Läs om prästen, läraren, forskaren och läkaren Olof Broman som även upplevde en mängd oförklarliga spökerier vilka han noggrant beskrivit.
Läs en omfattande presentation om Olof Broman – Riksarkivet
Läs om Olof Broman – Wikipedia
Se Jan-Olov Nyström berätta om Olof Broman
Läs om Hudiksvall residensstad 1634.
En samtida auktoritet med egen erfarenhet av spökerier var Emanuel Swedenborg.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Prosten Olof Broman
Hudiksvalls Tidning 28/3 1959, 12/4 1950 och 24/4 1950
Prosten Olof Broman
Prästen, läraren, forskaren och läkaren Olof Johan Broman, är otvivelaktigt den märkligaste gestalten i Hälsinglade under 1700-talet. Trots svag hälsa sedan barndomen levde han och verkade till sitt 74:de år, och hans arbetsbörda var ofta oerhörd.
Förutom sina egentliga ämbetsgöromål som lärare och präst upptogs hans tid till stor del av läkarsysslan. Han var visserligen inte legitimerad läkare eller »eskulap», men han hade under sin Uppsalatid studerat medicin för den berömde Olof Rudbeck, och då ingen läkare fanns i Hälsingland den tiden blev Broman av »nöden och ryktet» ställd i läkarens ställe.
Som forskare färdades han vida omkring i landskapet eller fördjupade sig i studier på sin bakkammare, men hann ändock med en mycket stor skrivställare verksamhet. Förutom en betydande läkarbok, »Aesculapius Helsinges», framträdde han med teologiska och naturvetenskapliga skrifter, men försökte sig även skönlitterär författare på vers och prosa.
Dessutom förde Broman en vidlyftig korrespondens med många av tidens lärdaste män, gjorde metrologiska observationer »tre resor om dagen» från 1727 till 1750 och antecknade allt om väder och vind, norrsken, meteorer m.m. Hans dagboksanteckningar i övrigt omfatta underliga händelser i trakten och märkligheter i hans läkarpraktik samt allmänna sjukdomstillståndet, växtligheten och mycket annat.
Hans stora arbete Helsingia Illustrata eller »Glysisvallur» som han arbetat på i många år och vilket låg färdig i manuskript förstördes totalt när ryssarna brände staden 1721. Denna stora beskrivning över Hälsingland började den då 45-årige Broman skriva ned på nytt, huvudsakligen efter minnet då det mesta av hans anteckningar voro förlorade, och innan han avled den 9 april 1750 hade han tre »flockar» av sina ny Glysisvallur färdiga, vilka bland annat tillökats med hans »egenhändiga leveransbeskrivning» förd till hans dödsdag. Av dessa flockar har under 1900-talet hittills (1950) utgivits i 29 häften med omsorgsfullt avtryck efter Bromans manuskript, men fattas ännu 7 häften, innan verket blir komplett.
Olof Johan Broman föddes i Välsta by, Rogsta socken den 29 november 1676, och var son till kronofogden i Hälsinglands norra kontrakt. Johan Larsson Broman och hans hustru Anna Albogia. Redan vid 12 års ålder reste Broman tillsammans med en äldre broder och en informator till Uppsala för studier. Lars tog år 1700-tjänst som fältpräst men dog i feber då Karl XII kämpade i Narva. År 1703 blev Olof Broman magister, och kort efter disputationen blev han vikarierande lärare vid Hudiksvall trivialskola och tjänstgjorde sedan en tid som vise lektor vid Gävle läroverk.
Ville ej ”krypa genom särk till ett stycke bröd”
Det framgår av hans anteckningar att han från början hoppats slippa »skoloteket» men vid 32 års ålder söker han emellertid en lärarbefattning i Hudiksvall. Han tänker gifta sig och behöver inkomster. I Gävle där han var omtyckt hade man föreslagit honom att försäkra sig om fullmakt på det lektorat han förestod genom att »sprätta sterbhuset, hälst enkan ung lär ha svarat att »war» men Broman lär ha svarat att »krypa genom en särk till ett stycke bröd, thet har fallet för mig föga hederligt fast än ofta gängse».
År 1709 gifter sig Broman med dottern till en präst i Hudiksvall, och blir året därpå själv prästvigd i Uppsala. Han sköter nu några år prästsysslorna i Rogsta och Ilsbo, där pastoratet innehades av hans skröpliga morbroder. År 1713 fick han befattningen som konrektor vid den femklassiga skolan i Hudiksvall och 1719 fullmakt på rektoratet vid samma skola, där han tjänstgjorde till våren 1729. På hösten året förut fick Broman fullmakt på Hudiksvalls pastorat, och då innehavaren avled samma år fick han enhälligt kallelse till detsamma. Som kyrkoherde i staden blev han samtidigt trivialskolans inspektor och senare utnämndes han till prost. Denna utmärkelse kom närmast med anledning av att han på egen bekostnad lät uppföra ett kapell vid Kråkö fiskeläge, försett med »klåcka och annat tillbehör».
Under sin, efter tidens förhållanden, rätt långa levnad fick mångfrestaren Broman uppleva fasansfulla äventyr och underliga händelser. Samma år som han blev rektor i Hudiksvall måste han åtaga sig ett ohyggligt arbete. Då kom över 250 av Armfelt soldater, vilka varit med om det fruktansvärda tåget över fjällen från Norge, till staden och inkvarterades där. De flesta var svårt förfrusna och Broman skriver i sin dagbok:
»De voro avkylda till händer och fötter, af hwilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste, dels bägge benen, dels ettdera fötterna eller händerna. Ett sådant uselt tillstånd at ock the döde måtte gråta ther över».
För allt detta arbete och omsorg fick han ingen vedergällning, men gläder sig över att inte mer än en av de många amputerade avled, vilket i sammanhanget i sanning var märkligt.
Tiden var hård och uppfylld av skriande fattigdom på grund av krigens pressande elände. Allehanda farsoter grasserande bland det undernärda folket och även kreaturen voro ständigt sjuka, antagligen på grund av svält och till råga på allt elände spelade vidskepelsen en fruktansvärd roll.
Spökerier
Förutom kända och okända sjukdomar på människor som djur sökte man hos Broman hjälp för spökerier, förhäxelser och trollskott m.m. Från när och fjärran kom folk, ända från Norge, Härjedalen och Ångermanland och Jämtland och andra landskap. Han antecknar för år 1704 att 127 patienter anlitat honom. Tio år senare har deras antal stigit till över tusendet, och år 1721 säger han att han inte längre orkar räkna de hjälpsökande.
Ofred
Den stora ofreden, grep ödesdigert in i Bromans liv. Då ryssarna härjade staden 1721 miste han nästan allt vad han ägde. Det mesta av hans dyrbara bibliotek gick förlorat, allt silver och guld, gångkläder, penningar och husgeråd till ett värde av 18.000 daler förlorades.
Man skulle kunna vänta om Broman att han mot ryssarna utslungade hårda och förbittrande ord, men så är knappast fallet, och han är tydligen i stället ganska förbittrad över det hämndkrig man år 1739 ansåg att föra mot dem. Fredsvänligheten vad det angår ryssarna synes angiva att Broman tillhörde eller hyllade mösspartiets åsikt, även om han intet nämnde därom i sina skrifter. Han hyllade för övrigt fredsvänliga åsikter.
Dramatiska läkekurer
Broman levde spartanskt, åtminstone enligt egen åsikt, och predikar starkt mot frosseri, dryckenskap, kaffedrickning och tobaksrökning men framhåller samtidigt i sin läkare bok, brännvinets goda verkan vid många tillfällen. Och rekommenderar användandet av enbär- och rönnbärsbrännvin som nyttigt. Studier i hans bok i läkekonsten är intressant. Sjukdomars beskaffenhet och deras orsak är i allmänhet noga angivna. Botemedlen ofta drastiska, och rätt mycket överensstämmande med huskurerna i 1900-talets början, och en viss magi saknas inte. Broman ordinerar finare oljor och droger av allehanda slag, varav många ännu hör hemma i farmakopén. Pulver av smaragder och turkoser rekommenderas, likaså bärnsten. Arseniken användes förstås, och t.o.m. kvicksilver ordineras för intagning. Broman framhåller dock apoteksvarornas dyrbarhet och oanskaffbarhet för den fattige, och använder sig därför alltid av billiga och utan kostnader anskaffbara medikamenter för de obemedlade. (Homeopatia). Ur hälsingefloran finns många örter att taga, men destillat och dekokter på animaliska saker, såsom fågelungar, ormar, grodor m. m påbjudes också. Torkade och stötta (pulvriserade) ormskallar, kvinnoefterbörder, sval-hjärtan, och till och med människohuvudskallar rekommenderas i särskilda fall. Vidare rekommenderas även människoblod – helst varm – tagen från avlivade, o.s.v. Bävergäll, björngalla, dyvelsträck, räv- och bockblod är kanske något mera smakligt än ko- och hästträck, hundlort och urin. Getmjölk, sälspäck och linolja mot lungsjukdomar är ju inte oförsökt ännu i vår tid.
Övernaturliga fenomen
Broman tycks dock vara rätt försiktig och varnar för kringvandrade fältskärsgesällers fusk på läkare området. Naturligtvis är han anhängare av åderlåtningen, men är hemma i dietens betydelse och förstår i övrigt en del av levnadssättets inverkan på kroppens funktioner. Han är sannerligen före sin tid i vissa saker men är dock ändå sin tids barn. Han vill tydligen bortarbeta en del vidskeplighet, och blir lömsk när präster medverkar i befrielsen av »bergtagna», men han omtalar egna och andras möten med »Havsfrun», tomtar, spöken m.m. allt händer som han tycks finna helt naturliga, men som av nutidsmänniskor i allmänhet räknas som sagor och inbillningar.
En oförklarlig händelse i sjöboden
I september månad 1698 befann sig Broman tillsammans med studeranden Petter Frodlander vid Kimsundet i Rogsta för att fiska lakar med ryssjor. De satte sina redskap i sundet om aftonen och uppehöll sig därefter i sjöboden ett stycke därifrån. I skymningen hördes som om någon kastade stenar i vattnet uppe vid sundet, varför båda gingo ut på sjöbodbryggan och fingo då se en karl som häll på med att sätta ut ryssjor intill deras egna. De ropade till mannen att han skulle akta deras redskap och ej heller ställa till med något hinder för dem.
Då denne emellertid inte aktade på deras varningar utan fortsatte med sina förehavanden, hotade Frodlander att taga honom i ”hjärnan” (håret) och doppa honom i strömmen. Nu hände det att mannen därute i sundet började synas allt större och längre, och nådde slutligen i höjd med alträden på stranden ”12 till 13 alnar hög” säger Broman.
Nu blevo de förskräckta och gingo in i sjöboden, stängde dörren väl och lade sig i sängen. Som de då lågo hörde de någon komma gående över gistvallen med ett tungt klampande, ”lika som hästen med hovstocken på foten”. Därefter kom in i sjöbodsvalen där den besökande rumsterade om, kastade och slamrade med vrålar, klabbar och andra redskap under fasligt gny, varunder sjöboden skakades som av häftiga vindstötar, och varade dessa spökerier till över midnatt.
Då Broman och hans följeslagare följande morgon sågo till sina ryssjor, funno de samtliga helt oskadade men överfulla av lakar och andra fiskar.
Spökerier i ungdomsårens
I sin ungdom var Broman med om en liknande händelse i sin faders gård i Hudiksvall där han tillsammans med sin äldre broder Lars, kusin Vilhelm Grubb, läraren Hans Vik och dennes hustru samt huspigan Margaret Pärsdotter bodde under skoltiden.
En natt i september 1687 vaknade samtliga i stugan av buller och slamrande samt kastande som med plåtar och penningar hördes från nattstugan på andra våningen. Då det där uppe förvarades en mängd plåtar vilka nyligen mottagits av allmogen för kronoutlagerna och uppbördskrivarna voro hem resta trodde de inneboende att tjuvar var i farten, och beredde sig att tända ljus och begiva sig dit upp. Då ökade dånet, slamrandet och kastandet så hårt att hela byggningen darrade, säger Broman. Därefter kom liksom en stor sten vältandes utför trappan så att det brakade i trappstegen ända ned till branstugudörren, vilken hördes öppnas fastän den var låst. Stenen rullade över tröskeln samt vidare över golvet till ett fönster på östra gaveln och tillbaka mot dörren. Gång på gång upprepades bullret under flera timmar till stor förskräckelse. En hund som befann sig i rummet rusade gång efter annan upp och förföljde det osynliga under starkt skall, men måste stundom fly upp i en av sängarna.
Till sist avstannade rullandet, men hördes länge ett ganska hårt klappande under ett bord, varvid hunden morrade gång på gång. Med stor kraft likt en stark vind slog sig något ut genom gavelfönstret så att de innevarande trodde att det hela krossats, och upprörde vattnet i det intilliggande sundet så starkt att det lät som det häftigaste slagregn, vilket ändades först klockan 4 på morgonen då ”Wårdklåckan” hördes.
Om allt detta ägde naturliga orsaker ”thet lemnas ther hän” säger Broman, som förundras storligen över att inga skador kunde iakttagas på lås, fönster eller dörrar, samt vidare över att Caisa Grubb som låg tillsammans med sin man inte hört något av oväsendet.
Havsfrun
En annan underlig händelse timade enligt Broman om hösten 1705 vid ”sälfiske med stång”. Han följde då en gammal förfaren sälfångare Peder Olsson från Arnön. Sedan de vid Halvarskär fångat en liten ”vikarsäl” ställdes rodden ut mot Hästholmen, men då de sakta kom roendes till Flottviken möter de själva ”Havsfrun”. Hon var viter om kroppen till midjan som över vattnet stod, med ganska långt och svart hår, berättar Broman, som också hörde henne tala med ett visslande ljud som han dock inte förstod.
Den gamle sälroddaren som var van att träffa sådana varelser på sina färder och förstod deras språk, mente att Havsfrun sade sig villa ha den lilla sälen de hade i båten, och i gengåva skulle hon giva dem en större, varefter han vältrade djuret överbord sägande: Si. Här är han. Tag honom! Då sälen kommit i vattnet försvann Havsfrun. Hon for sin väg ”utan ringaste buller eller fräsande”.
Någon bävan inför sammanträffandet med denna havets sägenomspunna invånare tycks Broman intet hyst, men värre blev det, då de skulle hämta Havsfruns utlovade gengåva.
När de kommo fram till Hästholmen låg där tre stora sälar. Fångstmannen lyckades träffa den största med sitt redskap, och sedan blev det att åka. Det harpunerade djuret satte av till havs med stark fart dragande båten efter sig, och först ute vid Bålsön utmattades djuret och kunde dödas. ”Aldrig väntade jag mig mera komma med livet på landet blivande den förste och siste gången jag sådant fiske bevistade” slutar Broman sin berättelse om äventyret.
Här kan tilläggas att många den tiden ansåg sig ha sammanträffat med Havsfrun. Stundom har hon kommit till dem när de vid fiske vaktat vid sina stranddelar. Broman säger sig vid ett annat tillfälle tillsammans med några andra personer skådat Havsfrun vid Bergön. En sälfångare eller fiskares möte med henne betydde ofta lycka, medan hennes klappande på stenar vid stranden förebådade storm. Kärleksäventyr med Havsfrun lär inte varit sällsynta, men kunde sådant leda till tingen, vilket gamla protokoll utvisar.
I augusti månad 1712 voro de båda bröderna, Olof Pädersson i Malsta och Jöns Olofsson i Backen samt Broman ute med båt för att fiska klabbströmming utanför Tyvikshällorna.
Sedan de lagt garnen om kvällen och beredde sig att gå till vila i båten, begynte ett förfärligt fräsande och rämjande i berget på stranden varpå följde brak och dån samt en så stark knall att farkosten skakade. Efter explosionen kom en skur av större och mindre stenar, vilka föll plumsande ned omkring båten, vilken även skadades något av en av träff medan männen lyckades undgå blessyrer. Efter smällen sköt en eldslåga upp från stranden mot höjden och sträckte sig vidare ut över havet. Den närmaste stranden syntes som vid dagsljus och ute vid den långt därifrån belägna Bålsön kunde fiskebodar och träd urskiljas. Omedelbart efter skenet kom stormen så häftig att fiskarna med stor möda och inte utan fara klarade sig hem till Björnsundet.
I sin egen framställning omtalar Broman sin egen och böndernas stora förskräckelse över det skedda, och påstår sig i det starka skenet skådat underliga djur eller skepnader på stranden och i vattnet omkring båten, om vilkas utseende han inte vill nämna. Vidare frågar han sig över att andra fiskebåtar som låg på mindre än en halvmils avstånd från hans egen, varken hört dundret eller uppmärksammat skenet. Stormen hade de dock alla haft känning av.
En afton i augusti månad år 1700 var Olof Broman tillsammans med en broder ute och fiskade med ljuster och bloss, efter norra stranden av Sunåfjärden. Då de vid 11-tiden om natten kom fram till Stenungsundet tyckte Broman att hans hund som bar namnet ”Pojke” stod där på strandstenarna, gnällande och viftande med svansen. Förvånad yttrar han till sin broder: ”Tro hur min hund kommit hit?” vartill brodern svarade: ”Inte kan jag veta det”.
Broman började att locka på hunden i mening att denne skulle simma till båten vilket ofta var fallet, men då han stod kvar förde de båten mot stranden för att taga djuret ombord. Just som de kommo i närheten av stenen kastade sig hunden i vattnet, och av den häftiga kaskaden som uppstod släcktes elden, och visslande ljud hördes på stranden och i skogen.
Sedan de med möda kommit i land och skulle gå hem efter den väg de så många gånger förut vandrat, var det dem omöjligt att komma fram. Hur de än försökte så kommo de ej längre än till en sjöstrand och måste till sist krypa in i en liten lövlada och invänta morgonen, och orientera sig efter tupparnas galande i dagningen fram till närmaste by. Vid hemkomsten till Välsta förfråga sig Broman om hans hund varit borta under kvällen eller natten, men så var inte fallet. Enligt Bromans egen berättelse blev det efterslängar på denna händelse, men han ville inte tala därom.
Tillsammans med sin faders dräng Jonas Andersson befann sig Broman i mitten av maj 1708 vid utgården Tallnäs för att störa humlegården och bedriva fiske i angränsande vatten. I gryningen eller strax före solens uppgång en lördagsmorgon var de båda i arbete med störsättning då de ville komma hem i tid under dagen med den stora fiskefångst de samlat dagarna förut.
Då de som bäst arbetade vid humlegården kom på vägen som i närheten löpte fram till fäbodstället, Fläxland, en hop större och mindre kreatur samt hundar och bopigor. Samtliga av de sistnämnda gingo före kreaturen, andra bildade eftertrupp. Bode Broman och drängen hälsade ”god morgon”, men ingen svarade.
– Fröllandsborna hava varit bittiga uppe i dag för att boföra och inte sovit till soluppgången, säger Broman till drängen, vilken svarade.
– Jag ser det, men emedan i dag hela gränden kommer att flytta till sina fäbodar, så söker sig Fröllandsborna att skynda sig så att inte all boskap till fyra fäbodställen må råknas på den vägen de hava att gå för än vägaskelen givas. Tre timmar därefter då de båda männen ännu sysslade med humlestörningen på samma ställe kommer till deras stora förvåning Fröllandsborna åter samma väg boförandes med sina kreatur förbi Tallnäs till Fläxland. Dessa stannade och besvarade hälsningarna, och man resonerade som de unga fäbodpigorna förundrade sig över.
”Men twäne the gamla fäkullor icke så: utan hade nog mycket att säja af tylika händelser”, slutar Broman.
Gamla faktorskan Behm brukade ofta gästa Olov Bromans föräldrar på Välsta. Broman berättar att då hon hösten 1712 av där tillsammans med familjen uppehöll sig i barnstugan där de samlats om aftonen, talade hon om spökerier såväl där som på andra ställen hon brukade hälsa på. Förutom andra spöken var det ofta ”hin onde” som visade sig, vilka hon fördrev med böner och psalmsång, och uppmanade hon de närvarande att tillsammans med henne läsa och sjunga när spöket eller den onda anden skulle visa sig. Broman som var med fick strax därefter såväl som andra – höra ett starkt dunder i skorstenen och spjället, och den gamla frun ropade: Ack si! Nu är den styggen hin onde här igen. Låtom oss sjunga och bedja. Hon begynte med psalmen ”Jesus är mitt liv och hälsa” och samtliga andra i rummet närvarande sjöngo med. Då de sjungit tre verser påstod fru Behm att den onde farit sin väg men trodde dock att han skulle komma tillbaka.
Då de något senare sutto till bords vid aftontiden sade fru Behm: ”Hå! Rätt nu är styggen här igen”. I samma stund blev det så sort slammer på fönstret invid bordet att man fruktade att detsamma skulle krossas. Frun utropo. ”Jo! Jo! Han är här inne igen. Se den stygga hunden som står på golvet” Broman såg ingen hund, men var som de andra uppskakad av oväsendet och slamret vid fönstret, och begynte sjunga: ”Vår fiende ifrån oss driv” Efter sången hördes ännu ett buller och fräsande, och kändes lukt som från släkta eldbränder. Sedan måltiden avslutats gingo alla till sängs, och ingen stördes under natten, inte ens den något vidlyftiga fru Behm, som reste därifrån på morgonen.
Svåra spökerier
En av de svåraste spökerier som Broman råkade ut för inträffade i Hudiksvall 1715 då han en afton i augusti månad hade besök av en prästfru som var hans kusin. Det hände sig då att en liten karl med långt skägg kom in till dem och gick mot spisen där han kastade något som liknade fläsk på glöden varav elak lukt och rök uppkom. Broman omtalar att han sprang fram till spisen för att draga upp spjället, och i samma stund frågade han inkräktaren: ”Vad är du för en?” Denne svarade intet utan gick fram till Bromans gäst, som rusade upp med ett anskri. ”käre bror hjälp mig” och fattade honom om halsen.
Om detta spökeri berättar Broman vidare att den lille mannen plötsligt syntes längre än de själva, och fattade båda över halsen och böjde dem några gånger mot golvet, hur de än stretade emot och med tårar ropade: ”Gud hjälpe oss”
När han omsider släppte dem tog han en tegelsten ur spisen och slog till Broman bak mellan axlarna så att han föll framstupa på golvet, dock utan större skada.
Då Broman kom på benen var spöket försvunnet, och prästfrun omtalade att det for ut genom dörren igen. Ängsliga begovo sig båda ut och berättade för andra vad som vederfarits dem. Drängen i huset mente att det var tomtegubben som han många gånger iaktagit i stallet, men Broman var inte med på den förklaringen utan svarade: ”Tomtegubba mig hit, och dit. Gud inled oss icke uti frästelse”.
Om finnarnas trolldomskraft har Olof Broman en hel del att berätta. Synnerligast sådant som han inhämtat från hjälpsökande och andra, men han har tydligen själv varit med på ett hörn också. Han var en gång tillsammans med sin fader och häradshövdingen Gyllenschöld i ett ärende att syna en finnes torp i Hassela socken, och då finnen inte blev nöjd med rågången, utropade han vid deras avresa: ”Ha! Ha! Jo, får nu se hur resan går”. De gjorde löje av finnen men då de om aftonen stego i en båt för att ro över en mindre sjö blevo det annat av. Vädret var lugnt men plötsligt översvämmades de av flugor i båten, och vattnet omkring dem begynte liksom uppsvälla och fräsa med vågor som hotade att sänka farkosten. ( läs mer om liknande händelser utförda av Lapp-Dora)
De hunno emellertid nära stranden och lyckades gripa tag i ett omkull fallet och i vattnet utstickande träd och rädda sig just som båten sjönk under deras fötter.
Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62