Gnarps masugn o Franshammars Bruk

Gnarps masugn – Ströms bruk och Franshammars bruk -som sedan blev kraftstation och kvarn och numer är ett mysigt besöksvärt Café. Se längst ner på sidan

Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande


Läs om Industribanan i Strömsbruk – Stocka.


Franshammars Kraftstation & Vandrarhem i Hassela


Franshammars bruk, klicka på bilderna för att se dem i ett större format.


Hassela.se, evenemang, kartor och bilder


Se kalendarium


Läs om smedjor och masugnar.


Friggesunds bruk.


Bosatta vid Franshammar.


Strömbacka Bruk.


Bosatta i Strömbacka.


Bosatta i Moviken.


Andersfors bruk.


Hedvigsfors med Österbo masugn.


Bosatta i Hedvigsfors.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan,glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Var den här sidan intressant? Glöm då inte lägga den bland dina favoriter.


Har du en egen hemsida får du mycket gärna länka till oss


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Böndernas sågkvarnar ersattes med blomstrande Gnarps Masugn

 

Ströms järnbruk bildade på sin tid tillsammans med Franshammar och Gnarps bruk de s. k. Strömsverken, till vilka även Andersfors bruk i Bergsjö socken under senare tid kom att höra.

Järnbruksanläggningen vid Ström var en av de första i landskapet och privilegierades den 28 aug år 1672 för faktorn vid Söderhamns gevärsfaktoriHans Behm. Redan 1664 anhöll Behm hos bergskollegium om tillstånd att anlägga ett järnbruk vid Ström i Harmångers socken, och samma år meddelade kollegium i skrivelse till landshövdingen Gustav Banér, att det för sin del ville befrämja företaget, men att beslut icke kunde fattas utan förundersökning anmodades landshövdingen att ”genom trovärdige män rannsaka och låta höra hur beskaffenheten med orten kunde vara”.

Om någon undersökning kom till stånd vid denna tid är okänt, men det är möjligt att anläggningen rönt motstånd då Behm icke var ägare till platsen.
Sedan han den 13 juni och 28 oktober 1671 av en del hemmansägare köpt de sågkvarnar och andra verk som funnos på båda sidor om strömmen vid ovannämnda plats, samt dessutom träffat överenskommelse med sockenmännen om säkerhet för intrång på de härvarande fisken, gåvo dessa sitt bifall till anläggningen. Då nu även undersökningen angående verket blivit hållen av häradshövdingen Nerbelius den 11 juni 1672, utfärdade bergskollegium ovannämnda privilegier, vilka gällde för en masugn med hammare och två härdar.

Sedan Behm fått fast fot på platsen började han omedelbart med anläggandet av bruket. Någon masugn blev emellertid inte uppförd vid Ström.
År 1673 erhöll Behm tillstånd att utöka anläggningen med ännu en hammare och två härdar. Han inköpte av bönderna i trakten deras ängsmarker vid Holmsjön, då dessa vid uppförandet av nödiga dammbyggnader kommo att stå under vatten. Vidare utökade han egendomen genom att av Stocka och Vattrångs byar inköpa delar av deras intill bruket gränsande skogar, och genom byte förvärv av ett hemman i Holm, tillhörande regementspastor Kanik, och tillhandlade sig dessutom år 1676 hemmanet Bärsta för en summa av 500 daler kopparmynt.

Gnarps bruk anlades 1671, nedbränd av ryssarna 1721, upphörde 1878
Masugnen uppfördes i Gnarps socken nära Gnarpsåns utlopp i havet, där sålunda Gnarps bruk uppstod. Orsaken till hyttans förläggande så långt ifrån stångjärnsbruket var att patron Behm inom nämnda socken kunde räkna med rikligare koltillgång för driftens behov, än vad fallet var i närheten av Ströms.
Den 28 sept. 1671, inköpte Behm Röde, Husta, Berge m.fl. byamän deras gamla sågkvarnar och strömfallet samt marken på båda sidor om ån, för en summa av 100 daler silvermynt och 8 tunnor spanskt salt. Senare skaffade sig Behm och hans efterträdare från flera hemman, andelar i Tostebo och Hadångs fäbodskogar, och vidare skogar i trakten söder om masugnen, samt inköpte flera hemman.

Vid masugnen, som under 1700-talet räknades bland de största hyttanläggningarna, blåstes allt tackjärn till Franshammars behov sedan detta bruk tillkommit, medan överstoden gick till Ströms.
Tillverkningen uppgick till 160 á 130 skeppund tackjärn i veckan, men blåsningstiden pågick sällan mer än till 3 till 4 månader om året. De landbönder som funnos under bruket kunde ej alltid lämna tillräckligt med kol, varför övriga bönder måste anlitas. Malmen togs sjöledes från Herrängs och Utö gruvor, senare även från Norberg m. fl. platser. Kalksten hämtades från Öregrund och Limön.

När hyttdriften under den tidigare delen av 1800-talet förbättrades, var anläggningen vid Gnarps bruk bland de första med införande av nya metoder. Efter senare omändringar ökades produktionen, som under de decennier av drifttiden belöpte sig till över 60 000 centner tackjärn årligen.
Bruket var även utlastningshamn för större delen av Franshammars stångjärn och trävaror.
Masugnen vid Gnarp ombyggdes år 1763, då Jennings var ägare av bruket. Bygget försiggick under direktör Robsahms inseende och bokhållare Nymans förvaltningstid.

Bruksintressets ingrepp på allmogen
I fråga om bruksintressets ingrepp på allmogen var förhållandet i fråga om Strömsverken föga bättre än på andra håll i landet. Trots överenskommelsen med Harmångers sockenmän att ej göra intrång på böndernas fiske, utförde Behm dammbygget vid bruket på sådant sätt att fiskens gång uppför vattendraget hindrades. Bönderna klagade, men fick ingen rättelse under Behms eller hans arvingars tid vid Strömsbruk. Sedan han arrenderat kronans ål och laxfisken vid Ström, klagade han hos landshövdingen Carl Sparre över att byggnaderna voro förfallna och att de måtte repareras på kronans bekostnad. Med anledning härav befallde denne kronobefallningsmannen på orten att ombesörja fiskehusens reparation, samt bestämde att en fullgod arbetskarl skulle sättas till arbetet mot en betalning av 1 daler kopparmynt om dagen utan kost.

Befallningsmannen i sin ordning bestämde att bönderna i Harmånger skulle utföra ombyggnaderna, men då dessa uteblev besvärade sig Behm vid tinget i Jättendal den 16 okt 1674 och fordrade att sockenmännen skulle betala årets fisketaxa. Dessa förklarade att de gärna åtagit sig arbetet mot betalning, och hade även framfört en del timmer men kunde ingenting vidare göra vid bygget då de ingenting hade att lägga i matsäcken och begärde därför att slippa betalningen av taxan.

Behm avled år 1676. Änkan övertog bruket, men måste då hon — enligt samtida utsago: ”genom slöseri och överdådligt leverne” — kommit på obestånd, överlämna bruket till handlaren Johan Lohe, Stockholm, för dennes förlägsfordran av 55 866 daler kopparmynt. Lohe tillträdde bruket 1689, och erhöll stadfästelse år 1692. Han tillförde bruket flera hemman, av vilka en del vid den tiden utbjödos på tingen för skuld.
Ingreppens i allmogens rättigheter fortsatte även under Lohes tid. Enligt häradshövdingen Johan Grevesmöhlers berättelse över den undersökning han tillsammans med övriga vederbörande företagit i aug månad år 1704, angående strömmar som borde vara öppna, meddelades att på allmogens besvär landshövdingarna befallt att denna skulle ha sina rättigheter, och att strömfåran ej helt fick avstängas. Trots dessa bestämmelser och fastän formligt kontrakt den 10 juli 1693 blivit slutet mellan bruksägaren och allmogen, om hur dammbyggnaderna borde utföras, hade ingenting ändrats.

Ingen salusågning vid Dragån
På tinget i Rogsta den 27 sept 1689, förbjöds ägarna till sågen i Dragån att använda denna till salusågning, såvida ej brukspatron Lohe, vilken hade fem andelar i verket, lämnade tillstånd. I utslaget heter det ”att sågningen skulle lända bruket samt kungl. maj:ts därvid fästare intressen till skada, om skogen icke till kolande bleve använd”.

Lohe avled år 1705, och hans arvingar innehade bruket till 1739, då det såldes till direktör Claes Grill i Stockholm, vilken vid denna tid även var ägare av Iggesunds bruk.
Smidet vid Strömsbruk, som vid slutet av 1600-talets slut var privilegierat till 1 000 skeppund höll sig fortfarande lågt, och lär vid mitten av 1700-talet ej överskridit 1 400 skeppund, ditköpt smide beräknat. Smidesmetoden var tysksmide intill 1754, då bergskollegium beslutade att den ena hammaren skulle nedläggas och vallonsmide införas vid den andra. År 1765 ändrades dessa bestämmelser så, att tysksmide åter skulle införas vid Ström, och den nedlagda hammaren med härdar flyttas.

Tackjärnet forslades från Gnarp med häst och ”haxe” till Franshammar

Franshammars bruk anlades vid Kölåns och Skansåns sammanflöden mellan Åssjöarna och Hasselasjön i Hassela socken. Det första smidet om 700 skeppund utökades genom ny resolution den 22 nov 1790, då bergskollegium tillät anläggande av en ny stångjärnshammare på Torsnäs hemmans ägor invid Franshammar, samt att ditflytta en från Ramnäs bruk i Västmanland inköpt härd, med 250 skeppund smide.

Genom monopol och privilegietvång kunde emellertid försök till järnhantering på inte omedelbart, vinna framgång. Då ansökan härom inlades år 1764, ingavs omedelbart protest från dåvarande ägaren av Strömbacka bruk, landshövding Örnsköld, vilken anförde besvär däröver hos kungl. maj:ts, medan anläggningen skulle bli till skada för Strömbacka bruk, vilket blivit grundat på kolrättigheter även inom Hassela. Även Hudiksvalls borgarskap hade sina betänkligheter mot järnbruksanläggningen, då de befarade intrång på sina handelsrättigheter.
Hur tvisten med Strömbacka avgjordes är okänt, men Hudiksvalls borgarskap frånträdde omsider sina besvär sedan anläggaren inlämnat en skrivelse till magistraten, där han försäkrade, ”att om något intrång av honom eller bruksbetjäningen skulle göras borgarskapets handel, skulle stångjärnshammaren utan någon motsägelse genast få raseras och ödeläggas”.

Häradshövding i Hudiksvall ägde sågverk i Franshammar
Ägarna till Strömsverken var ingalunda sämre då det gällde att skaffa sig fördelar och monopol. Ursprungligen fanns ett finbladigt sågverk på platsen för den nya anläggningen, vilket beviljats häradshövdingen Anders Gropman i Hudiksvall år 1752, sedan han av bönder i Nordanbro, Berge Kyrkbyn och Svedja byar tillhandlat sig vattenfall samt rättighet till timmeravverkning på deras skatteskogar. Redan tio år före ansökan om tillstånd för hammarsmidet vid Franshammar, hade verkens ägare Jennings Finlaij klagat hos bergskollegium över sågningen föregivande att driften vid sågverket skulle inkräktas på deras privilegierade rätt till kolfångst i Hassela skogar. Bergskollegiums utslag i målet år 1755 förbjöd sågverksägaren att fortsätta med driften, samt även bönderna att vid ”100 daler silvermynts vite” framforsla timmer till sågningen. Sedan sågägaren utan verkan anfört besvär hos Kungl. maj:t, måste han genom försäljning avstå verket till bruksägarna.

Vid 1700-talets slut bedrevs vid Franshammars bruk båda hammare ett sammanlagt smide av omkring 1200 skeppund.
Tackjärnet fördes — såsom förut och senare — den fem mil långa vägen till masugnen i Gnarp. Det fördes först landsvägen till Ede, och sedan med båt eller ”haxe” över Hasselasjön. Haxen återförde stångjärnet till Ede, varefter det fraktades landsvägen tillbaka till Gnarps bruk eller Ström för utskeppning. Forlön härför betalades om vintern med 16 skilling för lass om 2 skeppund och om sommaren 8 daler kopparmynt, då likväl alltid återfora togs av säd och tackjärn.

Transportkostnaderna med haxen över sjön höll sig vid omkring 2 skilling hästlasset.
Koltillgången var god. Allmogen hade kontrakt med bruket att för 12 stigar kol erhålla en tunna säd eller 16 skilling stigen i penningar. Brukets egna kolare erhöllo 10 skilling och 8 rundstycken för stig, som skulle avlämnas på bruksplatsen. Dessa fingo betala säden efter gångbart pris, med 15 till 18 plåtar tunnan. Då kolare och sågare om sommaren gjorde dagsverken vid bruket, fingo de 8 skilling och om vintern 4 och måste då betala alla sina förnödenheter med vad dessa kostade efter så lång transport. Alla voro djupt skuldsatta. Smederna hade 16 skilling skeppundet för stångjärnet. Tillverkningspriset på järnet varierade mellan 4 och 5 riksdaler skeppundet. Ägare till Strömsverken var denna tid överste Tersmeden.
Privilegier på ökat smide och tillökade verkstäder erhöll bruket år 1836 och 1842. Vid slutet av 1840-talet fanns vid Franshammar tre smedjor med tillsammans tre hammare och 6 härdar för stångjärnssmide, och utsmiddes årligen omkring 3 600 skeppund av eget tackjärn från Gnarps masugn.

Friherre Tersmeden förbättrade bruket
Dåvarande ägaren, ryttmästare och friherre W. F. Tersmeden nedlade stora kostnader på brukets förbättring. Sedan smedjor och övriga verk ombyggts och satts i stånd, varefter rörelsen fördubblats kom bostäder och övriga byggnader att förbättras eller helt ombyggas. På bruksplatsens förskönande nedlades ett mycket omsorgsfullt arbete, och stora nyodlingar utfördes vid jordbruket. Till bruksegendomen hörde jordbruk om 14 öres- och ett halvt penningland inägor och ängar om 555 tunnland, samt skogs- och betesland om 7 928 tunnland, förutom inköpta skogsmarker av byarna Nordanbro och Berge, 2 144 tunnland och av södra Kölsjön 2 850 tunnland.
Smidesmetoden vid Franshammar var tysksmide tills den vid mitten av 1800-talet ändrades till den då i landet nyligen införda France Comté. Senare tillkom lancashiresmidet, vilket pågick till dess järnbruksrörelsen under 1870-talet nedlades.

Grill innehade Strömsverken endast till 1741, då det överläts till handelshuset, Jennings och Finlaij, vilka i sin tur överlät dem till bergsrådet G. A. Leijonmark, varefter verken kom i G. F. Diedrickssons ägo, och därpå övergick till Jakob Niklas och Fredrik Tersmeden, samt senare till ovannämnde Wilhelm Fredrik Tersmeden.

Vid Strömsbruk utgjorde det privilegierade smidet under 1700-talets sista år 1000 skeppund, men ditköpt undersmide gjorde att tillverkningen årligen kunde uppgå till 1500 å 2000 skeppund stångjärn, vilket fraktades till Gävle och Stockholm med egna fartyg. Tackjärnet togs förutom från Gnarps masugn, från hyttor i mellansverige med utskeppning från Stockholm och Gävle. Bruket hade för övrigt privilegier på 4 spikhammare samt plåthammarsmide.

Brännvin och tobak till kolkörarna
Till egen kolning hade verket ringa skog och inga andra kolare än de bönder som brukade de hemmansdelar bruket tillhandlat sig. Bönderna fingo 8 skilling stig på kolbotten, och 2 skilling och 8 rundstycken i forlön per milen till bruket. Främmande kolare erhöll 4 daler på botten och 4 skilling milen i transport, samt under körningen brännvin och tobak två dagar i veckan. Omkring 3 till 4000 stigar kunde anskaffas årligen vid denna tid, därav 1000 stigar, eller något mindre egna.

År 1835 funnos vid bruket endast två hammare och tre härdar. Tysksmidet pågick även här till mitten av 1800-talet då France-Comté metoden infördes. Enligt denna metod fortgick smidet till år 1866, då stora förändringar utfördes vid Ström, och verket i sin helhet ombyggdes för tillverkning av lancashireejärn. Under 1870-talet koncentrerades driften helt till 50 000 centner, eller omkring 10 000 skeppund. Därutöver tillverkades samma år 150 centner spik. År 1880 tillverkades 30 000 centner stångjärn och samma mängd av råjärn eller smältstycken.
W. F. Tersmedens söner överläto bruket till Ludvig Fredholm, vilken samma dag år 1873 transporterade köpet på det då bildade bolaget, Strömsbruk AB.

Andersfors anlades 1875
År 1875 utökades Strömsverken med ännu ett verk, nämligen Andersfors Bruk i Bergsjö socken, där emellertid stångjärnsmidet efter en kort tid nedlades.
Andersfors järnbruk anlades efter en år 1793 hållen bergsmästareundersökning av brukspatronen Anders Smareus vilken var delägare i Hedvigsfors bruk och Österbo masugn.
Den 8 sept 1806 erhöll Smareus privilegier på en hammare och två härdar för 450 skeppund stångjärnssmide till en del av köpt tackjärn, det övriga från Österbo masugn.
Anläggningen uppfördes vid Gimån, mellan Ängebosjön och Elgeredssjön. På den korta sträckan mellan dessa sjöar bildar vattendraget tvenne fall, där smedjor och övriga verk förlades. Samtidigt med stångjärnsmidet privilegierades 300 skeppund ämnessmide helt på köpt tackjärn. Kolbehovet täcktes genom köp från närliggande skogar. På 1840-talet uppgick tillverkningen till 900 och 1000 skeppund järnvaror om året. Verket bestod då av en stångjärnshammare med två härdar för tysksmide, samt en knipp- och spikhammare.

Järnet överfördes till Mellanfjärden
Det färdiga järnet fördes landsvägen till Mellanfjärden i Jättendal, samt skeppades till Stockholm. Tackjärnet som köptes togs från Strömsholm och Gävle. Vid bruket fanns kvarn och såg, från vilken senare en mindre del virke skeppades. Till Andersfors hörde denna tid jordbruk om 20 öres och 1 penningland.
Den siste enskilde ägaren till Andersfors var regementsläkaren S. F. Säve, vilken innehade bruket år 1875. Efter Strömsbruks övertagande av egendomen och verket, ändrades smidet till lancashire, men upphörde smidet inom kort, eller före utgången av år 1877. Till försäljning inom orten pågick dock ännu någon tid ett mindre manufaktursmide. Bruket med sågverk och kvarn samt tillhörande hemman taxerades år 1880 till 62 000 kronor.


Bild ur HT den 7 mars 1992 visar fabriksområdet i Strömsbruk vid sekelskiftet 1900.
Uppe till vänster skymtal labbit som man nu skall renovera. På motsatta sidan om strömmen syns ett annat labbi som för länge sedan rivits. Mitt i strömmen ligger en liten vit byggnad som var badhuset för ”vanligt” folk i Ström. Det fanns ett annat badhus för ”finare” folk och det var inhägnat. Den mindre byggnaden i mitten av fabriksområdet är kalkugnen.

Strömsbruks aktiebolag samtliga verk med tillhörande skogar och odlade marker Harmånger, Gnarp, Rogsta, Hassela och Bergsjö socknar hade samma år tillsammans ett taxeringsvärde av omkring 600 000 kronor.

Järnbruksrörelsen vid Ströms pågick till år 1889.
I slutet av maj månad samma år nedlades räckhammarsmidet, och ett par månader senare upphörde även smältsmidet, och därmed var den tvåhundraåriga järnhanteringen som utan nämnvärda avbrott pågått sedan Behms tid, slut för alltid vid Strömsbruk.

På de gamla bruksplatserna Gnarp, Franshammar och Andersfors, är stort intet annat kvar från järnbrukstiden än herrgårdarna och några bostäder för de anställda. Masugnen vid Gnarp är borta sedan mer än ett halvsekel, och sedan länge är smedjorna och andra anordningar rivna och borta från de andra bruksplatserna där dock idyllen lever kvar kring den kvarvarande gamla bebyggelsen. Bruksegendomarna drivas sedan järnhanteringens upphörande uteslutande såsom jordbruks- och skogsegendomar, och tillhöra fortfarande Strömsbruks aktiebolag.

Vid Ström finner man i nutid (1949) knappt någonting kvar från den tiden då stångjärnshamrarnas slag ekade över nejden. Här är allt nytt och omvandlat. Kort efter det att smidet upphört, började uppförandet av en sulfitmassefabrik på järnbruksområdet. Denna fabrik har under årens lopp flera gånger utvidgats och moderniserats. Av det lilla smidesbruket har det blivit ett stort industrisamhälle, — ett av de vackraste och modernaste i landskapet, och i landet för övrigt.

Länkar:
Ströms Bruks AB – Wikipedia
Gnarps masugn med historik, bilder, kartor och övrig kultur i Gnarp
Kulturhistoria i glömska och delvis förfall. Intressanta återblickar och bilder.
Sockenbilder Gnarp

Källa:
Hudiksvalls Tidning 23-24/12 1949
Av, Magni Krantz
Avskrift:
Viveca Sundberg

 


Bebyggelsen i Strömsbruk år 1922

 


1. Tjänstemannabostad, 2. Tjänstemannabostad, 3. Arbetarbostad, 4. Förmansbostad, 5. Skola, 6. Ungkarlskasern, 7. Bostad och matservering, 8. Ungkarlskasern, 9. Arbetarbostad, 10. Arbetarbostad, 11. Handelsbod, 12. Vedbod, 13. Arbetarbostad, 14. Ingenjörsbostad, 15. Förmansbostäder, 16. Pensionatet, 17. Arbetarbostadsområdet ”Pålsboda”, 18. Samlingslokalen ”Strömshall”, 19. Skyttepaviljong, 20. Arbetarbostadsområdet ”Tallbo”, 21. Arbetarbostadsområdet ”Stenbacken”, 22. Kontor, 23. Bygg- och bagarstuga, 24. Växthus, 25. Herrgården, 26. Kontorsbostaden, 27. Vagnslider och stall, 28. Mejeri, 29. Bårhus, 30. Loge, 31. Stall och ladugård, 32. Arbetarbostad, 33. Arbetarbostaden ”Hässåkersbyggningen”, 34. Arbetarbostäder ”Stenkasernerna” på Söder, 35.Tvättinrättning, 36. Svinhus, 37. Förmansbostäder i form av egnahem, 38. Missionskyrkan.


Strömsbruk på 1920-talet

Minnesbilder från 1920-talets Ströms bruk, nedtecknade i april 1991 av Erik Andersson, barnfödd på bruket.

För en ortnamnsforskare var nog inte namnet Ström svårt att tyda, det var en Ström och en fors som kunde nyttjas för enklare sågar och för fiske, lax och ål. Bönderna från Wattrång ägde marken och hade före 1664 2 sågar och rätten till fisket.

Faktor Hans Behm, chef för gevärsfaktoriet i Söderhamn, inköpte dessa sågar och rätten till fisket. Han sökte och erhöll privilegiet den 27 augusti 1672 till en stångjärnshammare och en masugn i Gnarp, så kom namnet Strömsbruk till.

Före radion och TV:s tidevarv och när det förutom arbetet på bruket och bönemöten i Missionskyrkan inte så mycket att syssla med för befolkningen. Då gick man runt på bruket, gamla som unga vinter som sommar, man stannade till vid ortens anslagstavlor som fanns vid Hammarbron, vid brukshandeln och vid östra gaveln på Hässåkersbyggningen.

Till min hjälp att fånga minnesbilderna har jag fått från dokumentation av brukets historia som kom till vid nedläggningen av sulfitfabriken. I denna skrift finns en situationsplan från 1922 som visar samhällets utveckling vid denna tid. Min avsikt har varit att till eftervärlden lämna de minnesbilder jag har så att de som växer upp på samhället får en bild av hur det såg ut på denna tid.

Vi skall nu t promenaden runt bruket och med kartans hjälp minnas alla hus som nu är rivna och vägar och broar som är borta.

Vi startar vid brukskontoret och Hammarbron den plats där det hela började en gång i tiden kontoret (22) byggdes 1912 och tillbyggde senare. Här fanns kassa, bokföring, kontor för brukspatron. På övre våningen var det ungkarlsrum för tjänstemän, och i källarplanet var posten. Här fick man hämta sin post som då fraktades från VIA station med häst. Bruset från ån på vårarna var så starkt att man inte kunde prata hörbart.

En lämning från järnbrukstiden finns i Labbet (39). Här övernattade man när ugnar skulle hållas varma med eldar. Här går också vägen till Uvbo och till de tjänstemannabostäder som dåvarande ingenjören Fabian Lundqvist hade ritat.

Hammarbron som fanns var av trä och inte så bred som den är i dag. Där det gamla bruket var anlagt har man nu planterat gräsmattor med stensatta trappor på båda sidor av ån.

På vänster sida går nu vägen till Kattberget (1) och Villervallen (4)
Västersidan kallar man denna del av bruket som kassören bodde i (2) och hus (3) var en arbetarbostad. Här bodde ett original, Erik-Olov Palm kallad ”Greven”. Hans arbete var att frakta in kol till pannhuset, och har var svart både utan och innan. På fritiden fiskade han och levererade fisk till herrskapen.

Skolan var en ståtlig tegelbyggnad (5). Här började jag i småskolan 1923 för lärarinnan Olga Lindal. När brukets sista stora ombyggnad skedde i början på 60-talet stod skolan tom och användes då som bostad för alla montörer som gästade bruket och döptes då till ”Grand Hotell”.

På skolbacken som nu är ortplanerad fanns det lönnar. Mitt första minne med en bilolycka har jag när en bil krockade med en av dessa lönnar och en man avled.

Skolan uppfördes 1901-1902 och hade förutom skolsalar även bostäder för lärare. Mitt emot skolan fanns brukets förråd. En trevåningsbyggnad i trä. Här fanns reservdelar, plåt, spik, tjära, ja allt vad man kunde tänka sig.

Vill även nämna badplatsen Bovallen där vi ungar badade. Här blev vattnet fortare varmt n vid havet. Herrskapsbadet var vid Kullvall lite längre upp efter Harmångersvägen. Deras badplats var inhägnad och fri från insyn.

På 20-talet var detta brukets centrum. Här har vi Bennets kasern (6), Johannes kasern (8), och ”Svarven” (7). Här samlades man för att invänta att avlöningen skulle utbetalas. Här var det kötthandlare, bagare, bryggare samt klädesförsäljare. Man hade hästförspända åkor och man band hästarna vid de stora tallarna som fanns. I kasernerna bodde et ungkarlar, och på ”Svarven” var det matservering. Varför man döpt det till svarven vet jag inte, möjligtvis kanske efter en familj som bodde på västra sidan av huset, han var svarvare.
På 30-talet öppnade man café på svarven och blev då en mötesplats för ortens ungdom.

Fru Bennert ”Johanna” hon var även baderska i det bad som hade ordnats i källaren under pappsalen. Här fick man beställa tid för att få ett bad, avgiften var låg och man fick tvål och en borste med sig när man badade.

Rullarkasern (10) och pakkasern (9) tillkom när man hade manskap som rullade upp massaveden från vattnet till vältorna. Det var ett säsongsarbete som krävde mycket folk. Vid den här tiden hade en tysk varit här och monterat upp en kran med vilken man lyfte upp veden.

Vi ser den gamla brukshandeln (11) den ligger på en kulle och här fanns allt vad man behövde för sitt uppehälle. Men det var även den enda affären och priserna satta efter behag. Brukets tjänstemän hade företräde och gick ofta innanför disken och plockade själv sina varor. Det har även berättats att man hade olika kvalitetskrav på varorna. En arbetare fick alltid sämre varor. Inte förrän 1951 kunde man få köpa mark av bolaget för att bygga ett konsum.

Vi ser Nybygget (13). En hitflyttad gård från något jordbruk man inköpt. Den fick namnet nybygget då och behöll det namnet till den revs.

Vi ser järnvägen som går ner mot Stocka. Här fanns en lastpall som fungerade som en station. Här steg brukets sköterska på när hon åkte med tåget ner till Stocka och sin mottagning. Hit fraktades varor som skulle ner till Stocka, och här lastades varor av som skulle till handeln eller förrådet.

I början av 1900-talet drogs vagnarna med oxar, men nu är banan elektrifierad. Hit fraktades alla råvaror som kalksten, som kom från Gotland, slig som kom från Boliden, kol som kom från Polen, allt kom med båt till Stocka och fraktades sedan till Ström med tåget. All produktion av massa fraktades tillbaka till Stocka och lastades i båtar som angjorde Stocka.

Massaveden fraktades även med tåget från upplaget till vedrenseriet till fris, det var en livlig trafik med vagnar kors och tvärs från fabriken och det hände även att det blev kollisioner mellan fordon på vägen och tåget.

Vi ser Disponentbostaden (14) Här bodde disponent Oskar Lindqvist, han blev senare förflyttad till Ljusne när Strömsbolaget inköpte Ljusne.

Där fanns pensionatet (16). Här åt tjänstemännen och man hade även bostadsrum.

Vi ser även Fridhem (15). Här tillbringades mina första 20 år. Min far var byggmästare och detta var tjänstebostaden. Mittemot bodde drivvedsmästaren Gallon. I slutet av 20-talet byggdes ännu en byggnad, ett tvåfamiljshus, allt är borta nu.

Vi hade som barn närhet till tjärnarna, där vi hade våra isbanor på den tiden. Då kunde man spänna på sig skridskorna vid hemmabron och åka direkt ut till de öppna tjärnarna.

Vi ser Påbodaområdet (17). I första kasern är jag född 1916. Jag minns klart när de två första husen byggdes, här var det 2 rok, och det var avsett för kokare, maskinförare, murarbas, gjutarbas, trädgårdsmästare m.m.

Vi ser Strömhall (18) som byggdes 1920-21 med centralvärme och vattentoalett som då var en av Norrlands förnämsta lokaler. Den tillkom som en motvikt till ett folkets hus, om man förbjöd all politisk propaganda. Brukspatron skänkte även 3000 band till ett bibliotek där det även fanns dagstidningar att tillgå och en biograf. Strömhall är än i dag välbevarat.

Skyttepaviljongen (19) finns kvar men håller på att förfalla. Här var även festplatsen. Brukligt var att i augusti månad anordna en höstfest med allehanda aktiviteter, en dansbana fanns och här spelade även ortens musikkår ibland till dans. Skyttebanan och fotbollsplan finns ju ännu kvar.

Vi minns den gamla Wasabron, en träbro för cyklar och gående. Den byggdes senare om nedströms och var en bra förbindelse för boende på södra och östra bebyggelsen. Vill också gärna tala om vårpromenaderna ner till havet, åbrinken tinade fort och här gick man och njöt av vårens sol, det fanns även tjusarsoffer som äldre pojkar hade tillverkat av vek lövskog. (35) (36)

Vi ser den gamla tvättstugan som förutom tvätt även hade en bagarstuga och en slaktarbod. I denna huserade Brytte Erik som stod för grisslakten på bruket, det var mycket vanligt att man hade hushållsgrisar och bolaget hade byggt svinhus för de anställda. Man har minnen från bagarstugan där man bakade hällbröd, en läckerhet var att få varma glödhoppor direkt från ugnen.

Hit till tvättstugan kunde man på 20-talet åka med båtarna. Här landsatte man fiskebåtarna när man gick ikring och sålde strömming på bruket.

Här fanns kamrerbostaden (26). Hässåkersbyggningen (33) samt tegelkasernerna på söder (34). Sandinbyggningen (32) alla dessa byggnader är borta. I stenkasernerna bodd 7 familjer i varje, i Sandinbyggningen 6 familjer, i Hässåkersbyggningen bodde det änkor i nedre planet, i det övre 4 familjer. Vi ser hästhagen där vi satte potatis och där vi hade valborgsmässofirandet.
På herrgårdsmyren hade byggnationen påbörjats med småvillor. (37).

Vi ser herrgården (25) med växthus och annex (24). Hela detta område var omramat av en tegelmur med grindar för att utestänga nyfikna. En fin park var anlagd och en byggnad var avsatt till tvätt och bak (23). Det gamla garaget finns kvar, här fanns den enda bil som jag minns fanns på bruket vid denna tid. Chaufför var Hammarström som hade uniform med benlindor, det var stor för oss ungar när han kom med bruksbilen.

Den gamla ladugården låg vid vägen till söder (31) med vagnslider (27) och loge (30). Mejeriet var byggt (28). Ett bårhus fanns (29) där de avlidna fick invänta sista färden till kyrkan i Harmånger.

Missionskyrkan (38) kom så småningom att hamna i centrum på bruket, men var vid byggandet på sidan av samhället.

Vi ser Tallbogårdarna (20) det var trähus som hade 5 familjer i varje. Vi ser även gamla skolan (40) som blev snickarverkstad för jordbruket sedan den nya skolan tagits i bruk.

Byggnaden (21) var sjukstuga med tandläkarmottagning.
Bruket hade egen sjuksyster och doktorn var på besök en gång i veckan. Jag minns en sjuksyster som hette Ida, hon var som en doktor och kunde ställ lika bra som en doktor.

Två av Tallbohusen byggdes om på 60-talet, men de övriga är borta.
Vi ser även stenbacken (39) det ena av husen är från 1800-talet och är det äldsta huset från järnbrukstiden. Huset är klassat som fornminne och ska bevaras för framtiden.

På en kulle mittemot kontoret var en musikpaviljong där brukets hornmusikorkester brukade spela ibland. Brukligt var också att orkestern hälsade våren på påskdagens morgon med en konsert uppe på syratornet så att det hördes över hela bruket.

En resa till Hudiksvall den här tiden var ett litet äventyr som tog hela dagen i anspråk från tidig morgon till sena kvällen. Johan Nilsson som varit till Amerika hade när han kom hem byggt om en buss som på vintern hade slädar på framvagnen. Han öppnade trafik till Hudiksvall. Vanligt var att folk fick stiga ur och hjälpa till att skjuta på i Bästdalbacken. Skulle man resa med tåg så fick man åka häst till Via station och stiga på Bergsjötåget som passerade där. Inte förrän 1927 kom ostkustbanan till och stationen i Edsäter.

Ja, jag hoppas att jag givit en del minnesbilder som kan vara intressanta för den som är ung i dag. Jag rekommenderar att för den som är intresserad köp den dokumentation som länsmuseet gjorde och som ger en bra bild på brukets historia.
Eric Andersson (1916 – 2003)
Avskrift: Åke Nätterö

 

 

Franshammars kraftstation och kvarn

Ströms Bruk AB uppförde kraftstationen med tillhörande kvarn vid Skansåns utlopp i Hasselasjön, mellan åren 1916–1918.

Franshammars kraftstation fick stor betydelse vid elektrifieringen av Hassela. Abonnenterna fick teckna sig för det antal lampor man ville ha.

I början av 1920-talet kostade 5 lampor 23 kr. i fast avgift och 6.75 per lampa och år.

Kraftstationen var i drift till 1971, och kvarnen togs ur drift på 1940-talet.

Kraftstationen var försedd med en turbin på 65 hästkrafter

Kvarnen drevs med två turbiner på 18 hästkrafter vardera. Fallhöjden uppgick till 3,5 meter.

När kraftstationen togs ur drift och kvarnen hade slutat mala började byggnaderna att förfalla och det stora skogsbolaget använde lokalerna som förråd.

I början av 80-talet bildades stiftelsen Franshammars kraftstation som fick köpa anläggningen av Holmen AB. Denna stiftelse renoverade med hjälp av arbetsmarknadsstöd från Länsstyrelsen och länsmuseet hela anläggningen och drev den under några år som vandrarhem.

I det mindre huset som tidigare varit smedja med stampat jordgolv, och därefter snickeri, – blev nu omgjort vandrarhem.

I kraftstationshuset hade man lunchservering, turistinformation och lanthandel.

1996 bestämde sig stiftelsen för att sälja och då köpte Hasselakollektivet hela anläggningen i syfte att ha golfutbildning där till sin nyanlagda golfbana och boende för besökare till kollektivet.


Före detta världsmästaren i tungviktsboxning Floyd Pattersson besökte Hassela-kollektivet 1977.
Han var också socialarbetare som arbetade med unga knarkare i New York.

Under hösten 2004 lades anläggningen återigen ut till försäljning.

Den förvärvades då av Lars och Eva Klang som lät bygga en privatbostad i den gamla kvarndelen. Privatboendet förenades med en offentlig miljö där vandrarhemmet hålls öppet hela året. Under sommarmånaderna finns här café med hembakt bröd att njuta av.

Källa:
Information i Cafét
Eva Klang, ägare av det kultuhistoriskt vackara stället


Läs mer om Franshammarfraftstation.se och dess verksamhet


Se bilder från Franshammars kraftstation.



Tegel körare med skottkärror framför kraftstationsbyggnaden. Eva Klang berättar ett teglet hade man tillverkat strax intill.  Bilden kommer från Eva Klangs servering.

Samma plats som ovan. Midsommardagen 2022


Bilden är från Eva Klangs Café servering



Bild från Hälsinglands museum. Fotograf: Hilding Mickelsson.



Kvarnen till vänster och smedjan till höger. Bilderna är utlånade av Eva Klang


Bild som ovan, 2 juli 2022.
De vackra synliga ankarjärnen är som små smycken på byggnaderna.

Läs om arbetare och bosatta vid Franshammars bruk.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo,
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Glöm inte ange dellenportalen.se som källa för eventuella uppgifter du hämtar.

Tack för ditt besök och välokommen åter !

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen till Andersfors bruk. till Strömbacka bruk.

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *