Läs om de fattiga och de mest utsatta i gångna tiders Bergsjö

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

De obesuttna i Bergsjö

Upptecknat av Signe Widholm

En obesutten äger ingen jord eller stuga. Om en obesutten ville bygga sig en stuga kunde jordägaren anvisa honom ett ställe t. ex. en stenig backe i skogsbrynet (billingar) som var av mindre värde för ägaren. På ”knallar”, moar och allmänningar blevo dessa platser ofta anvisade. Sådana gårdar kallades t.ex. backgullas, motorp, på mon, på backan, jurekstorpet, backstuga, stabas.
(i Västansjö, Bjuråker kallades backstugusittare för ”backadassingar”)

Knektar blevo ofta anvisade att bygga att bygga sitt torp på ovan anvisade platser. Sådana soldattorp samt obesuttnas backstugor samlades ibland till små byar ofta kallade ”knektriket”.

Mellan böndernas ägor, som inhägnades av en fastbandhage (gärdsgård) gick ”fägata” där kreaturen fördes fram och åter till skogsbetet. En dryg bonde, som skulle besöka någon backstuga och som måste gå fägatta för att komma dit hade bundit en halsduk kring mun och näsa och tillfrågades varför han var utstyrd på detta sätt svarade: ”Ja vill int känna löfta etter ”fatteranna hänne”. Vägen ledde nämligen upp till de fattiga stugsittarnas område och vägen bar därför lukten av deras fattigdom.

En knektgård ägdes av en rote, som knekten tjänade. Vid hans frånfälle tillföll därför torpet roten. Likaledes med backstusittarens torp, vilket tillföll det markägande hemmet. En dylik gård eller torp kunde alltså ej ärvas av innehavarens barn men försåldes ibland till dem.

Källan i Bjåsta

Omkring 1850 fanns i en by en hel del gårdar t. ex. Hults, Lillmommas, Sebbens, Källan, Antes, Backgöles, Svebo, Långlasses, Palmens, som kom från Norrbo var barnlösa och släkten dog ut. Palmen var ofta gårdskarl hos Önnes. Palmens-Katrina var så duktig att räfsa, att alla härvor gick sönder. På Hultgården bodde en tid spelmannen ”Hultkläppen”, som hade tre barn.

En gård hette Strannen. Där bodde Strann-Hans med familj, som ofta arbetade hos bönderna.

—4B36—
15 HANS HANSSON STRAND, * 9/2 1829, s. t. sold. Hans Hagström i Kyrkbyn. Bergsjö. G. 5/11 1852. Soldat vid Häls. reg. Bos. i Söderåsen. † 14/8 1906.
5A5 KARIN JOHANSDOTTER, * 13/1 1817, d. t. smeden Joh. Johansson i Bjåsta, Bergsjö. † 8/11 1913.
ANNA, * 20/10 1853 14L2
JOHAN, * 6/7 1857. † 8/1 1858
KATARINA, * 1/10 18581 15L2

Plits var knektgård. Lilluffarns och Ulvens (kom från Älgered), Spjuts, Bommers, Blixtens och Smens. En kvinna kallades för Knappas. Hon hade 6-7 barn utan någon man. Kullens låg intill en fäbodvall, Hultvallen. Svebo låg på södra sidan av Närmarbosjön. Kvistens, bodde Kvist-Kare, som tuggade snus och spelade fiol. Kvistgården av sammanbyggd med gethuset. Nicken hette en man, som på äldre dagar, när barnen voro utflugna ur boet, fick bygga sig en stuga på en knalle. Han odlade upp några jordbitar runt stugan, men betalade ingenting till jordägaren. Stället återföll vid Nickens död till stamhemmanet.

En det av pojkarna i dessa hem voro klädda i kjolar i stället för byxor intill 3 – 4 års ålder. Detta var både billigare och bekvämare för mödrarna. På Sebbens bodde en s.k. gammeljänta, som gick omkring och handlade med getter. Hon tog löv samt slog gräs vid kullar och stenar för att föda dem. Hon hade många barn. En gång när hon fått tvillingar, gick hon till prästen för att skriva upp dem. Prästen tyckte då att hon hade så många barn. Då svarade hon: ”Jaa, det är nog alltid mycket, när fattiga får någonting”.

Om ett par grannar blevo ovänner kunde den ena flytta sin stuga. Det berättas, att om något av barnen var sängvätare, fick de flytta ut och ligga på halmen hos getterna.

Ett kvarter brännvin kunde ibland utgöra lön för utfört arbete. Ibland fingo s.k. inhyseshjon innebo hos någon familj. Då någon skulle gå fram till bygden, voro de ofta tvungna låna något ytterplagg av någon granne. I dessa stugor bodde ensamma personer såsom änkor och änklingar, ofta ogifta mödrar med barn, men också familjer med många barn. Emellanåt flyttades en stuga från en annan plats inom socknen till den nyss nämnda byn. Ibland kunde en stuga flyttas både en och två gånger. Sällan fanns avtal mellan markägare och backstugusittare, men det kunde hända att den obesuttne vile göra rätt för sig samt deltog utan ersättning (utan fri kost) i stamhemmets andtider. Ibland hände att flera bönder slog sig samman och hjälpte en obesutten med virke, när han ville bygga en stuga. År 1870 kom ett par fattiga människor och slog sig ned i tidigare nämnda by och byggde sig en jordkoja inne i den närbelägna skogen vid en tjärn. Genom affärer med djur och brännvin m.m. lyckades kvinnan göra familjen välbärgad och smått förmögen. Personer som ”gingo på socknen” eller auktionerades bort blevo ibland anvisade att bo i någon av dessa stugor när de voro obebodda. Det berättas om en 60-årig skomakare, som också var hjälp – knekt, att han fick gå i gårdarna och samla upp talgljusen till julottan i kyrkan. Kyrkvaktaren kunde också tjänstgöra som dödgrävare. Det senare ansågs vara mindervärdig syssla, varför en dödgrävare fick bära öknamnet Skruck.

Dessa byar eller stugor byggdes gärna vid något vatten t.ex. källa, bäck eller sjö. Bostaden bestod av ett boningshus mest ett rum och kök samt oftast ett gethus. Ofta blevo dessa bostäder aldrig riktigt färdigbyggda. En del fönster hade aldrig glas utan sattes igen med bräder. Stugorna hade öppen spis samt saknade undergolv, de vilade för det mesta på bara marken. I dessa stugor bosatte sig byskräddare, byskomakare, murare, snickare, glansstrykerska, ullspinnerska, dagsverkare hos bönderna, grovarbetare.

En del kunde arbeta på ackord t. ex. med dikningsarbete. Hustrurna gingo ibland som hjälp vid bakning höst och vår. Arbetet började för dem vid 3-tiden på morgonen och slutade vis 8-tiden på kvällen. Betalningen skedde mest in natura. Om hjälphustrun hade något barn med sig bestod lönen till stor del av mat till barnen samt därtill en kanna mjölk och några brödkakor att ta med sig hem.

Manlig arbetskraft kunde få säd, mjölk och brännvin som avlöning. Kontantlönen var 75 öre per dag. Pumpmakare liksom skomakare, skräddare m. fl. gingo i gårdarna och utförde sina arbeten. Det berättas, att en backstugusittare genom flit, sparsamhet och iver med 75-öresdagpenningen, möjliggjorde för sig inköp av ett hemman på 12 penningland.

En viss tävlan rådde dagsverkare emellan när det gällde att bevisa sin flit och uthållighet. De kunde infinna sig på gårdarna mycket tidigt och genom slag å lien påkalla gårdens uppmärksamhet. Motparten sökte slå genom att stryka lieeggen mot en snusdosa eller dylikt skämma eller slöa liens bett. Bebyggarna i förut nämnda stugor kallades ofta ytremässfolk och stugan för ytremässtuga. Allmänningsfolk kunde de också kallas. Backstugusittare kunde de också kalas. Backstugusittarna kunde sätta potatis hos markägaren samt samla in ved i hans skog. Tiggeri och trolldom bidrog också till backstugusittarens uppehälle. Arbetsgivaren höll oftast arbetsredskapen. Avstraffning för någon försummelse förekom icke, utan gyckel användes oftast i straffets ställe. En person som var slög och munvig var omtyckt som kamrat och arbetare. En arbetare som somnat under arbete i stall, berättas dock ha fått stryk av husbonden.

Grannsämjan i dessa stugor var oftast rätt god, utom när brännvinet kom med i spelet. Hjälpsamheten var mycket vanlig, större än numera. Man hjälpte varandra vid barnafödslar, bröllop, sjukdom och dödsfall. Nöden drev ofta dessa människor att bryta mot lagarna, men många blevo oskyldigt dömda, bara därför att de tillhörde en klass som ansågs mindervärdig.

De gamla som saknade omvårdnad fingo ”gå på socknen” d.v.s. säljas på auktion. Likaså skedde detta med barn utan hem och vård. Någon gång kunde dessa människor hjälpas av de besuttna med körning och så vidare, du kunde även umgås med dem. T.o.m. giftermål kunde förekomma mellan dessa klasser. Dock hade den ingifte vissa svårigheter att vinna fullt erkännande i den nya klassen, åtminstone i äktenskapets början. Om någon av de obesuttna lyckades erhålla en högre examen utsattes han för att bli ”apad” (i viss mån förföljd). Känslan för musik och musikutövning fanns ofta i dessa kretsar och många spelmän hade sin rot därstädes.

”Man såg på dessa människor (de obesuttna) som man såg på en gammal uttjänt sko” ansåg Käck, född 1867. Ordspråk från denna tid:
Om hundra talgoxar hackar på ett skinn, så är det bara en som blir beskylld därför.

Upptecknad efter olika sagesmän och kvinnor

—12D3—
1 OSKAR EMIL WIDHOLM, * 21/1 1888, s. t. smeden Fr. Hj. Widholm i Kyrkbacken, Hassela. G. 11/6 1916. Smidesmästare i Bjåsta 3:13, Bergsjö. † 16/2 1973
1L32 SIGNE KATRINA ÅKERSTRÖM, * 1/8 1892, d. t. bonden N. E. Åkerström i Bjåsta 5. Slöjdlärarinna. Hembygdsforskare. † 11/4 1974

Källa:
Bergsjö – Bygden 1961
Av Signe Widholm
Avskrift: Åke Nätterö

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

Till toppen.

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

De obesuttna i Bergsjö

Lämna ett svar Avbryt svar