Seder under Forsa ångsågs sista skede
Läs om Festplatser i Dellenbygden.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.
Seder under Forsa ångsågs sista skede
Hudiksvalls Tidningen den 16 januari 1950
Till ortens mest uppskattade nöjen kunde den tiden räknas de av *sjukkassan ”Hundraföreningen” anordnade lustresorna på de vackra Dellensjöarna. Vid dessa tillfällen embarkerade nästan hela sågverksbefolkningen på ångbåt med pråm vid Näsvikens brygga med Friggesund eller Moviken som mål.
Vid tiden omkring sekelskiftet var »Forsaparken» invid gamla järnvägsstationen i Forsa ännu den förnämsta festplatsen i dessa nejder. Från ångsågen kom man lättast dit sjövägen och färdades man då vanligtvis i lövade ekor. De som måste gå till fots begagnade sig av järnvägen vilken var den genaste. Järnvägssträckan Näsviken – Forsa användes för övrigt den tiden allmänt som gångväg.
Här låg Forsaparken
Riksantikvarieämbetets karta visar att dansbanan låg strax ovanför Forsa gamla järnvägsstation, Norrviksta 9.
Den mest besökta och onekligen trevligaste festplatsen,
i Näsvikens området var parken vid gamla Näsvikens station. Här samlades folk, förutom från sågverket och Näsviken med omkringliggande byar, även från Norrbo och Delsbo. I denna vackert belägna park vid Sördellens strand pågick under många år rätt storslagna festtillställningar anordnade av olika föreningar och sammanslutningar.
Talare och olika musikkapell gjorde sitt bästa, men som annorstädes fångade dansbanan största intresset, där fiolers och dragspelstoner ljödo långt efter midnatt då det var fest i Näsviksparken.
En tid försökte man med sommarfester på det inom själva sågområdet belägna Högberget. Arrangör var * fackföreningen vid Forsa ångsåg, vilken var den första och enda socialistiska organisationen på orten den tiden. Härifrån sökte man efter bäste förmåga sprida den nya läran, vilket ingalunda var en lätt uppgift, och ingalunda voro alla arbetare vid sågverket med i Fackföreningen.
Missionsauktion folknöje
Ett folknöje under de ganska trista förjulsvintrarna var den årligen återkommande stora missionsauktionen på Hamre skola någon tid före jul. Trots manga bistra missionskvinnors och dito gubbars närvaro gick det här ganska livligt och uppsluppet till och ute i mörkret kunde väl någon örfil smälla. Själva auktionen var det bästa av allt. Man kivandes om varorna, skojade och pikades med varandra. Vissa av gubbarna voro rätt svåra. En av dessa var kolaren Nils Johan, för viken missionsauktionen antagligen var årets största upplevelse. Ingalunda var han intresserad av hednamissionen, men han hade sin egen mission att fylla, vilken förutom att i möjligaste mån täcka familjens stora behov av strumpor, vantar och annat beklädnadsgods, bestod i att på ett ganska retsamt sätt, med höjning av buden, alltid tillägna sig det han önskade, och särskilt sådana persedlar som vissa missionskvinnor med yttersta omsorg tillverkat med tanke att själva inropa. Sådan var han Nils Johan. Glad och livad synade han korgarnas innehåll, och alltid stående auktionisten så nära som möjligt överräckte han ofta varorna till denne, och beledsagade såväl utrop som inrop med slagord, citater och mustiga anmärkningar vilka sällan förfelade sin mening, att väcka livligt bifall på det ena hållet och förargelse på det andra, precis som Nils Johan ville ha det.
Många var rasande på Nils Johan, men vad skulle de göra. Han var en god inropare och betalade ordentligt, även om inropen gjorden på kredit som var vanligt. Hens evinnerliga höjande av buden till det yttersta ökade auktionens försäljningssumma betydligt, ty dyrt finge de betala sina varor de som trotsade den originelle kolarens höjningsbud. Man svalde förtreten, men ibland kom man ihop sig, och hårda ord fälldes, vilka väl stundom i någon mån rubbade missionsstämningen, men i gengäld ökades de utomståendes glädje. Ehuru illa tåld av många och synnerligast av missionskvinnorna i sitt grannskap var han dock en betydande attraktion och utan tvivel nyttig och välsigne bringande för rörelsen i sig själv.
Gamla sedvänjor,
levde länge kvar vid verket. Kom ett nyvordet inspektionsherrskap för att taga herrgården i besittning fanns alltid en förnämlig äreport vid infartsgrindarna där arbetarna stodo uppställda i dubbla led, hälsande de anländande med leven, hurrarop och gevärssalut.
Seden med julgranar,
var lika allmän vid industriplasterna den tiden som nu, och vid Forsa ångsåg fanns granen hos alla familjer så när som en del gamlingar. På den tiden skulle det finnas mycket ätbart på julträdet, vilket förutom fabriksgjort »krims krams» pryddes med pepparkaksgubbar, större och mindre julbockar, och andra bakverk, samt de gammaldags rejäla hemkokta karamellerna som tillverkades av »tant Lindkvist» »Kronmor» m.fl. i trakten. Ofta hade man brått med att »plundra» julgranarna. Naturligtvis var det trångt med utrymmet där det fanns många barn, och gnatet från dessa, var största och ofta enda intresse för seden var trädets godsaker, gjorde att det stundom berövades sin klädsel och kastades ut redan innan de egentliga juldagarna var till ända, men ofta uppsköts plundringen till tjugondagen då man i de flesta familjer hade små trevliga bjudningar för barnens bekanta.
En vacker och uppskattad julsed,
upprätthölls under årtionden av dalkarlen *Hjort-Per Olsson eller »Eldar-Per» som hanallmänt kallades. Denne gick nämligen om julnatten från kasern till kasern, från dörr tilldörr, och spelade och sjöng julpsalmen. Som instrument hade han fiol eller enradigt dragspel. En god prestation av en till åren kommen man, vilken på sin nattliga vandring mångenstädes blev förplägad av sådana som höllo vaka och väntade på julnattsångaren. Eldar-Per var dock ytterst försiktig med starkvarorna och fullgjorde alltid sin mission som räckte till på morgonsidan. Ofta hände att han efter förrättat värv begav sig till julottan i den nära ett halvmil från verket belägna sockenkyrkan.
För många den tiden skulle julen varit förfelad om inte den originelle mannen kommit till dem om julnatten med sin sång och musik. Eldar-Per hörde till dem som aldrig försummade kyrkosången och besjälades av en stark religiositet, men han var gladlynt och full av tokroligheter och både sjöng och deklamerade lustigheter för dem som ville höra på, och han saknades uppriktigt då han någon tid före sågverkets nedläggning avflyttat från orten.
—54Å1— Forsa släktbok
* ”HJORT” PER OLSSON, * 3/3 1834 i Gagnefs sn. Kopp. län. G. 2 ggr. Arb. vid Ångsågen. Fl. t. Hälsingtuna 1909.
”HED” ANNA MATSDOTTER, * 26/6 1821 i Mora sn. Kopp. län. G. 1859. † 22/2 1884.
KAROLINA JONSDOTTER, * 28/7 1860 i Forsa, d. t. drängen Jonas Ersson fr. Arfords by, Ore sn. G. 20/7 1890. † 1/5 1909.
ANNA PETRONELLA, * 10/6 1858.
BRITA KRISTINA, * 3/4 1860.
JOHANNA MARIA, * 7/7 1862.
KARL JOHAN, * 4/6 1867.
ISAK PETRUS, * 19/12 1894. † 4/1 1895.
Trettondagsafton,
kom »stjärnpojkarna». Det var de »tre vise männen» med sin stjärna, och sällskap med dessa befann sig judakonungen Herodes och hans tjänare, konungen av Moria land samt »Judas med pungen» m.fl. De framträdde med sång och skådespel vilket huvudsakligen rörde sig om de tre vise männen inför Herodes, samt dennes traktande efter Jesu barnets liv. Det hela var på sitt sätt storslaget och fascinerande och det var inte fritt att de mindre barnen bleo skräckslagna inför de agerandes praktfulla dräkter, guldkronor och blixtrande vapen samt rätt kraftigt målade anletet av vilka åtminstone ett eller ett par voro helt svarta.
Tjugondag-Knut var det slut med julen, och om kvällen den dagen skulle helgen bakas ut. Då begav sig en del ungdomar ut med stora träklubbor och slog i väggarna. Seden hade sina avigsidor. Visserligen höll de bastanta timmerväggarna, men stöten blev ofta så kraftig att tavlor och väggur dansade i golvet, och det kunde hända att klubbmännen om de ertappades fingo stryk.
Av Magni Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
* FORSA/ HUNDRAMANNAFÖRENINGEN / FORSA ÅNGSÅGS SJUK- OCH BEGRAVNINGSKASSA, FORSA
1877 bildades föreningen vid Forssa Ångsåg, vilken uppfördes av ett engelskt bolag 1857 – 1859
Föreningen benämndes även Forssa sockens Hundraförening i länsmännens femårsberättelser.
Före föreningens bildande hade Hudiksvalls Trävarubolag ansvar för arbetarfamiljernas fattigvård.
1878-06-29 antogs föreningens reglemente
Föreningens mål var att lämna understöd vid sjukdomsfall och begravningar till arbetare vid Forsa Ångsåg (även ett pensionskonto fanns).
Upphovsman till föreningen var sågarbetaren O. Ström.
1890 fanns 57 medlemmar. 1895 fanns 66 medlemmar.
Forssa Ångsåg gav som mest arbete åt 200 personer, därav många kvinnor och barn. Sågen lades ned 1911. Någon gång efter 1900 bytte föreningen namn till Forssa Ångsågs sjuk- och begravningskassa.
Kassan uppgick i Forsa Erkända Sjukkassa.
Källa:
Arkiv- och föreningsinventering i Forsa/Hög, sid. 253.
*SÅGVERKSIND ARB FÖRB AVD 119, FORSA
I september 1907 bildades avdelningen av arbetare vid Forsa Ångsåg.
1910 upphörde verksamheten (sågen lades ned 1911).
Källa:
Arkiv- och föreningsinventering i Forsa/Hög, sid. 31.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62