Gamla ceremonier vid dödsfall är tänkvärda men omständliga ceremonier
Läs vad Svenska kyrkan bistår med
Läs om När vi bodde i ladugården.
Läs om Seder och bruk i forna Bjuråker.
Läs om Livet Förr.
Läs om Tjänstefolk i gamla Bergsjö.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Gamla ceremonier vid dödsfall
I gamla tider, när någon i gårdens familj blev död, måste de ligga hemma ”på bår”, som det hette. Något bårhus fanns inte då i socknen, utan ett rum eller en uthus bod iordningsställdes då för detta ändamål.
(Bårhuset i Bergsjö byggdes i början av tjugotalet).
Var det ingen i familjen, som ville svepa den döde, tillkallades någon kvinna från någon granngård, ofta var det en gumma, som brukade sköta den sysslan i byn.
Kistan hade någon bysnickare eller någon gammal gubbe tillverkat, och den var nog inte alla gånger så välgjord.
I rummet, där den döde skulle stå tills begravningsdagen var inne, plockades alla möbler bort, och två stadiga träbockar ställdes in som kistan skulle ställas på, och vita lakan sattes upp för fönstren.
Svepningen om den döde bestod av en broderad, hemsydd skjorta och om det fanns, ett par fingervantar.
Friskt granris, som hackades sönder och ströddes på golvet, hämtades i skogen. Dels för att det såg snyggt ut och dels för att det blev en frisk doft, som kanske behövdes, särskilt om det var sommar och varmt.
Samla för gravölet
I begravningsgården rustades och ordnades det till begravningsdagen. Någon av familjemedlemmarna, för det mesta någon av de yngsta, fick gå i gårdarna och bjuda till begravning (gravöls). Hela byn bjöds från första till sista gården.
En sed var då att nästan från varje gård, som var bjuden till begravningen, skänktes en stor vetekaka. Denna kaka var för det mesta bakad hos någon bagare i socknen. Kakan bestod av vanlig vetedeg, en platt kaka lades först på en plåt, sedan klipptes en krans av degen och lades ovanpå den platta kakan. Fanns det ägg, penslades den med ett uppvispat sådant, och sist ströddes ett tjockt lager av mandel och socker ovanpå. Ibland förekom att av degen spritsades små kors och stjärnor, som lades ovanpå kakan som garnering. I en del begravningsgårdar kunde de bli så överlastade med mandelkakor, att det som inte gick åt under begravningsdagen, kunde räcka i flera månader efteråt.
När begravningsdagen var inne, samlades de inbjudna i god tid på morgonen i begravningsgården. Var det smått om utrymme, var det vanligt att kaffe beställdes i någon gård i närheten av kyrkan.
I Bergsjö var det vanligen ”Bengts” i Kyrkbyn, som brukade ”ta emot begravningar”.
Sedan begravningsgästerna samlats, bjöds det på kaffe, och sedan skulle prästen ha andaktsstund eller ”läsa ut liket”. När allt var klart och alla färdiga för begravningsfärden, bars kistan ut till vagnen, eller om det var vinter till släden, som då var klädd med granris, liksom vägkanterna från gården ut till vägen.
I gårdarna fanns alltid hemvävda ”handklän”, som användes när kista skulle bäras. De vore hemvävda av linne och en spets brukade pryda dem. Många sådana handklän finns än i dag bevarade i många gårdar, likaså gamla hemvävda bårtäcken, som lades ovanpå kistan under färden till kyrkan.
Var det vintertid, åkte man i slädar till kyrkan, men var det ”bart”, förstås i vagnar och då ordnades fordonen upp i en lång rad, i s.k. ”likskara”. Först kördes fordonet med den döde, som drogs av parhästar, och dessa skulle helst vara lika i färgen.
Blommor voro inte så vanliga vid begravningar förr i tiden, det var i så fall att någon hade en blommande krukväxt att klippa av. Sommartid var det bättre, då fanns ju alla vackra ängsblommor. Konstgjorda kransar köptes däremot av de närmast anhöriga i någon handelsbod. Den finaste kransen togs vanligen med hem igen efter begravningen och spikades upp på en vägg i begravningsgården.
Familjegravar fanns inte många förr i tiden, det var i så fall någon framstående person inom socknen, som ordnade med familjegrav åt sin familj.
Gravölet
Ordet gravöl härstammar från ännu äldre tider, än vad som här berättats. Men ordet gravöl lever kvar, och än i dag kan man ofta råka på äldre personer, som säger att de äro bjudna till gravöls, när de äro bjudna till begravning. Förr var det vanligt att brännvinet skulle finnas med vare sig det var sorg- eller glädjefest. Som tur är har dessa seder, ”gamlats ifrån” som äldre personer säger, och vi får begrava våra döda under andra former, utan gravöl.
Upptecknat av Anna Greta Kraft
Bergsjö – Bygden 1949
Avskrift: Åke Nätterö
Bjuråker
Liktäkta i Tåviken
Den här lilla täkten 2:2, ca 50 X 15 meter, kallades ”Liktäkta”. Här satte man iland kistor, som hade fraktats med båt från byarna på andra sidan sjön. Nedanför täkten fanns en stor brygga, så att flera båtar kunde angöra. Båtarna som användes var snarlika nutida kyrkbåtar, möjligen något mindre, och användes före 1850. Stenfundament till bryggan finns fortfarande kvar.
Kistorna bars iland och placerades på en bänk eller bockar. Från liktäkten kördes kistorna med häst upp till kyrkan. Enligt en berättelse av Olle Eriksson Västansjö (Berg-Olle 1867-1946) så utfördes en rituell dans kring kistan, innan den fraktades upp till kyrkvallen. Man gick sakta runt kistan motsols och vände sig samtidigt runt, runt och läste en ramsa eller en bön. Detta ska ha varit en sed i Bjuråker i början av 1800-talet enligt husmor i Tås, där Olle tjänade dräng på 1880-talet. Berättelsen finns upptecknad på folkmålsarkivet i Uppsala och stämmer överens med liknande anteckningar om likdans från andra delar av Sverige.
Det var sannolikt någon form av utläsning och farväl, och att den döde skulle få frid och inte ”gå igen”. Man kan jämföra med seder i Bjuråker ända in på 1950-talet, att vända sätet, som kistan stått på ute på kyrkvallen. Detta för att den döde inte skulle ”gå igen”.
Namnet ”Liktäkta” har på senare tid ersatts med ”Lishltäkta”. (Lilltäkten).
Text och bild ur boken: Från dåtid till nutid i KYRKBYN OCH TÅ.
Moviken – Likboden
Innan det fanns någon likbod i Moviken låg de döda kvar i hemmet, ofta i flera dygn. Under tiden blev de tvättade och svepta i rena kläder eller lakan av en liktvätterska, därefter lagda i en svartmålad träkista. Innan färden till kyrkan skulle den döde läsas ut och anhöriga ta en sista titt på den döde. Färden gick sedan till kyrkans klockstapel där kistan förvarades fram till begravningen. Från början skedde färden till kyrkan i långbåtar så kallade ”kyrkbåtar” sedan med häst och vagn och slutligen med bil.
En känd liktvätterska var Anna Brita Danielsson 1852 – 1929, boende i Anderbo. Hennes man Lars Danielsson, 1846 – 1930 Vinter –Lasse kallad, var kolmottagare i kolhuset.
Efter henne tog Karolina Schmidt 1862 – 1945 över arbetet med tvättning och svepning.
Makarna Schmidt var födda på samma dag med ett års mellanrum. När Karolina firade sin 70 – årsdag den 6 december 1932 beskrivs hon som en god och levnadsglad person varifrån ingen går råd- eller hjälplös ifrån. Vidare berättas att hemmet står gästfritt öppet för människor ur alla samhällsklasser och att hon hade en god utbildning som sjuksyster och anlitades allmänt vid sjuk- och barnsängar, liksom vid sårbehandling när någon huggit sig eller blivit slagen.
Hon tvättade även lik och svarade för svepning av avlidna vid likboden. Hon kunde även ”stä blo” (stoppa blodflöde), berättar de som minns henne.
En god vän till familjen var i Natan Söderblom. Ofta var det Karolina som korresponderade med den kände EKU menen och det är högst troligt att han också gästade makarnas hem i Moviken. Tyvärr kastades breven efter Karolinas bortgång.
Under artonhundratalets senare del blev en smedja senare bagarstuga ombyggd till likbod. Bakugn och eldstad togs bort och väggarna blev kvastade med vit puts. Interiören bestod enbart av två bänkar.
Harald Brodin berättar att likboden tjänade även som semesterbostad under flera somrar omkring 1930. De som hyrde var Anna-Lisa Holmström, tidigare lärarinna i Moviken, och hennes man Artur, polis i Sundsvall.
Ossian Friberg skriver:
När någon avled på bruket, måste de anhöriga först anmäla dödsfallet till inspektoren. Han sände sedan gamla snickaren Sahlin att ta mått på liket och spika ihop en kista av grova bräder som han sedan målade med kimrök.
Likboden i Moviken användes till mitten av 1950 – talet, därefter kördes de döda direkt till likboden vid kyrkan.
Jag minns från 1940 – talet säger Erik Holm, hur det på söndagsmorgnarna, samlades svartklädda människor vid likboden och man kunde höra sång och gråt på avstånd. Likboden var då alltid dekorerad med granar.
Erik Holm bodde en tid vid affärslängan vid infarten till likboden, och har därför starka minnen av svartklädda gråtande människor som vandrade till och från likboden på söndagarna. Sedan kom likbilen för att hämta den döde. Bilen var en ”Volvosugga” med kors på taket och med ett utfällbart ställ baktill, likt en stor pakethållare där kistan spändes fast fullt synlig för alla.
Vägen mellan likboden och landsvägen var ojämn så bilen med den utstickande kistan gungade av och an när den sakta masade sig fram till landsvägen
Likbilen kom från Bjuråker och kördes av Hådén. Den körde sakta och majestätiskt och efteråt kom ett följe av privata bilar eller buss med begravningsgäster. De kom oftast tillbaka till Moviken efter jordfästningen och gravöl följde på Olgas café. Hon tog emot många gäster fast det inte fanns så många rum. Vid särskilt stort antal gäster användes även lokalen som fanns en trappa upp.
Även Fönebobor som avlidit kördes till likboden i Moviken. De döda kördes i sina kistor på en vanlig flakvagn till likboden. Olof Sved som tillhörde Frisbo-gruppen av Haddungsnäs babtistförsamlng, ”läste ut”. I Fönebo fanns det många religiösa som kunde både ”läsa ut” och sjunga så de tog själva hand om sina avlidna.
Ossian berättar. Jag var inte med på några begravningar medan jag var kvar i Moviken, men jag vet att det alltid var någon som ”läste ut” den döde. Då min mor begravdes 1927, var det Olof Sved som läste ut henne. Kistan kördes sedan med häst till kyrkan. Att begravningsgästerna hade skinntröja under begravningar vintertid, var inte ovanligt, även så sent som 1932 då far begravdes.
Då min farfar begravdes 1904 dracks det begravningskaffe i Tå gård, men då mor och far begravdes hade det tillkommit en servering efter vägen till prostgården. (troligen gästis)
Erik Billmansson (bokhållare och praktikant på Moviken 1911 -12) läste ut lik. Inspektor Otto Lagerholm tyckte att Billmansson var minst syndig.
Jag kommer ihåg att det vankades rikligt med både mat och dryck på begravningsmiddagen. Det kunde man se på gubbarna som kom ut på gården för att ”lufta” sig en stund berättade O. F.
Den 23 juli 1934 avled Erland Andersson vid spålbacken. Erland blev hämtad av ”landbonn” Johan Eriksson som körde honom på en flakvagn hit till likboden. Dottern Anna –Lisa berättar hur otröstlig och förtvivlad hon var när landbonn körde iväg med hennes pappa.
Mellan år 1900 och till mitten av 40-talet avled i Moviken 47 personer.
Eftersökningen omfattar personer som avlidit i Moviken och finns registrerade i Bjuråker, Delsbo, Norrbo släktregister. Åren fram till 1950 och åren före 1900, är således inte medräknade, liksom avlidna i Fönebo son nyttjade likboden under nämnda tid.
Kanske är det närmare 70 – 80 avlidna som legat inom likbodens väggar.
Likboden är en minnesvärd kulturbyggnad med ett stort bevarandevärde.
Det vitrappade huset högst upp i bild är f d likboden. Bilden är från början av 1960-talet.
F d likboden. Här har taket försvunnet och dörrposten med sina båda dörrar håller på att att lossna.
LJUSDALS TIDNING DEN 20/10 1898
Svårigheter med att begrava sina döda i Valsjön och Skån
»Släpas» fram till kyrkogården, en väglängd af fyra nymil, måste häromdagen Per Eriksson Franks aflidna hustru i Valsjön i Ramsjö, (Ramsjö kyrka, Ångev. 20) enär endast en s.k. klöfjestig finnes från denna skogsstig fram till kyrkbyn. »Släpen», som användes, var konstruerad af två stänger med därå fastspikade tvärbräder. Stängerna voro böjliga, så att de fjädrade sig efter stigens stenar och trädrötter. Anmärkas bör, att i närheten af Valsjö by finnes inhägnad kyrkogård, hvadan en sådan släpfärd varit onödig. Men ingen tyckes vilja vara den förste att begrafvas där, hvadan kyrkogården ännu är obegagnad.
KÄLLA: Kungliga Biblioteket
AVSKRIFT: Viveca Sundberg
Sörlia i Bjuråker 1933
Den 16 november 1933 avled Margareta Nilsson i Kus-gården i Sörlia. Hon var född 24/10 1869.
Bilen som hämtade kistan är smyckad med granris och granar, och som brukligt var kantades även vägen från huset ner till landsvägen med granris på båda sidor.
Bilden utlånad av Marta Palm i Avholm som var uppväxt i Kus-gården.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62