Nöjeslivet vid Forsa ångsåg
Läs om Forsa ångsåg.
Läs om Skjuten vid Kilbanan 1912.
Läs om Festplatser i Dellenbygden.
Läs om Dragspelare under 1900-talet – Wikipedia
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Med spel och sång gick sågpojkarna på friarfärd till ”Kilen-pigorna”.
Hudiksvalls Tidning den 31 december 1949
Under större delen av 1900-talets första decennium fortsatte nöjeslivet vid Forsa ångsåg i samma spår som av gammalt
Vid storhelgerna tog man hem starkvaror och delade och flera år efter sekelskiftet kunde det billiga och starka ”bultölet” inköpas vid närmaste svagdricksbryggeri. Det är visserligen sant att det studom kunde gå livligt till, men de flesta av sågverksarbetarna voro måttliga trots tidens rätt svåra supsed.
Vid de tätt på varandra följande bröllopen festades rätt tappert och gavs tillfällen till dans, vilket annars var svårt att ordna vintertid, då lämpliga lokaler saknades. Från tidigaste vår till sena hösten gick dansen på en öppen dansbana, som var uppförd på Högbergets nordvästra sluttning ovanför Böleströmmen. Där samlades också ungdomen från andra byar i närheten och grannbruket Forssån samt ända från Dalen och Sörbygden, när sämja rådde. Någon gång kom till och med utsocknes. Sällan förekom slagsmål vid denna dansbana eller inom det egentliga sågverksområdet, men gick det desto hetare till i utkanterna eller den omgivande bygden, och där var givetvis sågpojkarna med då de var manstarka nog, och i oseden att använda slagvapen och skjuta skarpt med revolvrar stodo de föga andra efter.
”Gålgång”
Vid den tid här är fråga om stod ”gålgången” ännu i sitt flor, och vid sågverket hände det att pojkarna på lördagskvällarna ställde upp långa led för att med dragspelare och fiolinister i täten tåga till ”Kilbanan” eller annat håll för att söka sin lycka, vilket bestod i att bli insläppt i någon ogift kvinnas sovkammare. Under taktfull musik och sång och i övrigt hyfsade former genomtågades byarna och stannade man här och där för att undersöka möjligheterna bland bondpigor och hemmavarande torpardöttrar. Naturligtvis fingo även bonddöttrarna påhälsningar, men do voro i regel ständigt bevakade av sina föräldrar, och många av dem höllo styvt på sin värdighet och öppnade inte dörren för pojkarna från sågverket. Då ofred rådde, voro tågen av demonstrativ karaktär, och för att sprida skräck omkring sig sköts det och skränades förskräckligt.
Hemfridsbrott och andra våldshandlingar voro vanliga. Fönster och dörrar slogs sönder, grindar kastades av och gärdesgårdar vräktes omkull. Både unga och gamla ofredades och ”dängdes”, och den som inte var med på den tiden kan knappast föreställa sig hur det gick till.
Blypiskor och slagringar
Men det var ingalunda enbart sågverksungdomen som levde detta vilda liv. I kilen (en gemensam benämning på byarna Åkre, Smedsgården, Frägsta, Backen och Norrhoga i Forsa socken) gick det synnerligen hett till. Då även där fanns en dansbana, samlade sig på platsen hopar från olika trakter, och ofta kom dessa i delo med varandra. Värst var det under den mörkare årstiden vår och höst. Blessyrerna vid slagsmålen blevo ofta fruktansvärda, då blypiskor och daggar, mutterpiskor och vekare kättingstumpar var vanliga slagdon. ”Boxhandsken”, knogjärnet eller slagringen, ett taggigt järn som träddes på fyra av handens fingrar, var också ett farligt vapen. Den som fick en fullträff av en sådan tingest i ansiktet, kunde i regel inte visa sig ute på långliga tider. Dessa stora slagsmål hördes stundom vida omkring. Lyckligtvis användes inte knivar så ofta, men man måste förvåna sig över att så ytterst få blev ihjälslagna eller skadade till döds genom revolverskott, så vårdslöst som man hanterade detta vapen den tiden.
Ingripande från ordningsmaktens sida,
och åtal förekom inte i annat fall än då någon svävade mellan liv och död, och inte ens alla gånger då. Det skulle vara rena döden. Man tog i de flesta fallen saken i egen hand och bidade tiden, till dess man kunde hämnas.
Slagsmål mitt på ljusa dagen.
Man hade sin egen lag och dömde och bestraffade därefter. Ingalunda skedde allt i nattligt mörker eller under rusets inflytande. Det fanns t.o.m. helnyktra slagskämpar. En söndagskväll mitt i ljusa sommaren då ångbåten ”Näs” lade till vid Näsvikens brygga i närheten av stationen och dess lustturspassagerare strömmade iland, trängde sig ett flertal handspaksbeväpnade unga män in bland resenärerna och försökte att med hårda slag träffa en stackare, som anade det värsta försökte åla sig undan i trängseln. Träffad av åtskilliga slag klarade han sig dock undan tack vara sina långa snabba ben. Skaran av ”påkmän” följde naturligtvis efter, men måste inställa jakten redan vid ”sandgropskasernen”. På ångbåtsbryggan och i land följde folkmassan med spänning händelsernas gång. Flera personer hade som avslutning på en angenäm sjöresa fått kännbara smällar genom våda under tumultet, men man förstod saken och fann sig i sitt öde, diskuterande och tvistande om huruvida de utdelade slagen verkställts enbart med påkar eller med inslag av gummibatonger, vilka denna tid voro en nyhet för orten.
Så gick det stundom till under seklets första årtionde och det hör till saken, att inte en enda av straffexpeditionens medlemmar var berusad, och att de med vapen i händerna lång tid före båtens ankomst patrullerat vid stationsområdet, beskådad av allt folk, som därstädes väntade på lusttursresenärerna.
Ekokarta 1956
Seden med majeldar eller ”majkasar”,
var allmän och från varje för bygden synbar bergknalle flammade större eller mindre bål den sista aprilkvällen. Fallskog och torrträd hade föga värde och det gick för sig att bygga kasar efter behag. Vid ångsågen samt Forsså bruk kunde dessutom tomma tjärtunnor anskaffas, och utnyttjades dessa möjligheter varje år. Som den största kasern i Näsvikens trakten räknades den, som sedan gammalt av sågverksbefolkningen varje år uppfördes på det s.k. Högberget. Den väldige hade dock en svår konkurrent i en annan jätte, som likaledes varje vår restes på Blomberget av Böle, sågbäcks- och hamrebor. I veckotal arbetade stora uppbåd å vardera hållen varje kväll för att få sina kasar så stora som möjligt, och ständig tävlan rådde. På grund av spända förhållanden mellan sågverkare och de stammar som offrades på Blomberget, måste det hållas vakt vissa år på respektive berg så länge arbetet pågick och synnerligast då kasarna ansågs färdigställda, men trots en mycket omsorgsfull vakthållning gick en gång ”sågkasen” upp i lågor ett par dagar före den rätta tiden, till stor förtret för både gammal som ung vid sågverket. Men saken kvitterades en annan gång på liknande sätt.
Inga högstämda tal höllos de kvällar majeldarna brunno i dessa vilda trakter. Ej heller hördes sång av skolade röster, men det hurrades, skränades och skreks dess värre. Ståtligt och fascinerande var det emellertid att se dessa enorma eldmassor flamma i den halvmörka vårnatten, och mäktigt hördes dånet från dynamitladdningar, vilket likt åskor rungade mellan bergsmassiven.
Näsvikensbo högg kniven i filmbov på ”vita duken”.
Hudiksvalls Tidning 18 januari 1950
Någon festtillställning för de anställda och deras familjer förekom inte vid Forssa ångsåg, men varje familj var mycket noga med hemmets pyntning, och gemensam lövning i kasernernas förstugor och broar var vanligt. Till och med det gamla sågverket fick åtskilliga björkar.
Vid det närliggande Forsså bruk höll man länge på den gamla seden med midsommarbjudning, och en tid dansades det i ett stort magasin på bruksplatsen. Senare flyttades dansen till den s.k. ”Raschens-kullen”, där bruket ordnade med en provisorisk dansbana, som fick användas under helgen, där även bruksherrskapen och traktens societet i övrigt deltog i dansen. (Dispens kullen hette den när jag var barn, skriver *) Nils-Olof Falck i sin bok, Forsså Bruk). Mycket folk från alla kanter samlades här på midsommaraftonens kväll, och dansen pågick tills på morgonsidan. Varje år restes naturligtvis också ”majstång” på platsen. Här var sågverksbefolkningen med, både som åskådare och dansande. Slagsmål tolererades inte på detta privata område, och dansbanan revs utan vidare, om man inte höll fred. Dessa bestämmelser hindrade dock inte att en och annan kunde få sig en ”sinkadus”, men då det merendels skedde under sken av ordningens upprätthållande var intet att säga om den saken.
Livligt gick det till,
och komiskt var det att se gubbarna, mer eller mindre ”dragna” dansa med herrskapsfruar och fröknar. Underligt skrudade i skörtrockar och stärksärkar rörde sig somliga stela och högtidliga, medan andra under nigningar och tjoanden, med kravatter och halsdukar slängande om halsen, ursinnigt virvlande om med sina damer. Då var Finn-Olle, Smallsen, Petter-Blid m.fl. gubbar i sitt esse, och dansa kunde de långt bättre än många unga. De mera ankomna, som hade svårt att få kvinnfolk med sig i dansen, skumpade omkring, man med man, såvida de inte föredrogo att tråda dansen solo, vilket skedde. Speciella upptågsmakare satte extra piff på det hela genom allehanda tokerier. De omnämnda ”Smallen”, som var tämligen originell och full av egna idéer, valsade en midsommarnatt omkring med en korumpa slängande från byxbaken.
”Rörliga bilder” i seklets början.
Under åren efter 1900 kom någon gång kringresande tivolisällskap, mindre cirkusföretag, menagerier m.m. och slog upp sina tält på ”Jonsonstomten” i Hamre. Då kunde stundom den som vågade, t.o.m. få ta ett nappatag med en björn. Där hade folk roligt, men stundom hände rätt drastiska saker, och de uppträdande såväl som företagsägarna hade det inte lätt alla gånger. Bland andra nöjen på orten anordnades någon gång basarer och baler på godtemplarhuset i Sågbäcken, och de första förevisningarna av ”rörliga bilder” kom strax efter sekelskiftet. Den första filmen visades f.ö. i Funsta baptistkapell. En föreläsare som visade skioptikonbilder, hade anordningar med sig ungefär jämställda med en nutida enklare leksakskinematograf- eller biomaskin, samt en kort filmstump. Efter sträng tillsägelse att inte skratta i kapellet, började mannen veva. På duken syntes en man, som kom gående på ett järnvägsspår, blev överkörd av tåget och låg kvar i spåret stympad i tre delar. Dessa delar fogade sig omedelbart tillsammans, varefter mannen fortsatte sin promenad. Det hela var över på 3 – 4 minuter, men jublet blev stort trots anmaningen till tystnad.
Snart nog kom bättre film, men även då blev det kyrkan eller något kapell som fick tjänstgöra som lokal, vilket f.ö. var rätt forum, då det rörde sig om händelser från Jesu tid, de s.k. passionsspelen, men även om annat ur bibeln. Bilderna på duken flimrade och darrade förfärligt, men det hela var dock storslaget och väckte förundran.
När dramerna och lustspelen började komma, fick biografägarna skaffa sig andra lokaler, vilket ingalunda var lätt. Men det fanns rätt skapliga godtemplarlokaler på sina håll, och då blevo dessa mångenstädes de första, där verkliga biografföreställningar kunde hållas.
Knivskärning mot filmbov.
Vid ångsågen fanns ingen sådan lokal, men Näsvikens områdets godtemplare hade en gammal skola i Sågbäcken till sitt förfogande. Dit kom någon gång om året, under årtiondets senare del, resande biografer. Den tiden levde man sannerligen med i dramat, som utspelades på vita duken. Det behövdes först och främst kraftig musik till förevisningarna, för att i någon mån överrösta sorlet och stojet från publiken, vilken med uppmuntrande och gillande, eller tvärtom med hotfulla och vredgade ord och åthävor följde dramats växlingar. Vissa biografer hade egna musikanter med sig. Ofta måste dessa sluta spela på grund av det allmänna och oerhörda ”taktstampandet”, som totalt förryckte deras prestationer. Mycket underliga saker hände. Under en av den tidens bioföreställningar, då under spelets gång en ondskefull äldre man sågs ha en ung flicka i sitt våld, kunde en riddersman från Näsviken inte behärska sig. Han rusade upp från sin plats på första bänken, drog sin kniv och skar en halvmeterlång reva i duken under ropet:
”Nu släpper du jänta gubbjävul!”
Den mannen hade man förståelse för, och intet vederfors honom. Men sämre gick det en stackare vid en teaterföreställning på Näsvikens skola. I samband med en välgörenhetsbasar spelade några herrar och damer ur traktens societet en pjäs. Den kallades ”Barberaren i Sevilla”, men hade dock ingenting med Beaumarchais pjäs att göra, utan var ett lustspelshopkok av lokala krafter. Under spelets gång hoppade en något underlig dräng från trakten upp på scenen och började agera på sitt vis. Det blev en teaterföreställning som man länge mindes. Damerna på scenen skreko av förfäran, och i stället för att lugna den överspända mannen kastade sig herrarna över den olycklige, som började slå omkring sig. Ridån fälldes och ett vilt tumult uppstod. Bland damernas skrik och herremännens förbannelser blandade sig den misshandlades nödrop. Sedan han slutligen dukat under kastades han utan vidare ned i lokalen med befallningen: ”För ut dåren”. Sedan den illa medfarne och fullständigt omtöcknade debutanten hjälpts ut av behjärtade personer bland publiken var man snart åter i gång med den på ett så egendomligt sätt avbrutna föreställningen.
Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
Läs om Fotografer i Hudiksvall, och ambulerande filmvisningar
—54G5— Forsa släktbok
2 *) NILS OLOF FALCK, * 24/3 1922, s. t. reparatör Nils Gustaf Falk i Övernäs. Fotograf. † 6/12 2010 i Lidingö
(H98) GUNVOR KARIN MARGARETA ANDERSSON, * 14/4 1928 i Västervik, Kalm. län. Övernäs.
† 11/5 2010
LEIF OLOF, * 13/2 1945.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62