Med vidjor och hank gjorde man bland mycket annat både bindslen och kvastar
Filmer
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Vidjor och hank
Uppteckningar från Bergsjö av SIGNE WIDHOLM
Bindsle ur egen samling
Av vidjor har man här i trakten tillverkat en hel del redskap, både att använda självständigt samt som binde- och föreningsmedel.
Vidjor växa bäst på knallar, efter diken, kring gamla björkstubbar, på jordlänta platser och allra bäst där man svedjat. Bäst äro de om de växa raka och med så lite kvist som möjligt. En vidja kan man inte taga av en stor björk, utan den måste ha växt fristående. Vidjorna kan med lätthet användas för sitt ändamål, även om de äro ända upp till 2 – 3 cm grova i rotändan. Smalare vidjor går naturligtvis lättare att vrida. Längden är olika för olika ändamål, från 1 till 2 meter. De skäras i regel av vid marken när de tagas. Bäst äro vidjorna på våren eller hösten. De äro inte så bra på sommaren då de växa. De vill gärna ”flusa” sig när man vrider dem. På våren löper barken och då kan man bäst skrapa dem rena från bark. Då blir de finast. De tider det gick lättast att hantera vidjorna, gjorde man i ordning vidjor för hela året. Söndriga redskap av vidjor lagades, nya tillverkades. Så gjorde man i ordning vidjor, som skulle användas under året för behov. De måste först läggas i vatten och mjukas upp innan de kunde användas. De lades merendels i kallt vatten, men kunde även läggas i varmt, då blev de fortare mjuka. Frusna vidjor måste man först tina upp innan de kunde användas, men eljest kunde man ta dem vilken tid som helst på året.
En vidja skrapas
När man skulle vrida en vidja, skar man först av alla kvistar mycket noga utan att skära i stammen. Hände detta ville vidjan gärna gå av, då man vred den. Sedan skrapade man vidjan fri från bark. Man lade vidjan mot högra knäet med rotändan emot sig, höll i toppändan med vänstra handen samt satte en vass kniv mot vidjan och drog den fram och tillbaka, under det man snodde den. Sedan steg man på rotändan av vidjan med vänstra foten och började sno toppändan. Man hade den högra handen överst och nyporna eller händerna rätt nära vandra. Sedan man snott eller vridit vidjan så, att man kände att den inte gick av, fortsatte man att flytta vänstra handen utefter vidjan för att få så stor båge att vrida som möjligt. När bågen blivit så stor, att man inte längre kunde sköta den, fick man flytta (fettja) högra handen efter och släppa toppen. Detta fortsatte, tills man kommit ungefär en dm från rotändan, vilken icke skulle vridas utan hållas stel för att kunna stickas in var som helst vid användningen. Den skars spetsig eller också snett av för att kunna stickas in mellan kvistar eller dylikt under arbetet.
En vidja vrides
Skulle inte vidjorna omedelbart inte användas, utan nyttjas vid ett senare tillfälle, böjde man ihop vidjan till en ring ungefär 2 dm i genomskärning och snodde sedan båda ändarna omkring ringen. Man gjorde, som nämnts i ordning en hel hop sådana ringar och trädde dem på en särskild gjord ”trälls”, som knäpptes ihop. Sedan hängdes de på en vägg ute i ett lider eller dylikt för att vid behov blötas, lindas upp och formas för olika ändamål. En hel del självständiga redskap gjordes av vidjor såsom träljar (kallas visst trägg i södra Sverige). Dessa användes till en hel del olika saker, både självständigt och som hjälpmedel till bindslen för både kreatur och hästar, tjuder (tör) och gäll. Man hängde träljar i taket för att träda igenom dem med käppar eller stänger och sedan hänga brödspetten eller virke, som skulle torka, på dem.
En s.k. trälj eller ring, gjorde man på följande sätt: Sedan en vidja skrapats och vridits som förut beskrivits, slog man en knut ytterst på rotändan. Därefter tog man ungefär mitten på vidjan och vek toppändan tillbaka om densamma. Sedan stacks ändan in mellan snodden så att den inte syntes. Man kan även göra en trälj av två vidjor. Det tillgår på samma sätt, utom det, att man icke vrider vidjorna tillbaka, utan fortsätter att vrida eller sno dem om varandra. Sedan viker man tillbaka toppändarna så att man får en ögla. En trälj kan man knäppa ihop till en rund ring. Den ände där knuten finns kallas då för ”knäppända”, den andra för ”knapplycka”. Man knäpper igenom öglan med den ovridna ändan av vidjan.
Man kunde hänga träljer i taket ute i ”häbbret”. Man stack då vanligtvis en käpp mellan takåsen och taket och hängde träljen på käppen. Sedan kunde man hänga en fårbog eller dyligt i träljen.
Till tjuder (tör) gjorde man även träljar, men då bands dessa icke ihop, utan man fäste ändarna i varandra, flera stycken så långt man ville ha tjudret. Sist gjorde man en liten trälj, lagom att sättas omkring djurets fot samt på den andra ändan av tjudret en ögla att sätta ”törstaken” i, när man skulle ”töra” ett djur. En trälj kunde användas för att få en ”le”, t. ex. på en dragkälke. En Trälj eller ring utgjorde ”tuga”, en annan fästes vid dragställningen på axeln. Den skulle fungera som led, och kälken gick därigenom lättare att dra. Kälkarnas tugu (tögö) bestod alltid av vidjering. Slädkarmarna bands ihop med hankar och vidjor, likaså kolvedskälkarnas stolpar. Man hade ofta vidjor med, när man var ute och körde. Det var bra att ha dem till hands om något av kördoningen gick sönder. Vidjor ha använts att binda över lass, t.ex. hölass, och då använde man en lång vriden vidja. Bärremmar till kontar, mesar och tjockmjölkstinor voro i regel gjorda av vidjor, ävenså användes vidjor som handtag till ämbar, kistor m.m.
Vid flottningen har man säkert tidigare använt sig av vidjor i stället för kättingar. En ”f” t.ex. gjordes av 2 – 3 timmerstockar, som bands ihop av vidjor. Sedan stod flottaren på dem under sitt arbete. Ävenså talas det om, att bommar varit hoplänkade med vidjor. S.k. snöskor (trögor) för människor och hästar voro helt eller delvis gjorda av vridna vidjor.
Halmtak
Ladornas halmtak voro lagda med hjälp av vidjor. Taket bestod väl först av timmer (åsar), sedan lades de s.k. rafterna på. Från översta åsen (kroppåsen) och ner, med ungefär en halv meters mellanrum, bundos dessa fast vid stockarna med hank och vidjor. Därefter lades råghalmen på. Även den lades från översta takåsen och ner. Ovanpå hamlen lades stänger ganska nära varandra, på dessa lades slutligen stenar för att hålla halm och stänger kvar. Olika sorts ”svegar” gjordes även helt eller delvis av vidjor. En lång, vriden vidja med snodd ögla i toppändan, varigenom toppändan drogs vid användningen, hade man som sveg. Ävenså kunde man göra ringar av vide, granrötter eller dylikt samt sedan på olika sätt binda ihop dem med vridna vidjor. I dessa kunde man bära hö, halm o. dyl. Ofta när man under höbärgningen skulle bära hö i en sveg var det tävlan om vem som i svegen kunde bära den största bördan. Både kvinnor och män buro bördor och många gånger klarade kvinnorna lika stora bördor som männen.
Det berättas även om en kvinna som haft många barn och fått hängmage, att hon gjorde seg en sorts sele av vidjor och som hon använde som hjälp att bära upp magpartiet.
Kvastar och vispar bundos av vidjor från björk. Diskviskor av avbarrat granris bundos som kvastar med vidjor.
Gångjärnen och stängslet på grindar till beteshagar o. dyl. voro ofta av vridna vidjor.
På de flesta båtar och ekor var tidigare fästat en ring av vidjor runt årtullen (fästet för årorna). I denna ring anbringades årorna när man skulle ro. En del ekor med detta fäste för årorna användes fortfarande.
Hästens sele var i gamla tider delvis gjord av vidjor. Äldre personer berätta att de som barn sett sådana, där t.ex. dragläder, uppehåll, bakrem och de öglor (åla), där selstickorna sattes, voro gjorda av vidjor. Så småningom har de olika sakerna ersatts av läder.
Hankband av gran och en gjordes även, men dessa användes mest när man skulle göra en gärdsgård (hage) och kallades då bandstake. Med dem band man ihop de stående störarna mellan vilka man lade slanorna (rolängderna). Dessa slanor voro mestadels kluvna och man måste i regel vara två när man klöv dem. En meters mellanrum var det vanligaste mellan dessa störar, voro de tätare satta kallades gärdsgården ”fast-bandhage”. Tidigare användes även björkvidjor till dessa gärdesgårdar. Under senare tid ha hankbanden varit gjorda av gran och en. Dessa gärdesgårdar används fortfarande här och var (på denna plats).
När man på hösten skulle göra björkriskvastar för vinterbehov, tog man alltid riset sedan träden fällt bladen. Vidjorna togs samtidigt. På en bondgård hade man en hel del användning för kvastar under året, bortåt 60 – 70 st. En del kvastar gjordes större och grövre för att användas vid sopning i ladugården (fäjse), på logen (lon) och ute i lider (lere). Mycket viktigt var det att en björkriskvast låg utanför förstubron under vintern, med vilken man skulle sopa av sig snön innan man gick in i stugan. Gamla nötta kvastar blir hårda. Dessa användes till att sopa kornas båsar, ute på gården, på vägen omkring stugan samt till att skura golv med.
Skurning av golv med en björkriskvast
Vid skurning steg man på kvasten med högra foten och ofta stödde man sig på en käpp för att kunna ”ligga at” bra, när man gnodde fram och tillbaka med foten.
Inför midsommarhelgen
På midsommarafton skulle man, sedan man gjord undan de flesta sysslorna för helgen, göra en midsommarkvast och en rismatta att lägga framför förstutrappan. Lövet skulle då inte repas av utan sitta kvar på riset, men kvastskaftet skulle däremot skrapas väl rent från bark så det yste vitt. I och med att man fått midsommarkvasten färdig kom helgdagsstämningen på allvar. Björkkvastar användes fortfarande i bondgårdarna, men de bindas då i regel med ståltråd. Även bruket att binda rismatta och midsommarkvast lever kvar somligstädes.
Björkrismatta och kvast
Granriset till ”disktvögorna” togs alltid på våren för att vara avbarrat, när man under sommaren och under hösten skulle binda dem. Man kunde även ta vara på granriset, som legat framför förstugutrappan och använda det för samma ändamål. De som hade fäbod fick ofta sina ”tvögor) gjorda av fäbodstintan. En av de första dagarna hon av i ”boan” skulle hon taga granris och lägga på stenar i solen så att barren torkade av. Sedan band hon under sommaren ”tvögor” för det egna behovet i boan, samt för att användas i bondgården under sommaren. När man på hösten boförde hem från fäboden skulle de hängas bak på lasset. Desto större ”tvögknippen”, desto duktigare var bojäntan.
Visparna gjordes på våren, när det gick lättast att skala (”fläsa”) av barken på riset. När man skulle skrapa en vidja, kunde man lägga en säck eller en annan klut över knäna, om man nu hade kläder på sig, som man var rädd om. På ljusa tyger blir mörka fula fläckar efter björkens bark och saft, som knappast går att tvätta bort.
Höstsyssla
Det är möjligt att man för en 70 – 90 år sedan (= 1963), och dessförinnan, har gått ihop och gjort en del av dessa vidjearbeten. Sedan är det nog mest kvastar man hjälpte man varandra med. Man håller vanligen till ute i ett lider, inne i en bryggstuga, om det finns någon, och ibland även inne i köket. Kvastarna gjordes sällan förrän alla utesysslor för hösten voro undanstökade. Riset togs innan det blev snö, men kvastarna gjordes, när det passade bäst för arbetet. Dessa uppsittarkvällar emotsågs, åtminstone av de yngre ungdomarna, med stor förväntan. Husmodern brukade då i regel bjuda på det bästa huset förmådde. Det var då skratt, sång och historier. Man satt då uppe tills långt på natten vid talgljusets sken, eller, under senare tid, med en osande fotogenlampa som belysning.
När man börjat forska i vidjans användande i forna tider, blir man förvånad över, att man på så många olika sätt förstått att göra sig nytta av detta enkla föremål.
Källa:
Hälsingerunor 1963
Av Signe Widholm
Avskrift, Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062