Hudiksvall – Sveriges äldsta stad norr om Gävle – grundades år 1582.
Läs om 1500- och 1600-talets HudiksvallStaden delades i två delar genom Hornåns utlopp i Lillfjärden, Vallen = en grässlänt och Hudviken. Hudviken torde syfta på att en Garvare var verksam där, platsen var dessutom mycket lämpad för en sådan. Hudviken blev Hudik och vid sammanslagning av Hudviken och Vallen blev det sedan Hudiksvall.
Läs om Hudiksvalls historia – Wikipedia
Lyssna på Lars Nylander när han berättar om staden.
Se bilder och läs om Jakobs kyrkas historik.
Läs om Hudiksvall som residensstad 1634.
Läs om Hudiksvall under 400 år.
Läs om Borgmästare i Hudiksvall.
Läs om Hälsingland – Wikipedia
Läs om Tunaborg i Hälsingtuna
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Bild ur Fil:Suecia 2-066 ; Hudviksvall.- Wikipedia. ( lägg märke till stavning av namnet Hudviksvall
Många tror sig av den bekanta bilden ur Erik Dahlbergs ”Suesia Antiqua” skåda en autentisk vy av staden Hudiksvall i dess tidiga skede, eller åtminstone som den tedde sig i början av 1600-talet. I verkligheten förhåller det sig annorlunda. Dahlberg torde knappast ha besökt staden medan bebyggelsen stod kvar på andra sidan Lillfjärden, då han endast var ett barn den tiden. Den bild man ser är tecknad senare, antagligen utförd av Dahlbergs tyske medhjälpare efter hörsägner.
Bilden verkar vara omvänd. Huvudbebyggelsen sträcker sig från kyrkan mot syd, i stället för att gå mot norr. Den kompakta och vidsträckta gavelhusmassan är ingenting annat än tecknarens fria fantasi. (läs om kyrkan – Wikipedia)
År 1599 funnos i den inre staden 97 gårdar, samtliga mindre hus med vretar, och nära hälften av dessa under 25 dalers värde pr enhet. Vidare visar bilden en kyrka med delvis runt torn vilket uppbär ett klotformat tak med glob och kors som avslutning, medan Hudiksvalls första kyrka byggdes och förblev tornlös.
Det kan tyckas att anläggningen av den äldsta staden på övre sidan Lillfjärden var ett ganska huvudlöst företag såvida man inte betänker att havsvattnet den tiden stod omkring 3,5 meter högre än nu, (1950), (egentligen låg landet så mycket lägre) och att Lillfjärden vilken var förenad med Storfjärden då utgjorde den lugnaste och tryggaste hamn man kunde önska sig. En bidragande orsak till stadsanläggning på denna plats kunde ha varit att kustvägen gick genom byarna Vallen och Hudik där även vägen från Tuna och Hög och de övre socknarna tillstötte. Dessa vägar kunde dock inte den tiden befaras med hjuldon. Verkligt farbara sammarvägar, tillkom inte i Hälsingland förrän vid mitten av 1600-talet.
Gustav Vasa var den som först försökte få till stånd en stad på denna plats vid Hudviken, men han misslyckades i sin bemödanden. Hans son konung Johan III kunde till sist genomdriva planen trots hårt motstånd från hälsingarnas sida, vilka sedan gammalt haft rätt att utan att vara borgare i någon stad fritt avyttra landskapets produkter och från främmande platser införa de varor som de hade behov av. Köpmän från Danzig och Lübeck m.fl. platser brukade segla upp till norrlandshamnarna och göra affärer med traktens allmoge.
Dessa affärer hade till största del förmedlats av de s.k. landsköpmännen vilka även voro bönder. Dessa betalade stor skatt till kronan för sin rörelse, men nydanaren Gustav Vasa ville helt förbjuda denna handelsverksamhet, och påbjöd dem att helt stanna vid sina hemman eller förflytta sig till städerna söderut och där bliva köpmän. Då allmogen klagade och anhöllo att deras gamla handelsprivilegier måtte stadsfästas, svarade konungen 1531 att landsköp var förbjudet och alla hamnar i Hälsinglade och Medelpad och Ångermanland voro olagliga, däribland ”Hudenswald”, dit ingen fick segla och ingen köpenskap fick idkas.
Dessa stränga bestämmelser kunde dock inte efterlevas av norrlänningarna vilkas närmaste stad var Gävle och vilka helt utestängda från sjöfart endast hade vinterföret att lita sig till för sina varutransporter. Klagomålen blevo med tiden många, och konungen måste till slut medgiva att i varje norrländsk socken skulle finnas en landsköpman. De övriga som ville driva handel skulle flytta till Stockholm eller andra städer.
Vid mitten av 1500-talet funnos enbart i Hälsingland ett sjuttiotal landsköpmän. Man trotsade tydligen konungens och fogdarnas befallningar.
År 1560 efter ytterligare klagomål från allmogens sida, medgav slutligen konungen att landsköpmännen fingo stanna i Norrland, men samtidigt uppmanade han dem att flytta till hamnplatsen ”Hoffvidvickzvaldh ” i Hälsingland för att där idka köpenskap med allmogen och främmande.
Någon stadsanläggning kom dock inte till stånd förrän ett tjugotal år därefter. Den gamla landsköpmanshandeln pågick trots Erik XIV:s o. Johan III:s försök att hejda densamma. Inte ens straff till livet och mycket höga böter betydde något. I slutet av 1570-talet upptog konung Johan sin faders tanke på anläggande av städer i Norrland och befallde att de landsköpmän som fortfarande ville behålla sin näring skulle flytta till Hudiksvall och där grunda en stad. Ehuru dessa o. allmogen i övrigt anhöll att bli förskonta från uppbyggandet av en stad, genomförde konungens vilja.
År 1580 anbefalldes fogden Hans Bjugg att uppmana befolkningen inflytta och uppbygga staden, vid äventyr att eljest sändas till utlandet och uppbygga de ödelagda städer som tagits i kriget med ryssarna. I uppmaningen sparades ej heller på lockelser. Jordägor från angränsade hemman skulle upplåtas samt frihetsår och allehanda rättigheter tillkomma de inflyttade.
Inför dessa hotelser och löften gav man tydligen med sig och inflyttningen började.
Staden fick sina första privilegier 1582. Brevet är daterat den 6 februari i Stockholm, och enligt skrivelsen erhöll Hudiksvall staplades friheter med rätt att segla in- och utrikes med så många skepp som kunde rustas. Vidare gavs tillstånd för stadens inbyggare att vid bergsbruken tillhandla sig järn och koppar samt att driva handel i Söderhamn och hela Hälsingland samt Medelpad med förhandsrätt framför andra köpstadsmän att uppköpa de sågade bräder som i dessa landskap kunde åstadkommas All handel skulle gå genom Hudiksvallsköpmännen och ingen fick handla med bonden, annat än då det skedde vid frimarknader.
I brevet förbjuder konungen alla som vill bygga och bo i Hudiksvall att driva någon handel i ovannämnda landskap. Inga landsköpmän fick finnas, och kopparsmeder, grytgjutare, klensmeder, målare och andra yrkesmän som bodde på landet, anmodas att inflytta till den nya staden såvida de önskade behålla sina yrken. De som måste bosätta skulle få taga de inhägnade ägor som varit ”lansens allmänning” till tomter och utlöt. Sex frihetsår från skatt-, tull-, skjuts- och borgaravgifter och övrigt onera beviljades, samt skulle tull- och varuaccis få användas för kyrko- och rådhusbyggnader m.m. Ingen fick flytta från staden förrän han suttit där lika många år efter frihetsåren som han sådana åtnjutet.
Med dessa vidsträckta privilegier borda landsköpmännen känt sig belåtna som borgare i Hudiksvall Inflyttningen pågick ganska raskt och 1588 skall antalet borgare stigit till omkring 100, och i stadens första borgarlängd för år 1592 är antalet 106 (enligt Brun). Enligt en annan källa skall i staden år 1599 funnits 98 borgare bosatta. Det kan tänkas att en del av köpmännen fastän de låtit skriva sig borgare ändock bodde kvar på sina hemman uti i socknarna.
Bönderna i ”Hudiks by” tvingades upplåta sina hemman
Enligt konungens brev av den 8 feb. 1583, måtte de nyblivne hudiksvallsborne haft det trångt och besvärligt i staden redan då, och beklagat sig över att på alla sidor vara instängda och saknade utrymme, och inte kunde komma till sina sjöbodar annat än genom andras ägor o.s.v.
I brevet befaller konungen (brevet är till häradsfogden Hans Bjugg) att alla ägor som tillhörde Peder Nilsson i Vallen omedelbart skulle läggas under staden och denne i vederlag erhålla ett prästbordet i Gnarp tillhörigt hemman. Vidare skulle fogden tvinga bönderna i Hudiks by att upplåta sina hemman mot kronan tillhöriga sådana på annat håll eller sälja dem mot penningar. Likaså skulle jordägarna på båda sidor om den ”lilla sjön” fram till sundet läggas under staden. Bland annat togs då en jordäga i sydväst vilken intill 1585 tillhört Håsta by.
Peder Nilsson godtog emellertid inte vad som bjöds honom av prästbordet i Gnarp, och erhöll senare bättre vederlag sedan hans hustru personligen klagat hos konungen.
De två bröderna i Hudiks by vilka likaledes klagat hos konungen erhöllo uppskov med borgare underläto ej heller att framkomma med önskningar och krav i denna fråga. År 1584 måste en av dessa bröder avflytta medan den andre satt kvar på livstid. Hemmanet lades under staden först år 1607, men den kvarlevande änkan fick vänta i elva år innan hon erhöll ersättning för sin förlorade egendom.
Staden delades genom Hornån i två delar. Enligt prosten Bromans beskrivning, låg Köpmanberget på norra sidan ån, och Packartorget på den södra där rådhuset var beläget. Uppe på backkrönet på samma sida låg kyrkan och i backsluttningen i nordost mot sjön prästgården.
Efter år 1600 lär inte många hus blivit byggda i den inre staden. Tull- och våghus var ursprungligen belägna vid sundet, där för övrigt redan 1599 fanns 19 hushåll enligt Brun, vars uppgifter äro hämtade ur fogderäkningarna för samma år. Inre staden hade då 91 hushåll, varav dock många hade sina sjöbodar vid sundet.
År 1609 lär den första större eldsvådan inträffat, då inte mindre än 26 gårdar brunno i den inre staden.
Någon riktig uppblomstring,
och utvidgning av staden ägde emellertid inte rum, och att få hantverkare att bosätta sig inom dess hank och stör visade sig svårt. Under 1580-talet inflyttade endast två rörsmeder och en hillebardsmed.
År 1592 bestod stadens hantverks kår, förutom av de tre vapensmederna, av tre skinnare, två målare, en repslagare, en glasmästare, en sämsare och fyra guldsmeder samt tre skräddare. Egendomligt nog fanns ingen kopparslagare, vilka huvudsakligen höllo till i Delsbo. Hudiksvall var för övrigt ett olämpligt ställe för de beryktade koppar-plåtslagarna, vilka samtliga var beroende av vattenkraft. I Hornån funnos visserligen tvenne fall vilka dock utnyttjades av stadens kvarnar. Ett par mindre bäckar med utflöde i Lillfjärdens västra sida var ingenting att räkna med och ej heller ett litet vatten från norr. Mycket bråk och förordningar uppstod om dessa kopparsmeder som hade sina hammare i Stömne-, Klubbo- och Glomboåarna, i början av 1600-talet var på förslag att flytta dem till Delångersån, vilket dock ej gillades av konungen, som dock trodde att för driften fanns inom Hudiksvalls område. Då Gustaf II Adolf i ett brev från den p sept. 1620 förnyade och bekräftade stadens privilegier anbefaller han dessa kopparsmeder att inflytta och ej längre bedriva sitt yrke och handel olagligen till stadens förfång. De kunde välja mellan Hudiksvall och Söderhamn, men på närmare avstånd än fyra mil från städerna fick ingen driva hantverk. Inte någon av dessa storsmeder kom emellertid till Hudiksvall. (läs om 1500-talets kopparslagare i Hälsingland).
Under 1600-talets tidigare del tillkommo någon murare, snickare, krukmakare och en kopparslagare, men egendomligt nog fanns år 1646 endast en guldsmed, en glasmästare, en kopparslagare, sex skräddare, en skomakare, två smeder och en krukmakare i staden.
Borgarna seglade till Lübeck.
Handeln i den gamla staden var ingalunda obetydligt. Många av borgarna hade fartyg och seglade med varor till Lübeck, Danzig, Königsberg, Riga och Narva m.fl. platser. Sjöfartsrätten till Holland, Frankrike och Spanien utnyttjades mindre. Utförselvaror voro sågade bräder och annat virke, kopparplåt, osmundsjärn, stångjärn, hästskor, skinnvaror och hudar, av vilt och boskap, smör, speck, tran, tjära, beck och lax m.m. Införseln bestod av det viktiga saltet, samt alla sorters kläde.
År 1592 importerades ej mindre än 593 stycken olika kläden. Vidare infördes krut, bly, hampa, linfrö, glas, hattar och handskar, fikon, russin, malt, tobak, diverse kramvaror, tyskt öl och mjöd samt betydligt med viner och spannmål.
Koppar och stångjärn skaffade sig Hudiksvalls köpmännen i Bergslagen där de bedrevo byteshandel. Kopparplåten utsmiddes i Delsbo, och osmundsjärnet uppköptes antagligen av bönderna i Hälsingland, tidigare även i Medelpad.
Olagliga handelsresor
Det dröjde emellertid inte många år innan norrlandsstäderna Hudiksvall och Härnösands fria handel och skeppningar skulle bli klagomål från de äldre städernas sida. Redan i slutet av 1580-talet lär konungen ha utfärdat förbud för de bottniska städerna att segla utrikes på grund av stockholmsborgarnas klagomål. Protester, förbud och upphävanden av dessa växlande år från år, och Hudiksvalls köpmännen seglade på det hela taget ganska obehindrade, och hertig Karl som tydligen hade sin egen mening med Hudiksvall såg ofta genom fingrarna med de olagliga handelsresorna, trots stockholmsborgarnas anskri och anhållanden om att både Härnösand och Hudiksvall skulle avskaffas.
I gengäld fingo borgarna i dessa städer betala en kännbar tribut till kronan, ej minst genom utrustning och kost till krigsfolket under Karl IX ständiga krig. Av den stora mängd kläde som inskeppades till Hudiksvall under slutet av 1500-talet och 1600-talets tidigare år, uppköptes tidvis större delen till krigsfolkets beklädnad, men år 1602 och 1604 reviderades allt som fanns i den vägen i staden. Sistnämnda år även 500 tunnor spannmål att tillika med krigsfolket befordras till Stockholm. Överskeppningen av krigsfolk och proviant till Livland kom flera gånger på hudiksvallsköpmännens lott, och känt är att flera fartyg förlorades vid sådana transporter genom krigshandlingar. Även fartyg skulle byggas och rustas till kronans förfogande. Förutom utskrivningar av båtsmän och allehanda besvär samt transporter fingo stadsborna finna sig i att timmermän och andra hantverkare utskrevos till arbeten vid kronans skeppsvarv i Stockholm, samt långa tider sörja för krigsfolkets inkvartering och bespisning inom staden. Det senare förutom stora kostnader för borgarna även medförde obehagligheter på annat område. Under år 1610 låg knektar vid tre olika tillfällen inkvarterade i Hudiksvall. Löften om ersättning infriades inte.
Värdemätaren på förmögenheter i och för skatteberäkning var tillgången på silver och koppar. Boskap fanns inte i större mängd inom staden och husen hade inga större värden. De bättre omkring 35 till 50 daler.
År 1599 uppgives enligt skattelängderna en borgare,
Hans Askersson äga 150 lod silver (cirka 1,974 kg (1974 gram), 8 skeppund kopparplåt och 4 skeppund kopparkittlar.
Lasse Mattsson, 100 lod silver, 8 skeppund kopparplåt, och 4 skeppund kittlar.
Olov Mickelsson hade 200 lod silver, 10 skeppund kopparplåt
Bengt Pedersson 300 lod silver, 3 skeppund kopparplåtar och 1 skeppund kittlar,
Erik Ersson 1150 lod silver och 5 skeppund kopparplåt, samt,
Jöns Pedersson 90 lod silver och 9 skeppund kopparplåt.
Efter dåtida höga silver- och kopparpris kan dessa innehav räknas som betydande förmögenheter. (Uppgifter enligt Widmark). (läs mer om Gamla mått och vikter).
1 skeppund omkring 187 kilogram.
Största förmögenheten
Största förmögenheten i staden ägdes av Clas Höjer vilken flera gånger förstärkte kronan med penningar och varor. Hans egendom finns ej specificerad, men han betalade största skatten ovannämnda år. Höjer var landsköpman från Selånger i Medelpad, men skrevs som borgare i Hudiksvall år 1587. Han avled den 28 april 1613, och begravdes under kyrkans golv i stora gångens förlängning där även hans hustru Kiersten, död 1622, och troligen en son, Erick, död samma år, vilar.
Utom den ordinarie skatten uttogs hjälpskatt efter beslut i Stockholm år 1609. Denna drabbade dock endast landets förmögnare personer. Då skatten för första gången upptogs i Hudiksvall 1610 voro de skatteålagda endast 24. Största skatten betalades även av huset Höjer, vilkens änka utgav 14 öre. Näst rikast i staden var då Berent Lårman och Gullik Mårtensson vilka betalade 12 öre vardera. De övriga lägre belopp ner till 4 öre. (Uppg. Enl. Brun).
I början av 1600-talet började ett större antal utländska köpmän företa handelsresor till Hudiksvall, huvudsakligen holsteinare och tyskar, men även danskar. Några av dessa utlänningar bosatte sig i staden och blevo borgare. Holsteinaren Carsten Mathiesson som avled 1650 var en av stadens främsta köpmän och den omnämnde Berent Lårman (Leurman) vilken år 1604 kom seglande från Stralsund blev borgare i Hudiksvall 1607. Denne Lårman blev med tiden borgmästare i staden och en av dem som kunde bispringa konungen penningförsträckningar. I gengäld fick han arrendera kronans inkomster i Hälsingland, vilket skedde första gången 1620. Den 16 maj 1621 förpaktades kronans kronans behållna inkomster av landskapet ånyo till Lårman på tre års tid enligt kungligt brev.
Hur länge denne stora affärsman levde och verkade i Hudiksvall är inte känt, men hans sista räkenskaper i fråga om arrendet äro från 1623. Från 1623 till 1630 var kronoräntorna i Hälsingland överlåtna till stockholmsköpmannen Mårten Weiwitzer.
Berent Lårman begravdes under kyrkans golv i högkoret där även hans hustru Metke och döttrarna Gertraud samt Kyrsten vilar. Den förstnämnda av döttrarna avled 1609 och den sistnämnda 1610. Dödsår för Lårman och hans hustru finns icke angivet å den ståtliga grafhällan, vilken finns bevarad vid stadens nuvarande kyrka dit den fördes och enligt Broman lades fram i koret den 20 april 1731.
Även den ovannämnda Holsteinaren Carsten Mathiesson innehade en tid borgmästarsysslan i Hudiksvall
Flera borgmästare begravda inom äldsta kyrkans grund
Som framgår av skissen har gravkapellet på Nya kyrkogården byggts delvis över grunden till Hudiksvalls första kyrka. Siffrorna hänvisa till uppgifter om gravarna i texten
Enligt stadslagen skulle staden som stapelstad styras av två borgmästare och tolv rådmän, vilka skulle väljas av borgerskapet vid valborgsmässorådstugan den 1 maj.
Att det var dålig ordning i stadsstyrelsen under stadens första tid kan man förstå av det brev konungen skrev den 14 mars 1690, avsänd till borgmästare och råd. På grund av den oreda som rådde, tillsatte konungen förre fogden i Hälsingland Hans Bjugg som borgmästare i Hudiksvall, där han den tiden bedrev handel och seglade utrikes. Ofta seglade hans fartyg för kronans räkning, och var han dessutom leverantör till kungliga slottet i Stockholm. Han hade ett hemman i Wij by i Idenor men ägde gård och vret i staden och räknades som en av de förmögnaste borgarna. Enligt konungens brev till Bjugg, »för att vara desto flitigare och för den långa tjänst han gjort, för utskylder behålla fritt ett hemman i Hamre Idenor, som räntar en mark, samt en ödesjordlott som räntar en halv mark, vilka han inlöst». I striden mellan hertig Karl och Sigismund tog emellertid Bjugg, likt flera andra av konung Johans gamla förtroendemän i Hälsingland, parti för denne och måste fly ur landet.
Samtidigt som konungen tillsatte Hans Bjugg som förste borgmästare valde borgerskapet förre underlagsmannen Lars Larsson till andre borgmästare, och kom nu för första gången högsta stadsstyrelsen i kunniga lagmäns händer. Dessa borgmästare efterträddes av storköpmännen Erik Månsson och Erik Eriksson.
Under 1600-talets första årtionden förekomma vidare på dessa poster Olof Andersson, Perder Eriksson, Nils Person, Erik Mickelson och Måns Olsson, samt den förut omtalade Berent Lårman (enligt Brun). Prosten Broman nämner även Hans Åkeson som borgmästare under samma tidsskede.
Flera borgmästare begravda inom kyrkogrund.
Av de många borgmästare som hade sin tjänst i den gamla staden ligger flera begravda inom den äldsta kyrkans ännu kvarvarande grundfragment. (OBS gravnumreringen å skissen). Enligt prosten Broman vilken avritat samtliga gravhällar i den på hans tid kvarvarande gamla kyrkan, ligga följande borgmästare med hustrur där begravda. (Lårmans grav nr 2 förut omtalad):
Hans Åkesson död 1614, med hustru Elin Eriks Dotter: (grav nr 1 i högkoret enligt skissen).
Måns Olofsson död 1630 med hustru Elin Eriks Dotter (grav nr 3 i högkoret).
Sven Thorson död 1669 med hustru Lisbet Daniels Dotter. (grav nr 4 i högkoret).
Erik Bengtsson död 1651 med hustru Brita Olsdotter, död 1618 (grav nr 1 i stora gången, främre kvarteret).
Borgmästare Bengtsson var stamfader till den kända Gackareus-släkten. Namnet taget efter Gackerön som tillhört någon i hans släkt. Hans son Bengt Gackareus blev komminister i Forsa och Hög år 1679 och begravdes i Forsa kyrka den 27 sept. 1694. Dennes efterlevande hustru Christina Hambrea, blev innebränd då ryssarna ödelade Hudiksvall 1721.
I stora gångens förlängning blev borgmästare Jesper Larsson och hans hustru Giölig Oluvs Dotter begravda. (grav nr 6 enligt skissen).
Endast Lårmans och Hans Åkesons gravhällar blevo flyttade till den nya kyrkan, där den sistnämnda blev glad över borgmästare Castiorins grav i koret den 20 april 1731.
Vid den tiden då kyrkan nedtogs – vilket skedde i april 1718 – fanns inne i densamma 13 gravar med hällar, och ute på kyrkogården ett 20-tal hela och många söndriga. Av de utanför kyrkan befintliga finns numera endast tvenne kalkstenshällar kvar, båda illa åtgångna av tiden tand.Under den större av dessa stenar vilar en av stadens rådmän Kiönig Jonsson vilken avled den 2 juli 1651, samt hans hustru Cicilia Eriks Dotter.
De tolv rådmännen valdes också bland stadens köpmän. Från stadens tidigaste skede omnämnes Hans Åkeson, Lasse Månsson, Håkan Jonsson m.fl. Det utländska inslaget representeras av Hans Tysk och Casten Matiesson.
20 båtlag vid Agön 1604
Under stadens första årtionde voro de där bosatta fiskarnas antal troligtvis rätt fåtaliga. År 590 redovisar stadens tullskrivare fyra tunnor och tre fjärdingar tullströmming, och1592 är enligt borgarlängden deras antal tjugo. Några år därefter hade antalet stigit till trettio, och ute vid Bålsön och Agön fiskade då ett dussin Hudiksvalls båtar, och 1601 ej mindre än 28 båtar. År 1604 fiskade stadsborna med 16 båtar vid Bålsön och 20 båtlag vid Agön. Båda dessa öar voro då lagda under Hudiksvall.
Som förut omtalat hade konungen bestämt att de tullmedel som tillkom under de sex frihetsåren skulle sparas och bland annat användas till kyrkobyggnad. Redan 1583 befallde konungen att en kyrka skulle byggas i Hudiksvall, men han motsatte sig borgarnas tanke att uppföra en träkyrka, samt befallde sina undersåtar i Hälsingland att hjälpa till med anskaffningen av tegel. Var man skulle lämna 100 goda tegelstenar. Hans mening var alltså att hälsingebönderna skulle deltaga i stadens kyrkobygge. Själv lovade konungen att bistå, med några laster spannmål av kyrkotionden under en del år framöver.
Träkyrka byggdes 1590
Det blev emellertid inget kyrkobygge förrän 1590, och inte den stora kyrka av tegel och sten som var påtänkt av Johan III, utan en liten enkel träkyrka vilken uppfördes på fem månaders tid och stod färdig den 20 augusti nämnda år.
Egendomligt nog tillkom redan 1582 en skola i staden – en s.k. barnskola – vilken fortsatte i den nya staden till dess Trivial-Skolan flyttades hit från Enköping, vilket skedde 1650.
Hudiksvalls Tidning 18 nov. 1949, samt ett par odaterade tillägg
Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62