Patron Riddle och handlare Brolin

Två profiler vid Forsa ångsåg var Patron Riddle och handlare Brolin

---

Läs om Forsa ångsåg.

---

Läs om Arbetare vid Forsa ångsåg.

---

Läs om Kvinnor och barn vid ångsågen.

---

Läs om kolarna vid ångsågen.

---

Läs om Nöjeslivet vid ångsågen.

---

Läs om Traditioner vid ångsågen.

---

Läs om Blodig fejd vid ångsågen.

---

Läs om Obehagliga händelser vid ångsågen.

---

Läs om Grymtorpet i Hillens by.

---

Läs om Händelser i Näsvikenstrakten.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ner på sidan.

 

Utskickad slagskämpe tyglade hatad patron vid Forsa ångsåg

Hudiksvalls Tidning den 17 mars 1952

När Forsa ångsåg nedlades levde ännu många som varit med under uppbyggnadstiden, och med förvåning åsett de första stockarnas försågning i industrividundrets snabba ramar. Bland bönderna i bygden fanns flera som med hästar deltagit i transporterna av de tunga maskingodset från Hudiksvall till byggnadsplatsen.

De berättade att de stora engelska ångpannorna vållat största besvären. Ingen fanns som varit med om att köra liknande pjäser, och då vägarna voro usla inträffade varjehanda missöden på den en och en halv mil långa sträckan. En av pannorna som under transporten lämnade bädden på den slädanordning på vilken den framsläpades, rullade utför en brant och hamnade långt från vägen där pjäsen fick kvarligga lång tid.

Trakten där sågen anlades saknade visserligen inte industriella anläggningar, då det sedan 1840-talet fanns keramik fabrik, kakelfabrik samt s.k. svart- och spiksmide vid Böleströmmen, där något senare även ett tegelbruk anlades, och vidare fanns kvarnrörelse både vid Hamre- och Böleströmmen. Men allt detta var dock blygsamt i jämförelse med den rörelse som framträdde med sågverksindustrin, vilken hastigt förändrade byggnadsplatsens utseende och den närliggande bygdens förhållande i övrigt. Förutom det stora sågverket uppfördes herrgård och flera kaserner, och intill Hillensviken och Hamreströmmens stränder utbredde sig inom kort mängder av brädstaplar, varifrån en ångbåt började bogsera virkespråmar utöver ån till avlastningsplatsen i närheten av Forsa kyrka. En del av de närliggande byarnas folk tog anställning vid verket, vilket dock till största del rekryterade sin arbetskraft från andra socknar i Hälsingland, Dalarna och Värmland. Synnerligast från det sistnämnda landskapet, från vilket hela ”karavaner” kom vandrades för att söka sin utkomst vid det nya sågverket.

Bostäderna fria men torftiga
Levnadsförhållandena vid ångsågarna denna tid här är fråga om, skilde sig inte mycket från de samtida järnbruken. De fria bostäderna – ett eller två rum med öppna spisar – voro torftiga och saknade ursprungligen tapeter och målningar. Järnspisar i köken tillkom först under 1870-talets senare del. De mindre byggnaderna vid järnbruken voro under alla förhållande trevligare än de stora tvåvåningskasernerna vilka stundom hade bostadslägenheter även på vindsvåningen. Vid Forsa ångsåg fanns en bjässe, den s.k. ”Storkasernen”, som hade fyra genomgående trapphus invändigt och fyra ingångar på vardera långsidan samt tvenne gavelingångar. Över 20-talet familjer bodde i denna väldiga byggnad med sina hundratals barn liknande en bikupa.

Vid en annan byggnad som kallades ”Gammelkasernen” gick trappan till andra våningen i brant stigning direkt från gårdsplan utan trapphus. Att gå uppför denna trappa med vattenhinkar och vedbördor eller utför med slaskvatten eller andra tyngre saker var mödosamt och vanskligt under den ljusa årstiden, och vintertid med mörker och halka helt enkelt fasanfullt. Det är att märka att ingen ändring till det bättre skedde trots flera olyckstillbud. Några år innan sågverket nedlades skulle en gammal dalkulla, som bodde på vinden i kasernen, tidigt ut en förjulsmorgon för att begiva sig till bakstugan. Då hon i mörkret steg ut på avsatsen halkade hon på nysnön som fallet under natten och föll handlöst utför trappan varvid hon skadade sig lilla, men räddade sitt liv tack vare sin metod att bära den hårdknådade degen i en säck, vilken tydligen dämpat stöten då kullan tog mark.

Arbetare vid Forsa ångsåg i helgdagskläder, omkring slutet av 1870-talet

Förtjänsten vid de tidigare sågverken tillhörande trävarubolagen, var något större än på järnbruken, och utbetalades i kontanta likvider. Uttag och jordlotter till kreatursföda m.m. förekom inte, men med tiden blev det allmänt att sågarbetarna skaffade sig svin, och potatistäppor saknades inte. Kosten blev i allmänhet tarvlig, och klädedräkten nästan detsamma till helgdags som i vardagslag, och åtminstone dalkarlarna behöll förklädet eller ”barmskinnet” på även under vilodagen. Kaxiga, i likhet med de yrkesstolta brukssmederna, voro både sågare och stabbläggare, och lika beroende av sina överordnade sedan de med hustru och barnaskara nitat sig fast vid verken. Likt smederna vid bruken, som med allehanda bekymmer vände sig till patron eller förvaltaren, gick man vid sågverken till ”spektorn” med det man hade på hjärtat, i nöd som i lust. Det berättas om en kolare vid Forsa ångsåg att han någon tid efter sitt giftermål gick till inspektorn Friström och beklagade sig över hustrun samt bad honom ordna med skilsmässa. Friström lovade att göra sitt bästa men överenskom med kolaren att ännu någon tid liksom på prov fortsätta äktenskapet, vilket för övrigt räckte livet ut för de båda makarna.

Boxande patron fick hjälp av hund.
De tidigare sågverkspatronerna höll sträng disciplin, och var stundom ytterst hårda herrar. Vid Forsa ångsåg regerade, under engelska bolagets tid på 1860-talet, den beryktade patron ”Reddel”. På sina inspektionsrundor åtföljdes han alltid av sin stora och argsinta hund, och ständigt beväpnad med en kraftig hundpiska av läder eller spanskrör. Mötte han en arbetare som inte fort nog fick av sig huvudbonaden till ödmjuk hälsning, skog han utan vidare till den försumlige, och ve den som inte stod med blottat huvud vid samtal med den mäktige. Det fanns visserligen en och annan som sökte ta ett nappatag med denne engelske despot, men samtliga misslyckades tack vare hundens ingripande, och Reddel som både var stark och en skicklig boxare fällde ofta till marken de personer som misshagat honom. En dag mötte han likväl sitt öde vid ångsågsbryggan där han ofta var närvarande då båten anlände från Forsa station.

Lastkaj och ångbåtsbrygga vid ångsågen, med herrgårdsbyggnaden i bakgrunden

Arbetssökande klådde upp patron.
När båten lagt till steg en tarvligt klädd person i land, gick fram till patronen och hörde sig för om arbete utan att lyfta på hatten. Denna vanvördnad blev för mycket för den hetlevrade och högfärdige engelsmannen, som svarade med att giva den arbetssökande ett slag över ansiktet med hundpiskan. I nästa ögonblick vacklade patron för ett välriktat slag av den okände mannen, och hunden som släppts lös för att hjälpa sin herre befann sig efter en kort strid bedövad ute i strömmen. Odjurens krafter räckte inte till den gången. Patron försökte visserligen ännu en gång använda hundpiskan, men slungades ånyo till marken efter en fruktansvärd stöt från motståndaren, vilken omedelbart därefter ryckte till sig läderpiskan och pryglade den barbariske sågverkspatronen så våldsamt att han vrålade av smärta måste bedja om nåd och förskoning. Efter löfte att aldrig mer förgripa sig på arbetare eller andra underordnade fick han äntligen linka sig bort från platsen av sitt skymfliga nederlag. Det värsta för patronen var att så många av hans arbetare i brädgården åsåg händelsen. Reddli rörde ingen efter denna beta, men han lämnade sin befattning vid sågen kort därefter och försvann från orten. Vem ”patronpiskaren” var blev aldrig klarlagt, men det påstods att han hörde hemma vid ett annat norrlandsverk, och utskickats för att kväsa den omänsklige engelsmannen.

Engelsmannen John Riddle. Foto: HM

—133H1— Forsa släktbok
JOHN RIDDLE, * 25/1 1822 i Buckinghamshire, England. G. Ingenjör vid Ångsågen.
ELLEN DAVIS, * 17/3 1819 i London. Fam. infl. fr. Shoreditch, London.
HARRIET, * 10/6 1844.
ELISABETH, * 18/4 1846.
ELLEN, * 19/12 1848.

---

Ett centrum för affärslivet.
Med rörelsen vid Forsa ångsåg kom betydande kontanta medel i omlopp i trakten. De bönder som hade något att sälja kunde avyttra sina produkter vid sågverket, och förutom skogshuggnings- och timmerkörningsförtjänster gavs möjligheter till skogsförsäljningar, och vidare började lanthandlare slå sig ned på orten. Då Tamms kanal tillkom och under år 1860 efter slussarnas invigning anslöts till den då färdigbyggda järnvägen Hudiksvall – Forsa kyrka, förbättrades kommunikationerna ofantligt, och trakten kring den nyanlagda ångsågen och industrierna vid Böleströmmen blev tack vare dessa och den nya trafikleden, vilken sträckte sig från Hudiksvall till Moviken i Bjuråker, ett centrum för affärsliv och rörelse.

Brolinska gården i Hillens by med handelsboden till vänster. Mannen närmast butiksbyggnaden är handlaren L. P. Brolin. Foto 1903.

Handlare Lars Petter Brolin
Bland de första fasta handelsmännen på platsen kan nämnas Lars Petter Brolin från Enånger, vilken i början av 1860-talet öppnade tvenne butiker i sågverkets omedelbara närhet, av vilka den ena var belägen i Hillens by och den andra vid Hamreslussen.

Denne storhandlare som utom nämnda butiker satte upp handel vid Strömbacka bruk, och dessutom vid bedrev stora affärer med utlandet, hade börjat med gårdfarihandel och hade sin glansperiod från mitten av 1860-talet till början av 1880-talet

Ett uselt vin i stulet krus
Sedan handlaren Brolin i Hillen upphört med den vanliga kommersen och bland annat slagit sig på trädgårdsskötsel, bibehöll han dock i viss utsträckning sin gamla vinhandelsrörelse.

Att det blivit förbjudet att på landsbygden utminutera denna vara bekymrade honom föga, och de obetydliga böter han med årslånga mellanrum åsamkade sig hade ingen betydelse alls såsom straff, utan var snarare en tillgång då Brolin på så vis vintertiden, när han i alla fall stort intet hade att göra, fick några dagars fri kost och logi.

Bland hans bättre stamkunder och vänner sedan gammalt fanns en del av traktens bönder, vilka stundom fästade tillsammans med den forne stormannen liksom i enskild värdighet in bommade på det gamla affärskontoret, där merendels drucko till dess lagret var slut och endast tomheten i flaskornas mångfald gapade emot den, varefter skaran slutligen med mörker i sina hjärtan och bävan för kommande händelser måste begiva sig hem till det trista alldagliga.

Det fanns naturligtvis även en annan något enklare kundkrets som kom och gick eller någon gång stannade i gladelig samvaro med gubben Brolin. Till de förra hörde huvudsakligen sågverksgubbar och till de senare torpare och hantverkare från när och fjärran. Från det rätt avlägsna Norrbo kom tätt som ofta den alltid glade ”Ryss-Mickel” för att fråga efter ”blåtrå”, och sävliga gamle knivsmeden Abraham från Trogsta, vilken så där i emellanåt släpade sig till Hillen för att om möjligt finna något av den ädla druvans livgivande saft, hade inte heller den närmsta vägen.

Bland kunderna fanns både spefåglar och bråkstakar, men Brolin var en sträng herre som höll tukt och ordning och det dugde inte att vara allt för bullersam i hans sällskap, och ingalunda fick vem som helst köpa vin av honom. Till och med de ganska högröstade bönderna, vilka den tiden hade mycket att gräla om vid sina sammankomster, finge hålla sig på mattan. Deras skrävel och skryt aktade han intet. Han var själv den tiden en utblottad man, men han krusade ingen och var ingen skyldig, då han avslutat sina affärer utan konkurs och gjort rätt för sig, vilket inte var fallet med många av traktens bebyggare som stodo i större eller mindre skuld till honom, och som naturligtvis inte betalade ett enda öre.

Ingalunda var vinhandeln,
någon lysande affär och ofta blev det att lämna en del stackare en ”skvätt” på kredit och lika ofta blev det att veva för betalningen. Men Brolin kände sina kunder och de sämre av dessa fingo stundom nöja sig med att vara som likt händelserna i Kana var gjord av vatten, eller åtminstone blandat med sådant.

Det fanns ännu en kategori av vinkonsumenter vilka emellertid inte sågs med blidare ögon av gubben Brolin. Det var den tidens ungdom i trakten som då ännu inte påverkats av någon nämnvärd civilisation och som under vårliga och höstliga mörka kvällar och nätter tågade omkring i bygderna under upphävande av fruktansvärda skrän och oupphörligt revolverskjutande. Sågverkets ynglingar var inte de bästa. Visserligen fanns det en del hyggliga individer bland dessa, men rätt ofta var de övriga ute på härnadståg lång efter sekelskiftet, och Brolin hörde till dem som gång efter annan blev offer för deras framfart. Hemgång och grövre våld var dem inte främmande, och att storma handelsboden och slå in både dörrar och fönster hos den gamle handlaren var för dessa vildbasare endast som en rutinsak då han inte frivilligt släppte in dem. Det hör till sanningen att Brolin långa tider inte hade en droppe ”stimuli” hemma, men detta faktum beaktades inte av våldsmännen, vika vid sådana tillfällen brukade behandla den gamle med blypiskor och daggar för att på så sätt tvinga fram varan som de trodde vara gömd. Även vänner som gästade Brolin och försökte försvara honom blevo stundom svårt misshandlade, och även mågen som själv arbetade vid verket men bodde på samma tomt som sin svärfar blev flera gånger överfallen av ligan och svårt slagen då de som hände även gjorde hemgång hos denne.

Det var en synnerligen vild tid,
vid sågen under Ol-Nilsas-pojkarnas tid och med dessa i spetsen företogs väl de värsta övergreppen. En allting har ett slut, och efter vad som till sist hände efter en våldgästning hos Brolin fick denne vara i fred. Sent en lördagskväll på höstsidan kom ligan anstormande och sin vana trogen slogo de in dörren till butiken. Halvrusiga tänkte de väl inte så mycket på att inget motstånd gjordes denna gång och sågo väl ej heller något misstänksamt i att då de lyste med tändstickor finna flera vinflaskor och ett större krus uppradade på disken. Efter att rafsat åt sig alltsammans rusade hopen ut, under skratt och råa avskedsyttringar, anföraren med det stora kruset kärleksfullt tryckt intill sig.

Färden ställdes till den intilliggande ”sandgropen” där i skydd av buskar och snår, kalaset omedelbart började. Gurglande ljud förkunnar den efterlängtade vätskans gång genom ofantligt törstiga strupar. Det dracks omåttligt och det sväljes så länge det går utan att storkna, men plödsligt kastar anföraren från sig kruset och rytvrålar. – Förbannade Brolin:
Han ha pissat i vine! Släng från er flaskena så går vi och dänger gubben!

Nu blir det ett hassande och spottande, och under svordommar och vredgapande utrop sönderslås samtliga flaskor, och några av skaran börjar storma uppför brinken under förfärliga hotelser adresserade till Brolin. Men så höres ett nödrop, och snart kommer flera.
– Åj, åj, åj: ja spyr, ja spyr! Låter det samstämmigt. Han ha nog häft i arsenik å, gubbsaten.
Brukén inte ha sånt’ å? frågar en ängslig röst.

Det är slut med den allmänna morskheten och alla som druckit har att kämpa med konvulsioner och kräkningsanfall. Mellan uppkastningarna spörjer man varandra om tillståndet och ställer diagnoser med allt mattare röster. Somliga tror full och fast att deras sista stund är kommen, och nöja sig med stönanden medan andra giver utbrott för sina känslor genom gruvliga besvärjelser.

Det hela var emellertid inte så farligt. Sedan de kraftiga kräkningarna verkat som de skulle, kunde samtliga släpa sig bort om ock matta och på darriga ben, men det blev stilla och tyst den lördagsnatten vid sågverket.

Brolin som från sin trädgård kontrollerat verkningarna av sin blandning kunde gå in och känna sig trygg och nöjd. För att kalaset skulle bli liksom an nesligare art hade han blandat ett kvantum urin i vinet, men även en dosis av annat kraftigare slag som tydligen gjorde verkan. Någon arsenik var det emellertid inte med i spelet.

Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö

---

—32Z1— Forsa-Hög släktbok

(X7)22G12 LARS PETTER BROLIN, * 14/4 1835, s. t. sjöman Lars Persson Englund i Änga, Enånger. G. 4/11 1861. Husman i Tosäter, Enånger. Infl. 1867. Sen. handlande i Hillen, Forsa. † 19/11 1906.
(X39) BRITA MARGRETA NORDIN, * 2/8 1841 i Rogsta sn. Emigr. t. N. Amerika 1902.
FREDRIKA KRISTINA, * 4/8 1862. † 18/10 1863.
MARIA VILHELMINA, * 26/9 1863.
FREDRIKA KRISTINA, * 30/7 1865                      2.
OSKAR VALFRID, * 1/12 1874. Gardist vid Svea Livgarde, Stockholm 1892.

—32Z2—

(G47) KLAS KRANTZ, * 14/12 1864 i Nöbbele sn. Kronob. län. G. 29/10 1887. Infl. 1887. Järnvägsarb. i Hillen, Forsa. Fl. t. Hudiksvall 1912.
1 FREDRIKA KRISTINA BROLIN, * 30/7 1865, d. t. handl. L. P. Brolin i Hillen.
EVERT LAURENTIUS, * 18/1 1882. † 7/5 1884 (Hennes son.)
KLAS FREDRIK VILMER, * 26/11 1887. Fl. t. Hudiksvall.
BEDA KRISTINA, * 5/7 1889                              3.
MAGNI HERBERT, * 9/11 1895. Fl. t. Hudiksvall.
HELGA FREDRIKA MARGARETA, * 30/11 1903. Fl. t. Hudiksvall.

—32Z3—

EDVARD OSKAR PALMÉR * Stationskarlsförman f. 11/8 1865 i Hjälmseryd (Jönköpings län, Småland) fr. Sundsvall.
2 BEDA KRISTINA KRANTZ, * 5/7 1889, d. t. Klas Krantz i Hillen. Fl. t. Hudiksvall.
ERIK HILDING, * 21/1 1912.