1900-talets första år

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978. Dottern Rut föddes i Hudiksvall den 5/8 1909. Hon avled den 23/5 1995.

Ossian Friberg var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han även kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit till en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.


Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Till Nordiska Museet

Stockholm

”Skulle vi kunna få be om en fortsättning som redogör för era erfarenheter under 1900-talet”, skriver Intendent Marianne Olsson, vid kulturhistoriska undersökningen, Nordiska museet, Stockholm.

Det är litet svårt att svara på det. Det måste väl vara något som man själv upplevt. Nästan en självbiografi. Men det är inte så roligt att skriva om sig själv, och det måste man när man berättar om vad man upplevt. Jag vet ej riktigt säkert med vilket årtal jag skall börja, men jag börjar nog med år 1900, som var året före då jag slutade i skolan. Jag började i skolan den 1 september 1894. Skolan var en varannandags skola. Närmast var det en ”fast mindre folkskola, tillhörande Litt. 1 i 1889 års normalplan”.

Lärarinnan fick undervisa i sex klasser. Tre klasser i småskolan den ena dagen och tre klasser i storskolan den andra dagen. När vi kom upp i tredje klassen i småskolan, skulle vi lära nybörjarna stava. Det fanns långa ribbor med bokstäver på, som man hängde upp intill varandra så att det bildades ord. Vi fick en lång pekpinne att peka på bokstäverna med. Nybörjarna skulle stå i en halvcirkel omkring ”läraren” och de skulle hålla armarna i kors över bröstet. Om de inte gjorde det eller var ouppmärksamma, skulle vi slå dem på pekfingrarna med pekpinnen. Själv utförde jag inte någon sådan bestraffning. Vi fick stå vid ett hörn längst bak i skolsalen, för att inte störa de andra klasserna.

Men då jag själv stod där som elev, fick jag en smäll på fingrarna. Jag betonade nämligen ett ord fel. Jag skulle stava ordet ”lakanet” men jag betonade den andra bokstaven (a). Jag sade ”lakánet”.

Jag gick för två lärarinnor. Den första var en manhaftig kvinna. Hon ägde en tax som förbrukade mycket vatten och det vatten vi skolbarn fick dricka ur samma mugg, dugde inte åt hunden. Jag hade i uppdrag att hämta färskt vatten åt honom från masugnsbäcken. Men då blev de andra pojkarna avundsjuka och menade att jag hade fjäskat frö lärarinnan, och då hon sade att jag skulle stå intill henne vid orgeln då vi sjöng, blev det ännu svårare för mig och jag blev lovad stryk av en som var sugen på att dela ut örfilar.

Under ett sommarlov, reste lärarinnan bort. På bruket sades det att hon rest bort för att föda ett barn och få det utlämnat till någon familj. När hon kom hem, gifte hon sig med en som gått i skolan för henne. Hans far utpekades som barnafadern och det var lämpligt att sonen övertog faderskapet.

Efter giftermålet reste de från bruket upp till malmfälten i norr, där han avled.

Vi fick då en ny lärarinna, som vi pojkar i sista skolklassen blev kär i med åtföljande ovänskap pojkar emellan.


Den gamla lärarinnebostaden i Moviken. Den bortre ändan av huset var lärarinnebostad. I den hitre ändan bodde rättaren skriver Ossian Friberg som tog den här bilden1967


Sommaren 1900arbetade vi pojkar under skolferien. En dag satte Rättaren mig att köra efter banan till Strömbacka med ett lass säd som skulle malas i kvarnen där. Kvarnen hemma vid Moviken var då utsliten. När lärarinnan fick veta att jag skulle åka till Strömbacka, kom hon och ville att jag skulle köpa två kilo toppsocker åt henne. Det fanns ju för övrigt inte annat socker då. På kvällen sedan jag satt in hästen, gick jag hem till lärarinnan med sockret. Då bjöd hon mig att stanna på kaffe och hon serverade det på runda bordet i finrummet. Jag minns att det luktade så gott därinne. Man talar om sjunde himlen, men då var jag där. Medan vi satt och åt småkakor och drack kaffe, talade hon till mig som till en vuxen. Och jag ”växte” nog bra mycket vid detta tillfälle. Lärarinnan var ung och det var den första skolan hon undervisat i. Det var en högbröstad Norna-typ. Men hon hade en fästman som någon gång kom och hälsade på. När någon kom in i skollokalen skulle vi stiga upp och hälsa men då han kom hade vi pojkar det litet svårt att resa oss i bänkarna. Och då vi fick reda på att fästmannen låg över hos vår lärarinna grubblade vi på hämnd.

Många år senare då hon satt som änka och blivit äldre, reste jag och hälsade på henne i hennes hemsocken. Då berättade jag för henne hur svartsjuka vi var på hennes blivande man, något som hon skrattade gott åt, men även var tacksam för, att vi tyckte om henne. Jag tror att jag beredde henne en glädjestund att jag uppsökte henne. Hon hade varit bondmor sedan hon gifte sig och satt nu där i stugan som en gumma.

Jag slutade skolan den 6 juli 1901. Under nästan hela skoltiden hade jag sår på baksidan av låren och sätet, så jag kunde inte sitta som vanligt på skolbänken utan fick sitta på själva ryggslutet, där det blev liksom en grop i köttet. Det blev många resor till läkaren i Johannesberg i Delsbo, dit det var nära två mil. Då far var i arbete, blev det min mor som lånade en häst i bruksstallet och körde. Det hade hon gjort som ung, då hon var i tjänst hos en torpare i Fönebo by. Där fick hon köra timmer från skogen och köra träkol från milorna i skogen fram till kolhuset vid masugnen i Moviken. Jag var intresserad av naturen och satt och tittade uppåt mot de olika träden. Då sade min mor en gång: ”Vad ska det bli av dig gosse när du blir stor, som är så intresserad för allting”.

Då vi åkte efter vägen hörde vi hur det ”sjöng” i telefontrådarna. Då sade min mor: ”Nu pratar folk i telefon”. Det var då en allmän tro, att då det surrade i trådarna, så pratades det i telefon. Jag minns då en del telefonarbetare drog en ny telefonledning genom bruket. Då de rev ned den gamla ledningen, kom det en äldre man och tittade i änden på en tråd som var avklippt. Då frågade han telefonarbetarna: ”Hur kan dom prata i trån då det inte finns nå hål i en”.

Tidvis låg jag hemma i sängen då jag inte kunde gå till skolan. Mina klasskamrater kom hem och berättade vad vi hade till läxa. Jag låg och läste så jag behövde inte sitta kvar i någon klass. Läkaren ordinerade salvor som det sved av som om de bränt mig med heta järn. Folk kom med olika goda råd om hur sjukdomen skulle fördrivas. De menade att jag ”råkat i” som det hette. En gumma påstod att jag hade ”ludd” på tarmarna och menade att jag skulle äta järnflagor, sådana som uppstår omkring ett smidesstäd då smeden hamrar på rödglödgat järn. Och som mor inte kunde se något övernaturligt i det, så var det värt att försöka. Min far var till smedjan och hämtade slaggavfall, som stöttes i en mortel och blandades med gröt. Men ej heller den medicinen hjälpte. Ett fruntimmer som sysslade med rissmorning, sade till min mor att hon skulle köpa ”Prinsens droppar” på apoteket. Det var rena rävgiftet att ta in. Jag blev nästan skinnlös i halsen. Det var i det draget jag slutade skolan. Om det var Prinsens droppar eller om det var för att jag slutade skolan, som gjorde att jag blev bra vet jag ej. Huvudsaken att jag blev bra och har inte sedan varit sjuk bortsett från gubbsjukan.

Jag arbetade hårt för att få tidig kväll. Men klockan 12 ringde vällingklockan uppe vid bruket, och som oxen var van att få mat då det ringde till middag, vände han om och gick hem. Det hjälpte inte hur jag drog i tömmarna. Tömmarna var fästa på hornen och låg i kryss över pannan. För att få dem mera ”lättstyrda”, låg tömmen i ett halvslag omkring örat, som blev rätt garvad och hårt. När vi kom upp till ett staket efter vägen slängde jag tömmarna över en staketstolpe för att få stopp på oxen, men tömmen brast som om det varit ett snöre och oxen fortsatte sin vanliga gång. Jag såg ned mot marken omkring stolpen för att se om öronen klippts av i tömsnaran men de höll.

Nu var det bara att låta oxen gå till stallet för att utfodras med halm och kallvatten. På den dieten skulle de utföra ett tungt arbete och lämna präktig dynga till brukets åkrar.

Jag hade mina smörgåsar innanför förskinnet framme på bröstet för att de inte skulle bli hårdfrusna. Samtidigt som oxen förtärde sitt middagsmål gjorde jag honom sällskap och satt på ett upp- och nedvänt vattenämbar och åt sina smörgåsar, men lukten inne i oxstallet var inte den bästa. Så spände jag åter oxen för släden och vi fullgjorde vårt beting, fast någon timme senare än vad jag beräknade. Det där med tömmen över staketstolpen har jag ångrat i många år, på grund av min djurvänlighet, men det var under en viss förtvivlan som jag utförde den gärningen. Jag led svårt när bruksarbetarna slaktade sina grisar på hösten. Det var ett svårt djurplågeri. Den som brukade avliva grisarna hade ett verktyg som kallades för ”trynträ”. Det var ett trästycke där det satt en hylsa i ena änden. Man trädde hylsan över grisens tryna och vred verktyget runt, så att grisen inte kunde öppna munnen och skrika, då mannen slog grisen i huvudet med en yxhammare. Då grisen var orolig och svängde med huvudet, kunde man få slå flera slag innan han domnade av så kniven kunde stickas i halsen på grisen som sparkade med bakbenen då kniven stacks in. När grisen skulle slaktas i mitt hem beställde jag några smörgåsar av mor och gick till skogs.

Det var hårda tag för oss småpojkar då vi började gå i dagsverke. Det förekom en förnedrande pennalism, som alla blev utsatta för då de kom i arbete. Det var även ett tungt arbete att lasta de omkring 1000 kilo tunga gjutjärnsgösarna på järnvägstrallor sommartid och på kälkar vintertid. Det fanns tunga hävkrokar med vilka gösarna fick rullas på stockar fram till fordonen. Gösarna kördes ut ur masugnen och lades upp i breda vältor ute på marken. På varje gös fanns vikten och numret på utslaget målat med röd mönjefärg. Jag känner ännu lukten i näsan då jag tänker på, när de målade på färgen på det heta järnet.

För att ”rulla” fram gösarna till fordonen, fick vi sätta en axel under verktyget och ta i så att det gnistrade för ögonen, och många av de som blev kvar i arbetet, blev lite kuvryggiga.

Då vi pojkar blev 15 år räknades man som fullvuxen men inte i avköningshänseende. Sommaren 1901 då jag hela sommaren handhade brukets 12 köroxar nästan natt och dag, hade jag 25nörre om dagen. Måndagar var arbetstiden 17 timmar, under de övriga fem arbetsdagar var arbetstiden “bara” 16 timmar. Jag minns då min far och de andra hade 90 öre om dagen sommartid, för 12 timmars arbetstid. Vintertid då arbetstiden var kortare för utearbetarna var avlöningen 75 öre om dagen. Jag minns när avlöningen gick upp till 1:15 om dagen. Då fanns det de som tyckte att det var rätt behagliga tider, då de kunde köpa en liter brännvin för en dagpenning.

Ändå är jag glad över att ha fått växa upp bland malm, järn, träkol, axlar, remskivor och annat som förekommer vid ett järnbruk. Det gav en bra start för livet. Man hade större mognad än stadspojkarna som växt upp vid en gata. Vi byggde vattenhjul i bäckarna, och små kolmilor som det rök ur.

Vid dåliga skördar på bruksjorden, som arbetarna fick bruka, tillhandahöll bolaget säd till ett enhetspris, oavsett hur priset gick upp och ner på den allmänna marknaden. Vem som tjänade på det är svårt att veta. Säden utlämnades hektolitervis. Kostnaden drogs av på avlöningen. På en skottkärra fick brukets kvinnor frakta säden till kvarnen på bruket där min morfar var mjölnare innan han 1882 reste till Amerika. Sedan kvarnen på Movikens bruk blev utsliten, fick de köra säden till Strömbacka, dit det var en halv mil och motlut. Sedan skulle mjölet hämtas på samma sätt. Senare förekom, att säden fraktades efter järnvägen och mjölet hämtades samma väg. På säckarna hade alla arbetare en trästicka, på vilka vederbörande initialer var inbrända. Det fanns en person i masugnen som handhade förekommande gjutningsarbeten. Han tillverkade eller göt ”brännjärn”, som uppvärmdes i spisarna och klämdes mot trästickorna, så att initialerna blev inbrända. Bruket tillhandahöll även saltströmmingen, som på den tiden var en stor artikel. Gamla rättarmor Öberg, som ju stod en bit upp på samhällsstegen lämnade ut strömmingskaggarna. Mindre mått förekom ej. Ofta var strömmingen dålig och röd i köttet. Om någon framhöll det svarade hon: ”Den är mörk men godsmaklig”.

Vid midsommar när masugnen ”blåstes ned” för reparation och då höet satt på hässjorna, delade bruket ut hembryggt öl, mjukt hembakat rågbröd och rå sill. Jag vill minnas att en vuxen arbetare fick två kannor öl, två brödkakor och två sillar. Småpojkarna halv ranson. Godsakerna utdelades vid herrskapskällaren. På midsommaraftonens förmiddag samlades alla arbetarna för att hämta förplägnaden. När de kom hem, tog de som använde sig av starkvaror, en sup och bet en tugga ur sillryggen som tilltugg. Då visste de att det var helg.

Ungdomen hade då redan givit sig ut i markerna för att plocka blommor och grönt att klä majstången med. På eftermiddagen samlades alla, gamla och unga på kontorsbacken för att klä och resa stången under musik av Fredrik Boman och ”Högmyr-Janne”, Janne Hansson. Så blev det en paus innan dansen började på den rensopade och lövade trösklogen.

På kvällen då det började blåsa, stod ”trafikkonstapeln” längst uppe på majstången och svängde sina vita handskar. Har ofta undrat var den tog vägen, sedan masugnsdriften upphörde och med det midsommarfirandet. Vid dessa midsommarbaler kunde även herrskapsfolket infinna sig. De smärta herrskapsfröknarna kände en ilning i kroppen, då de fördes i dansen av brukspojkarna med hår på bröstet och en ”mubba” snus under överläppen, av fabrikat ”Friskens blå B”, som tillverkades i Hudiksvall. Det rådde en viss karltorka för herrskapsfröknarna på bruken. De smalbenta bokhållarna var inte mycket att hålla i handen.

Vid dessa midsommardanser kunde det komma ynglingar utifrån socknen. Men som övrigt i naturen, där hannarna skyddar sina honor, skyddade brukspojkarna sina flickor mot ”utbölingarna”. Man kunde se att det blänkte kallt stål bakom danslokalen och man kunde även se att vän och fiende satt vid bäcken intill och svalkade sina sår, under hotelse att ”det blir väl en helg till”. Men hur noga flickorna vaktades, kunde man på midsommardagens morgon se ”bondpojkar” som skogsledes smet i väg hem från sin midsommarflicka. Det var vanligt på den tiden att mödrarna ordnade med en säng uppe på vinden eller i ett annat utrymme, för dottern att ta emot besök. Det har klankats på dessa ”lördagsfrierier”, men det föddes inte så många ”oäkta” barn då som nu, fast vetskapen om förebyggande åtgärder var lika med noll. De låg som det hette ”på riktigt”. D.v.s. med underkläderna på. Misslyckades det för någon blev händelsen ett allmänt samtal på bruket. Det sades: ”Ho ha lega ute mä säg”

På lördagskvällarna samlades pojkar för att besöka flickorna. Då fick inte några dörrar vara stängda, ty då bröts de upp. Om flickan redan låg när pojkarna kom på besök kastades mössorna i sängen till flickan och ägaren till den mössa hon behöll och inte kastades tillbaka fick stanna och skaran gav sig i väg till en annan gård, där ceremonin upprepades.

Kyrkoherden i Bjuråkers socken kom till bruket för att hålla predikan i skollokalen och ”kyrktaga” de kvinnor som fött barn sedan hans förra besök. De fick stiga fram i allas åsyn och bikta sig och erhålla syndernas förlåtelse. Själv tyckte jag att det var underligt att de kunde bli orena i själen därför att de fött ett barn. Och det tyckte väl även andra med tiden, så seden helt upphörde.

Våren 1902 fick vi småpojkar liksom alla andra vårar, gå ut på åkrarna och ”slå rukor”. Det fanns särskilda klubbor med långa skaft för ändamålet. Som ”arbetsledare” fick vi någon gammal gubbe som slutat arbeta. Det var så att herrgårdskorna fick gå på höstarna och beta på de avslagna åkrarna, och då lämnade de sitt tarv, som blev som en kaka. Dels var det bra att sprida den gödseln och dels blev det en svart fläck, där gräset vissnade bort om ”kakan” fick ligga kvar. Vi fick ställa ”kakorna” på högkant och smälla till med klubban så att gödseln spred sig som ett fint stoft.

Våren 1903 fick Rättaren för sig att han skulle lära upp mig till jordbrukare. Förut hade han ”Anderbo-Johannes” som sin högra hand i fråga om jordbruk, men Johannes började bli gammal. Annars var det en ordentlig person som man kunde lita på. Han var snäll även mot oss småpojkar och var aldrig med på att utöva pennalism mot oss.

Rättaren tog mig med ut på åkrarna för att lära mig ”sprätta dynga”. Gödseln kördes ut på vinterföre och det tömdes ett lass med vissa mellanrum ute på åkrarna. Ett sätt som senare ändrades på så sätt att gödseln lades upp i en stor hög och kördes ut på vårarna. Det räknades med att från de små högarna försvann mycket flyktiga ämnen ur gödseln, som var värdefull för jorden.

Man skulle ta en sats på grepen och slänga i väg det, men just då gödseln släppte grepen, skulle man göra en knyck med den, så att gödseln spred sig över ett stort område.

Bruket inköpte en hästräfsa som drogs av en häst. Rättaren satte mig att inviga dem. Då kände jag mig litet högtidlig och jag såg att de andra pojkarna var avundsjuk på mig. Men min håg låg ej åt jordbruk, utan åt maskiner och sådant.


I den högra delen av huset hade kopparslagare Frank sin smedja

Det fanns en bleckslagare Frank i Västansjö by i Bjuråker. Jag fick följa min mor dit då hon skulle köpa bleckkärl, såsom kanhämtare och bleckformar att sila mjölken i och där grädden skulle flyta upp. Jag minns att det luktade så gott i den verkstaden och det var så roligt att se då gesällerna tillverkade bleckkärl. Inte kunde jag då ana, att även det skulle bli som en kung visst sade: ”Min musik”. Gesällerna var klädda i mollskinnsbyxor och blårandiga blusar, som var en yrkesklädesdräkt på den tiden och inte bara i Sverige. År 1936 gjorde jag en resa i Estland och på en plats som hette Rakvere, såg jag en plåtslagarverkstad. Då jag tyckte att det skulle vara intressant se hur en sådan verkstad såg ut steg jag på. Jag hade då varit plåtslagargesäll under 25 år. Där inne stod en man, klädd i mollskinnsbyxor och en blårandig blus. Jag sträckte fram handen och sade: ”Sverige”, men den estniske plåtisen bara skakade på huvudet. Jag försökte med Sweden, men det var lika illa. Jag visste inte då att de kallade Sverige för ”Routsi”. Jag tog en plåtsax för att visa att även jag kunde använda den, men då tog han av mig saxen. Då kom jag att tänka på, att jag bland andra ungdomssynder, lät en gång en sjöman tatuera plåtslagaremblemet på armen. Då jag visade honom konstverket, klarnade förståndet på honom och sedan vi en stund stått hand i hand och flinat varandra i ansiktet var det tid att fara vidare mot Marva. Men jag tänkte att säkert skulle han berätta för sin familj, att han haft en utländsk plåtis på besök.

Men jag återgår tillbaka i tiden till 1903. Det byggdes en ny skola hemma på bruket och på den skolan lades ett plåttak. Det såg intressant ut och som jag hade rykte om mig att vara ”svår till väders”, väcktes tanken att lära mig detta yrke. Men var och hur, hade jag ingen aning om.

Men i början av 1904 fanns en annons om att en plåtslagarmästare i Åvik, intill Hudiksvall behövde en lärling. Jag sökte platsen och fick den.

Jag tror att det var de första dagarna i maj det året, som min mor följde mig till verkstaden. Det var inte så svårt att hitta dit, ty vi hörde ett förfärligt oväsen på en gård och gick in där. Det stod två plåtslagare där som höll på att slå ihop långa plåtskivor som skulle läggas på ett tak. Vi blev väl mottagna av både mäster och hans fru. Jag förstår att min mor ville se hur de människor såg ut, som skulle ta hand om hennes son. Senare berättade hon för mig att då hon gick därifrån till tåget, trodde hon att hennes hjärta skulle brista, och jag förstår henne. Det kunde ju hända vad som helst med en yngling från landet.

Under midsommarhelgen tänkte jag resa hem för att hälsa på mina föräldrar. Jag ringde hem till Inspektoren Otto Lagerholm för att höra om bruksbåten Tamm skulle gå till Näsviken dagen därpå, så att jag kunde få åka med den från Näsviken och hem. Inspektoren blev glad då han hörde min röst. Jag hade en viss tumme med honom den tid jag arbetade vid bruken. Och så sade han: ”Det var bra att jag fick träffa dig. Rättaren Jonsson är hos klädeshandlare Svensson i Åvik. Vill du gå dit och säga till honom att han måste resa hem i morgon”. Och det var inte svårt att gå dit då denne klädeshandlare hade sin affär i närheten av den verkstad där jag arbetade.

Nu var det så att jag hade ”ett horn i sidan” till denne Rättare, som under en kall vinterdag satte min skolklasskamrat och mig att såga brännved till kolugnarna. Vi förstod att det var ett straffarbete då han sade: ”Nu får ni ackord på arbetet så ni kan göra kväll när ni vill”. Möjligen hade vi smitit hem för tidigt någon kväll, men det gjorde alla som kom åt. Det fanns då ingen kolugn i gång så vi hade ingenstans att gå och värma oss och vi fick springa fram och åter medan vi åt våra frusna smörgåsar. Våra skor var hårda av kylan som om de var av plåt. Jag tänkte på herrskapsbarnen. De behövde inte vara ute och frysa och de fick äta god mat. Men intet ont sagt om herrskapsbarnen, de var väl så bussiga som andra bruksbarn men ändå blev mitt blod rödare och rödare, en färg som sitter i.

1915 då jag drev egen verkstad i Bergsjö kyrkby, blev jag anmodad att lägga plåttak på det kontor som byggdes på Strömbacka. Det var litet svårt att få ett matställe, så jag hotade med att vända om hem. Då blev jag erbjuden att spisa hos Förvaltare Tycko Bovallius och det var hans dotter Ellis som serverade mig. Då berättade jag för henne vilka tankar jag bar på den gången rättaren satte oss att såga brännved till kolugnarna, och hon förstod mig.

Dagen efter mitt telefonsamtal med ”Buller”, som inspektor Lagerholm kallades, för sin bullrande stämma, skulle Rättaren och jag åka till Näsviken med tåget och vidare med bruksbåten över Dellensjöarna. Jag såg honom inte på tåget men på stationen i Näsviken stötte vi ihop. Min inställning till honom var närmast en ”väpnad neutralitet”. Min skolkamrat och jag hade tummat på att då vi blev stora skulle vi hämnas på rättaren därför att han hämnades på oss.

Vi gick ned till båtkajen vid ”Tamms kanal”, men där fanns inte någon båt och efter en stund gick rättaren för att ringa hem till Moviken för att få höra hur det låg till. Han fick till svar, att det blåste så hårt på Dellensjöarna så båten kunde inte gå. Vi måste alltså ligga över i Näsviken. Vi gick i gårdarna där och frågade efter en sängplats under natten, men inte någon hade något ledigt rum. Vi gick då bort utanför fabrikssamhället och kom till en stuga där det bodde en gammal änka. Jo, om vi ville ligga tillsammans i kammarsängen, så gick det bra. Och det var inte annat att göra än att tacka ja till erbjudandet.

Men sängen var rätt smal och det var svårt att få plats med armarna som ju måste vara med då det blir en häftig debatt, ty så blev det. Jag läste då de radikala tidningarna ”Folkviljan” och ”Stormklockan” och var röd ända in i ryggmärgen. Rättaren läste högertidningen ”Hudiksvalls Posten” och blev därefter. Innan det blev morgon erkände han att han inte hade så roligt då han liksom stod mellan två eldar. Han sade: ”Om amiral Lindman finge veta att jag inte röstar på hans parti, finge jag sparken”. Och efter den bekännelsen lade vi ryggarna mot varandra och somnade. Men jag var rädd för att gumman skulle höra oss då vi tog i som värst. Hon kunde ju tro att vi var berusade.

På morgonen hade den snälla gumman kokat kaffe och färskat upp några bullar i stekugnen, och när vi satt vid hennes köksbord och drack kaffe och doppade hennes goda bullar var allt frid och fröjd. Den dagen kom båten Tamm och under hemfärden satt vi i aktersalongen och pratade i all vänlighet. Det hade ”blivit bra” mellan rättaren och mig.

Jag nämnde om amiral Arvid Lindman ovan. Han var disponent för järnbruken i Bjuråker och han hade herrgården i Hedvigsfors uppvärmd och bemannad vinter och sommar, ifall han ville lämna riksdagsarbetet, för att vila upp sig några dagar. Han var ju en känd figur både inom bruksrörelsen och den högra politiken.


Hälsingestämman i Delsbo 1908. Många söker skydd under paraplyer mot den starka midsommarsolen.

År 1908 skulle det hållas en Hälsingestämma i Delsbo, den första i sitt slag. Amiral Lindeman skulle hålla högtidstalet. Jag tillhörde då Hudiksvalls sångarförbund, som skulle sjunga ute på festplatsen och under en konsert i kyrkan tillsammans med violinist Sven Kjellström.

Sångarförbundet höll sina övningar i stadshotellet i Hudiksvall och i hotellets trädgård spelade en avdelning ur Hälsinge regementets musikkår från Gävle. Tillsammans med denna musikkår övade vi in Verner v. Heidenstams dikt ”Medborgarsången”, som Heidenstam skrev i en av sina radikala stunder. Den sången har en mäktig melodi och vi räknade med att det skulle bli ett slagnummer. Men då Arvid Lindman fick veta att vi skulle sjunga den sången, vägrade han att hålla sitt föredrag. Det blev en rätt besvärlig situation. Styrelsen för stämman bad vår sångledare, tandläkare Dunky att stryka den sången, men han hade inte stor lust för det med tanke på allt arbete som nedlagts på denna sång, men till slut beslöt han att stryka den sången ur programmet. Men vi såg att vår sångledare var arg. Han slog extra hårt i luften med sin taktpinne. Vår sångledare var ju även en hängiven högerman, men sångare tar ju aldrig hänsyn till texten. Det är musiken som är avgörande.

Nu tror jag inte att Arvid Lindman tog saken så högtidligt, men möjligen var han rädd för att någon av hans inspektorer och andra från bruken kom att närvara, och det kunde ju vara ohälsosamt för dem att höra att: ”Det är en skam och en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” bl.a.

Och inspektoren Otto Lagerholm från Moviken var där. Jag stötte ihop med honom där ute i parken. Jag kunde ej avhålla mig ifrån att påtala Lindmans beteende. Vi kom i en rätt skarp debatt. Då klappade han mig på axeln och sade: ”Dessa vänstergriller går nog ur skallen på dig då du blir gammal nog”.

Från min mor fick jag veta, att en dag hade Lagerholm gått den långa vägen hem och berättat att han träffat mig i Delsbo. Han sade vidare: ”Kan du tänka dig att Ossian var med och sjöng ute på slätten och i kyrkan och han hade sångarmössa på huvudet, så du Greta har all anledning att vara stolt över din son, men han har blivit socialist den jäkeln”. Det tyckte jag var roligt sagt, och min mor hade intet emot det. Hon var religiös men mycket radikal. Efter hennes död fann vi en bild av Hjalmar Branting i hennes bibel. Jag var då glad över att hon inte kände till hans inställning till religionen.

Järnbruken i Bjuråker hade rätt många arrendatorer ute i de olika byarna. De fick där driva eget jordbruk, men skulle leverera vissa stigar eller hektoliter träkol till masugnarna och smedjorna på de olika bruken, såsom Hedvigsfors, Moviken och Strömbacka. Torparna som de kallades, skulle även deltaga under slåttern framme på bruken. Då började arbetet kl. 5 på morgonen. Det blev liksom en liten främmande fläkt över bruken den tid slåttern pågick. Torparna kunde sända sina söner eller drängar som blev en fara för brukens flickor. En person lyckades göra två flickor gravida nästan samtidigt, under det att han hade en annan flicka på gång i Norrbo socken. Och ändå tillhörde han inte de fagraste. Men tydligen hade han ”det”. Vid ett missionsmöte samtidigt, hade kvinnorna mycket att prata om under kafferasten. ”Har du hört att Stina legat ute mä säg”, sades det. Jag minns vilket prat det blev på bruket då de pojkarna föddes.

Sedan höet var hässjat, fick torparna eller deras ombud resa hem. Infraktningen av höet, sedan det blev torrt, sköttes av bruksbefolkningen och då utkallades även fruar och fröknar. Jag har förut talat om att bruket bjöd på öl, bröd och sill då höet satt på hässjorna. Det öl som blev över, kördes ut i såar till de olika arbetslagen på olika platser för att släcka törsten med. Det hängde en skopa på kanten av sået. En ”så” är en träbunke med handtag. Under mellantiden hade ölet stått och efterjäst och blev rusande. Både religiösa och vanliga syndare blev halvfulla av ölet, som dracks skopvis, då det var varmt i luften och ett dammigt arbete. En kväll envisades en flicka att få rida på en häst till stallet. Hästen var gul i hårremmen och när hon kom till stallet hade hästen mörka ränder utefter sidorna. Hon hade inte kunnat hålla tätt efter allt öldrickande. När stallmästaren fick se hur hästen såg ut sade han: ”Har det gått hål påna”?

Bland andra arbeten jag var med om sedan jag slutade skolan, var att tillsammans med en äldre, för att inte säga en gammal man, riva ett gammalt mudderverk och en utsliten malmpråm, som låg en bit från stranden, där vattendjupet var omkring en meter mot landsidan. Rivningsarbetet utfördes en vinter, så det var det som fanns ovan isen som revs. Min arbetskamrat hade ett ovårdat skägg och stammade svårt. Han var brukets driftskuku, på grund av att han svor syndigt då han blev retad, och det blev han ofta, då det fanns de som tyckte att det var roligt att få honom ursinnig.

Det var några kalla dagar vi höll på med detta arbete och det blåste kyliga vindar utifrån Norrdellen. Allt trävirke sågade vi upp med en stocksåg till brännved för kolugnarna. Mudderverket hade varit hästdrivet så det fanns en stor plattform för hästvandringen. Det fanns även en spilta och ett rum för manskapet som skötte muddringsarbetet. Troligen användes detta mudderverk då det grävdes en kanal mellan de båda Dellensjöarna, omkring 1850-talet.

På mudderverket fanns det mycket järnskrot som skulle tillvaratagas och i pråmen fanns det massvis med lång och grov spik, som vi sedan skulle rikta upp för att användas i nya pråmbyggen.

Det fanns just då inte någon kolugn i drift, så vi fick sitta i ett kyligt eldningsrum när vi riktade spiken, men det var bättre än att hålla till ute. Min arbetskamrat kallades för ”Tok-Magnus”, men han var inte tokigare än andra. Det var bara det, att han blev så ursinnig när han blev retad. Och det hade nog var och en kunnat bli om de utsatts för sådana bustag som han fick uppleva. När vi satt och pratade, kunde jag inte höra att han stammade. Av mina föräldrar hade jag fått lära mig att man skulle vara snäll och hövlig mot gamla människor och särskilt sådana, som inte var lika andra. Plötsligt sade Magnus en dag: ”Jag tycker bra om däg jag”. Han berättade en del om vad han upplevt, saker som nog kunnat reta vem som helst till vansinne.

En gång under den tid som Magnus styrde pråmarna på Dellensjöarna måste han ligga över en natt i Moviken. I pråmfören fanns en kajuta med en slaf och en ugn att värma maten i. Rökröret från ugnen slutade någon fot ovanför kajuttaket. På kvällen skulle han värma upp sin mat i en stekpanna. Han hade stekt amerikanskt fläsk, som gav mycket flott. I det hade han brutit små bitar av blött spisbröd, som ofta åts på bruket. Just när maten var färdig kom en vattenflod genom skorstenen och maten och glöd och aska ur fyren spolades ut över golvet. Rent vansinnigt arg rusade Magnus ut och uppför trappan till kajuttaket. Under hans vilda eder, hörde han några ynglingar skratta borta i buskarna.

När han berättade om denna händelse för mig, hade han gråten i halsen.

En vinter skulle masugnen startas efter ett uppehåll för reparation. Då murades det upp en provisorisk ugn som det eldades i och röken och värmen gick in i masugnspipan, som skulle värmas upp innan den fylldes med träkol och rostad malm. En del av brukets pojkar höll då till i de mörka utrymmena i hyttan för att skrämma Magnus och det var inte svårt, så mycket troll och annat otyg som fanns på den tiden. Det räknades med att hyttor var ett kärt tillhåll för troll och småfolk. Pojkarna jämrade sig som små barn och ylade som odjur. Där nere i hyttan var det helt mörkt och Magnus hade bara en lykta med sig, vars ljus var mycket svagt. Magnus var rädd så byxbenen fladdrade på hans skakande ben.

Hemma hade han en hagelbössa, som han beslöt ta med sig nästa natt. Bösskott och bibelspråk var ju ett bra medel mot troll. Han tömde i dubbelranson med krut och motsvarande mått hagel. Nästa dags kväll då oljudet började tog Magnus fram bössan och ropade: ”Äääre fffolk eeeler äääre fffan”, och så brassade han av ett skott, så han satte sig i en sandhög av bössans bakstöt. Tur att bössan höll och tur att inte någon träffades av skotten. Men sedan fick Magnus vara i fred och han blev ännu mera styrkt i sin tro, att bösskottet var bra mot troll, och den tron var han inte ensam om på den tiden.

För att bli godkänd i arbetsgänget, måste man använda snus. Även jag skaffade en näverdosa att ha snuset i. De skulle vara bättre än metalldosorna, då snuset inte torkade så fort i näverdosor. Men jag vågade inte visa hemma att jag använde snus, så jag gömde dosan under landsvägsbron efter vägen hem. En dag blev jag bjuden på en pris av någon. Några timmar senare blev jag så sjuk att jag trodde jag skulle dö. Det sprutade ur kroppens alla öppningar och jag mådde hemskt illa. Klockan 12 på dagen kom min mor med mat åt mig. Hon såg på mig och sade: ”Vad blek du är!” Jag svarade att jag har haft diarré och har kräkts, men att det gått över nu. Jag anade inte varför jag blev så sjuk. Några dagar senare hörde jag en kamrat berätta för en annan, att om man skrapade bort torr hästsvett av seldonen och blandade det i snus, drev det 10 gånger värre än ricinolja, och då började jag förstå vad jag blev utsatt för. Efter den betan har jag inte tålt känna lukten av snus och har många gånger sänt en tacksamhetens tanke till den som gav mig det pepprade snuset.

Under åren 1902 – 1904 byggdes en ny masugn på Moviken. Den gamla masugnspipan revs och det byggdes en ny på samma plats. Det byggdes även ytterligare en rostugn. Det var en intressant tid att få vara med på detta arbete. Det kom en del arbetare från andra platser, som hade andra dialekter. Det var under den tiden som ”Boston-valsen” började spelas. Den valsen ansågs så syndig, så det uppstod en storm mot den inom religiösa kretsar.

När masugnen åter kom igång efter ombyggnaden, blev jag satt att nattarbeta uppe på kransen, som är den del av hyttan där träkol och rostad malm påfyller masugnspipan. den man som skötte påfyllningen kallades för ”påsättare”. Där uppe fanns det olika ”båsar” eller fack för olika sorters malm, allt efter det sorts gjutjärn som skulle framställas. Längst ned i hyttan fanns ”tuggen”, en kross som tuggade sönder den rostade malmen, som i en liten vagn på rälsbana drogs upp till kransen, där den tömde sig själv i det bås där malmen förvarades och där påsättaren rakade ut malmen genom en öppning i den stora skopa som hängde i en våg på en svängbar travers. Det var meningen att malmen skulle ”flyta” fram av sig själv till öppningen, men den lutande bottenplåten var ny och kärv, så fick jag i uppdrag att raka fram malmen. Efter en tid hade malmen slipat botten blank, och då flöt den fram av sig själv.

En natt blev det något fel på den gasledning som gick från masugnspipan till rostugnarna, så att det strömmade koloxid upp till kransen. Påsättaren blev sjuk så jag måste springa och väcka masmästaren, som kom för att hjälpa till med påfyllningen. Men även han blev sjuk och den natten fick jag springa åt olika håll för att väcka två till. De arbetade då några minuter var och för övrigt stod de ute i friska luften, tills på morgonen, då det kom folk som kunde laga läckan.

Det var mitt sista arbete på bruket.
Som jag skrev ovan, kom jag i plåtslagarlära hos Plåtslagarmästare N. G. Hansson i Åvik, Hudiksvall. På den tiden spisade gesäller och lärlingar hos mästarna och min läromästare hade även en gesällkammare, där jag skulle bo. Det kändes lite ovant att krypa i säng tillsammans med två andra, då man alltid haft en egen sängplats. Det var så trångt i sängen, att då en vände sig, måste även de andra två vända sig. En ung gesäll hade en egen säng. Rummet var litet och lågt i tak. Det var svårt att få plats att klä sig om morgnarna. Nattluften var så tjock att det gick att skära skivor ur den. Men mina kamrater var hyggliga, och som brukspojke, gick det inte att driva med mig, som var vanligt med ny lärlingar. Man var garvad. Mästers fru hade matservering så det var bra med maten.

På hösten det året, frågade jag mäster om han ville gå i god för mig hos en klädeshandlare, så att jag kunde få köpa mig en varm kavaj mot vinterkylan, och det mötte inte något hinder. Kavajen kostade 14 kronor. När jag skulle betala den, visste jag inte. Jag hade ju bara mat och en tredjedels säng.

Gesällerna hade årsräkning med mästarna och på julafton, då arbetet slutade redan klockan 5, fick de gå in till mästers kontor för att få veta om de hade något att fordra eller om de tagit ut för mycket i förskott och stod i skuld hos mäster. Sedan alla gesällerna varit inne på kontoret, ropade mäster in även mig. Han sade: ”Den där rocken du fick ta ut, har jag betalat så den får du”. Då var det bara att ta i hand och tacka. Man fick inte städa verkstaden så länge det fanns en gesäll kvar, därför fanns jag kvar på verkstaden. Först skulle alla verktyg placeras på sin plats. Sedan skulle plåtskrotet på golvet sorteras upp. Även små plåtbitar skulle tillvaratagas, då de användes till att låsa upp stuprörssvep. D.v.s. de som håller stuprören uppe. Så skulle eventuella nitar som fallit till golvet tillvaratagas och även små ”tennloppor” som fallit till golvet vid lödningar. Så skulle vatten stänkas på golv och arbetsbänkar innan sopningen började.

Julaftonen 1905 upprepades ceremonin med att besöka mästers kontor. Även då stod jag och väntade på att gesällerna skulle gå, så att jag fick städa verkstaden. Men då den siste gesällen kom ut från kontoret, ropade mäster in mig, vilket gesällen hörde. När jag kom in på kontoret sade mäster: ”Du har arbetat så bra under det år som gått, så jag har tänkt att du skulle få en slant”, och så gav han mig fem tiokronors sedlar. Jag blev så glad att jag höll på att glömma att tacka. Så mycket pengar hade jag aldrig ägt.

Sedan jag städat verkstaden och kom upp på gesällkammaren, frågade den gesäll som hörde att mäster ropade in mig: ”Va ville mäster dig”? I min vilda glädje talade jag om att jag fick femtio kronor. Då sade han: ”det var bra, låna mig 30 kronor. Jag stod i skuld hos mäster och nu är jag black och så är det jul och allt och man har inte ens slantar till en nubbe”. Och man fick ju inte säga nej till en gesäll och han fick tre sedlar. Då föll en annan gesäll in och sade: ”Det är lika illa här, får jag låna de två tior du har kvar”, och så vandrade dessa sedlar över till hans händer. Nu stod jag där lika fattig som förut. Vid nyår stack båda gesällerna från stan och jag såg inte ens röken av varken gesäller eller pengarna. Om detta vågade jag inte berätta för mäster, som även fick förlora på dem. Men det goda med det hela var, att de aldrig senare vågade besöka Hudiksvall. Annars kom det alltid några luffande gesäller i veckan, som gick på verkstäderna för att tigga ”en kosing”. De som var fackligt organiserade, fick ”respengar” ur fackföreningskassan, som förbundet senare utbetalade. Det var bestämt hur många dagar de hade rätt att ta ut respengar för, mellan olika platser. Således fick de använda 8 dagar mellan Gävle och Hudiksvall. Men mellan Sundsvall och Hudiksvall fick de betalt för tre resdagar. Åktes båt eller tåg fick de ersättning endast för den tid resan tog.

Man fick ju inte säga att de luffade. De skulle kallas ”resande”, de var dåtidens TT. De kunde berätta om allt möjligt från andra platser och var de olika gesällerna jobbade någonstans.

Det hände att det kom resande gesäller mitt i natten upp på gesällkammaren. En natt kom det en som ropade: ”Vart ligger grabben?” Då var det bara att stiga upp och lägga sig på släta golvet och gesällen kröp ned i sängen. En natt kom det en gesäll som sade: ”Du grabben, gå och skaffa lite käk, jag har inte sett mat sedan jag gick genom Gnarp”. Det fanns en gumma som hade en liten brödbutik i nästa gathörn och jag var inte den förste lärpojke som nattetid fått knacka på hennes fönster. Hon steg upp bredde smör på en skrädkaka och lade på ost. Några pengar fick jag inte med, så skulden 25 öre skrevs upp på mig. När jag kom upp med ”smekorna” begärde han även vatten. Det fanns då inte vattenledning i Åvik och det var även dåligt med gårdsbrunnar. Järnvägen hade ordnat med en brunn åt sina befattningshavare, och där fick även mästers familj hämta sitt vatten. Man fick ta vattensån på en kälke vintertid och på verkstadskärran sommartid och så ta pigan med, när man hämtade vatten.

På kammaren hade vi en flaska som jag tog och gick ned till vattensån med, som stod vid köksingången, för att hämta vatten. Men för att få vatten i flaskan, måste man stoppa ned hela flaskan och handen i vattnet. Mästers fru som hade ”ögon fram och bak”, hade hört att jag var i vattensån och sett att jag stoppade flaskan i vattnet, så på morgonen då jag var inne och drack kaffe, sade hon till mig att jag skulle tömma ut det vatten som fanns i sån och gå och hämta nytt vatten. Och det hade jag intet emot. Värst var det att man måste ta pigan med, som inte tillhörde de fagraste. Hon var som man säger så ful att det gick att ”stä blod” med henne. Då vi mötte någon efter vägen, flinade de åt ekipaget.

Mäster hade en gris. Om fredagarna skulle det städas hos grisen och då brukade jag få 25 öre av mäster. Då var det att g å raka vägen till brödgumman och betala skulden. Detta stärkte min kredit.

Under år 1905 byggde Iggesunds bruk en trämassa fabrik och min läromästare fick plåtarbete där. Som vanligt fick jag följa ”min gesäll” som hette Karl Löfgren, på detta arbete. På lördagskvällarna gick vi hem till verkstaden och gick tillbaka till Iggesund på söndagskvällarna. Kalle hade en fästmö, så han ”måste” hälsa på henne. Båten Sylfid i Hudiksvall gick till Iggesund två dagar i veckan, men dessa båtturer passade inte oss, då vi även på lördagarna arbetade till klockan 5.

Maskinerna till träsliperiet inköptes från Norge och det var norska maskinmontörer som riggade upp maskinerna. Det var det året som unionskrisen mellan Norge och Sverige uppstod. De norska montörerna blev hemkallade för att inställa sig vid sina respektive regementen. Då de reste och tog farväl, sade en av dem: ”Vi kan hända träffas på Kölen”. Men som väl var, behövde det inte gå så långt.

Samma år pågick kriget mellan Ryssland och Japan. En officer, tror att han var löjtnant, rymde från Port-Arthur i Japan, genom sitt hemland Ryssland, Finland och till Sverige. Han kom till Iggesund och fick arbete där. Han fick måla om brukets lokomotiv. Det var en mycket begåvad ryss, som var språkkunnig och målade tavlor. När herrskapet på Iggesund hade sina fester, blev han ombedd att spela piano där. Men flickorna på Iggesund var rädda för honom därför att han var ryss. Det var dans på en brygga och då han bjöd upp en flicka, sprang hon undan. Vi bodde i samma barack som honom där ute på Iggesund, och vi var alltid tillsammans med honom om kvällarna. Då flickan nekade honom en dans kom han till oss och pekade på byxorna och sade: ”Luktar terpentin och ammoniak”. Och det var tur att han trodde det. Han lånade en gitarr av en familj. Det var första gången jag hörde någon spela melodier på gitarr. Han lade två bassträngar i kryss och använde dem som virveltrumma, när han spelade Port-Artur marsch. Han saknade inte publik om kvällarna. Han hade en fästmö hemma i Ryssland som han brevväxlade med under täcknamn. De beslöt att mötas i Stockholm och då han reste med båt från Hudiksvall, var vi nere vid kajen och tog farväl av den trevliga ryssen. Han hade sina gula militärstövlar på fötterna, men den del som syntes nedanför byxbenen, hade han svärtat.

På hösten 1905 blev jag och två andra plåtslagare skickade till Iggesund för att måla ett plåttak. Vi skulle åka med bolagsbåten Anna klockan 6 på morgonen från brädgårdskajen i Åvik. Det beräknades att vi skulle vara i Iggesund vid niotiden, så vi fick bara kaffe innan vi gav oss iväg. När vi kom ombord på båten, blev den sänd av faktorn att dra ut några lastade pråmar till de lastångare som låg ute på redden. Sedan blev det en del annat som skulle utföras. Mitt på dagen hade båten ett ärende till stadskajen. Vi frågade då kaptenen om vi fick gå landvägen tillbaka till brädgårdskontoret, för att få gå in på ett kafé och få något i magen. Och det mötte intet hinder, men vi fick gå på egen risk. Om kaptenen fick order att avgå till Iggesund, kunde han inte vänta på oss. Men vi hann väl, båten avgick först klockan 6 på kvällen och som den hade två pråmar på släp, kom vi inte fram till Iggesund förrän över klockan 9. På den tiden gjorde folket på Iggesund tidig kväll, så när vi kom till byggmästare Johansson för att få veta var vi skulle få bo, hade han gått i säng. ”Kommer ni nu” sade han då han kom ut på bron i bara nattskjortan. Vår mäster hade räknat med att vi skulle vara Iggesund vid niotiden på förmiddagen, och då hade det ju funnits tid att ordna med rum. Han rev sig i håret och visste inte hur det skulle bli. Till slut frågade han om vi ville ligga i höet uppe på stallvinden, och som det var bättre än att gå ute, godtog vi förslaget. Han klädde sig och följde med för att låsa upp porten. Men den natten blev det dåligt med sömnen. Det luktade frän hästsvett där uppe och alltid var det någon häst som stod och stampade nere i stallet. Till det kom att våra magar var tomma så det skrek i tarmarna. Matserveringen öppnade först klockan 9 och aldrig har väl maten smakat så bra som då.

Vi ”min” gesäll Kalle och jag var ofta i Iggesund på arbete. En gång lade vi ett nytt plåttak på hyttan. Ett besvärligt arbete då underredet bestod av ett järnskelett och till det kom, att masugnsgasen gjorde att vi fick ont i huvudet och vi blev kräksjuka. En annan gång då vi utförde en del arbeten på den villa, där disponenten Oskar Midling bodde, fick jag difteri och blev så illamående att jag måste lägga mig i gräset där i parken. Det såg fru Midling och hon kom och undrade hur det låg till med mig. Jag visste inte vilken sjukdom jag hade, så jag sade att jag hade ont i huvudet. Då fick jag följa henne in i köket och hon lade kallt omslag på huvudet och jag fick några goda smörgåsar, då jag inte orkade följa med till matserveringen. Eftersom fru Midling var ett särskilt rivande fruntimmer, som styrde både sin man och bruket, har jag senare skrutit med att jag har haft fru Midling som sjuksköterska. Jag försökte gå till den kasern vi bodde i för att komma i säng. På kvällen kom det in en Iggesundsbo som vi kände. Han frågade hur det var fatt med mig, och då jag sade att jag mådde hemskt illa sade han: ”Tacka fan för det i den där sängen låg det en finndjävul som dog i lungsot förra vecka”. Det var ju inte precis någon trevlig uppmuntran.

Efter några dagar var jag så frisk att jag kunde åka med båten Sylfid till stan för att besöka en läkare. Han förklarade att jag hade difteri i sista stadiet. Eftersom att Åvik tillhörde Hälsingtuna socken, fick man inte ligga på stadens epidemi sjukhus, fast det fanns plats där. Mina rumskamrater på gesällkammaren fick flytta in i en strykbod, för att jag skulle få ligga på gesällkammaren. På kvällen kom läkaren och gav mig flera sprutor. Det syntes på honom som han tyckte att det var intet att göra åt, så jag var beredd på att dö. Men jag överlevde fast det gick ett halvår innan motgiftet gick ur kroppen. Förlamningen satte in i huvudet och gick nedåt fötterna. I början kunde jag inte tala och såg dåligt. Då jag skulle dricka något eller äta flytande föda, fick jag liksom hönsen, sätta munnen uppåt så det man hade i den, rann ned av sig själv. Först efter ett halvår var jag åter frisk.

En annan gång då Kalle och jag var på Iggesund, gick vi hem på lördagskväll. Det var på hösten och litet mörkt. Efter landsvägen fanns den vattenkälla, varifrån herrskapet som bodde på Norra Iggesund tog sitt vatten. Källan var överbyggd, men på baksidan fanns en lucka. Vi tyckte oss höra ett underligt ljud från källan och vi trodde att några barn varit där och öppnat luckan så att något djur hamnat i källan. Vi gick dit till öppningen och tittade. Då stack det fram ett lurvigt huvud och vederbörande sade: ”Är det bara ni, jag har tagit mig ett bad”. Då fick vi se att det var löjtnant Herdelin från Hudiksvall. Det sades att det varit en kärlekshistoria som gjort att han fick ”tomtar på loftet”. Han hade renlighetsbegär och badade i minsta vattenpöl efter landsvägen mellan Hudiksvall och Enånger, som var hans vanliga trad. Ibland, även sommartid kunde han bära fyra vintermössor ovanpå varandra på huvudet. Hans bror, kapten Herdelin, som efter slutad tjänst, blev syssloman på lasarettet i Hudiksvall, hade ordnat det så, att brodern fick gå in i affärer och köpa vad han behövde och handlarna fick skicka räkningarna till kaptenen. På Iggesund spisade han alltid på bruksmatserveringen, där även vi spisade, så vi var väl bekant med honom. Han satt där och skrev i böcker med vaxdukspärmar. Han skrev lika bra med båda händerna. På grund av att han höll styvt på renlighet, påpekade han att många bostäder hade för dålig ventilation i sovrummen. Han var före sin tid då han sade till oss: ”Sluta med jobb på byggen och börja med att dra in plåtrör till sängkamrarna”. Numera är väl hans dröm en verklighet, fast det inte användes plåtrör i rummen. Ja, löjtnant Herdelin var nog så ren på kroppen, så han lortade nog inte ned dricksvattnet för herrskapet på Norra Iggesund.

När Kalle och jag kom fram till Dellåkvarn, påminde vi oss när en man där sprängde sin stuga och sin familj i luften omkring sekelskiftet. Mannen arbetade på Iggesund, men hade en gård intill Dellåkvarn. På andra sidan landsvägen bodde en bruksbokhållare med sin familj. Mannen hade fått för sig att bokhållaren hälsade på mannens fru om nätterna, varför han köpte hem en del dynamit och tändtråd, och en natt gick han från bruket och hem och tände på. Det sades att det satt likdelar i träden intill. Han utförde det hela så klumpigt att han åkte fast på en gång.

När vi kom hem till gesällkammaren, fick vi höra att det under veckan hade legat en resande gesäll i sängen. Några dagar under kommande vecka kände jag att det var litet oroligt på kroppen och efter en undersökning fann jag, att jag blivit lusig. Det var en hemsk upptäckt. Jag fick en känsla av att hoppa i ån som gick genom Iggesund. Men jag sade inte något till Kalle om hur det låg till. En natt ringde det i vällingklockan på snickeribyggnaden på bruket. Vi förstod att det blivit en eldsvåda och min kamrat ville att vi skulle klä på oss och gå och se var det brann. Jag sade att jag hade ont i huvudet och ville få ligga stilla. Jag räknade med, att om Kalle gick ut, skulle jag bli i tillfälle att företa en lusmönstring, och det blev även så. Sedan Kalle gått, steg jag upp och undersökte sängen och dräpte de kusar jag såg. Sedan tog jag av mig skjortan och benkläderna och gned min kropp med tidningspapper. Vi hade alltid en omgång underkläder med oss, som jag satte på mig och de lusiga kläderna lindade jag in hårt i tidningspapper, och tänk att jag blev lusfri.

Då min kamrat kom tillbaka, berättade han, att det uppstått eld i en del elektriska ledningar i den kraftstation som fanns på andra sidan ån, mitt emot den nya massafabriken. Intill kraftstationen fanns ett torg, där handlare från Hudiksvall hade sina stånd vid avlöningsdagarna.

Sommaren 1906 kom det två gesäller och menade att jag skulle gå med i plåtslagarfackföreningen. ”Du som är godis och allt kan väl hjälpa oss”, sade de. Och det hade jag intet emot, men jag påpekade att jag sett i en stadgebok, att lärlingar måste ha varit i yrket under tre år, innan de fick bli medlemmar. Jag hade inte varit med i yrket mer än två år. ”Det är inte så noga”, sade de. När jag fick min medlemsbok stod det i den, att jag varit med i yrket under tre år. De hade lurat förbundsstyrelsen för att få mig med.

Vid nästa möte gick jag ut till Fredens kulle, som folkparken hette. På en gång valde de mig till ordförande. Det var så, att de gesäller som satt i styrelsen, måste dricka sig halvfulla för att våga gå på ett möte och särskilt att våga yttra sig. De visste själva hur det låg till. Jag hade då varit godtemplare i tre år och visste hur ett möte skulle skötas.

Det första mötet kunde avslutas på vanligt sätt, men nästa möte blev mera dramatiskt. Gesällerna var litet berusade och talföra. Någon föreslog att det skulle utarbetas ett löneavtal och nu var frågan vilket avtal som skulle läggas som grund. Någon föreslog stockholmsavtalet, och blev tillfrågad om han inte var riktigt klok. Någon föreslog det avtal som fanns i Gävle och någon föreslog sundsvallsavtalet. Det blev en väldig munhuggning och gesäller pratade i munnen på varandra utan att begära ordet. När det surrade som värst, slog jag klubban i bordet, som vanligt är för att kalla till ordning och få tyst. Och nog blev det tyst. Jag såg ett 20-par talgiga ögon som stirrade på mig och jag var beredd att smita ut, innan jag fick stryk. Det hade inte varit så farligt att köra tyst i Kungen, som i dessa berusade gesäller.

Mötet bevistades av en resande plåtslagare, som gick under namnet ”Luffar-Tedde”. En god och kunnig yrkesman, som led av det felet, att han inte kunde stå i arbete på en plats så värst länge. Han travade fram och åter genom hela landet. Det var något underligt med ”Tedde”. Det sades att han nästan kunde bibeln utantill, utan att vara religiös. Han höll ögonen på mig och då han såg att jag var på väg att sticka iväg ut från mötet, steg han upp och sade: ”Är ni så jävla dåliga att ni inte kan sköta en ordförandeklubba, fast ni använder träklubbor hela dagarna, ska ni respektera grabben, och hör sen!” Och luffar-Tedde var inte att leka med. Det blev dödstyst i lokalen och gesällerna skötte sig som små söndagsskolbarn.

Det skulle tillsättas en kommitté som fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett avtal.

Och under svett, tårar och svordomar på olika dialekter, kom ett avtalsförslag till, som sändes till stans plåtslagarmästare, vilka voro: N. G. Hansson, E. Hellberg, Alfred Ahlbom, kallad ”vackra Alfred”, och Erik Löjdström, som tog namnet Lington som artistnamn, då han var ute och vred hästskor och rev sönder telefonkataloger m.m.

Det bestämdes en dag för underhandlingar, som skulle hållas i ordenshuset i stan. Gesällerna var nervösa och måste besöka pissoaren inne på bakgården, där även en liter brännvin gick från mun till mun. Själv stod jag ute på gården och väntade på dem. Då de kom, sade en av dem till mig: ”Du har det bra du, som inte behöver jäklas med medicin. Och det hade han ju rätt i. Då vi kom in i lokalen, var mästarna redan samlade. När min läromästare fick se mig, blev han arg och sade: ”Ännu har det inte gått så långt att jag kryper på knä för lärpojkar”, och så steg han upp och gick ut. Och som han var liksom den ledande bland mästarna, steg även de andra upp och gick ut.

Nu blev det en häftig debatt bland gesällerna. ”Det var du som började bråka med detta sattyg. En annan har ju familj och nu kanhända man får sparken, och hur ska det gå med käringen och ungarna om jag måste sticka från stan för att få jobb”. En annan var sentimental och gråtfärdig.

I det läget föreslog jag, att vi skulle gå ut till platsredaktör Tordvall (Tore) Zetterling, som satt ute på Fredens kulle som platsredaktör för tidningen Nya Samhället, som utgavs i Sundsvall. Den tidningen var på den tiden partiorgan för arbetarna i Norra Hälsingland. När Zetterling fick veta vår belägenhet, utropade han: ”Blodsugare!” Det hette så på den tiden. Hans sträva och uppåt stående hår, reste sig som raggen på en hund, och hans något violetta näsa, lyste ännu mer. Zetterling var härligt radikal och då han gifte sig, satte han ut en annons om att han: ”utan svartrockars hjälp ingått äktenskap”. Ett s.k. samvetsäktenskap, som var rätt vanligt bland radikalerna på den tiden. Fabian Månsson gjorde lika, men på äldre dagar blev han påverkad av Nathan Söderblom, som vigde Fabian och Maja på kyrkligt vis.

Tore Zetterling lovade att utarbeta en skrivelse som skulle tillställas mästarna, och som slutkläm skrev han: ”Godkänn avtalet, annars blir det strejk”. Och det blev strejk, under tre veckor. Som jag hade husrum och mat hos mäster, kunde jag ju inte gå dit då det blev strejk. Jag hade några sparade slantar som jag fick av mäster då jag städade hos grisen, så jag levde på kaffe två gånger om dagen. En kopp kaffe kostade 5 öre och en kraftig bulle 2 öre, så jag levde på 14 öre om dagen och beslöt att hålla ut. Jag fick ligga hos en lärling på en annan verkstad, som hade sitt hem i stan.

Men då inget hände, kom gesällerna på den tanken, att mäster Hansson nog inte ställde in sig vid någon ny underhandling, så länge han såg mig på andra sidan förhandlingsbordet. De menade att jag borde åka hem till mina föräldrar, och då jag själv kände att magen inte tålde kaffedieten, reste jag hem. Jag hade så många ören kvar så jag kunde köpa biljett till Näsviken och över Dellensjöarna fick jag åka fritt med bolagsbåten Tamm. Efter en tid kom det ett meddelande om att avtalet var underskrivet och klart att arbetet skulle återupptagas.

Jag fick en slant då jag reste hemifrån, men det räckte inte till mat och husrum en vecka innan man fick avlöning. I det beslutade avtalet fanns en paragraf, att lärlingarna skulle ha en liten avlöning och att gesäller och lärlingar inte behövde bo och spisa hos mästarna. När vi började arbeta, frågade jag mäster om jag kunde få en slant i förskott för att kunna spisa på en matservering och bo någonstans. Då sade han: ”Det finns mat hemma på köksbordet”.

Nu blev det att åter en vecka leva på kaffe och bullar tills vi fick avlöningen. Sedan kunde jag spisa på en matservering och hyrde ett rum med en smed.

Men mäster visade aldrig någon ovilja mot mig och jag högaktade honom alltid.

Gesällerna hade yrkat att det skulle införas en paragraf, att om lärlingar utförde gesällarbetet, skulle även de ha gesäll lön. Detta för att hindra mästarna att anställa för många lärlingar som tog bort arbetet för gesällerna. Men jag fick tidigt utföra gesällarbeten och fick då gesäll lön, något som gesällerna blev arga över och det fanns de som vände sig mot mig.

De som var med i strejken, fick strejkunderstöd från förbundet. Själv fick jag som halvbetalande medlem 20:01 kronor för de 20 dagar vi strejkade.

Under strejken kom det en plåtslagare till stan som tog arbete hos min läromästare, och för att han inte skulle kunna kallas för strejkbrytare, fick han mäster att skriva ett kontrakt med honom som verkmästare. Det fick mäster ångra många gånger. Vi fick av resande plåtslagare veta, att mannen jag kallar för W. varit stormästare i Härnösand och haft upp till 30-tal arbetare, men att han söp ner sig och måste nästan rymma från Härnösand. Han hade en son som fortsatte att driva verkstaden.

  1. var en rätt underlig person. Stor och stark och en god yrkesman. Han var en sällskapsmänniska som trivdes lika bra bland busar och stans ståndspersoner, som han snart blev tjenis med. Han var en god trollkonstnär och under en Barnens dag, höll han en trolleriföreställning på teatern.

Om söndagarna uppträdde han i bonjour och prickig väst och höll till på stadshotellet. Han hade grått och svajigt hår som en gammal professor. Han var en stilig karl till att vara 60 år, men hans inre var nog svart. Hans hustru bodde kvar i Härnösand men han skaffade sig en fästmö i Hudiksvall. En stor kvinna, han sade att han behövde och måste ha stora kvinnor. Jag är skapt så sade han. När fadern skrev till sonen, skrev han på kuvertet: ”Springpojken A. W. och då sonen skrev till fadern stod det: ”Före detta stormästaren, numera takstrykaren” och så vidare. En dag kom det ett brev med svarta kanter. Sedan han på verkstaden läst det, viftade han i luften med brevet och utropade: ”Nu är jag till äktenskap ledig”. Hans hustru hade avlidit och så var det inte mer om det.

Jag lade på ett plåttak på en skollärarbyggnad vid Hälsingtuna kyrka. Då jag var färdig med arbetet kom W. dit. Han sade att han skulle kontrollera arbetet. Något sådant uppdrag hade han inte. Jag hade en lärling till hjälp. Sedan vi plockat verktyg och överbliven plåt på verkstadskärran gick vi hem till verkstaden. När vi kom fram, började W. gräva i verktygs boxen, och så frågade han: ”Var är kittet?” Jag förklarade att vi inte haft något kitt med oss. Då sade han: ”Jag tog med mig ett paket kitt i fall att det behövdes”. Till lärpojken sade han: ”Spring tillbaka till bygget och hämta kittpaketet, som ligger intill skorstensmuren på övre våningen. När du kommer hem ska du som vanligt ta av papperet och lägga kittet i vattenhon”. Lärpojken fick då gå den en halv mil långa vägen tillbaka till bygget efter paketet och då han sent på kvällen kom hem och öppnade paketet, visade det sig, att W. hade gjort sitt tarv på papperet och gjort ett paket av det. Dagen efter kom inte lärpojken till verkstaden, och han kom aldrig någonsin åter.

En lördag då vi några stycken varit på ett arbete och även W. var med skulle vi gå hem för att hämta avlöningen och göra kväll. Vi gick förbi en gård där det pågick en auktion. Just då vi gick förbi, slog auktionisten bort ett parti tegelpannor för 7 kronor. Då han frågade vem som lämnat ropet var det en bonde från Hälsingtuna som steg fram för att betala. Då ropade W. ”Stopp det var mitt rop”. Då alla såg tvivlande på W. satte han igång med sitt vanliga skådespel och nedkallade alla himmelens varelser som vittne på att det var hans rop och i värsta fall skulle han kalla på polis. Följden blev att ropet togs upp igen och fortsatte. Hälsingtunabon var arg och W. spelade arg och de bjöd över varandra. Då W. bjöd 13:50 bjöd hans motpart 14 kronor. Då smet W. iväg. Länge skrattade han åt denna bravad.

Veckan före pingst ett år blev han utsänd till sågverket i Saltvik för en del arbeten och han hade med sig en lärpojke. Han arbetade hårt för att hinna med båten som gick till stan på pingstaftonen, men han hann ej. På pingstdagens morgon gick han upp tidigt för att göra arbetet klart och vid niotiden på förmiddagen var allt färdigt och då han var på väg nedför stegen föll han till marken. Han ropade till lärpojken: ”Jag tror att jag dör, jag måste till lasarettet”, och så kunde han inte säga något mer. Lärlingen sprang till faktorn och han i sin tur sände bud till kaptenen på bolagsbåten att de skulle sätta fyr i ångpannan och frakta W. till lasarettet i Hudiksvall. När de bar honom ombord, viskade han till lärpojken: ”Emil, ta med verktygen också”. När båten kom halvvägs till stan, öppnade han ögonen och frågade vart han var och varför han låg där. Men så högg det till i ett ben så han jämrade sig. Men ju närmare båten kom till stan, ju bättre blev W. och då de kom till stadskajen, sade han sig tro, att han skulle själv kunna gå till lasarettet. Men bara han kom upp på Storgatan och ur synhåll från båten, gick han direkt hem, klädde om och gick till stadshotellet. Hela historien var spelad, för att han skulle få komma hem till helgen.


Rådman Walldenströms fastighet på Drottninggatan 1.

  1. och undertecknad lade ett plåttak på rådman Walldenströms tak. Walldenström var vresig och sur en dag och jag blev förlägen då han ropade: ”Kom så ska vi gå och få mockan” (kaffe). Vi gick till ett kafé i närheten. Då vi kom in sa W. ”kaffe för två vackra herrar”. När serveringsflickan var på väg till köket efter kaffet, sade han: ”Fröken, får jag en god cigarr först”, och det fick han. Han drog långa djupa bloss så röken hängde som en dimma under taket. När flickan kom med kaffebrickan, sade han: ”Får man röka så här dåliga cigarrer i detta kafé?” Var den dålig frågade flickan. Då sade W. ”Det var ett djävligt dåligt kafé, kom så går vi”. Den lilla stump han hade kvar av rökverket, slängde han i en blomkruka. Hela dagen svor han över detta usla kafé. Men jag började ana hur det låg till. Som en vana från hans storhetstid, rökte han dyra cigarrer om dagarna. Nu var han säkert utan pengar, men röksugen. Han hade då tänkt ut detta knep för att få röka sig nöjd.

Då jag själv inte hade några pengar på mig, fick även jag lämna kaféet.

  1. hade inbillat rådmannen att jag var från Holland och blivit efterseglad. Rådman kom till mig och frågade hur jag, som var från Holland, kunde tala så bra svenska. Jag svarade att jag var från Bjuråker och aldrig varit utom landet. Då gick rådman till W. och undrade vad han menade med detta påhitt. Då satte W. igång sin språklåda och sade att rådman helt missförstått honom. Den efterseglade sjömannen arbetade hos en åkare i stan. Rådman tyckte att det var underligt att han kunde fatta så fel. Och det där om att holländaren skulle arbeta hos en åkare, var ju även en dikt. W. inbillade en lärpojke på verkstaden, att rådman förut varit verkmästare på vår verkstad. När grabben en gång skulle gå till rådman med en räkning, frågade han jungfrun efter verkmästaren. Hon blev rätt lång i ansiktet, men förstod att pojken blivit lurad och varnade honom för att kalla rådman för verkmästaren.

En söndag hade fästmön till W. blivit bjuden till en kvinnlig affärskvinna och W. fick följa med. På måndagsmorgonen skulle W. och jag gå till ett arbete. På gatan mötte vi denna affärskvinna och långt i förväg tog W. av sig mössan och under en djup bugning sade han: ”Tack för i går fröken. Det var en angenäm afton”, och så lät han sitt väder gå så det ekade mellan husraderna. Då vände han sig mot mig och sade: ”Hur bär du dig åt pojke? Ska du genera mig inför en dam på detta sätt?” Länge såg denna affärskvinna nedlåtande på mig, utan att jag blev i tillfälle att förklara mig.

Då jag framhöll för W. att detta var ett dumt påhitt sade han: ”Du förstår dig väl på skoj”.

På hösten 1909 stack W. iväg till Stockholm och söp ner sig ordentligt och han hamnade bland stadens ”berglärkor”. D.v.s. de som blivit så gamla att de inte fick något napp på stadens gator utan höll till på Skinnarviksbergen. Efter en del år drog sig W. åter uppåt Hälsingland, iklädd mollskinnsbyxor och en lortig olle. Han fick arbete på en verkstad i Ljusdal och snart var han herreman igen och fast 70 år, fick han en ny fästmö.

Plåtslagarmästaren som han arbetade hos, var änkling och barnlös, så han testamenterade allt han ägde till en orden i Ljusdal. Denna orden beslöt att fortfarande driva verkstaden och W. blev då verkmästare.

En gång då undertecknad hade ett ärende till Hudiksvall beslöt jag under tåguppehållet att uppsöka W. Men innan jag gick in till verkstaden besökte jag ett kafé intill. När jag satt och väntade på kaffet, hörde jag en hund skälla på våningen ovanför. När flickan kom med kaffet frågade jag om hon kände W. och det gjorde hon. Jag frågade hur det var med honom. Då svarade hon: ”Lyssna däruppe, han ligger där på sitt yttersta och lider av svår astma”. Jag förmådde inte besöka honom, men efter vägen till stationen tänkte jag, att säkert kom W. att prata omkull St. Per en gång, med sina skådespelartalang och mimik, som många skådespelare vore glada att äga. Men hur det var, så var W. en charmerande personlighet, fast han var farlig att vara tillsammans med.

Den 17 juni 1906 brann Åviks samhälle. Det var en söndag och jag minns det väl ty dagen före fyllde jag 19 år och hade den dagen tagit en livförsäkring på 1.400kronor för an avgift av 60 öre i veckan.

Elden började i brädgården nedanför och efter någon timme hade elden kastat sig över till samhället. Det brann så det blev sug efter gatorna så tidningar och annat följde med röken långt upp i skyn. Matbordet var dukat hos min mästers familj, men det blev ej tid att äta utan allt brann upp. Jag sprang då upp på gesällkammaren och bytte kläder, då jag förstod att man måste hjälpa till att rädda maskiner och verktyg från verkstaden. Det fanns inte någon vattenledning i samhället, så det var bara att låta det brinna. Folk blev som vansinniga. En del som bodde på andra våningen och högre vräkte ut sitt bohag genom fönstren och gick i kras mot gatan. En fotograf slängde ut en massa gamla mynt i en låda som gick sönder och mynten rullade åt olika håll. Senare annonserade han och önskade få tillbaka de mynt som någon hittat. Kvinnor kunde komma springande med en bukett torrt gräs i ena handen och ett nattkärl i den andra, under det att kontanter och annat värdefullt fick brinna inne.

Då jag såg att elden tagit fäste i verkstaden, gick jag upp på gesällkammaren för att bärga min söndagskostym och min lilla koffert med underkläder, men när jag kom upp var allt redan bärgat. Jag bodde då med en gammal gesäll som hette Sörman. En folkilsken människa som var känd i hela Sverige för sin ilska. När jag sprang utför trappan, satt det eld i stockarna intill så jag satte händerna för ansiktet och rusade ned. I trappan stötte jag ihop med Sörman som var på väg upp. Vänd om! Ropade jag men han svarade: ”Maka på dig pojkdjävul”. Jag stod nere på marken för att se hur han skulle klara sig, och efter några ögonblick, kom han rusande nedför trappan, hållande en liter brännvin i handen. Den satte han upp i luften och utropade: ”Jo, jag klarade allt den här”. Men rocken som han hade litern i, fick sitta kvar och brinna upp. Då den söndagen var den sista före midsommar, gick han på stan i bara arbetsskjortan och stövlarna. Dessa stövlar som jag hade fått blanka varenda söndagsmorgon.

Mäster hjälpte honom att få ett rum och en tid senare skulle han lägga på ett plåttak på en gård och jag blev satt att hjälpa honom. Det var inte så roligt, då han var så arg och så luktade det hemskt av honom. En dag berättade han att en gång hade han lagt på ett plåttak i Uppsala, och eftersom bönderna i Uppland var svåra mot luffande gesäller, och Sörman hade betalt efter den plåt som gick åt, hade han stoppat lös plåt under. Då sade jag: ”Det gjorde Sörman rätt i”. ”Säger du det, här har du pengar, ta kopparkrukan och gå och köp svagdricka och du får dricka så mycket du vill”. Men jag låtsades bara dricka, ty krukkanten var garnerad med torrt snusspott. Men nu visste jag hur jag skulle få Sörman på gladsidan. Jag fick gå och skryta om honom hela dagarna så det äcklade mig.

Det bildades en insamlingskommitté som skulle samla in pengar för de som mistat ägodelar vid branden. Jag anmälde att jag mistat min koffert, och jag fick 15 kronor. Kostymen hade min moster i stan varit och hämtat, men när hon var upp på kammaren, var kofferten redan borta.

På hösten stod vi några och pratade om branden, och då sade någon: ”Tänk att det står en koffert kvar i skogen ännu”. Var då? Sade jag. ”Vid järnvägspumpen”, sade han. Nästa dag gick jag till uppgivet ställe och där stod min koffert. Den var olåst, men allt fanns kvar i den. På grund av att det var ett kupigt lock på den, hade regnet runnit av, så kläderna var oskadade. Jag anmälde att jag hittat min koffert och var beredd att lämna tillbaka de pengar jag fått, men då var räkenskaperna avslutade och redovisade, så jag fick behålla det jag fått.

Min läromästare som var stockholmare, var väl bekant med en plåtslagarmästare där, vilken han hälsade på ibland. Mästaren i Stockholm hade en son som kommit ut bland för honom olämpliga gäng. Han var även på en båt en tid och besökte bl.a. Amsterdam i Holland där han blev nedsmittad.

En gång då min läromästare hälsade på i Stockholm, kom de överens om att Gustaf, som sonen hette, skulle följa min mästare hem till Hudiksvall. Min mäster räknade med att jag skulle ta hand om Gustaf, och så blev det även. Han fick bo med mig, då det fanns en bred säng i rummet. Gustaf var en snäll, men lättledd yngling. När han kom med mig, avstod han helt från sprit och jag trivdes mycket bra med honom, och även han med mig. Han höll mig nästan som en bror.

På grund av det rum jag hade, låg vägg i vägg med verkstaden och då mäster betalade hyra för rummet, beslöt han att använda rummet som verkstadskontor och han hyrde in oss hos ett gammalt par, som ej var gifta. I deras kökssoffa skulle vi ligga och värdfolket låg i en kammare innanför. Men på dagarna var de i köket och då blev vi på sätt och vis husvilla. Jag otrivdes och beslöt komma över ett annat rum. På verkstaden arbetade två bröder, vars föräldrar bodde i Åvik. Även deras gård brann, men de hade byggt en ny. Jag kände familjen väl och en dag bad jag en av sönerna att fråga sina föräldrar om jag fick flytta hem till dem, då de hade en ledig soffa i köket, där även bröderna hade sin säng. Jag blev lovad att flytta hem till dem. Då jag berättade detta för Gustaf blev han mycket ledsen, då han ville vara med mig. Han gick då till en av bröderna och bad honom fråga sina föräldrar, om även han fick flytta dit. Och som det gick att ligga två i soffan, mötte det inget hinder.

En kväll fick jag se att Gustaf hade en blodfläck på ett kalsongben. Jag frågade vad detta betydde. Då svarade han att han stött benet mot en plåt så att skinnet blivit skrubbat. Efter en tid såg jag att han hade en blodfläck på bröstet. Då begärde jag besked om hur det låg till, och då talade han om att han i Holland blev nedsmittad med syfilis av en flicka. Han hade legat på S:t Göran i Stockholm, som på den tiden hade könssmittade för behandling. Han hade fått ett intyg därifrån att han var smittfri, och han fått två påsar som i band skulle hänga på bröstet och ryggen och hade recept på en salva som skulle smörjas invändigt i påsarna. Detta för att motverka sjukdomens följder. Men som han nu hade bott, blev han ej i tillfälle att sköta dessa påsar, och därför slog det upp sår på kroppen. Men han visade intyget från S:t Göran om sin smittfrihet.

Även om vi låg med benkläderna på, tyckte jag att det var litet olustigt. Jag beslöt att anskaffa ett annat rum. Intill, eller i samma byggnad som vår verkstad, fanns en smedja. Där arbetade en yngling som jag kände väl. Även hans föräldrar ägde en gård och där i ett rum bodde en annan smed som jag kände väl. Jag frågade honom om han hade något emot om jag frågade om jag fick bo med honom, och som vi var goda vänner, gillade han det bra. Jag bad således husägarens son, att fråga om jag fick flytta dit, och som det fanns en ledig soffa i rummet, gick det bra.

Jag gruvade mig för att berätta för Gustaf att jag skulle flytta, och han blev mycket ledsen. Han sade: ”Jag ska fråga om även jag får flytta dit”. Och då sade husägaren, att då det gick att ligga två i soffan så fick han följa med mig dit. Men även om jag gillade Gustaf, så var det litet olustigt.

Efter ett par veckor fick jag se att Gustaf hade flera blodfläckar på båda kalsongbenen och även fläckarna på skjortbröstet hade blivit flera. Det var som om Gustaf blev slö av sin sjukdom, men en dag måste jag skrämma Gustaf att söka läkare. Jag hotade med att jag skulle berätta för värdfolket hur det låg till med honom. Han uppsökte då lasarettet och blev intagen på en gång. Efter att ha legat där på ”Kurn”, som den sjukavdelningen kallades och som låg helt isolerad och där de inte fick ta emot besök, blev han remitterad åter till S:t Göran för behandling.

Gustaf rökte och vi förstod att han längtade efter nikotin. Den förut omskrivna W. åtog sig att smuggla in snus till Gustaf. W. köpte ett par apelsiner som han skar i halvor och åt upp innanmätet, sedan fyllde han i snus. Han skar upp en rand i skalet och band ihop halvorna med sytråd, och sedan han gnidit frukten med händerna, syntes inte tråden. Han gick upp till sköterskan på avdelningen och sade att han måste få tala med Gustaf, ty han var kassör i fackföreningen och ingen visste var nyckeln fanns. Och den dikten gick sköterskan på, men W. fick stanna i dörren med ryggen åt sköterskan. Då började W. med sitt ansiktsspel och frågade var nyckeln till kassaskrinet fanns, och Gustaf förstod att det låg något bakom, så han sade: ”Den ligger i bordslådan i rummet”. Då tänkte W. kliva in och lämna fruktpåsen, men då sade sköterskan stopp. Ursäkta sade W. och tillade: ”Vill syster vara snäll och lämna denna fruktpåse”. Sköterskan anade inte något och lämnade Gustaf påsen. När Gustaf kom ut, berättade han att när han skulle skala frukten, fick han se att det var snus i den och det var det bästa han kunde få och snuset höll sig fuktigt i skalet och fick även en säregen god smak.


Båten Hudiksvall i Hudiksvall

Gustaf skulle åka med båten Hudiksvall till Stockholm en kväll och vi var nere för att säga farväl och även W. var med. Han såg på Gustafs skor och sade: ”Inte kan du åka till Eken med dessa bubblor på blana, gå bort till pisskuren och vänta mig där”. W. stack iväg inåt stan. Om en stund kom de tillbaka och då hade Gustaf ett par fina lackskor på fötterna. Hur W. kunde ordna den detaljen kunde vi inte förstå. Det var sista gången vi såg Gustaf. Han skrev aldrig och vi förstod att han åter var på väg under isen, nu då inte jag höll honom i handen.

Något år senare hade W. och jag ett ärende på Sparbankshusets tak och vi måste gå genom vinden, där det fanns klädskrubbar på en sida. Framsidan hade en brädvägg med breda springor mellan bräderna. W. pekade på en skrubb och sade: ”Där inne hittade jag de skor Gustaf fick”. På ett kort på dörren stod det: ”Borgmästare Harald Rissler”. Tydligen hade W. redan förut sett dessa skor. Framväggen var uppsatt mellan två skorstenar, och som dessa var hopkrakade uppigenom, blev det liksom trappsteg. Eftersom att de satt upp väggen mitt på skorstenen, var det bara att gå upp utanför staketet och gå ned på innersidan, hämta skorna och gå samma väg därifrån. Det är litet svårt att förstå att W. vågade företa sig något sådant, men det heter ju: ”Herren står den djärve bi”.

Våren 1908 var det tid att uppvisa våra mer eller mindre skröpliga kroppar inför Inskrivningsnämnden, vars läkare klämde på olika ställen på kroppen, även där man var särskilt känslig. Under en solförmörkelse 1905 förstörde jag ett öga. Tydligen trodde läkaren att jag simulerade, ty han satte olika glas i bågarna och frågade om jag såg bättre. Först då han satte luppen till ögat, såg han att jag hade en fläck på pupillen. Jag blev då malaj.

Eftersom det var vapenvila 1908, blev vi inkallade först i mars 1909. Vi åkte från Hudiksvall en lördag, men kom då ej längre än till Ljusdal, där vi fick ligga över. Från stationen i Östersund och ut till lägret på Frösön fick vi gå, men våra väskor fraktades ut efter häst. Från landsvägen till ”Östra E”, där vi skulle bo fanns inte någon väg. Vi fick ställa upp oss i led och gå fyra i bredd, och som vi var ett hundratal man, blev det en skaplig väg. Då första ledet blev trötta fick de stiga åt sidan och gå sist i kön.

Den vintern var det dåligt med arbete och då jag reste hem, lånade jag 15 kronor. När vi fick ut kronans kläder, fick jag en mössa som av sol och svett krympt, så den var lämplig åt en skolpojke. I en affär inom området fanns det militärmössor att köpa, och då gick mitt halva kapital åt. Jag blev maskinist på regementet och fick det bra, och blev som en viss kung, ”med tiden tämligen fet”. God och mycken mat som det fanns.

Midsommardagen inträffade en marig historia. Under dagen förekom olika idrottstävlingar ute på slätten och på kvällen skulle det bli bal på gymnastikhuset. Vi undrade varför en del beväringar fick så bråttom att sticka ut genom dörren, men vi anade inte något då. Efter en stund kände jag behov av att uppsöka det långa huset nere vid skogskanten, där sitthålen var 60×60 i fyrkant och invändigt var öppningarna beslagna med bandjärn, för att inte beväringen, i brist på papper, med bajonetten bröt loss träflisor att användas som strykmått. När jag kom innanför dörren fick jag se att varenda hål var upptaget. Jag gick runt och in på andra sidan, där jag möttes av ett gapskratt. Det var bara att ge sig iväg in i skogen, där det även var svårt att få en buske för sig själv. Det stod då klart att vi blivit matförgiftade. Det hade serverats köttkonserver till middag, och efter regementsförhör konstaterades att det var dessa konserver som satte sprätt på magarna. På grund av att jag åt så litet den dagen, klarade jag mig med en resa, men det fanns de som fick springa hela natten och dagen därpå. Balen fick avblåsas och flickorna från Östersund fick resa hem med båten. På annandagen, då det var vardag, gick jag upp på fältet för att se på de vapenföra. Då låg där ränslarna i långa rader och gevären låg lutade mot dem. Beväringarna höll till i skogen.

Vi hade 20 öre om dagen i ”avlöning” och var 20:e dag fick vi två kronor. Jag hade just aldrig spelat kort, så de jämtländska korthajarna som var drivna i det ädla spelet, spelade av mig de två kronorna på en liten stund.

Musikkåren hade eget matlag och egna mjölkkrukor, som ständigt var trasiga. När jag var hem på permission tog jag med mig lödkolv, tenn och löd syra och en plåtsax och en hammare. När det blev bekant att maskinisten var plåtslagare, fick jag laga musikkårens mjölkflaskor, för vilket jag fick betalt. Då kunde man gå på markis och beställa ”Luft och pannkaka”. Luft var vispad grädde med lingonsylt i.

På den tiden fanns det en kunglig kommitté, som kallades Civilkommissionen. Den skulle resa och kontrollera maten vid de olika förläggningarna. Men det var så välordnat, att de anmälde i god tid när de skulle anlända. När de kom till Frösön, stod det konserver på matsedeln. Då rekvirerades extra fina konserver, som kokfrun i dietköket fick laga till. Kommissionsmedlemmarna åt och rapade och berömde maten. Men det fanns de bland beväringarna som skar tänderna.

Den sommaren måste tre malajer gå in till fanjunkaren för att han skulle bevittna deras namn på en dopsedel, och underligt nog var de från Hudiksvall. Fanjunkaren som var religiös, tittade över glasögonen på vederbörande, men sade inte något. När den andre kom in, undrade han vad för sorts pojkar det fanns i den staden. När den tredje kom in och bad fanjunkaren att bevittna sitt namn blev han blek. Vederbörande fick ett bibelspråk som färdkost. Fanjunkaren var högsta befälet på komp. 13. Detta nummer fick kompaniet på ett roligt sätt. Kokarden i malajmössorna var blank, då det kompaniet inte hade något nummer. Men så började en del malajer köpa en etta och en trea och satte på kokarden och fler och fler gjorde lika. Till slut kom det ut en order att malajkompaniet skulle ha nummer 13.

Under 1967 efter 54 år, besökte jag Frösö läger, där nu flygflottiljen är belägen. 1909 var för övrigt det sista året Fältjägarregementet höll till på Frösön, innan de flyttade in till stan. Nu var det inte så lätt att få beträda området, men jag hade en bomb i fickan som jag räknade med att skulle spränga alla hinder. För några år sedan skrev jag en längre berättelse om militärlivet på Frösön år 1909. Sedan jag skrev den har den legat och mognat något år, innan jag sände berättelsen till Översten på regementet. Jag fick brev från honom och han tackade varmt för det jag sände. Han skrev bl.a. ”Tänk om vi hade sådana berättelser från alla åren där på Frösön, att lägga till vårt arkiv”.

Han inbjöd mig till et besök. När jag satte detta brev under näsan på flottiljpolisen, sträckte han ut armarna och sade: ”Var så god!” Det var intressant att få gå omkring och uppleva gamla minnen. En del byggnader var borta och nya hade tillkommit.

Det var en alla tiders trevlig flottiljpolis jag råkade på, och vi har brevväxlat sedan.

Dagen därpå skulle jag uppsöka översten, men då var han bortrest på semester, så jag har det kvar. Om det nu kan bli någon resa av, då jag till våren fyller 81 år.

Eftersom jag då var plåtslagare och hade som kompaninummer 59, fick jag alltid heta 59 ”plåtis”. När vi skildes vid stationen i Östersund för att resa hem, frågade en kamrat: ”Vad heter du mer än plåtis, ifall jag kommer att skriva till dig”. Detta efter 8 månaders samvaro.

Efter hemkomsten till Hudiksvall, blev det att ordna till med bröllop. Jag var en av de tre som måste gå in till fanjunkaren och böna om hans namn. På grund av att mina föräldrar ansåg det olämpligt, att prästen skulle blöta ner mitt hår, måste vi gifta oss inför borgmästaren. En lördag klockan 2 skulle vi inställa oss. En av vittnena var min läromästare. Vi satt där till halv fyra utan att någon borgmästare syntes till. Då måste jag leta reda på rådhusvaktmästaren för att få veta var han höll hus. Han förklarade att borgmästaren satt på en bolagsstämma vid Bergsjöbanan, och vaktmästaren ringde efter honom. Han hade helt glömt bort oss och var mycket ledsen härför. Han hade gått så fort att han hade svårt att läsa ceremoniet, men vi fick senare ett papper på att vi var gifta. Medan vi satt och väntade på borgmästaren, roade vi oss att ordna avlöningen för den vecka som gått.

Det fanns ej något överskott på rum den tiden heller, men vi kom över ett rätt stort kök, där vi bodde ett år. Hyran var 110 kronor för året. I rummet fanns vatten och avlopp och en rätt stor skrubb. Vi handlade en gång i veckan och kostnaden blev 10 kronor. Men avlöningen var ju även låg då.

Denna berättelse omfattar åren 1900 – 1910 och avslutas härmed.


På hösten 1922 fick jag se en annons om att det behövdes en maskinist vid lasarettet i Bollnäs, som då var under uppförande. Jag sökte befattningen och erhöll den bland 232 medsökande. Den första februari började jag arbetet vid lasarettet.


Det här är sanatoriet och lasarettsbyggnaden i Bollnäs. På de öppna terrasserna till vänster låg TBC-patienter för att exponeras för den välgörande ultravioletta strålningen som finns i solljus.
Undertecknad har själv legat där som TBC-patient i sex månader.



Detta är portvaktsstugan vid lasarettet i Bollnäs, där vi bodde från 1923 till 1951 då vi köpte gården på Lillberget.


Ossian Friberg i vaktmästarbostaden vid lasarettet i Bollnäs 1945



Den 7/7 1951 ropade jag in gården på Lillbergsgatan 5, som vi på grund av ålder överlät till vår dotter Ruts son John Wall.


Ossinas hustru Anna provsitter nybyggda verandan



Jag hade det bra där i min kammare på Lillberget framför min radiosändare
Bollnäs i januari 1968



Jag föddes i den här gården Moviken 62, skriver Ossian Friberg

– 32 D 2 –  Daniel Friberg född 20/4 1850, s. t. Erik Friberg i Moviken. Arb. bos. i Moviken † 7/1 1932. Gift 15/11 1885 med 35E1 Greta – Lisa Nordin född 24/11 1856, d. t. Jonas Persson Nordin i Moviken. † 14/1 1927. Här bor de till 1895 då de flyttar till Snasen och gård 7.
Barn:
Oskar Ossian 16/6 1887.
Frida Elisabet 1/5 1891 – 23A6


Här är Ossian omkring 4 år.
På skorna hade jag tåhättor av mässing skriver han.

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978. Dottern Rut föddes i Hudiksvall den 5/8 1909. Hon avled den 23/5 1995.

Vi hade velat avsluta den här berättelsen om Ossian Friberg med hans dödsannons och en bild på hans gravsten på Bollnäs kyrkogård. Men då vi misslyckats med detta, skrev Viveca till kyrkogårdsförvaltningen i Bollnäs och fick då det här svaret 20201119:

Angående Ossian Fribergs grav i Bollnäs 10, 34.
Tyvärr så är gravrätten sedan länge återlämnad och gravstenen borttagen.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *