Hudiksvall residensstad 1634

1634 blev Hudiksvall residensstad över landskapet Hälsingland som sträckte sig över hela Norrland

---

Hälsingelagen-särtryck, Stefan Brink

---

Hälsingelagen – Wikipedia

---

Tunaborg i Hälsingtuna.

---

Läs om Hudiksvall under 400 år.

---

Hudiksvall-den äldsta staden.

---

Läs om Lingarö och Gackerön.

---

Kraftuttryck: ”Far åt Hälsingland”, eller ”Far ända in i Hälsingland”, uttryck som används för att beskriva något som är väldigt långt bort eller helt otillgängligt.

---

Dra ända in i Hälsingland – Tore Skogman

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Europe 912 från Historiska kartor. Landskapet Hälsingland sträckte sig över hela Norrland

Bönderna tvingades bygga kungsgård i Hudiksvall

Hudiksvalls Tidning den 3 nov. 1950

Redan som hertig hade konung Johans broder Karl stort intresse för Hudiksvalls kommersiella framgång och utveckling, och som konung välvde han ännu större planer med staden. Under vintern 1602 färdades Karl IX med sin unge son Gustaf Adolf, runt bottniska viken från Finland till Stockholm, och nådde Hudiksvall i mars månad.

Han torde då personligen noga tagit reda på ställningar och förhållanden på platsen. I privilegiet av den 11 juli samma år bekräftades stadens förra privilegier och doneras öarna Bålsön, Agön, Drakön, Kråkön och Innerstön till Hudiksvall för fisket samt Gackerön för vedbrand.

I detta brev nämner konungen även att han hade för avsikt att anlägga en kungsgård vid staden, där ett landshövdings- eller ståthållarsäte kunde uppsättas och vidare ett fängelse uppbyggas. Här skulle således bliva en fast punkt för rättskipning inom provinsen, vilken länge nog varit dåliga ordnat.

Bönderna vägrade forsla virke till kungsgård i Hudik.
Bre på brev utfärdades vari hälsingarna anbefalldes att skyndsamt framföra timmer och materialer till kungsgårdsbyggnaden i Hudiksvall. Bönderna som anade det värsta bådo om förskoning från uppbyggande av kungsgården samt en omnämnd tegellada därinvid. Deras skrivelse är daterad den 25 januari 1605 varpå konungen svarar den 4 mars samma år, att han icke befallt att hälsingarna skulle uppföra byggnaden utan endast framföra virket, vilket vore en ringa sak, och förmanade dem att inte tredskas.

I brev av den 29 mars 1606 befaller han fogden Lasse Bertilsson att till ansvar och böter befordra dem som tredskas att fullgöra den anbefallda timmerforslingen. I ett senare brev av den 4 april samma år menar konungen att böndernas tredska o. ovillighet beror på att det bland allmogen finns så många skalkar som begå en mängd skändligheter som nu nedtystas och bliva ostraffade då i landskapet saknas kungahus med fängelse i vilket de brottslige kunde insättas. Han ålade därjämte fogden att inte allenast låta bönderna böta enligt lag, utan även utföra straffarbete genom att uppröja Gackerön till åker och äng. Dessutom skulle de under vintern försummade timmerframforslingarna utföras under sommaren. Att detta den tiden var en omöjlighet, såvida det inte kunde ske genom flottning tog konungen ingen hänsyn till. Han begärde vidare att varje bonde skulle utföra två dagsverken vid kungsgårdsbygget samt tillhörande ladugård. Det var sannerligen ingen lätt sak att vara bonde under befriaren Gustav Eriksson Vasa, och hans söner tid. De stiftade visserligen lagar där bonden skulle skyddas för våldgästning och tvångsskjutsande av vilken resande som helst, men de togo folk till de yttersta för krigen som ständigt pågingo, tvingade fram utrustningar samt oerhörda beskattningar och straffade de minsta förseelser omänskligt hårt. Någon frihet fanns inte. Kungen tog helt enkelt det han behövde, vilket det nu gällde arbetskraft, penningar och produkter eller hemman, och våldgästningen fortfor, ej minst av kringströvande krigsfolk.

Ingen nåd – bönderna fick böta
Ehuru hälsingebönderna fullgjorde det som blivit dem anbefallt avslog konung Karl IX i ett brev till fogden av den 30 maj 1607 deras begäran att förskonas från ådömda böter – 3 mark på varje person – för deras underlåtenhet att i rätt tid framföra virket, samt hotade dem att om de återkommo med klagomål ”skulle de anorledes näpsta warda”. Stenhusbyggnaden till vilken ritning fanns, skulle i jordvåningen ha fyra källare och i övrigt uppföras i flera våningar. Arbetet skulle ledas av en därtill förordnad byggmästare. Vidare skulle ett fängelse och några andra byggnader uppföras på samma plats. Enligt ett konungens brev av den 4 augusti samma år, men skulle arbetet med byggningen anstå till följande år, men skulle under tiden mera tegel slås och andra materialer framskaffas. Huru långt man kom med huvudbyggningen är inte känt, men fängelset och några andra hus tycks dock blivit färdigbyggda innan konungen avled, då arbetet avstannade. Platsen för kungsgårdsbyggnaderna är troligtvis den där stadens kyrka är belägen. (kyrkan började byggas 1643).

Tre byar blev annex till Hudiksvall
Hälsingarnas farhågor för kungsgårdsbygget besannades till fullo då konungen till denna inrättnings ladugård anslog byarna Lingarö, Smälsk, Tunbyn, samt två gårdar i Risberg och prästbordet i Tuna socken, vilken skulle läggas som annex till Hudiksvall, och kyrkoherden flyttas till Färila, vilket gäll nybildades genom att 50 hemman avskiljes från Ljusdal.

Krono räkenskaperna för år 1606 utvisar att hälsingeallmogen detta år, trots de stora svårigheterna, till byggnaden avlämnat 1452 byggnadstimmer, 243 bjälkar, 368 sparrar, 212 tolfter sågade bräder, 121 tolfter bottenbrädor, 122 stolpar och 7.312 kärvar halm samt utfört 5.414 dagsverken.

Utom denna prestation till vilken de var ”nödd och tvungna”, hade bönderna godvilligt lämnat 487 tiljor, 27.070 taknäver och 24.363 taktegel (enligt Widmark), men ändock avslogs deras begäran om att slippa böterna. De ådömda böterna blevo av fogden utkrävda och i 1607 års räkenskaper redovisade med 2.030 daler.

Även Gackerön som tidigare donerats till staden lades under kungsgården. Samtidigt upprättades ”stogångar” (stuterier) för kronans räkning till vilka bönderna skulle leverera foder och spannmål. För hovets räkning hitfördes flera hundra renar som under några år betade på Gackerön. Även dessa skulle skötas och när så var nödigt underhållas av allmogen.

Även under året 1608 fingo hälsingebönderna till kungsgården i Hudiksvall ånyo leverera timmer, bräder och bjälkar samt utföra dagsverken, trots extra hårda gärden i penningar och matvaror för det Polska krigets skull.

Allt detta oerhörda slit och möda från allmogens sida i fråga om kungsgårdsbygget blev som sagt till ingen nytta, så när som fängelset vilket verkligen en tid tycks ha nyttjats.

Tunabona som hos den nye konungen Gustav II Adolf klagade över vad som vederfarits dem genom kungshusets uppförande, återfingo år 1612 sitt prästbol och bönderna sina hemman. Platsen och de ofullbordade byggnaderna donerades av konungen år 1622 till staden, men om något av stenen ingår i den nuvarande kyrkans murar eller kom till annan användning är inte känt.

Då landet under den nye konungens tid var invecklat i krig på alla kanter kunde han föga lätta skattebördorna och övriga gärden, men han rättade dock till mycket av de orätter hans fader åsamkat sina undersåtar. En borgmästaränka i Hudiksvall (antagligen E. Bengtsson Gackereus hustru) återfick sina rättigheter på Gackerön.

För stadens del försämrades mycket efter Karl IX död. Under hans tid hade de bottniska småstäderna varit väl skyddade mot de större städernas försök till ensamt monopol på den givande utrikeshandeln. Efter år 1614 ändrades förhållandet. Utländska fartyg fingo ej segla längre norrut än till Stockholm och Åbo. För Gävle måste dock göras undantag. De norrländska städernas rätt att fritt segla beskars kraftigt. Matvaror och skinn fingo endast föras till Stockholm. Trävaror, koppar, tran och grövre hudar fick visserligen föras till utlandet, men fartygen skulle vid utresan visiteras på en plats i Stockholms skärgård och där betala tull.
(läs om regalskeppet Vasa och skeppshandeln vid den här tiden).

Borgarna i Hudiksvall klagade och erhöllo svar där det framhölls att konungen tillät dem segla utrikes med egna skepp men ej utföra förbjudna varor. Kungen önskade dock att man i staden skulle bygga tre skepp vilka kunde föra 8 till 10 kanoner. Dessa fartyg ville han dock inte begära annat än då riket till sjöss blivit angripit, och ville konungen då ge skälig hyra och frakt.

Hudiksvall förbjöds driva utrikeshandel
År 1617 klagade stockholmsborgarna ytterligare och yrkade ”att Hudiksvall och andra norrlandsstäder” måtte förbjudas segla utrikes, och i den nya handelsordinantia som utfördes detta år förbjödos alla städer norr om Gävle att driva egen utrikeshandel. Även denna gång undantogs Hudiksvall från förbudet, mot vissa bestämmelser. Skeppen och godset skulle tillhöra svenskar och besättningen vara svensk, samt skulle fartygen föra minst sex lätta kanoner. Åtminstone några Hudiksvalls köpmän, kunde uppfylla dessa villkor, och en viss utrikesfart kunde upprätthållas.

Efter Gustav Adolfs död vunno de större städerna sitt mål och 20 november 1636 förbjödos alla utländska fartyg att segla norr om Stockholm och Åbo, och alla bottniska städer att segla utrikes. Hudiksvalls köpmän som sedan stadens grundläggning utsträckt sina handelsresor förutom till östersjöländerna, ända till Holland, Frankrike och någon gång Spanien, voro nu hänvisade att ett par gånger om året segla till Stockholm, och för övrigt kuska omkring på marknader. Handeln med Kopparberget var rätt livlig under hela 1600-talet.

Hudiksvall blev residensstad
Den av Gustaf II Adolf påbjudna allmänna flyttningen av staden från trakten kring Hornåns utflöde i Lillfjärden till den plats där centrum av den nuvarande staden är belägen, var verkställd i början av 1640-talet. År 1642 låg endast kyrkan och rådhuset kvar på sin gamla plats.

Landskapet Hälsingland täckte hela Norrland
Enligt regeringsformen av den 29 juli 1634 indelades det svenska väldet i län. Varje län skulle styras av en landshövding. Hela Norrland blev ett län med Hudiksvall som residensstad. Till landshövding, i detta Sveriges största län utnämndes generalmajor S.O. Mörner. Då det visade sig att Hudiksvalls län var för stort för att kunna skötas av en landshövding, delades det år 1637 i tvenne delar. Mörner blev då landshövding i det norra och Christer Posse i det södra som omfattade Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Under denna landshövdings tid inköptes en gård i den nya staden som residens. Broman beskriver byggnaden: ”Så stod byggningen af trä uprättad wid wästre sidorna af Torget som mit i Staden är”. Byggnaden måste vara rätt betydlig då den kostade 700 daler. Detta torg som här omnämnes låg norr om nuvarande stadshuset eller vid nuvarande esplanaden. Broman talar också om starka fängelser norr om rådhuset denna tid, men enligt Brun låg rådhuset kvar på sin gamla plats vid Hornån till 1658, då det nedrevs och flyttades till närheten av torget i den nya staden. På samma plats stod det bekanta rådhuset som brann år 1879.

Landshövding Posse efterträddes år 1644 av Ivar Nilsson Natt och Dag, då även Gästrikland införlivades med Hudiksvalls län. Ivar Nilsson avled i Hudiksvall 1651. Efter honom blev Erik Sparre landshövding. Under dennes tid flyttades residenset till Gävle, vilket för övrigt var beslutat under företrädarens tid.

Av M. KRANTZ.
Avskrift, Åke Nätterö