Losdramat 1939

Dellenportalen har samlat uppgifter om Mord i och omkring Dellenbygden.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

---

Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner

---

Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!

---

Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.

---

Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss

---

Här kan du läsa om Brott och ohyggliga straff i gångna tider. Klicka på  Historiesajten.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

En Valborgsmässa i Hälsingland

Det var valborgsmäss och dessutom dubbelledigt eftersom sista april inföll på en söndag och 1 maj för första gången upphöjts till borgerlig helgdag. Runtom i Sverige samlades folk denna kväll på festplatserna för att hylla och hälsa våren välkommen ”på sina kransar”. Det rådde ljus och glad stämning, men där fanns också en bekymmersam underton av oro.

Medan vi här hemma förberedde oss på att till sommaren välkomna ungdom från hela världen till den första Lingiaden samt Folkdansstämma, två internationella arrangemang i fredens och folkförbrödringens anda, blev atmosfären ute i Europa allt mer tryckande. Hitlers trupper hade besatt Tjeckoslovakien, Mussolini hade genomfört en blixtoffensiv mot Albanien och i Sovjet trimmande man bombplanen för en attack mot Helsingfors.

Det var med andra ord en valborgsmässoafton under det ödesdigra året 1939. Ändå fanns det väl knappast någon bland oss många feststämda svenskar kring majeldarna denna kväll, som ens anade, att den stora världsbranden skulle tändas redan samma höst.

Hemma hos lantbrukare Per-Olof Embretsson på Övre Hornbergs gård i Los socken var det tyst i stugan, och detta var något mycket ovanligt. Den långsmale, senige bonden hade nämligen tolv barn, sex pojkar och lika många flickor. Hans präktiga hustru Ida hade levererat dem med nästan ett urverks precision: från 1911 och i tjugotvå år framåt hade det blivit tillökning i familjen exakt vartannat år. Nu var dessa ungdomar från sex till tjugoåtta ute för att var och en på sitt håll möta våren. De vuxna hade åkt in till Färila, medan de yngre fått löfte att tända en egen majkase i en täkt utanför bostaden.

Fadern sov ensam i sin kammare. ”Sista aprilfirande” var inte någonting för en tröttkörd sextioåring, som dessutom nyss fått en kraftig förkylning på halsen. Per-Olof hade gått till sängs redan vid sjutiden, han hade haft en jäktig söndag i ladugården. En ko hade kalvat men när väl ungen var framme hade kvinnfolken ryckt in för att ta hand om den. Per-Olof hade fått avlösning av mor Ida och en av döttrarna. Han kunde tryggt njuta sin välförtjänta sömn.

Tyvärr blev det inte lång stund!

En halvtimme före midnatt väcktes han av att någon bultade på fönstret. Samtidigt hörde han en bekant röst som ropade:
— Hör du Per-Olof, vill du komma med och hjälpa oss, för det brinner där hemma.

Ödemarksgrannarna
Det var grannbonden Karl Rudolf Olsson på Nedre Hornbergs gård som kom med onda nyheter.
— Jag är lite krasslig, vet du Rudolf, men jag ska väl försöka komma med, svarade Per-Olof, men han var inte alls glad över att ha blivit störd.
— Om du kan, så kom efter och hjälp oss, skrek Olsson och började springa i riktning mot sitt hem.

Per-Olof klädde på sig och gick ner i ladugården, där han bad sin hustru följa med. De hade en och en halv kilometer att gå till grannen. Båda dessa gårdar i Hornberg låg mycket ödsligt mitt inne i Västra Hälsinglands urskogar, mera exakt i närheten av Västersjöns södra del och en bit nordost om Hässjabergs by. Möjligheten till snabb hjälp från någon brandkår var utesluten, varken Per-Olof eller Rudolf hade telefon och det var långt till de stora samhällena. Los låg tre mil norröver och till Ljusdal var det åtta mil österut.

Rudolf Olssons gård var — som bilden på nästa uppslag visar — belägen i en glänta och omgavs åt norr och öster av skog, i söder av en större myr och väster ut åt Embretssons håll av ett skogs bevuxet berg, det s.k. Ormberget. Gården ägdes av Ljusne-Voxna men arrenderades sedan 1931 av Rudolf, som då övertog egendomen av sin nuvarande svärmoder, änkan Johanna Engström. Hon var nära sjuttio år och bodde alltjämt kvar i ett för hennes räkning särskilt iordningställt gavelrum på vinden i mangårdsbyggnaden. Nämnda år hade hennes son Vilhelm, som skötte gården efter faderns död, avlidit och ansvaret automatiskt fallit på Rudolfs axlar. Han hade dittills varit dräng men också något mera; han uppvaktade nämligen dottern i huset och gifte sig också med henne två år senare, sedan de fått en flicka. Hustrun hette Ellen Maria men kallades bara Maja, hon var elva år yngre än sin make och hade redan förut som ogift en son Mats Ove Ingvar med en annan man. Det var ett ”minne” från hennes tid som hembiträde i Dalarna.

Senare hade Maja i äktenskapet med Rudolf fått ytterligare tre barn, det sista kom på hösten 1938. Just nu var emellertid Ove det enda av de fem barnen som vistades i hemmet. Under lördagen hade han förresten firat sin nionde födelsedag tillsammans med mamman, styvfadern och mormodern.

Makarna Olsson hade haft otur med sina barn, ett par av dem var tbc-sjuka och hade för det mesta vistas på olika sanatorier. Även hustrun hade periodvis vårdats på sjukhus för tuberkler och långa tider var Rudolf och hans åldriga svärmoder ensamma på gården. Varefter barnen blev tillfälligt friska måste han utackordera dem hos bekanta eller släktingar. Han kunde inte själv sköta om dem, gården krävde helt sin man och änkan Engström orkade inte med barnpyssel. I mars detta år hade situationen ljusnat litet för den fyrtiotvåårige, magerlagde och litet inåtvände bonden. Hustrun hade återvänt hem från Moheds sanatorium och ett par veckor senare kom Ove ut från en barnkoloni i Ljusdal.

Deras gård bestod av mangårdsbyggnad i två våningar, den övre dock endast i form av en rymlig vind under spåntaket. Nedre etaget omfattade kök och kammare, det förra hade avbalkats så att man fått en sovplats där för Rudolf. Hustrun sov i kammaren, hennes mor och Ove i vindsrummet. Efter ena långväggens yttersida löpte en större öppen veranda. Ett tiotal meter bortom huset låg uthusbyggnaderna, som inrymde ladugård och stall, foderrum och lider jämte vedbod. Rudolf hade ett tiotal djur, bl.a. fyra kor, en oxe och en gris. Sin enda häst hade han tillfälligt lånat ut.

En fruktansvärd tanke!
Per-Olof var ensam då han kom fram till grannens gård, hustrun hade blivit illamående på vägen och måst vända hem igen. Redan på avstånd såg han, att det var en högst oroande situation. Det brann i själva bostadshuset, yttertaket och mellanbotten hade rasat ner, fönster och dörrar var förintade, verandan spolierad. Här fanns inte mycket att göra, det verkade som om det brunnit i minst ett par timmar.

Rudolf sprang oroligt omkring på gårdsplanen. Han var slarvigt klädd i en blå cheviotkavaj, tunna svarta byxor, en gulaktig underskjorta och strumpor. På huvudet satt en filthatt. Några skor hade han inte, det var tydligt att elden överrumplat honom.

Huvudbyggnaden var ödelagd, det enda man kunde göra var att försöka rädda uthusen. De båda männen hjälptes åt att riva ner de brinnande timmerväggar, som vette mot stall och ladugård. Det var därifrån största faran kunde väntas. Samtidigt fyllde de tillgängliga hinkar med vatten och placerade dessa i rad kring uthusen.

Först när de hållit på med detta i en kvart slogs Per-Olof av en fruktansvärd tanke. Han hade inte sett någon av de andra i gården!
— Men Rudolf, var har du fruntimren och pojken? Är dom i ladugården?
— Nej, det är slut med dom, dom ligger där, mumlade Rudolf och pekade in mot det brinnande huset.
— Hörde du inga rop då det började?
— Jo, jag tyckte nog att jag hörde Maja skrika till ett tag utanför, men så måtte hon ha sprungit tillbaka in igen.

Detta var en kuslig upptäckt. Rudolf måste ha blivit alldeles lamslagen. För att något avleda hans tankar från den plötsliga sorg som drabbat honom, uppmanade Per-Olof honom att hjälpa till med röjningen.
— Skaffa en yxa så hugger vi bort allt trävirke som brinner, sade han.

Rudolf gick mot vedboden och kom tillbaka med en yxa. Den hade emellertid alldeles för kort skaft.
— Den där duger inte alls, sade Per-Olof.
— Jag kan inte hitta någon annan!

En stund senare observerade Per-Olof, att den andre försvann bort mot myren. Han stod där på trettio meters håll mellan två tallar och bara stirrade. Han verkade konstig på något sätt. Per-Olof fruktade att han tänkte göra sig något illa.
Han ropade till Rudolf:
— Kom tillbaka och hjälp mig här.
Rudolf återvände men såg nedstämd och förtvivlad ut. All kraft tycktes ha gått ur honom, han gjorde inte det minsta för att hjälpa till. Han var uppenbarligen mycket chockskadad. Så tog han några trasmattor med sig och bredde ut dem på uppkörsbron till höskullen, där han lade sig att vila. Per-Olof fick ensam fortsätta med att riva ner väggarna. Vid fyratiden på morgonen ansåg han all fara för uthusen vara över och lämnade grannen för att gå hem. Han måste alarmera polisen; två eller tre människor hade ju innebränts.

De flesta barnen Embretsson hade nu kommit hem och Per-Olof skickade genast sonen Axel till Hässjaberg för att ringa landsfiskalen. Äldste sonen Bertil tog med sig sina bröder Oskar och Uno till brandplatsen, medan Knut sprang för att varsko grannarna.
— Det här du, Oskar, var en ryslig ställning, var de första ord som mötte bröderna då de träffade Rudolf utanför det nedbrunna huset.

Han verkade upprörd och ville inte gärna tala om de innebrända. Pojkarna hjälptes åt att bära vatten från en närbelägen bäck och tömma på elden. Rudolf gjorde ingenting, han var alldeles apatisk. En stund senare kom han fram med en grep, vars skaft var avbrutet.
— Jag ska passa på att bränna bort skaftet för jag ska’ i alla fall ha ett nytt, sade han och stack ner grepen i några brinnande rester.

Att han på detta sätt kunde ägna sina tankar åt dylika bagateller måste vara ett tecken på hans stora förvirring. De andra tyckte syn om honom. Vid sextiden på morgonen kom det nya grannar till brandplatsen, de flesta från Hässjaberg. Där sågs två bröder och skogsarbetare Fabian och Torgny Hallstensson, vidare jordbruksarbetare Herman Olsson och hans hustru Hanna. De sistnämnda kom tillsammans med chauffören Ludvig Eriksson i dennes bil. ”Det här var en hiskelig ställning”, sade Rudolf till de nyanlända. Någon frågade honom varför han inte rest upp en stege mot fönstret på vinden och gjort ansatser att rädda sina anhöriga.
— Jag försökte nog men orkade inte med den, svarade han. 

Kusliga fynd
Vid tiotiden på måndagsmorgonen gick Rudolf över till Embretsson och frågade mor Ida om han kunde få låna en hatt och en skjorta.
— Jag vill vara snygg när landsfiskalen kommer, förklarade han.

Hon lämnade de önskade plaggen och han ställde sig i köket framför spegeln och provade dem. De talade om branden och Rudolf nämnde, att det troligen var gnistor från skorstensmuren som antänt det dåliga spåntaket.

Vid tvåtiden anlände landsfiskal Tage Malmgren från Los. I och med hans ankomst kunde man börja leta efter kvarlevorna av de innebrända. Detta hade man tidigare försökt undvika, man ville inte förstöra något för den kommande polisutredningen. En hemmansägare Erik Eriksson från Hässjaberg och Per-Olof Embretsson hjälpte landsfiskalen med det obehagliga arbetet.

Allra först anträffades liken efter änkan Engström och gossen Ove, de låg två meter från varandra. Trots att endast bålarna återstod kunde man identifiera dem. På Oves kropp satt rester kvar av byxor, hängslen och en overall, mest i form av knappar och beslag. Änkans kropp kände man igen på bålens storlek, hon hade varit lång och kraftig, medan Maja haft en mager och spinkig figur.

Det var när man lyfte undan en förbränd sängdyna som man upptäckte fru Engströms kropp och därunder en rutig korkmatta, som var alldeles obränd. Eriksson kände igen matt biten, den kom från golvet i kammaren. Detta tydde på, att den gamla kvinnan överraskats av elden på nedre botten. Hade hon och dottern bytt sängplatser?
Landsfiskalen frågade Rudolf om detta.
— Under alla år vi har bott här, har det aldrig förekommit, att Maja legat i vindsvåningen. Jag kan inte förstå, varför det skulle ske just igår kväll, svarade han.

Efteråt tillade han, att hustrun möjligen velat ligga däruppe för att få vara tillsammans med Ove.

Några spår av hustrun Maja kunde man inte finna. Hade Rudolf haft rätt i sin förmodan, att han hört henne ropa utanför huset. Hade hon kanske fått en chock, drabbats av sinnesförvirring över de andras öde och sprungit till skogs?

Några minuter senare rörde Eriksson om i brandresterna med en hacka och hittade några benbitar och ”en knöl” av två knytnävars storlek. Man gissade att det var allt som återstod av hustrun. Några trodde emellertid att resterna kunde härröra från Rudolfs hund, som också funnit sin död i eldhavet. T.v. utgick man emellertid från att det var Majas förbrända kropp. Den låg invid en stenfot i byggnadens ena hörn, alldeles bredvid förstugan. Detta verkade underligt, men troligen hade hon varit ute ur det brinnande huset och sedan rusat in igen för att rädda pojken samt dukat under i lågorna.

Nedre Hornbergs gård efter branden. Huvudbyggnadens ruiner skymtar mellan uthusbyggnaderna till vänster, ladugård stall och lider m m, samt till höger (de små husen) härbre och lada.
Gården ligger som synes mycket ödsligt – bl. a. tar landsvägen slut bakom staketet.

Väcktes av ett rop!
Sedan man placerat de funna resterna av de innebrändas kroppar var för sig i små lådor och snuskartonger gjordes en sista undersökning av brandplatsen. Härvid konstaterades att det fanns tre eldstäder i byggnaden: en järnspis i köket, en i kammaren och en i gavelrummet på vinden. De var anslutna till skorstensmuren, det enda jämte grunden som nu fanns kvar. Det hade inte funnits några elektriska ledningar i gården.

Rudolf och några av vittnena togs med in till polisstationen i Los där det under måndagskvällen hölls förhör. Man ville om möjligt få eld orsaken klarlagd och veta några detaljer om vad som hänt denna ödesdigra valborgsmässoafton i Nedre Hornberg. Det var inte lätt att få något vettigt ur Rudolf, han var alltför virrig och nervös, tydligen nära sammanbrottet. Han berättade emellertid, att han och Ove under söndagen varit ute i skogen och huggit ved. Till middagsmålet hade de fått en gäst, Fabian Hallstensson hade hälsat på. Sedan männen tittat till djuren hade Rudolf klätt sig fin och följt med Fabian till Hässjaberg. Han hade en grep och spade med sig som Herman Olsson lovat laga. Vid sextiden var han hemma igen.

De tände eld i spisen och hade det varmt och skönt. Klockan var åtta då Rudolf kröp ner i kökssoffan. Ingen av de andra hade gått och lagt sig. Han somnade men vid elvatiden vaknade han av ett ljud; det lät som ett rop utifrån. Han gick mot förstugan. Eldslågor rusade emot honom! Han hade bara undertröja och byxor på sig, men slet åt sig kavajen och hatten. Från gården såg han att det brann i taket, mest över gavelrummet.

Tre skott smällde, det var troligen gammal ammunition som brann av. Han uppfattade ett nytt rop, som kunde tyda på att hustrun befann sig utanför byggnaden. Obeslutsam om hur han skulle göra sprang han fram och tillbaka på täkten för att leta efter henne. Just som yttertaket höll på att störta in beslöt han sig för att skaffa hjälp hos grannen.

För sin del var Rudolf övertygad om att eldsvådan härrörde från gnistor på spåntaket. Detta var mycket dåligt och han hade hos Ljusnebolaget begärt reparation. I övrigt uppgav han, att han hade det brunna huset och lösöret försäkrat för omkring sjutusen kronor, vilket inte täckte hans förluster.

Detta var allt han hade att berätta för landsfiskalen.

Förhör med vittnena gav inte något utöver vad vi här tidigare rapporterat i vår berättelse. Ingen hade känt någon misstänkt lukt, t.ex. av fotogen eller sådant, som kunde tyda på att elden anlagts. Denna möjlighet fick inte uteslutas, ehuru man här redan från början förstod att det måste röra sig om ren olyckshändelse.

Någon tid senare bekräftades från det aktuella försäkringsbolaget i Ljusne, att man börjat betala ut ovannämnda summa till Rudolf Olsson. Bolagets brandexperter hade förklarat, att elden måste ha vållats av sprickor i skorstensstocken.

Därmed skulle vi kunna sätta punkt för vår redogörelse om denna dystra valborgsmässokväll i Hälsingland. Ödet — denna gång i lantbrukare Per-Olof Embretssons skepnad — tvingar oss emellertid att fortsätta skildringen.

”Har du en browning?”
Brandkatastrofen blev nu det dominerande samtalsämnet i Los. Alla sockenbor kände djupt medlidande med den olycklige Rudolf och man gjorde vad man kunde för att hjälpa honom och underlätta hans sorg. Det rådde en tyst överenskommelse att man samtidigt skulle hålla sträng uppsikt över alla hans förehavanden. Man befarade att han i sitt nuvarande sinnestillstånd kunde vara desperat nog att försöka ett självmord.

Dessa farhågor stärktes då Herman Olsson berättade, att Rudolf ett par dagar efter eldsvådan frågat honom: ”Har du en browning att låna ut?” Olsson ägde en revolver men vägrade givetvis lämna den ifrån sig.
— Vad ska du med den till? frågade han.
— Tjaa, jag tänkte skjuta speltjäder, svarade Rudolf.

Under den första veckan fick Rudolf bo i en sommarstuga på Embretssons tomt. Ibland deltog han i familjens måltider men man undvek alltid att tala om branden.

Begravningen skedde på Los kyrkogård med stor anslutning av ortsbor och sörjande släktingar. Maja Olsson efterlämnade bl.a. en broder Oskar Engström i Hässjaberg, som vid denna tid vårdades på sjukstugan i Los, samt ytterligare sex syskon, varav fyra emellertid befann sig i Amerika. Rudolf verkade vara bättre till mods, han yttrade själv att han nu började återfå sin nervstyrka. Han hade fått en förskottscheck på 1 500 kronor av brandstodsbolaget och ekiperat sig från topp till tå. När de tre kistorna sänktes i jorden verkade han till det yttre både lugn och behärskad.

Även under auktionen på Nedre Hornberg måndagen den 8 maj uppträdde han normalt, diskuterade priser och visade stor livlighet. Han sålde bort sin djurbesättning och det lösöre som fanns kvar, bl.a. ett parti hö som ropades in av Per-Olof. Själv skulle Rudolf återgå till det yrke han prövat på i yngre år, flottningsarbetarens. Man begrep så väl, att han inte ville stanna på en plats, som var uppfylld med så många smärtsamma minnen.

De följande dygnen bodde den hemlöse hos Herman och Hanna Olsson och nu kom litet av oron tillbaka igen. Ibland var han glad och språksam, andra gånger butter och tyst. Han kunde inte sova utan sprang uppe om nätterna och travade av och an utanför stugan. Härigenom fördärvade han även sitt värdfolks sömn, de vågade helt enkelt inte slumra till av fruktan för att Rudolf skulle göra sig något illa. Även då de båda männen senare deltog i flottningsarbete vid Västersjön och bodde i samma koja blev det av samma orsak sömnlösa nätter för båda, men här fick Herman åtminstone litet hjälp med ”övervakningen”, ty ett par av pojkarna Embretsson arbetade vid samma företag.

Ingen av de grannar som under denna tid fick kontakt med Rudolf fäste sig nämnvärt vid hans många gånger högst märkliga beteende. Från tidigare var han känd för sin ryckighet och ett forcerat tempo i tal och åtbörder. ”Rudolf Bråttom” kallades han ibland. Man accepterade hans uppträdande som ett naturligt uttryck för de stora förändringar en plötslig tragedi kan medföra hos en annars normalt sund och andligt balanserad människa. Ofta när två eller tre av dessa ortsbor sinsemellan diskuterade de iakttagelser var och en gjort, började de emellertid fundera litet. Sammanställda bildade nämligen deras uppgifter ett mönster, som verkade något förbryllande.

De flesta gick till Per-Olof Embretsson med sina förtroende, antingen genom att själva söka upp honom eller genom att prata med hans söner. På detta sätt fick den kloke och besinningsfulle lantbrukaren på Övre Hornberg vetskap om allt som hänt och sagts kring Rudolf under brandnatten och veckorna efter. Ibland kunde någon framkasta en misstanke om att elden var anlagd, kanske av någon tjyv eller en kringstrykande luffare? Kunde möjligen Rudolf själv ha tänt på? Sistnämnda beskyllning tillbakavisades genast av Per-Olof. Inte skulle väl Rudolf offra sina kärastes liv, sin gård och sina existensmöjligheter för att komma över — ja, vad? Sjutusen i kontanter! Nej, det var någonting fullständigt uteslutet. För övrigt var eld orsaken klarlagd och polisutredningen avslutad.

En plötslig idé
Vartefter dagarna gick och nya rapporter registrerades i Per-Olofs hjärna blev emellertid även han fundersam. Det var allmänt känt att Rudolf inte levt i bästa sämja med sin hustru, han hade beskyllt henne för otrohet och för att hon var slösaktig. Man visste också att det förra var inbillning — Maja var en god hustru — och att Rudolfs prat om att hon slösade främst orsakades av hans egen närighet. Men gamla rykten må synas hur värdelösa som helst — efter vad som nu inträffat började man vädra dem på nytt.

Det höparti Per-Olof köpt på auktionen förvarades i Rudolfs uthus och varje morgon och kväll turades man om att hålla vakt över det, så att inte elden plötsligt skulle flamma upp igen och vålla ny förödelse. På lördagskvällen den 13 maj — lika många dygn efter branden — satt Per-Olof och talade med hustrun om alla de dunkla antydningar deras öron matats med under de gångna dagarna, då han plötsligt erinrade sig något. Det var en liten obetydlig händelse från eldsvådanatten medan Per-Olof och Rudolf ännu varit ensamma på platsen.
— Tusan att jag inte tänkt på det förut! ropade han till.

Han berättade för hustrun vad han kommit på och de beslöt att nästa dag göra sällskap över till Rudolfs gård. Per-Olof skulle under alla förhållanden dit för att sköta vakthållningen. Nu tänkte han emellertid ägna sig åt något annat. Han skulle leta efter någonting.

Vad då? Ja, det visste väl ingen av de två, inte riktigt säkert i varje fall.

Läsaren bör få samma chans som Per-Olof Embretsson att lista ut vad denne hoppades finna. Kanske vi når detta utgångsläge bättre om vi här sammanfattar det viktigaste av vad bonden på Övre Hornberg fram till nu samlat upp från olika källor. Det var inte mycket, men ändå några små korn.
Sönerna Bertil och Oskar: När Rudolf under eldsläckningen skulle bränna av skaftet på sin grep stack han plötsligt ner grepklorna i en bland ruinerna befintlig upphöjning. ”Vad kan det här vara?”, frågade han. Vi trodde att det var rester av någon av de innebrända och ville inte peta i högen förrän landsfiskalen kom. Fabian Hallstensson skrek också åt Rudolf, att han inte fick röra någonting. Var det i avsikt att förstöra något som han rotade där? Just dessa rester troddes vara från Majas kropp.

Fru Ida: När Rudolf på måndagsmorgonen fick låna kläder av mig och efteråt speglade sig, synade han två gånger halsen och axelpartiet. Varför förstår jag inte. Efteråt fick jag höra, att han vid hemkomsten till sin gård kastat bort den skjorta jag gav honom och tagit på sig en annan, som han hittat i stallet.

Fabian Hallstensson: Då jag och min bror kom till brandplatsen föreslog vi att vi skulle bära vatten och fortsätta med släckningen, men det ville inte Rudolf vara med om. ”Det är bättre om elden får brinna ut och att så mycket som möjligt förintas”, sade han. Rudolfs uppgift om att stegen var för tung verkar besynnerligt. Den mätte nitton fot (drygt 5 meter) och en man borde orka med den.

Herman Olsson: Dagen före eldsvådan träffade jag och min hustru Rudolf, som klagade över att rötterna i hans trädgårdsland angripits av mask. ”Det skall nog vara kolstybb i landen”, sade han och nämnde, att han skulle kola en mila. ”Då kan du få kolen så behåller jag askan själv”, tillade han. Under branden kom Rudolf fram till oss och puffade min fru i ryggen. ”Minns ni vad jag sa i går? Jo, jag skulle kola en mila. Här har ni askan”, skämtade han. Det hela gjorde ett pinsamt intryck på oss.

Hanna Olsson: För två år sedan frågade Rudolf, om jag inte tyckte det var bäst att han skilde sig från Maja. Han hade hört av andra, att hon var otrogen, och ansåg nu, att det var bättre med skilsmässa än att leva ett helt liv i osämja. Flera gånger senare påstod han, att det gick ett rykte i bygden om, att han inte var far till äldsta dottern, som föddes året innan de gifte sig. Han inbillade sig ju så mycket.

Chaufför Ludvig Eriksson: Jag fann det underligt att Rudolf efter branden mera tycktes intressera sig för den ekonomiska sidan av det inträffade än för sina anhöriga. Även under branden stod han och pratade med mig om jordbruket och hur besvärligt det var att han nu måste lämna gården, då han hade gödslat allt i ordning. Han tyckte det var så harmligt, att symaskinen och andra föremål brunnit upp. Då och då sprang han omkring och plockade i det brunna skrotet. Däremot yttrade han inte ett ord om de innebrända. Snarare undvek han att tala om dem. Även för mig har han beklagat sig över att Maja låg med andra karlar. Själv har jag då inte sett något sådant.

Samtliga: Är det så säkert att de benrester som ligger i Maja Olssons kista på Los kyrkogård verkligen härrör från henne? Kan det inte vara från hunden? Var finns i så fall Maja? Håller Rudolf henne gömd någonstans? Har han dödat henne och grävt ner kroppen? 

”Privatdetektivens” teori
Ingenting av allt detta behövde egentligen betyda något särskilt. Mycket var lösa antaganden. Rudolfs beskyllningar mot hustrun hade bevisligen saknat all grund och hans ekonomiska sinne var förut allmänt omvittnat.
Hans underliga uppträdande brand natten och dagarna efter kunde mycket väl förklaras med, att han var omtumlad av den fruktansvärda katastrofen. Få människor kan väl drabbas av ett hårdare slag? Han visste helt enkelt inte vad han gjorde.

Som juridiskt underlag för en misstanke om mordbrand var dessa uppgifter inte mycket värda. En åklagare skulle genast ropa på bevis. Samma tanke hade föresvävat ”privatdetektiven” Per-Olof Embretsson och det var därför han nu i hustruns sällskap ägnade söndagsmorgonen åt en rekognoscering på den brunna gården.

När de kom fram gick han raka vägen ut på myren och stannade trettio meter längre bort. Mellan två tallar.
— Här ska vi leta, sade han.

Säkert minns vi alla den episod som även Per-Olof under gårdagen plötsligt erinrat sig. Då han brandnatten bad Rudolf om en yxa gick denne till vedboden och återvände med en för ändamålet oduglig kortskaftad yxa. ”Jag hitta inte nån annan”, sade han och fortsatte sedan ut på myren, just till den plats där Per-Olov nu befann sig. Denna rörelse hade — den gången — förefallit Per-Olof meningslös, men var den det?

Så här resonerade han:
Jag vet att Rudolf hade ännu en yxa, en med långt hickoryskaft. Varför tog han inte den istället? Jo, därför att den inte fanns där den borde vara — i vedboden. I samma ögonblick Rudolf upptäckte detta gick han ut på myren. Det var min begäran om en yxa, som hos honom utlöste en plötslig impuls. Jag tror att han gick ut för att leta rätt på den saknade yxan. Oavsett om den låg där eller inte, så kom han tillbaka tomhänt då jag ropade på honom.
Men varför skulle yxan ligga på myren?

Det var svaret på den frågan Per-Olof sökte. Han fick det också, men han måste leta i tio minuter bland ogräs och ris. Yxan låg mellan ett par tuvor, den var knappt synlig. Per-Olof tog upp den och granskade den närmare. (En riktig detektiv hade kanske undvikit detta eller i varje fall lagt en näsduk i handen för att ej förstöra eventuella fingeravtryck, men vi bör väl lämna denne bonde och hedersman en liten felmarginal, eller hur?) Något tvivel om yxans identitet var det inte. Den tillhörde Rudolf. Per-Olof kände igen leverantörens namnstämpel, ”Gränsfors Bruks AB Bergsjö” stod det.

I och för sig behövde det inte betyda något särskilt att yxan låg här — men det fanns flera blodliknande fläckar på både eggbladet och hammaren, även på skaftet. I dessa fläckar satt dessutom fastklistrade hårstrån, långa hårstrån, som föreföll vara röda till färgen. De såg ut som kvinnohår. En hemsk misstanke tog form hos Per-Olof. Maja Olsson hade rött hår. Änkan Engströms var däremot grått och Oves ramsvart.

En lösgom
Ida Embretsson gjorde ett lika sensationellt fynd. Bredvid en annan tuva i närheten av yxan hittade hon delar av — en lösgom! Den hörde till en överkäke och hade av någon orsak tudelats. Ida visste att fru Engström haft friska tänder, Maja hade däremot haft protes i överkäken.

Om vi nu återvänder till bilden över Nedre Hornbergs gård så kan vi lätt rekonstruera vad som hände brandnatten, hur Rudolf gick från stora uthusbyggnaden och ut till myren med tallarna, vilka skymtar i bildens yttersta högerkant bakom de små skjulen.

Bleka av spänning lade de båda makarna varsamt tillbaka föremålen på tuvorna igen. Vad hade egentligen hänt här den natt gården brann ner? De dryftade saken på hemvägen. Ida var så uppskakad att Per-Olof måste stöda henne.

Uppenbart var att Rudolf Olsson slagit ihjäl sin hustru med yxan — dessa fynd berättade så. Varför hade han i så fall inte röjt undan de här ytterligt komprometterande bevisen? Även om han inte vågat detta under själva branden, då det fanns folk omkring honom, så hade han efteråt haft gott om tillfällen. Flera gånger hade Rudolf ensam haft eldvakten på gården. Den enda förklaringen måste vara, att han i sitt upphetsade tillstånd totalt glömt bort yxan på myren.

Åter ett utslag av Rudolf Olssons många besynnerligheter under denna tid.

Nu utvecklade sig en rad händelser. Per-Olof åkte samma eftermiddag i Ludvig Erikssons bil upp till Los för att kontakta landsfiskal Malmgren. Denne var emellertid på en allmänningsstämma i Hamra, några mil väster ut — läsaren har kanske någon gång turistat i dess nationalpark, som anses ha ”Sveriges vackraste skog”. De båda männen fortsatte dit.

Malmgren lyssnade med häpnad till Embretssons berättelse, men reagerade inte som denne hoppats. Han betvivlade inte den andres uppgifter, men han ansåg, att den gode lantbrukaren drog alldeles för snabba slutsatser av sina fynd. Det är alltid farligt att komma med mordanklagelser och här riktade sig ju dessa även mot Embretssons egen granne, som redan förut drabbats så hårt av olyckan. Ungefär så löd polismannens varning.

Denna passivitet förvånade de båda besökarna, men de fick i alla fall ett löfte om, att landsfiskalen skulle besöka den aktuella myren — följande kväll!
— Men borde inte Rudolf Olsson anhållas fortast möjligt?, undrade Per-Olof.
— Nå, det blir en senare sak, svarade Malmgren.

Detta inträffade alltså söndagen den 14 maj 1939. På måndag kväll åkte landsfiskalen till Nedre Hornberg och tog hand om yxan och lösgommen. Följande dag varskodde han landsfogde Allan Grauers i Gävle (numera Göteborg) och först på onsdag kväll — tre dygn efter Per-Olofs anmälan — greps Rudolf Olsson i den flottningskoja han delade med sina arbetskamrater.

Vi berättarallt detta — med stöd av polisprotokollen — därför att tidningarna senare angrep landsfiskal Malmgren i en hård kritik av hans ur deras synpunkt oförklarliga långsamhet, vilket i sin tur ledde till att Justitiekanslersämbetet anbefallde en undersökning. Medan Rudolf under dessa dagar tilläts gå lös blev det i stället hans arbetskamrater, främst ett par av Embretssons söner, som turades om att bevaka den misstänktes alla rörelser, en uppgift som de också genomförde utan att Rudolf anade minsta oråd. Tvärtom var han mycket överraskad då kriminalarna Sven Holmgren och Helge Rydberg från statspolisen i Gävle i sällskap med fjärdingsman Erik Johansson kom för att anhålla honom.

Rudolf fördes till landsfiskalskontoret i Los där ett kort förhör hölls. Han förnekade att han gjort sig skyldig till något brott och sade sig inte kunna förstå hur yxan och lösgommen hamnat på myren. På landsfogdens order kvarhölls han under natten i det primitiva skjul, som utgjorde socknens enda arrestmöjlighet.

Mördaren vallas på brottsplatsen – fastkedjad vid en polisman

En blodig yxa med röda hårstrån och en sönderslagen tandprotes till en överkäke blev lika kusliga som värdefulla indicier mot den skyldige.

Gravar öppnas
Yxan skickades till Statens rättskemiska laboratorium i Stockholm för undersökning av fläckarna och hårstråna. Samtidigt begärde landsfogde Grauers länsstyrelsens tillstånd att få öppna de tre gravarna på kyrkogården i Los. De förbrända kropparna måste obduceras och för detta mycket svåra uppdrag valdes den skicklige kriminologen docent Erik Karlmark från Stockholm. Förnyade grävningar igångsattes på brandplatsen varvid man hittade en del nya benrester, som möjligen kunde härröra från de döda. På lördagen kom landsfogden personligen till Los.

Embretssons märkliga fynd hade som vi ser nu utlöst en våldsam aktivitet, vilket samtidigt innebar att Rudolf Olssons situation började bli ordentligt tillspetsad. Alltjämt nekade han dock till den ohyggliga anklagelsen.

Samma lördag grävdes kistorna upp och fördes till sjukstugan i Los. Därmed visste socknens alla tretusen invånare vad som höll på att hända. Nästa dag spreds den sensationella nyheten över hela Sverige. Det var ju något ytterligt sällsynt, att en redan avslutad polisutredning togs upp på nytt och under så här uppseendeväckande former. Från Stockholm skickade myndigheterna upp en av landets mera erfarna och tekniskt kunniga mordexperter, kriminalöverkonstapel Sten Dahlqvist. Han filmade nu hela undersökningen, dels som åskådningsmaterial inom Statens Polisskolor, men också därför, att denna obduktion och unika efterhandskonstruktion av ett troligt brott skulle kunna bevaras åt framtidens kriminaltekniska och rättsmedicinska forskare.

Genom speciellt tillmötesgående kan författaren på nästa sida återge några bilder ur denna film.

Så snart Rudolf på lördagskvällen fått vetskap om att kistorna grävts upp och att de döda skulle obduceras, gav han upp. Tidigare hade man upplyst honom — efter telefonbesked från Stockholm — att fläckarna på yxan konstaterades vara människoblod.

Utan att visa nämnvärd ånger började den anhållne bekänna sitt hemska dåd. Det var berättelsen om en känslokall människa som ansatt av tvångsföreställningar sökt fly ur sina problem och därvid följt våldets väg. För att vi skall få en uppfattning av hans motiv och en mera fullständig bild av själva förspelet till dramat, kan det vara lämpligt att vi först låter Rudolf Olsson lämna sin skildring av samlivet med Maja och barnen — så som den återfinnes i polisens handlingar. Vi bör dock hålla i minnet att detta uteslutande är mannens tolkning. Hur hustrun och svärmodern uppfattade samma förhållande vet ingen — med undantag för några vittnen.

 

Obducenten Erik Karlmark med landsfogde Allan Grauers som åskådare gräver i ruinhögen på brandplatsen.

Kriminalen filmade dramats uppseendeväckande mellanspel.
Här lyftes en av kistorna upp ur sin grav på kyrkogården i Los

Doktor Karlmark med obduktionen i det fria inför flera intresserade polismän

Skilsmässohotet!
Rudolf var hälsinge från Voxna socken, son till en arrendator och näst äldst bland elva syskon. I skolan gick det bra för honom. Under lek med sprängämnen råkade han skada sig, han miste tre fingrar på högra handen och befriades av denna orsak från värnplikten. Det skedda medförde att han för all framtid blev ”vänsterhänt”. Hans föräldrar avled med ett års mellanrum då han var i trettioårsåldern och hade arbete i skogarna eller med flottningen.

Från ungdomsåren kände han Vilhelm Engström på Nedre Hornbergs gård. De hjälpte båda dennes mor, änkefru Engström, med arrendet. Då Vilhelm dog 1931 övertog Rudolf gården och flyttade ihop med kamratens syster, Maja, som senare blev hans hustru. Resten känner vi redan till.

Äktenskapet var — enligt Rudolf — lyckligt och harmoniskt men sommaren 1937 märkte han en förändring i hustruns sinnelag. Ingenting var henne till lags, hon fann hemarbetet för tungt och det blev dagliga gräl, ofta om ekonomiska spörsmål. Ett förslag från henne om skilsmässa avvisade han bestämt. Han befarade att Maja i så fall skulle få vården om alla barnen — de hade vid denna tid tre egna utom Ove — och att hon även skulle tilldelas boets samtliga tillgångar. Där fanns också andra skäl för hans vägran.
— En skilsmässa skulle dra skam och vanära över mig, förklarade han för polisen.

Denna missämja gjorde Rudolf nedstämd, men ännu hårdare tog han det slag som drabbade honom, då skilda orsaker senare berövade honom kontakten med barnen. Det började med styvsonen Ove, som togs till lasarettet i Bollnäs för en halsåkomma. Härvid konstaterades att han led av tbc. Nu undersöktes äldsta dottern. Samma sjukdom. Alla övriga medlemmar av familjen måste till läkaren och sedan dess blev Rudolf och hans svärmor praktiskt taget ensamma på gården. Maja hade nämligen också tuberkler och de friska barnen måste utackorderas.
— Jag blev alldeles nedbruten och så förtvivlad, att mitt skägg grånade på fyra dagar, framhöll Rudolf.

För att klara alla utgifter måste han sälja tre kor, några obligationer och en klocka. Vintern 1938 ljusnade det något, två av barnen och hustrun kom hem. Rudolf hade längtat efter dem, men han blev i stället besviken över att Maja var lika besvärlig till humöret, ständigt missbelåten. ”Jag tänkte ett tag, att det hade varit lika bra om hon dött på sanatoriet och aldrig återvänt hem”, förklarade han. Han trodde att hon blivit bortskämd med passning på sjukhusen.

Även detta år var fyllt av gräl och Majas ofta återkommande tal om skilsmässa. Till slut fann Rudolf situationen outhärdlig, lämnade hemmet och tog flottningsarbete. I tre månader var han borta och gav före avresan Maja 500 kronor till uppehället. Det skulle räcka, menade han och blev ursinnig, då han vid återkomsten fick veta, att hon ändå satt sig i skuld för matvaror med en hundralapp.

I november 1938 födde hustrun yngste sonen, hon måste in på sjukhus och så blev hemmet åter tomt. Alla barnen hade spritts på skilda hem och sanatorier. Några veckor före valborgsmässoafton 1939 återvände hustrun och Ove men förhållandet mellan makarna var alltjämt spänt. Ännu värre blev det då Rudolf sålde en tjur och Maja bad att få pengarna till kläder åt sig och barnen. Han fann detta onödigt, de hade tillräckligt förut.

Maja tog illa upp och sköt fram den gamla frågan om skilsmässa igen. Rudolf hade ingenting emot detta arrangemang bara Maja inte fick ta hand om barnen. Denna tanke oroade honom mycket. Hustrun var inte ekonomiskt lagd och han fruktade, att hon utan hans stöd på kort tid skulle förslösa alla tillgångar så att de små skulle lida nöd.

Beträffande hustruns påstådda otrohet, framhöll Rudolf att han efter första dotterns födelse ”vid minst femhundra tillfällen” hört yttranden från andra om att han inte var far till flickan. Från andra håll hade han hört, att Maja före äktenskapet fört ett lösaktigt leverne och övat könsumgänge mot betalning.

I sammanhanget förtjänar det åter understrykas att dessa beskyllningar visade sig vara uteslutande sjuklig inbillning hos Rudolf. Några av Majas syskon hade bl.a. företagit en del privata forskningar för att vederlägga Rudolfs prat och aldrig lyckats spåra minsta sanning bakom hans påståenden. Flera vittnen underströk även hur präktig hustrun varit. Kommunalnämndsordförande Edvin Friberg i Gruvbyn förklarade bl.a., att han aldrig hört något ofördelaktigt om Maja och att Rudolfs klagomål möjligen kunde bero på hans stora känslighet för motgångar. Kyrkoherde Emanuel Röberg i Los hade med anledning av Rudolfs ryktesspridning pratat i enrum med hustrun, som därvid beklagat sig över makens svartsjuka. Hon hade verkat nedbruten över detta misstänkliggörande. Kyrkoherden ansåg Maja vara en god hustru och mor.

”Nu går jag till prästen!”
Morddagen kom — söndagen den 30 april — utan att Rudolf ägnade en tanke åt att ”något skulle hända”. Han blev emellertid skrämd då Fabian Hallstensson infann sig till middag och talade om att Majas bror tagits in på sjukstugan i Los. Hon beslöt nämligen att nästa dag resa upp och besöka brodern. Detta skulle ge henne en möjlighet att träffa kyrkoherde Röberg för att diskutera skilsmässan. Så uppfattade Rudolf hennes beslut.

Vid sjutiden på kvällen frågade han henne rakt på sak:
— Du går väl inte till prästen i morgon?
— Jo, det ska jag, jag ska gå till prästen, sade hon.

När Rudolf en timme senare gick till sängs i kökssoffan grubblade han på hennes svar. Den enda lösningen han nu tyckte sig skymta bestod i att ”Maja måste offras för barnen”. Han hörde att Ove kom ner i kammaren och att Maja ville ha pojken liggande hos sig under natten, men att denne återvände upp till mormor i vindsrummet.

Rudolf hade satt klockan på väckning till tre och behövde så väl sin sömn, men han låg ändå klarvaken och tänkte intensivt på hur han skulle handla. Till slut fick han en något grumlig idé. Han hörde att Maja sov. Om han överrumplade henne, slog henne sanslös med knytnävarna och tände eld i kammaren, skulle han inte bara bli av med henne för alltid utan också undanröja spåren efter sitt brott. Han kunde skylla på ”olycka”.

I detta ögonblick — sade Rudolf i sin bekännelse till den något skeptiske landsfogden — hade han ingen tanke på, att han kunde utsätta även svärmodern och styvsonen för någon fara.

Klockan halv nio gick Rudolf Olsson till verket. Enligt hans egna uppgifter utspelade nu fölande skakande ödemarksdrama på gården.

Han smyger sig upp och tar på sig strumpor och byxor varefter han tassar fram till hustruns sovplats. Med vänstra handen slår han till henne två gånger i huvudet. Hon vaknar och ropar på hjälp. Han blir rädd och rusar tillbaka in i köket. Nu hör han svärmodern och Ove komma ner för trappan. Hans överfall har upptäckts, han förstår att hustrun kan få skilsmässa utan någon svårighet. Hon behöver bara åberopa denna misshandel, bevittnad av två personer.

Dramat på myren
Rudolf tvekar inte länge — de måste dö alla tre om han skall kunna tända på och avlägsna alla misstankar. Yxan sitter i vedbodens vägg. Han rusar ut och hämtar den. När han kommer in i kammaren är svärmodern och Ove ensamma där. Hon går emot honom för att hindra honom. Utan ett ord slår han henne med yxan i huvudet. Hon segnar ihop på golvet. Han tilldelar styvsonen ett liknande slag. Denne sjunker ner intill sin mormor.

Rudolf ser sig omkring. Vart har Maja tagit vägen? Han springer upp i gavelrummet. Nej, där är hon inte heller. Hon har säkert försökt fly medan han hämtade yxan. Ute på gården ser han henne springa i riktning mot myren. Han förföljer henne. Då Maja hör honom bakom sig stannar hon och sätter sig på en sten. I samma ögonblick han når upp henne, bönfaller hon:
— Tänk på barnen, Rudolf!

Han höjer yxan och slår till henne rakt uppifrån. Slaget träffar henne på hjässan, livlös sjunker hon ihop. Han kastar ifrån sig yxan och bär hustrun på sina armar in i huset. Här lägger han henne på golvet i kammaren, bredvid de båda andra. (Att Majas lösgom fallit ur på myren då det våldsamma slaget träffar henne, har Rudolf ingen aning om.)

Ovetande om hans dråpslag varit dödande eller ej, om något av hans offer kanske ännu är vid liv eller inte, fortsätter han sitt grymma dåd. Ingen av de överfallna visar några livstecken och han måste fullfölja planen.

Nu hämtar han i vindsskrubben en tioliters fotogenkanna och tömmer ut innehållet över golvet och de tre kropparna i kammaren. En brinnande tändsticka ger ögonblicklig eld. Han häller fotogen även i vindstrappan och tänder på samma sätt.

En minut efteråt går han ut på gårdsplanen och faller avsvimmad till marken av all spänning. Efter en kort stund vaknar han till medvetande, rusar in i förstugan och sliter åt sig diverse klädesplagg, bl.a. sin kavaj med plånbok och postsparbanksbok. (På den sistnämnda var behållningen ett öre!)

Han fruktar att han fått blod på skjortan, tar av sig den och kastar den i elden. För att om möjligt rädda djuren och uthusen sätter han sig på uppkörsbron till höskullen och håller sträng uppsikt över gnistregnet. (Sina djur ömmade han för och ekonomibyggnaderna slog han vakt om, men de tre människor som brann inne, tänkte han inte på, hävdade åklagaren efteråt).

Rudolf förstår att han måste alarmera folk — det skulle verka onaturligt annars — men han ville vänta i det längsta så att de döda kropparna hinner förbrännas. Inga spår av yxhuggen får finnas kvar. Dessutom måste han vaka över uthusen.

Efter ytterligare en timme — klockan är snart halv tolv på natten — ser han att yttertaket och mellanbotten börjar rasa. Han går mot Per-Olof Embretssons gård, men utan att göra sig någon brådska!

Så hade den fruktansvärda tragedin gått till — om man fick tro Rudolf Olssons berättelse för polisen. Den bortslängda mordyxan ägnade han under natten inte en tanke förrän Per-Olof bad att få låna en yxa till röjningsarbetet. Automatiskt gick Rudolf då till vedboden men erinrade sig i samma ögonblick att den långskaftade yxan låg kvar på myren där han dödat hustrun. Han gick dit men hittade inte yxan och vågade inte leta längre eftersom Per-Olof ropade på honom. Sedan hade denna för hans framgång i brottet så oerhört betydelsefulla angelägenhet alldeles försvunnit ur hans minne.

Kunde ej dränka sig
Från och med nu hade han gått omkring som i en dröm, sade han. Han kom inte ihåg att han kört ner någon grep för att förstöra rester av någon förbränd kropp, inte heller att han förbjudit de andra att släcka. Sedan han fått nya kläder hos Ida Embretsson hade han i ladugårdens vattenvärmare bränt upp den undertröja han haft under natten. Herman Olssons browning ville han låna för att skjuta sig.
— Dränka mig kunde jag ju inte, som flottare var jag alldeles för duktig simmare, förklarade han.

Söndagen den 21 maj vallades Rudolf Olsson på brottsplatsen, kedjad vid en kriminalman. Det vimlade av folk kring ruinerna denna dag, en formlig invasion av bilturister från hela Hälsingland hade vällt in. Mördaren gömde huvudet i hatten då han mötte bekanta, men annars var han vid gott mod och tiggde bl.a. en åskådare om snus. Följande dag häktades han och förpassades till häktet i Hudiksvall.

Som vi redan vet hade Rudolf fått ut en viss del av försäkringspengarna innan han avslöjades. Han hade bespetsat sig även på hustruns och svärmoderns livförsäkringar på sammanlagt 1 500 kronor, men ännu inte hunnit ordna detta ärende.

Rannsakningarna inleddes med tre handläggningar under juni månad 1939 inför Västra Hälsinglands häradsrätt och varje gång fylldes den ståtliga tingshusbyggnaden i Ljusdal av en talrik menighet som köade utanför på gården mot Järnvägsgatan flera timmar innan sessionerna började.

Domare var häradshövding Anders de Verdier, som åklagare uppträdde landsfogde Grauers och som biträde åt Rudolf Olsson advokaten Sven Haglund från Ljusdal.

Åklagaren ansåg att Olsson noga planlagt sitt dåd och valt att gå till aktion på valborgsmässoafton, därför att folk just den kvällen inte skulle fästa närmare avseende vid en eld utan tro, att man hade tänt en majbrasa i Nedre Hornberg. För denna teori talade också, att de flesta sockenbor begivit sig till dansbanorna och festplatserna i Los, Färila och Ljusdal. Olsson måste ha förstått detta och att risken för att elden skulle upptäckas av utomstående därför var obetydlig. Gentemot detta pekade Rudolf på det faktum, att han vid en i förväg planerad gärning givetvis skulle ha valt ett tillfälle då varken svärmodern eller Ove varit hemma. Det var endast hustrun han ville åt för att därmed eliminera skilsmässorisken och hotet att bli berövad barnen.

Två levde vid eldsutbrottet!
En under rättegången juridiskt viktig fråga var de innebrändas offrens dödssätt, i varje fall från försvarets synpunkt. Hade Olssons slag med yxan varit dödande eller hade de överfallna avlidit på grund av eldsvådan, av rökförgiftning? Landsfogde Grauers yrkade ansvar på Olsson för mord på hustrun och dråp på de andra, en distinktion i vår lag som här betydde, att han betecknade attacken mot hustrun som överlagd medan dödsmisshandeln av fru Engström och Ove skett i hastigt mod.
— Motiven har varit både egoistiska och ekonomiskt betingade. Den häktade var rädd för en skilsmässa därför att han då skulle bli avkrävd ett kraftigt underhåll och förlora sina besparingar. Tanken att beröva hustrun livet har maken burit på under ett helt år.

Så tolkade åklagaren sin uppfattning och påpekade, att dödssättet i detta fall var av mindre betydelse. De överfallna hade under alla förhållanden blivit så bedövade av yxhuggen, att de varit oförmögna att söka sin räddning ur eldhavet. Obducenten Karlmark vittnade och förklarade, att de förbrända likdelar han undersökt inte visat några spår av eventuella yttre krosskador. Beträffande de obetydliga rester, som låg i Maja Olssons kista, kunde man inte ens bestämma könet, endast att de härrörde från en människa. Härom gav levern definitivt besked. (Teorin om hunden kunde alltså avfärdas.)

På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan inga bestämda slutsatser dras huruvida de tre offrens död förorsakats av yxhuggen eller av branden, menade doktor Karlmark. Obduktionen hade visat att såväl änkan Engström som pojken Ove före sin död inandats sotpartiklar, troligen från brandrök. De har sålunda varit vid liv då elden utbröt, men om de dött av förgiftningen eller av krossåren vet man inte.

Personligen ansåg obducenten — efter att ha hört Olssons bekännelse — att i varje fall hustrun Maja varit död innan maken tände på. Det fruktansvärda slag som uppifrån träffat hennes hjässa måste ha varit omedelbart dödande. Den äldre kvinnan hade däremot mött slaget, hon hade varit i rörelse och liksom Ove träffats från sidan, vilket något mildrat den förödande effekten.

Den rättsmedicinska analysen av fläckarna på yxan visade som nämnts att det var människoblod. Hårstråna skickades i glasrör till professor Einar Sjövall i Lund, vilken fann att det var människohår. En del var korta och hade sannolikt krossats ”med huggande våld”, en del var ovanligt långa, över nio cm, varför det rörde sig om kvinnohår, troligen var det huvudhår. Variationerna i märghalten, pigmenteringen och färgen (ljus, röd och mörk) gjorde det vanskligt att avgöra från exakt vilken individ håren kunde härröra.

Innan målet slutfördes beslöt häradsrätten att mördaren skulle sinnesundersökas. Olsson skickades i början av juli till Långholmen där doktor Eva Lagerwall på Rättspsykiatriska kliniken undersökte honom. Hennes utlåtande — daterat 13 oktober 1939 — gick ut på att Olsson var ”en i konstitutionellt och även intellektuellt hänseende väl utvecklad person, som dock i vissa avseende var utpräglat känslokall”. Tidigare konstaterade reaktiva rubbningar av den psykiska jämvikten tydde på, att han var paranoid, en psykiskt sjuk människa med tvångsföreställningar. ”Hans brott är ett utslag av denna sjukdom och han synes böra erhålla den behandling, som användes på femfemmor, dvs. vård på sinnessjukhus”, hävdade läkaren. Senare underströk Medicinalstyrelsen i ett av rätten infordrat besked doktor Lagerwalls utlåtande och rekommenderade vård på specialavdelning. 

”Mord av sömngångare”
Advokat Haglund åberopade sinnesundersökningen i sitt försvar av den häktade och ifrågasatte om Rudolf Olssons illgärning utförts i ”vaket tillstånd”. Efter några samtal med sin klient hade advokaten nått fram till dessa tvivel och i sin inlaga framhöll han bl.a. följande — som vi sammanfattar i fri tolkning:

”Olsson hade tiden före valborgsmässoafton 1939 livliga drömmar och gick även flera gånger i sömnen. Två episoder, s.k. sanndrömmar, minns han, varvid han sett försvunna kor och fara för att hagen skulle brytas ner och grödan skadas av hästarna. Vid en sammanställning av de luckor och oklara bilder hans minne uppvisar om händelserna vid sömngångartillfällena och de planlösa handlingssättet, har Olsson börjat överväga om han verkligen varit fullt vaken vid brottets begående. Det hela förefaller honom numera som en dröm.

Den mest oförklarliga minnesförlusten är, att han glömt yxan på myren. När han anlade branden för att dölja spåren av brottet låg det väl nära till hands, att han samtidigt tänkte på yxan. Detta styrker att han handlat i ett somnambult tillstånd.

Ingenting i Olssons föregående liv står i samklang med detta grova brott, han har aldrig förr begått en våldshandling mot någon människa och har haft svårt att tåla blod. Han deltog ogärna i en slakt. Han var skötsam med sprit, uppskattad arbetare med goda inkomster, hemkär och fäst vid sina barn. Om han övertänkt mordet skulle han väl inte först ha slagit hustrun med knytnävarna, så att hon kunde skrika på hjälp, utan istället använt sig av ett tillhygge, t.ex. det strykjärn som fanns i köket?

Det avgörande skälet varför man helt enkelt tvingas dra den bestämda slutsatsen, att han vid tillfället var otillräknelig, är frånvaron av motiv eller i vart fall den himmelsskriande disproportionen mellan vad han velat undvika och de fruktansvärda medel han tillgripit för ändamålet.

Jag förmenar, att Olsson inte skulle ha företagit någon ytterligare handling mot hustrun efter knytnävsslagen, om inte svärmodern och styvsonen kommit tillstädes. Jag vill också ifrågasätta om Olsson med hänsyn till hans konstaterade otillräknelighet och hans beroende av tvångsföreställningar över huvud varit mäktig överväganden och beslut i den mening, som kräves för att berått mod skall anses föreligga hos en normal individ.”

Avslutningsvis framhöll advokat Haglund, att det även i fråga om hustrun Maja Olsson varit dråp och inte mord. ”Det har ej tillförlitligt konstaterats hur de innebrända dog, av yxslagen eller branden, men det torde vara sannolikt att yxslagen i och för sig varit dödande. I vart fall har Olsson subjektivt varit av den uppfattningen, att alla varit döda när branden anlades för att endast undanröja de — som han trodde — döda kropparna. Under den förutsättningen kan inte lagens strängaste straffsatser tillämpas mot Olsson.”

Den häktade var inte själv närvarande vid denna sista handläggning i oktober, men fick den 9 november till Långholmen ett brev från sin försvarare, vari det bl.a. hette:

Sedan undersökningen av Eder sinnesbeskaffenhet avslutats, har läkaren avgivit det utlåtandet, att Ni icke är tillräknelig och att Ni är i behov av vård på sinnessjukhus. Som ni redan själv förstått och uttalat, måste Ni under alla förhållanden räkna med förlust av friheten i många år. Därest Ni förklarats tillräknelig hade Ni såsom straffarbetsfånge fått strängare behandling och mindre friheter, men å andra sidan kanske kunnat räkna med benådande efter 10-15 år. Såsom sinnessjuk får Ni bättre behandling och större frihet, men äro Edra utsikter till frigivning ovissare.

Utslaget i Edert mål skall meddelas den 17 ds, och torde Ni dessförinnan, därest Ni önskar, inför domstolen få framföra eget yttrande i frågan, huruvida Ni är tillräknelig eller ej.

I utslaget kommer att uppstå fråga, huruvida Ni begått mord eller dråp på Eder hustru, dvs. om Ni dödat henne enligt beslut efter planläggning eller om Ni handlat i hastigt mod. Ni har visserligen erkänt, att Ni beslutat Eder för brottet mot hustrun efter övervägande och för den skull slog till henne med sluten hand, men därefter släppte Ni Eder plan och avsikt, då hon skrek. Först efter det Ove och Eder svärmoder kommit ner handlade Ni på nytt. Frågan är alltså om Ni — även om inga andra kommit tillstädes — ändock skulle ha berövat Eder hustru livet enligt det tidigare beslutet, eller om Ni låtit planen förfalla? Därest Ni har någon uppfattning i denna punkt, torde Ni meddela mig härom samtidigt.” 

”Vet inte!”
Detta svar kom från Olsson den 13 november 1939:

Som svar å Edert brev av den 9 november ber jag få meddela, att jag ej önskar framföra eget yrkande i frågan, huruvida jag är tillräknelig eller ej. Huruvida jag skulle berövat min hustru livet även om inga andra kommit tillstädes, kan jag ej avgöra, emedan jag vid tillfället ifråga ej var vid mina sinnens fulla bruk.

Högaktningsfullt
Rudolf Olsson

I sin dom konstaterar häradsrätten att änkan Engström och Ove varit vid liv då elden utbröt, men att det inte kunnat utrönas om de avlidit till följd av slagen med yxan eller genom branden. Beträffande hustrun Maja saknas all upplysning om dödssättet. Olsson dömdes för dråp på samtliga offren och mordbrand men straffriförklarades. Ingen av parterna överklagade.

Senare överfördes Olsson till S:t Sigfrids sinnessjukhus i Växsjö och från maj 1943 till Sidsjöns sinnessjukhus utanför Sundsvall. Här avled han tio år efter dådet, den 27 april 1949. Som dödsorsak angavs blodpropp i hjärnan.

Text och bilder ur Brottets Krönika del 2
Avskrift: Viveca Sundberg

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

---

Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62