Omkring 200 personer arbetade vid Forsa ångsåg. Gossar och flickor fick börja arbeta när de var 7 – 8 år. Vid 12 – 13 år var de fullgoda arbetare.
Läs om Kvinnofrågan – Wikipedia
Läs om Barnarbete – Wikipedia
Läs om Kolningshistorik.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Hårt arbete för kvinnor och barn
Mången ”spånkulla” blev lemlästad
Hudiksvalls Tidningen den 17 januari 1952
Forsa ångsåg förblev under hela sin tid ytterst tungarbetat och hade, trots en hel del under tiden gjorda omändringar, inte mycket gemensamt med sågverksanläggningar. I äldre tider då nästan enbart grovtimmer sågades, var arbetet ofantligt tungt och slitsamt.
Förutom ständigt sågande, kilande och täljande på stockarnas rotändar hände det ofta att bjässarna måsta hel skrädas för att få dem genom ramarna. Bolaget hyrde emellertid den förut nämnda närliggande ”bondsågen” vid Hamreströmmen som hade större sågramar, och vid denna försågades under lång tid gammelskogens verkliga trädjättar.
Då ramarna stodo i linje tvärs över såghuset, och således lämpade sig bäst för ”genomskärning”, blev senare tiders ”fyrskärning” ganska besvärlig och mödosam då blocket eller ”kloven” som utsågades av den ena ramen måste dragas tillbaka och insättas i delningsramen som var inställd för sågning av bräder och plank. I dubbelramarna vilket voro avsedda för vekare timmer, gingo stockarna in två i bredd, men dessa ramar utbyttes mot enkla omkring ett årtionde innan driften nedlades, och erhöll samtidigt sågverket tvenne större modernare sådana för grovtimmers sågning.
Mycket skulle göras med handkraft
Sedan stockarna framspelats på bädden togs de om hand av försågaren och hans hjälpsågare vilka båda måste samverka vid inriktningen av stocken såväl som vid borttagandet av avfallet samt det sågade virket. Det var dåligt med transportöranordningar vid ångsågen ända till slutet, men av gammalt fanns intet i den vägen. Virket måste bäras från ramarna till kantbänkarna, och det grova avfallet släpas eller kastas mot såghusets väggar, där det omhändertogs av särskilda ”bakdragare” vilka hade att bära fram de till sågens främre gavel där vagnar stod inskjutna på vilka kantribben och bakarna fördes vidare till kolningen, eller i det tidigaste skedet till ”bränningen”. Bakdragningen räknades med rätta som det slitsammaste arbetet vid sågverket men utfördes likväl huvudsakligen av kvinnor. Endast under sågens sista tid sågs manliga individer inneha denna syssla, vilka för övrigt ofta voro mycket unga pojkar! De verkligt grova bakarnas tid var emellertid då förbi, såvida det inte var fråga om ”torrak-sågning” då avfallet, på grund av vissa omständigheter, blev både rikligt och av enorma dimensioner.
Spånledningen var länge endast en tvärgående som förde sågspånen till pannrummet eller spånfickorna därutanför. Under de olika arbetsmaskinerna samlades sågspånen i högar i verkets undervåning. Där i ständigt halvmörker bland vinande remskivor och slängande drivremmar var det ”spånkullornas” lott att med kärror förflytta avfallet till transportledningen. Många kvinnor har lemlästats eller fått en ryslig men hastig död under de gamla sågverken, men hur nära det än var vid flera tillfällen förekom ingen dödsolycka i detta arbete vid forsasågen.
Spånledningar i större utsträckning tillkom emellertid så småningom, och under sågningens sista skede var spånkullorna blott ett minne.
Svårare olyckor med dödsfall,
som till följd voro ytterst sällsynta vid Forsa ångsåg trots att skydd och säkerhetsanordningar knappast stod att finna. Verkmästaren därstädes dödades dock på ett egendomligt och ohyggligt sätt inne i det stora maskinrummet. Det var i början av 1900-talet då huvudmaskinen undergått reparation och vid provkörningen gick det varmt i ett av huvudaxelns lager. Verkmästaren som dag och natt arbetade med att få maskinen i ordning, tog smörjsprutan för att giva den svåråtkomliga maskindelen olja. Om han halkade på den oljiga sockeln, fick en svindel eller en stöt av maskinens stora hjul, vet ingen, men han störtade handlöst ned i växelgraven där han söndermaldes mellan de väldiga hjulens grova kuggar. Flera personer – däribland hans tre söner åsåg den hemska händelsen som troligen kunnat undvikas om skyddsräcken funnits vid denna farliga plats.
Den höga bockbanan som förband sågverket med kolningen följde på en lång sträcka den strida strömmen. Framförandet av de tunga vagnarna var ingalunda lätt eller ofarligt för de i allmänhet gamla män som utförde arbetet. Skyddsräcken saknades helt, och synnerligen riskabelt var det under sågningens sista decennium då de dåligt underhållna banorna med sina många krökar ofta förorsakade urspårningar. Egendomligt nog gick det utan större olyckor. Visserligen lämnade vagnarna gång efter annan spåret och störtade från banan ned på någon kolbotten eller till och med i strömmen, men sällan följde gubbarna med i fallet och ingen dödsolycka inträffade efter denna vanskliga trafikled. En gång följde en vagnskjutare med det glidande ribblasset och hamnade i en släckvattenöppning invid banad på kolningsområdet, men undkom det vådliga äventyret utan andra skador än det obehag det stinkande survattnet förorsakade honom.
Tiotalet kvinnor sågverksarbetare
Kvinnornas deltagande i sågverksarbetet var vanligt i äldre tid, och vid Forsa ångsåg fanns ännu ett tiotal anställda under sista sågningsåret, dock huvudsakligen yngre som arbetade vid stavskärningen. Långt efter sekelskiftet användes skolpliktiga barn i arbetet, vilket gick för sig tack vare varannandagsläsning, som den tiden var vanligt på landet, d.v.s. att två barn som hade olika läsdagar kunde upprätthålla ett arbete. Av gammalt var det för övrigt inte så noga med skolgången. Långt viktigare var att barnen kunde tjäna en slant. Det myckna stryk som försummad läxläsning åstadkom fäste ingen vid sig vid, inte ens delinkventen själv alla gånger, ty stryk var så vanligt den tiden.
(läs mer om hur skolbarnen hade det i Hamre skola, där läraren var sjuklig)
Då Forsa ångsåg drevs med dubbla skift,
och hade brädgård vid sågplatsen, arbetade omkring två hundra personer vid verket. Under de sista decennierna med enkelskift, omkring 75 personer vid sågverket och 12 till 14 på kolningen.
På 1880- och 1890-talet, innan stavuttaget var drivet till det yttersta och grovtimret ännu dominerade, pågick kolningen i lång större omfattning. Arbetarantalet var naturligtvis större den tiden och många kvinnor sysselsatta med inresning av milor. Mitt i kolningen stod då en bostadskasern och flera små kojor eller kåkar fanns inom kolningsområdet, såsom ”gubben Noaks”, ”Labbe-gubbens” m.fl.
Framställning av träkol förblev dock betydligt efter sekelskiftet. Allt som kunde kolas skulle tillvaratagas, t.o.m. småavfallet från stavkärningen som kallades ”pinnar” vilket i ”stackmilor” omvandlades till prima kol. Under sågverksdriftens senare år hade fyra kolare var sitt ”lag” och biträddes kolaren huvudsakligen av sina barn, och inte så sällan av hustrun i arbetet. En del extra hjälp måste dock tidvis anställas. Hela produktionen från Forsa ångsågs kolgård sändes med järnvägsvagnar till mellansvenska järnbruk.
Milor vid ångsågens kolgård 1908. De främsta milorna tillhöra kolaren *Claes Krantz, lag.
I bakgrunden Hamre by.
—32 Z 2— Forsa släktbok
(G47) * KLAS KRANTZ, * 14/12 1864 i Nöbbele sn. Kronob. län. G. 29/10 1887. Infl. 1887. Järnvägsarb. i Hillen, Forsa. Fl. t. Hudiksvall 1912.
1 FREDRIKA KRISTINA BROLIN, * 30/7 1865, d. t. handl. L. P. Brolin i Hillen.
EVERT LAURENTIUS, * 18/1 1882. † 7/5 1884 (Hennes son.)
KLAS FREDRIK VILMER, * 26/11 1887. Fl. t. Hudiksvall.
BEDA KRISTINA, * 5/7 1889 3.
MAGNI HERBERT, * 9/11 1895. Fl. t. Hudiksvall.
HELGA FREDRIKA MARGARETA, * 30/11 1903. Fl. t. Hudiksvall.
En kolares barn,
sattes tidigt i arbete. Det var vanligt att gossen eller flickan fick börja på ”pinnstackarna” vid 7 eller 8-årsåldern. Vid 12 – 13 år gällde det att som fullgod arbetare vara med vid ribbmilornas resning eller annan krävande sysselsättning. Vid seklets början slutade arbetet vid sågen 7 e.m., och under de senare åren kl.6.
Extra vid kolningen anställda hade att rätta sig efter sågverkets tid, men för kolaren och hans avkomma ställde det sig annorlunda. Då kutymen var den att allt som kom från sågverket under dagen skulle resas in i milorna innan man lämnade kolplatsen, hände det ofta att arbetet måste pågå till kl. 8 eller 9 på kvällen, vilket blev ytterst påfrestande under senhöstar och förjulsvintrar i regn och snöslask. Den som inte själv varit med kan inte föreställa sig vilka funderingar man den tiden ställde på en halvvuxen kolarpojk eller t.o.m. en flicka. Förutom det ansträngande arbetet var det att pinas av den fräna och svidande röken från bakhögarna som nästan ständigt brunno kring de milor där resningen pågick.
Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62