En liten betraktelse om hur vi framlevde våra liv innan vi fick elektrisk belysning i hemmet
Fotogenlampor reservdelar
Optimus lykta med glödnät, reservdelar och instruktioner, forgas.se
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Belysningen i hemmet
På Kilian Zolls bild ”Torp mellan Eksjö och Rödjenäs” läser barnet i skenet från brasan medan mor och far får ljus från lyskärringen, stickedallan. Fler uppspäntade stickor finns till hands lutande mot bordet.
I äldre tid, när dialekterna ännu var fullt levande, hade man olika benämningar för samma sak. Detta gällde också för belysning. När man inte hade tillräckligt dagsljus fick man skaffa olika ljuskällor.
Den äldsta belysningen var den som kom från den öppna eldstaden. Men man behövde också belysning i andra delar av bostaden, fähus och utomhus. I våra trakter var törved den främsta ljuskällan. ”Töre, är kådrikt virke av tjärved som bildas i träd, oftast tallar, som följd av att de angrips av en rostsvamp”. (Källa: Wikipedia).
Man späntade veden till stickor som även användes till att göra upp eld i spisen med. De gjordes meterlånga, tre, fyra centimeter breda, platta genom klyvning av kådrika furustammar. Det var barnens göra att hålla elden vid makt, och detta fodrade en nästan oupphörlig tillsyn.
På en del håll ansåg man glasbjörk (Glasbjörk användes även till att göra vävskedar) vara det bästa materialet lysstickor. Den sprakade rätt bra och kastade gnistor. Därför hade man ofta ett kar med vatten som gnistorna föll ned i, och dessutom sattes någon, som inte hade något särskilt att göra, att passa stickan.
Lysstickorna träddes antingen in omedelbart i timmerstockarnas fogar, eller vilket var det vanliga fästes de i en ställning, ofta höjd och sänkbar vilken kallades för lyskärring.
Stickedallor, s. k. lyskäringar, i olika modeller av järn och trä, höjd- och sänkbara.
Lysstickorna ersattes så småningom alltmer av Talgljus. I början var det huvudsakligen i kyrkan man hade ljus. Jonas Stolt säger, att ännu på 1820-talet voro talgljus i Kalmar län en så stor dyrbarhet, att man ej kunde bruka dem mer än vid högtidliga tillfällen. Vanligen var det talgljus man gjorde, men också vaxljus förekom. Ett stöpt talgljus kallades ofta för dank eller talgdank. En klinedank var ett smalt ljus som man kunde kleta fast på väggen, om så behövdes. Ett smalt ljus kallades för perta. En pissepråsa var en tunn pråsa av dålig talg som rann mycket, men det kunde också vara en pårsa som inte brann längre stund än man hann kasta sitt vatten. I Småland drygade de fattiga ut talgen med kåda och fick kådeljus. En sorts långa smala vaxljus lindades på en särskild ljusstake och hölls fast med en klämma, kallad vaxstapelställ. När ljusveken förkolnade och blev för lång behövde den klippas. Detta gjordes med en ljussax. Att vaxljusen hade svårt att tränga ned till allmogen, berodde på dess dyrhet och opraktiska konstruktion, som frambringade en ständig snoppning av ljusveken.
Ljussax
Vaxstapelställ, tidigt 1700-tal
Vaxstapelställ från 1700- och 1800-talen. Högst upp till vänster ett kombinerat ställ med elddon med flintlås.
Vaxstapelställ av mässing och trä från 1700- och 1800-talet.
Vekarna beskrives ofta som grovt skättefallsgarn, äfsingar, fälländar av väven till vekar. De snoddes mellan händerna och skulle sedan basas i smält talg, strykas, räckas och jämnas ut med händerna för att inte löpa samman och snurra ihop sig. Man sade i Skurup, när talgen börja tryta i stöpkaret och det började bullra och bubbla när vattnet trängde upp, så blev ljusen fnasiga och koppärriga. Talgen kom antagligen från ett får som slaktats när det blivit för gammalt.
Ljusen placerade man i en sorts ljusstake kallad ljusknekt eller en ”profet”, en träpinne med tre nubbar i att sätta talgljusstumpen på. Ljusklamman eller ljusprofeten var en ljusstake där ljuset klämdes fast i lagom höjd.
Ljusprofeter, användes till små ljusstumpar som trycktes fast på ”profetens” piggar eller direkt i droppskålens botten. Pipförsedda ”profeter” fungerade som oljelampor. Veken lades i pipen och brann sedan till all talg smält ner. Ljusprofeten kunde, som synes, sättas i en ljusstake, s.k. pråsastake, eller hållas i handen vid tillfälliga besök i förrådsrum o dyl.
Fattiga människor hade inte råd att skaffa någon talg. De hade en tallrik med tjära, som de lagt en veke av linne. Ovanpå tjäran låg ett järnstycke, annars hade glött i hela tallriken
Man hade en lysklämma för torrvedsstickor – törestickor.
Sedan kom tran. Då hade de lampor av lera, liksom två fat ovanför varandra. På det översta var en näbb, där veken låg. Sedan kom blecklampor och lampor av järnsmide som såg likadana ut. Veken gjordes av garn, en gammal trasa eller säv. Man tog märgen och torkade den vid spiseln.
Tranlampor av lergods, 1700- och 1800-talen. De kunde som lampan i mitten, sättas på en fot.
De äldsta lamporna var mycket enkla och oljan i dem var rovolja eller tran, tranolja. Vekarna var av garn, men från Halland nämnes också märgen av vekagräs.
Det var först när fotogenet kom till Sverige mot slutet av 1840-talet och blev allmänt på 1850- och 60-talen man fick lampor som gav relativt bra ljus. De första lamporna var mycket enkla, ofta tillverkade av bleckplåt, senare av glas. De hade en rund flätad veke, ungefär som en grov ljusveke, som gick upp i en lamptut, och de gav ett svagt ljus. De hade inget skyddande glas och slocknade därför lätt i luftdrag. När man sedan fick lampor med vävd veke var de antingen flatbrännare eller rundbrännare, och lamporna benämndes ofta efter vekarnas bredd som mättes i linjer. En linje ca 2 mm, 10 linjers, 14 linjers osv. Vid sekelskiftet 1900 sjönk priset på fotogen till 14 öre litern – därmed slog fotogenlampan snabbt igenom.
Tranlampor av järn och bleck från 1700- och 1800-talen. Dessa kunde hänga eller sättas på en fot.
De är försedda med tvenne skedbladformiga skålar; den övre tjänade till tranbehållare och uppbar veken, den nedre till droppskål för upptagande av tran, som spilldes ur behållaren. Lampor av denna typ med skål förekom redan under 1300-talet.
Utomhus och i fähus och andra utrymmen använde man lyktor. Innan man hade lyktor med glas ersattes detta med horn, som var svagt genomskinligt, hornlyktor. Vanligare var hinnelyktor, där man i stället använde mellangärdeshinnor från slaktade nötkreatur. Även urinblåsor kunde tydligen användas. I lyktorna använde man i regel inte hela ljus utan ljusstumpar. Så småningom fick man fähuslyktor när man var i lagården, och ofta var det flädermuslyktor, som hade en flädermus som fabriksmärke.
Allmogelyktor. Svårigheten med lyktorna var att finna tillräckligt genomskinligt material.
a, klädd i med träramar infogade bitar av avskurna gåspennor, b, med kringspänd oxblåsa, c med genombrutet järnbleck, även kallad spiklykta och kjolvärmare och d med horn. a och b saknar lucka för att komma åt ljuspipan. Dessa har en lös botten i vilken finnes en fastsatt en liten trästav, som sträcker sig upp genom ett hål i lyktans överstycke. Genom att draga upp trästaven kan man lyfta ljuspipan till lyktans överkant.
När man tröskade tidigt på morgonen hade man en enkel lykta, loglykta, ofta en liten låda, som ljuset stod i. Den kallades också ljuskista. Det hände att man stöpte särskilda logaljus i matstrupen av slaktade djur, och man hade också beckljus.
Vid fiske med ljuster hade man en ljusterlykta, och på finare åkvagnar hade man lanternor, vagnslyktor. Ibland hade man den ena lyktan släkt, och den kallades då på sina håll för blindlykta. Annars var detta ett namn på en handlykta, där man kunde skjuta en bleckplåt för, så att ljuset inte syntes.
När man skulle tända belysningsmedlen hade man som äldst stål och flinta som antände fnöske eller kolat linne, som förvarades i en fnölask eller fnötunna. Man hade också stickor doppade i svavel, svavelstickor, svavelspetor och när sedan tändstickorna kom, så fick de överta dessa namn.
Ända intill tändstickornas tid var det förenat med stora svårigheter att få eld till sina belysningsmedel. Under den kalla årstiden brann elden i spisen natt och dag, men i mildare väder fick man draga askan över glödmassan, så att elden varade över natten. Detta kallades att fästa elden.
Stearinljusen i Sverige begynte att spridas i de högre kretsarna från och med 1839, då Liljeholmens Stearinfabrik anlades. Bondeklassen lär knappast ha känt dem förrän på 1860-talet. Mera vanliga blev de först på 1880-talet.
Så kom elljuset. Om talgdanken inte direkt avlöste av glödlampan, så kan i vart fall samma generation ha mött dem båda. I Bjuråker där undertecknad bor fick vi elektricitet 1947.
Tranlampa av järn fotograf i Skyttestugan, Allmogehallen.
Lyskäring fotograferad i Blekingestugan
Bordslampa, 1800-talets slut. Guldbronserad gjutjärnsfot. Glaskupa med etsad dekor av fåglar och blommor i färg inom förgyllda bågar.
I flera bouppteckningar från 1860-talets Sverige noteras innehav av fotogenlampa. Fredrika Bremer skriver i ett brev, daterat 1864: ”Aftonstunden är mig ofta dagens behagligaste stund, då jag vid den klara fotogenlampans ljus arbetar, läser eller språkar”.
Källa:
Kulturen 1983
Ps.
Har vi inte glömt något?
Jo, järnspisen, som kom i mitten av 1800-talet. Den kom att revolutionera både hem och matlagning. Men den mottogs inte med öppna armar trots sina många fördelar. Varför? Det som under århundranden varit hemmets stora ljuskälla var skenet från den öppna spisen, och den ville man inte mista, och något elektriskt lyse fanns inte ännu.
Läs här om järnspisens historia.
Ds.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62