ett allmänt missnöje därför att Norrbo socken skolat bestå avrättsplats åt hela Delsbo härad, helst som socknen både till omfång och folkmängd är den obetydligaste socknen av häradets tre socknar Delsbo, Bjuråker och Norrbo. Försäkrande sig till dess socknars sammanlagda areal ungefär 6 till 7 och till deras sammanlagda folkstorlek ungefärligen som 1 till 9. Det har gjort Norrbo sockens invånare ont att en del av deras område begagnats liksom till skräpvrå. Dit hela häradet undanfört alla sina förkastade vargar, döda delinkventer och självspillingar att förtiga det obehagliga känslointryck som alltid verkar genom närheten eller åsynen av ställen vilka erinra om så ohyggliga uppträden som dödsdomars exqverande jämte de rysliga brott varav de blivit föranledda.

Norrbo sockenmän som förgäves efterforskat det i sanningen besynnerliga förhållandet att skarprättare platsen blivit lagd just inom den minsta socknen i härandet, beläget helt o hållet därinom, samt på ett icke ringa avstånd från den ena av häradets socknar, hava dock burit sitt missnöje häröver stillatigande så länge socknens odlingar tidigare i ringa mån sträckte sig på den omförmälda platsen. Och densamma följaktligen icke förut kommit på närmare avstånd här omgivna av några valltäkter som på senare tiden och i synnerhet de senaste åren har förhållandet mycket förändrat sig, icke mindre än sex hushåll utgörande tillsammans 50 människor befinner sig för närvarande bosatta nära intill avrättningsplatsen, och så nära att de flesta kunna ifrån sina fönster åskåda vad som sig där tilldrager.

Det är onödigt att platsen således i avseende härpå är högst illa vald och numera för slikt ohyggligt ändamål ganska otjänligt. Denna omständighet ökar också den befogenhet Norrbo sockenmän anse sig äga: Att hos Kungl. Befallningshavare, dels ödmjukast anhålla om gunstigt förordnande domare eller också möjligen ortens kronofogde att i häradet anställa en noggrann undersökning i avseende på var rätt varmed inom Norrbo belägna avrättningsplatsen av hela häradet begagnats. Dels att i händelse denna rätt befinnes vara allenast ett primitivt självrådigt tilltag men ej grundat på något formligt av handlingar bestyrkt fördrag häradets socknar emellan, vilket Norrbo socken medfört något slags vederlag eller ersättning för den upplåtna platsen. Vi vill allvarligen protestera emot att ett längre begagnat av nämnda plats för andra brottslingars avrättande och begravning än möjligen dem som tillhör Norrbo socken och detta då mycket mer som vi hava den största anledning förmoda att den lagliga rätten till vidsträcktare begagnande är alls ingen, emedan man både i Norrbo, Bjuråker och Delsbo traditionsvis har sig bekant att i fordom tid och för mindre är 200 år tillbaka funnits en avrättningsplats för vardera socknarna och således av begynnelsen härandet icke haft någon gemensam sådan.

I avseende därpå då en förmodad snart förestående avrättning inom häradet våga vi slutligen även anhålla att med den begärda undersökningens hållande måtte fortskyndas så mycket som möjligt på det Norrbo icke är skyldig hålla avrättningsplats åt Delsbo. Den befarande avrättningen då kommer att verkställas å Delsbo till vilken delinkventen hörer. Vilken skrift skulle vid ingivandet underskrivas på sockenmännens vägnar av de personer som kommer att protokollet underskrivas. L.O. Berg.

På sockenmännens vägnar: Jon Jonsson i Gammelsträng Jon Mickelsson i Hålsjö.

Till prostens beskrivning om avrättningsområdets gränser, skall påpekas att vägomläggning skett. Vid den tid som prosten beskriver vek landsvägen från Norrbo till Delsbo av strax sedan åbron passerats och löpte parallellt med ån, mellan nuvarande sommarhemmet Dellenbadens restaurang och kyrkbyggnad för att strax intill södra Dellen passera sockengränsen Norrbo-Bjuråker, vid gården Kyrkbyn 4:10 ”Målar Jonkes” kallad, som ligger inom Bjuråkers område.
Skillnaden i beskrivningen är den att just härifrån anlades 1927 den nya vägen till Bjuråkersvägen.

Vad folk vid Norrboån fruktat hade redan hänt, då besked kom från Kungl. Kommerskollegium dit ärendet av Kungl. Befallningshavande hänförts för avgörande. Besked erhölls den 7 april 1847 till vilket sockenmännen vid sockenstämma den 24maj 1847 fingo ta ställning. Kollegiet hade förklarat att frågan ej hörde till Kungl. Befallningshavandes prövning, varför den borde prövas genom i laga ordning instämning till domstol. Sockenmännen beslöto då att instämma Delsbo och Bjuråkers sockenmän att de hädanefter ej skulle äga rätt till begravande av illgärningsmän ej heller avlivande av sådana som för brott blivit dömda till döden inom dessa socknar, ej heller för begravande av självspillingar på detta Norrbo sockens område.

Utsågs nämndemännen Jon Mickelsson och Jon Jonsson att å sockenmännens vägnar uttaga stämning och tala i målet, som även skedde. Målet avgjordes vid Delsbo Häradsrätt den 28 dec. 1847 inför nämndemän från Ljusdal och Järvsö socknar. Häradsrätten meddelade utslaget att de fann skäligt bifalla käromålet. Detta innebar att Norrbo sockenmän för närvarande ej kunna förpliktigas framgent upplåta omtvistat område å deras enskilda mark belägna område. Häradsrätten hade funnit att nuvarande avrättningsplats på kartan var belägen på hemmanet nr. subb 6 Wedmyra inom Norrbo skogsområde. Häradsrätten fann att det icke tillkom den att avgöra om endast en avrättningsplats för hela häradet skulle finnas eller stället för densamma. Före Häradsrättens utslag hade förberedande utredningar skett och infodrats av bland andra kronofogde Joh. Liden som i sitt yttrande skriver: Kungl. Maj:ts o kronan kan inte undgå att upplåta plats till avrättsplats alldeles likgiltigt så framt den förlägges intill allmän landsväg, enär inom härandet alla socknarna är ägare till sådan jord lydande under boställena. På grund härav jag och Kungl. Maj:ts o kronans vägnar icke kan hava något emot, att i händelse nu befintliga å kartan upptagna avrättningsplats skulle befinnas icke vara lagligen tillkommen. Den må flyttas till något invid allmän landsväg beläget ställe å utmark tillhörande någondera sockens prästbord, enär annan avskild kronojord inom härandet icke finnes. Förmodande jag att Delsbo prästbord som är störst, och inom vilken socken skifte nu pågår, varigenom det bäst passande ställe, någorlunda jämt och stenfritt icke för sankt kan utstakas, därvid först billigtvis bör ifrågakomma – varande i min tanke en vidd av tolf kappland för avrättsplats – fullt tillräcklig. Norra Hälsinglands kronofogdekontor i Glimsta den 24 dec. 1847. Joh Liden.

Under tiden hade befolkningen vid avrättningsplatsen trots allt upplevt den fruktade avrättningen. Sedan häradsrätten i Delsbo tingslag den 16 aug. 1845 utfärdat dödsdomen, fördes den åtalade o dömda till länshäktet i Gävle. Enligt domslutet skulle domen underställas Svea Hovrätt, som den 7 okt. 1845 fastställde Häradsrättens dom, och hade Högsta Domstolen den 13 maj 1846 icke gjort ändring av domen.
Slutligen hade Brita Andersdotter begärt nåd som avslogs av Högsta Domstolen den 12 nov. 1846. När dödsdomen blivit verkställd framgår inte av tingsprotokollen.

Av en förteckning hos Riksarkivet i Stockholm på personer, vilka för grövre brott blivit dömda eller under framtiden stälde i Hälsinglands norra Domsaga år 1845 och som är utfärdad på Häradshövdinge ämbetets vägnar, av Carl Stenberg, är detta mål uppräknat. Verkställandet har redovisats i rapporter från fängelser o arbetsinrättningar, varifrån följande kopia erhållits: ”Skarprättare A. Lund har denna dag skickligt halshuggit pigan Brita Andersdotter från Sörväna Delsbo socken, som genom Kungl. Maj:ts utslag 13 maj 1846 blivit för, det hon genom förgiftning uppsåtligen avdagatagit tvenne personer, samt även tillskyndat en tredje döden, dömd att genom halshuggning mista livet, samt å avrättningsplatsen nergräft den döda kroppen – avrättsplatsen i Delsbo den 29 januari 1847.  Joh Liden”.  Den själasörjare som fick den svåra och tunga plikten att ledsaga den dödsdömda till stupstocken var ingen mindre än den kända Delsbo prosten Lars Landgren.

Därmed avslutades denna epok av avrättningar uti Dellenbygden. Någon ny avrättningsplats blev tydligen icke uttagen och i varje fall icke kommit till användning. Det uppnådda syftet var nått för de människor som med fasa varit grannar till denna rysliga händelse.

Avskrift:
Åke Nätterö

---

Hudiksvalls Tidning 12 dec. 1970

Av Bror Jonsson, med Erik Lie som ciceron.
Saxat ur en längre artikel av Åke Nätterö

– Här var den stora flata sten hällan vid vägkanten, där Fön-Bella steg av hästskjutsen. Hällan sträckte sig ett stycke ut i vägen på vänster sida från Delsbo räknat. Och den sprängdes i tusen bitar en dag i slutet av augusti 1934 av vägarbetarna Helge Berglöf och John Sälg. Det hade blivit motorplogning och då tog man bort sådana här stenar, som skrapade mot plogen…

Ja, just här låg Fön-Bellas sten. Cirka 25 meter norr om rågången till Snars skifte. Min mors moster, Brita Strand, följde mig hit och visade stenen och talade om, att det var här som Fön-Bella satte ner foten, när hon steg av fångstskjutsen och gick till fots med Landgren till avrättningsplatsen. Förr var det allmänt känt, var platsen låg, men nu har det fallit i glömska.

Den som följde henne till stupstocken var prosten Lars Landgren. Han har själv berättat om händelsen. Han som skulle ge henne tröst blev så djupt gripen att tårarna strömmade utför hans kinder. Det blev, berättar han, hon som fick trösta honom i stället. Hon hade nu ångrat sig bittert och fått visshet om att Gud förlåtit henne den stora synd hon gjort. Hon hade blivit omvänd till att tro på Gud och förlita sig på honom och hon gick frimodigt i döden. På vägen fram till avrättningsplatsen sjöng hon Brorsons kända psalm, ”Jag går mot döden, var jag går…”

Evangelium en Guds kraft till Frälsning
Denna fruktansvärda upplevelse satte djupa spår hos den nyblivne kyrkoherden i Delsbo. Det har omvittnats av honom själv och andra. I sina ”Gamla minnen från Delsbo och Bjuråker” (Gefle 1893) sägen Wengelin att ”Redan andra året sedan han tillträdde sitt pastorat, fick han den tunga plikten att före en mörderska till stupstocken. Denna händelse grep mäktigt hans sinne och blef icke utan inflytande på hans lif”.

Mera uttömmande berättar prosten Alfred Steinmetz i Bollnäs om vilket inflytande händelsen hade på Landgren. Steinmetz hade själv varit elev till Landgren, när denne var rektor vid Hudiksvalls läroverk, och blev sedan en av hans nära förtrogna och medarbetare.
Uttalandet är återgivet i Torsten Bohlins bok om Landgren (Diakonistyrelsens förlag 1942) där det sägs att Landgren i sin förkunnelse med hänförelse talade om evangelium som en Guds kraft till frälsning:
”En särskild händelse skall ha påverkat honom starkt i denna riktning. Ett par år efter sitt tillträde av pastoratet hade han fått det svåra uppdraget att ledsaga en mörderska till stupstocken. Vad som härvid tilldragit sig omförmäldes så: Hos henne hade under fängelsetiden ett nådens och Andens verk så mognat, att hon nu i stor trosfrimodighet och helig hänförelse gick den rättvisa men nesliga döden till möte. Vad Landgren hade vetat, det såg han nu här förkroppsligat. Här hade läran, nådebordet, övergått till liv och skapat ett hjältemod, som ödmjukt men fast trotsat döden. Landgren skulle leda henne till stupstocken, men behövde snarare ledas, ty den starke mannen bävade; han skulle trösta henne, men rörelsen kvävde hans röst”.

Denna troshändelse kom utan tvivel även att betyda mycket även när det gällde Landgrens inställning till läsarna. Han skulle senare få uppleva att hans egen dotter blev nära anknuten till läsarrörelsen.

 

(Aftonbladet, Tisdagen den 22 December 1846 Supplement)

Landskap: Hälsingland

Tidpunkt: 29 jan 1847
Brott:       Giftmord

Text:        Delsbo tingslags avrättningsplats – Gävleborgs län: Brita Andersdotter:

”Hudiksvall den 25 Juli. Kongl. Maj:t har i nåder afslagit pigan Brita Andersdotters ansökning, att, af gunst och nåd, varda befriad ifrån det henne för mord ådömda dödsstraf. Någon schism har uppstått om afrättsplatsen, hvilken Norrbo socknemän vill behålla för egen räkning. (H. V.)” (Aftonbladet, Thorsdagen den 30 Juli 1846)

”Hudiksvall den 12 Dec. Kongl. Maj:t har afslagit bondedottren Brita Andersdotter i Sörväna, Delsbo socken, förnyande ansökning, att, af gunst och nåd vinna befrielse ifrån henne af Delsbo häradsrätt i dömdt dödsstraff; och kommer, med anledning af vederbörande fångpredikants anmälan, att hon om fjorton dagar vore beredd till döden, afrättningen att ske någon dag i slutet af månaden. (H. V.)”

 

---

Siffror inom parentes ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister

De mördade makarna:

(46P6) Hans Jonsson född 29/7 1791 son till nämndeman J. Hansson i Sörvena Delsbo. Måg och bonde i Sörväna s2. Död 1/8 1845 (förgiftning)
(44P8) Kjerstin Mickelsdotter född 21/11 1793, dotter till bonden M. Ersson i Sörväna s2. Död 1/8 1845 (förgiftning)
Barn:
Jonas 26/9 1816 Gift 1841 med Brita Eriksdotter i Sörväna 1
Erik 8/2 1824 Gift 1859 med Helena Eriksdotter. Husman i S. Sannäs
Anna 27/7 1827 Gift 1854 med Olof Ersson Bonde i Edsäng 3, Delsbo

---

Den avrättade Fön-Bella:

(14T7) Brita Andersdotter född 9/3 1824 dotter till Anders Eliasson i Västeräng 4, Delsbo. Avrättad 29 januari 1847 (enl. släktbok och husförhörslängd).
Barn:
Anders Ersson 11/4 1845 – 25/9 1924

 

HÄR LÅG TROLIGEN AVRÄTTNINGSPLATSEN

 

Riksantikvarieämbetets karta. Den blå markeringen är sockengränsen mellan Bjuråker och Norrbo. Här har sockengränsen en 80 meter lång och mer än 50 meter djup öppning.

Vi är flera som haft synpunkter på var avrättningsplatsen kan ha legat. Men allteftersom vi själva blivit alltmer informerade och insatta i de villkor som ställdes på en avrättningsplats storlek, terrängens lämplighet och platsens publika läge, återstår bara en tänkbar plats vad vi kan se. Den enda plana plats som är tillräckligt stor (drygt 400 kvm) i kilen mellan vägarna Delsbo och Bjuråker, är där Norrbo sockengräns gör en omotiverad utbuktning.

Inför den offentliga avrättningen byggde man upp en avrättningsplats för att så många som möjligt skulle kunna se det makabra skådespelet. Platsen skulle vara så stor att det finnas plats för spetsgården som bestod av mellan 100-150 personer i dubbla led. Se Wikipedia.
Även om spetsgård och allt i övrigt troligen var betydligt mindre vid den här avrättningsplatsen än vad reglementet föreskrev, så kvarstår den skriftliga lägesbeskrivningen.
Både avrättningsplats och galgbacke skulle vara väl synliga för de som passerade förbi på landsvägen. Att bevista en avrättning hörde till. Straffet var inte enbart till för att hämnas brottet utan också för att varna befolkningen. Avrättningsplatsen låg helt nära intill dess rålinje mot Bjuråker, skriver Gunsth i sin bok. Även den uppgiften styrker avrättningsplatsens läge.

Idag är platsen uppodlad åkermark. Vägen fram till åkermarken går strax intill Målar-Jonkes (se bild nedan) där den ansluter till vägen mot Bjuråker. I äldre tid var vägen en förbindelselänk, en genväg mellan landsvägarna Bjuråker och Delsbo.
Den sammantagna bedömningen blir alltså att avrättningsplatsen låg där sockengränsen gör en omotiverad konvexitet.

---

Vem var då Målar-Jonke?

—18F1— Bjuråkers släktbok
(W29) »MOSES» LARS LARSSON, * 7/8 1837 i Rättvik, Kopp. G. 26/9 1858. Infl. 1876. Målare. Bos. i Kyrkbyn 4:10, Bjuråker. Fastigheten avsöndrad från Kyrkbyn 4:3. Såld till sonen Jonas Larsson den 8 januari 1907 enl. lagfart. † 26/3 1915 Kyrkbyn 4:10, Norrboån 10.
(W29) BRITA ANDERSDOTTER, * 20/2 1834 i Rättvik, Kopp. † 13/3 1930
ANDERS »ALMGREN» * 24/11 1858. Utfl. t. Hudiksvall 1876
LARS * 10/11 1861. Målare                                2
ERIK * 12/6 1864                                             3
OLOF * 28/8 1867. Utfl. t. Attmar 1898
KARL * 8/12 1870. Utfl. t. Sth. 1893
JONAS * 11/12 1874                                         4

—18F4—

1 JONAS LARSSON, * 7/12 1874, s. t. mål. L. Larsson i Kyrkbyn, Bjuråker. G. 20/8 1916. Mål. Bos. i Kyrkbyn 4:10, Norrboån 10. † 21/5 1936.
(X27) ANNA BRITA LARSSON, * 18/8 1883 i Ljusdal, Gävleb.  Utfl. t. Ede, Delsbo, 1937.† 1/5 1975
BRITA MARGIT * 15/10 1917. Utfl. t. Göteborg 1941. (Konstnär)
LARS JOHN * 6/6 1923. Chaufför Gift 1948 Utfl. till Forsa † 23/10 2016 Berglock 1:41

Nu ägs fastigheten av Lenita Lundquist i Sollentuna

Gården Målar-Jonkes Norrboån 10, till vänster. Vid soptunnan går vägen till avrättningsplatsen, som är gamla vägen mot Bjuråker.

Det här är en bild från nätet som visar en större avrättningsplats.

Bjuråkersvägen. Till vänster står gränsstenen (sockenrået – rålinjen) mellan Norrbo och Bjuråker. Till höger mitt i bild syns vägen som går fram till gården Målar-Jonkes som vi ser i bakgrunden. Det är från den här gränsstenen som sockengränsen gör en oförklarlig utbuktning mot höger, istället för att gå rakt fram vilket den gör längre ner. Därför är det troligt att det var här på det gröna fältet som den offentliga avrättningsplatsen låg. Här på landsvägen trängdes folk för att se det makabra skådespelet när Fön-Bella blev avrättad, och det var härifrån man kunnat beskåda tidigare avrättningar och steglingar som förekommit på den här avrättningsplatsen.

Detta blev den sjätte och sista avrättningen vid den här avrättningsplatsen. 
Tidigare avrättningar 1706 –1748 – 1772 – 1799 – 1833.

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78 Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av: Åke Nätterö

---