Norrländska klockspelarna började sin verksamhet 1913 och slutade 1939.
Läs om Fredsklockorna – Wikipedia
Läs om Fredsklockorna från Nässjö – Smålands Dagblad
Läs om Svenska Freds och Fredsklockorna
Läs om Svenska Världsfredsmissionen.
Se bild på Norrländska Klockspelare.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Norrländska klockspelarna
Hälsinge – kuriren den 17-10-1975
Framlidne klockspelaren Edward J. Sundelin, Söderhamn med en av klockorna tillhörande klockspelet.
Fredsklockorna klämtade i TV:s Nygammalt för ett par veckor sedan.
De klockor som då ”plingade” den sköna musiken kommer från Söderhamn. De har nämligen en gång tillhört de på sin tid så populära Norrländska klockspelarna, som i själva verket var en grupp smeder från Tönshammar i Sandarne.
Norrländska klockspelarna började sin verksamhet 1913 och slutade 1939. Därmed var en märklig musikepok tillända.
Ingen av de klockspelande smederna är nu i livet.
En av dem, Edward J Sundelin berättade på sin tid för kuriren om klockspelarnas öden och äventyr, och det kan vara av intresse att rekapitulera en del nu när klockorna åter blivit aktuella.
När Norrländska klockspelarna slutade köptes klockorna av Smålands fredsförening som tog upp klockspelandet och bildade fredsklockorna.
Edward Sundelin var ner till Småland en tid och lärde dem spela innan de gav sig ut på en turné som omspände ett par års tid. Men sen gick det inte längre för dem.
Klockorna blev därefter Freds- och skiljedomsföreningens egendom. Nu är det alltså tydligt att de klämtar igen.
FÖDDES PÅ EN KAFFERAST
Det var en dag på eftersommaren 1912 som det började. Några musikintresserade kättingsmeder vid Tönshammar satt och drack sitt förmiddagskaffe på en tralla utanför smedjan.
Samtalet gled hit och dit och så framkastade någon i gänget att de skulle skaffa sig ett klockspel och ära sig att utöva denna musikkonst.
Alfred Josefsson hette en av smederna. Han hade tidigare tillhört ett sällskap som kallat sig Svenska klockspelarna, och de hade turnerat både i Sverige och Danmark. Deras klockor hade skaffats till Sandarne genom Bruce, vilken fått över dem från England till Värmland och därefter köptes de till Tönshammar. Men det sällskapet slutade efter en tid och klockorna gick tillbaka till Värmland.
Nu, denna eftersommardag 1912, kom således de fem smederna överens om att starta klockspel och hålla ihop.
Edward Sundelin fick i uppdrag att tillskriva olika musikaffärer och skaffa klockor. Men ingen kunde hjälpa smederna från Tönshammar. En affär kunde visserligen skaffa tyska klockor av dålig kvalitet, men den sorten tackade man nej till.
TRÄNING VARJE KVÄLL
Så fick man tips om att ett klockspel var till salu i Rämmen i Värmland. Man kom överens om priset och genom tillmötesgående från en av stadens banker köptes de 89 klockorna in.
De var många som spådde att smederna tagit sig vatten över huvudet, men hos det nybildade gänget fans inget tvivel.
Klockspelet kom till Sandarne veckan före midsommar 1913. Det packades upp på läktaren i Missionskyrkan som av missionsförsamlingen välvilligt ställts till förfogande som övningslokal.
Det skulle innebära att så gott som veckans alla kvällar kom kvintetten Alfred Josefsson, Teodor Kvarnström, Edward Sundelin och Gustaf Schön att tillbringa där under en lång tid framåt.
Det tarvade träning i både muskelstyrka och teknik för att smälta in i kollektivet och bli som ett enhetligt instrument.
PREMIÄR
Den 9 oktober samma år var det dags för premiärkonsert. Den gavs i Godtemplarlokalen i Stugsund. Föga anade de fem kättingsmederna då att detta var upptakten till en musikhistoria som de skulle komma att skriva under 26 år framåt.
Efter debutkonserten i Stugsund började man våga satsa på ytterligare framträdanden på olika platser i söderhamnsorten. Det blev framträdanden mest varje helg.
Efter helgresorna packades klockorna upp i Missionskyrkan och där fick de stå till nästa helg, och under veckan övades varje kväll.
PROFFS
På hösten 1914 sade de fem smederna upp sina anställningar vid kättingsmedjan. Nu skulle de ägna sig helt åt musiken. Men det skulle snart visa sig vara ett stort misstag. Man var inte vuxen att lägga upp en turné och på en del platser möttes man inte av någon större entusiasm.
Efter hemkomsten från denna turné fann klockspelarna för gott att återgå till näringarna som och bli smeder igen. Men konsertresorna fortsatte ändå lika oförtrutet under veckosluten.
Konsertresorna utsträcktes snart också till att omfatta Stockholm, där man gjorde flera framträdanden, samt Göteborg under en påskhelg.
Det klockspel på 89 klockor som man först anskaffade visade sig så småningom vara fr litet och man ökade ut besättningen, så att när spelet var som störst hade man 189 klockor på bordet.
Den kvintett som var med från starten höll ihop till 1921. Då ansåg man det var på tiden att sluta sitt arbete i smedjan igen och bli proffs på nytt. Några drogs sig då ur och nya trädde in. Därmed blev det också en del ommöbleringar i stämmorna, vilket krävde ytterligare träning.
Som professionella musiker reste de sedan och konserterade till 1939 då klockspelet lades ner helt och hållet.
Efter sin 300:e konsert som yrkesmusiker, den hölls i Bollnäs missionskyrka, reste klockspelarna direkt till Norge och startade en turné under vilken 60 platser besöktes och 100 konserter gavs.
Man vågade sig över ytterligare en utlandsgräns, nämligen till Finland, och i båda länderna vann det svenska klockspelet stor popularitet.
De stora framgångarna på utländsk mark gjorde att klockspelarna greps av amerikafeber. Man undersökte möjligheterna, och efter många om och men kunde man anordna en avskedsturné, vilken samlade rekordpublik där man drog fram. Och pengarna behövdes innerligt väl för resan. Det var ett vågstycke att ge sig över till Amerika med klockspel.
Resan till Amerika anträddes den 15 september 1923 via England. I tre år fram till 1926 varade amerikaturnén. Det var en upplevelserik tid för de fem smederna från Tönshammar.
MED 150 MANNAORKESTER
Så kom de hem till Sverige och turnerade i hemlandet under 1927, men sen bar det över Atlanten igen. Den gången tog klockspelarna också sina familjer med, och vistelsen däröver varade då till 1932.
Vid ett tillfälle spelade klockspelarna i Orchestra Hall i Chicago tillsammans med Edisons symfoniorkester på 150 man. Det var en fantastisk upplevelse för de fem kättingsmederna att få spela ihop med denna förnämliga orkester.
När Sundelin på sin tid berättade om denna musikfest mindes han särskilt framförandet av Dvoraks Humoresk.
– Jag tyckte det var så tjusigt så jag höll alldeles på att glömma bort mina klockor sa han.
Efter hemkomsten från Amerika fortsatte turnerandet lite sporadiskt fram till 1939. Men då slutade Norrländska klockspelarna definitivt att hantera sina klockor.
Och nu klämtar alltså de legendariska klockorna nere i Småland.
Den här uppsättningen av Norrländska klockspelarna var över till Amerika. Fr.v. Alfred Josefsson (1880-1963), Göte Holmström (1905-1974), August Holmström 1877-1943), Teodor Kvarnström (1889-1975) och Edward Sundelin (1886-1967).
Avskrift:
Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall.
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker