Tunaborg i Hälsingtuna

Borgen uppfördes före 700-talet

---

Läs om Tunasjöns betydelse för Hudiksvallsortens fågelklubb.

---

Se Tunaborg från E4 genom Google Maps.

---

Läs om Hälsingtuna socken – Wikipedia

---

Läs om Fornborgar i Hälsingland– Wikipedia

---

Läs om Fornborgen på Vettberget.

---

Se Lista över svenska fornborgar– Wikipedia

---

Läs om Hornån – Wikipedia

---

Läs om JÄRNÅLDER OCH HISTORISK TID I VÄSTANÅKER HÖG.

---

Läs om MAKT OCH KULT I HÖG.

---

Läs om Hudiksvall under 400 år.

---

Läs om Hälsingevaror under Vasatiden.

---

Läs om Hälsingland under 13- och 1400-talen.

---

Läs om 1500-talets kopparslagare i Hälsingland.

---

Läs om 1500-talets vapensmeder i Hälsingland.

---

Läs om 1500-talets handel i Hälsingland.

---

Läs om 1500-talets hantverkare i Hälsingland.

---

Läs om Medeltida bostadshus i Hälsingland.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Tunaborg – Norrlands förnämsta fornborg

Hudiksvalls Tidning 5 december 1949

Assessor Brocman gjorde på 1700-talet denna unika teckning av platsen för fornborgen. Vi ser forsen och stenåsen samt Hälsingtuna kyrka och prästgårdsbyggnaden på andra sidan den dåvarande sjön, som sedan blivit utdikad.

Långt före den tid då staden Hudiksvall anlades inom Tuna socken inom Hornåns utlopp i nuvarande Lillfjärden, vilket skedde i början av 1580-talet, hade Gustaf Vasa ägnat sin uppmärksamhet åt platsen och redan 1531 utfärdat påbud för sin fogde i Ångermanland att uppmana landsköpmän från flera håll i Norrland att flytta och bosätta sig därstädes för att idka köpenskap med landets allmoge och främmande.

Detta är ett tecken om traktens betydelse i handelsavseende, men denna betydelse fanns även i avlägsnare tider och avspeglade sig i den täta förhistoriska bygden. Om man för denna trakt iakttager landhöjningens verkningar, som redan efter ett sextiotal år tvang staden att flytta till Lillfjärdens inlopp, bör man söka en äldre tids stapelplats längre in i landet efter Hornåns lopp.

Vikingafartygen kunde segla till Tunasjön.
För några årtionden sedan fanns ovanför Övre Kvarn – nuvarande Överås bryggeri – en mindre sjö, vilken en tid tjänade kvarnen som hålldamm. Till detta vattens övre strand eller något längre in kunde vikingatidens fartyg segla, men då det kn tänkas att landhöjningen i forntiden haft ett snabbare förlopp, finns möjlighet att de sjöfarande kunnat komma ännu närmare strömmen eller fallet vid Fors, där den dåtida Tunasjön avbördade sitt vatten. Fotvandringstidens farkoster nådde under alla förhållanden fram till platsen.

Eko. karta över Överås och Hornån från 1956

Norrlands förnämsta fornborg
  Här ovanför och på den södra sidan om ”forsen” ligger den kraftiga fornborgen, enligt dr Gustav Hallström Norrlands förnämsta. Anläggningen är belägen inom Fors by och hemmanet nr 3 ägor på Forsberget, vilket också kallas Klocknäsberget eller Tunaborg, ett berg som fordom nästan helt utfyllde en udde på östra stranden av den sedan 1860-talet utgrävda Tunasjön. Borgen ligger endast ¼ mil nordväst om Hudiksvall, något mer än 300 meter från det forna fallet i närheten av valvbron vid Fors efter byvägen Tunbyn – Hede. Från Hälsingtuna kyrka till borgen är avståndet omkring ¾ kilometer. Berget reser sig omkring 25 meter över den omgivande marken, vilken är den gamla sjöbotten, och har således inte haft någon större höjd över Tunasjöns yta. Det låga berget har emellertid svåra branter i syd och sydost, där den gamla stranden går strax nedanför. I övriga väderstreck är berget svagt sluttande och lättbestigligt, och här är huvudsakligaste delen av försvarsverken anlagda.

Yttre och inre försvarsverk
  Dessa försvarsverk, vilka omfatta en tredjedel av bergets längd och bredd, anses av fackmän som synnerligen kraftiga och bestå av jord och stenar. I nordväst, där stigningen är svagast, äro försvarsverken dubbla. Ytterst löper en bågformig vall med 60 meters kordalängd. Omkring 25 meter från sydväst räknat är denna vall försett med en ”port” eller smal öppning.

Utanverket, som har en grovlek vid basen av 3 till 4 meter, men ökas bredden ytterligare cirka 15 meter öster om porten, men blir vallen här mycket längre än i övrig och får närmast formen av en terrass. Att vallen på denna sträcka av någon anledning utjämnats är tydligt.

Vallens höjd utifrån 1,5 till 2 meter eller något mera, och från insidan omkring 0,5 meter. Innanför denna vall blir markens stigning betydligare. På 5 till 7 meters avstånd reser sig det inre försvarsverket, vilket är långt kraftigare.

Vallen, som till tre fjärdedelar omspänner den återstående bergkullen, är i genomsnitt 5 till 6 meter vid basen, men går på sina ställen upp till närmare 9 meter.

Höjden utifrån från 2,5 till 3,5 meter och från insidan 1 till 1,5 meter. Innanför denna vall stiger berget ytterligare. Borgens inre är närmare 3 meter högre än östra vallens krön. Sett i förhållande till den yttre vallens ingång finns i inre vallen en smal öppning, vilken på grund av sin placering försvårade tillträdet.

I öster gör vallen en skarp vinkel, som av lärda på området omfattas med stort intresse, då sådana tvära bukter ej äro vanliga i landets bygdeborgar.

Riksantikvarieämbetets karta över Tunaborg. I stort sett är Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökning av Tunaborg densamma i fråga om mått detsamma som ovan beskrives.

Grävningar skulle blotta fyndgivande lager
  Innanför denna vall är en stor del av området betäckt med lösa jordlager. Här borde grävningar utföras, vilka troligen skulle blotta fyndgivande lager. Fästet saknar ej heller vatten inom sitt område. I en sänka i väster finner man stundom rikligt med vatten – åtminstone under nederbördsrika år. Här finns också ett stensatt källhål eller mindre brunn, som dock tydligen tillkommit på senare tid.

Kyrktornet i Hälsingtuna övertog borgens försvarsuppgifter.
  Här är alltså inte fråga om lämningar efter en borg med torn och tinnar, men ingenting hindrar att dess dubbla vallar varit försedda med palissader eller andra förtimringar. Som en vanlig bygdeborg kan anläggningen inte betraktas. Dessa äro belägna i bygdens utkanter, och alltså varit dolda tillflyktsorter, där man som en sista resurs litade till försvarsverken, men främst till omständigheten. Tunaborg ligger så gott som mitt i bygden, och därtill en bygd so under forntid och tidig medeltid var en av landskapets viktigaste. På kort avstånd från fästet tigger Kungsgården i Högssocken, som i forna dagar var ett av de få Upsala Ödegodsen i Norrland. Strax intill ligger Hälsingtuna kyrka, troligen på en gammal kult- och handelsplats. Till vissa delar är den nuvarande kyrkan bland Norrlands äldsta. Tornet, som hör till den tidigaste delen och likt de fristående kastalerna uppfört som försvarstorn, ger stöd för antaganden om platsens stora betydelse och behov av försvarsåtgärder, och troligen blev det försvarskyrkans uppgift att under 1100-talet, då nya vapen och stridsmetoder tillkommit, övertagna den gamla borgens funktion.

Befolkningen bodde inom befästningen?
  Bygdeborgarnas försvarsverk är löst uppstaplade stenmurar utan bindande medel. Fornborgen vid Fors har som sagt vallar av jord och sten och måste betraktas som en fästning av för sin tid mycket stark defensiv som offensiv kraft. Närheten av fallet får härvid icke glömmas. Här måste omlastning ske, om de utifrån kommande sjöfararna tänkte sig vidare in i den granska betydande Tunasjön, vilken sträckte sig en god bit in i bygden. Ett utfall mot en styrka som hade sina båtar förbi forsen eller som landsteg där havsviken slutade, var ett tämligen lätt företag. Mötte man en oslagbar övermakt, fanns i fästet ett säkert skydd. Troligt är att Tunaborg, likt de omnämnda bygdeborgarna, under kortare eller längre tid vid fienders inträngande i bygden haft befolkningen bosatt inom sina vallar.

Assessor Brocman beskrev platsen 1763
  Tunaborg var känd i titteraturen sedan gammalt, men före dr Hallström, vilken 1912 besökte platsen och gjorde undersökningar av vallarna m.m. har ingen uppmärksammat dess egenartade karaktär. Assessor Brocman, som reste i trakten år 1763, har beskrivet den ganska vidlyftigt, och i hans redogörelse om trakten spökar den gamla berättelsen om de tvenne ”saltfartygen”, som en gång i tiden skall ha strandat vid Risberg och Näs. Brocman har en mycket överskådlig teckning av borgområdet, forsen och stenåsen samt kyrkan och prästgårdarna på andra sidan sjön, men själva borgberget och förskansningarna äro synnerligen naivt utförda.

Tunaborg byggdes först vid utflyttningen till Hälsingland
  Prosten Nils Wettersten nämner den naturligtvis inte, då han enbart skrev om egna pastoratet, men i hans arbete ”Forsa och Högs ålder och värde”, vilket ehuru tillkommit under 1750-talet blev tryckt först 1901, har Wetterstens efterträdare Albert Holmkvist, som var kyrkoherde i Forsa under åren 1760 – 1783, gjorde en hel del tillägg, som bland annat handlar om Tunaborg och skriver:

”Tunaborg” synes först blivit anlagd av en svensk utflyttning till Hälsingland och därnäst Borgarberget i Forssa befäst … Efter att ha vidrört Starkotters, Witulfs och Harbens tid och i övrigt ”Resarnas släkte”, som utan lydnad för Upsalakungarna gick sin egen väg i krigiskt levnadssätt, återkommer Holmkvist till borgen:

”Går man derföre in deruti att Tunaborg kort härefter, och kanske under Bröt-Anunds fredsamma regering, den av alla hans undersåtare, af en inritad ovana för krig och härfärd, icke kunde tola, blivit någre missögdes undflykt”.

Allmogen flydde till borgen
  Pastorsadjunkt N. J. Ekdahl bereste som Vitterhets-, Hist. Och Antikv. Akademiens stipendiat Norrland åren 1827 – 1830 för antikvariska forskningar och lämnar en god framställning om borgen, men tar fel på bergets höjd, som av honom uppskattas till 200 á 300 fots lodrätslinje. Han nämner att folkberättelsen är den, att allmogen flytt hit vid fientliga anfall.

En tillfällig skiss av såväl borgplan som landskap är utförd av folkskollärare Erik Mickelsson, vilken under 1860 – 1870-talen utförde beskrivningar och ritade åtskilliga kartor över större delen av landets fornlämningar, vilka arbeten numera finns bevarade i Hälsinglands museums arkiv.

Tunaborg parallellföreteelse till borgen i Birka
 Att angiva tiden för borgens tillkomst och vidare användning lär falla sig svårt, såvida man inte vid grävningar kan påträffa kulturlager. Dr Hallström anser Tunaborg som en parallellföreteelse till den bekanta borgen vid Birka på Björkön i Mälaren, och framhåller som sin åsikt, att Birka utövade ett dominerande inflytande på hela Norrland, och att ett sammanhang mellan anläggningarna ingalunda är uteslutet.

Hälsingarna räknades till svearna, och med hälsingarna förstods långt in i medeltiden hela norrlandskustens befolkning. Vad vore nu naturligare än att de kunniga Birka-borna skapade åt sig och sina stamfränder hälsingarna en befäst borg av modern typ, där en av de senares huvudbyggnader låg? Ja, så frågar sig den vittfrejdade vetenskapsmannen.

Borgen uppfördes före 700-talet
  Bygdeborgarna söderut anses till större delen tillhöra folkvandringstiden – 400 till 800 e. Kr. – och de övriga vikingatid. Dr Hallström placerar norrlandsborgarna till samma tidsperiod, och att Tunaborg kan räknas till de äldsta. Om så är, borde den tillkommit före Birkaborgen, vilket enligt flera källor härstammar från 700-talet, men kan naturligtvis även denna vara betydligt äldre.

Grannen kunde vara värsta fienden
  Man kan fråga, mot vilka fiender borgarna byggdes. Knappast var det fiender från avlägsnare länder som väntades. Även om så kunde hända någon gång, så fanns troligtvis huvudfienden på närmare håll. I tider av släktfejder och stor avskildhet mellan olika bygder kunde den värsta fienden komma från närmaste grannbygden. Dessutom förde fotvandringstiden främmande, om- och stambesläktade folkhopar mot Norden, och under vikingatiden gick det stundom hett till vid inre stridigheter.
Under 1100-talet började vikingarna i öster röra på sig, och anfall över havet mot svenska kuststäder äro kända. År 1187 var ”esterna” så pass tilltagna, att de kunde tränga fram sjövägen ända in till Sigtuna och skövla staden. Vid denna tid var fästen av Tunaborgs typ inte så mycket att räkna med. Nya vapen och nya stridsmetoder började göra dess murade fristående torn (Kastaler) på strategiska viktiga punkter, men ofta blev det de fortifikationsbetonade kyrkornas uppgift att skydda bygd och folk.

M. KRANTZ
Avskrift:
Åke Nätterö