Branden i Hudiksvall 1879

Läs om den våldsamma stadsbranden i Hudiksvall 1879

---

Se bilder från Svenska Brandmuseet.

---

Läs om Hudiksvall under 400 år.

---

Läs om Glada-Hudik på 1870 – 80-talet.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Staden brinner.

HUDIKSVALLSPOSTEN den 17 december 1925 

Hudiksvallsposten för den 18 oktober 1879 läses:

En fruktansvärd brand, jämförlig med den, som för något mer än 14 monader sedan övergick vår stad, har i dessa dagar åter drivit ett halvt hundratal familjer från hus och hem. Såsom vi i ett omedelbart efter eldsvådan utgivet extrablad i korthet berättat, utbröt elden omkring kl. 8 e.m. och fortfor att brinna ända till kl. omkring 4 följande morgon, då man äntligen lyckats begränsa den vid kommissionären Uhlins gård.

Omedelbart efter brandsignalerna, vilka dock tycktes hava givits något sent, enär elden då redan stod högt, ryckte sprutorna ut och intogo sina platser, ångsprutan på skeppsbron, stora ångsprutan nära vattenreservoaren vid Lillfjärden, sprutorna n:o 2 och 5 i gränden nedanför rådhuset, sprutan n:o 1 på lilla torget, samt åtskilliga sprutor i och nedanför Marknadsgränden. Sugsprutan ävensom ångsprutan, vilka lyckligtvis icke äro beroende av vattenlangningen, voro i gång redan omkring 20 min. efter första signalen.

Från den första utlades en slang till rådhuset och från den senare i motsatt riktning tvenne, av vilka den ena efter Östra Nygatan upp till rådhuset och den andra efter Sjögatan upp genom gatan öster om stadshuset till stora torget.

Rådhuset

Änkefruarna Lindströms och Engströms uthus voro redan i full låga och därifrån spridde sig elden med förfärande fart till boningshusen samt änkefru Fougts hus, vilka alla lågo i vindens riktning, och till följd av stormen fattade eld som fnöske. Att rädda dessa byggnader var därför omöjligt, vardan alla bemödanden måste riktas på rådhusets och tillgränsande byggnaders räddning, vilken dock snart, vad rådhuset vidkommer, visade sig omöjligt, emedan gnistor från de brinnande husen av stormen kastades mot det senares delvis spåntäckta tak och mot dess tornspira, vilken inom några ögonblick fattade eld i hela sin längd och lyste som ett väldigt bloss högt över de omgivande husen, av vilka  bokhandlaren Hellströms och folkskolan voro mest hotade.

Innan spiran nedstörtade, var det dock förenat med livsfara att på närmare håll söka skydda det förra, varför de flygande gnistorna snart antände dess tak, och endast genom den yttersta ansträngning och vaksamhet lyckades man håla elden från skolhusets västra gavel, till vars skydd dock även reveteringen verksamt bidrog. Emellertid spridde sig elden hastigt till hela den hamla delen av Hellströmska gården, och det gällde nu att med alla krafter, som på detta håll stodo till buds, här söka sätta en gräns för branden och därigenom hindra den från att angripa byggnaderna öster om Östra Nygatan.

Mot all förväntan och efter oerhörda ansträngningar lyckades dessa bemödanden så väl – tack vare ångsprutans tvenne slangar, av vilka den ene opererade inifrån gården mot norra gamla flygeln och den andra från gatan mot södra flygeln av det gamla boningshuset. – att icke blott hela den nybyggda delen av gården kunde räddas, utan därmed även Forsströmska magasinet väster om Östra Nygatan och hela husraden utefter samma gatas östra sida.

Till detta lyckliga resultat bidrog även i sin mån den omständigheten, att vinden, som vid eldens utbrott var nord – nordväst, drog sig till nordlig och nord – nordostlig; men strålförarne på Hellströms gård och gatan därutanför förtjäna även det största erkännande, emedan deras oförtrutna och väl beräknande arbete utan tvivel hade sin andel i eldsvådans begränsning på denna sidan torget.

Medan elden som värst frossade i bokhandeln bland böcker och papper, flögo därifrån gnistor och brinnande blad mot kroppåsen av änkefru Dahlboms mitt emot belägna hus, vilket flera gånger fattade eld, men genom besprutning dels med ångsprutans ena vattenstråle, dels från den mindre spruta på gården samt en assuransspruta inifrån vinden, vart räddad från den i sanning överhängande faran. Särskilt skulle vi vilja nämna vid namn den person som skötte assuranssprutan på vinden, ty hans ihärdiga och verksamma, ehuru obemärkta arbete, som icke litet bidrog till ifrågavarande byggnads räddning, voro väl värt åtminstone en heder, men tyvärr är hans namn oss obekant.

Medan sålunda ångsprutan och sugsprutan på denna sida med framgång kämpade mot elden, spred sig det rasande elementet på andra sidan torget med oerhörd hastighet från hus till hus, tvingade den ena sprutan efter den andra att retirera väster ut på stora kyrkogatan och till Sjögatan. Härunder angrepos först alla husen  närmast öster och väster om Marknadsgränden, nämligen änkefru Engströms, barberaren Cassels, lotsen Holmgrens, skepparen Bergs och vinhandlaren Petterssons gårdar jämte därtill hörande uthuslänga, varefter turen kom till järnhandlanden Signeuls, änkefru Schmitts, bleckslagaren Ahlboms, skräddaren Wikgrens, Piranders, läroverksadjunkten Wiströms, handlandena Pihlgrens och Kumlins, brännvinsbolag (utskänknings- och utminuteringslokalerna) och skomakaren Hedins gårdar. Fåfänga voro de ansträngningar som gjordes att från Sjögatan häjda eldens framfart, ty stormen, som tyckets tilltaga med eldens spridning, gjorde det snart omöjligt för strålförarne att komma de brinnande husen tillräckligt nära, även om och när vattenbrist icke motverkade det avsedda ändamålet med ett sådant framryckande. Under det stormen var som häftigast fördes gnistor och bränder till magasinen vid Sundskanalen, vilkas tak då och då antändes; men genom användning av småsprutor lyckades man här släcka elden. Ända till järnvägsstationens tak flögo gnistor och brinnande papper, men även här var man beredd på slika besök, vilka ock varsamt och med framgång avvisades.

Då branden hade uppnått skomakare Hedins gård, kunde lyckligtvis denna av ångsprutans slangar flyttas dit, var jämte sprutorna n:o 1 och 3 (på Kyrkogatan) och n:o 2 samt en sugspruta från Saltvik (på Sjögatan) intogo ställningar på ömse sidor om Uhlinska gården, varifrån de med förenade krafter riktade sina ansträngningar på eldens begränsning vid denna punkt.

Mot förmodan och trots den sammangyttring av byggnader, vilken gjorde dessa gårdar till farliga härdar för elden, lyckades det verkligen, sedan vinden avtagit i styrka, att här sätta en gräns för förstörelsen. Att ångsprutan även här gjorde slag i saken är vår övertygelse, på samma gång vi kunna intyga, att även de övriga sprutorna gjorde allt de kunde göra med den ojämna vattentillgången.

Stadsbranden 1879. Bild från sockenbilder/Hudiksvall.

Onsdagen den 22 okt. 1879 läses i tidningen en ny artikel om branden, vari det heter:

”Eldsvådan” utgör naturligtvis ännu ämnet för samtal man sysselsätter sig såväl med gissningar rörande dess upphov som med kommentarer över det sätt och de medel, genom vilka man omsider lyckades sätta en gräns för dess ödeläggande framfart. Allmänt synes man vara ense om att de släckningsredskap som icke vore beroende av vattenlangning, d.v.s. ångsprutan och stora sugsprutan, verksammast bidrogo till eldens släktning, och med den erfarenhet vi haft från föregående eldsvådor äro vi övertygade om, att man däruti har rätt, ty om ock där de övriga sprutorna icke uträttade allt vad man av dem kunde hava rätt att fodra, låg orsaken till detta beklagliga förhållande icke i någon försummelse eller handfallenhet hos deras resp. chefer eller manskap, utan bristen på vatten, vilken åter härledde sig av bristen på vilja och iver hos den stora mängden som icke är enrollerad vid sprutorna. Detta är ett faktum, som hela brandbefälet klagade över och som onekligen är ägnat att ingiva farhågor för framtiden, såvida man icke på något sätt gör sig oberoende av den ojämna och nyckfulla vattentillgång som åstadkommes genom langningskedjor. För vår det tror vi att för en stad, som ej äger vattenledning, det bästa och säkraste medlet att erhålla rik oavbruten vattentillgång är sugslangen, och i den mån som de äldre sprutorna blivit otjänliga, böra därför sugsprutor inköpas, då de väl icke kan bli fråga om att anskaffa en ångspruta till, en tanke som vi dock efter branden hört uttalas åtminstone såsom önskan, till och med av en bland dem, som hittills icke kunnat förlika sig med att staden bekostat sig en sådan pjäs. Så långt vilja vi dock icke gå då enligt vår åsikt, tillfällen kunna givas, t. ex. svår storm, då icke ens en så kraftig maskin kan hindra eldens spridning; utan bör man tills vidare kunna nöja sig med att skaffa en sugspruta.

Hur viktigt det är att även inifrån t. ex. en vind, kunna möta elden, visade sig på stadshuset och änkefru Dahlboms gård, vilka utan detta försiktighetsmått säkert skulle, om icke brunnit ned, åtminstone blivit vida mer skadade än vad nu blivit fallet; och var assuranssprutan för sådant ändamål kan uträtta, det hade man i synnerhet på sistnämnda plats, tillfälle att se och erkänna. Även en annan erfarenhet kunde den göra, som omedelbart efter takets antändning gick upp på vinden till sist omförmälda hus. Man kom fram med en handspruta av det gamla slaget (funnen, vi veta ej om i samma gård eller annorstädes), vilken naturligtvis var obrukbar eller i skick, att den först efter tidsödande inövning skulle kunna uträtta något.

Lyckliksvis kom i rätta ögonblicket assuranssprutan, och hon gjorde skäl för sig. Antagligen fanns väl ej häller skäl för närvarande en gård av något större dimensioner som ej utbytt de gamla handsprutorna mot detta nya och ändamålsenliga eldsläckningsverktyg, vars ägande borde utgöra ett av de villkoren för erhållande av brandförsäkring. Men, torde någon invända, fanns det då icke assuranssprutor i någon eller några av de gårdar väster om torget, vilka ödelades av branden? Sannolikt; också hava vi ej sagt, att denna spruta under alla förhållanden, t.ex. även då elden tagit fart och sprides av blåst, kan rädda en byggnad. Det är endast kort efter antändning och understödd av sprutning utifrån, som hon kan förekomma eldens spridning och därigenom rädda icke blott ett hus, där hon är i verksamhet, utan även andra därmed sammanhängande.

Vidkommande för övrigt brandens övergång till dessa gårdar, var den så plötslig och i avseende till vindens ändrade riktning och ökade styrka så oemotståndlig, att även med bättre vattentillgång och större arbetsstyrka varje försök att med där tillgängliga sprutor hejda den skulle varit fruktlöst. Omöjligt blev det av samma skäl även att nog hastigt isolera branden genom nedrivande av vinhandlaren Petterssons och skepparen Bergs gårdar, helst som man för det ändamålet icke hade att förfoga över andra och kraftigare rivningsmedel än de gamla vanliga, yxa och brandhake; annars hade ju en sådan åtgärd möjligen kunnat medföra eldsvådans begränsning till det kvarter, inom vilket den uppkom.

Det pinsammaste av allt under denna brand var dock att se huru sprutor långa stunder stodo overksamma, därtill tvungna av brist på vatten, d.v.s. på villiga armar till langningskedjor. Vad vi härom sagt och nu upprepar stå vi fast vid, trots protester och bedyranden om motsatsen, ty även om vi missletts av våra egna ögons vittnesbörd, måste dock brandchefens och samtliga sprutchefers giva tillräckligt stöd åt ett sådant uttalande.

Enligt de upplysningar, vi hos resp. brandförsäkringsbolags härvarande agenter erhållit, har i följd av eldsvådan Skandia att ersätta en förlust av 135.000 kr., Svea 190.000 kr, Kristiania almindelige 49.500 kr., Sverige 10.000 kr., Städernas (för fast egendom) 185.000 kr., för lös egendom omkring 60.000 kr.

De affärsmän,
som genom branden blivit husvilla äro naturligtvis nu på spridda håll och där de icke själva gjort något för att underrätta allmänheten om sin nya tillvaro, svåra att uppsöka. Vi vilja därför, så långt vi kunna, uppgiva deras adresser. Handlaren Mossbergs butik är, såsom tillkännagivits inrymd uti handlaren Pihlgrens sjöbod vid Sundskanalen, hr Brilling & Comp. samt Th. Kumling flytta sina butiker till överste v. Rehausens gård. Boklådan är inrymd i Sam Hellströms nya gård, rummet näst intill tryckeriet, och redan väl försedd ”med allt vad till en väl ordnad bok- och musik- och pappershandel hörer” och ännu litet till, såsom man kan se av annonsen. Var läderhandeln och ”bagarn” tagit vägen, är oss obekant; men som torg begagnas tills vidare Möljen. Vad slutligen utskänkningslokalen beträffar, tror vi, att de välbekanta orden; ”Bröderna fara väl vilse ibland” etc. ännu i dag skola visa sig vara en sanning.