På 1890-talet var det brukligt att under vintermånaderna bodde hela familjen tillsammans med djuren i ladugården
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
REFORMATORN den 12 mars 1891
I Hälsingland bodde familjen i ladugården
Då man kommit till Hälsingland möter man andra bostadsförhållanden än längre söder ut. Bonden har stora tvåvåningshus, stundom ett, stundom två, rikt försedda med fönster. Fönster har också ladugårdarne. Bonden älskar ljus, ljus för sig själv, ljus för sina kor, hästar, får och höns.
Man finner överallt i de södra socknarna, Söderala och Mo, präktiga karaktärsbyggnader, större än södra Sveriges prästgårdar, och innehållande en mängd salar eller större rum, ofta försedda med rätt vackra möbler och väl inredda, tapetserade och målade, men skulle man behöva gästa ett sådant hus, kunde det dock hända att man en smällkall vinternatt finge ligga i oeldat rum, ty i hela det stora huset fanns kanske icke en enda användbar eldstad. Att sofa i oeldat rum är visst icke ohälsosamt, då man har en god säng med mjuka lakan, filtar och täcken, och därtill, såsom i Hälsingland, silkeslena fällar, som ingen vinter kan genomtränga.
De stora husen används vid bröllop, begrafningar, barndop och andra gillen, aldrig vid andra tillfällen.
Själv bor bonden gärna med familj och tjänare i ladugården. Där har han ett par mer eller mindre vackra rum, försedda med ofantliga spislar där man icke sparar på veden. I ett af rummen är ugnen där man bakar sitt bröd. Dessa rum där familjen vistas, stå i förbindelse med fähus, loge och stall, så att folket, då kreaturen skola fodras, aldrig behöver gå ut under bar himmel.
Här och där ser man stora byggningar med stora salar, barstugor, herrstugor och kamrar vara så sammanbyggda med ladugårdarna att bonden från sin präktiga storsal har direkt förbindelse med fähus, stall och loge.
Sitt hö kör bonden ej hem, utan det förvaras till vintern i små lador, som överallt synas på fälten. På Kinsta äng i Söderala ser man på en gång öfver 300 lador. Denna mängd av stora byggnader, ladugårdar, magasin (härbren) samt dessa öfver fälten spridda foderlador gör att många trakter af Hälsingland se folkrikare ut än den fruktbara Skånska slätten.
Kommer man så till Järvsö, i västra Hälsingland, blifva bostadsförhållandena ännu egendomligare. En stor del bönder och hemmansägare bo där med sina familjer i fähuset.
I Järvsö finns ett hospital för spetälska, det enda i Sverige. Spetälskan är en hemsk sjukdom, som visat sig endast i Norrland och Bohuslän. Den angriper händer, fötter och ansikte. Lemmarna falla af och ansiktet förstöres, men bröst och mage kunna vara friska och den spetälske kan uppnå en betydlig ålder. I det vackra hospitalet, ett riktigt paradis med det skönaste läge och en praktfull utsikt, åtnjuta de olyckliga den ömmaste vård.
Anstaltens vaktmästare erbjöd sig att göra mig bekant med en hemmansägare som bor i fähuset. Vi träffade icke maken hemma, han var i skogen. Vi kommo in i ett stort rum med nyskurat golf. Längst framme till höger stodo tre feta kor, tuggande sitt hö i sina bås. Till vänster var en afbalkning, innanför hvilken två vackra kalfvar muntert tumlade om. Ovanför kalfvarna hade en hönsfamilj sin bostad. I en ofantlig spis brann en brasa, och på hällen satt en rätt tjock bondhustru och skalade potatis. Bredvid henne, på samma spishäll, satt tre små vackra barn, tysta och blyga. Bredvid den största kons bås var en vackert uppbäddad säng, makarnas gemensamma sofplats, och vid dörren var en annan säng, för tillfället förvandlad till bord. Ett annat stort bord stod på golfvet. Vid dessa bord voro två äldre kvinnor sysselsatta med att af ärtmjöl göra ett slags metervida kakor, tunna som papper, hvilka genast gräddades i den upphettade ugnen. I ena fönstret hade kvinnorna lagt sina pipor, små mycket nätta tingestar af järn. Genom stora fönster strömmade ett starkt ljus in öfver människor, kor, kalfvar och höns.
I den stora byggnaden bredvid voro fyra salar och två rum, alla oinredda utom ett af rummen, där gårdens förre ägare med sin hustru har sin bostad.
Godtemplarna (se bild från Godtemplarna i Säljesta), har sin loge på platsen, och L.D. (troligen Logedirektoriet) är en ansedd och ganska förmögen hemmansägare. En annan hemmansägare upplåter en stor sal till logerum.
Det var natt då jag besökte L.D. Jag kunde icke riktigt se hans storbyggnad, men jag blef införd i ett väl möbleradt rum, och där träffade jag vår ordensbroder som mottog sin gäst vänligt.
Familjen hade främmande. Det var en lantbrukares hustru, söndagsklädd och fin, och det tog sig riktigt bra ut. Då hon smackade på den allra nättaste lilla järnpipa. Kaffe serverades ur en elegant servis, och snart var ett muntert samtal igång.
En nätt liten Järnpipa med benskaft
Säg mig, huru länge har ni rökt frågade jag.
Jag har fäl rökt se´n jag var barn, sade hon och log riktigt godt.
Ni, hade väl inte en pipa, när ni låg i vaggan?
Jag tror inte en det, men mamma hade pipa när jag låg vid bröstet. Det har vuxit in i släkten.
Jag berättade om mitt besök hos familjen i fähuset.
Ja, vi bruka så här i socknen, sade L.D. Vill broder se huru vi bo, så var så god och följ med. Här var fähuset mycket stort, och det måste vara det, ty det rymde 10 kor, åtskilliga ungnöt, en mängd höns och en stor människofamilj. Flera sängar syntes. I en stor spis kokades och stektes. Det skulle vara kvällsmat till folket. I en inmurad panna kokades foder till korna. På golvet stod korgar med hö, ur hvilka korna matades af matmodranas egna händer. Alla djuren och människan här stodo i vänskapsförhållande till varandra var lätt att iakttaga.
Jag besökte ännu en boning, gemensam för människor och djur. Jag hade sett mannen, en ung vacker karl, ute tillsammans med s.k. ståndspersoner. Han var lika fin och förde sig lika väl som de. Nu såg jag honom i sitt hem i – fähuset, bredvid sin unga, glada hustru, som icke gömt sin lilla pipa bättre än att den elake Stockholmsbrodern kunde leta upp den.
Under min resa från Arbrå till Kilafors träffade jag ett åldrigt par, som en längre tid vistats i Wisconsin i norra Amerika. De voro från Järvsö, hade under sin ungdom, då barnen kommo till, njutit frid och framgång i sitt fähus. I Amerika bodde de fint, hade många rum samt en vacker trädgård, men de grepos af hemsjuka och kände sig olyckliga. De drefvos åter till det gamla hemmet af längtan efter norrländsk skog och luft, de gamla levnadsförhållandena, fähuset och korna.
Och nu då jag gästat Järvsöbondens hem, fähuset, kan jag förstå, att en sådan kärlek kan uppstå. Den har vuxit in i släkten liksom hustrurnas och stintornas pipor.
Om en månad besöker jag åter Järvsö. Plikten bjuder mig då att stanna och göra ännu närmare bekantskap med den raska befolkningen. Jag vill då besöka sådana hem i Ljusdal, Delsbo kanske ock på flera ställen.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen –
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062