Tandvärk och tandutdragning förr

Så botade man tandvärk och drog ut värkande tänder i början av 1900-talet

---

Läs mer om Tandvården i Dellenbygden.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

TANDVERK OCH ÖRFILAR

Hudiksvalls Tidning 1950

Tandverksplågan har under de senaste årtiondena, ej minst genom skoltandvården, nedbringats till en obetydlighet men annat var det för 40 eller 50 år sedan.

Visserligen fanns även då i de flesta städen av betydelse någon tandläkare, men det skulle vara något särskilt innan man bland småfolket besökte en sådan. Den som arbetade vid företag med fri läkare gick till denne får att få sina värkande gaddar utdragna, och i de flesta fall gick man i städerna till, fältskären som var billigare än tandläkaren. Förebyggande åtgärder och ordentlig tandvård var den tiden ännu för kostsam för kassan.

INGEN förstod den tiden vilken verklig fara tandvärken innebar. Att den intensiva plågan måste verka nedbrytande på ett barns nervsystem, och att de trasiga tänderna och varbildning i rötterna kunde lägga grunden till våra sjukdomar intresserade inte ens läkarna i någon högre grad. Okunnigheten bland den stora massan var ännu oerhörd, tiden hård och känslan för barnens välfärd ringa. Tandvärk var bagateller och barnen kördes till skolan eller i arbete med den marterande plågan, och många barn fick bära lidandet i flera månader i sträck. Behandlingen var ofta fruktansvärd. Mindre barn fick sina tänder utryckta med snaror då inte ”slagvattnet” hjälpte, men de större medicinerade man i det längsta med innan det blev tal om utdragning, vilket f.ö. inte var så lätt att få gjort på landsbygden, och stadsresan måste ofta inhiberas på grund av kostnaden.

I REGEL, lyckades det väl ganska bra att för tillfället döva en tillstötande tandvärk. Man hällde då i den ihåliga tanden sådana saker som brännvin, ättiksprit, kreosot och lysol m.m. Brännvinet var minst skadligt men hade sämst verkan. Lysolen var utmärkt bedövande men hade som en del andra preparat en mycket svår biverkan. Munnens slemhinnor sönderbrändes, och trots utspottningen kom naturligtvis en hel del av giftet ned i matstrupen och magsäcken. Frätverkan på tandbenet gjorde att tanden hastigt förvandlades till en krater, och naturligtvis tog övriga tänder omedelbart skada. Glödande spikar och järntrådar stacks också i tandrötshålen, vilka även fylldes med snus eller tobak på vuxna. Då tandvärken huserade i sitt sista och ofta värsta stadium med varbildning i tandroten, då hjälpte inga inläggningar, fast än de ofta användes. Vid inflammationens tidigaste begynnelse kunde visserligen en del handlingar hjälpa till tillfälligt. Man använde blodiglar, koppning och dragdukar. Dragduken som doppades i varmt vatten och överhälldes med terpentin lades på halsen över nacken hade ofta en fruktansvärd verkan, då huden sönderbrändes och svårläkta sår bildades. Stundom gick varbildningen ut genom en fistelgång eller på annat sätt, men innan dess hade lidandet varit gräsligt.

RADIKALMENTET var naturligtvis utdragning av den verkande tanden eller roten. I Forsa socken var
* kyrkoherde Holmkvist, vid tiden omkring sekelskiftet, den som fick syssla med tandutdragning och stundom även medicinering i övrigt. Han var de fattigas stora vän och hjälpte mången i deras nöd gratis. Men denne barmhjärtlige samarit vid mitten av det nya århundrandets första decennium, och efterträddes på tandutdragningsområdet av en f.d. polis och skrivare * Bäckström vilken först slog sig ned i Hamre men efter någon tid bosatte sig i Hillen, där han i en mycket betydande omfattning utövade sin praktik, till allmänhetens båtnad. Bäckström var en mångkunnig man som sysslade med lite av varje, men han var fin på tandutdragning – och hade tydligen erfarenhet på området. Han använde emellertid inte större eller mindre tänger, utan ett äldre instrument, s.k. ”tandnyckel” med utbytbara käftar lämpade efter tändernas storlek. Egentligen vred man loss tänderna med detta fruktansvärda instrument. Före detta förfarande måste man dock skära loss köttet från tanden. Var tandkronan kraftig åkte tanden med, men small den av var det nästa omöjligt att få ut roten med tandnyckeln. Ofta gled käften av och högg en annan tand som i hastigheten åkte med men man fick inte vara så kinkig på den tiden. Gubben Bäckströms taxa var 1 krona tanden, och praktiken var sommartider förlagd till trädgården, från vars lummiga bersåer man ofta hörde den gamle naturdyrkarens hesa stämma prisa den omgivande nejdens skönhet medelst sång, men varifrån också upphävdes rätt fruktansvärda skrik, vilka förkunnande att Bäckström var i färd med tanduttagning.

Tandnyckel från Kringla.

---

MEN DET hade sina risker att vara tandutdragare på den tidens vilda landsbygd. Inte så att ordningsmakten ingrep på grund av utövarens fuskande i de legitimerades yrke, men det fanns stundom slagskämpar och hårdhänta män som fick tandvärk och behövde hjälp, och att förgripa sig på sådana kunde sannerligen vara riskabelt nog trots det att de pockat på den enda möjliga behandlingen.

”Nils-Johans-Edvard” i Kolarkasernen var trots sin ungdom en av de vildaste kämparna i trakten, och den enda vid sågverket den tiden som upprätthöll gamla traditioner på området. Han fick rätt ofta stryk men var orädd och uppsökte och kastade sig ensam i strid med hela ligor. Han sökte stundom bråk såsom många av hans typ i onödan, men slagsmålet var hans sport, och han var lite här och var fruktad, men i övrigt en duktig karl och synnerligen god arbetare. Han var välväxt och en kvinnornas gunstling trots det att han saknade utseende i övrigt.

NU ÄR det lördagskväll och den fruktade slagskämpen skall ut på galej, men har drabbats av tandvärkens hemska kval, och sitter nu ömsom ruvande än uppe och rasande som den vildaste vilde. Han har tagit några supar för att lindra smärtan men ingenting hjälper, och nu börjar han i sin förtvivlan att gång efter annan ”skalla” den hårda timmerväggen i kammaren. En inkommande vän som begriper att fara är å färde föreslår att besöka den Bäckströmska praktiken, och erbjuder sig själv att biträda, ty utan att någon höll i huvudet kunde utvridningen av tanden knappast verkställas.

Nils Johans-Edvard gillar förslaget och om några minuter är man hemma hos Bäckströms där kamraten går in för att resonera och höra sig för. Bäckström som vet vad den nykomne tandvärkspatienten går för, vägrar att hjälpa den lidande. – Nä så förbanne me jag gör de! Det törs skråen ta ut nå tänder på den rackern!

Då patienten som åhört samtalet själv går in och återupprepar framställningen, vågar inte Bäckström neka, och inom kort är man ute i trädgården och proceduren skall börja. Bäckström synar och skär kring tanden som brukligt är, men det syns att han är något darrig på manschetten då han söker lirka fast nyckeln på den verkande tanden. Man morskar emellertid på sig då han äntligen fått fäste och utbrister övermodigt:

– Nu åkera mä, om än röttera sitter i asul!
Bäckström som är liten till växten men oerhört spänstig tar tag med all kraft och vrider till, under det att den biträdande håller offrets huvud som i ett skruvstäd. Det hörs en smäll då tandnyckeln som i en blixt åker ur Nils-Johan-Edvards uppspärrade gap och gör sällskap med tandutdragaren som faller Baklänges och hamnar i den intilliggande blomsterrabatten.

– Ho åkte allt lätter, skriar Bäckström triumferande och fortsätter skrävlet, där han ligger bland bromstren.
– De inte första gången ja ha vre ut e tockera stortann på momangen.
– Dilla inte gubbe, ryter Nils Johans-Edvard. Tanna sitter kvar ho, men dä var då ända bort i hälsike va du gjorde illa mä spiskroken din.

FÖRVIRRAD och räddhågad kravlar Bäckström sig från täppan och står liksom rådvill betraktande patienten. Denne som förstår att Bäckström tvekar säger nu uppmuntrande och med mildare röst.

– Sätt igång igen du Bäckström, frukta intet du lilla hjort! Tanna ska ut för nu värkena som sju attans överstepräster.

Då Bäckström förnimmer att ingen omedelbar fara är för handen, nalkas han ånyå sitt skräckinjagande offer och går till attack. Han bryter, bänder och vrider som en galning för att uppnå resultat. Nils-Johans-Edvard är van vid hårda nyp men nu är det nästan värre än den gången han fick stryk av ”skållaliga”. Som det senare visade sig hade tanden krokrötter och satt som nitat. Ohyggliga ljud strömmar ut från den plågades munläder och svetten rinner. Bäckström arbetar i den vilda skräck, och den biträdande fasthållaren kastas än åt det ena sidan och än åt den andra genom Nils-Johan-Edvards häftiga rörelser. Det är faktiskt en strid, men Bäckström ger inte tappt och vågar väl inte heller avbryta operationen. Skarphatten har åkt av honom sch svetten porlar i hans anlete. Till sist knäcker det till och patienten rusar upp från stolen med ett vrålskrän och slår en råsläng efter sina plågoandar. Den biträdande kamraten hinner huka sig för slaget men Bäckström träffas av bärsärkens fruktansvärda näve och hamnar som bedövad i en krusbärsbuske.

Krusbärsbusken är emellertid ingen angenäm viloplats och taggarna livar upp Bäckströms känslor så pass att han klarnar och hasteligen flyr ur trädgården utan att säga ett ord. Nu är han rädd och låser in sig inne i huset. Nils-Johans-Edvard, som vill göra rätt för sig – ty tanden åkte med vid sista knäcken – nalkas fönstret och ropar på Bäckström att han vill betala vad det kostar, men denne som är både skrämd och förbittrad skränar genom fönsterspringan:
– Din förbannade rackare. Först smile du å sän stinge du som en orm. No ska du få betale, men de ska ske vi tinge dä, din fähunn. Du vet no inte va de kåste te slå en polisman, ussling!

_ Tjohej, balunsen Bäckström! Gör som du vill! Den saken dreter jag i, men nog var det föll bra länge sen du var polis i Jerusalem, svarar Nils-Johans-Edvard, som befriad från tandverkseländet känner sig upprymd och tillsammans med kamraten lämnar Bäckström åt sitt öde, och begiver sig ut i bygden till dans och annat glädjefullt liv i den härliga sommarnatten.
M. KRANTZ.
Avskrift:
Åke Nätterö

---

(X8)13R1 * OLOF HOLMQVIST, * 17/3 1836, s. t. bonden Olof Holmqvist i Rumsta s2, Forsa. Stud. 1856. Lärare vid folkskolor i Uppsala 1863-64. Sem.ex. o. Prvgd. 1864. Past.ex. 29/3 1871. Komminister i Gefle 1869. Kyrkoherde i Viksta 26/7 1875 med tillträde 1878. Kyrkoherde i Forsa o. Hög 13/5 1893. Tillträdde 1895. G. 28/5 1872. † 1/7 1905
ANNA LOVISA SOFIA WESTIN, * 8/11 1850, d. t. prosten J. P. Westin i Fasterna. Som änka bosatt i Hamre, Forsa. † 28/10 1935
ELLEN ANNA KATARINA, * 21/3 1873. Folkskollärarinna. † 25/2 1940
OTTO JOHAN OLOF, * 10/11 1875. Ingenjör. Fl. t. Stockholm 1898
INGRID GUSTAVA KAROLINA, * 15/1 1881 – 25H6
EVA LOVISA SOFIA, * 1878. † 1891
KERSTIN MARIA MARGRETA, * 19/1 1886. Folkskollärarinna. Fl. t. Eskilstuna 1907
SVEN GEORG, * 28/10 1888. Komminister i Järvsö 1918.
Kyrkoherde i Harmånger 1922. Kontraktsprost 1935. G. 9/6 1920 m.
Elsa Sofia Norin, * 3/2 1888. (Se (X25)27L1)

---

—33Ä1— Forsa – Hög släktbok

(S44) * ERIK JOHAN BÄCKSTRÖM, * 8/9 1846 i Långserud, Värml. G. 18/9 1867. Infl. 1910. Poliskonstapel i Hillen. Fl. t. Hudiksvall 1911.
(S44) KAROLINA ANDERSDOTTER, * 7/4 1838 i Långserud.
KARL HJALMAR, * 16/5 1875                             2.